Hamiltons Blandning

Kroatiens tydliga EU-JA är en påminnelse om EU:s magnetism trots krisen

2012-01-23T09:41:00.003+01:00

När 99 procent avrösterna räknats hade 66 procent röstat ja till kroatiskt EU-medlemskap. 33procent röstade nej (den 22/1).

-- Kroatiens tydliga ja till EU-medlemskap är en viktiguppmuntrande signal för samarbetet i Europa. Det förtjänar särskild uppmärksamheti den navelskådande svenska EU-debatten med sin ofta avfärdande von-obenattityd till europasamarbetets lösningar.

-- EU fungerar uppenbarligen som en magnet trots både skuldkrisoch åtstramningsprogram. Vi EU-vänner gläds med majoriteten i Kroatien.

Juholts avgång banar väg för S-ja till EU:s finanspakt?

2012-01-21T15:37:00.005+01:00

På det mänskliga planet är Håkan Juholts avgång naturligtvis en tragedi. Politik och ledarskap på partiledarnivå är dessvärre grym och måste så vara. Få slutar utan bitterhet.

I frågan om S och det aktuella förslaget till EU:s nya finanspakt har socialdemokraternas inställning varit i strid med partiets traditionella hållning i europapolitiken. Den har rimmat illa både med Sveriges och dess egen hållning under årtionden, nämligen att Sverige ska vara så nära som möjligt ekonomiskt integrerat med övriga Europa, med ett minimum av utanförskap och handelshinder. Sverige, även under socialdemokratiska regeringar, har alltid eftersträvat att vara med vid de bord där ekonomiskt viktiga beslut för vårt land föreberetts, diskuterats och beslutats. Så t ex var Sverige med i EFTA från start 1960 och i återkommande valutasamarbeten som EMS och ormen, med Tyskland som ankarland. (Däremot höll Sverige sig utanför säkerhetspolitiken, som bekant).

Resultatet av EU-toppmötet strax före jul 2011 blev att Storbritannien valde att stå utanför det nya så kallade stabilitetsavtalet, och att EU delas i två delar. Delningen är ett ekonomiskt farligt och riskfyllt faktum som Sveriges beslutsfattare har att förhålla sig till.

Att avtalet skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euron är ett rent hjärnspöke. Det handlar istället om åtgärder på EU-nivå för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och inget annat. Att som Juholt hänvisa till Sveriges eurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med i stabilitetsavtalet är för mig följden av en oriktig analys och ett ställningstagande som naturligtvis går helt på tvärs med kamraternas i brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallade t ex förhandlingsresultatet för "katastrofalt" därför att hanteringen fört Storbritannien till "isolering".

Juholts ställningtaganden har varit påfallande snabba. Redan innan EU-nämndens sammanträde den 9/12 - vid vilket förhandlingsresultatet föredrogs muntligt - var avklubbat hade inbjudan till S-pressträff gått ut och träffen även genomförts. Häromdagen upprepade S helt opåkallat sin nej-position trots att förhandlingarna om avtalets lydelse ännu pågår. Hastigt mod, intern panik och andra bakomliggande motiv än EU-avtalets faktiska text kan anas som motiv för mediaframträdandena.

Man kan hoppas att S nu byter spår, går tillbaka till sin traditionella europapolitik i ekonomiska frågor och säger ja till finanspakten, dvs. gör likadant som i den likartade frågan om avtalet om EU:s 6-pack sommaren 2011.

Sjöstedt (V) har fel! Europa behöver mer samarbete - inte mindre!

2012-01-09T11:14:00.001+01:00

(Artikel publicerad i Expressen den 9 januari 2012)

Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa oberoende valuta

Det grundläggande receptet mot krisen - att göra resoluta åtgärder för minskade underskott och skulder, kombinerat med högre ekonomisk tillväxt i de utsatta länderna - är inte en fråga om höger eller vänster i europeisk politik. Receptet är vare sig socialism eller liberalism, utan en konsekvens av den enkla regeln att den som lånar så småningom tvingas betala tillbaka pengarna. Däremot är frågan hur och vilka åtgärder en fråga om värderingar.

Övriga EU och resten av världen kan - och bör! - hjälpa till, men till syvende och sist hänger det på nationella regeringar och parlament att efter öppen debatt om prioriteringar rösta för reformer som tar ned underskott och höjer den långsiktiga tillväxttakten.

Krishanteringens politiska skiljelinje går i första hand mellan populism och ansvar, mellan egoism och solidaritet. Kommer det svenska Vänsterpartiet, tillsammans med Sverigedemokraterna, under 2012 fortsatt att säga nej till svenskt stöd till de gemensamma EU-åtgärderna, inklusive lån via IMF? Kommer Sannfinländerna fortsätta att försvåra för en solidarisk finsk europapolitik? Väljer vänstern i Sydeuropa att strida mot alla förändringar på gator och torg?

Särskilt Vänsterparitets hållning sticker i ögonen eftersom partiet samtidigt beskriver läget i Europa med ord som "social härdsmälta", men inte alls är berett att bidra till lösningar eller ens säkra lån. Den svenska vänsterns europapolitik är nationalistiskt navelskådande och hamnar ofta väldigt nära, eller på samma position som SD. Extremerna berör varandra.

Många skyller krisen på euron. Men det håller inte. Finland, som har haft euron i drygt tio år, har under dessa år haft en mycket likartad ekonomisk utveckling som Sverige. Det gäller till exempel tillväxt, arbetslöshet och budgetsaldo. Det finns också länder som inte har euron som alla har stora budgetunderskott och skulder, till exempel Ungern, Island, Lettland, Storbritannien och USA. Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa med underskott oberoende av vilken valuta man valt.

Att vi i Sverige inte dragits med i krisen beror nog på att vi lärde oss av 90-talskrisen att binda upp riksdagen så att den inte tillåter staten att spendera mer än medborgarna jobbat ihop till. Vi lyckades därtill kombinera den lärdomen med långsiktig reformpolitik, till exempel pensionsreformen. Det ger oss dock inte moralisk rätt att nyåret 2011/2012 sitta på läktaren och självrättfärdigt dela ut pekpinnar, än mindre att vända de krisdrabbade människorna ryggen.

Krisen visar att Europas ekonomier, banksystem och risker blivit oförutsett nära sammanflätade. För att nu kunna hantera och reglera gränsöverskridande verksamheter och risker måste vi därför samarbeta både mer inom EU, och med USA. Dessa insikter driver nu fram nya regelverk, både för stater och banker. För framtidens ekonomiska stabilitet är det positivt - också för Sverige - att euroländernas regler för underskott och skulder stramas upp.

Sverige måste inte uppfylla de (rimliga) krav som ställs på euroländerna förrän vi väljer att anta euron. Till dess bör Sverige delta bland annat i den nya "stabilitetsunionen".

I europeiskt samarbete har det alltid varit viktigt att sitta med både när beslut förbereds, och när de sedan tas. Det är där som Europas och därmed vår egen framtid avgörs. Där kan vi bidra konstruktivt med våra erfarenheter och mest effektivt skydda våra egenintressen.

Jag får ibland frågan hur jag fortfarande kan tro på EU och euron efter allt som hänt i år. Mitt svar är att Europa behöver mera samarbete, inte mindre. Så länge länder som Benelux, Irland, Österrike och våra grannar Finland, Danmark, Polen, och Baltikum försvarar EU och vill ha euron kommer jag också att göra det. Inriktning och konkreta åtgärder är inte ödesbestämda. Och debatten mot populister och osolidariska nationalister måste alltid föras. Argumenten för samarbete och praktisk internationalism måste alltid upprepas. För en liberal är det både förnuftigt och nästan ett kall.

Jag är optimist. Även om 2012 också blir ett tufft år kan insikten om att allas våra öden är sammanflätade leda till en vändning och att Europa går stärkt ur krisen.

Carl B Hamilton
Riksdagsledamot och ekonomisk talesman (FP)

Ja! FP välkomnar Sjöstedts tydliga vänsterlinje.

2012-01-08T16:57:00.000+01:00

Folkpartiet och Vänsterpartiet kommer att bli det nya tydliga motsatsparet i svensk inrikes- och utrikespolitik. Det blir min slutsats idag när V:s kongress är genomförd.

Båda partierna tycker det är viktigt med principer och klargörande nappatag i debatten. På politikens alla centrala områden står de två partierna klart och tydligt mot varandra.

Socialdemokraternas inre konvulsioner och Moderaternas beiga pragmatism lämnar fältet öppet för en frisk och klargörande konfrontation i de viktiga frågorna där liberalism står mot Sjöstedts batteri av gamla vänsterkrav. Det kan ingjuta ny energi i svensk politik och tydliggöra de klassiska skillnaderna mellan socialism och liberalism.

Ja! Det är fel att skylla krisen på euron

2012-01-07T16:28:00.003+01:00

Ja! Det är fel att skylla krisen på euron

(Artikel publicerad i Aftonbladet den 2januari 2012)

Carl B Hamilton, (FP):Viktigt att Sverige deltar i förhandlingarna

Flera EU-länder följde inteunionens regler om budgetunderskott och skulder. Det, i kombination medfinanskrisen, har lett till farligt stora skuldberg. Det, i sin tur, medför nubehov av åtstramningar i flera länder.

Några skyller krisen på euron. Mendet finns länder både med och utan euron, och som befinner sig både i ochutanför EU, som alla har stora underskott och skulder. Roten till underskottoch skulder är en vettlös ekonomisk politik. Då går det illa, oavsett valuta.

EU-samarbetet har nästan alltidutvidgats eller fördjupats vid kriser. Det är vad jag tror sker även dennagång.

Sverige skadas av ekonomiskvanskötsel i vårt närområde, oavsett vilken valuta det landet har. ÖvrigaEU-länder drar i dag liknande lärdomar som Sverige, utom Vänsterpartiet, gjordeefter krisen på 90-talet. Rådande regelverk för offentliga utgifter ochinkomster måste stramas upp. På EU-toppmötet den 9 december togs därtill beslutom en ny ”stabilitetsunion” som innehåller mycket gemensamt med dagens svenska finanspolitiskaramverk.

Det nya samarbetet är öppet för allaEU-länder. Det har inget med frågan om Sveriges eurointräde att göra. Dethandlar i stället om budgetkontroll. För Sverige, som inte har euron, föreslåsinga nya åtaganden. Exakt hur regelverket i övrigt ska se ut förhandlas förnärvarande om. Det är viktigt att Sverige fullt ut deltar i dessa förhandlingarför att skydda våra intressen och ge vårt bidrag.

Folkpartiet anser att det är farligtatt Europa i dessa svåra tider splittras och länder ställs mot varandra.Därför är det brittiska konservativa partiets nej till stabilitetsunionen föratt lösa skuldkrisen en olycklig väg. Likaså landets nej till IMF-lån förkrisländerna. I båda fallen har svenska Vänsterpartiet något otippat hamnat påsamma linje som Thatchers arvtagare i London.

Svensk medverkan för att lösakrisen har inget med vår egen valuta att göra. I stället handlar det om attbidra till lösningar på skuldkrisen. Därför bör vi också sitta med vidförhandlingsborden i Europa. Endast genom ett fortsatt starkt samarbete med såmånga av EU:s 27 medlemsländer som möjligt får Sverige bästa möjligheternaatt påverka Sveriges och hela Europas framtid.

Den möjligheten ska vi ta. Sverigesstol ska inte stå tom när Europa bestämmer i viktiga ekonomiska frågor.

Carl B Hamilton

Riksdagsledamot och partiets ekonomiske talesperson

2011-12-27T13:13:00.000+01:00

Sänk kapitalskatten – intebolagsskatten, Rune Andersson!

Índustrimannenoch ledamoten av företagsskattekommittén Rune Andersson vill sänka bolagsskattenfrån 26,3 till 15-20 procent (DagensIndustri den 27/12), och indikerar att hela företagsskatteutredningen ståri begrepp att föreslå detta. Det är dock en olycklig skatteprioritering. Det äristället skatten på inkomst av kapital som bör sänkas. Det är viktigt att setill saken och inte till att en sänkning av bolagsskatten sannolikt kortsiktigtär mindre kontroversiell.

Det blirnämligen alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot pådagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idagär svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ettmer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent,vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra OECD-konkurrentländerpå ca 17 procent.

Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid.Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatternai omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i attuppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande somtypiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.

En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hosföretag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser ochandra negativa överraskningar.

Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten? Ett riktmärke inledningsvis bör varaatt den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkasmer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden.

Det är naturligtvisviktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samtklargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren förinvesteringar och expansion.

Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragenfrån 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyrajobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen enskattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.

Skattereglersänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete ochsparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som attskattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skattpå räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 närkapitalet rör sig fritt över gränserna när den genomsnittliga skatten i konkurrentländernaär bara ca 17 procent.

Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalarbetydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3procent. En skattereform för detta århundrade skulle ha långt under 30 procenti skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer"utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagenfår mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende avlån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla.

Mer kapitaltill företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.

Sverige hör hemma i Europas kärna

2011-12-13T08:52:00.001+01:00

(Publiceradi Svenska Dagbladet den 13 december 2011.)

Efter EU-toppmötetstår det klart att det finns ett tydligt vägskäl. Sverige bör ansluta sig tillden nya stabilitetsunionen för ökat politiskt och ekonomiskt samarbete. Detskriver Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton (FP).

I förra veckan träffades EU-länderna till toppmöte.Resultatet blev ett skarpt vägskäl för samarbetet. En övervägande del avländerna är genom den så kallade stabilitetsunionen nu på väg mot ökadekonomisk och politisk integration, nya budgetregler som liknar Sveriges ochett djupare finanspolitiskt samarbete.

Vi ser med stor oro på Sveriges tvekan inför huvudfrågan:Sveriges tillhörighet i Europa. Ska vi gå med Europavännerna eller medEuropaskeptikerna? Ska vi prioritera ekonomisk integration framför riskfylltutanförskap som sätter Sveriges företag på mellanhand och ger dem motiv för utflyttning?Vilken roll ska Sverige spela i arbetet med att bygga ett starkare samarbetemellan Europas demokratier för att möta den globala konkurrensen?

Svenskt inflytande i Europasamarbetet är hotat. Notan förutanförskap har ökat under den senaste veckan. Därför bör Sverige gå med istabilitetsunionen.

Syftet med stabilitetsunionen är att pressa tillbakaunderskotten och för framtiden strama upp EU-ländernas offentliga finanser. Istora drag går förslaget ut på att varje land skall ha balans i sina statsfinanseroch att ländernas statsskulder ska begränsas. Dessutom ska EU:s förmåga attgripa in mot länder som inte sköter sig ekonomiskt öka markant.

I sak har Sverige knappast några problem med dessa mål ochansträngningar. Vi har liknande regler själva. Vi drar nytta av stabilitet ochtillväxt i andra EU-länder som importerar från oss, och vi skadas av ekonomiskvanskötsel i vår omvärld.

Det är en union i två hastigheter vi nu ser växa fram. Deländer som beslutar sig för att öka samarbetet och stärka regelverket kommeratt utgöra en ny stor kärna i det europeiska samarbetet. gruppen av länder somväljer att ställa sig utanför är en minoritet som bland annat i frågor om deninre marknaden lätt kommer att bli överkörd.

Bland dem som ställer sig vid sidan av är Storbritanniendrivande. Det vore mycket olyckligt om Sverige hamnade på samma sida som ettland vars politiker underblåser en högljudd konservativ EU-fientlig opinionskeptisk inte bara till valutasamarbete, utan till hela den utveckling som innebäratt de europeiska länderna knyts närmare varandra.

Det brittiska sällskapet är föga att hålla i handen när denglobala konkurrensen tilltar och Asiens stormakter växer sig allt starkare.

Vi tror att Europa måste hålla ihop. Och att Sverige ska varamed och bygga framtidens europeiska samarbete.

För oss är det därför en självklar utgångspunkt att Sverigeska vara med i den föreslagna stabilitetsunionen. Vi har själva infört liknandebudgetregler och har tyckt att andra ska göra detsamma. Om något land misskötersig drabbar det de övriga länderna i Europa snabbt, oavsett valuta. Vårtvälstånd är beroende av handel med de andra europeiska länderna och att Europasom helhet klarar den tilltagande internationella konkurrensen.

Sverige bör också med full kraft delta i utformningen av detexter som i detalj utformar stabilitetsunionen och villkoren för de länder somvill vara med utan att delta i eurosamarbetet.

Skuldkrisen driver fram nya samarbetsformer i Europa.Samarbeten som ser ut att bli starka och viktiga. Ett ställningstagande frånsvensk sida om att ställa oss utanför den nya stabilitetsunionen innebär att vitappar kontroll över vårt eget öde. Viktiga beslut som påverkar Sverige kommerfattas utan att vi är närvarande.

Sverige ska i stället verka i en riktning där mer samordninggör ett djupare samarbete möjligt i framtiden. Sverige borde därför ansluta sigtill den europeiska stabilitetsunionen. Vårt land ska inte stå vid sidan av.Sverige ska tillhöra Europas kärna.

JAN BJÖRKLUND (FP)

vice statsminister

BIRGITTA OHLSSON (FP)

EU-minister

CARL B HAMILTON (FP)

ekonomiskpolitisktalesman

Ska Sveriges stol stå tom?

2011-12-12T13:03:00.002+01:00

EU-toppmötet reser den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet i Europa.

Hur förankrat blev socialdemokraternas nej-beslut beträffande den nya budgetpakten? Redan innan EU-nämndens sammanträde ens var avslutat i fredags hade socialdemokraterna hunnit både kalla till pressträff och avsluta densamma. Kanske var det därför partiet missade det större historiska innehållet i uppgörelsen på EU-toppmötet fredagen den 9/12.

Resultatet blev nämligen att Storbritannien står utanför budgetpakten och att EU därmed delas i två delar. Den ena delen består av euroländerna plus bland annat våra närmsta grannar runt Östersjön. Den andra delen kommer att ha det EU-fientliga, ekonomiskt vanskötta och konservativt styrda Storbritannien som fundament. Är det med denna typ av intressen och värderingar Sverige skall alliera sig med inför framtiden?

Var hör Sverige hemma? Hos utpräglade EU-skeptiker och destruktiva européer, eller hos länder med värderingar som i Finland, Tyskland, de tre baltiska staterna, Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, och som brottas med uppgiften att reparera Europa? Ska Sveriges stol stå tom när dessa länder träffas?

I Storbritannien är kritiken och oron stor hos dem som inte är EU-fientliga. Lägg märke till att Camerons regering lade in sitt veto mot att de 17 euroländerna ålägger sig själva nya regler för ekonomisk styrning – inte mot några regler som skulle komma att tillämpas i Storbritannien. Euroländernas ansträngningar att rädda sig själva vill alltså Cameron försvåra. Inrikespolitiskt är Camerons beteende applåderat av de egna, men starkt kritiserat av t ex Labour, Liberaldemokraterna och Financial Times ledarsida. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallar förhandlingarna för ”katastrofala” därför att hanteringen fört Storbritannien till ”isolering”.

Ska Sverige följa med in i denna isolering? Ja, tycks Alexanders systerparti i Sverige mena, utan längre analys eller reflektion. Jag har svårt att ta ett sådant besked på allvar.

För Sverige är ju riskerna stora och uppenbara. Euroländerna och de länder som frivilligt ansluter sig till budgetpakten kommer rimligen vid sina möten – som inledningsvis kommer att fokusera på ekonomiska frågor – att diskutera och komma överens om sådant som rör den inre marknaden och handelsfrågor, skattefrågor och arbetsmarknadsfrågor. Sedan kan besluten av denna stora grupp länder komma att tas upp och drivas vidare inom EU, och vid EU-möten. De kan göra detta desto lättare eftersom beslut i inremarknadsfrågor numera tas med kvalificerad majoritet och den majoriteten utmejslar dessa länder lätt vid sina egna månadsmöten.

Bortfallet av Storbritannien är en allvarlig motgång för Sveriges traditionella hållning när det gäller den inre marknadens fortsatta utveckling, motstånd mot regleringar och för frihandel. I britternas frånvaro i dessa frågor riskerar besluten i hela Europa att bli mer inriktade på regleringar och protektionism, särskilt om också Sverige avstår. Att som Håkan Juholt hänvisa till Sveriges folkomröstning 2003 som skäl för att inte aktivt arbeta framåt i dessa breda ekonomiskpolitiska frågor, som kommer upp vid budgetpaktens månatliga möten, är en för Sverige olycklig och irrelevant strategi.

Det demokratiska underskottet skulle för vår del bli större och våra möjligheter att tillvarata och skydda våra värderingar och ekonomiska intressen mindre om vi står utanför.

Sverige har inte råd att låta Sveriges stol stå tom när budgetpaktens länder samlas och går till beslut.

P.S.
Tisdagen den 13 december kl 13 återrapporterar statsminister Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare från toppmötet, och det sänds direkt i SVT.

Fördragsförändringar: Sverige och Europa – en jämförelse med Storbritanniens prekära läge.

2011-12-06T09:35:00.005+01:00

Både Sverige och Storbritannien är mycket tätt sammantvinnade ekonomiskt med övriga EU, och särskilt med euroländerna.

Inför Frankrikes och Tysklands förslag till fördragsändringar sitter därmed Storbritannien delvis i samma klämma som Sverige. Ska vi stödja en fördragsändring med alla 23-EU-länderna inklusive Sverige, eller ska vi vara med och tvinga Frankrike och Tyskland att genomföra sin ”plan B” med att låta de 17 euroländerna på egen hand göra en fördragsändring – utan inflytande av de tio icke-euroländerna och utan deras medverkan?

Financial Times ger idag den 6 december på ledarplats samma råd till dem i Storbritannien som vill exploatera euroländernas nuvarande svaghet för egna framstötar, som jag skulle vilja ge dem i Sverige som vill att vi skall hålla oss undan och fokusera på vårt eget:

“Pushing vainly for [egen fördel på finansmarkanden] would risk shunting Britain to the sidelines of a treaty discussion that will have big implications for the country’s membership of the EU. It cannot be in the national interest for Mr Cameron to be outside the room.”

Sak samma gäller för Mr Reinfeldt, naturligtvis.

Tidningens kolumnist Philip Stevens skriver idag på samma tema om tre icke-beslut, och ett positivt beslut: skaffa fler och bättre vänner:

”So what to do if you are Britain’s prime minister? Well, Mr Cameron should start with three “don’ts”. The first says don’t hector [mästra]. … Germany and France have a Plan B if Mr Cameron climbs on to his soap box: they can bypass him with a deal among the 17 eurozone states.

The second don’t says avoid delusion [illusioner, inbillning]. Mr Cameron should not think that Britain can lead a powerful new alliance of the “outs”. It tried that 50 years ago with the European Free Trade Area. Sure, the other 9 EU members outside the eurozone have a shared interest with Britain in preventing the euro group from making all the rules. Unlike Britain, though, most of the “outs” want eventually to be “ins”.

The third “don’t” is any attempt to attach conditions to British acquiescence [medgivande till] in treaty changes. Tory MPs want Mr Cameron to secure the repatriation of powers from Brussels. Such a deal is for the birds. Asking for more British opt-outs would hasten a Franco-German move to plan B.
As for the “dos”, there is only one. Make friends to influence people. Counter-intuitive as it may seem for the Tories, who have so long demonised Brussels, Britain’s best ally in all this is probably the European Commission. It shares Britain’s interest in preserving decision-making at 27.”

För Sveriges del finns ingen risk att regeringen skulle mästra euroländerna. Sverige får klargöra för alla i Storbritannien som tror något annat, att vi som nation naturligtvis inte är lockade av en ny Efta-liknande position i Europa, kopplad till ett dominerande EU-negativt Storbritanniens egenintresse. Om vi är med och som ett av 27 EU-länder och påverkar fördragsförändringen kan vi hindra andra länder från att ta beslut som annars skulle kunna skada våra ekonomiska intressen. Står vi helt utanför fördragsarbetet skulle vi sakna också denna möjlighet.

Tillstyrker förslag om fördragsändringar i EU.

2011-12-05T18:16:00.002+01:00

Kommentar av Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP).

För att lösa de kortsiktiga skuldproblemen hade det varit bra att kunna undvika större fördragsändringar. Nu har dock Tyskland och Frankrike beslutat annorlunda. I detta läge bör inte Sverige stå vid sidan av, enligt Carl B Hamilton (FP).

Det är för Sveriges del av vitalt intresse att alla 27 EU-länderna, och inte bara de 17 euroländerna, deltar i fördragsändringarna. Tanken att Sverige ensamt, eller tillsammans med t ex EU-skeptiska Storbritannien, skulle står isolerat utanför EU:s kärna är närmast ett skräckscenario i svensk europapolitik.

Fördragsändringar kommer naturligtvis att ske genom beslut i varje nationellt parlament (riksdagen i vårt fall), och föregånget av ett öppet konvent nästa halvår 2012 med företrädare för alla medlemsländers nationella parlament, europaparlamentet och regeringar. I några länder kan folkomröstningar genomföras. Dessa processer är ur demokratisk synpunkt att föredra framför slutna möten.

Förslaget att man bör förlita sig på EU-kommissionens bedömningar och ha automatik i åtgärderna mot länder som bryter mot reglerna, är att föredra framför mellanstatliga överenskommelser som erfarenhetsmässigt är mindre robusta mot kortsiktiga politiska stormar och därmed ett stöd för långsiktighet och stabilitet i Europas och medlemsländernas ekonomiska politik.

Är man som FP anhängare av eurosamarbetet är en budgetsaldoövervakning nödvändig, och bör ses som en möjlighet snarare än ett hinder. Detta är ju en tydlig lärdomen av skuldkrisen. Observera att enbart saldot - inte enskilda skatter och enskilda utgifter - står i fokus för frågan om kontroll av underskott och skulder.

Socialdemokraternas svartmålning och nya politiska mål.

2011-12-03T08:41:00.003+01:00

Socialdemokraterna har samma problem som moderaterna hade tidigare: Svartmålning. För att motivera sin politik känner S ett behov av att svartmåla Sverige på ett sätt som sannolikt få kan känna igen sig i. Sålunda beskriver S-partiledaren i dag på DN-debatt en av Europas sannolikt mest framgångsrika ekonomier såhär: ”Vi ser i dag en kortsiktig och framtidsblind politik med havererande infrastruktur, lågt ställda klimatmål, återkommande vårdskandaler, bostadsbrist och felaktiga prioriteringar.” Hur många känner igen sig i denna svärtade bild av Sverige? Jag kommer att tänka på gamla moderatledare när jag läser Håkan Juholt.

I ett förslag till partiets förtroenderåd nu i helgen föreslår S-partistyrelsen att statsbudgeten ska ha ett sysselsättningsmål som bör innehålla mått på antal arbetade timmar och sysselsättningsgrad. Partistyrelsen vill också ha ett mål för statliga investeringar.
1. Löser inte problemet. Vad vill socialdemokraterna göra?
Det är välkommet att S vill mäta sysselsättningen i arbetade timmar, men det svarar inte alls på huvudfrågan hur S vill åstadkomma att antalet arbetade timmar ökar. Vilka åtgärder tänker sig socialdemokraterna? Hittills verkar skattehöjningar på arbete vara huvudförslaget, men det ger inte fler timmar i arbete.
Dessutom: Redan sedan många år mäts sysselsättningen i arbetade timmar. Det är ett av de mått som regering, myndigheter, forskare, med flera redan använder för att analysera mål och medel för arbetsmarknadspolitiken. Vari ligger det nya?
2. Feltänkt om investeringsmål.
Att i en demokratiskt styrd marknadsekonomi sätta upp särskilt mål för de statliga investeringarna är feltänkt. Omfattning och inriktning av statens verksamhet - inklusive investeringar - ska styras av medborgarnas önskemål och efterfrågan - inte av planekonomiskt satta utgiftsmål i miljarder kronor. Risken att pengarna slussas som en ny typ av bidrag tillbakagående branscher och regioner är uppenbar.
Erfarenhetsmässigt leder sådana (kvantitativt formulerade) mål till ineffektivitet och slöseri med resurser. Till detta stora problem kommer så definitionsproblem: är statliga satsningar som t ex mer pengar till utbildning att se som investering eller konsumtion?

Vänsterpartiet Sveriges i praktiken mest osolidariska parti

2011-11-29T17:51:00.015+01:00

(Publicerad på Svenska Dagbladets webbplats den 29 november 2011 kl 16:15)

När det gäller solidaritet utförd i praktisk politik är svaret från Vänsterpartiet ett återkommande nej.

Vänsterpartiet är i praktisk politik Sveriges mest osolidariska parti. Det har alltid varit viktigare för partiet att stå vid sidan om internationellt samarbete än att rösta för ett svenskt engagemang. Vänsterpartiet var sålunda emot att Sverige gick med i Nordiska rådet, GATT (numera WTO), OECD, EFTA, EU, IMF och Världsbanken, och säkert många fler samarbeten. Partiet har alltid varit emot att Sverige samarbetar organiserat med andra länder. Det gäller särskilt grannarna i det fria marknadsekonomiska Europa.

Solidaritet står i röd skrift på V:s plakat och Internationalen sjungs kraftfullt på mötena och 1 maj – men när det gäller solidaritet utförd i praktisk politik är svaret från Vänsterpartiet ett återkommande nej. Det senaste exemplet var när Vänsterpartiet förra året – tillsammans med Sverigedemokraterna – sade nej till ett mindre svenskt lån till Irland som bidrag till landets krisåterhämtning.

Det är därför föga överraskande att Vänsterpartiet idag även säger nej till alla tankar på svenska insatser för att undvika en alleuropeisk bankkris som skulle slå mot vanligt folks jobb och pensioner – i hela Europa inklusive Sverige.

Folkpartiet och övriga regeringspartier har, tvärtemot vad Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skriver på Brännpunkt den 27/11, aldrig sagt att Sverige ska rädda några bankaktieägare vare sig i övriga EU eller i vårt land. Tvärtom har vi betonat Sveriges erfarenhet från 1990-talet, nämligen att stöd inte ska belasta skattebetalarna, och – om bankägarna inte klarar ett konkurshot – att staten ska ta över alla aktierna till nollpris.

Det är beklagligt att Andersson-Sjöstedt på tvärs med denna mycket välbekanta hållning som Andersson och Sjöstedt fått höra många gånger i både finansutskottet och EU-nämnden, sprider en direkt osanning genom att skriva att jag ”vill att svenska skattepengar ska riskeras för att rädda krisbanker”.

Varför inte istället pröva på en gnutta genuin solidaritet med andra människor i Europa i dessa kristider? Solidaritet skulle kunna bli Vänsterpartiets överraskande julklapp till människorna i EU.

CARL B HAMILTON (FP)

ekonomisk talesperson och ordförande i riksdagens EU-nämnd

Här länk till den ursprungliga artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunktsida

Sverige bör ställa upp i Europas krisbekämpning.

2011-11-24T08:26:00.005+01:00

(Detta är en något längre version av artikel införd i Svenska Dagbladet den 24/11)

Både USA och Storbritanniens statsfinanser är i djup kris. Men inget av länderna har euron som valuta. Krisen har slagit till i Grekland, Italien, Portugal och andra länder – inklusive USA och Storbritannien – men inte i välskötta euroländer som Finland, Tyskland och Nederländerna. Om ett land driver en vettlös ekonomisk politik går det illa, oberoende av vilket valutasystem landet har.

Jämför Sverige och Finland! Skillnaderna sedan euron infördes i ekonomisk utveckling mellan Sverige – utanför euron – och Finland – med euron som valuta – är närmast försumbara. Det gäller BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Chefekonomen vid Finlands riksbank, Annti Suvanto, summerade nyligen en jämförelse mellan Sverige och Finland så här:

”Den ekonomiska utvecklingen har varit närmast identisk i [Sverige och Finland]. Båda länderna har haft en bättre ekonomisk utveckling än genomsnittet för euroländerna vad gäller tillväxt och inflation. Sverige har klarat sig bra utanför euron. Finland har klarat sig bra inom euron. Goda samhällsinstitutioner, en god politik, och förtroende är nycklarna till framgång. Det finns ingen mekanism som skyddar mot dålig politik.”

Alltså: Ska Europa reda upp skuldkrisen måste politikens fokus ligga på nya regler, skulder, underskott och högre tillväxt – inte på valet av valuta.

För Sverige är det viktigt att det i Europa inte sprider sig en allmän bankkris som drar med sig Sverige. En sådan skulle drabba löntagare, pensionssparare och insättare i hela Europa – inklusive Sverige – med bl. a ökad arbetslöshet och lägre inkomster som följd.

Det handlar om svensk självbevarelse. Därför bör Sverige vara berett att stödja åtgärder mot en europeisk bankkris som orsakar arbetslöshet och lidande, förutsatt att både bankägare och landets regering först gjort allt, inklusive tagit över banken och nationaliserat den. Ett stöd bör alltid utformas på ett sådant sätt att skattebetalarna efter en bankkris får tillbaka sina utlägg med ränta.

Utgången av skuldkrisen ser ut att bli dels ökad makt för Tyskland, dels att trenden befästs med ett fördjupat samarbete inom en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör; Sverige riskerar att bli den europeiska randstat som Carl Bildt varnade för. På det ekonomiska planet görs nu allt oftare upp om politiken enbart mellan de 17 euroländerna.

Främst Frankrike vill exkludera Storbritannien från kärnan i Europa på grund av landets ofta destruktiva hållning i krisen. Sverige som icke-euroland riskerar dessvärre att svepas med i många euroländers motvilja mot Storbritannien. Sverige måste därför vara noga med att inte bunta ihop sig med Storbritannien i samarbete med udden riktad mot euroländerna. Det ligger istället i Sveriges intresse att inte splittra Norden, och att utveckla samarbetet med främst Tyskland, Finland, Nederländerna, Danmark, Baltikum och Polen för att motverka effekterna av ett växande utanförskap i Europa.

Tyskland vill nu införa nya åtgärder för prevention, kontroll och rättslig disciplin mot euroländers skulder och budgetunderskott. Det är – märk väl! – saldot i medlemsstaternas budgetar som står i fokus för nya åtgärder – inte statsbudgetens sammansättning eller den offentliga sektorns storlek. De bestämmer varje land självt.

Med tanke på Sveriges extremt sammantvinnade ekonomiska integration med övriga EU är euroländernas inriktning på ett exklusivt samarbete ett allvarligt bekymmer. I rum där Sverige inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och det blir beslut som inte alltid tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Det gäller t ex arbetsmarknad och lönebildning där reglerna för bl a vår exportindustri är annorlunda (och bättre). Vi kan inte skydda oss mot andras beslut på detta område om vi inte själva är med och får bevaka våra intressen. Inget ombud gör det lika bra som vi själva!

Vi har anledning av vara stolta över att Sverige inte är i samma ekonomiskt trängda läge som många EU-länder. Stoltheten får dock inte slå över i bristande medkänsla med drabbade och förtvivlade familjer i andra europeiska länder.

Om man tycker att solidaritet och sammanhållning i ett samhälle är viktiga ingredienser kan en sådan hållning inte göra halt vid Öresund och Ålands hav. Den måste inkludera människor i våra europeiska grannländer. Alla fransmän, greker, irländare, osv. är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare, utan helt vanligt folk, som idag är rädda att förlora jobbet och pensionen.

Liksom med Lettland, Island och Irland bör Sverige därför vara berett – med liknande villkor och återbetalningsrutiner – att bistå med lån om enskilda människors lidande kan mildras.

Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det dock vara vi svenskar som behöver andras stöd, ekonomiskt och politiskt. Vi får inte glömma att investera i andra länders vilja att vara lyhörda för våra framtida önskemål när det gäller inflytande och ekonomisk likabehandling.

Vi bör därför se vårt deltagande med att lösa skuldkrisen också som en försäkringspremie för att vi ska få omvärldens stöd i händelse av framtida egna problem!

Carl B Hamilton,
ordförande i riksdagens EU-nämnd, ekonomisk talesman (FP).

Riksdagsersättningar - kritik utan eftertanke?

2011-11-14T14:02:00.002+01:00

Nu är det inne bland trendkänsliga ledarskribenter, krönikörer och vacklande partiföreträdare att kritisera riksdagsledamöters pensionsvillkor och, om än i mindre grad, ersättningarna.

Erik Helmersson i DN skriver om de "rika efter riksdagen" över 50 år som lutar sig tillbaka med inkomstgaranti tills de går i pension "för att göra ingenting" (den 14/11). K-G Bergström i Expressen tycker det är "skandal" att inte andra tycker som han om "bidragsfrälset" (10/11).

Kraven på sänkta ersättningar återkommer med ojämna mellanrum. Några grundläggande frågor brukar kritikerna undvika. Så även denna gång.

Är uppdraget som riksdagsledamot i fyra år - ofta med risk för petning - att se som ett vanligt lönejobb? Finns det några skillnader? Finns det något skäl att uppmärksamma sådana skillnader?

Kan det ligga i samhällets intresse att genom goda villkor säkerställa att urvalet av kandidater till politiska församlingar blir stort och varierat? Att det ska gå att locka även många med redan goda inkomster och pensionsvillkor och få dem att pröva på ett riskfyllt riksdagsuppdrag?

Om inte, vilken slags riksdagsledamöter vill vi istället ha? Vill vi ha ledamöter som ställer upp oberoende av ersättning eller till låg ersättning, dvs. den typiska vänsterståndpunkten. Då får vi många rika och sponsrade personer.

Vill vi ha enbart personer som ställer upp på, säg, 25 000 kr/mån, och 2 års ersättning om de blir petade av sitt parti eller väljarna vid, säg, 55 års ålder?

Alltså: Tror kritiker som Helmerson, Bergström och alla andra att utbudet av riksdagskandidater är oberoende av de ekonomiska villkoren? I så fall tror de helt fel, och de är i dålig kontakt med folks drivkrafter.

Självklart är den ekonomiska framtiden en viktig faktor som avgör om enskilda personer vill ställa upp som kandidat till riksdagen. Om inte annat kommer deras familjer att ha synpunkter på inkomstläget, förutom ökad frånvaro från hemmet.

Eftersom kritikerna inte är några dumbommar bli slutsatsen att de vill ha en annan sammansättning av riksdagen.

Det är självklart om pensionsvillkor för dem över 50 försämras så kommer färre medelålders att kandidera. Det är den uppenbara effekten av Helmerson, Bergström m fl förslag, och som de naturligtvis också eftersträvar. Kritikerna vill ha fler yngre, och färre äldre som kandiderar. Fler som är politiska broilers som redan i unga år går in i politiken, och som sedan stannar där med successivt allt högre placering på riksdagslistorna.

Det blir färre kandidater som bryter upp från sitt vanliga civila jobb i 40-50-åldern för att pröva på politiken för att kanske åka ut, eller sluta, efter några perioder.

Kritikernas outtalade stridsrop är: De försiktiga medelålders personerna som likt andra människor funderar på sin familjs försörjning efter 50 måste nu bli färre i riksdagen! De är för många idag! Ut med dem!

Ja, ni kommer säkert att lyckas att ändra riksdagens sammansättning. Men till det bättre?

Replik om fackens fonder

2011-11-14T13:36:00.003+01:00

”Sparande till framtidens pensioner är viktigt.” Så skrev jag i min artikel om fackliga fonder på DN debatt (2011-11-08).

PTK väljer i sitt svar att avsiktligt misstolka i repliken publicerad på DN-debatts webbplats 2011-11-09. Cecilia Fahlberg, ordförande, PTK och Per-Olof Westerlund pensionsexpert på PTK ifrågasätter om jag tycker att tjänstepensioner har en funktion att fylla.

Tjänstepensionerna spelar en central och allt viktigare roll i det svenska pensionssystemet. Men det betyder inte att fackligt kontrollerade fonder som skickar pengar till facken, LO och PTK, är en oundgänglig eller välfungerande del. Jag tror tvärt om att det skulle vara bra för pensionsspararna om deras fackliga företrädare koncentrerade sig på att förhandla fram rimliga avtal med arbetsgivarna. Fondförvaltandet och pensionsadministrationen finns det andra som kan sköta. Därtill bör fristående, utomstående experter ha uppdraget att utvärdera förvaltning och avkastning, och också bestämma hur det ska publiceras och presenteras. Jämförbarhet och transparens är nyckelord.

PTK-företrädarna hävdar att upphandlingarna som de ansvarar för ”leder till åtskilliga tusenlappar mer i plånboken som pensionär”. Det påståendet vill jag ifrågasätta. Det är avkastningen efter avgifter som avgör hur pensionskapitalet utvecklas. I min artikel berättar jag om den dåliga avkastningen i PTK:s tjänstepension ITP. Åren 2007 till 2010 blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent. Det urval som PTK ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Detta är redovisat i en artikel i DN 2011-09-21.

Fahlberg och Westerlund påstår att det är för kort tid att utvärdera deras upphandlingar efter tre år. Det är ett märkligt påstående med tanke på att deras eget bolag, Collectum, har genomfört en utvärdering av precis samma period. I ett pressmeddelande hävdade Collectum att upphandlingarna givit högre avkastning, men för att nå det resultatet krävdes att de jämförde med rena börsplaceringar.

http://www.collectum.se/sv/Annat/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelanden1/Tre-ar-med-upphandlade-forvaltare-59-procentenheter-hogre-avkastning-till-tjanstepensionsspararna/

Är det verkligen i PTK-medlemmarnas intresse att bara utvärdera systemet efter tre år om slutsatsen är att PTK valt rätt väg? Den utvärdering som DN publicerade, och som visade att PTK valt en väg som gav sämre avkastning, kan inte viftas undan så lättvindigt.

TCO:s Roger Mörtvik har publicerat en annan replik på min artikel som indikerar ett allvarligt missförstånd.

http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2011/11/08/hamilton-gar-vilse-i-debatten-om-tjanstepensionerna/

Mörtvik lanserade idén att tillväxten i de fackligt kontrollerade fonderna beror på att de ”kommer att ha en mångdubbelt bättre avkastning på sitt pensionskapital de närmaste åren jämfört med andra marknadskonkurrenter”. Det är helt fel. McKinseys framskrivning som jag har refererat modellerar tjänstepensionsmarknadens tre viktigaste komponenter; premieinbetalningar, pensionsutbetalningar och placeringstillgångar. De större tillgångarna framöver drivs av demografisk utveckling, reallönetillväxt och ökande andel av lönen som betalas in i premier vilket är reglerat i kollektivavtalen. Alecta, AMF och Folksam ökar särskilt mycket enligt McKinsey eftersom parterna på arbetsmarknaden utsett dem till ickevalsalternativ.

Grundfrågan kvarstår efter PTK:s och TCO:s repliker. Är det rimligt att gigantiska pensionsfonder helt eller delvis kontrolleras av facken? Är det önskvärt med en situation där parterna på arbetsmarknaden plockar ut stora summor ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”? Det är bra att Finansinspektionen nu ska utreda saken.

Löntagarfonderna avskaffades för 20 år sedan. Svenskt Näringsliv bör sluta medverka till att långt större fonder sätts i fackens händer idag.

Våra pensioner får inte bli instrument i fackets händer

2011-11-08T05:38:00.003+01:00

Publicerad i dag den 8/11 DN-debatt. Viktigt bakgrundsmaterial finns:på
1. SEBs webbplats: http://www.seb.se/pow/wcp/index.asp?ss=/pow/wcp/templates/sebarticle.cfmc.asp%3FDUID%3DDUID_04535A981FD66BAEC1257933004377EF%26xsl%3Dse/sebarticle.xsl%26sitekey%3Dseb.se%26lang%3Dse. Frågor om studien riktas till SEB Trygg Livs välfärdsekonom Jens Magnusson, 070-2102267, eller VD Jan Stjärnström, 0771-621010.
2. På Pensionsnyheterna webbplats som du här finner hänvisning till med en PDF-fil: http://www.folkpartiet.se/tre_lankar_med_bakgrundsmaterial .

Ingress.
Ny facklig makt. Den fackliga rörelsen kontrollerar i dag, helt eller delvis, pensionsfonder med tillgångar på över 1.000 miljarder kronor. Om tio år handlar det om 2.500 miljarder, enligt en ny rapport. Den här betydande maktkoncentrationen – som sker helt utan debatt – påverkar politiken och kan sänka pensionerna för många svenskar. Tystnaden kring dessa stora maktfrågor måste nu brytas.

Text:
För i dagarna 20 år sedan lade regeringen Bildt fram propositionen om löntagarfondernas avskaffande. Slutpunkt sattes därmed för ett djupt olyckligt experiment i svenskt samhällsliv. Fondsocialismen hotade Sveriges politiska pluralism och ekonomiska välstånd. LO-tidningen utropade att ”Med fonderna tar vi över successivt”. Arbetarrörelsen skulle ta kontroll över näringslivet genom fonder som företagen själva skulle tvingas finansiera.

Efter en inledningsvis eftergiven hållning från arbetsgivarföreningen SAF:s och en principlös borgerlighets sida, mobiliserade personer som Curt Nicolin och Assar Lindbeck motkrafter och en bred motståndsrörelse väcktes mot fonderna. Väljarna sade i riksdagsvalen 1976 och 1979 nej till fonderna. Det var en avgörande liberal kraftsamling som vände Sveriges utveckling bort från avgrunden. En kraftigt nedskalad variant infördes dock efter valet 1982.

I tysthet sker i dag något långt större än vad löntagarfonderna någonsin blev. Löntagarfondernas kapital uppgick som mest till 20 miljarder kronor innan de avskaffades av Bildt-regeringen. I dag har facken tagit kontrollen över fonder med långt större tillgångar – och det har skett utan debatt och utan att kritiska frågor har ställts. Pengarna kommer från den modell för tjänstepensioner som facken drivit fram och som organisationen Svenskt Näringsliv (SN) aningslöst har accepterat.

Tre företag som helt eller delvis kontrolleras av facken dominerar tillsammans den svenska tjänstepensionsmarknaden. De är:

• AMF som har fem höga företrädare för LO i styrelsen och som ägs av LO och SN.
• Alecta som har Erik Åsbrink (S) som ordförande, ett ömsesidigt livförsäkringsbolag som kontrolleras av den fackliga organisationen PTK samt SN.
• Folksam som styrs av arbetarrörelsen och har LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin som central makthavare.

De samlade placeringstillgångarna från tjänstepensionsspararna i dessa tre bolag över en biljon kronor, alltså över 1.000 miljarder kronor, och är i dag till cirka 22 procent placerade i svenska aktier. En framskrivning av tjänstepensionsmarknaden som konsultföretaget McKinsey & Co gjort på uppdrag av SEB visar att de tre bolagen som på ett eller annat sätt kontrolleras av löntagarfondernas tillskyndare år 2021 har greppet om hela 2.500 miljarder kronor. Då, år 2021 – 30 år efter löntagarfondernas avskaffande – sitter alltså facken med och bestämmer över 125 gånger så stora tillgångar som löntagarfonderna någonsin förfogade över.

Sparande till framtidens pensioner är viktigt. Spelar det då någon roll vem som kontrollerar pensionsfonder? Gör det någon skillnad om det är fackligt styrda bolag som tar greppet om tjänstepensionsmarknaden i stället för privata företag som i konkurrens på lika villkor tävlar om spararnas förtroende? Ja, det är jag övertygad om. Låt mig redovisa tre skäl:

1. Pengar till facken påverkar svensk politik. Parterna på arbetsmarknaden plockar ut pengar ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”. LO fick 54 miljoner kronor från AMF valåret 2010. Alecta skickade 46 miljoner kronor till PTK samma år, allt enligt en granskning som tidningen Pensionsnyheterna (nr 8 2011) nyligen publicerade.
Som jag kunnat redovisa tidigare spelar LO:s ekonomiska resurser en avgörande roll för Socialdemokraternas valkampanjer. 2010 fick Socialdemokraterna ungefär 85 miljoner kr från LO, och LO plockade samtidigt ut 54 miljoner kr ur AMF.

2. Fackliga ombudsmän tenderar alltför ofta att prioritera makt och kontroll framför ekonomiska framsteg. Från att tidigare ha låtit privatägda pensionsföretag tävla fritt om erbjudanden om produkter och rådgivning har arbetsmarknadens parter drivit tjänstepensionsmarknaden mot ett allt snävare utbud och mot en allt mer dominerande ställning för de egna bolagen, AMF, Alecta och Folksam. Syftet sägs ha varit att man vill pressa fram lägre avgifter. Men som en granskning tjänstepensionen ITP åren 2007 till 2010 som DN nyligen visade blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent (2011-09-21, http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/utvalda-fonder-gar-samre-an-snittet [1]).

Det urval som arbetsmarknadens parter ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Arbetsmarknadens parter förefaller prioritera de egna bolagen på bekostnad av sina pensionssparares pensioner.

3. Tendensen på tjänstepensionsmarknaden, att arbetsmarknadens parter skapar system som ger fackens egna bolag en allt mer dominerande ställning, innebär en betydande maktkoncentration. Den extremt stora kapitalansamling på 2.500 miljarder kronor hos de fackligt kontrollerade bolagen får konsekvenser på flera plan: dels innebär den bristfälliga riskspridningen att några få beslutsfattares dåliga placeringar kan sänka pensionerna för ett stort antal svenskar, dels finns risken att de fackligt kontrollerade bolagen är dåliga och svaga ägare av svenska företag. Med den kapitalansamling som sätts i LO-ombudsmännens händer får vi vänja oss vid att allt fler svenska företag har fackliga intressenter som dominerande ägare.

SN:s företrädare SAF spelade en stor roll för mobiliseringen mot löntagarfonderna. Varför sätter inte SN klackarna i marken och stoppar den utveckling som leder till att mångfalt större fonder och investeringsbelopp sätts i fackens händer?

Samma principer för en god marknadsekonomisk ordning som bör gälla när politiker fattar beslut, bör även gälla när arbetsmarknadens parter är beslutsfattarna. Man bör skapa marknader där det är låga trösklar för nya placerare. Beslut bör fattas så decentraliserat, riskspridande och konkurrensneutralt som möjligt. Det är bättre om beslut om pensionslösningar fattas ute på företagen än att de tas av några få ombudsmän på stora centralorganisationer.

I dag, 20 år efter att löntagarfonderna stoppades, måste vi säga nej till en utveckling där pensionsspararnas pengar blir instrument i fackens händer. Den tystnad som präglar dessa stora maktfrågor måste nu brytas.

"Resultaten av toppmötet bra för Finland". Centerpartisten Olli Rehn ny vice ordf i EU-kommissionen med ansvar för ekonomi. Efterträder Junker?

2011-10-30T15:34:00.003+01:00

I Sverige tävlar olyckskorparna i pessimism över resultatet av EUs toppmöte om skuldkrisen. Ett misslyckande var uppenbarligen intecknat i förväg. Därför kom det konkreta resultatet tydligen som en kalldusch; det bagatelliseras och förminskas. Men på andra sidan Ålands hav har man haft euron i mer än tio år. Vad tycker man där?

I Finland förefaller stämningen vara god och nöjd, om man inte är Sannfinländare förstås (se nedan). Den finske kommissionären Olli Rehn får nu utökade befogenheter och blir vice ordförande i kommissionen. Rehn stärker sina möjligheter att efterträda Jean Claude Junker som ordförande för euroländerna.

I Sverige surar media och de flesta politiker misstroget över toppmötets resultat. Tanken att en svensk centerpartist skulle ha fått ansvar för Europas europolitik svindlar.
Dags att flytta till Finland?

*************************

Här kommer två artiklar från Hufvudstadsbladet om toppmötet mm:

”Regeringspartierna prisade toppmötesresultaten i riksdagen i dag.”
HBL-FNB Uppdaterad: 27.10.2011 21.50

Resultaten av EU-toppmötet gynnar Finland, anser företrädarna för regeringspartierna. Sannfinländarna sällade sig som väntat inte till hyllningskören.
Statsminister Jyrki Katainen (Saml) berättade genast på morgonen om resultaten av mötet för riksdagens stora utskott [motsvarigheten till svenska riksdagens EU-nämnd]. Katainen kunde dock inte komma till riksdagens frågestund för att besvara frågor från andra riksdagsledamöter. Den enda som tog upp toppmötet på frågestunden var Silvia Modig (VF). Hon öste beröm över både Katainen och finansminister Jutta Urpilainen (SDP). Särskilt gladde hon sig över att mötesbesluten låter investerarna bära sitt ansvar. Enligt henne var det en positiv överraskning att man redan nu kom överens om en grekisk skuldsanering.

– Det var lite mer än vad jag väntat mig.

Katainen kunde ännu inte informera stora utskottet om vad Finlands andel blir av de garantier på 130 miljarder euro som ska ges för lån till Grekland. Det klarnar först när man känner till hur mycket Internationella valutafonden IMF ställer upp med. Enligt Katainen ska den frågan avgöras under de närmaste dagarna.

Äntligen beslut
Finansminister Urpilainen var inte med på resan till Bryssel eftersom det i sammanhanget inte hölls något finansministermöte. Hon stod dock under kvällens lopp i kontakt med Katainen. Urpilainen sade till FNB att hon är glad över att toppmötet äntligen fick till stånd beslut. EU:s beslutsförmåga hade redan satts under tvivel. Enligt henne är det positivt att investerarna får större ansvar. Hon ansåg det också bra att länderna själva behåller ansvaret för sin ekonomi och sina skulder. Dessutom var hon glad över att skattebetalarna inte behöver ställa upp med mer pengar. Urpilainen sade att det finns fortfarande många detaljer som måste finslipas. Brandmuren, det vill säga den mekanism som ska hindra krisen från att sprida sig, har bara skissats upp i grova drag. Det här är dock en fråga som även behöver behandlas på ett G20-möte.

Mindre nationell beslutsrätt
Vesa-Matti Saarakkala, som är Sannfinländarnas representant i stora utskottet, anser att krisuppgörelsen inte borde godkännas, eftersom den innebär att Finlands nationella beslutsrätt minskar. Enligt honom är det dags att "blåsa av spelet" och acceptera de problem som följer. Om besluten stjälps innebär det enligt honom att bland annat räntorna stiger, men några bra lösningar finns inte att tillgå.
Inte heller Mauri Pekkarinen (C), medlem i stora utskottet och ordförande för ekonomiutskottet, ansåg att besluten innebär både större muskler att hantera krisen och större risker. Enligt honom ökar riskerna för att de garantier Finland ställt utfaller till betalning.
***************
”Olli Rehn utnämndes till vice ordförande i EU-kommissionen”
Ekonomikommissionären Olli Rehn (C) har utnämnts till vice ordförande i EU-kommissionen.
Uppdaterad: 27.10.2011 20.45

Målet med utnämningen är att stärka ekonomikommissionärens ställning. Rehn kommer att assistera kommissionens ordförande i unionens och euroområdets alla toppmöten och ekonomiska verksamhet. Utnämningen träder genast i kraft. Kommissionen har sju vice ordförande sedan tidigare.

Finland har lobbat för att Rehn ska bli ny ordförande för eurogruppen då Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Junckers mandatperiod tar slut nästa år. Europa- och utrikeshandelsminister Alexander Stubb (Saml) ser utnämningen just som en signal om att det är Olli Rehn som blir eurogruppens följande ordförande.

– Det här är mycket bra. Det visar att ekonomiska frågor och finansfrågor har allt större betydelse.

Kan utnämningen ha en positiv inverkan på Finlands image, även om Rehn inte representerar Finland i kommissionen?

–Vi har en viss tudelning inom den ekonomiska politiken i EU, de som kör en tuffare linje och de som kör en lite lösare linje. Rehn tillhör den första gruppen, nog är han ju en tuff finländare.

Mari Kiviniemi är en glad Centerordförande i dag.
–Det är otroligt fint att en center-kommissionär och en finländsk kommissionär fick posten.

Att just ekonomikommissionären valdes till posten ser Kiviniemi som en signal på att man börjar kräva en mer disciplinerad ekonomi inom EU. Också partiesekreterare Timo Laaninen var mycket glad över utnämningen.
– Det är en stor sak för oss och för Finland, ett bra betyg på hans tidigare arbete. Jag har haft honom som arbetskamrat och vet att han jobbar hårt, vilken post det än gäller, säger Laaninen.

EU-uppgörelsen: Början på slutet av Europas skuldkris. En god cirkel kan starta?

2011-10-27T09:54:00.001+02:00

Uppgörelsen i natt är förhoppningsvis början på slutet av Europas skuldkris. Den gynnar vanligt folk i Europa, inklusive Sverige. Det ser nu litet ljusare ut för alla dem som annars med en alleuropeisk bankkris hade blivit arbetslösa, fått sämre inkomster, högre räntor och högre skatter. Nu finns istället ljusare förutsättningar och större ekonomiskt lugn och ro för vanligt folk i hela Europa.

Uppgörelsen är också mycket tysk och nordeuropeisk i sin utformning. Den innehåller delar som har varit viktiga för välskötta länder med arga väljare, som Tyskland, Nederländerna och Finland – t ex när det gäller hanteringen av banker. Därmed sagt att uppgörelsen i allt väsentligt ligger i linje med Sveriges syn.

Kraven på högre krav på kapitaltäckning – 9 procent år 2012 – bör av svenska banker vara väl förutsett, och det är i sammanhanget ett måttligt belopp som bör kunna kan tas ur vinsterna det senaste året.

Räddningsfonden och lösningen för privata bankers obligationsförluster (100 mdr euro) är inte okomplicerade och inte heller färdigförhandlade i för ägarna viktiga avseenden. Icke desto mindre, och för oss viktigast, kommer räddningsfonden sannolikt att kunna fungera som en mur kring annars konkursade banker – främst i Grekland – mot svallvågorna från den grekiska nedskrivningen och andra trovärdighetsproblem.

Ororsmolnet är framför allt Italiens hittills bristande reformförmåga – ett partipolitiskt ledningsproblem snarare än ekonomiskt problem – och Greklands ovissa förmåga till långsiktigt högre tillväxt. För dessa länder, liksom Portugal, är det sannolikt en lång väg till lägre underskott och skulder, som dock skulle underlättas enormt om de nu kommer in i en god cirkel med reformer, ökad tilltro hos investerare, lägre räntor, och successivt ökat politiskt stöd för ännu fler reformer. Föredömen är Irland, Lettland och Island. I bakgrunden finns dock den utökade räddningsfonden.

Uppgörelsen handlar om underskott och skulder. Dessa beror på varje lands ekonomiska politik. Om ett land driver en oförsiktig ekonomisk går det illa, helt oberoende av vilket valutasystem man valt.

Utgången av skuldkrisen kommer att befästa trenden med fördjupat samarbete mellan en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör. Det gäller åtgärder för kontroll av skulder och budgetunderskott.

Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunkturmönster, handel, finansiella marknader, regleringar av finanssektorn, osv – är euro-17-ländernas exkluderande samarbete ett växande bekymmer för vårt land.

I rum där vi inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och beslut som sannolikt inte tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Därför är det naturligt när tiden är mogen att Sverige går med i eurosamarbetet.

Tillämpa Bamseteoremet som medel mot randstatsposition i Europa!

2011-10-23T12:38:00.001+02:00

Det bankakuta: För Sveriges del är det viktigt att vi inte dras med i en allmän europeisk bankkris som lätt skulle kunna drabba inte bara svenska företag och deras anställda utan även bostadsmarknaden. Därför ska Sverige nu vara berett att i handling stödja åtgärder mot en allmän europeisk bankkris, förutsatt att t ex lånegarantier och lån utformas på ett sådant sätt att svenska staten efter krisen med ränta får tillbaka sina utlägg.

Det farliga: På det politiska planet görs Europas ekonomiska politik nu alltmera upp mellan enbart euroländerna i EU-17, medan länder som Sverige hamnar allt närmare en ekonomisk randstatsposition. Med tanke på Sveriges mycket långgående ekonomiska integration – konjunktur, handel, finansiella marknader, nya regleringar av finanssektorn, etc. – är detta en för vårt land farlig utveckling.

I det akuta skedet kan dessvärre andra länder i EU-17 i slutna rum komma att fatta långsiktiga beslut som inte tar hänsyn till Sveriges egenheter, särskilda förutsättningar och långsiktiga behov av att sitta med där besluten tas eftersom vi just nu har svårt att göra vår röst hörd.

Det ansvarsfulla med sammanhållning: Vi har förvisso anledning av vara stolta över att vi som nation inte befinner oss i samma ekonomiskt trängda läge som de flesta övriga EU-länder, men en sådan stolthet får inte slå över i mallighet och bristande medkänsla med uppgivna och förtvivlade enskilda människor i andra europeiska länder. En betoning av vikten av sammanhållning i ett samhälle kan naturligtvis inte stanna vid Öresund och Ålands hav, utan måste inkludera också människor i våra europeiska grannländer. Alla är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare. Liksom i fallen med Lettland, Island och Irland bör Sverige vara berett att med liknande villkor och återbetalningsrutiner bistå länder om enskilda människors lidande kan mildras.

Är man stark – lär oss Bamse – ska man också vara snäll. Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det vara vi svenskar som behöver andras stöd ekonomiskt och politiskt. Vi bör bland annat därför idag investera i andra länders framtida vilja och beredskap att vara lyhörda för våra önskemål när det gäller mer inflytande och ekonomisk likabehandling.

Inför toppmötet om skuldkrisen i EU – två pedagogiska analyser av Lars Calmfors och Lars Jonung

2011-10-19T16:35:00.002+02:00

Alla dem som känner osäkerhet inför de ekonomiska och politiska problemen som EU-länderna och i synnerhet euroländerna har att hantera kommande helg rekommenderas ett studium av nedan två pedagogiska, och även för lekmannen begripliga, analyser.

Lars Calmfors: ”Hur kan eurokrisen hanteras? För- och nackdelar med olika strategier”, Sieps Europapolitisk analys, oktober 2011:9.
http://www.sieps.se/sv/publikationer/hur-kan-eurokrisen-hanteras-f%C3%B6r-och-nackdelar-med-olika-strategier-201109epa

Lars Jonung: ”En finanspolitisk union för euron: Lärdomar från federala stater”, Sieps Europapolitisk analys, oktober 2011:10.
http://www.sieps.se/sv/publikationer/en-finanspolitisk-union-f%C3%B6r-euron-l%C3%A4rdomar-fr%C3%A5n-federala-stater-201110epa

Beslutet om lägre marginalskatter på Folkpartiets landsmöte 2011.

2011-10-17T14:49:00.002+02:00

I partistyrelsens förslag till landsmötet föreslogs att de föreslagna marginalskattesänkningarna skulle vara genomförda inom två mandatperioder, det vill säga före 2018. Beredningsutskottet, som efter en första votering, fick sig tillskickat de ursprungligen tre skattefrågorna för koordinering, "anser emellertid att det inte är önskvärt att exakt binda dessa reformer till en viss tidpunkt, utan att de ska genomföras i den takt det ekonomiska reformutrymmet medger."

Vad gäller då för folkpartiets framtida skattepolitik? Jo, på förslag av beredningsutskottet beslöt därefter landsmötet att de ursprungligen tre punkterna om marginalskatter utgår och ersätts med följande text:

"Det ska finnas ett progressivt inslag i skattesystemet men vi kan inte fortsätta ha världens högsta marginalskatter. Därför behöver en ny skattereform genomföras. De skattesänkningar som föreslås av Folkpartiet skall finansieras av ett växande reformutrymme och inte genom neddragningar i den sociala välfärden.

I ett första steg ska värnskatten avskaffas för att därigenom uppnå principen 'hälften kvar' och brytpunkterna höjas så att färre betalar statlig inkomstskatt.

Sverige och Europa behöver stärka sin konkurrenskraft i den globaliserade ekonomin. Därför behövs i ett nästa steg fortsatta marginalskattesänkningar när ekonomiskt utrymme finns - strävan på sikt ska vara att Sverige inte i någon väsentlig utsträckning ska ha högre marginalskatteuttag än genomsnittet i OECD.

Sänkningar av inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare ger människor mer makt över sin vardagsekonomi, samtidigt som drivkrafterna för arbete ökar vilket är positivt för sysselsättningen."

Denna text blev alltså landsmötets beslut.

Avskaffa reklamskatten!

2011-10-10T09:13:00.002+02:00

(Artikel publicerad i Dagens Industri den 10/10 2011)

Förslag av FP:s partistyrelse: Ta bort reklamskatten. Konkurrensen snedvrids i dag genom att tidningar måste betala en reklamskatt, medan däremot annonser på nätet eller i TV inte beläggs med någon sådan skatt. Samtidigt bör presstödet avskaffas.

I Sverige har vi skatt på viss reklam, men inte på all reklam. Reklamskatten snedvrider därmed konkurrensen mellan olika medier till nackdel för bland annat dagstidningar. Skattebasen är annonser i publikationer och trycksaker för både företag och ideella föreningar. Dagstidningarnas lönsamhet är numera dålig och papperstidningen långsiktiga överlevnad i nuvarande form är hotad, samtidigt som dess värde för information och debatt är lika stort som tidigare. I detta pressade läge förefaller det absurt att sparka på en liggande med en särskild skatt!

Dessutom, redan 1997 föreslog utredningen ”Avskaffa reklamskatten” att reklamskatten skulle bort. År 2002 uppmanade riksdagen den då sittande regeringen att avskaffa reklamskatten. Under senare år har regeringen sagt att skatten bör avskaffas, men har i praktiken prioriterat andra skattesänkningar.

Intäkterna från skatten varierar något med konjunkturen och har åren 2008-10 i genomsnitt varit 323 milj. kr/år.

De som betalade mest reklamskatt under 2010 var Eniro med 26 milj
kr, Dagens Nyheter 16 milj kr, Göteborgsposten 16 milj
kr, JC Decaux Sverige 14 milj kr, Sydsvenska Dagbladets
14 milj kr, Expressen 12 milj kr, Aftonbladet 12 milj kr, och Svenska Dagbladet 10 milj kr.

Folkpartiets partistyrelse i sitt yttrande till partiets landsmöte den 14-16 oktober föreslår att reklamskatten ska avskaffas.

Denna skattesänkning skulle kunna finansieras genom en reduktion av presstödet, som partistyrelsen också vill avskaffa. Det uppgår år 2011 till ca 560 milj. kr per år.

Syftet med presstödet var en gång i tiden att stödja andratidningen på orten i dess konkurrens med förstatidningen. Idag går dock presstödet i många fall till att stödja andratidningar som under senare decennier köpts och numera inte sällan ingår i exakt samma koncern som förstatidningen på orten. Det är naturligtvis en utveckling som inte alls är i linje med stödets syfte.

Vare sig denna finansiering används eller inte bör reklamskatten avskaffas.

MP:s budget en skattechock för företagssektorn: + 12 mkr kr i skatt/år.

2011-10-04T15:00:00.002+02:00

MP vill lansera sin budget som särskilt förmånlig för företagssektorn. Det är oriktigt när man ser till nettot av de skatteändringar som görs.

Partiet vill sänka arbetsgivaravgifterna med 12 mdr kr/år för mindre företag. Detta finansieras dock genom att MP höjer skatten på företagssektorn på flera sätt: MP avskaffar halveringen av arbetsgivaravgiften för anställda under 26 år. Det innebär en ökad skattebelastning för företagssektorn med 16 mdr kr/år. MP:s motförslag – en sänkt arbetsgivaravgift för enbart arbetslösa – innebär en skattelättnad på mer blygsamma 750 milj kr/år för företagssektorn.

Därtill kommer att MP vill införa en särskild lastbilsskatt om 4 mdr kr/år. Den övervältras antingen på kunderna – typfallen är mer skattebelastade mejeribilar som kör till gårdar och butiker och där skatten övervältras på kunderna och priset på mjölk går upp – eller företag som arbetar i internationell konkurrens som tvingas skära ned produktion och sysselsättning. Färre anställda och sämre lönsamhet alltså i t ex skogsindustrin, gruvor och annan basindustri.

Därtill kommer att MP inte vill genomföra sänkt restaurangmoms, dvs 4-5 mdr kr mer i skatt per år för de företagen.

Slutresultatet är minst 12 mdr kr mer i skatt för företagssektorn. Det gäller inte minst småföretag i tjänstesektorn och underleverantörer till större varuproducerande företag.

Energiskattehöjning.
Den höjda MP-skatten på vattenkraft och kärnkraft sänker dessa kraftföretags lönsamhet och motverkar på så sätt investeringar i ny vattenkraft – dvs nej till mer förnybar CO2-fri energi – och i ny kärnkraft – dvs nej till mer CO2-fri energi.

CO2-skatt.
Förslaget om höjd CO2 skatt utgår från ett gammalt beräkningsunderlag där världsmarknadspriset på olja antogs ligga på ca 55 USD/fat. Idag ligger priset på ca 100 USD/fat, dvs nästan dubbelt så högt. Marknaden har varit effektivare i prishöjning än någon föreslagit beträffande CO2-skatten, och världsmarknadsprisets uppgång räcker.

Utbildning.
MP radar upp satsningar på mer utbildning. Men varför rösta på kopian när originalet – utbildningspartiet FP – finns att lägga sin röst och sympati på?
Hur som helst så motverkas MPs utbildningssatsningar av partiets förslag om höjd marginalskatt för dem som är flitiga, som utbildar sig, som arbetar mycket och som strävar på. På dem lägger MP en höjd ’utbildningsskatt’ – för det är ju precis så som höjd marginalskatt över 40000 kr/månad fungerar.

Sjuklöneansvar.
Sjuklöneansvaret bör ligga kvar och inte avskaffas som MP vill. Det finns för att stimulera företagen till att utforma arbetsplatsen så att anställda inte blir sjuka, inte vill bli sjuka och göra det lönsamt att ta tillbaka anställda snabbare i ”rehabilitering” på jobbet. Det betalades dessutom när det infördes genom att staten sänkte arbetsgivaravgiften något. Vill MP höja den avgiften?

Sänkt arbetsgivaravgift ger inte långsiktigt fler jobb.
Som bl a Finanspolitiska rådet skrivit om i sin rapport 2009 (avsnitt 7.1, sid. 240 ff) medför inte sänkta arbetsgivaravgifter någon permanent sysselsättningsökning. Den högre lönsamheten äts upp av löneökningar genom löneglidning eller avtalsrörelser. Resultatet är väl belagt i empiriska studier, som sägs i rapporten.

Mer om lastbilsskatten.

Det är precis samma skattehöjning som MP föreslog i valrörelsen 2010 och som då kallades km-skatt. Då gjorde jag denna analys:

Km-skatten dubbel i städerna. Ger dyrare mjölk och mat samt minst 700 färre skogsjobb.

I städerna blir oppositionens km-skatt dubbelt högre än offentligt redovisat. Skatten medför bl a dyrare mjölk, mat och andra varor med väsentligt transportinnehåll. Vissa industrier – som skogs – tvingas minska avverkning och produktion, med 700-1000 färre jobb som följd. Km-skatten är krånglig, dyr och integritetskränkande dessutom.

Det har inte uppmärksammats att den skattesats som oppositionen angivit för den nya km-skatten är den genomsnittliga skattesatsen, dvs. 1,40 kr/km. För alla lastbilar och väljare i städer och andra tätorter ligger dock den tänkta skattsatsen dubbelt så högt, nämligen på 2,80 kr/km. Det framgår av den studie som oppositionen utgår från och som den efter valet tydligen vill förverkliga (”Kilometerskatt för lastbilar”, SIKA Rapport 2007:2).

Kilometerskatt är en skatt på lastbilstransporter med en relativt liten effekt på utsläppen av koldioxid jämfört med t ex bensin- och dieselskatt.

Dyrare mjölk och mat med km-skatt.

Det finns många branscher som kör med stora lastbilar i mera tättbefolkade delar av landet. All handel och distribution får ökade kostnader som kommer att vältras över på kunderna. (En ökad gränshandel kan delvis hålla tillbaka denna effekt i gränsbygder.) En km-skatt på 2,80 kr/km för t ex mejerilastbilar kommer att vältras över på konsumenterna. Mjölk hämtas från gårdar till mejerierna varifrån mjölk, ost, smör mm sedan distribueras ut till butiker. Km-skatten medför inte bara högre mjölkpris, utan allmänt sett högre matpriser eftersom mejeriprodukter ingår i många livsmedel.

Höjda mjölk- och matpriser slår särskilt mot familjer med flera barn. Många mejerivaror är nödvändighetsvaror, dvs. de nästan måste konsumeras av låginkomsttagare. Ju fler barn desto mer drabbas man av högre mejerivarupriser. Relativt sett drabbas låginkomsthushåll mer än hushåll med högre inkomst.

700-1000 färre jobb i skogsbruk och skogsindustri.

Eftersom skogsindustriprodukter prissätts på världsmarknaden kan kostnadsökningen inte vältras över på kunderna utan näringen tvingas anpassa sig genom att ta bort de minst lönsamma delarna av verksamheten. Det innebär, i detta fall, att sluta avverka i områdena med högst transportkostnader, dvs. de längst bort belägna skogarna. På basis av data från Skogsforsk, och under antagande om den lägre (nedsatta) km-skatten (ca 90 öre/km), har jag beräknat att därmed skulle mellan 700 och 1000 årsjobb försvinna.

Den jobbförlusten är naturligtvis särskilt allvarligt i regioner med redan från början svag sysselsättning, som skogslänen. Lönebetalningsförmågan hos skogsföretag som anställer kvarvarande personer skulle dessutom minska.

Andra branscher med stora transportkonton är kemikalie-, gruv- och stålindustrin. Inte heller dessa kan utan vidare vältra över kostnadsökningen på kunderna utan får specialisera sig på de lönsammaste delarna.

Krånglig och dyr skatt.

Oppositionen vill införa en nedsatt km-skatt för vissa regioner eller, kanske, enbart för skogstransporter. Detta är en typ av differentiering som dock inte något annat land vågat sig på. I länder med km-skatt har skatten differentierats beroende på fordonstyp – inte regionalt eller efter typ av gods. Syftet har framför allt varit att minska belastningen i trånga alpdalar.

Administrationskostnaden i Sverige för att dra in ca 4 mdr kr i km-skatt blir mycket hög och skulle ligga – baserat på en studie av Vägverket – någonstans mellan en och två mdr kr/år. Ju fler undantag och differentieringar, desto högre blir administrationskostnaden. Det innebär att oppositionens föreslagna km-skatt är en skatteadministrativ mardröm: ineffektiv och för samhällsekonomin skadlig.

Storebror Skatteverket ser dig!

Storebror Skatteverket ser dig! Så blir det om den regionalt och branschmässigt variabla kilometerskatten införs. Varje lastbil måste förses med GPS-utrustning så att Skatteverket kan registrera var varje lastbil och chaufför i varje ögonblick befinner sig. Dessutom ska registreras om lasten eller lastbilen är av skogsindustrikaraktär - eftersom den branschen ska förmånsbehandlas - eller om bilen kör annat slags gods. Skatteverkets övervakning krävs inte bara av anställda förare utan även av åkare som är småföretagare med egen lastbil.

Ingen matrast, kisspaus eller tupplur skulle undgå att registreras av Staten och Skatteverket. Med GPS-utrustningen avläser apparaturen - med möjlighet till evig lagring i Skatteverkets register - var i landet du kör, när du kör, pauser, övernattningar och rimligen också vilken slags väg du kör på. Den lastbil som inte kör på allmän väg kan inte tvingas betala skatt.

Skuldkrisen - en analys av det som nu kan hända.

2011-10-03T14:20:00.003+02:00

Läs gärna detta om du vill förstå vad som sker i Europa.

Innehåll
1. Ack vad fel håll vi tittade åt!
2. Insolventa länder som Grekland
3. Illikvida länder som Italien m fl.
4. Låg BNP-tillväxt i Europa
5. Konkursfärdiga europeiska banker
6. Politiker eller centralbank driver politiken?
7. Den långa sikten - en mer koordinerad och kravfylld finanspolitik
8. Sveriges nya problematiska utanförskap

1. Ack vad fel håll vi tittade åt!
I debatten om europrojektet inför dess sista fas för drygt tio år sedan, och folkomröstningen 2003 riktades den mest intensiva och utarbetade kritiken mot att medlemsländerna skulle ge upp nationell penningpolitik och därmed ge upp ett viktigt instrument i stabiliseringspolitiken. Utan detta nationella instrument, sade kritikerna, skulle asymmetriska chocker inte kunna motverkas med en expansiv nationell räntepolitik och depreciering. Ett land som Sverige skulle vara fjättrat till en penningpolitik bestämd av ECB i Frankfurt och med andra ekonomier i fokus. Resultatet av en asymmetrisk chock skulle bli utslagning och arbetslöshet. Skälen för att Sverige under långliga tider tillhört och sett fördelar med att tillhöra valutaområden som "ormen" och EMS ignorerades. Möjligheten till en fortsatt nationell finanspolitik diskuterades heller knappast alls, därför att svenska regerarnas finanspolitik var diskrediterad efter årtionden av policymisstag. Alla tittade åt fel håll. Debatten var mindre, eller helt obefintlig, beträffande brister i EMU:s stabilitetspakt, eller beträffande riskerna med en för slapp budgetpolitik eller konsekvenserna av husprisbubblor med överskuldsättning som följd, i skuldpolitiskt vanskötta euroländer.

Det har dock visat sig att euroländernas ekonomier konjunkturellt har följt varandra relativt väl och att de har blivit allt mer ekonomiskt integrerade. Frågan om eurozonen är ett optimalt valutaområde har knappast visat sig vara ett ekonomiskt problem. Risken för asymmetriska chocker grundade i ekonomiska strukturskillnader har minskat.[2]

Skillnaderna i mer än tio års ekonomiska utveckling mellan Sverige - utanför euron - och Finland - innanför - är närmast försumbara. Det gäller t ex BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Annti Suvanto vid Finlands Bank och jag kom till samma slutsatser vid ett svensk-finskt ekonomiskt seminarium nyligen, och Suvanto sammanfattade knapphändigt sina slutsatser så här:

"Economic performance has been almost identical in the two countries. Both countries have outperformed the euro area average of both output growth and inflation. Sweden has done well outside the EMU. Finland has done well inside the EMU. Does the EMU matter? - Probably not much [and] firm conclusions [of a comparison] cannot be drawn on purely economic grounds. Good institutions, good policies, and trust are the keys. No mechanism protects from bad policies."

Över så till hösten skuldproblem i Europa, som alltså varken beror på asymmetriska chocker eller ett ekonomiskt inoptimalt valutaområde.[3]

2. Insolventa länder som Grekland.
Vad göra med Grekland? Landet är insolvent, dvs. det saknar långsiktig förmåga att återbetala den skuld som landet dragit på sig. Grekland kommer inte att kunna betala tillbaka sina skulder; En nedskrivning blir nödvändig. Kombinationen av en växande statsskuld på över 150 procent av BNP,[4] en tillväxttakt som är negativ och en ränta på 10-årsobligationer som är 24 procent leder till denna slutsats. Därav också den konsensus som finns hos alla som begrundar skuldekvationer att Greklands lån måste skrivas ned med minst 50 procent. Den viktiga frågan idag är sålunda inte om utan hur nedskrivningen bör genomföras.

Nedskrivningen av Greklands skuld bör sålunda ske "i ordnade former". Det är mycket viktigt och bör tolkas som att nedskrivningen - förhoppningsvis - görs först vid en självvald tidpunkt när euroländerna har haft tillräcklig med tid på sig för att ordna tillvägagångssättet för att ge (1) finansiellt stöd till konkurshotade banker i EU som har stora tillgångar av grekiska statsobligationer - dvs. framför allt franska banker - och även (2) kunna ge likviditetsstöd till EU-länder, som Italien. Allt detta för att man vill motverka finansiell förlamande oro och smitta till i grunden ekonomiskt sunda banker och länder. Franska banker har sannolikt en större andel grekiska statspapper i sin ägo än andra länders banker. Därav oron för just dessa bankers ställning, men också en oro för ratinginstitutens värdering ("rating") av kärnlandet Frankrikes statsobligationer. Faller nationen Frankrike i rating eroderas en del av basen för euroländernas temporära och akuta räddningsfond, EFSF, och eurozonens räddningsaktioner blir svårare att genomföra.

Däremot finns ingen anledning att tro att Grekland skulle lämna euroområdet, än mindre EU. Grekland vill inte lämna euroområdet och kärnländerna i EU vill inte att Grekland ska sparkas ut. Debatten om att Grekland skulle lämna euron sakar politisk grund och drivkraft och bör ses som en tankelek i nationalekonomiska seminarierum och för debattörers vardagsteoretiserande.

En nedskrivning medför dock, i sin tur, att det blir mycket glest med sparare som i framtiden vill låna ut till Grekland, och i så fall gör spararna det bara till mycket höga räntor. Motsvarande situation för Argentina ledde till ett lånestopp under 8-10 år.

Den ofrånkomliga sänkningen av levnadsstandarden sker genom framtida lånestopp och högre räntor på de lån som Grekland så småningom kan börja ta upp. Samtidigt kan det kanske skapa en viss temporär politisk stabilitet i Grekland och minska det extrema trycket på landets regering och innevånare.

3. Illikvida länder.
En grekisk nedskrivning kan smitta av sig på andra länder som Irland, Portugal och Italien. Hur snabb och allvarlig smittan skulle kunna bli beror på om dessa länder till skillnad mot Grekland anses solventa - dvs. långsiktigt kan återbetala sina lån - och bara lider av bristande likviditet - betalningsförmåga på kort sikt.

Om det stora landet Italien allmänt skulle komma att bedömas som insolvent ändrar krisen karaktär och blir väsentligt allvarligare. Det är dessvärre inget omöjligt scenario med tanke på kombinationen idag med en italiensk skuld om 120 % av BNP, låg tillväxttakt om ca 1 procent och ett tvång att betala 5-6 procent i ränta.

Den ekonomiskt motiverade åtgärden för länder som enbart lider av likviditetsproblem är att de offensivt bör backas upp med likviditet från t ex ECB eller euroländernas temporära räddningsfond (EFSF). Så klarar illikvida, men solventa, länder den temporära oron på de finansiella marknaderna.

Därför pågår nu en beslutsprocess om kapacitetsökning av EFSF till 440 mdr euro - föreslagen i juli 2011 - i euroländernas olika parlament (Finland och Tyskland i slutet av september). Därutöver finns nu - efter att Italien börjat spöka - tankar på ytterligare ökning av utlåningskapaciteten till 2000 mdr euro genom att man använder resterande (av euroländerna garanterade) medel som en grundinsats för en slags försäkring - och därmed skapar en hävstångsmekanism - som kan multiplicera de medel som kan garanteras på basis av EFSF:s garantikapital.

Genast när en sådan här politik med likviditetsstöd är annonserad är dock risken uppenbar att landet ifråga tappar intresset för politiskt impopulära, men nödvändiga, reformer. Eftersom det kortsiktigt önskvärda står i motsats till det långsiktigt nödvändiga behövs ett batteri av regler som ska hålla uppe kravet på långsiktiga reformer. Beslut om nya regler för att stärka den ekonomisk-politiska styrningen har också nyligen tagits.[5]

Jag har i annat sammanhang förordat regler, som liknar dem i Sverige, om en årlig budget i balans över konjunkturcykeln, att Eurostat får ökade befogenheter och ansvar för att revidera medlemsländernas statistik, automatiska sanktioner, eller sanktioner beslutade av kommissionen mot länder som bryter mot regelverket. Viktigast - när väl krisens akuta skede är avklarat! - är dock beträffande staters upplåning att marknadens osentimentala värdering tillåts slå igenom fullt ut i räntesättningen och inte som hittills maskeras av medlemskapet i eurozonen. Av det skälet bör s.k. euroobligationer inte införas.

Här kommer vi in på frågan om väljarnas grad av solidaritet och ansvarsutkrävande. Är det rimligt att tro att väljare i ett land i eurozonen stödjer politiker och väljare i länder som tidigare inte visat sig kunna sköta sina offentliga finanser eller tillsynen av sin finansiella sektor? Är solidariteten inom euroområdet så stor? Kanske, och särskilt i Tyskland.

I Sverige har vi sett hur alla väljare/skattebetalare - genom staten - stöttat kommuner som hamnat i ekonomiska svårigheter (Haninge, m fl). Skulle t ex svenska väljare kunna gå långt beträffande ett annat land? Ja, det har de uppenbarligen redan varit beredda till vad gäller Lettland, Island och Irland, som fått stöd utan några folkliga invändningar eller problem i riksdagen.

Om man fortsätter på detta tankespår kan man hävda att begränsningen för andra länders stöd till t ex Sydeuropa beror på gammal europeisk nationalism. Det land som sannolikt har mest att vinna på att nationalismen fortsatt hålls kort är naturligtvis Tyskland, och landet har därför också alltid stöttat europasamarbetet. När krisen väl är genomlöpt kommer naturligtvis Tyskland att vara ännu starkare och mer dominerande ekonomiskt i Europa.

4. Låg BNP-tillväxt.
Det går inte att lösa Europas problem utan att BNP-tillväxten ökar. Det som komplicerar bedömningen av länder som Portugal, Italien och kanske även Irland, är att ländernas likviditetsproblem på grund av (förväntan om) låg BNP-tillväxt kan övergå till att bli ett soliditetsproblem. Därför är t ex nya rapporter om nedskrivning av BNP-prognosen i Irland och Portugal bekymmersamma.

Risken för bristande soliditet ökar naturligtvis om landets regering inte förmår annonsera och framför allt genomföra långsiktigt önskvärda reformer som ökar (den förväntade) långsiktiga tillväxten. Om det finns politisk möjlighet till sådana reformer gäller det därför att vinna tid så att de hinner beslutas och träda i kraft.

På kort sikt, bör man driva på med en konjunkturpolitisk expansionspolitik? ECB kan förväntas driva en expansiv penningpolitik förutom att agera för finansiell stabilitet i hela eurozonen. Det innebär låga räntor men även att tillhandshålla så mycket likviditet som krävs för solventa, men illikvida mottagare. Det senare är också åtaganden som gavs nyligen vid IMF:s och Världsbankens årsmöten i Washington DC av både ECB och Federal Reserve.

Många argumenterar därtill för att EU-länderna skall driva en mer expansiv keynesiansk finanspolitik för att driva upp tillväxttakten. Tanken är att öka inhemsk efterfrågan genom att låna till ökade utgifter och lägre skatter. Problemet är dock uppenbart: de länder som skulle behöva låna för att driva en keynesiansk politik kan knappast göra det eftersom skulden redan är för stor och budgetunderskotten lätt skulle öka - och inte minska. En keynesiansk politik i detta läge skulle kunna driva upp räntorna ännu mer och driva fram en tvär åtstramning, tvärt emot den ursprungliga tanken med en keynesiansk efterfrågestimulans. Med en stor skuld och ett stort budgetunderskott i bagaget kan tvärtom en politik som minskar statens utgifter och ökar statens intäkter verka expansivt genom att räntekostnaderna sjunker på grund av positiva förväntningar om en omsvängning i den offentligfinansiella situationen. Detta såg vi t ex i Sverige på 1990-talet.

Två slutsatser följer. För det första att länder som faktisk kan driva en keynesiansk politik bör göra detta. Det gäller främst Tyskland, men även i princip Sverige, och särskilt om den ekonomiska nedgången i Europa visar sig bli djupare än tidigare prognoser indikerat - vilket i dagsläget verkar troligt. Varken Tyskland eller Sverige kan räkna med att det går att nå god BNP-tillväxt om världen runt omkring faller ned i noll-tillväxt, eller negativ dito.

För det andra, de länder som inte kan driva en keynesiansk politik bör göra trovärdiga åtaganden om hur och när de reducerar sina underskott och skulder för att på så sätt öka sina chanser att komma in i en god spiral av förväntningar och tillväxt.

5. Konkursfärdiga banker.
Banker i Europa har lånat ut till de aktuella länderna, dvs. köpt deras statsobligationer. Det innebär att en nedskrivning av värdet på dessa lån dyker upp som förluster i dessa banker. Många banker lär vara nära obestånd, men vi vet inte hur många, och exakt vilka, det gäller på grund av myndigheternas orealistiskt, eller vilseledande, utformade s.k. stresstester under 2010 och 2011. Det finns beräkningar som pekar på att det idag skulle behövas ett kapitaltillskott på ca 500 mdr euro till Europas banker (F.T. 26/9 2011, s. 11). Verklighetsförankrade stresstester nu är ett krav, naturligtvis.

En större systemviktig bank som hamnar på obestånd riskerar hela det finansiella systemet i sitt land, och kanske även grannländernas. Andra banker, företag och enskilda vågar inte längre lita på att deras pengar inte försvinner i en konkurs och de drar sig då undan från finansmarknaden. Därför måste hotade banker tillföras nytt kapital så att de inte går omkull och att betalningsväsendet kan fortsätta att fungera. Annars sprider sig snabbt krisen genom företagskonkurser, leveransvägran, paniksparande, osv. till arbetsmarknaden (dvs. arbetslöshet) och människors inkomster, osv.

Det bästa är självklart om mer privat kapital tillförs den aktuella krisbanken - t ex mer pengar från nuvarande aktieägare - eller att banken köps upp av någon annan bank som tillför det nödvändiga nya kapitalet. I sista hand kan staten tvingas ta över banken, och staten får göra kapitalinsatsen. (I bästa fall kan staten efter några år sälja banken och kanske även tjäna pengar på sin räddningsaktion, som i Sveriges fall på 1990-talet.)

Men i ett land som Grekland med dess underskott och skuld har staten knappast möjlighet att kapitalisera upp några banker. I det läget - utan tillgång till privat eller inhemskt statligt kapital - måste pengarna komma utifrån, t ex euroländernas räddningsfond EFSF eller ECB.

Ibland hör man påståendet att Grekland måste "räddas" för att man skall rädda europeiska banker med stora innehav av grekiska statsobligationer. Bör euroländerna rädda nationen Grekland för att hindra att europeiska banker går omkull? Nej. Det är betydligt billigare för skattebetalarna att överta och kapitalisera upp krisbanker än hela krisländer.

6. Politiker eller centralbank driver politiken?
Till dessa problem - statsskulder, låg tillväxt och banker - måste man dessvärre idag lägga ett fjärde, nämligen splittring och politisk beslutsoförmåga i flera länder - inklusive världens största ekonomi, USA.

Svårigheten framför allt i Tyskland att snabbt och bestämt genomföra beslut har medfört att centralbanken ECB har fått ta på sig ett stort ansvar för den akuta krishanteringen. Beslut om likviditetsstöd till Italien och Spanien och likviditetsstöd med dollar till banker tas nu av ECB och inte av regeringar ansvariga inför sina parlament. Ju större dessa stödinsatser blir desto mer karaktär av traditionell finanspolitik får de, och desto mer olustigt och demokratiskt tveksamt blir det att viktiga beslut inte tas av valda organ.

På centralbankernas ledningar har sålunda lagts tunga bördor att agera rätt - inte så mycket beträffande traditionell inflationsbekämpning - som hanteringen av finansiell stabilitet, och att ta ansvar för att agera som motvikt till politisk splittring.

7. Den långa sikten - en mer koordinerad och kravfylld finanspolitik.
Samtidigt som ovanstående akuta problem tränger sig på måste även långsiktiga lösningar - dvs. nya bestämmelser - utformas för hur framtida skuld- och budgetunderskottskriser ska undvikas. Det blir kärnan i en ny mer samordnad finanspolitik inom eurozonen. Även nya bestämmelser behövs om hur länderna tillsammans ska övervaka den finansiella sektorn nationellt och gränsöverskridande, dvs. nya ramverk som både ska förhindra och lösa bankkriser. Efter en grekisk betalningsinställelse blir det även nödvändigt att utarbeta regler för staters inställda betalningar, om inte annat för att påminna investerare om risken när de lånar ut.

Problemet de närmaste månaderna är att de långsiktiga reformerna utformas utifrån institutioner och frågor som reses av den nu akuta krisen istället för att beslutsfattarna i fokus har frågan hur euroländerna i ett mer normalt ekonomiskt och politiskt jämviktsläge skulle vilja att euroländernas samarbete fungerade, och konstruerade nya regler efter det.

De nya reglerna kommer att handla om fördjupat samarbete och koordinering - i första hand mellan euroländerna - för att kunna kontrollera utvecklingen av varandras budgetsaldo och offentliga skuld, men även för att hindra riskfylld skulduppbyggnad i den privata sektorn, såsom skedde i Spanien och Irland. Det måste innebära kraftigt minskat nationellt självbestämmande att göra dumheter för alla länder som är med i eurosamarbetet.

Detta innebär dock inte att avvägningen mellan olika utgifter och mellan olika skatter i nationella budgetar blir en gemensam EU-angelägenhet. Saldot är i detta sammanhang det väsentliga för grannarna - inte dess bakomliggande sammansättning.

8. Sveriges nya problematiska utanförskap.
De nya bestämmelserna kommer att gälla främst euroländer, vilket med automatik skapar en klyfta till övriga EU-länder, som inte går lika långt i sitt ekonomisk-politiska samarbete. Det strider mot Sveriges intressen. Sverige har från det sena 40-talets trevande europeiska ekonomiska samarbete fram till euroomröstningen 2003 alltid sökt så nära ekonomiskt samarbete med övriga Europa som möjligt, men har tvekat om det politiska. Nu är utvecklingen tvärtom. Trots att Sverige har ett djupare handelspolitiskt, finansiellt och näringspolitiskt samarbete än någonsin i historien med dagens euroländer vidgas klyftan mellan dem och oss. Sverige glider allt längre bort från att sitta vid de bord där beslut tas som påverkar oss.

Den nuvarande krisen överskuggar också för tillfället de handelsvinster som finns med euron och som sannolikt kommer att stärkas ytterligare med tiden. Forskning har visat att euron har lett till ökat handelsutbyte både mellan euroländerna och mellan euroländerna och världen utanför. Denna ökade handel och inkomster har Sverige redan gått miste om.

Skälen till det ökade handelsutbytet är lätta att förstå, men storleken av de uppmätta handelsvinsterna är överraskande stora. När osäkerheten kring växelkurser försvinner, försvinner också ett betydande handelshinder. Den ekonomiska integrationen inom eurozonen kommer att bli allt starkare med tiden, och den ekonomiska kostnaden för svenska företag och svensk ekonomi av att stå utanför kommer därmed också att växa sig allt större.

Det är också värt att notera att även utan euron hade sannolikt många länder i Europa idag haft stora ekonomiska problem och konflikter sinsemellan. EU och euron ger en möjlighet att påverka länder och i etablerade former lösa sina ekonomisk-politiska problem. Det är på sikt till nytta både för Europas länder och för Sverige. Det behövs mer samarbete, inte mindre för att lösa de problem som Europa brottas med.

När krisen övergått i återhämtning kommer förhoppningsvis förutsättningarna att finnas för att Sverige kan ta det naturliga steget och ingå i eurosamarbetet.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Tack för värdefulla synpunkter går till Katarina Bergkvist, Klas Eklund, Harry Flam, Mats Persson och Ulrika Stuart.

[2] Se EU-kommissionens rapport "EMU at 10 - successes and challenges after ten years of Economic and Monetary Union".

[3] Det förhållandet att man i några länder kanske vill ta arbetslivet lugnare och kanske trivsammare än i t ex Tyskland innebär inte att man skapar problem för euron så länge som den lägre produktiviteten också återspeglas i en lägre inkomst och därmed frånvaro av upplåning och skulduppbyggnad.

[4] Enligt Eurostat var statsskulden vid utgången på 2010 ca 143 procent av BNP. Kommissionens prognos för 2011, som gjordes i maj i år, är att den kommer uppgå till 158 procent i slutet på 2011. Men den uppskattningen är troligen alltför optimistisk och det finns initierade bedömningar att Grekland 2011 kommer landa på en skuldnivå på 170 procent av BNP .

[5] Se Europaparlamentets beslut om den s.k. sexpacken: Se http://www.europarl.europa.eu/sv/headlines/content/20110916FCS26869/11/html/Europaparlamentet-ger-gr%C3%B6nt-ljus-till-planer-om-framtida-ekonomisk-styrning. TT:s sammanfattning 28/9 är: "Större vikt läggs vid förebyggande åtgärder. Länder kan exempelvis tvingas till korrigering redan innan de brutit mot regeln om att budgetunderskottet får vara högst 3 procent av BNP. Större fokus än i dag på att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP och att den måste bantas i viss takt. Röstningsförfarandet ändras så att EU-kommissionens rekommendationer genomförs med mer automatik. Även makroekonomiska obalanser övervakas. En resultattavla med olika indikatorer slår larm om något går i fel riktning, till exempel på fastighetsmarknaden. Stora bytesbalansöverskott kan också blinka rött. Reglerna gäller främst för euroländerna.

Fler jobb med sänkt moms på restaurang- och cateringtjänster?

2011-09-22T14:57:00.001+02:00

”Inga jobb om ens några” var Tommy Waidelichs (S) bedömning i budgetdebatten den 20/9 av momssänkningens i restaurang och cateringbranschen inverkan på jobben. Har han rätt?

Till att börja med: Sänkt restaurangmoms leder inte nödvändigtvis till att priserna sänks, men det leder ändå till fler jobb än eljest. Det är viktigt att notera eftersom målet för momssänkningen inte är priserna utan jobben.

Avgörande för anställningsbeslut i restaurang- och cateringbranschen – precis som i alla företag – är om företagets lönsamhet ökar. Lönsamheten ökar genom sänkt moms och därmed ökar företagarens möjlighet att anställa fler. Fler potentiella jobb alltså, även i de fall priserna inte sänks. I en lågkonjunktur – som vi nu går in i – kommer det dock till del att bli fråga om att rädda existerande jobb, snarare än expandera. Den här konjunktureffekten, med en kombination av nya och räddade jobb, gör det förvisso svårare att mäta jobbeffekten av momssänkningen, som ska inkludera både räddade och nya jobb.

Lägg märke till att om företagaren inte själv skulle anställa fler på grund av momssänkningen kommer hon/han sannolikt ändå inte lägga den ökade vinsten på kistbotten utan kommer sannolikt att spendera vinstökningen på ökad efterfrågan från andra företag, vare sig de nu tillverkar livsmedel, inredningar, eller något liknande. Fler jobb alltså även i företag som levererar till restauranger och catering. Så de som ska undersöka den jobbskapande effekten av momssänkningen ska spana inte bara i denna bransch.

Det är bara i det extrema fall att momssänkningen sparas till hundra procent av alla företag och alla hushåll som momssänkningen inte skulle ha någon jobbskapande effekt.

Men om hela momssänkningen spiller över i höjda löner för de anställda? Jo, då blir det inga fler anställda i den egna firman, men de anställdas ökade efterfrågan på varor och tjänster medför ökad efterfrågan på anställda i andra delar av ekonomin, dvs fler jobb.

Man ska – dessutom – vara medveten om att pris- och jobbeffekten kommer att variera mellan olika orter beroende på den lokala konkurrensen. Med en intensiv och effektiv lokal konkurrens följer fler sänkta priser och fler jobb i just restaurang och cateringbranschen. På orter med sämre konkurrens – små orter? – kan den expansiva effekten väntas i större utsträckning ligga hos företag utanför restaurang- och cateringbranschen.

Dessa observationer kommer i tillägg till det extra värdet av att öka antalet anställda som är unga. Det arbetar ofta i restaurang- och cateringbranschen, och får sitt första jobb där.

Den här branschen karaktäriseras dessutom av mycket svartjobb. Sänkt moms bör medföra att en ökad andel av de anställda och företagen betalar skatt, och dessutom mer i skatt. Därmed skulle nettokostnaden minska för staten av den sänka momsen; en del av momssänkningen tas tillbaka i form av mer vitt restaurang- och cateringarbete.

Ja – Waidelich har fel. Det blir fler jobb, och fler än några.

STASI-agenterna i Sverige – igen om kravet på öppenhet.

2011-09-15T10:36:00.002+02:00

Professor Birgitta Alm skriver idag på DN-debatt om ”Så jobbade Stasi med hjälp av svenska agenter”. (http://www.dn.se/debatt/sa-jobbade-stasi-med-hjalp-av-svenska-agenter). Också Expressen skriver idag – utifrån Alms bok ”Inte bara spioner …” (Carlssons) – om ett misstänkt par som ska ha arbetat för Stasi och att kvinnan sedermera bytte sida och började arbeta för det svenska kontraspionaget.

Artiklarna visar hur riktigt det var att Alm efter överklaganden gavs tillträde till arkiven år 2010 efter en lång offentlig debatt i vilken några av oss var engagerade. I debatten restes ett antal frågor och gjordes påpekanden som faktiskt alltjämt är giltiga (DN-debatt 2010-03-02 http://www.dn.se/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven?rm=print):

På en skriftlig riksdagsfråga i augusti 2007 från riksdagsman Hans Wallmark (M) konstaterade justitieminister Beatrice Ask att Säpo fått tag i ”ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade.”

I en ny fråga i februari 2010, från mig gjordes en återkoppling till Wallmarks fråga och Asks svar då jag påpekar att felaktigt utpekade rimligtvis borde ges en möjlighet att försvara sig. Namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Inte minst om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven och ge sin förklaring och sitt perspektiv. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – till exempel föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.

Detta problem, dvs att inte kunna få den utpekades perspektiv, eller ge vederbörande en chans till genmäle, kvarstår alltjämt, vilket även Birgitta Alm starkt understryker i dagens DN-debattartikel. Det är orimligt om denna möjlighet nekas de misstänkta och utpekade.

Som några av oss – dvs riksdagsmännen Hans Wallmark (M), Carl B Hamilton (FP), Mats Johansson (M), Rolf K Nilsson (M) – skrev i DN redan 2010:
Och i grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till fullständig öppenhet:

1). Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner.

2). Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang i fall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse, utpressning eller annat bakom agerandet.

3). Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse.

4). Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.

Stå utanför eurosamarbetet skadar Sverige. Av Jan Björklund med flera av oss.

2011-09-08T18:01:00.003+02:00

(En något komprimerad version av artikel i Svenska Dagbladet den 8 september 2011 kl 17:07.)

SKULDKRISEN De politiska spelreglerna för euroländerna måste stramas åt. Vad Europa behöver nu är mer av gemensam finanspolitik, inte mindre. Successivt ökar därför också priset för Sverige att stå utanför, skriver folkpartitopparna Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt.

Socialdemokraterna förefaller vända det europeiska samarbetet ryggen. Partiets ekonomiska talesperson Tommy Waidelich har gjort klart att ett svenskt deltagande i den mest centrala delen av det europeiska samarbetet – euron – är uteslutet under överskådlig tid. [Partiledaren Håkan Juholt har sedermera preciserat detta till tidigast 2018, som om det vore en fråga om vad klockan är]. S-omsvängningen står inte bara i strid med långsiktiga svenska intressen, det är också ett brott mot partiets linje i europafrågan sedan Ingvar Carlssons tid som partiledare.

Det går nämligen inte att komma ifrån att euron numera är kärnan i det europeiska samarbetet. Utan den reduceras ekonomiska samarbetet till ett frihandelsområde, mindre långtgående och mindre betydelsefullt än den politiska union som med en gemensam valuta möter globaliseringens utmaningar.

Skulle svenska socialdemokraters attityd spridas till fler länder i Europa går vi en dyster framtid till mötes. Effekterna på sammanhållning, handel, välstånd och demokrati inom unionen skulle bli dramatiska. Misslyckas det europeiska samarbetet att möta de utmaningar som vår världsdel står inför får vi inte bara instabilitet och en sämre välståndsutveckling. Vi riskerar också att få se andra politiska aktörer, med en svag förankring i grundläggande liberala värderingar, vinna terräng på bekostnad av de som i dag leder Europa.

Vår kontinent befinner sig i en djup skuldkris. Bara genom tät samverkan inom EU kan vi lägga en bättre framtida grund för stabil och långsiktig ekonomisk utveckling. Det kräver att EU-länderna betalar av på skulderna, reformerar arbetsmarknaden, gör det mer lönsamt att jobba och satsar mer på högre utbildning och forskning. Den inre marknaden måste fortsätta utvecklas.

Konstruktionen kring euron har inte varit fel, men dessvärre har flera länder tillåtit sig att bryta mot regelverket. Det har straffat och därmed har den politiska kontrollen tappat kraft. En given slutsats av skuldkrisen är att förutom de sanktioner mot länder med oreda i finanserna som räntemarknaden osentimentalt och skarpt ska dela ut, så behöver stramare politiska spelregler sättas upp och följas av alla länder.

Men kraven måste skärpas och konsekvenserna bli mer kännbara för ett land som bryter mot gemensamma regelverk. Vi ser framför oss ett antal åtgärder för att på lång sikt skapa stabilitet i det europeiska ekonomiska samarbetet.

Budget i balans över konjunkturcykeln bör lagregleras i euroländer på liknande sätt som i Sverige. Behovet av korrekt statistik behöver mötas genom att Eurostat får mer muskler.

Länder som bryter mot stabilitetspakten bör möta sanktioner. Det är också rimligt att sanktioner mot den som bryter mot reglerna verkställs automatiskt och att ansvaret för sanktionerna ligger på EU-kommissionen.

Till detta kommer att lån från ESM (den nya permanenta stabilitetsmekanismen) kombineras med krav på motprestationer i form av strukturreformer. Kommissionens granskning av och inflytande över medlemsländernas budget- och reformstrategier behöver skärpas och de rekommendationer som ges följas upp noggrant.

Däremot är euroobligationer fel väg att gå. Sådana skulle leda till att ett lands statsskuld blir ett gemensamt ansvar för eurozonen. Konsekvensen är bland annat högre räntor för skötsamma länder och minskade incitament för reformer i länder med ekonomiska problem.

Detta är i allra högsta grad frågan om mer av gemensam finanspolitik [i form av gemensam kontroll av länders skulder, upplåningsbehov och budgetunderskott. Däremot inte budgetens innehåll, t ex om man satsar på arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar eller försvar].

Det innebär också att euroländerna blir mer integrerade och får en ökad tyngd i unionen. Länder som vänder sig bort från samarbete och som inte deltar i euron kommer att förlora inflytande. Sverige bör därför delta mer aktivt i det europeiska samarbetet.

Ett första steg vore ett svenskt medlemskap i europluspakten, där 23 länder ingår och som syftar till att stärka samordningen av den ekonomiska politiken. Inom ramen för pakten åtar sig varje land att vidta åtgärder för att främja konkurrenskraft, sysselsättning och sunda statsfinanser. Sverige bör också säga ja till det fortsatta arbetet med en gemensam europeisk bolagsskattebas.

När EU stramat upp det finanspolitiska regelverket är ett medlemskap för Sverige i den gemensamma valutan naturligt. För att kunna ta tillvara våra egenintressen ska vi vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land.

Socialdemokraterna väljer den motsatta vägen – nej till eurosamarbetet. I bästa fall är Waidelichs euroutspel ett utslag av populism i det akuta stämningsläget. I så fall kanske Socialdemokraterna svänger tillbaka när skuldkrisen är över. I sämsta fall har partiet långsiktigt skaffat sig en mer europakritisk hållning. Det vore mycket allvarligt för Sverige.

Europa kommer genom tuffa åtgärder att ta sig genom krisen. Det sker i detta nu genom åtaganden om skattehöjningar och utgiftsminskningar, mer samarbete och mer av gemensam finanspolitik. Successivt ökar därför priset för Sverige att stå utanför. Folkpartiet värnar Sveriges inflytande i Europa. Vårt land bör tillhöra Europas kärna och där driva frågor som är viktiga för vårt land och vår kontinent.

JAN BJÖRKLUND (FP) vice statsminister

BIRGITTA OHLSSON (FP) europaminister

CARL B HAMILTON ekonomiskpolitisk talesman (FP)

OLLE SCHMIDT europaparlamentariker (FP)

Lämna pensionärernas dryckesvanor till dem själva att hantera!

2011-08-30T11:05:00.000+02:00

Nedanstående nyhet om pensionärers dryckesvanor kom under sommaren. Ska vi moralisera över denna utveckling och kanske uppmana staten att utreda och ingripa med ett åtgärdsprogram?

Nej.

Vi som är för en restriktiv alkoholpolitik bör tygla oss och bestämma oss på riktigt för att fortsättningsvis fokusera den restriktiva alkoholpolitiken på de unga (under 28, säg). Vi bör istället göra allt för att en ungdomsfokuserad politik ska bli effektivare, inklusive gränskontrollerna och Systembolagets arbete.

Vi bör lämna övrigas -- bland annat pensionärernas -- dryckesvanor till dem själva att hantera. Vi gör den restriktiva politiken en björntjänst om vi inte kan prioritera. Det är sålunda felfokuserat att rycka ut och ha synpunkter på pensionärers dryckesvanor och val av förpackning av vin.

”Pensionärer dricker allt mer”
(Publicerat 21 juli, P4 Radio Göteborg)

”Pensionärer dricker allt mer alkohol. Detta samtidigt som svenskarna överlag dricker mindre. Det märks säger Niklas Jäghammar , enhetschef på Althea, Halmstad kommuns enhet för öppenvård av alkoholproblem. ’Bag-in-boxen gör det svårare att låta bli’

– Det här är en av de första generationerna som haft en egen ungdomskultur och kunnat slå sig fria från tidigare generationer och värderingar, säger Niklas Jäghammar.

När 40-talisterna nu går i pension är det en livfull generation med ett annat förhållningssätt till alkohol än tidigare generationer. De har ett kontinentalt drickande och tar gärna ett glas vin till maten, men när de i pensionsåldern får mer ledig tid och bag-in-boxen åker fram finns det en risk att de hamnar i ett missbruk.”

Hypernervösa reaktioner på ekonomiska läget är oklokt.

2011-08-26T12:30:00.001+02:00

Nu kommer krav från flera håll att regeringen skall driva en mer expansiv finanspolitik. Det är märkligt av flera skäl, särskilt när kraven framförs av professionella ekonomer. Socialdemokraterna följer upp med ”oroade” instämmanden på DN-debatt idag, men bekräftar inte Waidelichs euro-nej nyligen. ”Hvad vilja socialdemokraterna” i eurofrågan?

Bör regeringen i dagsläget reptilsnabbt reagera med traditionell keynesiansk efterfrågestimulernade finanspolitik?

Nej, is i magen och ett stabilt och tryggt grepp om rorkulten i stormen anbefalles istället.

Rollfördelningen i den ekonomiska politiken är att första försvarslinjen vid en nedgång är penningpolitiken, dvs. att Riksbanken agerar för att hålla uppe efterfrågan. Den grundregeln gäller alltjämt. Och om regeringen genom slapp finanspolitik skulle driva fram en för stark efterfrågeökning gäller motsatsen: då blir räntan högre än den annars hade varit. Och regeringen skulle då kritiseras för sitt överilade agerande av opposition och ekonomer. Normal konjunkturpolitik är alltså en balansgång som Riksbanken är bäst på att sköta.

Sverige har ovanligt starka s.k. automatiska stabilisatorer på grund av vår stora offentliga sektor. När efterfrågan sjunker motverkas det automatiskt av lägre inbetalningar av skatt (en stimulerade ’skattesänkning’) och ökade utbetalningar från våra välfärdssystem, bl a arbetslöshetsersättningar. Det är andra försvarslinjen, och där är vi knappast ännu.

För det tredje är analyser av sommarens skuldkriser i USA och ett antal EU-länder fortfarande ofullkomliga och en genuin osäkerhet råder beträffande krisens karaktär och drivkrafter. Har vi en vanlig konjunkturnedgång eller är vi därtill i början på en finanskris som 2008/09? Prognosläget är svårt.

När vi vet mer, och om det behövs, bör regeringen agera med finanspolitiken på ett sådant sätt, och med en sådan inriktning och omfattning, som den ökade kunskapen om konjunktur- och krisförloppet indikerar. Den möjligheten finns alltid, och även i Sverige 2011-2012. Riksdagen tar aldrig semester.

Socialdemokraterna säger på DN-debatt att de är oroliga, liksom professor Lars Calmfors och Swedbanks chefekonom. Jag vet att akademiker lätt kan bli nervösa och rastlösa. Men det är illavarslande att också beslutfattare som Juholt och Waidelich visar prov på ett hypernervöst agerande.

Så om euron.

Det är bra att S nu är för ett ”starkare institutionellt ramverk inom euroområdet” (DN-debatt idag), men det är svårbegripligt hur S i avsaknad av att detta finns på plats och fungerar kan förorda euroobligationer.

Det mest förbluffande i artikeln är väl ändå frånvaro av kommentar till att Waidelich har lagt om S-kursen och nu är emot svenskt euromedlemskap under överskådlig tid (”min livstid”). Detta ställningstagande omnämns inte alls i DN-artikelns långa EU-avsnitt. Vi vet sålunda alltjämt inte vilken politik som gäller inom socialdemokraterna när det gäller svenskt euromedlemskap. Juholt vill uppenbarligen inte stödja Waidelichs kursändring från ja till nej för de närmaste årtiondena. ”Hvad vilja socialdemokraterna i eurofrågan?”, för att travestera den Europa-kontinentalt utbildade August Palm.

Ja till en mer samordnad finanspolitik i EU. Reaktion på Merkel-Sarkozys förslag.

2011-08-18T08:59:00.003+02:00

Ingress: Tyskland och Frankrike har den 15/8 lagt fram förslag för att möta den skuldkris som härjar i Europa. Förslaget fokuserar på att öka det finanspolitiska samarbetet i EU, särskilt inom eurozonen, och sätter större press särskilt på skuldtyngda länder att sanera sina ekonomier genom ny nationell lagstiftning.

Nedan text är en debattartikel publicerad i Expressen den 18/8.

Ja till en mer samordnad finanspolitik i EU.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozys förslag om en mer koordinerad finanspolitik skapar nya konflikter i svensk politik. Men först tre fundament:

1. Under hela efterkrigshistorien är det relationen mellan Tyskland och Frankrike som avgjort om, och i så fall vart, Europa är på väg. I EU:s historia har framgång, eller stagnation, berott på dessa länder. Inga andra är både tillräckligt stora och har samma grundläggande egenintresse av att lägga ett alleuropeiskt perspektiv på uppkommande problem.

2. EU-länderna har alltid fördjupat sitt samarbete som svar på kriser. EU-integrationen fördjupas alltid av påfrestningar och det uttunnas aldrig i kris. Ryggmärgsreaktionen, inte minst i Tyskland och Frankrike, är att bli ännu mera sams och samordnade – inte att splittras. Eurosamarbetet kommer att bestå, och det finanspolitiska samarbetet kommer att utvidgas och fördjupas.

3. Under de senaste åren har brandkårsutryckningarna till Grekland och andra skuldtyngda länder stått som spön i backen. Metoderna är ibland svårbegripliga och komplicerat utformade. Kärnan är dock alltid densamma: nya förmåner och lån till länder med problem. De länder som ger förmånerna och lånen kräver dock – föga förvånande – som motprestation en allt större insyn, kontroll och bestämmande över låntagarnas ekonomiska politik; ”den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson konstaterade på 1990-talet. (Eftersom alla EU-länder ska behandlas lika utsträcks långivarkraven mer eller mindre till alla euro/EU-länder.)

Dessa fundamentala punkter innebär bl a att när Frankrike och Tyskland nu bestämmer sig för att ytterligare fördjupa EU:s finanspolitiska samarbete så blir det så, med – förvisso! – pragmatiska ändringar och anpassningar till invändningar längs vägen till beslut. Men det nya huvudmålet kommer att stå fast: ett fördjupat finanspolitiskt EU-samarbete.

/Kontrollen av att länder sköter sin ekonomiska politik bör överlåtas till marknaden, som nu skett men i ordnade former. Att EU-länder inom familjen skulle straffa varandra är inte trovärdigt och kanske inte heller önskvärt. Bättre då att lägga den uppgiften på den anonyma marknanden./

Sverige har genom sin euroskepsis reducerat sig till randstat, och har med skuldkrisen hamnat alltmer utanför Europas kärna, till skillnad mot t ex Finland och Estland som gått i motsatt riktning. Det är till nackdel både för oss och för övriga EU eftersom vi genom vår skuldkris på 1990-talet har unik erfarenhet. Vi har insikter att bidra med.

Förslaget från Tyskland och Frankrike är en ny fas i långivarnas krav på ekonomisk ordning och reda för att ge stöd. Dock inte med s.k. euroobligationer, dvs. lån med bl a Tyskland som garant, som Tyskland och Frankrike nu tydligt avvisar. Skälet är att sådana skulle innebära regeringen Merkels politiska död, enligt hennes eget partis CDU/CSU bedömning.

Inrikespolitiskt innebär scenförändringen följande. Folkpartiet bejakar en mer gemensam finanspolitik, och bejakar även kärnan i det tysk-franska förslaget. I likhet med Tyskland säger vi nej till euroobligationer, och ja till att skriva in ett skuldtak i svensk lag. Vi säger ja till förslaget att företag, om de så önskar, ska kunna använda sig av en gemensam EU-skattebas. /Vi säger dock nej till en EU-gemensam nivå på företagsskatterna./ Och FP säger nej till det verklighetsfrämmande tysk-franska delförslaget om en skatt på finansiella transaktioner (s.k. Tobinskatt).

I övrigt tävlar partierna om att distansera sig från eurosamarbetet. Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och sannolikt Miljöpartiet säger nej till allt, och står tillsammans utanför eurosamarbetet så mycket som möjligt. Partiledarkandidaten Anna Karin Hatt (C) väljer tråkigt nog också läktarpositionen. Socialdemokraterna säger visserligen ja till andras lån till problemländer genom euroobligationer, men säger nej till att långivarna och Sverige som motprestation ställer konkreta krav; för Sveriges del nej till den s.k. europluspakten. Moderaterna, och inte minst finansministern, är ambivalenta och numera ganska svala européer. Borg vill förvisso gärna ha inflytande över EU:s agerande, men vill inte argumentera för att Sverige ska betala priset för inflytande. Han medverkar därför till att Sverige stannar på den euroskeptiska randen.

Vare sig Sverige är med i eurosamarbetet eller ej påverkas vi starkt av vad som händer i Europa. Sverige har därför ett stort intresse av att sitta med vid bordet när viktiga beslut som rör vår egen framtid diskuteras. Genom att Sverige dessvärre inte tillhör EU:s kärna kan vi inte heller med kraft städa bort dumheter som Tobinskatt och eventuella olyckliga förslag som skulle kunna påverka vår fungerande lönebildning. Vi kan som randstat inte tillvarata våra egenintressen på ett effektivt sätt på det område som från första början stått i fokus för svensk europapolitik: att säkra ett fullvärdigt svenskt deltagande och inflytande i den europeiska ekonomiska integrationsprocessen.

Sju artiklar i Systembolagsdebatten om hemleverans till dörren

2011-08-09T15:22:00.010+02:00

”Systembolagets varor ska levereras hem till dörren”

Publicerad DN-debatt 2011-07-18 00:50

I dag är Systembolagets öppettider reglerade i riksdagsbeslut. Det är en otidsenlig ordning för ett företag som ska ge perfekt service. Riksdagen bör därför slopa sin befattning med öppettiderna. Samtidigt bör regeringen ge ägardirektiv så att Systembolaget kan införa en modern e-handel med leverans till dörren som möjlighet. Den reformen skulle också vara ett vettigt sätt att lösa frågan om gårdsförsäljning, skriver Systembolagets styrelseledamot Carl B Hamilton.

Regeringen och riksdagen bör ta alla nödvändiga beslut för att Systembolaget ska kunna sälja sina varor över internet för leverans hem till dörren.
Systembolagets monopol och legitimitet bygger på att medborgarna accepterar monopolet. Därför är också ett mål för Systembolaget att nyktra vuxna ska få perfekt service. Förslag om Systembolagets avskaffande ska inte kunna motiveras med att bolaget ger medioker service. Fokus för företagets alkoholpolitiska uppdrag är numera också att motverka drickande bland unga. Det sker framför allt genom de strikta ålderskontrollerna, som man genom kontinuerliga tester vet är mycket effektiva, samt olika kampanjer riktade till unga, deras föräldrar och äldre syskon.
Med nya mönster för hur vi handlar bör Systembolaget förbättra sin service genom att införa modern e-handel med leverans till köparen. Det skulle också vara ett rimligt sätt att lösa frågan om gårdsförsäljning. Arrangemanget bör kunna fungera så här:

På bolagets webbplats skall man kunna beställa alla typer av drycker. Det rör sig i dag om cirka 14 100 produkter. Varorna levereras efter en i sammanhanget normal leveranstid om 2–4 dagar, beroende på var i landet leveransen sker. (Om varorna inte finns i standarsortimentet kan det ta något längre tid.) Vid överlämningen av varorna måste mottagaren kunna legitimera sig och visa att han eller hon är minst 20 år, det vill säga minimiåldern för köp i Systembolagets butiker. Mottagaren skall även vara nykter.

Den chaufför som utför leveransen måste vara minst 20 år. Om mottagaren inte uppfyller villkoren överlämnas inte varorna. Detta är, precis som i butik, desto lättare eftersom Systembolaget inte drivs med vinstintresse och ett nekat köp inte är en förlust eller motgång.

Betalningen sker antingen vid beställningen över internet på numera gängse sätt, eller med kort vid leverans på samma sätt som man kan betala till exempel taxi med kort (och alltså utan rånar-¬attraktiv kontanthantering).
Leverantören upphandlas regionalt av Systembolaget. Det kan bli Postens paketservice eller någon annan pålitlig speditör. Systembolaget får genomföra stickprovskontroller och regelbundet gå igenom problem och avvikelser vid leverans med de aktuella chaufförerna (en gång/månad exempelvis).

I dag är Systembolagets öppettider reglerade i riksdagsbeslut. Stängning sker senast klockan 20 vardagar och lördagar klockan 15. Det är en otidsenlig ordning för ett företag som ska ge perfekt service. Öppettiderna bör istället efter samråd med regeringen bestämmas av bolagets styrelse och företagsledning utifrån lokala förutsättningar. Det är viktigt att öppettiden utsträcks till klockan 21 så att hemleverans kan ske på kvällstid fram till denna tidpunkt.

Den extra kostnaden för hemleverans ska inte bäras av butikskunderna. Priset vid dörren ska vara ett rent kostnadspåslag. Det får inte sättas så lågt att bolaget kan sägas missbruka sin monopolställning och därmed konkurrera ut de under senare år nytillkomna privata vinimportörerna, som också levererar till dörren (från lager i utlandet). Systembolaget kommer ändå att ha ett övertag jämfört med dessa i kraft av sina stordriftsfördelar, och därmed lägre kostnader, och sitt mångdubbelt större sortiment. (En stor vinbutik i Paris, Milano eller Barcelona har 300–400 flaskor på hyllorna, och huvudsakligen från det egna landet.)

Jag skulle utifrån uppgifter från norska Vinmonopolet, som har ett liknande och väl fungerande system, gissa att extrakostnaden kanske kan bli 100–200 kronor för upp till sex flaskor eller några ölflak, och 400–500 kronor för upp till hundra flaskor/ölflak. Prispåslaget beror helt på speditörernas kostnad för att köra ut och hantera varor och betalning.

De privata vinimportörer från egna lager utomlands som finns redan i dag – typ Australian Wine Club, Vinstocken med flera – är knappast något social- eller alkoholpolitisk problem. I startgroparna väntar dock större aktörer – kanske både ICA och Konsum – för att introducera tjänster med helg- och festkassar som innehåller kombinationer av mat och alkoholdrycker. Inget fel i det, men de alkoholhaltiga dryckerna bör självklart istället – utan vinstintresse och med ett väsentligt bredare sortiment – köras hem, till festlokalen eller till landet, bekvämt från Systembolaget.

Blir detta en ingång till ungdomsfylleri? Knappast, eftersom det förutom legitimation kommer att krävas planering flera dagar i förväg; spontanfylla är knappast möjlig. Även om man utnyttjar möjligheten att skicka en flaska som gåva till någon annan ska mottagaren ändå alltid vara minst 20 år. För ungdomar spelar dessutom den högre totalkostnaden större roll; det blir ju inte särskilt billigt att köpa varorna med leverans, men mer bekvämt.

Jag sitter i Systembolagets styrelse, men skriver här som politiker eftersom det nu är politiska beslut som krävs. Sedan ska Systembolaget verkställa dessa beslut. Sålunda behöver riksdagen ändra i alkohollagen och bör slopa sin befattning med öppettiderna. Regeringen bör ge ägardirektiv till Systembolaget om införande av e-handel med leverans till dörren som möjlighet.

Det ovan beskrivna reformen skulle också kunna vara ett sätt att hantera frågan om gårdsförsäljning. Det skulle gå att till exempel som turist på en svensk vingård eller ett whiskybränneri omedelbart kunna beställa flaskor för leverans inom några få dagar till valfri adress i Sverige. Den som så vill kan planera att varorna levereras till dörren direkt vid hemkomsten. Det är en vettig och okomplicerad lösning på den EU-rättsligt ofrånkomliga motsättningen mellan gårdsförsäljning och bibehållet försäljningsmonopol.
Carl B Hamilton
riksdagsman (FP)
***************************************’’
”Nu är det hög tid att överge alkoholmonopolet”

Publicerad i DN 2011-07-20 00:50
Replik. Per Ankersjö (C): Spritresor och svartsprit borde vara ett större bekymmer än gårdsförsäljning och fria alternativ.

Carl B Hamilton föreslår på DN Debatt den 18 juli [1] att System¬bolaget ska börja leverera alkohol hem till dörren hos köparen. Det är förstås en taktisk reträtt som syftar till att eliminera nya initiativ från lokala producenter och importörer. När Hamilton utbrister att detta förslag skulle vara ”ett vettigt sätt att lösa frågan om gårdförsäljning”, röjs en okunskap om vad gårdsförsäljning handlar om.
Jag ser det som självklart att man vid ett besök på en vingård eller ett bryggeri kan få köpa med sig ett par flaskor av den lokalt producerade drycken som en del av upplevelsen. Hamiltons alternativ är att man i stället måste beställa samma dryck från Systembolaget, vänta minst 2–4 dagar på leverans som ska lösas ut med id-kontroll och sedan betala 100–500 kronor extra för besväret. Är det rimligt att kräva allt detta besvär för att få köpa med sig ett par flaskor exklusivt vin från den trevliga lilla vingård som besökts? Utländska turister kan dessutom inte få sina produkter levererade alls.

Hamiltons förslag är skrivna med en retorik som ska ge läsaren en känsla av att detta är en frihetsreform. Det är falsk marknadsföring å det grövsta. Förslaget har naturligtvis heller ingenting med gårdförsäljning att göra, i stället vill Hamilton ge det statliga monopolet verktygen att konkurrera ut de företag som riktar in sig på privatimport. Genom statlig hemkörning med stordriftsfördelar ska folket bli lagom nöjda och fria initiativ effektivt dödas.

Vi har historiskt sett de stora monopolen falla: mobiltelefoner, tv, radio, och nu senast apoteket. Varje gång spåddes apokalyptiska konsekvenser; varje gång visade de sig vara överdrivna. Det är nu också hög tid att överge alkoholmonopolet.
En liberal alkoholpolitik bör rimligen se till individer snarare än att vurma för ett statligt monopol som motarbetar lokala producenter och småskalig import av kvalitetsdrycker. Monopolets konsekvenser i form av spritresor till Tyskland och försäljning av svartsprit borde vara ett större bekymmer för Hamilton än gårdsförsäljning och fria alternativ.

Frihet är betydligt mer än jobbskatteavdrag och sunda statsfinanser. Alliansregeringen kan och bör göra mer. Därför är det tråkigt att Folkpartiet så desperat klamrar sig fast vid alkoholmonopolet och förhindrar en liberalisering och modernisering av Sverige.

PER ANKERSJÖ (C)
ordförande för Stockholmscentern
*************************************************************************************
Varför laga det som inte är trasigt?

Svenska Dagbladet den 30 juli 2011 kl 08:01 BRÄNNPUNKT
Det svenska försäljningmonopolet har starkt stöd i befolkningen och ses med allt större respekt också i andra länder. Däremot har förslaget om gårdsförsäljning trasslat in sig i EUs regelverk och blivit något helt annat än den ursprungliga tanken på småskalig försäljning av hemtillverkade produkter. Det skriver Peter Allebeck, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet.

I flera uppmärksammade artiklar nyligen har Systembolagets nuvarande sätt att arbeta ifrågasatts, och det har antytts att nuvarande alkoholpolitik saknar legitimitet i befolkningen. Men faktum är att den restriktiva alkoholpolitiken har stöd i befolkningen. Det är i dag fler som vill höja alkoholskatten än som vill sänka den, och de som vill tillåta försäljning av starköl, vin och sprit i livsmedelsbutikerna är färre än någonsin.

Syftet med Systembolagets ensamrätt på detaljhandel med alkohol är att begränsa tillgängligheten, så att alkoholens skadeverkningar minimeras. Den ”perfekta servicen” som nyligen efterlysts av Carl B Hamilton i DN måste ses i ett folkhälsoperspektiv, och inte bara marknadsperspektiv. Systembolagets nuvarande sätt att fungera får anses som ett perfekt sätt att kombinera ett internationellt sett sällsynt brett utbud med kontroll över försäljningen.

Per Ankersjö har kort därefter skrivit i DN om monopol som faller och hävdar att det är hög tid att överge alkoholmonopolet. Hans jämförelse haltar betänkligt eftersom de exempel han nämner – till exempel apoteksomregleringen – handlade om att öka tillgängligheten och mångfalden. När det gäller alkohol ska tillgängligheten vara begränsad och mångfalden på systembolaget har ingen klagat på.

Det är, menar jag, farligt att gå ut med påståenden om att vår nuvarande alkoholpolitik fungerar dåligt eller måste förändras radikalt. Själv har jag nyligen på en semesterresa följt debatten om hög trafikdödlighet i Sydeuropa och rop på att tillgängligheten till alkohol måste begränsas. I Frankrike är det visserligen lätt att få tag på goda viner, men föräldrar är oroliga för ungdomar som köper vodka och sätter sig på moped. I Sverige har vi kunnat glädja oss åt minskande trafikdödlighet, till stor del beroende på tydlig alkoholpolitik och bra kontrollsystem jämfört med andra länder. Detta har uppnåtts i gott samförstånd och bred politisk enighet. Det är olyckligt om denna samsyn skulle undergrävas.

Enligt studier från Stockholms universitet har svenskarnas stöd för en restriktiv alkoholpolitik ökat, en förändring som omfattade både kvinnor och män i olika åldersgrupper. Och de årliga trendanalyser som SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterar ger samma bild. Andelen som vill tillåta försäljning av starköl, vin och sprit i livsmedelsbutiker minskat från 50 till 32 procent på nio år. Anhängarna till sänkt alkoholskatt har på fem år krympt från 57 till 20 procent.

Samtidigt tycker nu 35 procent att höjd skatt är ett bra förslag.
EU-domstolen har konstaterat att Sveriges detaljhandelsmonopel är förenligt med EUs regler om fri rörlighet för varor. Förutsättningen är att monopolet fungerar icke-diskriminerande. När det gäller så kallad gårdsförsäljning av alkohol har en statlig utredning kommit fram till att försäljning av enbart svenska alkoholdrycker skulle vara diskriminerande och därmed inte förenlig med EU-rätten. Utredningens förslag handlar därför inte om försäljning från småskaliga producenter på den svenska landsbygden, utan om försäljning direkt till konsumenter i Sverige som en möjlighet för alla tillverkare av alkoholdrycker. Förslaget innebär säledes en ökad tillgänglighet till alkohol och därmed ökad förekomst av alkoholrelaterade skador.
Flera studier som gjorts av både svenska och internationella alkoholforskare har visat att alkoholkonsumtionen sannolikt skulle öka avsevärt om försäljningsmonopolet avskaffades. Som en följd av detta skulle sjukdomar, skador och dödlighet som kan kopplas till en ökad alkoholkonsumtion också öka. Särskilt storkonsumenter av alkohol samt unga skulle drabbas.

I det perspektivet är det svårt att förstå den senaste tidens utspel om förlegad alkoholpolitik. Vi borde snarast oroa oss över den okontrollerade nätförsäljningen som växer fram. Exempelvis Dagens industri och Nordea har vinklubbar med generösa erbjudanden med leverans till dörren och en flaska vin på köpet eller ett starterbjudande som ger 10 procent rabatt på alla inköp.

Det svenska försäljningmonopolet har starkt stöd i befolkningen och ses med allt större respekt också i andra länder. Däremot har förslaget om gårdsförsäljning trasslat in sig i EUs regelverk och blivit något helt annat än den ursprungliga tanken på småskalig försäljning av hemtillverkade produkter.
Om Systembolaget kan man således säga enligt ett vanligt amerikanskt talesätt: ”If it ain’t broke – why fix it?”
PETER ALLEBECK
Professor i socialmedicin
Karolinska institutet, Stockholm

**********************************************************************************’
Hamilton: ”Moralisera inte över nyktra vuxna”
Svenska Dagbladet den 1 augusti 2011 kl 13:39 BRÄNNPUNKT

Peter Allebeck skriver på Brännpunkt den 30/7 att han vill att Systembolaget och alkoholpolitiken ska vara som det är. Det är en olycklig inställning om man som jag vill behålla Systembolaget. Det skriver Carl B Hamilton (fp), riksdagsman och ledamot i Systembolagets styrelse.

Systembolaget har ett legalt monopol men har inte ensamförsäljning till personer i Sverige. Smugglingen av starksprit är ett problem, inte minst till ungdomar. De som vill höja alkoholskatten bör vara medvetna om att det stimulerar spritsmuggling främst riktad till ungdomar. Därför har ”prisverktyget” i alkoholpolitiken sin mycket bestämda begränsning. Exakt hur sambandet skatt-smuggling idag ser ut vet vi inte, tyvärr. Detta är första hotet.
Idag sker helt legal alkoholimport av två slag. Det första är enskildas resor med bussar och bilar till bland annat Danmark och Tyskland som fylls med drycker inom de legala införselkvoterna. Den kommersen är också pris- och växelkurskänslig. Det andra är vinklubbsimport med hemleverans. Det är en legal verksamhet från lager i andra EU-länder och är av snabbt växande omfattning, professionalism och koppling till matvarukedjor. Detta är det andra hotet.
Nu drivs en hård kampanj för gårdsförsäljning som de facto – enligt liggande utredningsförslag – innebär att man i Sverige tillåter försäljning drivet av privat vinstintresse i butiker på landet såväl som i städerna. Systembolagets försäljning utan vinstintresse och utan lockande marknadsföring skulle snabbt undermineras på ett sannolikt irreversibelt sätt. Detta är det tredje hotet.
Allebeck är nöjd i meningen att han inte vill ändra något vad gäller Systembolaget inför dessa tre hot. Han vill tydligen inte heller acceptera politiskt fokus på yngres alkoholinköp i motsats till mig som vill att nyktra vuxna, utan moraliserande predikningar, ska få perfekt Systembolagsservice, inklusive den tjänst – hemleverans – som finns i andra sammanhang, privat budat från Systembolaget och av vinimportörer och matkedjor levererat hem till dörren.
Vi ska inte slå oss till ro med att Systembolaget accepteras av 65-70 procent av väljarna. Vi som intresserar oss för alkoholpolitik måste hålla oss uppdaterade på vad som faktiskt sker omkring oss, och jobba med anpassningar till omvärldens förändringar för att bibehålla dessa fina tal. Att Systembolaget som service har hemleverans med bibehållna strikta ålderkontroller vore ett led i dessa ansträngningar.
CARL B HAMILTON (FP)
Riksdagsman, ledamot av Systembolagets styrelse.
****************************
Ankersjö: ”Gårdsförsäljning utvecklar turismen”

Svenska Dagbladet den 1 augusti 2011 kl 13:50 BRÄNNPUNKT

Om man ska försöka vara lite realistisk angående detta förslag så kommer det inte att leda till annat än småskalig försäljning av kvalitetsdrycker. Förslaget är nämligen omgärdat av hängslen och livremmar av sällan skådat slag. Det skriver Per Ankersjö (c) som svar till Peter Allebeck om gårdsförsäljning.

Peter Allebeck, professor i socialmedicin, menar i en artikel på SvD Opinion den 30 juli att alkoholförsäljningsmonopolet har brett folkligt stöd, och att jag med flera som argumenterar för gårdsförsäljning samt att ompröva monopolet, därför gör det på felaktiga grunder.

Till att börja med är jag helt överens med Allebeck när det gäller området för hans kompetens, det vill säga om alkoholens skadeverkningar. Alkohol är en drog som kan orsaka både medicinska och sociala skadeverkningar. Vad vi uppenbarligen är mindre överens om är på vilket sätt och under vilka principer som dessa problem bör hanteras.
Vill man förhindra alkoholrelaterade skador genom att begränsa tillgänglighet och utbud, ja då är det tydligen lätt att stämma in i den motståndarkör som hävdar att förslaget om gårdsförsäljning kommer att leda till att spriten flödar fritt in genom gränserna. Men om man ska försöka vara lite realistisk angående detta förslag så kommer det inte att leda till annat än småskalig försäljning av kvalitetsdrycker. Förslaget är nämligen omgärdat av hängslen och livremmar av sällan skådat slag.
Till att börja med ska försäljningen kombineras med en upplevelse. Vidare ska verksamhetsutövaren genomgå rigorösa kontroller och test. Dessutom begränsas den tillåtna försäljningsvolymen till några tusen flaskor per år. Som jämförelse säljs över en miljon liter alkoholhaltig dryck på en genomsnittlig Systembutik varje år. De flesta som sätter sig in i dessa detaljer förstår direkt hur löjligt överdrivna de motargument som förekommit i debatten är.
Gårdsförsäljning är ett sätt att utveckla turismen och upplevelsenäringen på landsbygden. Det är också ett sätt att utveckla dryckeskultur och bryggeritraditioner i samklang med övrig svensk gourmetindustri, vilket bland andra mat- och vinkännaren Carl Jan Granqvist och andra skrivit om i debatten tidigare. Gårdsförsäljningens inverkan på alkoholpolitiken är ytterst marginell, även om den för mig och många andra ändå har blivit en viktig symbol i egenskap av att vara en frihetsfråga.
När det gäller den större alkoholpolitiska frågan om det statliga monopolets vara eller icke vara så håller svenska folket som bäst på och avskaffar detta själva. Svenska spritresor med skåpbilar till nordtyska hamnstäder och försäljningen av svartsprit under disk i jourbutiker och från bagageluckor i bilar har blivit alternativet till Systembolaget för många. Man hör väldigt sällan företrädare för dagens alkoholpolitik adressera detta problem. Istället låtsas man som att det inte finns vilket är föga ansvarsfullt.
Allebeck undviker dessutom en central aspekt av den senaste debatten - nämligen att Systembolaget själva planerar för en utökad tillgänglighet av alkohol genom en statlig hemkörning av sprit. Detta har mycket medvetet marknadsförts som ett alternativ till gårdsförsäljning, vilket det naturligtvis inte är. Den statliga hemkörningen av alkohol till dörren är ett sätt att ta död på entreprenörer som Australian Wine Club och andra som hittat en ny nisch. Statlig hemkörning på bred front ökar naturligtvis tillgängligheten. Skillnaden blir att istället för ett dyrt vin kan man också få hem en hela Explorer och en flaska Kir.
Detta är ett av problemen med monopolet. Man ser till det man säljer som bara alkohol och inte som drycker med varumärken, traditioner och historia. Detta kliniska synsätt är förmodligen mycket destruktivt för allas vår syn på dryckerna och möjligen också för vår den svenska alkoholkulturen.
Men det största problemet för mig som liberal och frihetlig är att monopolpolitiken bygger på ett synsätt som utgår från att vi människor inte är kapabla att ta hand om oss själva. När man dessutom ser att monopolet och dess förespråkare tar död på småproducenter och distributörer av kvalitetsdrycker, förhindrar en utveckling av turism på landsbygden och förmedlar en syn där whisky från Mackmyra är jämförbar med en flaska billig vodka för att de råkar ha ungefär samma alkoholhalt - samtidigt som man göder tyska spritvaruhus och handel med svartsprit, ja då finns det sannerligen mer än bara principiella och ideologiska skäl att ifrågasätta alkoholpolitiken.
PER ANKERSJÖ (C)
ordförande Stockholmscentern
***********************************
”Fel öka alkoholens tillgänglighet”

Publicerad i DN 2011-08-02 00:50

Den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamiltons förslag på DN Debatt 18/7 [1]med internetbeställning av Systembolagets varor och hemleverans till köparens dörr har fått positiva gensvar av talespersoner för flera riksdagspartier. Åsikterna går sedan vitt isär i den debatt som inletts i DN. Vi vill förmedla fakta och erfarenheter som alkoholforskare och tidigare behandlare av alkoholmissbrukare.
Hamilton föreslår också att Systembolagets öppettider inte längre regleras i riksdagsbeslut utan i stället efter samråd med regeringen bestäms av bolagets styrelse och företagsledning utifrån lokala förutsättningar. ”Det är viktigt att öppettiden utsträcks till klockan 21 så att hemleverans kan ske på kvällstid fram till denna tidpunkt”, säger Hamilton.
Detta kan ställas i kontrast till att ungefär 1.000.000 svenskar har en riskabel alkoholkonsumtion och riskerar att hamna i ett alkoholberoende enligt de beräkningar som gjorts av den statliga missbruksutredningen. Alkohol är den vanligaste enskilda orsaken till dödsfall hos yngre och medelålders personer.
Många personer med långvarig hög alkoholkonsumtion kan få någon av 60-talet alkoholrelaterade sjukdomar, bland annat allvarliga kroppsliga sjukdomar och skador såsom skrumplever, bukspottkörtelinflammation, olika cancersjukdomar, neurologiska skador med mera, men också psykiatriska följdtillstånd. De sociala och humanitära skadorna, bland annat ökad sjukfrånvaro, är mycket stora och samhällskostnaderna uppgår till mer än 100 miljarder kronor per år. Vårdbehoven är omfattande och långtifrån tillgodosedda. De ställer stora krav på slutenvårdsplatser, vilka i Sverige i dag är neddragna så att vårt land ligger i bottenskiktet bland OECD-länderna. Det är en illusion att man skulle kunna lösa alkoholproblemet genom vårdinsatser. En minskning av alkoholskadorna kräver en genomtänkt alkoholpolitik med förebyggande inriktning.
Det är ett välkänt faktum från omfattande forskning att begränsningar i tillgängligheten till alkohol är en central åtgärd både för att minska nyrekryteringen av missbrukare och för att minska missbruket hos redan etablerade missbrukare. De historiska erfarenheter som finns visar entydigt att ökad tillgänglighet framför allt drabbar ungdomar och grupper med svaga sociala nätverk.
Det är naivt att tro att Hamiltons föreslagna åtgärder – som planering av alkoholköpet flera dagar i förväg genom beställning via internet och att den chaufför (minst 20 år gammal), som utför leveransen till mottagarens dörr och som skall kräva legitimation av mottagaren, som också skall vara minst 20 år gammal – inte skulle medföra ökad alkoholkonsumtion och missbruk. Många alkoholmissbrukare dricker tillsammans med andra missbrukare. En missbrukare kan ”hålla” sig så nykter så att det inte märks (om Hamilton inte nu tänker sig att mottagaren skall blåsa i alkometer vid leveransen) och beställa åt de andra och sedan växlar man mottagarperson.
De föreslagna åtgärderna kommer liksom gårdsförsäljning att öka tillgängligheten till alkohol och med all sannolikhet bidra till en ökning av skador och vårdbehov.
Vi är mycket förvånade över att så många politiska företrädare uttrycker sig positivt om detta förslag. Det tycks vara glömt att EU beslutat att acceptera Systembolagets försäljningsmonopol på basis av forskning och då det är bra för folkhälsan.
Hamilton anger att han skriver sitt debattinlägg som politiker men han sitter ju också som styrelseledamot i Systembolaget. Det är möjligt att det ligger något i Per Ankersjös påstående (DN Debatt 20/7) [2] om att Hamiltons förslag syftar till att värna om Systembolagets ställning, men det ska inte ske genom ogenomtänkta förslag.
Det mest allvarliga är emellertid att varken Hamilton eller Ankersjö tycks inse konsekvenserna av ökad tillgänglighet till alkohol i vårt land.
Jan Halldin
leg läk, med dr, tidigare alkohol- och socialläkare
Anders Romelsjö
leg läk, professor, Karolinska Institutet
Gunnar Ågren
leg läk, med dr, tidigare generaldirektör för Folkhälsoinstitutet
*****************************************’

”Systembolaget måste anpassa sig”

Publicerad i DN 9/8
Genom att bortse från den växande privatimporten med hemleverans ställer sig de tre alkoholläkarna helt oförstående inför mitt blygsamma krav på anpassning av Systembolaget till en ändrad omvärld, skriver Carl B Hamilton i en slutreplik.

Den ledande centerpolitikern Per Ankersjö vill i sin replik till mig (DN Debatt 20/7) avskaffa den restriktiva alkoholpolitiken, inklusive det utan vinstintresse och marknadsföring drivna Systembolaget.
Den praktiska innebörden av Ankersjös förslag är att alltför få ungdomar i dag utsätts för lockande reklam för alkohol, dricker för små volymer och startar med drickandet alltför sent i livet.
På tvärs med Ankersjös budskap går en annan replik av alkoholläkarna Jan Hallin, Anders Romelsjö och Gunnar Ågren (DN Debatt 2/8), som är helt oförstående inför mitt blygsamma krav på anpassning av Systembolaget till en ändrad omvärld.
Så bortser de tre läkarna bland annat från den växande privatimporten, genom bland annat vinklubbar och matkedjor, som sker med hemleverans. De tre vill tydligen att Systembolaget skall kapitulera inför detta. Läkarna bortser också från att hemleverans i mitt förslag sker till en ofta ganska betydande extra kostnad per flaska eller ölburk.
Trots att dessa alkoholsakkunniga säkerligen känner till att hemleverans sedan länge finns hos Norges alkoholmonopol nämner de inget därom. Där är hemleverans dessutom en viktigare försäljningskanal än den skulle bli i Sverige eftersom det är relativt glest mellan Vinmonpolets butiker i Norge, och inga ombudförsäljare finns. Icke desto mindre är hemleverans (mot extra kostnad!) okontroversiellt och helt accepterat i Norge även ur socialpolitisk synvinkel.
Alkoholläkarna bortser även från att mitt förslag är ett genomtänkt motförslag till kraven på ”gårdsförsäljning”, som trots benämningen innebär försäljning överallt i Sverige av såväl inhemska som importerade alkoholdrycker. På den punkten har de lika lite att tillföra som beträffande den växande privata alkoholimporten. Mitt förslag om snabb leverans hem beställd direkt på gården borde kunna vinna en bred majoritet i riksdagen. Vackert så, förhoppningsvis!

Carl B Hamilton, riksdagsman (FP)

Marknaden medborgarnas och barnens vän

2011-08-08T21:43:00.001+02:00

För att möta krisen pågår telefonkonferenser nu mellan ledarna för G7-länderna, mellan G20-länderna, och mellan Europas finansministrar.

Inget ont i det, men det löser inte krisen. Det som behövs är inte fler internationella krissamtal mellan världens ledare utan fler nationella krissamtal mellan ledarna och deras väljare. I de samtalen är marknadens reaktioner ett bra stöd för ökad förståelse för höjda skatter och minskade utgifter. Marknaden framstår som framtida generationers bästa vän.

Vad är det som krisar?

2011-08-05T15:39:00.001+02:00

Som alla läsare av Hamiltons Blandning vet är jag biased i frågan. Ändå vill jag påstå att beteckningen "eurokrisen" och användningen av euromynt som illustration till tv-inslag och tidningsartiklar om det som nu utspelar sig på marknaderna är direkt missvisande.

USAs statsfinanser är i kris. USA har inte euron.
Finlands ekonomi är inte i kris – tvärtom. Finland har euron.

Är det då en ”eurokris” när Grekland står på ruinens brant, räntorna i Italien och Spanien stiger och världens börser faller?

Nej. Det som nu sker på det ekonomiska området bör rätteligen istället betecknas som SKULD-kris. Och lämpligaste illustrationen till denna är obligationer, reverser och dylika skuldbevis. Krisen har slagit till i Grekland och andra länder (inkl USA), men ingalunda i välskötta euroländer som Finland, Tyskland, Nederländerna m fl. Det är inte på euron det hänger utan på den nationella politiken. Även välskötta euro- och EU-länder som tvingas reda upp i skuldträsket dras in. Sverige glider i processen bort från Europas kärna och återgår till att bli en randstat. Till den diskussionen återkommer jag.

Min uppmaning för dagen till alla som skriver eller yttrar sig i frågan: använd ordet och begreppet skuld som bas i rapporteringen om de ekonomiska problemen!

"Juholt slarvar med sanningen om budgetreglerna.” Alla artiklarna i SvD-debatten.

2011-08-01T11:54:00.003+02:00

I texterna nedan kan du läsa hela sommarens SvD-debatt om budgeten, budgetreglerna och hotet mot det femte jobbskatteavdraget. Debatten inleddes den 16/7 av mig och därpå replikerade Mikaela Valtersson (MP) den 19/7 och Carina Moberg (S) den 21/7. Min slutreplik infördes i SvD den 1/8. Tidsmässigt hade det varit logiskt att presentera texterna i ovan ordning, men jag har valt att med en kompletterande nyhetsmässig logik placera min slutreplik både först och sist.

SLUTREPLIK

”Oppositionen backar om slopat jobbskatteavdrag”

Ett huvudsyfte med mitt debattinlägg är uppnått: I sina repliker påstår inte längre oppositionen att ett stoppat jobbskatteavdrag kan växlas över till ökade offentliga utgifter.

Håkan Juholt (s) har slarvat med sanningen när han i debatter och media menat att ett slopat jobbskatteavdrag skulle möjliggöra ökade satsningar på exempelvis infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, barn, sjukförsäkring.

Sanningen är att riksdagsordningen inte tillåter nya utgifter utöver regeringens budget om oppositionen i höst skulle stoppa jobbskatteavdraget. Både Mikaela Valterson (mp), och Carina Moberg (s), medger indirekt detta förhållande. De är nämligen väldigt noga med att undvika att göra någon juholtsk koppling mellan jobbskatteavdrag och nya utgifter. Tvärtom beskriver båda slopat jobbskatteavdrag som en förstärkning av statskassan, och en förstärkning skulle ju inte uppstå om utgifterna tilläts öka i samma mån som jobbskatteavdraget slopas.
Oppositionen kommer, om den skulle stoppa femte jobbskatteavdraget, att ha försatt sig i positionen att tvingas försvara att man motsatt sig lägre inkomstskatt, trots att det finns reform-utrymme, men att väljarna inte får någonting annat i stället; oppositionens stoppa-jobbskatte-avdrag-politik innebär ingen fördel för väljarna. Kanske ett inte så attraktivt budskap i en val- rörelse?

Så, en korrigering av en missuppfattning: Det finanspolitiska ramverket är mycket tuffare utformat än vad de flesta är medvetna om. Här gäller inte någon enkel regel om minst 50 procent av rösterna utan strängare villkor för beslut. Partierna tvingas av budgetlag och riksdagsordning att presentera fullständiga budgetalternativ och därmed – tack och lov! – att noga prioritera vid utformningen av sitt eget alternativ. På så sätt måste varje riksdagsparti ställa sig bakom en budgetpolitisk helhetslösning. Statsbudgeten ska inte kunna rubbas av en majoritet av temporära oheliga allianser.

I dag har Sverige Europas kanske starkaste offentliga finanser. Det är ingen lyckträff utan beror i väsentlig grad på vår sedan 1990- talet tillämpade budgetordning som har passat Sveriges politiska struktur väl. Om oppositionen i höst, trots Mikaela Valterssons ansvarsfulla replik, vill bryta sig ur den mycket medvetet skapade tvångströjan för budgetpolitiken, skulle det få mer långtgående effekter än en knäpp på näsan för Alliansen.
CARL B HAMILTON (FP)
Ekonomisk-politisk talesperson, ordförande i riksdagens EU-nämnd
*********************
Inledande artikel den 16 juli 2011:

Juholt slarvar med sanningen om finanspolitiska ramverket

Bakgrunden till besluten på 1990-talet om nya regler för statens budgethantering – dvs. budgetlagen för regeringen och riksdagsordningen för riksdagen – var de dystra erfarenheterna från minoritetsregeringarna under 1970- och 1980-talen som ledde fram till krisen i början av 1990-talet.

Minoritetsregeringarna kunde inte kontrollera det ständiga trycket på högre utgifter i riksdagen, och regeringen kunde därmed inte heller genomdriva ett ekonomiskt helhetsperspektiv i budgetpolitiken.

Detta ändrades med den nya budgetlagen och ändringarna i riksdagsordningen efter krisåren på 1990-talet. Riksdagspartierna tvingades att lägga fram alternativa helhetsperspektiv och heltäckande budgetförslag där inkomster och utgifter balanserar varandra. Besluten om statens utgifter och inkomster för nästkommande år ska dessutom tas i ett enda beslut. Det förhindrar att man i riksdagen får parallella budgetpåverkande beslutsprocesser.

Alla inkomster och alla utgifter ska sålunda inkluderas under ett och samma tak, i en enda beslutsprocess och tas ett enda klubbslag. Några budgetpåverkande extraturer tillåts inte.

Detta system har tjänat Sverige mycket väl, inte minst under senare års internationella kriser. Oppositionen leker med elden om den vill ändra dessa budgetregler och väletablerad praxis.

Vad är på gång till hösten? Det har kommit återkommande propåer från SD och den övriga oppositionen att de tillsammans genom ett s.k. utskottsinitiativ i finansutskottet under budgetbehandlingen ska stoppa ett förslag om ett nytt jobbskatteavdrag.

Någon sådan typ av utskottsinitiativ förutses inte i det ramverk för budgetprocessen som beslöts på 1990-talet. Icke desto mindre strider ett sådant initiativ mot syftet med reformen, dvs. bättre och mer långsiktigt stabil budgetkontroll.

Innebörden av ett sådant initiativ är nämligen att oppositionen introducerar en parallell beslutsprocess i budgetbehandlingen, dvs. precis det som budgetlagen och riksdagsordningen är avsedd att förhindra.

Genomdriver oppositionen ett sådant utskottsinitiativ uppstår en ny, konkurrerande budgetprocess och besluten om statens alla intäkter och alla utgifter tas då inte i en enda klubbslag. I strid med budgetreformens intentioner och förarbeten skulle vi i riksdagen få två parallella budgetprocesser, dels den vanliga budgetprocessen, dels den som initieras av oppositionens utskottsinitiativ.

Därmed skulle fältet vara upprivet, och grundbulten i 1990-talets budgetreform – om en enda sammanhållen budgetprocess för att säkra helhetsperspektivet – vara hotad.

Lägg dessutom märke till följande. Och det är här Håkan Juholts slarv med sanningen kommer:

Om oppositionen skulle iscensätta det initiativ som man hotar med, kan oppositionen ändå inte använda de insparade pengarna om den inte samtidigt också skulle besluta sig för att ändra lagen, i detta fall Riksdagsordningen.

Det går nämligen inte utan en ändring i Riksdagsordningen att öka eller lägga in utgifter som ligger utanför regeringens budget. Gamla tiders frispel med ökade utgifter beslutade i riksdagen är inte möjliga med dagens riksdagsordning.

Håkan Juholt återkommer gång på gång till att han är emot ”passiva” skattesänkningar och istället vill satsa dessa pengar (och mycket mer) på en mängd nya utgifter. Men det tillåter inte dagens Riksdagsordning Juholt att göra. Juholt bluffar därför när han säger att han genom indraget jobbskatteavdrag lösgör pengar för egna större utgifter.

Detta föranleder två frågor till S och MP:

För det första: Kan ni tänka er att skapa två parallella beslutsprocesser beträffande statens intäkter och utgifter?

För det andra: Kan ni tänka er att ändra riksdagsordningen så att riksdagen på egen hand, och i strid med dagens budgetregler, kan öka statens utgifter?

Två frågor. Jag hoppas svaren blir tydliga och klara nej.

Replik ett från Mikaela Valtersson (MP) 19/7:

Alliansen måste lyssna på andra

Eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen för ett femte jobbskatteavdrag bör regeringen tänka om. Ett initiativ för att stoppa reformen skulle inte försvaga statskassan, tvärtom. Det skriver Mikaela Valtersson (MP).
Carl B Hamilton (FP) uttrycker oro över oppositionens hantering av höstens budgetproposition i riksdagen (Brännpunkt 16/7). Vad Carl B Hamilton och hela regeringen i stället framför allt borde oroa sig för är hur regeringen agerar för att skapa majoritet för sin politik.
Budgetreglerna i riksdagsordningen har ett gott syfte och ska följas. Från Miljöpartiets sida är detta en självklarhet. Långsiktigt ansvarstagande är centralt både för stabila statsfinanser och för Miljöpartiets politik allmänt.
Alla inkomster och utgifter ska rymmas inom fastställda ramar. Det är en förutsättning för att hålla statens budget inom utgiftstaket. Precis som Carl B Hamilton nämner så handlar det om att inkomster och utgifter ska balansera varandra. Här har vi samsyn. Andra länder i Europa som slarvat med detta har fått betala dyrt. Att äventyra statens finan ser tillika skatte betalarnas välfärd är helt främmande för Miljöpartiet.
Syftet med riksdagens strama budgetprocess är att förhindra ofinansierade beslut som försvagar statskassan och Miljöpartiet står helt bakom uppfattningen om att utgifter ska vara finansierade eller täckas av befintligt reformutrymme.
Ett eventuellt utskottsinitiativ om att inte genomföra det femte jobbskatteavdraget skulle dock inte försvaga statskassan en enda krona jämfört med att genomföra det femte jobbskatteavdraget. Tvärtom förstärker det ju statskassan.
Ett enigt finansutskott i riksdagen beslutade nyligen om en utvärdering av de fyra tidigare jobbskatteavdragen och det är rimligt att ta del av den utvärderingen innan man hastar iväg med nya jobbskatteavdrag. Att prioritera ett ytterligare jobbskatteavdrag med okända effekter andas inte stabilitet och ansvar.
Det är ingen naturlag att regeringen absolut ska få igenom sin politik i ett läge när den politiken saknar majoritet hos riksdagens partier och ledamöter.
Det finns i Sveriges riksdag ingen majoritet för ett femte jobbskatteavdrag. I ett sådant läge bör regeringen tänka om och i stället i budgetpropositionen presentera en ekonomisk politik som kan få stöd i riksdagen.
Om regeringen inte tänker ta ansvar för det politiska läge som finns får vi fundera över hur Miljöpartiet agerar inom de ramar riksdagsordningen och budgetlagen ger. Vi kommer att ta ansvar och är alltid beredda till lösningar som kan ge bred majoritet för en ansvarsfull politik.
En ansvarsfull ekonomisk politik är en politik som är varsam med skattepengar och ser till att vi investerar för framtiden i det som är de mest prioriterade reformerna.
En budget som ser till att tågtrafiken fungerar, som inleder en klimatomställning i det slitna miljonprogrammet, som tar ett större ansvar för miljön, som satsar på att ge alla unga en ärlig chans i skolan och arbetslivet och som ger företagen ökade möjligheter att satsa för framtiden och anställa fler är en budget för framtiden.
En sådan budget tar ansvar för Sverige och detta är vägledande i arbetet med det budgetförslag vi kommer lämna till riksdagen i höst.
MIKAELA VALTERSSON
riksdagsledamot, finanspolitisk talesperson för Miljöpartiet

*********************************************’
Replik från Carina Moberg 21/7:

Nej till skattesänkning stärker finanserna

På Brännpunkt 16/7 hävdar Carl B Hamilton att oppositionen genom sitt motstånd till det femte steget i jobbskatteavdraget hotar det finanspolitiska ramverket. Argumentationen hade varit mer begriplig om det hade handlat om en ofinansierad utgiftsökning. Men att säga nej till en stor skattesänkning stärker ju de offentliga finanserna, och starka offentliga finanser är själva huvudsyftet bakom ramverket.
När jag på hösten 1994 för första gången blev invald i riksdagen stod Sverige på randen till statsfinansiell kollaps.
Under regeringen Bildt hade utgifterna tillåtits skena iväg på ett närmast okontrollerat sätt, inte minst genom att det i utskottens behandling av budgeten regelmässigt påfördes utgifts- ökningar utan finansiering.
För att undvika att denna situation skulle upprepas drev vi med stöd av Centerpartiet igenom en uppstramning av det finanspolitiska ramverket. Förändringarna syftade till att få kontroll över statens utgifter, inte till att skydda en minoritetsregering genom att minska riksdagens inflytande. I propositionen om ramverket poängterades tvärtom att ”denna typ av regler är ägnade att förbättra riksdagens kontrollmöjligheter”.
Detta förhållande omvittnades nyligen av Per Molander, numera generaldirektör på Inspektionen för socialförsäkringen. Under sin tid som tjänsteman på finans- departementet var han en av huvudarkitekterna bakom den nya budgetordningen. Ytterst få, om ens någon, utanför den politiska sfären torde ha en djupare kunskap om intentionerna bakom det finanspolitiska ramverket. I en kommentar till Dagens Industri 9/7 säger Molander följande: ”Jag har mycket svårt att se att det skulle vara ett brott mot finanspolitiska ramverket. Säger man nej till en skattesänkning så stärker man ju de offentliga finanserna”.
Molander sätter fingret på en mycket svag punkt i Carl B Hamiltons, och för den delen hela den samlade borgerlighetens, argumentation i frågan. Självfallet skapades inte det finanspolitiska ramverket för att ge carte blanche åt en minoritetsregering att utan stöd av riksdagen genomföra stora skattesänkningar som – helt stick i stäv med ramverkets syfte – försvagar de offentliga finanserna.
CARINA MOBERG (S)
Gruppledare (S) i riksdagen

SLUTREPLIK Budgeten

”Oppositionen backar om slopat jobbskatteavdrag”

Ett huvudsyfte med mitt debattinlägg är uppnått: I sina repliker påstår inte längre oppositionen att ett stoppat jobbskatteavdrag kan växlas över till ökade offentliga utgifter.

Håkan Juholt (s) har slarvat med sanningen när han i debatter och media menat att ett slopat jobbskatteavdrag skulle möjliggöra ökade satsningar på exempelvis infrastruktur, arbetsmarknadspolitik, barn, sjukförsäkring.

Sanningen är att riksdagsordningen inte tillåter nya utgifter utöver regeringens budget om oppositionen i höst skulle stoppa jobbskatteavdraget. Både Mikaela Valterson (mp), och Carina Moberg (s), medger indirekt detta förhållande. De är nämligen väldigt noga med att undvika att göra någon juholtsk koppling mellan jobbskatteavdrag och nya utgifter. Tvärtom beskriver båda slopat jobbskatteavdrag som en förstärkning av statskassan, och en förstärkning skulle ju inte uppstå om utgifterna tilläts öka i samma mån som jobbskatte- avdraget slopas.

Oppositionen kommer, om den skulle stoppa femte jobbskatte-avdraget, att ha försatt sig i positionen att tvingas försvara att man motsatt sig lägre inkomstskatt, trots att det finns reform-utrymme, men att väljarna inte får någonting annat i stället; oppositionens stoppa-jobbskatte-avdrag-politik innebär ingen fördel för väljarna. Kanske ett inte så attraktivt budskap i en val- rörelse?

Så, en korrigering av en missuppfattning: Det finanspolitiska ramverket är mycket tuffare utformat än vad de flesta är medvetna om. Här gäller inte någon enkel regel om minst 50 procent av rösterna utan strängare villkor för beslut. Partierna tvingas av budgetlag och riksdagsordning att presentera fullständiga budgetalternativ och därmed – tack och lov! – att noga prioritera vid utformningen av sitt eget alternativ. På så sätt måste varje riksdagsparti ställa sig bakom en budgetpolitisk helhetslösning. Statsbudgeten ska inte kunna rubbas av en majoritet av temporära oheliga allianser.

I dag har Sverige Europas kanske starkaste offentliga finanser. Det är ingen lyckträff utan beror i väsentlig grad på vår sedan 1990- talet tillämpade budgetordning som har passat Sveriges politiska struktur väl. Om oppositionen i höst, trots Mikaela Valterssons ansvarsfulla replik, vill bryta sig ur den mycket medvetet skapade tvångströjan för budgetpolitiken, skulle det få mer långtgående effekter än en knäpp på näsan för Alliansen.

CARL B HAMILTON (FP), ekonomisk-politisk talesperson, ordförande i riksdagens EU-nämnd

Systembolaget bör leverera vid dörren!

2011-07-18T15:18:00.001+02:00

Regeringen och riksdagen bör ta alla nödvändiga beslut för att Systembolaget ska kunna sälja sina varor över internet för leverans hem till dörren.

Systembolagets monopol och legitimitet bygger på att medborgarna accepterar monopolet. Därför är också ett mål för Systembolaget att nyktra vuxna ska få perfekt service. Förslag om Systembolagets avskaffande ska inte kunna motiveras med att bolaget ger medioker service. Fokus för företagets alkoholpolitiska uppdrag är numera också att motverka drickande bland unga. Det sker framför allt genom de strikta ålderskontrollerna, som man genom kontinuerliga tester vet är mycket effektiva, samt olika kampanjer riktade till unga, deras föräldrar och äldre syskon.

Med nya mönster för hur vi handlar bör Systembolaget förbättra sin service genom att införa modern e-handel med leverans till köparen. Det skulle också vara ett rimligtsätt att lösa frågan om gårdsförsäljning. Arrangemanget bör kunna fungera så här:

På bolagets webbplats skall man kunna beställa alla typer av drycker. Det rör sig idag om ca 14100 produkter. Varorna levereras efter en i sammanhanget normal leveranstid om 2-4 dagar, beroende på var i landet leveransen sker. (Om varorna inte finns i standarsortimentet kan det ta något längre tid.) Vid överlämningen av varorna måste mottagaren kunna legitimera sig och visa att han eller hon är minst 20 år, dvs. minimiåldern för köp i Systembolagets butiker. Mottagaren skall även vara nykter.

Den chaufför som utför leveransen måste vara minst 20 år. Om mottagaren inte uppfyller villkoren överlämnas inte varorna. Detta är, precis som i butik, desto lättare eftersom Systembolaget inte drivs med vinstintresse och ett nekat köp inte är en förlust eller motgång.

Betalningen sker antingen vid beställningen över internet på numera gängse sätt, eller med kort vid leverans på samma sätt som man kan betala t ex taxi med kort (och alltså utan rånar-attraktiv kontanthantering).

Leverantören upphandlas regionalt av Systembolaget. Det kan bli Postens paketservice eller någon annan pålitlig speditör. Systembolaget får genomföra stickprovskontroller och regelbundet gå igenom problem och avvikelser vid leverans med de aktuella chaufförerna (en gång/månad exempelvis).

Idag är Systembolagets öppettider reglerade i riksdagsbeslut. Stängning sker senast kl. 20 vardagar och lördagar kl. 15. Det är en otidsenlig ordning för ett företag som ska ge perfekt service. Öppettiderna bör istället efter samråd med regeringen bestämmas av bolagets styrelse och företagsledning utifrån lokala förutsättningar. Det är viktigt att öppettiden utsträcks till kl. 21 så att hemleverans kan ske på kvällstid fram till denna tidpunkt.

Den extra kostnaden för hemleverans ska inte bäras av butikskunderna. Priset vid dörren ska vara ett rent kostnadspåslag. Det får inte sättas så lågt att bolaget kan sägas missbruka sin monopolställning och därmed konkurrera ut de under senare år nytillkomna privata vinimportörerna, som också levererar till dörren (från lager i utlandet). Systembolaget kommer ändå att ha ett övertag jämfört med dessa i kraft av sina stordriftsfördelar, och därmed lägre kostnader, och sitt mångdubbelt större sortiment. (En stor vinbutik i Paris, Milano eller Barcelona har 300-400 flaskor på hyllorna, och huvudsakligen från det egna landet.)

Jag skulle utifrån uppgifter från norska Vinmonopolet, som har ett liknande och väl fungerande system, gissa att extrakostnaden kanske kan bli 100-200 kr för upp till sex flaskor eller några ölflak, och 400-500 kr för upp till hundra flaskor/ölflak. Prispåslaget beror helt på speditörernas kostnad för att köra ut och hantera varor och betalning.

De privata vinimportörer från egna lager utomlands som finns redan idag – typ Australian Wine Club, Vinstocken, m fl – är knappast något social- eller alkoholpolitisk problem. I startgroparna väntar dock större aktörer – kanske både ICA och Konsum – för att introducera tjänster med helg- och festkassar som innehåller kombinationer av mat och alkoholdrycker. Inget fel i det, men de alkoholhaltiga dryckerna bör självklart istället – utan vinstintresse och med ett väsentligt bredare sortiment – köras hem, till festlokalen eller till landet, bekvämt från Systembolaget.

Blir detta en ingång till ungdomsfylleri? Knappast, eftersom det förutom legitimation kommer att krävas planering flera dagar i förväg; spontanfylla är knappast möjlig. Även om man utnyttjar möjligheten att skicka en flaska som gåva till någon annan ska mottagaren ändå alltid vara minst 20 år. För ungdomar spelar dessutom den högre totalkostnaden större roll; det blir ju inte särskilt billigt att köpa varorna med leverans, men mer bekvämt.

Jag sitter i Systembolagets styrelse, men skriver här som politiker eftersom det nu är politiska beslut som krävs. Sedan ska Systembolaget verkställa dessa beslut. Sålunda behöver riksdagen ändra i alkohollagen och bör slopa sin befattning med öppettiderna. Regeringen bör ge ägardirektiv till Systembolaget om införande av e-handel med leverans till dörren som möjlighet.

Det ovan beskrivna reformen skulle också kunna vara ett sätt att hantera frågan om gårdsförsäljning. Det skulle gå att t ex som turist på en svensk vingård eller ett whiskybränneri omedelbart kunna beställa flaskor för leverans inom några få dagar till valfri adress i Sverige. Den som så vill kan planera att varorna levereras till dörren direkt vid hemkomsten. Det är en vettig och okomplicerad lösning på den EU-rättsligt ofrånkomliga motsättningen mellan gårdsförsäljning och bibehållet försäljningsmonopol.

Carl B Hamilton, riksdagsman (FP)

Skäl att baxna inte bara inför SDs invandringspolitik!

2011-05-30T08:10:00.002+02:00

Fokusera inte bara på Sverigedemokraternas (SD) invandringspolitik, som de själva gör. Då missar vi nämligen partiets exceptionella ståndpunkter på en rad andra politikområden; ståndpunkter som är väl så frånstötande som i fråga om invandring.

(Artikeln har publicerats kl 07.00 den 30 maj på Svenska Dagbladets webbplats Brännpunkt.)

SD har sålunda en utrikespolitik som är extremt osvensk och i strid med klassiska svenska intressen. SD gillar Rysslands utrikespolitiska agerande mer än skyddet av våra nära grannar, SD är emot frihandel och därmed våra exportföretag, och SD prioriterar olja och kommers framför stöd till demokrati och mänskliga rättigheter. Det framgår av partiets inlägg och skriftliga reservationer i riksdagens EU-nämnd (s.k. avvikande meningar). Från maj 2011 finns följande tre exempel:

Sverige och EU bör stödja Ryssland i dess konflikter med sina grannar!
Frågan gällde EUs framtida agerande i Södra Kaukasus, som är ett område fullt av frusna konflikter och ett alltid närvarande ryskt inflytande och strävan efter dominans. Många av oss minns Rysslands ockupation av norra Georgien, som alltjämt pågår. Nu vill EU-länderna återigen stödja en försoningsprocess i regionen. Detta är dock SD emot:

Margareta Sandstedt (SD) säger sålunda i EU-nämnden: ”När det gäller konflikter är det bra om vi har så goda relationer till Ryssland som möjligt. Är vi med och stöder [en försoningsprocess] när det gäller den här typen av länder kan det bli en ganska ansträngd relation till Ryssland. Det kan kanske bli litet instabilt. Vi anmäler avvikande mening på den här punkten.” Inlägget föranleder naturligtvis kommentarer från andra i nämnden och SDs företrädare Sandstedt förtydligar sig: ”Vi ska liksom inte störa våra relationer till Ryssland, utan vi ska vara litet försiktiga när det gäller den här typen av länder.” På utrikesminister Carl Bildts direkta fråga om SDs hållning ”axiomatiskt” gäller alla Rysslands grannländer svarar Sandstedt olycksbådande: ”Det är bara det här, just nu i alla fall.” (stenografiska uppteckningar den 20/5 2011).

På sin blogg följer Sandstedt upp sitt ställningstagande i EU-nämnden och kallar Kaukasus för Rysslands ”bakgård” och undrar varför EU ”ska väcka den ryska björnen”: ”då nu EU har ett sådant vagt motiv [som att ”ge lite mänskligt stöd till motparten och exponera litet demokrati”] är det motiverat att fråga varför i herrans namn man envisas med att vara konfliktlösare med risk att störa en supermakt som är stark både militärt och ekonomiskt.” (den 21/5 2011)

Sverige och EU bör motarbeta WTO och frihandel!
Frågan gällde Sveriges och EU:s deltagande i försöken att få fart på de internationella frihandelsförhandlingarna inom WTO, den s.k. Doharundan. Sandstedt säger om ökad frihandel att ”baksidan är att skyddet för svenska arbetstagare, konsumenter och företag kan bli sämre i och med att förhandlingarna kan leda till att inhemsk produktion minskar. Då går vi mot ökad risk för arbetslöshet, och det är ju precis tvärtom mot vad vi vill ha.” Om WTO och Dohaförhandlingarna menar SD att ”Vi delar inte heller riktigt regeringens oro över att de avslutade förhandlingarna skulle kunna skada världsekonomin. Det handlar mer om G20-länderna. De har mycket större betydelse för världsekonomin.” Avslutningsvis sammanfattar Sandstedt SDs avvikande mening som så: ”Vi anser att Doha-förhandlingarna medverkar till en snedvriden konkurrens som kan komma att hota arbetstillfällen.” (den 6/5 2011)

Stöd för mänskliga rättigheter bör underordnas kommersiella hänsyn!
Frågan gällde om EU – i likhet med bl. a. Sverige och USA – regelbundet ska inventera situationen för mänskliga rättigheter i världens olika länder. Det motsätter sig dock SD: ”EUs utrikestjänst (EEAS) ska inte lägga så mycket tid och kraft på den här frågan. … Vi måste faktiskt acceptera att det finns vissa kulturella skillnader mellan länderna. Ibland kanske vi måste acceptera det också för att kunna vinna vissa fördelar. Det handlar om att vi handlar med olja, mineraler och sådana saker. Vi har en avvikande mening på denna punkt!”

Tanken att mänskliga rättigheter är universella värden delas alltså inte av SD, och SD står därmed rimligen inte heller bakom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. SD går emot viktig positiv trend i världspolitiken att lägga allt större vikt vid mänskliga fri- och rättigheter, och att omvärlden inte längre accepterar kränkningar av dessa rättigheter i enskilda länder, som Libyen.

Sammanfattningsvis: SD är inte bara exceptionellt vad gäller synen på invandring utan även Ryssland, frihandel och värdet av mänskliga rättigheter.

Carl B Hamilton, ordförande i riksdagens EU-nämnd, FP.
Nämndens stenografiska uppteckningar finns att läsa på riksdagens webbplats.

Inför språkrörsvalet. Var står Gustav Fridolin och MP egentligen?

2011-05-18T11:15:00.002+02:00

Gustav Fridolin ska inom kort väljas till partiledare för riksdagens tredje största parti. Det är sålunda av stort allmänintresse att veta var Gustav Fridolin står politiskt. Höger, vänster eller kameleont? Här skall beskrivas några olika linjer som Fridolin förefaller företräda.

Fridolin väljs tillsammans med den pratglada Åsa Romson eller mera ordkarga och tydligare Mikaela Valterson. Kommer han att kunna dra jämt lika bra med bägge? Även detta berörs nedan.

Min slutsats är att Miljöpartiets väljare står rejält till vänster, och gör så i nära samklang med värderingarna hos Gustav Fridolin och likatänkande Åsa Romson. Frågan som ställts om MP är liberalt kan besvaras med en tydligt nej.

Budskapet från EU-nämnden.
I riksdagens EU-nämnd redovisar partierna sina åsikter vid sammanträden nästan varje fredag. Har man som jag suttit ordförande vid sammanträdena får man så småningom en ganska god uppfattning om partiernas positioner i de många frågorna på nästan alla politikområden.

I nämnden företräds miljöpartiet vanligtvis av Gustav Fridolin, ordinarie ledamot, och Åsa Romson, ersättare. Jag har inte kunnat upptäcka några som helst åsiktskillnader dem emellan.

Tvillingförhållande med V.
Intressant är att miljöpartiet och vänsterpartiet - normalt företrätt av den potentiellt nye ledaren Jonas Sjöstedt - har närmast identiska politiska uppfattningar i alla frågor. Från alla dessa sammanträden, med långa dagordningar av många punkter på alla politikområden, kan jag faktiskt bara påminna mig ett enda tillfälle när vänsterpartiet och miljöpartiet inte haft samma hållning. (Då togs nog MP-beslutet om positionen å andra sidan på högre nivå.)

Tvärtom har MP och V brukat ha sammanfallande åsikt, har hållit med varandra och understött varandra i diskussionerna. Reserverar sig vänsterpartiet mot regeringens politik - ja då hakar miljöpartiet regelmässigt på. Reserverar sig miljöpartiet - ja då hakar vänsterpartiet på. Miljöpartiet och vänsterpartiet är som siamesiska tvillingar i EU-nämnden.

Återgång till EU-fientlighet med Fridolin och Romson?
Tvillingförhållandet kan tyckas konstigt med tanke på att de nuvarande språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson år 2009 satte igång en partiintern process som mildrade partiets EU-fientliga hållning och avskaffade utträdeskravet i MP:s partiprogram lagom till valet 2010. Var det åsiktsbytet enbart ett opportunistiskt drag inför valmanskåren? Den frågan är motiverad eftersom EU-omsvängningen i partiprogrammet inte alls märkts i EU-nämnden. I vardagens EU-politiska ställningstaganden är miljöpartiet lika EU-fientligt som förr, och intar samma EU-fientliga ståndpunkter som vänsterpartiet.

Går detta att belägga? Javisst. Det som sägs vid sammanträdena i EU-nämnden upptecknas stenografiskt och blir offentligt efter ca två veckor. Då läggs de stenografiska anteckningarna ut på EU-nämndens webbplats. Den som vill göra sig omaket att läsa vad som sker i nämnden, läs på länken: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3750_ !

Slutsatsen av Gustav Fridolin och Åsa Romsons agerande i EU-nämnden är de att tycker likadant, och tycker samma som vänsterpartiet. Det kan bli en återgång till en EU-fientlig MP-linje i europafrågorna.

Budskapet i Dagens Industri
Dagens Industris läsekrets, som sannolikt är betydligt mer borgerlig än socialdemokratisk, kunde den 26 april läsa en stort uppslagen intervju med Gustav Fridolin. Där markerar han tydligt mot rödgrönt framtida samarbete, dvs. sänder en tydlig allianspositiv signal till DI:s i huvudsak borgerliga läsare:

"Det rödgröna samarbetet är dött" och "kommer inte att återuppstå".

Nye S-ledaren Håkan Juholt har "inte imponerat på Fridolin. Talet på S-kongressen . var en besvikelse tycker Gustav Fridolin." Inom kort ska Fridolin ge ut en bok som "är en uppgörelse med [miljöpartiets] tillväxtfientliga ådra och ett försök att sluta fred med den svenska industrin". En rad av klockrent borgerliga budskap, alltså. (Boken recenseras för övrigt i DN den 18 maj).

Slutsatsen av Gustav Fridolins intervju i Dagens Industri 26/4 är att Fridolin skulle ligga nära Alliansen i sina politiska åsikter.

Budskapet i tidskriften Tiden
Den socialdemokratiska idétidskriften Tidens läsekrets, som med säkerhet är betydligt mer socialdemokratisk än borgerlig, har haft en intervju med Gustav Fridolin. Där säger Fridolin något som passar Tidens läsare som hand i handske:

"Socialdemokraterna är inte mina motståndare, varken ideologiskt eller politiskt". "Vi kompletterar varandra. Socialdemokraterna är trygga och fast förankrade i historien, [medan] Miljöpartiet är ett mer framtidsinriktat parti. Tillsammans kan vi utgöra ett vinnande lag." (citaten från Svenska Dagbladet den 27 april 2011).

Slutsatsen av Gustav Fridolins intervju i tidskiften Tiden är att Fridolin skulle ligga nära socialdemokraterna i sina politiska åsikter.

Budskapet i tidningen Dagen.
Tidningen Dagens läsekrets är nästan uteslutande aktivt kristna, kan man utgå från. Jag skulle dessutom tro att äldre kristdemokratiska väljare är överrepresenterade i läsekretsen. I en intervjun den 12 april har Gustav Fridolin en from och äldrepostiv framtoning.

"Jag vill gärna erbjuda mitt barn den tilliten till Gud och tron som jag har. . Gick till att man [jag] faktiskt kände en tro och kände en samhörighet med Gud. Den möjligheten vill jag såklart erbjuda mitt barn." På frågan om Jesus svarar Fridolin "En stark person och trygg vän".

"Det är en stor brist att vi inte har fler ålderspensionärer i riksdagen. Det innebär en erfarenhet som inte tas tillvara."

En tydlig vänstervridning av MP i SVT:s Valu om MP 1991-2010.
I SVT:s vallokalundersökning (Valu) har man ställt frågan "Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskapa. Var någonstans skulle Du placera Dig själv?"

Om man begrundar svaren på denna över tiden likalydande fråga åren 1991 till 2010 kan man se en tydlig vänstervridning bland miljöpartiets väljare.

1991 och 1994 var andelen "Vänster" 43 och 45 procent. Andelen 2006 och 2010 ökade till 72 och 73 procent. Andelen "Höger" har under samma tid gått från 14 procent (1991) till blygsamma 4 procent (2010). Om man lägger ihop andelarna för "Höger" och "Varken eller" har den sammanlagda andelen sjunkit från 57 procent (1991 och 1994) till bara 27 och 28 procent 2006 och 2010.

Avslutning och slutsats.
Vi är tillbaka till min inledande observation från EU-nämnden. Miljöpartiets väljare står rejält till vänster, och gör så i nära samklang med värderingarna hos Gustav Fridolin och Åsa Romson. I motsats till vad många kanske tror har de avgående språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson samlat ett allt mer vänsterattraherande parti.

Danska regeringen över gränsen!

2011-05-15T15:57:00.002+02:00

- Liberaler och EU-anhängare kan inte acceptera att Schengensamarbetet försvagas. Det passfria Europa är något av det bästa EU har åstadkommit för vanligt folk. På denna punkt måste vi vara kristallklara.

- Eventuella beslut om nyinsatta gränspersonkontroller skall tas på EU-nivå och ska godkännas av medlemsländerna. Den undantagsregel som finns får inte exploateras och utvidgas. Redan är vi på ett sluttande plan med agerandet från Italien, Frankrike och Danmarks sida.

- Schengensamarbetet får inte undermineras av inrikespolitiska manövrar i enskilda medlemsländer.

- Jag är naturligtvis bestört och djupt skeptisk till de motiv som danska regeringen framfört för sina åtgärder. Det stinker nyinsatta personkontroller lång väg.

Låt oss slippa instämma i Shakespeare's "There is something rotten in the state of Denmark"!

Läs Olle Schmidts engagerade och tankeväckande artikel i gårdagens GP! http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.626310-olle-schmidt-risk-for-ett-slutet-europa?

Enligt danska regeringen handlar förslaget om att inrätta en permanent kontroll vid den danska tullen av varor för att komma åt kriminalitet. Som sådant har det inte direkt påverkan på schengenöverenskommelsen, som endast reglerar personer.

Men som förslaget är utformat, dvs. att det ska vara en permanent förstärkning vid gränsen av tullpersonal och polis samt videoövervakning, är de danska åtgärderna högst tveksamma. Inte bara vid en stram formell bedömning förefaller de syfta till nyinsatta gränskontroller. Åtgärden är i så fall varken är i linje med Schengenöverenskommelsen eller Schengenandan.

Det är även möjligt att agerandet strider mot EU-fördraget om fri rörlighet av varor. Enligt fördraget får man inte ha systematiska kontroller av varor eller personer.

Kommissionens ordförande Barroso har talat med danska statsministern och kommissionen har skickat brev till danska regeringen med krav på för ytterligare klargörande. Det är mycket viktigt att den danska regeringen i samråd med kommissionen ser över förslaget på nytt i ljuset av omvärldens invändningar. Kommissionen "står redo att hjälpa till" men kommer också att vidta de åtgärder som behövs för att garantera respekten för EU:s europeiska överenskommelser.

Det är viktigt att liberaler inte tiger eller hukar i denna fråga!

Oppositionen vill "avskaffa fas 3".

2011-05-10T18:44:00.001+02:00

Det kan låta nog så enkelt att bara ta ett beslut i riksdagens arbetsmarknadsutskott om att avskaffa fas tre i jobb och utvecklingsgarantin. Simsalabim! Och vad händer sedan?

Till att börja med förmodar jag att arbetsmarknadsutskottets borgerliga ledamöter med stöd av minoritetsskyddet i riksdagsordningen kräver att finansutskottet yttrar sig om de ekonomiska följderna av "avskaffandet".

Så är nämligen reglerna. Eftersom oppositionen står i begrepp att tillstyrka ett förslag som kan få stora konsekvenser både för de offentliga budgetarna och för svensk samhällsekonomi slår riksdagsordningens bestämmelser till, om ansvarsvarstagande för olika förslags ekonomiska konsekvenser (4 kap. 8 § första stycket andra meningen).

Det nödvändiggör att oppositionen presenterar ett gemensamt alternativ till regeringens politik, vilket dock förutsätter att alternativet inte formuleras så fluffigt och vagt att det inte går att analysera och räkna på. Om det senare skulle bli fallet kan regeringen känna sig ganska fri att göra en egen bedömning, naturligtvis.

Vi i alliansen kommer självklart att på olika sätt - och detta är ett sådant - att pressa oppositionen att så konkret som möjligt formulera sitt alternativ till en förbättrad fas 3.

Det finns ingen tulipanaros, men naturligtvis förbättringsmöjligheter i regler, praxis och handläggning beträffande människorna i "fas 3". Men luras inte med att det finns någon enkel lösning.

Ja till EU-gemensam företagsskattebas - nej till (S)pöken mitt på dagen.

2011-05-05T17:28:00.000+02:00

Sverige bör bejaka och delta i utformandet av en EU-gemensam företagsskattebas!

Socialdemokraternas samgående idag (i riksdagens skatteutskott) i denna fråga med de EU-skeptiska partierna SD, V och MP är företagsfientligt, ansvarslöst och än en gång ett uttryck för partiets ointresse för hur välstånd skapas.

Det är uppenbarligen viktigare för Socialdemokraterna att söka nita regeringen än att långsiktigt underlätta för svenska företag som är internationellt verksamma. Det innebär långsiktigt färre anställda och sämre lönebetalningsförmåga i många av dessa företag.

En gemensam företagsskattebas i EU ger möjlighet för företagen, om de så önskar (frivilligt!), att använda sig av en 28:e skattebas istället för att tvingas hantera alla de olika skattesystem som gäller i de EU-länder där företagen är verksamma.

Agerandet är företagsfientligt eftersom denna möjlighet till en gemensam skattebas efterfrågas av svenska företag och deras organisationer, och skulle särskilt gynna små- och medelstora företag. De har som bekant särskilt svårt att hantera juridiskt och administrativt skattekrångel.

Ur statens synpunkt blir det mindre skattefusk genom att dagens manipulationer med internprissättningen i koncerninterna affärer elimineras.

För FP är det viktigt att stödja arbetet i EU med en gemensam företagsskattebas, och att bekämpa dem som vill se spöken på ljusa dagen och vill skrämma väljare.

Socialdemokraternas ekonomiska motion. Berget födde en råtta.

2011-05-02T12:46:00.002+02:00

Tala om mismatch! Åtgärderna i socialdemokraternas vårbudget är osannolikt futtiga med tanke på partiets storvulna tal och löften om nya jobb, full sysselsättning och arbetslöshet under fem procent.

"Reformutrymme" kräver arbete och företagande. Men .
Den främsta bristen i Socialdemokraternas motion är annars att de inte talar om arbete, företagare eller näringsliv som grundläggande förutsättning för fler jobb och högre inkomster.

Socialdemokraterna döljer att "reformutrymme" och skatteinkomster kräver mer arbete och ett blomstrande företagande, dvs. växande skattebaser. När skattebaser, inte bara skattesatser, förs in i resonemanget tvingas fram vem och hur skatter betalas.

S politik leder ofrånkomligen till högre skatter.
Varje utebliven skattesänkning idag 2011 blir till ett S-löfte om skattehöjning i valrörelsen 2014. Om S successivt skulle acceptera alla Alliansens skattesänkningar och utgiftsökningar - som man gjort hittills med bl a jobbskatteavdragen - blir nämligen utrymmet för ökade utgifter i valet 2014 endast "reformutrymmet" (dvs. en del av BNP-tillväxten) just det året. Om de offentliga satsningarna skall bli större ("tiotals miljarder kronor" som S-ledaren Juholt undslapp sig den 26/4) krävs skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar i offentlig sektor.

S vill öka offentliga utgifterna -- men på vad och hur mycket?
Ett reformpaket på "tiotals miljarder kronor" utan innehållsförteckning annonserade Håkan Juholt den 29 april. "Någon form av förmögenhetsskatt" skall också införas. Det betyder i praktiken höjd skatt på fastigheter eftersom det i Sverige är landets fastigheter som är i stort sett hela dess beskattningsbara förmögenhet. Om fastigheter skulle undantas från socialdemokraternas nya förmögenhetsskatt finns i praktiken föga kvar att beskatta.

Pensionerna i farozonen.
Mer pengar till pensionärerna utlovas mellan raderna, men hur det skall finansieras och åstadkommas politiskt är höjt i dunkel.

Det finns dock bara en väg till högre inkomster, inklusive pensioner: mera arbete för den idag förvärvsarbetande generationen, dvs. den generation av vilka endast 22 procent röstade på socialdemokraterna i valet 2010. De ska tydligen till valet 2014 få löfte om en ökad börda för pensionerna. Det kan alltså bli mindre än 22 procent i valet för S 2014.

För mig är S hantering av pensionerna sedan Juholt tillträdde en upprörande slafsighet i en så utomordentligt viktig fråga.

Strategin är att undvika kritik genom otydlighet.
Det finns många löften i socialdemokraternas vårmotion, men få ledtrådar hur politiken blir i praktiken, eller hur skattehöjningarna skall utformas och hur de kommer att slå mellan olika människor och företag. S strategi är tydligen att försöka undgå kritik genom att vara otydliga, svävande och vaga. Det är mycket provocerande.

Barnfattigdom.
Barnfattigdom angrips på flera olika sätt men som samhällsproblem bäst genom fler jobb för föräldrarna och inte främst och enbart genom mer och fler bidrag, som föreslås i S vårmotion.

Juholt undkommer inte skatterna som ämne.
Eftersom Alliansen bestämmer skattepolitiken under mandatperioden, t ex att restaurangmomsen kommer att vara sänkt år 2014, finns inte dessa budgetpengar kvar för S att spendera på utgiftsökningar om inte S åter höjer t ex restaurangmomsen, dvs. skattehöjning. Så kommer det att vara i valet 2014 beträffande varje skattesänkning som Alliansen genomför, och det är därför som skattepolitiken är en så central konfliktpunkt mellan Alliansen och oppositionen. Det kommer aldrig Juholt undan genom att klaga på media och oppositions fokus i den ekonomisk-politiska debatten.

Mismatch på arbetsmarknaden och "kompetenskommission".
Att det är brist på arbetskraft driver ned arbetslösheten. Det är bra, men S försöker göra detta till en belastning. Myntets andra sida är ju att omsvängningen i konjunkturen har varit extremet snabb på varu- och tjänstemarknaden, och arbetsmarknaden hänger inte riktigt med lika snabbt.

De åtgärder som görs på arbetsmarknaden måste därför utformas så att de inte låser in arbetskraft i aktiviteter som förvärrar matchningsproblem där de finns. T ex får inte utbildningssatsningar hålla kvar arbetsföra i klassrummen när de borde vara i företagens verkstäder. Det är en delikat avvägning för myndigheterna att göra, men knappast en ideologisk fråga. En "kompetenskommission" som S vill ha skulle bara försena arbetsmarknadens omställning och byråkratisera åtgärdshanteringen i riktning mot gamla mastodont-AMS.

Nej till exportstöd.
Alliansen vill att oppositionen tar tillbaka sin neddragning på regeringskansliet och inte maskera dess skadliga effekter genom förslag om "exportstöd". Dessutom bortser S från växelkursen som viktigare fråga i sammanhanget.

Lägre elpriser - javisst, men det blir högre elpriser med S politiken!
Socialdemokraterna driver en politik som i praktiken leder till högre elpriser. Det försöker man nu dölja genom tal om översyn av avregleringen av elmarknaden. Partiets inriktning på mindre elproduktion och mindre utbud av el genom kärnkraft, mindre möjlighet till import av el (dvs. nej till nya kablar), fokus på allt dyrare vindkraft, och krav på nya kablar inom landet (som betalas av kunderna) leder alltihop till en långsiktigt väsentligt högre nivå på elpriserna.

Bara i ett kunskapsfientligt inriktat parti kan sådan elprispopulism tillåtas att härska.

Socialdemokratin och 1:a majtalen. Kritik från verkligheten.

2011-05-01T18:26:00.002+02:00

Den främsta bristen i Socialdemokraternas 1:amajtal är att de aldrig talar om skattebaser utan bara om skatter. Därmed talar man inte heller om arbete, företag och företagare eller näringsliv. Man döljer att skatteinkomster kräver arbete och företagande, dvs. skattebaser. När skattebaser, inte bara skattesatser, förs in i resonemanget tvingas fram vem och hur skatter betalas.

Skattesänkningar är för S bortkastade pengar. Sällan har det sagts så tydligt som 1 maj 2011. Om man låter bli skattesänkningar finns det mer pengar att fördela på t ex ökade bidrag. Sänkt restaurangmoms – som S nu går emot – anser Juholt främst ger billigare Toast Skagen, och bryr sig inte om att nämna effekten på sysselsättningen – inte minst för unga. I socialdemokratins värld ser man det finfina i att de som får skattepengar (kommuner t ex) kan konsumera mer, vilket kan ge jobb i både privat och offentlig sektor. Men de enskilda och företag som får skattesänkningar kan också öka sitt sparande (och sin konsumtion). Det ger ökade investeringar via ökad utlåning via banker, pensionsfonder, riskkapitalbolag, osv. Det är alltså en vrångbild att som t ex Tommy Waidelich presenterar, genom att ställa skattesänkningar mot ökade investeringar. Skillnaden mellan Waidelich och mig är att han vill att staten skall bestämma investeringarna, medan jag vill att människornas efterfrågan på marknaden skall bestämma mer av investeringarna.

Tommy Waidelich vill att staten skall ge kommunerna mer pengar för att skapa sommarjobb. Det gjorde staten förra året, men i år har konjunkturen vänt, näringsliv och företag går bättre och bättre, kommunerna har snabb tillväxt i skattebaserna, en kanonbra ekonomi och kan finansiera alla sommarjobb de vill utan bidrag från staten. Oberoende av konjunkturläge skall tydligen staten vara den som betalar. Pengar till sommarundervisning vid universiteten finns redan i ett permanent ett system, och om Wadelich nu menar att de anslagen inte räcker med tanke på efterfrågan från studenter få vi väl se.

Juholt och Waidelich säger att "Fas 3" i jobb och utvecklingsgarantin ska avskaffas om S får bestämma. Men ska någonting annat då komma istället? Ja, traineeplatser och meningsfulla arbetsuppgifter. Men det gäller ju även i ”Fas 3”! Så vad är nytt?

Blir socialdemokraternas vallöfte 2014 att väljarna får ökade möjligheter till oändlig sjukskrivning och frånvaro från arbete ända in i döden?

Enligt TT:s referat säger varken Juholt eller Waidelich något om arbetsrätten. Den är tydligen perfekt trots att de flesta utanför LO ser den som en viktig orsak till ungdomsarbetslösheten. Om något vill Juholt - enligt Ekots referat - höja lönen för unga på arbetsmarknaden. Ska de som saknar drivkraft att söka jobb alltså få mer betalt än de som går till jobbet ändå?

Det saknas också analys av det internationella läget och motiven utifrån läget i Libyen för socialdemokraternas reträtt från världssamfundets av FN definierade skyldighet att skydda mänskliga rättigheter i Libyen. De motiv som Juholt anger är rent inrikespolitiska.

Enligt TT:s och Ekots referat vidrör de två inte heller frågan om Sveriges deltagande i euro-pluspakten. Det är sorgligt och beklämmande.

Äntligen! Moderaterna ger upp hemlighetsmakeriet om partibidragen. En initierad FP-kommentar.

2011-04-28T02:26:00.000+02:00

Äntligen! Moderaternas beslut att ensidigt redovisa alla partibidrag över 20 000 kr/år är synnerligen välkommet ur demokratisk synpunkt, liksom den press för ökad lagreglerad öppenhet om partifinansiering som moderaterna sätter på de andra partierna. Folkpartiet välkomnar moderaternas beslut i alla delar.

Moderaternas beslut är ett viktigt exempel på hur ett relativt litet parti som folkpartiet liberalerna genom en envis och uthållig opinionsbildning kan påverka och nå framgång. Faktainsamling, analys, jämförelser och återkommande kritik kan bära frukt även i kamp mot betydligt större partier.

Först pressades socialdemokraterna att redovisa LO:s valrörelsefinansiering (80-90 milj kr/valrörelse plus gratis valarbete av LO värt minst 500 -700 milj kr/valrörelse), och nu - inom Alliansfamiljen - har det stora moderatpartiet pressats att öppna upp för insyn i sin partifinansiering.

Men det är mer än så!

Att först socialdemokraterna övergav mycket av hemlighetsmakeriet med resursöverföringen från LO, och nu att moderaterna accepterar att öppet redovisa de under decennier hemliga bidragen är en stor seger för traditionell svensk öppenhet i politik och samhällsliv. Sverige blir i denna fråga nu ett normalt europeiskt land. Äntligen!

Gustav Fridolin (MP) - vindflöjel, kappvändare eller kameleont?

2011-04-27T16:37:00.001+02:00

Gustav Fridolin ska inom kort väljas till nytt språkrör för miljöpartiet (MP). Det motiverar att silkesvantarna tas av och att hans politiska ställningstaganden granskas. Vem står Fridolin närmast? Vänsterpartiet, Alliansen eller socialdemokraterna? Eller alla tre?

Här skall beskrivas tre olika linjer som Fridolin företräder.

Budskapet i EU-nämnden.
I riksdagens EU-nämnd redovisar partierna sina åsikter vid sammanträden nästan varje fredag. Har man som jag suttit ordförande vid sammanträdena får man så småningom en god uppfattning om partiernas positioner i de många frågor som kommer upp.

I nämnden företräds miljöpartiet vanligtvis av Gustav Fridolin, ordinarie ledamot, och ibland av Åsa Romson, ersättare. (Jag har inte kunnat upptäcka några åsiktskillnader dem emellan.)

Det intressanta är att miljöpartiet och vänsterpartiet - vanligtvis företrätt av den påläste Jonas Sjöstedt - har närmast identiska politiska uppfattningar i EU-relaterade frågor. Från alla dessa sammanträden, med långa dagordningar av många punkter på alla politikområden, kan jag faktiskt bara påminna mig ett enda tillfälle när vänsterpartiet och miljöpartiet inte haft samma hållning. Tvärtom har de två partierna brukat ha sammanfallande åsikt, har hållit med varandra och understött varandra i diskussionerna. Reserverar sig vänsterpartiet mot regeringens politik - ja då hakar miljöpartiet regelmässigt på. Reserverar sig miljöpartiet - ja då hakar vänsterpartiet på. Miljöpartiet och vänsterpartiet är som siamesiska tvillingar i EU-frågorna.

Tvillingförhållandet i EU-frågor kan tyckas konstigt med tanke på att de nuvarande språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson 2009 satte igång en partiintern process som mildrade partiets EU-fientliga hållning och avskaffade utträdeskravet lagom till valet 2010. Var det åsiktsbytet enbart ett smart opportunistiskt drag inför valmanskåren? Den frågan är motiverad eftersom EU-omsvängningen i partiprogrammet inte alls märkts i EU-nämnden. I vardagens EU-politiska ställningstaganden är miljöpartiet lika EU-fientligt som förr, och intar samma EU-fientliga ståndpunkter som vänsterpartiet.

Går detta att belägga? Javisst. Det som sägs vid alla sammanträden i EU-nämnden upptecknas stenografiskt och blir offentligt efter ca två veckor. Då läggs de stenografiska anteckningarna ut på EU-nämndens webbplats. Den som vill göra sig det kära omaket att läsa vad som sker i nämnden, läs på länken: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3750 !

Slutsatsen av Gustav Fridolins (och Åsa Romson) faktiska agerande i EU-nämnden är de att tycker samma som vänsterpartiet.

Budskapet i Dagens Industri
Dagens Industris läsekrets, som sannolikt är betydligt mer borgerlig än socialdemokratisk, kunde den 26 april läsa en stort uppslagen intervju med Gustav Fridolin. Där markerar han tydligt mot rödgrönt framtida samarbete, dvs. sänder en tydlig allianspositiv signal till DI:s borgerliga läsare:

"Det rödgröna samarbetet är dött" och "kommer inte att återuppstå". Nye S-ledaren Håkan Juholt har "inte imponerat på Fridolin. Talet på kongressen . var en besvikelse tycker Gustav Fridolin." Inom kort ska Fridolin ge ut en bok som "är en uppgörelse med [miljöpartiets] tillväxtfientliga ådra och ett försök att sluta fred med den svenska industrin". En rad av klockrent borgerliga budskap, alltså.

Slutsatsen av Gustav Fridolins intervju i Dagens Industri 26/4 är att Fridolin ligger nära Alliansen i sina politiska åsikter.

Budskapet i Tiden
Den socialdemokratiska idétidskriften Tidens läsekrets, som med säkerhet är betydligt mer socialdemokratisk än borgerlig, har i sitt senaste nummer (2011:3) en intervju med Gustav Fridolin. Där säger Fridolin något som passar Tidens läsare som hand i handske:

"Socialdemokraterna är inte mina motståndare, varken ideologiskt eller politiskt". "Vi kompletterar varandra. Socialdemokraterna är trygga och fast förankrade i historien, [medan] Miljöpartiet är ett mer framtidsinriktat parti. Tillsammans kan vi utgöra ett vinnande lag." (citaten från Svenska Dagbladet den 27 april 2011).

Slutsatsen av Gustav Fridolins intervju i tidskiften Tiden (2011:2) är att Fridolin ligger nära socialdemokraterna i sina politiska åsikter.

Vindflöjel, kappvändare eller kameleont? Alla benämningarna verkar stämma på Gustav Fridolin.

När politik handlar om att skrämmas. EU, europakten och svensk lönebildning.

2011-04-23T14:07:00.004+02:00

I efterspelet till den ekonomiska och finansiella krisen pågår två olika processer i EU. Den första är ett paket med sex lagförslag för bättre ekonomisk styrning. I ett av dessa sex - det som handlar om makroekonomiska obalanser - har i Sverige vänsterpartiet och några socialdemokrater velat läsa in ett hot om EU-inblandning i svensk lönebildning.

På köpet har Sverige nu fått sin första riktiga strid om innebörden och tillämpningen av Lissabonfördraget och Stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter i EU, dessutom på en punkt av fundamental betydelse. När det kommer till arbetsmarkanden verkar sålunda oppositionen vilja devalvera EU-fördragens betydelse till närmast noll. EU utmålas som hot mot rättstaten när i själva verket EU:s fördrag och Stadga innehåller mycket starka skydd för bland annat arbetsmarknadens parter mot staten och mot inblandning i lönebildningen.

Att i Sverige idag opåkallat ropa "vargen kommer" och nedvärdera EU-bestämmelsernas skydd för arbetsmarknadens parter, oberoende och lönebildningen, är kortsynt och kan skada parterna i Sverige och andra EU-länder när det kan kommer till andra sammanhang och tidpunkter när det faktiskt finns anledning till oro.

Den andra processen handlar om den s.k. euro-pluspakten i vilken 23 av EU:s 27 medlemsstater - dock inte Sverige på grund av motstånd från oppositionen - redan i mars 2011 beslutat bilda för att gå vidare i frågan om förbättrad ekonomisk styrning, och hur den ska genomföras i praktiken. Jag tar upp euro-pluspakten nedan, men först de sex lagförslagen (ge inte upp för att texten innehåller ett längre fördrags-citat! Det belönas i fördjupad förståelse för sakernas tillstånd och hur svensk inrikespolitik tillåts skymma den europeiska verkligheten):

De sex lagförslagen.
Dessa sex lagförslag har nu behandlats i Europaparlamentet. Där har svenske ledamoten Olle Schmidt (FP) tillsammans med svenske ledamoten Olle Ludvigsson (S) fått igenom en kompletterande skrivning som värnar de svenska kollektivavtalen och stärker principen att lönebildning inte ska bestämmas på EU-nivå utan även fortsättningsvis av arbetsmarknadens parter. Ekonomiutskottet antog sålunda med stor majoritet Olle Schmidts (FP) förslag att de rekommendationer som EU-kommissionen riktar mot ett land med stora budgetunderskott "ska respektera Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 153 i fördraget och de kollektiva förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter i varje medlemsstat" (se även DN Ekonomi, den 21/8, s. 8).

Härtill kommer skyddet för "friheter" i Stadgan för mänskliga rättigheter (se nedan).

Vad står då i dessa artiklar (jag har kursiverat de avsnitt som jag bedömer är av särskilt intresse i detta sammanhang)?

"Artikel 152
Unionen ska erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen. Den ska underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet.
Det sociala trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning ska bidra till den dialogen.
Artikel 153
1. För att uppnå målen i artikel 151 ska unionen understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom följande områden:
a) Förbättringar, särskilt av arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet.
b) Arbetsvillkor.
c) Social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna.
d) Skydd för arbetstagarna då deras anställningsavtal slutar gälla.
e) Information till och samråd med arbetstagarna.
f) Företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande, om inte annat följer av punkt 5.
g) Anställningsvillkor för medborgare i tredje land som lagligt vistas inom unionens territorium.
h) Integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 166.
i) Jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och lika behandling av kvinnor och män på arbetsplatsen.
j) Kampen mot social utslagning.
k) Modernisering av systemen för socialt skydd, utan att det påverkar tillämpningen av punkt c.
2. I detta syfte kan Europaparlamentet och rådet
a) besluta om åtgärder som är avsedda att främja samarbetet mellan medlemsstaterna genom initiativ som syftar till att öka kunskapen, utveckla utbytet av information och beprövade erfarenheter, främja nyskapande tillvägagångssätt och utvärdera erfarenheter, med undantag av åtgärder som omfattar harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar,
b) på de områden som avses i punkt 1 a genom direktiv anta minimikrav, som ska genomföras gradvis, varvid hänsyn ska tas till rådande förhållanden och tekniska bestämmelser i var och en av medlemsstaterna. I dessa direktiv ska sådana administrativa, finansiella och rättsliga ålägganden undvikas som motverkar tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag.
Europaparlamentet och rådet ska besluta i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.
På de områden som avses i punkt 1 c, d, f och g i denna artikel ska rådet besluta i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet och nämnda kommittéer.
Rådet kan genom enhälligt beslut på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet besluta att göra det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpligt på punkt 1 d, f och g.
3. En medlemsstat kan på gemensam begäran av arbetsmarknadens parter överlåta åt dessa att genomföra direktiv som har antagits enligt punkt 2 eller, i förekommande fall, ett beslut som rådet har antagit i enlighet med artikel 155.
I så fall ska medlemsstaten se till att arbetsmarknadens parter, senast då ett direktiv eller ett beslut ska vara införlivat eller genomfört, i samförstånd har vidtagit de åtgärder som behövs; den berörda medlemsstaten ska vidta -alla nödvändiga åtgärder för att kontinuerligt kunna säkerställa de resultat som föreskrivs i direktivet eller beslutet.
4. De bestämmelser som antagits enligt denna artikel
-ska inte påverka medlemsstaternas erkända rätt att fastställa de grundläggande principerna för sina system för social trygghet och ska inte i väsentlig grad påverka den finansiella jämvikten i dessa,
-ska inte hindra någon medlemsstat från att bibehålla eller införa sådana mera långtgående skyddsåtgärder som är förenliga med fördragen.
5. Bestämmelserna i denna artikel ska inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout."

Alltså: Redan sedan tidigare finns det rättsligt bindande garantier mot inblandning i nationella lönebildningen och Schmidts och Ludvigssons nya text var strängt taget helt obehövlig ur rättslig synpunkt.

Men när politik är som sämst, handlar om motsatsen till folkbildning och istället om att skrämma o-insatta medborgare, kan det behövas en upprepning av grundläggande sakförhållanden, dvs. i detta fall rollfördelningen mellan EU och medlemsländerna. Det är detta Schmidt och Ludvigsson har gjort genom sitt tillägg.

Fördragstexten förstärkt med tillägget från Europaparlamentet gör det glasklart: Rådet och Kommissionen ska sålunda fullt ut respektera de nationella parlamentens roll, arbetsmarknadens parters rättigheter, och de olika modellerna på de nationella arbetsmarknaderna inklusive systemen för lönebildning. Särskilt ska hänsyn tas till Artiklarna 152 och 153 i fördraget. Artikel 153.5 tydliggör att föreskrifterna i Artikel 153 inte är tillämpliga när det gäller löner, föreningsfrihetsrätten, rätten att strejka eller rätten till lockout.

Härtill kommer så bestämmelserna i Artikel 28 i Stadgan om grundläggande mänskliga rättigheter, som också är rättsligt bindande. Den säger följande.

"Artikel 28 Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder
Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk."

Euro-pluspakten

Så här skrev den annars så tillförlitliga TT den 22/4: "Hittills har Sverige ställt sig utanför eftersom pakten bland annat innebär att EU kan lägga sig i medlemsländernas lönebildning. [Det är alltså ett felaktigt inledande påstående; se ovan citerade texter]. Men i veckan beslutade EU-parlamentets ekonomiutskott att ländernas löne- och avtalssystem ska respekteras [borde ha stått 'underströk' eller 'förtydligade']. Om Europeiska rådet bekräftar den kursändringen, hoppas Anders Borg att en bred majoritet i riksdagen ska stödja ett svenskt medlemskap i pakten.

TT fortsätter: "Den rödgröna oppositionen är emellertid fortfarande klar motståndare till pakten. Tommy Waidelich (S) ger inte mycket för parlamentutskottets beslut:

- Sedan ska det där förhandlas dels i Europaparlamentet, dels i Europeiska rådet där i princip alla länder har högerregeringar. Europakten är ju från början ett initiativ av två högerregeringar, Frankrike och Tyskland.

Han [Waidelich] säger till TT att Socialdemokraterna inom överskådlig tid kommer att vara emot att Sverige går med i pakten."

De texter som citerats ovan, och som understryks i Schmidt-Ludvigssons tillägg i Europaparlamentet, har naturligtvis bäring på den fortsatta beredningen av euro-pluspakten i Sverige. Det är ju samma typ av synpunkter beträffande arbetsmarknaden från socialdemokraternas sida.

Politik när det är som sämst.
För mig är därför Waidelich avvisande uttalande till TT politik när det är som sämst. I EU-nämnden har nämligen socialdemokraterna flera gången krävt utfästelser från regeringen och gjort "medskick" för regeringen inför olika EU-förhandlingar beträffande de sex lagförslagen, euro-pluspakten och arbetsmarknaden. När sådana försäkringar nu levereras i Europaparlamentet - på bl a socialdemokraternas i Europaparlamentets initiativ - och det sannolikt snart kommer nya liknande kompletterande texter i finansministerrådet backar socialdemokraterna, vill inte ta ansvar för ett välmotiverat ändrat ställningstagande, utan hänvisar till fullständigt nya argument om högerregeringar i EU, bagatelliserar Europaparlamentets sannolika ställningstagande och dess nya befogenhet om medbestämmande och, som i exemplet ovan, bortser helt från fördragstexter som styr allt arbete i EU och medlemsländerna. Socialdemokraternas agerande innebär ju att de anser sig ha förstått något beträffande europaktens regler som inte 23 andra EU-länder har begripit, och inte heller facken eller parlamenten i t ex Danmark och Finland.

Jag överlåter här till läsaren att bedöma om det är okunnighet, inrikespolitiskt taskspel eller sakpolitik som styr (S) i denna fråga.

Sverige i Europa
Spelar det någon roll för Europas ekonomiska utveckling om Sverige deltar i arbetet med att staga upp regelverken, skapa mekanismer för ekonomisk sanering när det redan gått över styr och förebyggande regelverk? För dem som känner glädje över att Sverige tagit sig igenom finanskrisen helskinnat och med goda statsfinanser kan svaret bli "ja" om vi vill dela med oss av den goda politiken till andra och "nej" om vi tycker de får skylla sig själva. Men den sistnämnda attityden riskerar att slå tillbaka den dag då det är Sverige som behöver solidaritet och stöd. Och intar man den förstnämnda attityden - just därför att vi har goda regelverk och goda finanser har vi något att bidra med - är det tråkigt att oppositionen inte klarar av att visa denna generositet. Misstanken infinner sig att Waidelichs normalt goda omdöme i Europafrågor denna gång har grumlats av något slags påskfeber och inställsamhet mot partivänstern och LO.

Ja det spelar roll för Europa att Sverige inte är med! Det försvagar de goda krafterna som vill ha ordning och reda i ländernas och hela EU:s ekonomier. Det som verkligen övertygar andra i politik är exemplets makt och gjorda erfarenheter - inte teorier. Sverige har gjort viktiga erfarenheter när det gäller ekonomisk styrning, har varit ansvarsfull, innovativ och kreativ på detta område under lång tid. Det är fullkomligt tokigt att vi nu inte är med och tar ansvar och ger vårt bidrag till en bättre ekonomisk styrning av Europa.

Det är logiskt att Vänsterpartiet är emot denna typ av regler på EU-nivå eftersom de är motståndare till det på nationell nivå. Men beträffande socialdemokraterna strider agerandet mot deras hittillsvarande politik på nationell nivå. Förebådar Waidelich inställning om EU-nivån även en omsvängning i Sverige vänsterut beträffande regelverken för ordning och reda i den svenska ekonomiska politiken?

Kan Sannfinländarnas typ av framgång hända också i Sverige?

2011-04-18T12:01:00.002+02:00

1. Sannfinländarna har vunnit i det finska riksdagsvalet bl a på sitt motstånd mot att Finland ska delta i fler ekonomiska räddningsaktioner av andra EU-länder.

Finland har under flera år varit mera skeptiskt till ekonomiska räddningsaktioner än Sverige, men har ändå deltagit när det kommit till kritan. Att förstå den större motviljan är en första nyckel till förståelse varför Sannfinländarnas budskap har en klangbotten i Finland som nog ändå inte finns i Sverige.

I Finland kan man sålunda få sig påpekat även av andra än Sannfinländare att efter självständigheten för snart 100 år sedan tog det nya Finland stora lån i USA för att kunna importera nödvändighetsvaror som livsmedel. Men då - minsann - var det inget annat land som hjälpte Finland - trots stora umbäranden och elände efter inbördeskriget - att betala tillbaka de amerikanska lånen.

Samma sak efter andra världskriget. Finland påtvingades av Sovjet stora krigsskadestånd, men inget annat land hjälpte Finland att betala dessa dryga skadestånd, trots nöd, folkomflyttningar, och arbetslöshet.

I början av 1990-talet genomgick Finland en svårt ekonomisk kris som bl a medförde kraftig upplåning utomlands. Inget annat land hjälpte heller denna gång Finland med återbetalningen. Så varför ska Finland nu hjälpa slarviga länder som Grekland och Portugal?

(Dock Finland medverkade beträffande Lettland och Island - båda utanför euroområdet - och även Grekland och Irland.)

Sverige har inte gjort dessa historiska erfarenheter av tunga återbetalningar till utlandet.

2. Finlands starkt EU-positiva hållning har varit betingad av oro för den stora grannen i öster. EU-medlemskapet 1995 var en logisk fortsättning på politiken sedan 1950-talet att så snart tillfälle gavs söka koppla ihop Finland med de europeiska och internationella samarbetssträvandena: Nordiska rådet, EFTA, FN, OECD, osv. för att på så sätt uppnå en mer med demokratierna i väst sammantvinnad, och därmed mer skyddad, position för Finland.

Min prognos är att i det ögonblick Ryssland igen skulle uppfattas som hotfullt mot Finlands oberoende ställning kommer de nationalistiska Sannfinländarnas stöd att smälta ihop till absolut ingenting.

Åtgärder från ryskt håll kan t ex ta formen av trakasserier vad gäller energiförsörjningen, handeln, cyber-säkerhet, och liknande. Sannfinländarnas framgång kan ses som en lyx som Finlands väljare kostar på sig eftersom skuggan från öster nu är ovanligt ljus.

I Sverige har vi inte samma stormaktsskuggade läge för vårt land.

3. Är ändå inte Sverigedemokraterna (SD) mer råbarkade nationalister än Sannfinländarna?

Tre exempel från EU-nämndens möten: SD är emot att Sverige deltar i några överstatliga arrangemang, som EU, och är emot att Sverige engagerar sig i omvärlden. Sverige bör lämna EU, enligt SD.

Sålunda är SD emot inte bara att Sverige är med i FN/Natoinsatsen i Libyen utan även att alla andra länder ingripit. Det bästa vore om inbördeskriget rullade på utan utländsk inblandning. FN-principen om världssamfundets "skyldighet att skydda" - som vuxit fram ur erfarenheterna av Balkankrigen, Rwanda, Darfur, m fl kriser, accepteras inte av Sverigedemokraterna.

SD är emot att medborgare, som studenter och dissidenter, från diktaturens Vitryssland, får lättnad i visumreglerna för att kunna resa till EU-länder.

SD är emot överstatligt gränsöverskridande rättspolitiskt samarbete (polis, åklagare, lagstiftning) för att hindra gränsöverskridande brottslighet (knark, traffiking, bedrägerier, . terrorism, osv.). SD menar att gränsöverskridande brottsbekämpning ska ske på andra sätt än överstatligt samarbete - oklart dock vilka andra sätt.

I valet mellan att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och överstatlighet är det alltså för SD viktigare att bekämpa överstatlighet än brottslighet.

SD är dock för EU:s överstatlighet på ett område, nämligen EU-ländernas samarbete för att skydda EU:s yttre gränser. Just det överstatliga samarbetet stödjer SD.

Jag har svårt att tro att den här typen av råbarkade samarbetsfientliga ståndpunkter skulle kunna vinna 15-20 procent av väljarna vid ett riksdagsval i Sverige.

Islands problem är brist på parlamentarism och framtidstro.

2011-04-10T19:24:00.003+02:00

Det finns aspekter på händelserna i Island som inte riktigt ges rätt vikt i nyhetsrapporteringen.

Är Island en parlamentarisk demokrati?

Det folkvalda parlamentet har vid två tillfällen sagt ja till (något olika) uppgörelser i Icesave-tvisten. Island styrs alltså inte av utslaget i sitt demokratiskt valda parlament i denna mycket viktiga fråga. Presidentens mandat för att lägga in sitt veto kommer från - ja vadå? Från en för oss parlamentariskt-demokratiskt sinnade personer år 2010 oacceptabelt utformad författning; en rest från fördemokratiskt tänkande och möjligen europeiska erfarenheter under mellankrigstiden.

Presidenten understår sig år 2010 och 2011 att tillämpa författningens tydligt oparlamentariska inslag trots att de är uppenbart oförenliga med nutidens folkstyre. Tänk tanken att Sverige under 1900-talet hade tillämpat 1809 års grundlag enligt texten!

Presidenten har med sitt agerande väckt till liv de delar av grundlagen som rimmar illa med parlamentarism och folkstyre. Ggenom att använda en (gammal) överordnad konkurrerande kanal till parlamentet för styrningen av landet. Det är inte folkstyre eller parlamentarism.

Hotet mot Islands långsiktiga ekonomiska utveckling av denna tvist är risken för ökad utvandring, särskilt av välutbildade ungdomar. Att man tröttnar på alla delansvariga politikers oförmåga att reda ut det politiska ansvaret, röja frågan ur vägen, och göra det lättare för de yngre att se framåt med tillförsikt om de vill leva på Island.

Det är väl också tveksamt om det isländska rättsystemet orkar med att lösa alla de tusentals civilrättsliga tvister som samlats på hög. Hur kan det ske? Hotet mot de yngres framtidstro från rättssystemets tillbakablickande harvanden under kommande årtionden är uppenbart. Landets inslag av klansamhälle underlättar knappast.

Islands ansökan om EU-medlemskap är idag viktigare än någonsin för Island och Norden. Sverige och övriga Norden ska självklart hävda att den förhandlingsprocessen - som gått mycket bra hittills - inte får sammanblandas med förberedelser och ställningstaganden i den stundande rättsprocessen i EFTA-domstolen om Icesave-avtalet. Ansökningsprocessen får inte fördröjas av gårdagens nej.

Separation av Icesavetvisten i EFTA-domstolen, och Islands EU-ansökans behandling i EU bör vi kunna lyckas med, faktiskt. Det är svårt att tro att Nederländerna och Storbritannien inte skulle se det långsiktigt kontraproduktiva i att permanenta Islands utanförskap vis-á-vis EU. Sveriges lån till Island är naturligtvis inte hotade.

Att skydda libyer, men ...

2011-04-05T08:19:00.002+02:00

En utvidgning har knäsatts av den nya principen om att skydda i och med säkerhetsrådets beslut om utländsk intervention i Libyen. Världssamfundet - i form av FN:s säkerhetsråd - gav sig självt en utvidgad skyldighet att skydda oskyldiga civila människor ("a responsibility to protect").

Bakgrunden till principens framväxt är inte minst världssamfundets handfallenhet inför massdödandet och folkmorden på Balkan, i Rwanda, Darfur och andra ställen.

Något alternativ till att ingripa fanns knappast när Gadaffis styrkor ryckte fram mot storstaden Benghazi med massaker och grova övergrepp på mänskliga rättigheter som sannolik prognos vid framkomsten. Hade inte FN:s säkerhetsråd folkrättsligt legitimerat ingripandet hade förmodligen Frankrike ändå ingripit, och kanske även andra länder.

Går "beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över"? Vad händer i så fall?

Låt oss hålla oss till vårt eget land. Riksdagsbeslutet den 1 april att sända åtta Jas-plan med understöd gäller för tre månader, dvs. till utgången av juni i år. Det innebär att riksdagen redan om senast två och en halv månader - dvs. medio juni - står inför en ny situation, och behovet av ett nytt riksdagsbeslut. Innehållet i det riksdagsbeslutet kommer självfallet att påverkas av utvecklingen i Libyen men även vad andra länder i FN-koalitionen vill och gör.

Det outtalade antagandet i alla riksdagsanförandena i samband med riksdagsbeslutet den 1 april föreföll vara, något förvånande, att Gaddafi kommer att vara borta inom två tre månader. Eller så hade det ingåtts en tyst överenskommelse att om något annat alternativ talar vi inte här i kammaren. "Vi är inte här för att spekulera utan för att visa upp en gemensam beslutsam hållning", hörde jag för mitt inre. Men en sådan inställning är knappast demokratiskt hälsosam utan alternativen bör tvärtom begrundas och ventileras.

Javisst vore det enda raka att Gaddafi försvinner som ledare för Libyen, men mer sannolikt förefaller ändå vara att hans offensiv ebbar ut, ställd inför återkommande flyganfall vid försök till framryckningar, och att Gaddafi accepterar en de facto delning av dagens Libyen; Gaddafi sitter kvar vid makten i den västra delen. Hälften är dock mer än inget alls. Men får Gaddafi med säkerhetsrådets acceptans utöva en diktators reguljära terrorvälde mot dem som bor i västra Libyen?

Svaret förefaller vara ja eftersom stridsflyg inte är verksamt mot terror, husrannsakningar, krypskyttar, kidnappningar, tortyr och avrättningar.

Men mänskligt och logiskt kan inte skyldigheten att skydda, "the responsibility to protect", upphöra att gälla bara därför att nödvändiga skyddsåtgärder inte kan utföras med flyg. Varför skulle skyldigheten att skydda bara få utföras med flyg? Det är inte logiskt, och i slutändan är det kanske kontraproduktivt eftersom det kan uppfattas av Gaddafi som ett frikort att använda de metoder mot befolkningen som stridsflyg inte rår på. Det är inte verktyget som är det centrala, utan att lösa uppgiften att skydda oskyldiga civila.

Därför ställs Sverige och övriga världssamfundet - om Gaddafi sitter kvar i den västra delen av Libyen - inför krav på fortsatta insatser, men nu även på marken, för att förhindra hotande eller pågående humanitära katastrofer.

Vi har i Sverige nog utan djupare funderingar utgått från att alla goda krafter är samlade i koalitionen bakom FN:s säkerhetsråd. Men så är inte fallet. Europa är splittrat. Danmark och Norge går längre än Sverige och inskränker inte sina flyginsatser till att upprätthålla en flygförbudszon utan inkluderar även möjligheten att från luften angripa markmål (främst stridvagnar, artilleripjäser, etc.). Finland är inte alls med i Libyen. Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd vilket i realiteten var så nära ett nej Tyskland kunde komma utan att rösta emot. I gruppen av europeiska länder råder alltså oenighet.

Även ett antal arabländer har ställt upp med flygplan för insatser i Libyen. För USA och Europas deltagande länder är detta glädjande, naturligtvis, men ställer oss inför ett potentiellt dilemma. Om arabländerna vill gå längre än den europeiska koalitionen i att bekämpa Gaddafi - t ex att de i ett senare skede vill sätta in markstridskrafter - ska då européerna vägra, och därmed skada sina redan i utgångsläget dåliga relationer till de medagerande arabländerna? Europas - och Sveriges - beslut kan i växande grad komma att styras t ex av Europas dåliga samvete och försök att reparera Frankrikes och andra europeiska länders föga heroiska relationer med arabvärlden.

Vid nästa riksdagsbeslut i juni må Sverige därför vara öppet för att det beslutet kan komma att få en delvis annorlunda utformning beroende på utvecklingen i Libyen, i den europeiska koalitionen, men också med hänsyn till åsikterna hos arabvärldens medagerande i Libyen.

Beslutet bör under alla förhållanden innehålla ett utvecklat tänkande beträffande Sveriges kortsiktiga humanitära insatser - inklusive flyktingfrågan - och om Sveriges långsiktiga initiativ inom EU för en bättre ekonomisk, demokratisk och rättsstatsutveckling i de nya friare arabländerna.

Sverige bör gå med i euro-pluspakten!

2011-03-29T22:55:00.001+02:00

(Texten publicerad som gemensam artikel med FP-ledaren Jan Björklund på debattsidan i Dagens Industri onsdagen den 30 mars.)

Samarbete leder till demokrati och tillväxt. Europasamarbetet är avgörande för Sverige och Europa är idag Sveriges viktigaste handelspartner. Men låt oss inte glömma att vi är ett litet land. Och ytterst beroende av vår omvärld.

Sjukvården, resurserna till skolan och möjligheten att ta hand om de människor som inte klarar sig själva bygger på att vi handlar med andra länder. Och att andra länder handlar med oss. Varje dag är vi en del av Europas ekonomi.

Inom EU tar länderna nu i rask takt beslut som syftar till att förebygga ekonomiska kriser och göra Europa mer ekonomiskt robust. Det är bra. En viktig del är den så kallade europakten, som inte ska förväxlas med den gemensamma valutan euron. EU-länder med hotande ekonomiska obalanser ska i förebyggande syfte identifieras och på ett tidigt stadium rekommenderas att räta upp sina problem. I sista hand, om man har euron, kan en regering åläggas att vidta åtgärder för att skydda sin egen och grannarnas ekonomi och sysselsättning.

Av 27 EU-länder går 23 med i europakten nu i vår. Folkpartiets inställning i frågan är glasklar - också Sverige bör gå med i europakten.

Det ligger i vårt intresse att vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land. Det ger oss möjlighet att skydda våra egenintressen så att inte andra länder i vår frånvaro fattar beslut som missgynnar oss. Detta förhållningssätt har till nu varit en klassisk linje i svensk europapolitik under olika regeringar sedan Olof Palme. Inte minst efter Berlinmurens fall 1989 och Sveriges EU-ansökan.

Inspektion utifrån är heller inget nytt för Sverige. Årliga analyser och rekommendationer sker redan idag genom de ekonomiska granskningar som bland annat Sverige utsätts för av OECD, Internationella Valutafonden (IMF) och EU-kommissionen. Nu handlar det om att på europanivån införa bland annat den typ av strikta budgetregler och strukturreformer som vi i Sverige införde efter 1990-talskrisen.

Eftersom Vänsterpartiet alltid har varit emot dessa är det föga förvånande att Vänsterpartiet nu söker ta den politiska ledningen i Sverige mot att införa sådana strukturer på EU-nivån. Men på oklara grunder har också Socialdemokraterna valt att vända den europeiska stabilitetspolitiken ryggen.

Vår viljeinriktning är den motsatta till oppositionens. Vi bejakar EU-samarbetet och vill att Sverige ska vara med och stödja alla ansträngningar som nu görs för en bättre ekonomisk styrning av Europas länder.

Vi är emot att Europa ska kunna vara en kontinent där budgetunderskott, skulder och bankkriser kan löpa amok och smitta grannarna Sverige har dessutom på just området ekonomisk styrning viktiga bidrag att ge övriga Europa.

I både Danmark och Finland säger man ja till europakten. Det är två grannländer som i det mesta är mycket lika Sverige. De har starka fackföreningar och ingen statlig inblandning i lönebildningen. Vad är det som fack, regeringar, och riksdagsmajoriteter i dessa två länder inte förstått, men som däremot den svenska oppositionen och fackföreningarna anser sig begripa så mycket bättre?

Finska riksdagens EU-nämnd konstaterar i sitt utlåtande att europakten "inte är en legalt bindande överenskommelse".

Danmark står liksom Sverige utanför euron. Det hindrar dock inte Folketingets EU-nämnd från att vara positiv till Danmarks deltagande i europakten: "Europakten respekterar de nationella arbetsmarknadsmodellerna, inklusive arbetsmarknadernas parters självständiga kompetens med avseende på löner och arbetsvillkor. Löne- och arbetsmarknadsförhållanden är sålunda fortsatt nationell dansk kompetens. . Europakten bekräftar det existerande EU-samarbetet om ekonomisk politik. . Europakten innebär inte nya processer för kravställande på länderna om ekonomisk politik eller nya sanktioner. . Europakten har karaktär av ett politiskt men icke juridiskt avtal."

Svenska LO m. fl. hävdar dock att EU med detta beslut fått "utökade befogenheter på det lönepolitiska området" i medlemsländerna, att länder "genom tvingande riktlinjer ska rättas in i ledet" och att EU skall "kunna blanda sig i den nationella lönebildningen" och korrigera lönenivåer. Dessa påståenden strider alltså mot den bedömning som görs i både Danmark och Finland.

Vår slutsats är att fackens och oppositionens invändningar saknar grund.

Sverige ska tillhöra Europas kärna. Det gör vi bara om vi är med där besluten tas. Sverige bör följa Danmarks och Finlands exempel. Det gynnar både oss och övriga Europa.

Jan Björklund, partiledare (FP)
Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP) och ordförande i riksdagens EU-nämnd.

Kommentar till om Leif Pagrotsky blir ekonomisk politisk talesman (S).

2011-03-20T15:36:00.001+01:00

Det är illavarslande om - säger om - den svurne euromotståndaren Leif Pagrotsky väljs till ekonomisk-politisk talesman för socialdemokraterna, och därmed även vice ordförande i riksdagens finansutskott.

Redan idag sitter därtill en annan socialdemokratisk euromotståndare på den viktiga kombinationen att vara ordninarie ledamot i både riksdagens finansutskott och EU-nämnden, nämligen S-riksdagsmannen Bo Bernhardsson. Om två tunga euromotståndare skulle komma att sitta på de två tyngsta posterna som i riksdagen har att hantera EU-ekonomiska frågor för socialdemokraterna blir det besvärligt att nå samsyn i EU- och eurofrågor, och sannolikt mer strid framdeles om europapolitiken, inte minst med euroanhängarna i FP.

Stoppa kapitalförstöringen i Vattefall och statliga bolag

2011-03-10T09:40:00.000+01:00

Socialdemokraternas förstanamn i näringsutskottet Lars Johansson (S) tvekar inte: det är han och oppositionen som ska styra de statliga företagen. Över huvudet på regering och styrelser – och med LO i baksätet – tänker socialdemokraterna och övriga oppositionen i näringsutskottet styra och ställa med de statliga företagen (Dagens Industri den 10/3).

Lars Johansson (S): ”När riksdagen nu har stoppat försäljningen [av statliga företag] måste vi [oppositionen] fatta beslut om hur de här bolagen ska drivas. … Det finns all anledning för oss i oppositionen att presentera hur vi vill styra de här statliga bolagen” Det gäller Telia, Posten, SBAB och framför allt Vattenfall.

Hundratals miljarder i värdeförstöring med Lars Johansson (S).
Lars Johanssons föreslagna inriktning beträffande Vattenfall är att åstadkomma en väsentligt sänkt lönsamhet för företaget – lätt maskerad bakom den förskönande texten ”gå över till mer miljövänlig energiproduktion”. Visst gärna bättre miljö, naturligtvis, men till priset av hundratals miljarder kronor i värdeförstöring i Vattenfall? Kan inte miljömålen uppnås på effektivare och billigare sätt? Jo, naturligtvis med t ex skatter, avgifter och EU-samarbete om t ex avskaffade kolkraftsubventioner.

Då blir åtgärderna dessutom konkurrensneutrala, och inte som Lars Johansson förespråkar utformade så att de straffar Vattenfall och gynnar konkurrenterna, dvs främst Fortum (Finland) och E.ON (Tyskland). Det finns för min del ingen poäng i att straffa just ett helsvenskt företag, men det tycker uppenbarligen Lars Johansson (S). Man behöver inte vara Sverigedemokrat för att tycka det är helt fel.

Dyrare lån på grund av Johansson (S).
Idag förmodar jag att Vattenfalls möjligheter att låna upp redan har försämrats jämfört med igår, och att de räntor som Vattenfall idag får betala på den internationella kapitalmarknaden har gått upp. Det är ju ingen hemlighet att Vattenfall behöver omsätta stora lån. Långivare drar sig naturligtvis för att låna ut till företag vars ägarstyrning förefaller övergå till en spagettibunke av åsikter ett parlamentsutskott och vars enda gemensamma nämnare är att de kan bilda en nej-koalition.

Den idag i ett slag högre finansieringskostnaden, högre räntorna och värdeförstöringen kan Vattenfall och dess ägare – skattebetalarna – tacka Lars Johansson (S) för.

Man tar sig för pannan inför denna okunnighet och detta tankemässiga slarv. Hundratals miljarder kronor i värde står på spel för svenska skattebetalare och de skall nu kastas bort i ineffektivitet, försämrad styrning och högre räntor.

Socialdemokraterna har ingen egen näringspolitik utan deras ståndpunkter sammanfaller med LO:s politik på detta område. Det är LO:s ägarambitioner som nu tydliggörs, och det är det som LO betalat för när de finansierat socialdemokraternas riksdagsvalrörelser. (I kontanter 70-85 miljoner kr och minst 400-500 miljoner kr i form av gratis arbetskraft.) Nu är det skördetid och återbetalning. Resultatet är den kapitalförstöring som nu planeras för i riksdagens näringsutskott av Lars Johansson (S).

Kan ingen stoppa detta?

Sverigedemokrat avslöjar på twitter Sveriges förhandlingsupplägg i EU.

2011-03-06T18:00:00.000+01:00

Sveriges förhandlingsposition avslöjas via twitter av ett parti som anser sig värna det svenska. Den twittrande sverigedemokraten blir ett ärende för riksdagens talman och gruppledarna i riksdagen. Låt mig ge en bakgrund:

Riksdagens EU-nämnd har till uppgift att kontrollera regeringen inför förhandlingar i EU. Vid sammanträdena diskuteras och beslutas om regeringens mandat inför mötena i EU:s ministerråd. Sammanträdena är slutna. I de stenografiska uppteckningar som görs i EU-nämnden sekretessbeläggs känsliga uppgifter innan uppteckningarna blir offentliga efter ca två veckor. (Oftast rör det uppgifter om andra EU-länders ståndpunkter och agerande.)

Vid senaste sammanträdet (den 4/3) inträffade något helt exceptionellt. Kenth Ekeroth (SD) bröt mot riksdagens alla regler genom att under sammanträdet kontinuerligt twittra med omvärlden om det som avhandlades i EU-nämnden. Exempelvis citerade han arbetsmarknadsminister Hillevi Engströms utsagor om för-förhandlingar i Bryssel, men även annat.

Om fler gjorde som denne sverigedemokrat skulle Sveriges överväganden och avvägningar vara kända för utomstående långt innan de skulle användas i EU-förhandlingarna. Jag tror det är självklart för nästan alla att det är fullständigt oacceptabelt att någon från slutna riksdagsöverläggningar sitter och rapporterar till omvärlden, särskilt när det som i detta fall gäller Sveriges förhållande till andra länder, Sveriges agerande och förhandlingsmandat inför stundande förhandlingar.

Inte för att SD:s förtroende var högt tidigare men detta är ett nytt lågvattenmärke – och väldigt långt från ”patriotiskt” – ett adjektiv som partiets företrädare gärna använder om sig själva.

Inom kort får vi se hur gruppledarna och talmannen måste ändra riksdagens regler på grund av det inträffade. Bedrövligt.

Dagens skatteavtal med Schweiz – en epok går i graven.

2011-02-28T16:17:00.000+01:00

Epoken med svenska skatteschweizare är över. Dagens skatteavtal med Schweiz är det särklassigt viktigaste av alla de svenska avtal som avskaffar skatteparadis. Totalt sett kan det röra sig om hundratals miljarder kronor som undanhållits i Schweiz.

Det är rättvist att färre förmögna nu kan åka snålskjuts beträffande vår offentligfinansierade svenska välfärd. Det är välkommet att många skatteschweizare sedan en tid rusar till skattekonsulter och Skatteverket för att betala åratals upplupen skatt och därmed hoppas slippa schavottera offentligt som skattesmitare.

Vi har USA och George W Bush att tacka för detta avtal. Al Qaidas attack på World Trade Centre medförde att USA bytte fot och slutade tolerera skatteparadis. George W Bush gav order om att USA skulle söka stoppa internationell finansiering av terrorism, skumma penningöverföringar och konton. Det är en ödets ironi att den konservative George W Bush därmed bidrar mer än många svenskar till vår svenska välfärdsstat.

Länk till pressmeddelandet: http://www.regeringen.se/sb/d/14393/a/161905

Palmenostalgin en kick i fel riktning

2011-02-28T11:57:00.001+01:00

När Dag Hammarskjöld år 1961 omkom i en flygolycka i Kongo utbröt masspsykos i sorg i Sverige. Samma sak i Storbritannien när Princess Diana omkom i en bilolycka. Fenomenet med sörjande i masspsykos drabbade Sverige en andra gång när Olof Palme blev mördad för 25 år sedan.

Jag har alltid tyckt dessa masspsykoser i sorg varit obehagliga och osunda företeelser, även om jag begriper att de sannolikt också fyllt en helande funktion. Nu upplever vi en ny våg av återblickar över Palme; en blandning av strikta analyser och återfall i massorgen. Mängden av radio- och TV-inslag, artiklar och intervjuer speglar, syns det mig, en nationalsorg över en svunnen tid, snarare än sorg över Olof Palme som person.

Vad betyder det idag? Som påverkan på svensk politik 2011 fungerar Palmenostalgin som en kick i fel riktning. För socialdemokratin innebär hyllningarna och återblickarna en legitimering av den enklaste lösningen på partiets politiska problem med fortsatt flykt till forntiden. Det är naturligtvis mycket jobbigare än att tänka nytt om framtiden än att ta ännu ett varv om Palmes storhet. Palmenostalgi gräver åter ur gropen som höll på att slamma igen, och som nu öppnar sig djupare för alla förnyare att falla uti.

Fortsatt Palmenostalgi banar därmed väg för fortsatt borgerligt styre. Javisst - det borgerliga styret är mindre sprakande och mindre antagonistiskt. Men det är ekonomiskt tryggare, mer realistiskt, men kanske tråkigare.

Fortsätt gärna hylla Palme, hans tid och lösningar. Det tackar vi för 2011 och framåt!

Lägre kapitalinkomstskatt och ränteavdrag gynnar alla slags hushåll

2011-02-20T23:03:00.002+01:00

Mitt förslag om en sänkning av kapitalskatten och ränteavdragen och den därtill kopplade reavinstskatten på bostäder får en neutral eller positiv effekt på nettoinkomsten för alla grupper, tvärtemot vad kritikerna påstår, skriver Carl B Hamilton (FP), och stöder sig på beräkningar från Riksdagens utredningstjänst.

(Artikel publicerad i Dagens Industri den 21/2. Beräkningarna gjorda av Riksdagens utredningstjänst, som omnämns i texten, bifogas i sin helhet som en särskild fil till mitt nyhetsbrev Hamiltons Blandning, som du kan prenumerera på här: http://ks2.folkpartiet.se/Public/NewsletterSubscription.aspx?nid=1YJ0E61.)

Mitt av bl a DI uppmärksammade förslag att sänka kapitalinkomstskatten och ränteavdragen har kritiserats med fördelningspolitiska argument. Slentrianmässigt antas att sänkt kapitalskatt, lägre flyttskatt och lägre ränteavdrag är fördelningspolitiskt negativt. Den enkla bilden stämmer dock inte med verkligheten.

Inte ens de kortsiktiga fördelningseffekterna är de som fördelningsfokuserade debattörer antar. Riksdagens utredningstjänst (RUT) har på mitt uppdrag analyserat de fördelningspolitiska effekterna av en sänkning av kapitalskatten och ränteavdragen från 30 till 25 procent fr.o.m. januari 2012, samt en sänkning av den därtill kopplade reavinstskatten vid bostadsförsäljning från 22 till 18 procent. Analysen inkluderar alla personer över 19 år som har inkomst. Personerna grupperas i tio lika stora inkomstgrupper, s.k. deciler. I decil 1 finner vi de tio procent som har lägst inkomst, och i decil 10 tiondelen med högst inkomst.

RUTs analys - som bygger på samma modell som används i finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (kallad FACIT) - visar att en sänkning av kapitalskatt, ränteavdrag och reavinstskatt i genomsnitt har en neutral eller positiv effekt på nettoinkomsten för alla inkomstgrupper!

Inkomstförändringarna är påfallande små. I förhållande till den egna inkomsten innebär enbart det sänkta ränteavdraget en minskning av nettoinkomsten mellan 0,1 och 0,3 procent för alla inkomstgrupper. Den sammantagna effekten av sänkt skatt och ränteavdrag är svagt positiv för alla inkomstgrupper (mellan +0,1 och +0,3 procent av inkomsten). För de tio procent rikaste och de tio procent fattigaste är dock inkomstökningen något större. Anledningen till den positiva nettoeffekten för dem med lägst inkomst är att de, tvärtemot gängse uppfattning, i Sverige idag är nettosparare och därför tjänar något på en sänkt skatt på sparande.

Dessa tal är genomsnitt. Hur en enskild individ påverkas av förändringen beror naturligtvis på den egna kombinationen av lån och kapitalinkomster. Av de trettio procent av befolkningen över 19 år som har lägst inkomster påverkas 72 procent positivt eller inte alls av den föreslagna förändringen. Ser man till den halva av befolkningen som har lägst inkomster, är det 63 procent som påverkas positivt eller inte alls av förändringen. Det är främst hushåll med inkomster något över genomsnittet (decil 6 till 10) som påverkas negativt - 64 procent, men som andel av inkomsterna är försämringarna för de flesta synnerligen små.

Den kortsiktiga, statiska kostnaden för staten är ca 7 mdr kr, varav 2,7 mdr kommer från den sänkta reavinstbeskattningen vid bostadsförsäljningar. Den senare siktar in sig på det stora behovet av ökad rörlighet på bostadsmarknaden, främst i storstadsområdena.

Dessutom: Ett sänkt ränteavdrag och ökad rörlighet på bostadsmarkanden gör att Riksbanken inte behöver höja räntan och räntebanan lika snabbt för att kyla av bostadsmarknaden. Lägre och senare räntehöjningar är en ekonomisk lättnad för alla låntagare, inklusive alla företag som därmed får en högre anställnings- och investeringsförmåga.

Det nu stigande svenska ränteläget påverkar svensk ekonomi också genom en annan kanal. Sverige som plats för placering av kapital utvecklas nu starkt jämfört med omvärlden; vi har en snabb BNP-tillväxt, urstarka statsfinanser, och en stabil politik.

Få - om något - valutaområde uppvisar idag lika attraktiva egenskaper. Sverige blir därmed alltmer lockande för världens placeringar av pensions- och företagssparande. Det kan tyckas roligt, men kortsiktigt är myntets baksida att svenska kronan nu drar iväg och ökar i värde (apprecieras). Trenden skärps med varje räntehöjning eftersom de ökar avkastningen på kapital placerat i Sverige. En snabb och skarp appreciering blir ofrånkomligen ett slag mot svensk export, jobbtillväxt och lönebetalningsförmåga. Det finns därför starka skäl att med de medel som står oss politiker till buds, att agera så att behovet av ytterligare, breda styrräntehöjningar minskar.

När man även tar hänsyn till dessa effekter förändras den fördelningspolitiska analysen av mitt skatteförslag ytterligare i positiv riktning. Sammantaget visar analysen att skattesänkningsförslaget både gynnar ekonomin i stort, bostadsmarknaden och, med god marginal, de flesta hushåll.

Och då har jag ändå inte nämnt det viktigaste: förslaget genomfört leder till ökat svenskt ägande och långsiktigt fler svenska investeringar i globala konkurrensen med snabbväxande ekonomier som Kina och Indien.

Carl B Hamilton, professor och ekonomisk-politisk talesman (FP)

Riksbankens räntehöjning understryker vikten av sänkta ränteavdrag, sänkt flyttskatt och sänkt kapitalinkomstskatt

2011-02-15T20:37:00.002+01:00

Sänkt värde på ränteavdragen är en åtgärd som med kirurgisk precision skulle kyla av bostadsmarknaden och möjliggöra en för alla lägre styrränta och räntebana.

Ett sänkt ränteavdrag och ökad rörlighet på bostadsmarknaden genom sänkt flyttskatt (sänkt reavinstskatt vid försäljning av bostad) medför att riksbanken inte behöver höja räntan för alla företag och alla hushåll lika snabbt för att kyla av bostadsmarknaden.

Protokollen från riksbanksdirektionens möten visar att direktionen har använt prisutvecklingen på bolånemarknaden som ett argument för räntehöjningar. Vid utfrågningen i finansutskottet i Riksdagen (20/1) bekräftade vice riksbankschefen Barbro Wickman-Parak att omständigheter som kyler av bostadsmarknaden, som till exempel sänkt ränteavdrag, minskar och senarelägger behovet av räntehöjningar.

En sådan lägre och senare räntehöjning innebär en ekonomisk lättnad för alla låntagare på bostadsmarknaden, liksom för alla företag som därmed får högre anställnings- och investeringsförmåga.

Sverige bör villkora gränssamarbete

2011-02-13T13:57:00.002+01:00

Sverige bör sätta press på Rumänien och Bulgarien att städa upp i korruption och organiserad brottslighet genom att vägra dem Schengeninträde. Det skriver Carl B Hamilton (FP) och Johan Pehrson (FP). (Publicerad i Svenska Dagbladet den 12 februari 2011).

Rumänien och Bulgarien är inne på sitt femte år som medlemmar i EU. Det var efter omfattande reformer som länderna 2007 bedömdes mogna för inträde i den för medlemmar förpliktigande och fördelaktiga gemenskapen. Redan då fanns kvarstående oro hos flera medlemsländer om att luften skulle gå ur reformansträngningarna när de två länderna väl blivit medlemmar. Rumänien och Bulgarien hade ännu bristfälliga rättsliga system och korruptionen var fortsatt besvärande. Organiserad brottslighet i Bulgarien var, och är, ett svårt problem. Därför villkorades medlemskapet 2007 med krav på fortsatta reformansträngningar och med uppföljning enligt ett särskilt kontrollavtal.

Trots detta har länderna till dags dato endast tagit små och otillräckliga steg i rätt riktning. Det har lett till besvikelse på många håll i övriga Europa. Kontrollavtalets påtryckningsmedel har uppenbarligen inte varit tillräckligt kraftfulla.

Det är i detta perspektiv man ska se kraven från bland annat Tyskland om att Rumänien och Bulgarien inte redan nu, den 1 mars 2011, ska kunna släppas in i EU:s Schengensamarbete; ett samarbete som innebär passfrihet och fri rörlighet för EU-medborgare inom avtalsområdet.

I december 2010 skrev sålunda Tyskland och Frankrike till EU-kommissionen att de två Balkanländernas planerade inträde i Schengen inte bör fullföljas eftersom de ännu inte har uppfyllt de kvarstående kriterierna för EU-medlemskap.

Alla Schengenländer måste vara överens i fråga om nya medlemmar. Kraven för att ingå i Schengensamarbetet har formellt sett inget att göra med kraven för EU-medlemskap. Men inträdet i Schengen är det sista verktyget för övriga EU-länder att på allvar tvinga dessa två länder att uppfylla sina förpliktelser som medlemmar i EU. Det motiverar en tydlig politisk koppling mellan Schengeninträde och kvarstående medlemskapskrav.

Rumänien och Bulgarien är självklart angelägna om att få komma med i Schengensamarbetet. De får nu starkare incitament att göra det som krävts av dem i åratal. Omfattande investeringar har också gjorts med utbyggda gränspersonkontroller mot grannländerna i öst, nya datasystem och förbättrade säkerhetssystem på flygplatserna.

Förutom Tyskland och Frankrike har också Nederländerna och Finland ställt sig avvaktande till Rumäniens och Bulgariens tillträde till Schengenavtalet. Sverige har hittills motsatt sig en koppling mellan de två ländernas ouppfyllda medlemskapskrav och frågan om deras Schengeninträde. Vi menar att den separationen är ohållbar.

Som Europavänner ser vi det som centralt att länder som är EU-medlemmar uppfyller de krav på bland annat rättspolitiken som är fundamentala för ett fungerande EU-samarbete. Om EU-länderna misslyckas med att hävda de grundläggande medlemskraven för Rumänien och Bulgarien får de länder och partier som motsätter sig EU:s utvidgning vatten på sin kvarn. En redan ifrågasatt EU-utvidgning på Balkan blir sannolikt omöjlig att få acceptans för i flera EU-länder, för att inte tala om Turkiet.

Detta är ett synnerligen viktigt skäl för oss att nu sätta ökad press på Rumänien och Bulgarien genom att inte släppa in dem i Schengensamarbetet förrän de kommit till rätta med det egna landets korruption och organiserade brottslighet.
Rumänien och Bulgarien är självklart missnöjda och anser sig diskriminerade om de inte blir insläppta i Schengensamarbetet. Det är begripligt, men faktum kvarstår att EU borde ha varit tuffare från början och krävt större förbättringar innan de två blev medlemmar. När så inte skett bör skadan repareras medan övriga medlemsländer fortfarande har effektiva påtryckningsmedel.

Folkpartiet slår vakt om en grundtanke med EU: att människor ska kunna röra sig fritt mellan medlemsländerna. Just precis därför är det viktigt för oss att värna de kriterier och regler som har satts upp för att möjliggöra denna frihet. Det innefattar att alla EU-länder ska ha transparenta och fungerande rättssystem, och att korruption och organiserad brottslighet måste bekämpas med kraft.

CARL B HAMILTON (FP) riksdagsman och ordförande i riksdagens EU-nämnd
JOHAN PEHRSON (FP) riksdagsman, gruppledare och rättspolitisk talesman

Hellre muslimskt systerskap än brödraskap!

2011-02-07T16:35:00.003+01:00

Vi lever i en föränderlig och löftesrik tid. Det egyptiska folket efterfrågar är självklarheter för oss: Frihet att få säga vad man tycker och tänker. Att få skriva och prata om det som är bra och dåligt i samhället. Rätten att kritisera regering och politiker. Egyptierna vill precis som vi få sköta sina liv utan tvång från staten, enhetspartiet, polisen eller militären. Människorna vill få vara sig själva, och kunna förverkliga sina drömmar om innehållet i det enda liv man har. Enkelt och självklart - men hittills ouppnåeligt för hundratals miljoner människor i arabvärden.

Det internationella samfundets alla medel måste användas för att hindra trängda regimer i arabvärlden från att använda våld mot oskyldiga och obeväpnade. Det är också viktigt att demokratiska organisationer i arabvärlden - i den mån de alls existerar efter årtionden av övervåld och repression - får stöd på olika sätt så att nya förtryckare som står i kulissen och väntar inte kan ta över makten - som i Teheran när schahen hade störtats, eller Lukasjenko i Vitryssland när Sovjet föll ihop.

Det finns inspirerande övergångar till demokrati i modern tid: Grekland, Spanien och Portugal på 70-talet, alla de östeuropeiska länderna 1989, Sydafrika i början av 1990-talet. Och Turkiet - i många avseenden en numera fungerande demokrati.

Men det är tunt med demokratisk inspiration från muslimska länder. Just därför är det som nu sker så stort: i Tunisien, Egypten, Jemen, Jordanien och på andra håll i arabvärlden utspelas världshistoria framför våra ögon.

Vi kan inte lita på det muslimska brödraskapet när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Hur mycket bättre hade det inte varit om det funnits ett välorganiserat muslimskt systerskap som opposition i Egypten? Vi kan inte heller lita på det muslimska brödraskapet när det gäller den kristna minoritetens rättigheter.

För freden med Israel är valet mellan demokrati eller nya varianter på diktatur helt avgörande. Omvärlden får inte glömma bort denna granne till Egypten när historien nu vacklar mellan olika möjligheter.

Därför: Även när Mubarak är borta måste kampen för kvinnors mänskliga rättigheter, för genuin religiös tolerans, politisk frihet och fred fortsätta under lång tid i Egypten och övriga Arabvärlden.

Dessa rättigheter är inget som får genomslag i folkdjupen efter några veckors revolution. Kampen och respekten för mänskliga rättigheter kommer att behöva fortsätta under många år.

Egypten, och övriga länder där demokratisk utveckling framöver förhoppningsvis sker snabbt, måste städa ut sina privilegiesamhällen. Korruption och klientism, som har berikat den politiska klassen och befriat dess företag från konkurrens måste upphöra. Företag ska med frihandel utsättas för importkonkurrens men också av konkurrens från nya inhemska företagare. Konsumenterna har i decennier skörtats upp med monopolistisk prissättning och pressade realinkomster för vanligt folk.

Näringsfrihet och marknadsekonomi måste införas och ett fungerande rättssamhälle måste skapas om Egyptens stora och unga befolkning ska få uppleva en växande dynamisk ekonomi med framtidshopp, jobb och utveckling.

Carl B Hamilton, riksdagsman (FP)
Ordförande i riksdagens EU-nämnd och ekonomisk-politisk talesman.

Egyptenmanifestation.

2011-02-06T17:08:00.002+01:00

Appell kl 18 den 4 februari 2011 på Sergels Torg

Mötesdeltagare!

Vi lever i sanning i en föränderlig och löftesrik tid.

Från ingenstans lyckades i Tunisien kravet på frihet bryta genom förtryckets strukturer. Diktatorn tvingades nesligen fly folkets vrede. I Egypten vacklar 50 års militärdiktatur.

I Europa föll Berlinmuren 1989 efter 50 års förtryck. Låt oss hoppas att Arabvärlden nu står inför sin Berlinmurs fall. Och frihet från 30, 40 eller 50 års förtryck.

Låt oss hoppas, och kämpa för, att arabvärldens tyranner och förtryckare äntligen tvingas ge sig av från makten och privilegierna, och tvingas återlämna folkens stulna rikedomar.

Vad det egyptiska folket efterfrågar är självklarheter för oss:

Frihet att få säga vad man tycker och tänker. Att få skriva och prata om det som är bra och dåligt i samhället. Rätten att kritisera regering och politiker.

Egyptierna vill precis som vi få sköta sina liv utan tvång från staten, enhetspartiet, polisen eller militären.

Människorna vill få vara sig själva, och kunna förverkliga sina drömmar om innehållet i det enda liv man har. Enkelt och självklart - men hittills ouppnåeligt för hundratals miljoner i arabvärden.

De senaste veckornas uppror stödjer vi självklart idag, men ska också vara beredda att stödja det under för lång tid framöver.

Inget är klart. Allt flyter.

Först och främst: våldet är oacceptabelt. Våld mot fredliga demonstranter och mot journalister som rapporterar, är den trängda regimens allra smutsigaste ryggmärgsreflex. Vi ska uttrycka vår avsky och använda det internationella samfundets alla medel för att hindra trängda regimer från att använda våld mot oskyldiga och obeväpnade.

Revolutioner och uppror kan slockna som i Berlin 1953, Ungern 1956, Prag 1968.

Eller kidnappas av andra förtryckare som står i kulissen och väntar, som i Teheran när schahen hade störtats, eller Lukasjenko i Vitryssland när Sovjet föll ihop.

Men det finns också framgångsrika övergångar till demokrati som ska inspirera oss: Grekland, Spanien och Portugal på 70-talet, alla de östeuropeiska länderna 1989, Sydafrika i början av 1990-talet. Och Turkiet - i många avseenden en numera fungerande demokrati.

Men det är - sanningen att säga - tunt med klockren inspiration från muslimska länder.

Just därför är det som nu sker så stort: i Tunisien, Egypten, Jemen, Jordanien, och på andra håll i arabvärlden utspelas världshistoria framför våra ögon. Världshistoria som vi kan vara med och påverka.

Det står och väger. Ingenting är klart, eller avgjort.

Några saker är dock säkra.

Vi kan inte lita på det muslimska brödraskapet när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Hur mycket bättre hade det inte varit om det funnits ett välorganiserat muslimskt systerskap som opposition i Egypten!

Vi kan inte heller lita på det muslimska brödraskapet när det gäller den kristna minoritetens rättigheter!

För freden med Israel är valet mellan demokrati, eller nya varianter på diktatur helt avgörande. Låt oss inte glömma bort denna granne till Egypten när historien nu vacklar mellan olika möjligheter.

Kort sagt. Även när Mubarak är borta måste kampen för kvinnors mänskliga rättigheter, för genuin religiös tolerans och politisk frihet och fred fortsätta under lång tid.

Dessa värderingar är inget man får genomslag för med några veckors revolution. Kampen för respekt för mänskliga rättigheter kommer att behöva fortsätta under många år.

Egypten och de andra länderna måste också sopa bort sina privilegiesamhällen, med korruption och klientism, som måttlöst har berikat den politiska klassen och som har befriat dess företag från konkurrens, drivit upp priser, hyror och pressat löner och inkomster för vanligt folk.

Näringsfrihet, marknadsekonomi och rättssamhälle går hand i hand. De måste omgående införas om Egyptens stora, unga befolkning ska få uppleva en växande ekonomi, med framtidshopp, jobb och utveckling. Bara så kan stagnationen brytas.

Människor ska bedömas efter sin förmåga och sin utbildning - inte sina kontakter, religion eller kön.

Frihet och mänskliga rättigheter för varje kvinna och man - i Egypten och hela arabvärlden!
Kairo och Tunis är bara början i början av en länge behövlig mänsklig och politisk revolution i arabvärlden.

Tack!

Egyptens ekonomi och Mubaraks avgång.

2011-01-31T17:24:00.000+01:00

Om krav på Mubaraks avgång bara leder till att han kliver åt sidan och lämnar plats för sin hårdföre vicepresident - general och säkerhetstänstens egen man - ökar knappast möjligheterna att Egypten får fria och rättvisa val. Tvärtom. Våra krav bör därför inte fokusera på Mubaraks öde utan på behovet av en helt ny regim som eftersträvar demokrati och reformer som leder till en dynamisk marknadsekonomi.

Just nu blir landet successivt ekonomiskt förlamat. Man kan fundera över om inte demokratikraven på gatorna snart ersätts av rena hungerkravaller, om och när den svaga egyptiska ekonomin imploderar med ytterligare ökad arbetslöshet och fallande inkomster som följd. Läget blir snabbt alltmera mänskligt förtvivlat och ekonomiskt förvirrat i den här typen av situationer.

EU och andra länder bör därför förutom (1) självklara krav på demokrati och rättvisa val bereda sig på (2) att staga upp en ny regim med lån och kortsiktiga gåvor, samt erbjuda långsiktigt stöd för att möjliggöra genomgripande reformer på det ekonomiska området. Det handlar -- kort -- om att införa konkurrens, att företag ska eftersträva lönsamhet och vinst, samt incitament för att höja effektiviteten, slopa slöseri och oklart motiverade subventioner till höger och vänster, och motverka korruptionen.

Kort sagt: det räcker inte med demokrati, det krävs också marknadsekonomi för att Egypten ska kunna få en bättre framtid.

Turistindustrin - som kortsiktigt är en utomordentligt viktig inkomstkälla och skapare av jobb - bygger dock dessutom på förtroende för egyptiernas förmåga att tillhandahålla turisterna personlig säkerhet. Där kan omvärlden inte göras så mycket.

"Sänkt kapitalskatt ger fler jobb i Sverige"

2011-01-22T11:26:00.002+01:00

Ingvar Uddén skriver att jag vill öka inkomstklyftorna i samhället genom att sänka kapitalskatten (15/1). Det är oriktigt. (Svar på insändare publicerad i DN 22/1).

En anledning till att den svenska kapitalskatten bör sänkas är att den är nära nog dubbelt så hög som kapitalskatten i vår omvärld. I dagens värld, där kapital lekande lätt flyttar över gränserna, missgynnar detta Sverige som investerar- och produktionsland. Kapital söker sig istället till andra länder. Genom att sänka kapitalskatten får därför svenska företag billigare och bättre tillgång till riskkapital. Det gör att fler nya idéer utvecklas och fler nya jobb skapas i Sverige, och att det lönar sig bättre för svenska hushåll att spara jämfört med att låna. Sänkt kapitalskatt är därför något som gynnar svensk ekonomi i stort; den svenska ”kakan” (BNP) växer snabbare än den annars gör.

Uddén tycker att Sverige i stället ska höja kapitalskatten i övriga EU-länder. Men skatter är en egen angelägenhet för varje land. Sverige har inget inflytande de andras skatter. Vi måste acceptera verkligheten omkring oss som den är, och anpassa oss till den.

Regeringens vill sänka inkomstskatten mera genom ett femte s.k. jobbskatteavdrag och höja den s.k. brytpunkten för statlig skatt, så att det lönar sig bättre att bl a utbilda sig. Med sänkta skatter på arbete och kapital blir det fler som investerar, utbildar sig, och jobbar. Det – i sin tur – skapar mer resurser till välfärden; en större total ”kaka” skapas. Fokus kan inte enbart läggas på fördelningen av den svenska ”kakan”. Då blir ”kakan” för liten.

Carl B Hamilton, professor, ekonomisk-politisk talesman (FP)

Attefalls avfärdande är olyckligt

2011-01-20T22:53:00.002+01:00

En sänkning av kapitalskatten och de därtill kopplade ränteavdragen bör genomföras av långsiktiga tillväxt- och konkurrensskäl, och oberoende av frågan om bostadsprisbubbla. När bostadsminister Stefan Attefall avvisar detta förslag trampar han snett av flera skäl, skriver Carl B Hamilton i en replik publicerad i Dagens Nyheter den 20/1 kl. 20:27

På DN Debatt 5/1 föreslog jag att skatten på inkomst av kapital i ett första steg sänks från 30 till 25 procent, och på längre sikt till 20 procent. Som skattesystemet är utformat innebär detta att värdet av hushållens ränteavdrag minskar i motsvarande mån.

Bostadsminister Stefan Attefall (KD) avvisar detta (DN Debatt 19/1). Han vill i stället införa ett permanent amorteringstvång på bostadslån. Attefall trampar dessvärre snett på flera sätt.

En sänkning av kapitalskatten och de därtill kopplade ränteavdragen bör genomföras av långsiktiga tillväxt- och konkurrensskäl, och oberoende av frågan om bostadsprisbubbla. Tajmingen år 2011 är dock synnerligen lämplig på grund av risken för en bostadsprisbubbla.

Attefall väljer dock att helt bortse från de i artikeln även angivna långsiktiga tillväxtskälen: att minska diskrimineringen av svenskars aktiesparande, och att öka investeringarna och därmed stimulera till fler högproduktiva jobb i Sverige. Sänkt kapitalinkomstbeskattning ger också bättre förutsättningar för svenskt ägande, som i dag – på grund av Sveriges höga skatt – missgynnas jämfört med utländska ägare. Det är särskilt olyckligt eftersom svenska ägare oftast har ett mer långsiktigt ägarintresse i att svenska företag går bra.

Attefall nämner bara aspekten med hushållens bolån. Skulden för prisuppgången lägger han på för lågt bostadsbyggande, och är emot mitt skatteförslag därför att det skulle bromsa lönsamheten i nybyggnation.

Förlåt, men att sänka kapitalinkomstskatten från 30 till 25 procent motsvarar en räntehöjning på 0,25 procent vid fem procents ränta. Det är därmed – tvärtemot mångas retorik – varken ett dråpslag mot hushåll eller bostadsbyggande – men en mycket tydlig, men mjuk, signal mot överbelåning.

Attefalls motförslag är amorteringstvång. Det är också en form av åtstramning, naturligtvis, som – märk väl – därför skulle sänka lönsamheten för nyproduktion. Eftersom amorteringstvång är en inskränkande reglering av utlåning – till skillnad mot räntehöjning som är en prishöjning för att låna – slår dessutom ett permanent amorteringstvång godtyckligt bland hushåll med olika förutsättningar. Unga hushåll med svag ekonomi skulle få svårt att låna, eller skulle kunna se sig tvingade till att ta mer av dyra topplån för att kunna amortera ned sina billigare bottenlån.

En annan skillnad är att ränteavdragen är något som politiker styr över, medan eventuella permanenta amorteringskrav administreras av bankerna. Dessa har dock ett egenintresse av att delta i ett lånerace för att med lockande erbjudanden öka den egna bankens marknadsandelar. Det var precis det som skedde i t ex Lettland och Spanien.

Det är möjligt att utvecklingen på bostadsmarknaden kommer att behöva hanteras genom en kombination av olika åtgärder. Sänkt kapitalinkomstskatt och ränteavdrag bör definitivt vara med bland dessa. Det är en långsiktigt klok tillväxtfrämjande åtgärd som samtidigt effektivt kan minska risken för en bostadsbubbla. Därför är Stefan Attefalls kategoriska avfärdande av förslaget olyckligt.

Carl B Hamilton, professor och ekonomisk-politisk talesman (FP)

Sänkt skatt och reformer går hand i hand

2011-01-18T09:49:00.003+01:00

Thomas Östros skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkt (14/1) att oförändrade eller höjda skatter ska användas för att göra ”samhället modernare och människor friare”. Han vill ge ett intryck av att reformer och skattesänkningar är varandras fiender. Det är fel. Skälet är följande:

I vår omvärld har länder successivt sänkt sina skattesatser på både arbete och kapital, och fortsätter så. Östros förslag om höjda eller oförändrade skatter i Sverige innebär därmed att vårt land successivt förlorar attraktionskraft i den globala kampen om lättrörliga individer – dvs främst välutbildade ungdomar – och lättrörligt kapital – dvs allt kapital utom fastigheter.

För att inte hamna i globaliseringens bakvatten är tvärtom konkurrenskraftiga skatter en långsiktig förutsättning för att Sverige ska fungera som en ekonomiskt stabil bas för konkurrensutsatt inhemsk produktion, dvs Sverige som starkt exportland. Det – i sin tur – är en förutsättning för en uthålligt hög välfärd i Sverige.

Det viktigaste sättet att trygga välfärden är att trygga skattebaserna. Med lägre skattesatser blir det fler i jobb och då ökar skatteintäkterna samtidigt som kraven på bidragssystemen minskar. Jobbskatteavdraget är bara ett exempel på hur lägre skattesatser kunnat bidra till ökade skatteintäkter. Till och med rena avdrag – som avdraget för husarbete – kan leda till ökade skatteintäkter genom att svarta jobb blir vita. En sänkt kapitalinkomstskatt skulle leda till högre skatteintäkter och högproduktiva jobb på sikt eftersom sparande och investeringar i Sverige skulle öka. Sänkta marginalskatter – inklusive borttagen värnskatt – ökar antalet välutbildade ungdomar som vill bo i Sverige och betala skatt här istället för utomlands.

Viktiga reformer måste inte heller kosta pengar som Östros förutsätter. En reformerad arbetsrätt är central för att vi ska klara globaliseringens krav på mjuk omställning, vilket vi kan klara bland annat med en för alla allmän a-kassa i statlig regi.

Välkommen till globaliseringen, Östros!

"Mycket märklig debatt om ränteavdragen"

2011-01-11T18:52:00.004+01:00

Texten nedan återger ledaren idag den 11/1 i Dagens Industri. Av någon anledning läggs den inte ut på nätet, och återges därför här i sin helhet.

Vilken debatt det har uppstått efter folkpartisten Carl B Hamiltons förslag om sänkt kapitalinkomstskatt och därmed minskat värde på ränteavdragen! Det verkar finnas en kärlek till dessa skatteavdrag som inte står i någon rimlig proportion till deras värde med andra mått mätt.

"Hamilton vill därmed straffa barnfamiljer med höga lån, som ska betala skattesänkningar för miljardärer", skrev till exempel Aftonbladet (oberoende S) i går och tyckte att finansministern borde återinföra fastighetsskatten i stället (som om den inte skulle betalas av barnfamiljer).

Sådana ryggmärgsreflexer skulle man kunna skratta åt, om det inte rörde en för svensk ekonomi så viktig fråga - eller snarare flera. Ingen är betjänt av en bostadsbubbla. Det är oroväckande att hushållen ökar sin belåning så kraftigt. De verktyg som Riksbanken och Finansinspektionen besitter är höjd ränta respektive utlåningstak eller amorteringskrav. Utlåningstaket försvårar för dem som köper sin första bostad. Amorteringskrav på bostadslån kan leda till att de som har sämst ekonomi ser sig tvingade att ta lån till högre ränta för att kunna amortera sina mer förmånliga bostadslån.

När Riksbanken höjer räntan drabbar det inte bara hushåll utan också företag - jobben blir färre än om räntan kan hållas låg, arbetslösheten minskar inte lika fort. Det får också effekter på utsatta hushålls ekonomi. Det bästa sättet att enbart strama åt hushållsutlåningen är genom ränteavdragen.

Det hade varit lämpligt av många skäl att finansiera omläggningen av fastighetsskatten med minskat värde på ränteavdragen. Men då gjorde den här sortens ryggmärgs - reaktioner det politiskt omöjligt.

Nu är läget ett annat. Nu kan minskade ränteavdrag kyla av en stor utlåning till hushållen utan att kyla av resten av ekonomin. Det gör debatten så märklig: De som skriker högst mot minskade ränteavdrag tycks inte bekymra sig om att höjda räntor drabbar precis samma personer. Och ofta slår hårdare.

Om skatten på kapitalinkomster sänks från 30 till 25 procent minskar värdet av ränteavdragen lika mycket. Om boräntan är 5 procent motsvarar det en räntehöjning med 0,25 procent.
Kan en sådan skatteändring få Riksbanken att hålla inne en räntehöjning har hushållen inte förlorat något - men företagen och samhällsekonomin har vunnit.

Gränsen för fullt ränteavdrag går vid 100 000 kronor per person. Om räntan är 5 procent motsvarar det ett lån på 2 miljoner kronor. Efter ränteavdrag kostar det i dag 70 000 kronor. Om skattesatsen sänks till 25 procent blir det 5 000 kronor dyrare. Tycker man att det är ett hårt slag mot barnfamiljer kan man höja barnbidrag eller fortsätta sänka inkomstskatten.Det har fördelen att inte subventionera låntagande.

Skatteregler sänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete och sparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som att skattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skatt på räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 när kapitalet rör sig fritt över gränserna. Den genomsnittliga skatten i konkurrentländerna beräknas till 17 procent.

Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalar betydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3 procent. En skattereform
för detta århundrade skulle ha långt under 30 procent i skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer" utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagen får mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende av lån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla. Mer kapital till företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.

När ryggmärgsreflexerna har lagt sig borde det gå att få brett stöd för en sådan reform. Den socialdemokratiske debattören Widar Andersson skriver i Folkbladet: "En bred parlamentarisk utredning bör ges i uppdrag att grundligt och långsiktigt utvärdera
skattesystemet för att därefter återkomma med förslag som säkrar såväl en stabil skattebas för offentlig verksamhet som ger incitament för arbete, företagande, utbildning, byggande,
forskning, sparande och klimatsmarta beteenden."

En sådan samsyn skulle vara bra. Men problemet är att kapitalinkomstskatten brådskar - av hänsyn till högbelånade hushåll kan den bara sänkas medan ränteläget ännu är lågt. Ett sådant besked bör därför komma i vår, precis som Carl B Hamilton föreslår."

Argumentrensning i skattedebatten, del I.

2011-01-08T08:50:00.004+01:00

I argumentationen mot mina flera och kompletterande förslag i en DN-debattartikel den 5/1 om sänkt skatt på inkomst av kapital och lägre värde på ränteavdrag, ignorerar mina meningsmotståndare oftast helt vad jag skrivit om andra kompletterande skatter för att hantera fördelningsfrågan. Man bortser även från behov av högre och stabilare tillväxt och att det bör finnas en framtid för Sverige även i dagens värld, när kapital rör sig lekande lätt över gränserna till den högsta avkastningen efter skatt, och man talar istället ryggmärgsmässigt om "politiskt omöjligt". Det är en tämligen vanlig omskrivning för ovilja eller oförmåga att gå in och djupa i sakfrågan.

En påminnelse om sakfrågan kommer här från Dagens Industri idag. (Text från underledare i Dagens Industri den 7/1 2011, som inte läggs ut på nätet, dock!)

"Det är utmärkt att [Folkpartiets] ekonomisk-politiske talesperson, för in kapitalinkomstskatten i den partipolitiska debatten

Det är hög tid. Han vill att regeringen i vår arbetar fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och därmed också minskar värdet av ränteavdragen.

Sådana förslag leder lätt till negativa ryggmärgsreaktioner från andra
politiker. Så även denna gång. Men det vore olyckligt om förslaget avfärdas
så lättvindigt. Det finns nämligen mycket starka skäl för att göra just
detta just nu. Eventuella ideologiska eller partitaktiska invändningar borde
falla - vid tillräcklig eftertanke.

Regeringen har inte egen majoritet men, som DI påpekade på ledarplats i
måndags, en sänkning från 30 till 25 eller 20 procent är en betydligt mindre
förändring än den som Social - demokraterna genomförde för 20 år
sedan.

Carl B Hamilton vill se en mjuk inbromsning av prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Eftersom BNP växer rekordsnabbt är det angeläget oavsett hur man bedömer frågan om det finns en bostadsbubbla i dag eller inte.

Alla borde åtminstone vara överens om att det är angeläget att det inte
uppstår någon. Kan man dessutom strama åt hushållens exceptionella lånelust utan att
det drabbar företagen är mycket vunnet för sysselsättningen. Lägre värde
på ränteavdragen har samma effekt som en räntehöjning för hushållen,
men det påverkar inte räntenivån för företagen vilket Riksbankens höjningar
av styrräntan gör.

För företagens och arbetsmarknadens utveckling är därför sänkta ränteavdrag
mycket bättre än höjd ränta.

Ju lägre räntenivån är när förändringen görs desto bättre. Om boräntan
är 5 procent motsvarar en sänkning av kapitalskatten från 30 till 25
procent en räntehöjning med 0,25 procent, det vill säga lika mycket som
en normal Riksbankshöjning. I dag har de flesta lägre boränta än så.
Ett förändrat värde på ränteavdragen bör alltså varken leda till stora
prisfall eller personlig ruin. Däremot kan det fungera som en viktig signal
till hushållen om att vara försiktiga med nya stora lån. Och det kan hjälpa
Riksbanken att hålla en lägre räntehöjningstakt.

Dessutom, vilket är allra viktigast, skulle det öka tillgången på svenskt
riskkapital. I dag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än
utländska. Kapitalskatten är i dag mycket högre än i konkurrentländerna
och kapital flyter fritt över gränserna.

Svenska företag behöver mer eget kapital och fler långsiktiga ägare för
att stå emot framtida kriser. Det är det starkaste skälet att sänka kapital -
inkomstskatten.

EVA-LENA AHLQVIST"

Sänkt skatt för tillväxt, stabilitet och fördelning (=lägre ränta)

2011-01-06T10:47:00.004+01:00

Sänkt skatt på kapitalinkomster till internationellt konkurrenskraftig nivå, sänkt värde på ränteavdrag (med möjliga inkomstkompenserande skattesänkningar) för att inbromsa utvecklingen av en instabil bostadsprisbubbla samt kompletterande skatteförändringar.

(Publicerad på DN-debatt den 5 januari 2011.)

Det finns två starka skäl att under vintern och våren 2011 arbeta fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och som minskar de därtill kopplade ränteavdragen.

För det första finns det en berättigad oro för att en prisbubbla på fastigheter nu håller på att utvecklas. Bostadspriserna har under en längre tid växt snabbare än hushållens inkomster. Det gör att hushållens skuldsättning successivt ökat. En fortsättning på den utvecklingen leder till ökad sårbarhet både för individer och för banksystemet.

I dag står de 20 procent högst belånade låntagarna, dvs. de som har störst skulder i förhållande till tillgångar, för hela 60 procent av hushållens samlade skulder. Det är denna typ av hushåll som kommer drabbas först om Sverige skulle komma i en situation där bostadspriserna sjunker och skulderna överstiger bostadens värde. Ofta är detta hushåll som tagit nya lån för att köpa (en dyr) bostad i storstadsregionerna.

Sveriges BNP ökar nu rekordsnabbt. Optimismen är stark på de flesta håll. Det kan mycket väl göra att prisökningarna på bostäder fortsätter framöver och att risken för en bostadsprisbubbla ökar, om inte åtgärder vidtas. En eventuell prisbubbla skadar både överbelånade låntagare/hushåll och dem som lånar ut, dvs. oförsiktiga finansinstitut och banker. I sista hand skulle staten och skattebetalarna kunna tvingas ingripa för att stabilisera det finansiella systemet. Där vill vi inte hamna.

För att vara på den säkra sidan bör därför prisutvecklingen på bostadsmarknaden nu mjukt bromsas in. En begränsad minskning av ränteavdraget är en effektiv och träffsäker åtgärd för detta. Det blir mindre förmånligt för hushållen att låna, men inte för företagen. Det gör att priserna i bostadssektorn kan bromsas in utan att hela ekonomin och jobbtillväxten behöver göra det. Skulle bostadsbubblan i stället hanteras av riksbanken, genom höjd ränta, finns risken att hela den svenska ekonomin kyls av mer än önskat. Sänkt värde på ränteavdragen ger även en korrekt effekt i den meningen att det skulle belasta dyra topplån mer än de billigare bottenlånen.

För det andra blir det alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ett mer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra konkurrentländer på 17 procent.

Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid. Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatterna i omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i att uppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande som typiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.

En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hos företag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser och andra negativa överraskningar.

Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten och ränteavdraget sänkas? Ett riktmärke bör vara att den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkas mer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden. Förändringen bör annonseras under vintern/våren och den första sänkningen träda i kraft vid årsskiftet den 1/1 2012. Det är viktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samt klargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren för investeringar och expansion.

Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragen från 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5 miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyra jobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen en skattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.

RUT uppskattar också att sänkt kapitalbeskattning från 30 till 25 procent innebär ett skattebortfall (brutto) på ca 10 miljarder kronor för statskassan. Nettokostnaden för staten, när även de ökade intäkterna från höjt ränteavdrag räknats in, blir följaktligen 6-7 miljarder kronor/år.

Om det finns ekonomiskt utrymme är det önskvärt att kapitalskattereformen kombineras med en sänkning av den personliga inkomstskatten, så att hushållen inte behöver bära ett högre skattetryck. Den personliga inkomstskatten kan förslagsvis sänkas genom en kombination av jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt och sänkt eller avskaffad värnskatt.

Konjunkturinstitutet har just publicerat en bedömning – som bör omgärdas med sedvanlig försiktighet och reservationer – att reformutrymmet (ungefär: utrymmet för ytterligare permanenta utgiftsökningar och sänkta skatter) framöver skulle kunna bli ca 25 mdr kr/år. En del av detta bör kunna användas för sänkt kapitalskatt. Den skatteändringen skulle gynna både tillväxt och stabilitet i svensk ekonomi.

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP)

Höstens facit med minoritetsregering.

2010-12-22T11:01:00.001+01:00

Nu summeras i media den första hösten med den nya riksdagen. Medias fokus ligger naturligt nog på det som gått snett för minoritetsregeringen (främst tre voteringar). Låt mig som en motvikt till det negativa erbjuda följande från riksdagens EU-nämnd.

Vi har nyss haft höstens sista EU-nämnd. Facit är att varenda en av alla punkter på alla dagordningar – och det rör sig om flera hundra -- har gått Alliansens väg. Ingen enda dagordningspunkt har förlorats i någon av alla dessa voteringar, även om första sammanträdet blev rörigt och delvis fick tas om efter några dagar.

En viktig förklaring är att fackutskotten i större utsträckning tagit på sig -- och i vissa fall mjukt påtvingats -- ta ett större ansvar för formella "överläggningar" med regeringen i EU-frågor. Det har därmed de facto införts ökad förkokning i fackutskotten av EU-ärendena. Den linjen kan och bör utvecklas vidare, och så småningom konfirmeras i text.

Socialdemokraterna har under hösten successivt blivit mera som förr och har frigjort sig från EU-negativ samordning med V och MP -- utom i arbetsmarknads- och "Laval"-typ frågor.

SD är mycket starkt emot allt som innebär överstatlighet (utom i fråga om bevakningen vid EU:s yttre gränser!) och nya EU-medlemmar (utom Island!).

Ordinarie EUN-ledamöterna Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) – partiledarkandidaterna! – drar mycket jämt, och har betydligt mera gemensamt med varandra än med S i EU-frågor. Det gäller även andra partiföreträdare för V och MP.

God Jul!

Montera inte ned alkoholpolitiken!

2010-12-16T09:40:00.006+01:00

(Artikel tillsammans med Johan Gernandt (M), advokat och ordförande i riksbanksfullmäktige publicerad i Svenska Dagbladet den 16 december 2010.)

GÅRDSFÖRSÄLJNING Den utredning om gårdsförsäljning som presenteras idag är en radikal förändring när det gäller svensk social- och alkoholpolitik. Vi vill slå vakt om Systembolagets monopol, skriver Carl B Hamilton (FP) och Johan Gernandt (M).
den utredning som i dag publiceras föreslås - enligt medieläckor - att försäljning ska tillåtas av vin, sprit och öl genom privata butiker på bland annat vinproducerande gårdar, så kallad gårdsförsäljning.

Förslaget är att man ersätter utredningsdirektivens tanke på turistorienterad gårdsförsäljning med inrättandet av alkoholbutiker utan koppling till vare sig gård, egentillverkning eller begränsning till enbart svensktillverkade produkter. Termen gårdsförsäljning är sålunda vilseledande. Butikerna ska - i motsats till Systembolaget - styras av butiksinnehavarens prissättning och lönsamhetsintresse. De kan lokaliseras till alla stadskärnor och tätorter.

Alla typer av alkohol från EU-länder ska få säljas under ett antal juridiskt komplicerade regler och skruvade anpassningar till EU:s konkurrensrätt. Bland annat ska butikerna för inträde ta ut en av kommunen bestämd och kontrollerad inträdesavgift för en obligatorisk upplevelsetjänst. En butik får sälja max 1 liter sprit, 3 liter vin eller 5 liter starköl vid varje "besökstillfälle". Men hur skall detta kunna kontrolleras, särskilt om besökstillfällena ligger direkt eller nära efter varandra i tiden? Maxgränsen för butikens årsförsäljning kan sannolikt kringgås exempelvis genom att någon annan öppnar ny butik på samma ställe.
Förslaget öppnar sålunda för en ny privat försäljningskanal i kombination med ett nytt slags kineseri kring alkoholförsäljning som inte står motbokstidens regeldjungel efter.

Är det verkligen försvarbart för att tillfredsställa producent- intresset hos idag maximalt 50 inhemska vinodlare och sprit- tillverkare att lägga om svensk alkoholpolitik på detta radikala sätt? Eller för att behålla acceptansen för den befintliga alkoholpolitiken?

Det är för oss angeläget att påminna om Systembolagets i dag dubbla uppgift. Att den innehåller ett dilemma, och en frihets- inskränkning för några medborgare, är uppenbart för var och en. Det är dock inte något argument i sig. Både som privatpersoner, företag och stat får man framleva livet med många avvägningar och målkonflikter.

Systembolaget ska verka för att vuxna, nyktra kunder ges bästa möjliga service och att produkterna håller hög kvalitet inom respektive prisklass. Systembolaget har samtidigt till uppgift att begränsa alkoholens skadeverkningar. Fokus ligger i dag på att bromsa unga människors konsumtion. Medlet för detta är upplysningsarbete riktad till ungdomar samt en strikt och allt mer träffsäker tillämpning av ålders- kontroller.

Är då ett avskaffande av Systembolagets monopol av sådant värde för konsumenterna att det uppväger nackdelen av ökat drickande? Vi menar att så inte är fallet.
Tidigare i år publicerades den så kallade Holder-rapporten. Bland författarna ingår, förutom professor Holder, åtta vetenskapsmän inriktade på bland annat alkoholforskning. Rapporten redovisar kraftiga konsekvenser av monopolets avskaffande vid en privatisering av detaljhandeln med alkoholdrycker. Gruppen beräknar att ökningen i konsumtionen skulle bli cirka 17 procent för det fall försäljningen skulle begränsas till specialbutiker för alkoholförsäljning, och med 37 procent om all försäljning av alkoholdrycker sker i daglig- varuhandeln.

Monopolet måste - enligt vår mening - sägas ha varit framgångsrikt. Alkoholkonsumtionen i Sverige är numera lägst bland länderna i EU. Enligt de undersökningar som Sifo gjort på Systembolagets uppdrag sedan 2001 är svenska folkets stöd för alkoholmonopolet starkt. År 2009 svarade cirka 66 procent ja på frågan om Systembolaget ska behålla sin ensamrätt på försäljning av starköl, vin och sprit. Det är en ökning med 17 procent- enheter sedan mätningarna började. Mätningarna under 2010 bekräftar detta starka stöd.

Det är lätt att raljera om man är okänslig eller obetänksam inför det elände som alkoholmissbruk medför i Sverige, likväl som i andra länder. Vi måste bedriva en ansvarsfull socialpolitik som bland annat tar hand om människor - särskilt unga - som hamnar i missbruksproblem eller är på väg in i sådana. Vi måste även betänka situationen för de kvinnor och barn som lever med missbrukare. De som är måna om att minska mäns våld mot kvinnor - ett av alliansregeringen särskilt uppmärksammat problem - kan inte blunda för det faktum att ungefär hälften av all kvinnomisshandel i nära relationer sker av män som är berusade.

Vi två som sedan några år sitter i Systembolagets styrelse vill slå vakt om strikta ålderskontroller, frånvaron av vinstmaximeringsintresse i alkoholförsäljning, och detaljhandelsmonopolet. Vi menar att detta är helt centrala delar i en ansvarstagande social- och alkoholpolitik.

JOHAN GERNANDT (M) advokat och ordförande i riksbanksfullmäktige
CARL B HAMILTON (FP) riksdagsman och ordförande i riksdagens EU-nämnd

Revalveringshotet, euron och tillväxten

2010-12-08T18:52:00.005+01:00

Europa uppvisar idag en närmast bisarrt tudelad bild och utveckling på det ekonomiska området:

I länder som Tyskland, Polen, Österrike – för att inte tala om vårt eget land – växer snabbt produktion och sysselsättning.

Aldrig tidigare i det återförenade Tysklands historia har BNP-tillväxten varit så hög som andra kvartalet 2010 – 9½ procent. Tredje kvartalet i år producerade Tyskland hela 4 procent mer än ett år tidigare. För Österrike var siffran 3,6 procent, Polen 5,3 och Sverige hade en asiatisk tillväxttakt på nära sju procent. Franska, tyska och brittiska indexar visar på starka ökningar i orderingång och jobb.

Detta är naturligtvis mycket en återhämtning efter krisen, och är inte några långsiktigt hållbara tillväxttal. De flesta länder i Europa har ännu inte återhämtat sig, och har ännu inte nått tillbaka till den inkomstnivå som de låg på innan krisen bröt ut 2008.

Mot denna starka utveckling av den reala ekonomin i viktiga länder finns dock den lika sanna bilden av ett Europa som stapplar från möte till möte med sina finansministrar och – kanske – från en finansiell kris till nästa: Grekland, Irland, Portugal, Ungern, osv.

Hur kan bilden vara så bisarrt tudelad? Ja en enkel förklaring är att dessa krisekonomier trots allt är små och tillsammans utgör bara drygt 6 procent av EU:s BNP.

Så frågan är: kan även små tuvor stjälpa det stora europeiska lasset?

Även om man lägger till Spanien förefaller det faktiskt osannolikt. Om det inte vore för den samtidigt bräckliga utvecklingen i USA.

För bara två år sedan när Barack Obama vann presidentvalet gick han likt Jesus på vattnet hos väljare och media. Framtidstro, ”Hope och Change!” hördes överallt. Nu går Barack Obama inte längre på vattnet, utan sitter fast i ett träsk av underskott, bankkris och hög arbetslöshet.

Lärdomen av Obamas situation är tänkvärd. Utvecklingen i USA visar vilken fundamental förutsättning en välskött ekonomi är för möjligheten att förverkliga visioner, drömmar och förhoppningar.

Det räcker inte med hopp om förändringar – de måste finansieras också.

Är de europeiska krisländernas problem eurons fel?

Några vill hävda att krisen i Grekland och på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar.

Man kan lätt konstatera att detta är fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och i mångt och mycket lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999.

Man kan sedan vända blicken västerut och konstatera att det inte går att skylla på euron i fallet Storbritannien. Landet har aldrig varit i närheten av euron men är icke desto mindre illa ute med djup bankkris och stora budgetunderskott.

Förklaringen är att finska politiker – med euron som valuta – dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.

De brittiska politikerna – utan euron som valuta – släppte däremot fram budgetförsvagningar och kreditexpansion som bäddade för bankkris. Regeringen kunde inte hantera krisen när den kom, och landet dignar nu under stora skuld- och underskottsproblem. Utan euron, märk väl.

Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik blir det ekonomisk kris oberoende av valutasystem.

På Irland släppte regeringarna fram en överhettning på fastighetsmarknaden och en låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte förrän det var alldeles för sent med nödvändiga nationella motåtgärder.

Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en spekulativ bubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte heller i Frankfurt, utan enbart i Dublin.

Grekland hade – och har – statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som grundproblem – inte att räntan varit några procentenheter för låg.

Att tro att de grundläggande bristerna i Grekland och Irlands inhemska politik inte skulle ha funnits om länderna behållit sina nationella valutor sedan 1999 är faktiskt osannolikt naivt.

Glöm inte att Västeuropa alltsedan 1960-talet har sökt att hantera de negativa externa effekterna av varandras ekonomiska politik – som konkurrensdevalveringar och protektionism – genom olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.)

Det finns återkommande och djupt liggande skäl till samarbetet på valutaområdet, och de skälen skulle inte försvinna om euron inte fanns.

För Sverige som ett litet starkt utrikeshandelsberoende land har alltid risken för protektionism i Europa varit det allra värsta hotet mot vår ekonomi. Glöm inte att valutasamarbetet stävjar detta hot mot vårt land!

Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar vi de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär gemensam makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler, osv.

Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.

Så över till en annan aspekt av valutafrågan: Vad har Sverige gemensamt med Kina och Tyskland?

Jo, ett långvarigt och ganska stort bytesbalansöverskott. Det är faktiskt bara vår litenhet som skyddar oss mot samma slags kritik som regelmässigt drabbar Tyskland och Kina, med avsändare i främst USA och Frankrike.

Bytesbalansöverskottet innebär att människor och företag i Sverige har ett betydande sparande som varje år som sänds utomlands, där en stor del investeras. Överskottet är ca 6 procent av BNP.

Man behöver inte vara osund nationalist för att tycka att det vore bättre om investeringarna gjordes i Sverige. En klassisk förklaring till budgetöverskottet är att det finns för få bra investeringsprojekt i Sverige. Om det är hela förklaringen vet vi faktiskt inte.

Det finns en riskfylld aspekt av vårt bytesbalansöverskott. Och risken förstärks av Sveriges höga trovärdighet med starka offentliga finanser. Problemet är alltså att vår flytande krona sticker iväg och revalveras, dvs. ökar i värde jämfört med dollar och euron.

Hittills har kronan skuggat euron, men både med tanke på den knackiga ekonomin i USA, och den finansiella oron i övriga Europa kan kronans vanemässiga band till euron komma att klippas av.

Vi som nation – och litet valutaområde – bör alltså vara beredda på att kronan kan komma att skrivas upp med 10-20 procent mot dollarn och euron. Då pressas inflationen ned, räntorna behöver inte höjas som nu planeras, exportföretagen får prispress och kärvare villkor, medan importörerna och konsumenterna får glädja sig åt lägre importpriser.

Vi har en skvalpvaluta. Ibland skvalpar den ned, men den kan också skvalpa upp rejält, märk väl. Hade Sverige varit med i eurosamarbetet hade det inte skvalpat alls mot övriga Europa!

Ekonomiprofessor: Irlands och Greklands kriser beror inte på euron

2010-11-30T13:30:00.003+01:00

De pågående kriserna i euroländerna har fått euroskeptikerna att vakna till liv. Men det finns inga enkla samband mellan den gemensamma valutan och problemen, skriver professorn i nationalekonomi Mats Persson (Dagens Industri den 30/11 2010).

Greklands- och Irlandskriserna (och de Portugal- och Spanienkriser som ¬lurar bakom hörnet) har väckt starka känslor bland dem som ogillar europeiskt samarbete. De säger: ”Kriserna visar att en gemensam valuta inte fungerar. Därför bör eurosamarbetet upphöra!” Det ¬påståendet kan emellertid ifrågasättas.

För Greklands del vet vi att landet har förfalskat sina nationalräkenskaper. Skulle Grekland inte ha förfalskat räkenskaperna om man hade stått utanför valutaunionen?
Det är svårt att säga, men troligen skulle räntan på grekiska statsobligationer, denominerade i drachmer, ha blivit ganska hög om låntagarna hade vetat vilken oordning statsfinanserna egentligen befann sig i. Och därför kanske den grekiska regeringen hade frestats att mörka det verkliga förhållandet, även om den hade haft kvar den egna valutan.

När så bubblan brast, och de verkliga siffrorna upptäcktes – skulle då Grekland ha kunnat klara sig lättare om landet hade haft en egen valuta?
Många debattörer tycks tro att Grekland då skulle ha kunnat devalvera och inflatera bort statsskulden i en handvändning, och så skulle alla problem vara lösta. Men så enkelt är det inte.

Om de personer som köper grekiska statsobligationer tror att det skulle finnas den minsta risk att Grekland skulle hitta på att inflatera bort sin statsskuld – ja, då skulle landet få välja mellan två alternativ.

Det ena är att låna pengar i inhemsk valuta, men då skulle långivarna kräva kompensation för inflationsrisken i form av en riskpremie på räntan. Greklands låneränta skulle då ha blivit kanske 30 eller 40 procent, och det hade knappast varit hållbart i längden. Då skulle landet frestas ännu mer att ¬inflatera bort skulden, och så skulle räntan ha blivit ännu högre för att kompensera för denna risk – allt i en ond spiral.

Det andra alternativet skulle ha varit att ingen ville låna ut pengar mot obligationer denominerade i grekiska drachmer. I stället skulle landet ha fått låna enbart i dollar eller i euro, och då är landet i exakt samma situation som i dag: det kan inte inflatera bort sin statsskuld. Så att påstå att en egen ¬valuta skulle ha kunnat ¬lösa Greklands problem stämmer inte.

Och Irland – beror landets problem på euron? En del debattörer påstår det. De säger, att om Irland hade stått utanför eurosamarbetet skulle landet ha kunna kyla av sin ekonomi genom att höja räntan under överhettningen 2006-2007, och då skulle inte kraschen ha blivit så stor när bubblan sprack.
Men Irland hade en mängd möjligheter att kyla av sin ekonomi under överhettningen 2006–2007, även om man inte förfogade över just räntevapnet. Det var bara viljan som saknades.

En alltför expansiv byggsektor 2006-2007 var den främsta drivkraften bakom bubblan – och om landet hade velat bromsa upp byggandet ¬hade det kunnat höja momsen, eller ¬införa en investeringsavgift på byggandet.

Och om man hade velat dämpa investeringarna i allmänhet hade man kunnat bromsa bankernas kreditgivning. Den irländska regeringen gjorde inget av detta. Därför är det knappast troligt att den skulle ha använt räntevapnet heller, även om den hade kunnat.

I själva verket är den irländska ¬krisen väldigt lik den isländska krisen – och det torde vara svårt att skylla den senare på euron, eftersom Island inte är med. Liksom den irländska regeringen var den isländska regeringen i högsta grad medskyldig till att bubblan tilläts växa, och det hade ingenting att göra med huruvida landet hade ¬euro som valuta eller inte.

I båda länderna fanns en hel uppsättning ekonomisk-politiska instrument som man inte brydde sig om att använda. Resultatet blev att bubblorna växte – och regeringarna hjälpte till att blåsa upp dem.

Varken i fallet Grekland eller i fallet Irland finns det ekonomiska argument för att krisen skulle bero på eurosamarbetet. Kriserna beror på oförmåga att kontrollera statsfinanserna (Grekland) och en fastighetsbubbla som fick växa tills den brast (Irland), och båda dessa fenomen skulle ha uppstått även om de två länderna hade haft egna valutor.

I fallet Irland är det möjligt att bubblan skulle ha blivit värre om landet hade kunnat starta en egen inflation.

Det uppstår naturligtvis problem om länder ska ha en gemensam valuta. Och man kan möjligen säga att Sverige tjänade på att ha en egen valuta under krisen 2008–2009. Men de speciella problem som drabbat Grekland och Irland kan inte skyllas på euron.

Mats Persson, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet

För V och SD är anti-EU-kampen viktigare än solidaritet med människorna på Irland.

2010-11-29T09:59:00.003+01:00

Vänstern och Sverigedemokraterna säger båda nej till att Sverige lånar ut stödpengar till Irland. Det framkom vid söndagens möte med riksdagens EU-nämnd. De två partierna förenas i att fortsatt EU-motstånd är viktigare än solidaritet med människorna på Irland.

Vänsterpartiet är emot ett nödlån med hänvisning till de negativa sociala konsekvenserna av krispolitiken. Men de sociala konsekvenserna blir ju bara värre om Sverige och andra länder inte skulle stödja Irland, och det finns därmed ingen fördelningspolitisk logik i Vänsterpartiets nej till svenskt nödlån.

Sverigedemokraterna ogillar EMU och överstatlighet, och därmed - med för mig oklar logik - även ett nödlån till Irland.

Övriga partier stödjer, med litet olika entusiasm och motiveringar, nödlånet till Irland. Frågan återkommer på den politiska dagordningen när en proposition om irlandslånet riksdagsbehandlas efter jul.

Kommentar till EU-finansministeröverenskommelsen om stöd till Irland och att Sverige ställer upp med lån till Irland.

2010-11-28T20:30:00.001+01:00

- Det är viktigt att komma ihåg att det inte är euron som skapat den irländska krisen utan en vårdslös och slapp irländsk ekonomisk politik. Hade man på Irland drivit en lika försiktig och balanserad ekonomisk politik som i eurolandet Finland hade krisen inte inträffat.

- Men när nu krisen är här, har även vi ett ansvar för att bidra till dess lösning. Det gäller såväl euroländer som andra EU-länder. Det är bra att Sverige ställer upp och därmed även är med och söker stämma i bäcken mot fortsatt finansiell oro i Europa, som skulle kunna skada vårt land.

Irland. Vårdslöshet orsakar krisen -- inte euron.

2010-11-28T09:43:00.005+01:00

Gustav Fridolin (MP) skriver att krisen på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar (Svenska Dagbladet den 25/11).

(Detta är en något längre replik än den publicerad i Svenska Dagbladet den 28/11).

Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.

Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik går det åt skogen oberoende av valutasystem.

På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte i Frankfurt utan helt i Dublin. I fallet Grekland var det statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som är grundproblemen – inte att räntan varit för några procentenheter för låg.

Att tro att dessa grundläggande brister inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.

Utan euron hade situationen i Europa i dag varit värre. Glöm inte att Västeuropa ända sedan 1960-talet sökt hantera de negativa externa effekterna – som konkurrensdevalveringar – av varandras ekonomiska politik med olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.) Det finns alltså återkommande och djupt liggande orsaker till samarbetet, och de skulle inte försvinna med euron.

Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.

Vad håller Pagrotsky på med?

2010-11-23T08:22:00.001+01:00

Leif Pagrotsky (S) tycker att Irlands svåra läge skall exploateras för att tvinga landet att höja sin låga företagsskatt, 12,5 procent. Pagrotsky väcker den principiellt intressanta frågan om länder som driver en – enligt omvärlden – omdömeslös ekonomisk politik ska berövas sin suveränitet.

”Förutsättningen för [att Sverige skall vara med och låna till Irland] … är att vi kan vara med och påverka hur den irländska bolagsskatten ser ut. Irland har varit pådrivande i den konkurrens ner mot inga skatter alls nästan på skatteområdet [och] som tvingat väldigt många länder i Europa att sänka skatten och som har försvagat de offentliga finanserna nästan överallt. Nu ska [länder med] dessa svagare offentliga finanser hjälpa Irland att upprätthålla detta låga skattetryck. Det är helt orimligt” (SR Ekot den 21 november).

Nej, det orimliga är istället Pagrotskys nykoloniala inställning att Sverige borde passa på och sparka på en liggande som i skattefrågor inte tycker som han själv gör. Särskilt ett litet land som Sverige måste vara på sin vakt mot Pagrotskys typ av resonemang eftersom det öppnar för ökat stormaktsinflytande i mindre länder.

Vi ska respektera att Irland är en suverän stat precis som vi hittills respekterat andra låntagare, bland annat Lettland och Island. Sverige ska inte passa på att utnyttja ett tillfälligt överläge till att påtvinga andra länder sina – eller snarare socialdemokraternas – skattepolitiska värderingar. Är det en tidigare S-makthavares ryggmärgreaktion att så fort tillfälle bjudes höja skatten även i andra länder, som nu med Irland? (Lettland har för övrigt inte behövt ta i anspråk sitt lån alls, och Island bara till hälften.)

Sverige ska uppmuntra de åtgärder som Irland självt beslutar, om de bedöms leda ut ur krisen. Vi ska på normalt sätt, som villkor för lånet, ställa krav på att vi får full information och insyn i Irlands åtgärdsprogram. Men vi ska inte driva irländsk skattepolitik åt irländarna.

Glöm inte att det kunde vara Sverige som var drabbat. Några av oss lever alltjämt med lärdomarna från tidigt 1990-tal i minnet. Hur hade vi reagerat om vi i ett trängt läge av andra länder hade tvingats att höja skatterna, liberalisera arbetsrätten, sänka ersättningsnivåerna i alla bidragssystem, osv., som villkor för hjälp? Det skulle, med Pagrotskys brist på respekt för inhemska beslut, vara helt okey.

Tråkigt att Pagrotsky inte inser att han nu uppträder med samma slags flin som finansvalparna när de träffade Göran Persson för 15 år sedan i New York.

Genombrott – Metall accepterar 25 procent lägre lön för lärlingar.

2010-11-19T15:52:00.002+01:00

För att få in fler ungdomar i industrin, och får man förmoda, sänka ungdomsarbetslösheten föreslår Metalls avtalsråd att de som är under 25 år och som saknar arbetslivserfarenhet skall kunna gå på lägre lön än lägstalönen i avtalet. Lönerna ska dock inte understiga 75 procent av lägstalönerna i riksavtalet. Anställningen ska innehålla handledning och utbildning. Den ska vara högst ett år men dock med möjlighet till förlängning. (Källa Dagens Arbete http://www.dagensarbete.se/home/da/home.nsf/unid/6161B5076CA2B3D8C12577E0003801E2?OpenDocument)

Detta kan visa sig oerhört betydelsefullt för Sverige och Sveriges ungdomar.

Metalls förslag kan innebära ett genombrott för ett brett införande av lärlingssystem på svensk arbetsmarknad. Det är ett oerhört glädjande steg som Metall tagit, och som kan pressa ned den höga ungdomsarbetslösheten och få fram högre kompetens för bättre långsiktiga jobb bland unga.

Det är för våra ungdomars skull bara att hoppas att Metalls förslag kan bli normerande även för andra delar av arbetsmarknaden.

Hur blir Socialdemokraternas EU-politik framdeles?

2010-11-17T22:23:00.001+01:00

Är Socialdemokraterna alltjämt statsbärande eller har media svårt att orientera sig i samtiden? Dag efter dag radas sannolika och osannolika ordförandekandidater (S) upp och får tävla om hur man kan säga nej.

Mona Sahlin följs överallt av en skara reportrar, verkar det. Undrar om inte de mest skakade av socialdemokraternas valförlust är landets politiska reportrar som verkar ha tappat snuttefilten? Låt mig därför föreslå fokus på en viktig sakfråga snarare än nostalgi och personer.

****

Mona Sahlin är klockren EU- och Europavän. Gäller det också efterträdaren? Det kan vi dessvärre inte vara säkra på. Beträffande Sveriges inställning till europasamarbetet får därför valet av socialdemokraternas nästa ledare betydelse långt utanför det egna partiet.

Man kan komma ihåg att i början av 1990-talet var Mona Sahlin tidigt ute offentligt och tog ställning för tanken att Sverige borde bli fullvärdig EU-medlem. Socialdemokraterna skulle 1991-94 i allt väsentligt stödja regeringen Bildts mål och förhandlingar. Min bild är att hon - förutom Ingvar Carlsson naturligtvis - var mycket viktig internt för att få partifolket att stödja EU-ansökan. Sahlin var också djupt engagerad på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.

Sedan dess har EU blivit mycket mer och bättre än någon trodde 1994. Alla socialdemokrater ser det dock inte så, och särskilt inte bland dem som betecknar sig som "vänster". Det kan bero på folkhemsnostalgi att vilja vara "oberoende" och bestämma folkhemmets regler själva. Oberoende defineras då ungefär som frihet-från-samarbete. EU-tanken att landets suveränitet, säkerhet, miljö och välstånd ökar genom samarbete med andra länder är dessa EU-skeptiker främmande.

En annan grund för EU-skepsis bland socialdemokrater finns i flera LO-facks förkrympta perspektiv på EU-samarbetet som en facklig tvångströja, med Laval-domen och Ruffert-domen som hindrar t ex Byggnads från att göra som man vill.

Men EU är större än så. Dess attraktionskraft hos människor som levt under diktatur och fattigdom är oomtvistligt. Dess möjliga påverkan på global säkerhet, miljö och klimat är historiskt unik. Dess potential för framtida krisbekämpning och gränsöverskridande brottsbekämpning ännu inte uppnådd. Listan kan göras lång.

Min starka förhoppning är att det framtida socialdemokratiska ledarskapet ska klara av att formulera en politik för alla dessa globala, internationella, europeiska sakområden - inte odla och en inåtvänd nationell EU-skepsis. EU-vänner i alla partier har anledning att poängtera för de stridande S-fraktionerna hur viktigt EU-samarbetet är för hela landets framtid.

Tack LO för bästa valarbetet och kaoset i Socialdemokraterna!

2010-11-14T20:50:00.002+01:00

Tack LO! Ni blev med kravet på Vänstersväng och fällde därmed även Mona Sahlin.

Men skäms ni inte en smula? Det var mindre Mona Sahlin och mera LO:s fel att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval.

LO-ledningen brukar hävda att samarbetet med Socialdemokraterna är viktigt för att LO ska få gehör i "våra frågor". Men det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet att ta in Vänsterpartiet i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet.

Men det slaget av politisk-strategisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin "våra" fackliga frågor! LO-ledarna gick långt utöver sin fackliga kompetens när man framtvingade den eftergiften av Mona Sahlin: Marginalväljarna - som måste vinnas för eventuell valseger - finns alltid i mitten. Det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå utan det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter i 30 sekunder. Men det gjorde inte LO utan man agerade som om marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.

LO blev med sitt krav på vänstersväng Alliansens bästa valarbetare! Tack LO för den insatsen!

S-bindningen till LO en förklaring till valnederlaget.

2010-11-11T22:17:00.002+01:00

LO-tidningen publicerade nyligen en intressant opinionsundersökning bland de egna medlemmarna om deras inställning till LO:s bidrag till det Socialdemokratiska partiet (den 5/11). Legitimiteten för bidragen är idag svag, enligt undersökningen.

Undersökningen.
Sifo frågade 589 LO-medlemmar: Tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna, politiskt och ekonomiskt? 30 procent svarade ja. 49 procent svarar nej och 21 procent vet ej.
Av nej-sägarna anser 45 procent att LO inte borde stödja något parti alls. 40 procent anser att flera partier borde få stöd och 15 procent har ingen åsikt om det.
Bland dem som vill stödja flera partier nämns alla riksdagspartier. S är det parti som flest vill stödja i någon konstellation, följt av V.
Intervjuerna är gjorda efter valet och under tiden den 27 september till den 21 oktober. Källa: LO-tidningen http://lotidningen.se/2010/11/05/tre-av-tio-vill-ha-kvar-stodet-till-socialdemokraterna.

Min slutsats är att LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna och att det inte enbart ligger i LO:s intresse.

Att fortsätta som nu innebär tre risker.

Risk 1. De flesta – även borgerliga personer (inklusive undertecknad) – anser att det är bra och viktigt med en väl fungerande fackföreningsrörelse för att tillvarata anställdas intressen gentemot arbetsgivarna. Men om LO envisas med att koppla medlemskapet i organisationen till – i praktiken obligatoriska – bidrag till ett viss politiskt parti, dvs. Socialdemokraterna, stöter LO sig idag med ca 70 procent av väljarna, nämligen alla de som inte röstar på Socialdemokraterna, och med hela 78 procent av det arbetande folket. Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. Av LO:s medlemmar röstade 51 procent på Socialdemokraterna i valet 2010. 49 procent av LO:s medlemmar tvingades sålunda att med sina pengar stödja ett parti som de inte ville stödja i valet. Ja, ett stort antal LO-medlemmar tvingades vara med och betala en valrörelse med udden riktad mot det parti som de röstade på i valet! Vem vill vara med i en sådan organisation?

LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist menar att LO-ledningen måste bättre förklara varför man stödjer enbart Socialdemokraterna, och att man misslyckats med detta (TT den 5/11). Det trendmässigt allt svagare stödet bland LO-medlemmar för bidrag till Socialdemokraterna i riksdagsvalen skulle alltså bero på bristande information till LO-medlemmarna? Det är ett ganska grovt underkännande av de egna medlemmarnas förmåga att ta ansvar och att göra egna ställningstaganden.

Risk 2. För Socialdemokraterna finns uppenbarligen också risker.
LO-ledningen brukar hävda att stödet till, och samarbetet med, Socialdemokraterna är viktigt för att få gehör i ”våra frågor”. Det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var dock att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet beträffande hanteringen av Vänsterpartiet. LO-ledarna, i vid mening, tvingade fram att Vänsterpartiet, utöver Miljöpartiet, skulle inkluderas i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet. Men en sådan politisk-parlamentarisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin ”våra” fackliga frågor! LO-ledare gick sålunda långt utöver sitt fackliga revir när man framtvingade en politisk-parlamentarisk eftergift av Mona Sahlin: Marginalväljarna – som måste vinnas för eventuell valseger – finns alltid i mitten, och det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå. Det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter någon minut. Men det gjorde inte LO-folket utan de agerade som om de tror att marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.

Risk 3. Ett tredje förhållande är nutidens fokus på korruption och krav på öppenhet. Årtionden av bidrag och LO-beställningar hos socialdemokratiska regeringar av nya lagar och riksdagsbeslut stinker korruption och bestickning. LO-bidrag till ett (eller flera) politiska partier kan inte ur korruptionssynpunkt ursäktas eller förädlas genom benämningen "fackligpolitisk samverkan" eller historiska rötter. Vi lever nu, och bidragen är avsedda att påverka politikers agerande på ett sätt som inte bestäms i allmänna val.

Legitimiteten hos det svenska politiska systemet undergrävs idag av de stora och mer eller mindre hemliga partibidragen, och det gäller naturligtvis särskilt bidragen till Socialdemokraterna och Moderaterna. Partier som betecknar sig själva som stats- och samhällsbärande kan inte samtidigt tro att det skulle vara demokratiskt acceptabelt att de är ekonomiskt beroende av ekonomiskt stöd utifrån för sina ansvarsbärande uppdrag för nationen. Allraminst kan de ha hemliga givare med oredovisade bindningar till den faktiskt förda politiken.

Alltså: LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna. Till på köpet vore det bra för svensk demokrati genom att det skulle försvåra för andra partier att acceptera hemlighållna partibidrag.

EU:s toppmöte. Bra resultat för Sverige och Europa

2010-10-29T16:44:00.002+02:00

Förhandlingarna vid EU:s toppmöte angående förebyggande åtgärder för ekonomisk och finansiell styrning inom EU närmar sig en lösning år 2011.

Glädjande nog verkar den risk vi sett för att de nya reglerna för nationella budgetar och kraven på makroekonomisk stabilitet skulle bli för slappa inte blir verklighet.

Strikta, nya regler ligger starkt i Sveriges egenintresse. Med toppmötets beslut preciserade och beslutade år 2011 bör vårt lands ekonomiska omgivning bli stabilare och mer välskött, än om medlemsländerna fått fortsätta med dagens ofullkomliga regler och med en otillräcklig tillsyn på EU-nivå.

För Sverige är det viktigt att även icke euroländer helt inkluderas. Vi - med våra redan idag skarpa budgetregler - har inget att frukta, men mycket att vinna på striktare regler för alla EU-länder.

I samband med statsministerns föredragning i EU-nämnden den 27 oktober uppstod en nygammal anti-EU allians mellan Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP). Båda motsätter sig att EU-länder som inte har euron inkluderas i de nya striktare ekonomisk-politiska regelverken. Miljöpartiet går därmed armkrok med Vänsterpartiets traditionella motstånd mot strikta budgetregler, och gör det helt utan medverkan av Socialdemokraterna.

Bakgrund

Förhandlingarna vid EU:s toppmöte närmar sig en lösning och man siktar på nästa beslut i december 2010, och ett slutligt beslut 2011. Utöver striktare regler för budgetdisciplin i alla EU:s medlemsländer, makroekonomisk övervakning samt nya årliga översyner av ländernas ekonomiska risker ska även en permanent krishanteringsfunktion införas i EU.

För att få till en permanent krishanteringsfunktion, som Tyskland krävt, räcker det, hoppas man, med att kunna genomföra en begränsad, kirugiskt fint utskuren förändring i fördragets "no-bail-out" klausul, som därmed inte ska behöva framkalla nationella folkomröstningar, men - självklart - kräver EU-nämnds- och parlamentsbeslut i medlemsländerna.

Stoppa drevet!

2010-10-28T15:08:00.002+02:00

Jag tycker det är motbjudande med medias och oppositionens lustfyllda frosseri i Sofia Arkelstens felsteg. Nu gäller att maximalt smeta ned henne, helst knäcka henne, och få pluspoäng hos redaktionsledningen genom att öka belastningen och åstadkomma hennes avgång. Hon ska bli omöjlig för Reinfeldt att behålla.

Sakfrågan stuvas undan och nu pågår dramaturgins nästa steg: spelet och spekulationerna om avgång, och sidoarbete typ intervjuer med andra riksdagsledamöter om deras eventuella resor på andras bekostnad. Idag efter lunch har sålunda DN, SvD och Expressen alla tre ställt ungefär likalydande frågor om resor till alla ledamöter. Fantasin förefaller begränsad. Syftet är naturligtvis att gallra fram några namn och sedan locka dem att säga något för Sofia Arkelsten belastande.

Och varför inte fylla på med några samtal med dem som deltog i resan (för två år sedan!) på temat: ”Hur mycket vin drack ni?”

Detta skede brukar också inkludera några uttalanden av någon länsförbundsordförande eller några obskyra kommunpolitiker i det egna partiet. Eventuella positiva omdömen från dessa inkluderas dock inte i rapporteringen. Sofia Arkelsten har vid det här laget upphört som människa och reducerats till slagträ.

Saknar Sofia Arkelsten goda egenskaper som kan väga upp hennes felbedömning? Naturligtvis inte. Finns det en preskriptionstid? Ja, självkart – eller talar vi om statsministermord? Och dessutom …

Förlåt, men varför reagerar inte media och opposition på alla LO-anställda och LO-förtroendevalda som under årtionden har tjänstgjort i riksdagen och fyllt bland annat arbetsmarknadsutskottet med sina betalda beställningar från LO? Det ställe i Sverige där den för LO avgörande lagstiftningen fastläggs.

Opponerade media mot att Hans Karlsson – f.d. hög förtroendevald i LO – blev arbetslivsminister och ansvarig för alla ”LO-frågor” i Göran Perssons regering? Inte vad jag kan minnas.

Och hur korruperande är inte LOs bidrag till socialdemokraternas valrörelser? Även om summorna numera är tämligen välbekanta – kontant 80-90 milj kr – vore det konstigt om inte summorna hade påverkan på s-ledamöter och deras ställningstaganden.

Självklart har bland annat dessa 80-90 milj kr i LO-gåvor – bestickning! – en påverkan. Alla de som nu talar om korruption bör för sin trovärdighets skull även ta ställning till LOs oblyga köp av inflytande över rikets största politiska parti. Här är det fråga om en massiv bestickning under årtionden. Den blir inte ädlare eller mera moraliskt försvarbar för att den kallas ”facklig-politisk samverkan”! Och …

Förlåt, igen, men hur är det med alla socialdemokratiska ledamöters nära band till arbetarrörelsens olika kommersiellt verkande bolag – på lokal- och riksnivå – som Folksam, Riksbyggen och mängder av bostadsbolag, alla landets sparbanker och sparbanksstiftelser, A-lotterierna, konsumentkooperationen, osv. Aldrig några resor? Aldrig några goda middagar? Påverkas inte dessa genom tiderna hundratals s-riksdagsledamöter på ett otillbörligt sätt av sina ofta långvariga uppdrag i alla dessa företag?

Jämfört med den resa som nu läggs Sofia Arkelsten till last är dessa uppdrag och LO-pengar med vidhängande styrelsearvoden, resor, internat, middagar, etc. naturligtvis minimal småpotatis.

Alltså, bästa redaktionsledningar, besinna er!

När dammet lagt sig vore det också intressant att diskutera sakfrågan i ett förkovransperspektiv: vilka studieresor och träffar över måltider är OK att riksdagsledamöter tackar ja till? Vilka styrelseuppdrag är bra för verklighetsförankring och kontakt med företagare och företag? Bör allt styrelsearbete vara förbjudet för riksdagsledamöter? För min egen del är det helt OK att avstå från alla externa kontakter med företag och att tacka nej till middagsbjudningar, men gör det mig till en bättre ledamot av Sveriges riksdag?

Bodström, Churchill och mångsyssleriet

2010-10-17T22:11:00.000+02:00

"Mattias kände sig illa till mods, det gjorde han alltid när han hade besökt en säkerhetsanstalt. Den här tyckte han var särskilt obehaglig, som en amerikansk superbunker. Mattias kom ihåg att det hade varit den där Bodström som hade tagit initiativet efter ett antal rymningar för ungefär tio år sedan. Om det var någon politiker som Mattias tyckte illa om, så var det just han. Lyckligtvis hade han blivit kvar i USA, efter något som bara var tänkt som ett kortare avbrott, och skönt var väl det."

Dessa rader står att läsa i boken Lobbyisten (s 32), dvs. Tomas Bodströms senaste bok. Den utkom våren 2010, många månader före valet och utspelar sig i en framtida valrörelse - antagligen 2014 att döma av omständigheterna.

Mattias Berglund är en romanfigur, advokat liksom sin upphovsman, som författaren på detta sätt redan våren 2010 låter prognostisera det som senare hände. De som läst Lobbyisten har alltså hela tiden vetat vad Bodström tänkt sig - att bli kvar i USA.

Boken lånar material från Bodströms egna erfarenheter som advokat, riksdagsledamot och statsråd. Sammantaget är den en rätt medioker deckare med en skruvad intrig, menar bl. a min hustru som läst den. Men min poäng här är en annan.

Varför har vi i Sverige så förfärligt svårt
-- att diskutera principiellt, och
-- att stå ut med udda personer?

Att vara riksdagsman ses tydligen som en statsanställning. Men staten eller riksdagen är inte riksdagsledamöternas uppdragsgivare eller huvudman. Och riksdagsledamöter är inte anställda.

Winston Churchill var parlamentsledamot i cirka ett halvt sekel. Invald första gången år 1900 och avgick han som premiärminister 1955. Alla dessa år tillbringade han ingalunda enbart i det brittiska parlamentet och regeringen. Han skrev ett stort antal böcker med betydligt större tyngd, djup och antal sidor än Thomas Bodström gjort och kommer att göra. Han reste på föredragsturnéer och andra resor månader i sträck. Han var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker och parlamentariker. Samtidigt som han var frånvarande skötte han sina valkretsars intressen och sin närvaro där till belåtenhet, om än inte alltid med entusiasm.

Frågan om hur en ledamot skall vara och leva är en fråga mellan ledamoten och väljarna. Andra ledamöter i riksdagen - dvs. gruppledare och riksdagsstyrelsen - borde inte äga rätt att överpröva väljarnas beslut, eller bestämma någon praxis för hur en annan ledamot skall agera. Väljarna informerades ju om att Bodström skulle vara i USA under mandatperioden, hans parti satte honom högt på listan och -- framför allt! -- väljarna kryssade även med kända USA-planer honom.

Frågan om varifrån parlamentariker får sin legitimitet är en typisk statsvetarfråga. Lustigt nog har ingen statsvetare vad jag vet kommenterat denna uppenbara principiella aspekt på den aktuella Bodströmfrågan. Annars brukar för skrået ingen fråga i politiken vara för obetydlig för att kommenteras.

Bodström är förvisso inte Churchill. Men poängen är att svensk parlamentarismen inte tolererar mångsysslare som Churchill.

Kvar står därmed frågan om grunden för att andra riksdagsledamöter tar sig rätt att överpröva och ändra Bodströms väljares beslut? Och det räcker inte med att säga "Det är bestämmelserna"!

Bästa referens är: Roy Jenkins, Churchill, MacMillan 2001.

Ekonomi och invandring. Apropos SD i debatten.

2010-10-12T21:19:00.003+02:00

(Redigerad version av anförande i riksdagens budgetdebatt; den första debatt i vilken Sverigedemokraterna deltog. Det präglade debatten.)

Väljarna har röstat fram ett nytt parti i riksdagen. Så jag använder min tid i denna ekonomiska debatt till att tala om ekonomiska aspekter av invandring.

Jag vill inledningsvis understryka att invandrare är enskilda individer med mycket olika bakgrund och öden, och därför är generaliseringar ofrånkomligen vanskliga.

*************

Det är uppenbart att många tror att ökad invandring sänker lönerna, ökar arbetslösheten och försämrar de offentliga finanserna. Är det sant? Vilka belägg finns?

Mycket av oron när det gäller invandring, löner och arbetslöshet baseras på en oriktig verklighetsuppfattning om hur ekonomin fungerar.

En vanlig felsyn är att antalet jobb i ekonomin är givet, eller konstant. Men så är det inte. Ett ökat utbud av arbetskraft - t ex på grund av invandring - leder normalt även till en ökad efterfrågan på arbetskraft.

Till exempel har länder med växande befolkning inte högre arbetslöshet än länder med stagnerande befolkning. Länder med hög andel invandrare har inte större andel arbetslösa än länder med få invandrare.

Att invandrare söker sig till specifika yrken kan dock leda till att lönerna sjunker i dessa specifika yrken, men det kan samtidigt medföra att efterfrågan på arbetskraft ökar, och löner ökar i andra yrken, nämligen de som kompletterar och stödjer produktionen som drivs fram av invandrares sysselsättning och efterfrågan. Exempelvis har vi många invandrare i restaurangbranschen, städföretag, och byggsektorn vilket kan pressa lönerna och öka antalet jobb dessa branscher, men också öka lönerna och antalet jobb hos dem som tillhandahåller insatsvaror och kompletterande tjänster till dessa branscher.

Invandrare - precis som andra - använder sin inkomst. Den spenderas på ökad efterfrågan på varor och tjänster, t ex i detaljhandeln, privat service, bostäder och byggande. Även efterfrågan på arbetskraft inom kommunal service ökar. Den ökade efterfrågan som drivs av invandrarnas inkomster leder alltså till ökad efterfrågan på arbetsinsatser, och därmed till fler jobb i ekonomin.

Det har gjorts många studier - i många länder och från många tidsperioder - i vilka man har undersökt effekterna på lönerna hos de infödda av ökad invandring.

Resultaten är genomgående att effekterna är obefintliga eller mycket små. Det finns inga entydiga resultat som säger att lönerna skulle påverkas positivt eller negativt av invandring.

Men det finns dock signifikanta resultat för vissa i befolkningen. De som kan drabbas av en sämre löneutveckling är de som har väldigt lika egenskaper med invandrare utifrån. Det är därför faktiskt främst tidigare kommande invandrare, från samma ursprungsländer, vars löner möjligen påverkas, men inte de infödda.

Arbetslösheten då? Om det finns någon konjunktureffekt så är det att invandrare kortsiktigt fungerar som en buffert för den infödda arbetskraften mot lågkonjunkturens genomslag på arbetsmarknaden; dvs. mera utsatta invandrare skyddar de infödda mot högre arbetslöshet.

Långsiktig arbetslöshet då? En regering kan kortsiktigt driva ned arbetslösheten genom en expansiv politik som ökar efterfrågan. Men dessvärre driver en sådan politik också upp inflationen till en hög och skenande takt, liksom statsskulden. Eftersom vi här i landet - liksom i andra välskötta länder - har bestämt oss för att inte acceptera skenande inflation och statsskuld, så bestäms arbetslösheten därför istället av långsiktiga faktorer som arbetsmarknadens funktionssätt. Fungerar den, och är arbetsmarknaden flexibel, ja då skapar invandring inte arbetslöshet. Och då närmar vi oss invandringens ekonomiska kärnfråga: hur ändrar vi arbetsmarknadens funktionssätt så att fler invandrare får jobb snabbare efter ankomsten?

På den punkten krävs fortsatta integrationsreformer och nytänkande. T ex om det är så - vilket forskningen menar att det är - att svensk arbetsrätt försvårar för invandrare att kom in på arbetsmarknaden, ja då krävs att arbetsrätten ändras för att integrationen ska underlättas och förbättras.

Jag vill här erinra om statsministerns ord i regeringsförklaringen: "Lika sant som att vi i Sverige har [brister i systemen för invandrares etablering] lika sant är att det är dåligt fungerande system och strukturer som skapat problemen - inte de människor som kommit hit."

Detta innebär att arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står idag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen.

De måste ställa sig frågan: vad är viktigast - en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?