Jag analyserar här helt kort socialdemokraternas konjunkturpolitik, dvs. hur socialdemokraternas politik – om den tillämpades – skulle påverka krisen och lågkonjunkturens förlopp i Sverige. (Redigerat anförande i riksdagen 13 mars 2009).
Socialdemokraterna och Thomas Östros kritiserar regeringens kris- och konjunkturpolitik längs tre linjer.
• Socialdemokraterna är emot att skatter sänkts,
• Socialdemokraterna är emot att staten ökar sin upplåning,
• Socialdemokraterna kritiserar att överskotten i staten minskar.
Låt mig citera Östros:
Skatterna.
Alliansen har ”slösat bort [överskott] på stora skattesänkningar”, ”[Skattesänkningarna är att] kasta pengarna i sjön” [Thomas Östros (TÖ) den 9/3 -09]; ”man kan inte ha som huvudstrategi ofinansierade skattesänkningar”, och ”[Man] måste kunna säga nej till dessa ofinansierade skattesänkningar” (TÖ 11/3)
OK.
Skattesänkningarna är tydligen helt fel. Men om skatterna inte hade sänkts hade finanspolitiken varit mycket mindre expansiv, den totala efterfrågan hade varit lägre, och resulterat i högre arbetslöshet.
OK.
Men om nu skatterna – enligt Östros – felaktigt sänkts, ja då bjuder logiken att skatterna bör rättas till och höjas, eller hur?
I rådande svaga konjunktur står därmed Socialdemokraterna för en kontraktiv finanspolitik som minskar efterfrågan, och förstärker nedgången och arbetslösheten.
Östros finner ”ofinansierade” skattesänkningar särskilt motbjudande.
OK.
Östros föredrar tydligen ”finansierade” skattesänkningar, men – kära läsare – lägg då märke till att just sådana skattesänkningar, som alltså matchas av ”finansierande” indragningar av köpkraft, inte ger någon expansiv effekt alls på ekonomin, och därmed ingen minskad arbetslöshet.
Överskotten i budgeten.
Alliansen har ”slösat bort överskott” säger Socialdemokraterna (TÖ 9/3 09). Alliansen har ”satt sprätt på överskotten med skattesänkningar” (11/3). Alliansen har bedrivit en ”slösaktig skattepolitik” (TÖ 9/3 09), säger Östros.
Igen, skatterna borde tydligen höjas så att det s.k. ”slöseriet” upphör. De underskott som prognosticeras borde tydligen elimineras, och de faktiskt enda kända sätten är genom högre skatter och minskade utgifter. Förslag om sådana åtgärder är alltså innebörden av socialdemokraternas återkommande kritik.
Alltså: Socialdemokraterna hävdar idag med sin konsekventa klagan på regeringens skattesänkningar och ökade underskott i staten, en åtstramade, anti-keynesiansk politik, som ska praktiseras mitt i lågkonjunktur och kris. En politik som skulle minska köpkraften i landet, snabbt driva fram högre arbetslöshet, och även driva fram en långsiktigt högre jämviktsarbetslöshet.
De automatiska stabilisatorerna.
Östros kritik av ökad upplåning i staten innebär att socialdemokraterna är emot att de s k automatiska stabilisatorerna får slå igenom i offentliga finanserna. Östros företräder därmed en politik som senast hävdades av president Herbert Hoover i USA på 20-talet, och som drev fram 30-talskrisen. Östros har lyckats förtränga både Ernst Wigforss, Bertil Ohlin och Gunnar Myrdals insatser och har litet otippat hamnat på den reaktionäre Herbert Hoovers linje. Det beror naturligtvis inte på att Östros är reaktionär utan populist, och att hans politik bara när det passar sig, är grundad i ekonomisk analys.
Utgifterna.
Nu kommer vi till Socialdemokraternas samtidiga utgiftsexpansion! Socialdemokraterna vill öka utgifterna och det gäller inte bara ökade transfereringar till a-kassan utan även ökade offentliga utgifter till barnfamiljer, pensionärer, studenter och kommuner (TÖ 11/3).
Dessutom, vill Socialdemokraterna – förutom dessa transfereringar – öka de offentliga medlen till utbildning, mer till infrastruktur, större ROT-avdrag, mer till bostadsrenoveringar, mer till klimatomställning, och mer till ”välfärden” (TÖ 9/3, 11/3).
Det finns minst två fel med dessa förslag.
1. Dessa utgiftsförslag är sammantagna ur konjunktursynpunkt ett sammelsurium av effekter. Lars Calmfors och Internationella Valutafonden (IMF) som Östros gillar att hänvisa till, men även andra ekonomer – förespråkar att konjunkturdämpande utgifter bör följa tydliga regler, t ex 3T-regeln: vara temporära, träffsäkra och rätt tajmade. Med Socialdemokraternas ökade utgifter är ett hoprafs av åtgärder vars effekter spretar åt alla möjliga håll, och inte uppfyller professionella ekonomers kriterium på en riktig utformad finanspolitik.
2. Om krisen drar det lilla minsta på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång – och det är ju precis det som de flesta prognoser dessvärre pekar på – - eller nedgången blir djupare än vanligt, ja då finns inga marginaler och ingen uthållighet i de offentliga finanserna med Östros politik. Med Östros politik skulle nationen snart vara intecknad upp över öronen, med sönderkörda offentliga finanser och hög och permanent arbetslöshet.
Summan och resultatet av alla dessa utgiftsökningar blir släpphänta, instabila och sannolikt sönderkörda statsfinanser. Vid en litet längre, eller djupare, nedgång än normalt blir det full fart ned i djupa, permanenta, strukturella, och långsiktiga budgetunderskott. Vi som nation skulle få lida av Östros släpphänta budgetpolitik och strukturella underskott många år bortom denna konjunkturnedgång.
Det är oerhört viktigt för nationen Sverige att Östros och vänstersidans släpphänta och konjunkturförstärkande ekonomiska politik inte får bestämma budgetsaldot och arbetslösheten i Sverige!
fredag 13 mars 2009
fredag 6 mars 2009
Reglerna för kommunal ekonomi ska inte förstärka konjunktursvängningarna!
Fp föreslår ändrade statsbidrag som varierar med konjunkturen och att kommunala överskott får sparas till sämre tider
I den internationella finanskrisens spår följer en världsomspännande konjunkturnedgång. Den har dragit in över Sverige med stor kraft. Men Sverige står starkt rustat för att klara denna kris jämfört med många andra länder. Starka offentliga finanser i utgångsläget ger oss goda möjligheter att motverka finanskrisen och lindra effekterna av konjunkturnedgången.
Huvuddelen av den offentliga verksamheten utförs inte av staten utan sköts av kommuner och landsting. Där arbetar 1,1 miljoner människor och där utförs de flesta av de välfärdstjänster inom skola, vård och omsorg som medborgarna behöver. De hårda tiderna på arbetsmarknaden känns direkt för kommuner och landsting genom minskade kommunala skatteintäkter.
Men utöver att hantera den akuta krisen i regeringen inom kort lagda vårpropostition om den ekonomiska politiken finns det anledning att ändra de långsiktiga spelreglerna för kommunsektorns ekonomi. Problematiska effekter av dagens regelverk har blivit synliga under detta krisförlopp.
Kommunerna och landstingen gick in i krisen med ett ganska gott utgångsläge. De hade stora överskott under 2007. Men detta har de flesta kommuner inte någon glädje av idag eftersom kommunallagen kräver balans mellan utgifter och inkomster varje år.
En kommun eller ett landsting som under flera år har haft en utmärkt ekonomi, och sådana finns det många, får trots detta inte balansera över sina samlade överskott till kommande år för att på så sätt kunna behålla verksamhet och personal över krisår. Istället riskerar Sverige att kommuner och landsting med överskott tvingas göra sig av med personal och bidra till att arbetslösheten ökar ytterligare.
Den andra huvudintäkten - förutom kommunala skatteintäkter - är statsbidrag som ökar vissa år och är oförändrade andra år. När skatteintäkterna viker kraftigt och statsbidragen är oförändrade har kommunerna för litet eget handlingsutrymme.
Det kommunala balanskravet infördes år 2000. Det var en del av en större reform för att räta upp de offentliga finanserna efter 1990-talskrisen. Det var i grunden en bra reform som vi ska slå vakt om. Sund ekonomisk hushållning måste gälla i både stat och kommuner om vi ska kunna trygga välfärden för våra gamla och för våra barn.
Men det statliga och kommunala regelverken kom att konstrueras på olika sätt. Kravet på staten är att budgeten ska gå med i genomsnitt en procents överskott över en konjunkturcykel, det vill säga att det är okej med underskott vissa år - i lågkonjunktur - förutsatt att man har överskott i högkonjunktur. För kommunerna däremot finns ett absolut krav på budgetbalans varje enskilt år.
FP:s landsmöte i höst kommer att få ta ställning till förslag om förändringar hur staten styr kommunernas ekonomi.
För det första bör kommunallagen ändras så att balanskravet gäller över en längre tidsperiod, t ex tre år. Det nya regelverket ska naturligtvis vara till fördel när tiderna blir dåliga, men det ska också utformas så att det ger starka incitament för kommunerna att hålla igen när tiderna är goda.
För det andra bör statsbidragen till kommuner och landsting utformas på ett annat sätt än idag. Nivån på statsbidragen bör följa ett lämpligt utformat mått som på ett i tiden, och till den aktuella konjunkturen närmare sätt, än idag är kopplat till landets makroekonomiska läge. Det skulle göra det lättare för kommuner och landsting att förutse statsbidragens storlek. Kontracykliska statsbidrag skulle fungera så att de snabbare ökar i lågkonjunktur när kommunernas egna skatteintäkter minskar och på samma sätt snabbare minskar i högkonjunktur när kommunernas egna intäkter ökar.
Spelreglerna skulle på detta sätt leverera mer förutsägbara ekonomiska förutsättningar för kommunsektorn. I gengäld skulle kommunsektorn bidra till att bromsa överhettning i goda tider. Problemet idag är att kommunerna har starka incitament att bygga ut den kommunala verksamheten kraftigt goda år, men påföljd att det kan bli stora neddragningar dåliga år.
I den internationella finanskrisens spår följer en världsomspännande konjunkturnedgång. Den har dragit in över Sverige med stor kraft. Men Sverige står starkt rustat för att klara denna kris jämfört med många andra länder. Starka offentliga finanser i utgångsläget ger oss goda möjligheter att motverka finanskrisen och lindra effekterna av konjunkturnedgången.
Huvuddelen av den offentliga verksamheten utförs inte av staten utan sköts av kommuner och landsting. Där arbetar 1,1 miljoner människor och där utförs de flesta av de välfärdstjänster inom skola, vård och omsorg som medborgarna behöver. De hårda tiderna på arbetsmarknaden känns direkt för kommuner och landsting genom minskade kommunala skatteintäkter.
Men utöver att hantera den akuta krisen i regeringen inom kort lagda vårpropostition om den ekonomiska politiken finns det anledning att ändra de långsiktiga spelreglerna för kommunsektorns ekonomi. Problematiska effekter av dagens regelverk har blivit synliga under detta krisförlopp.
Kommunerna och landstingen gick in i krisen med ett ganska gott utgångsläge. De hade stora överskott under 2007. Men detta har de flesta kommuner inte någon glädje av idag eftersom kommunallagen kräver balans mellan utgifter och inkomster varje år.
En kommun eller ett landsting som under flera år har haft en utmärkt ekonomi, och sådana finns det många, får trots detta inte balansera över sina samlade överskott till kommande år för att på så sätt kunna behålla verksamhet och personal över krisår. Istället riskerar Sverige att kommuner och landsting med överskott tvingas göra sig av med personal och bidra till att arbetslösheten ökar ytterligare.
Den andra huvudintäkten - förutom kommunala skatteintäkter - är statsbidrag som ökar vissa år och är oförändrade andra år. När skatteintäkterna viker kraftigt och statsbidragen är oförändrade har kommunerna för litet eget handlingsutrymme.
Det kommunala balanskravet infördes år 2000. Det var en del av en större reform för att räta upp de offentliga finanserna efter 1990-talskrisen. Det var i grunden en bra reform som vi ska slå vakt om. Sund ekonomisk hushållning måste gälla i både stat och kommuner om vi ska kunna trygga välfärden för våra gamla och för våra barn.
Men det statliga och kommunala regelverken kom att konstrueras på olika sätt. Kravet på staten är att budgeten ska gå med i genomsnitt en procents överskott över en konjunkturcykel, det vill säga att det är okej med underskott vissa år - i lågkonjunktur - förutsatt att man har överskott i högkonjunktur. För kommunerna däremot finns ett absolut krav på budgetbalans varje enskilt år.
FP:s landsmöte i höst kommer att få ta ställning till förslag om förändringar hur staten styr kommunernas ekonomi.
För det första bör kommunallagen ändras så att balanskravet gäller över en längre tidsperiod, t ex tre år. Det nya regelverket ska naturligtvis vara till fördel när tiderna blir dåliga, men det ska också utformas så att det ger starka incitament för kommunerna att hålla igen när tiderna är goda.
För det andra bör statsbidragen till kommuner och landsting utformas på ett annat sätt än idag. Nivån på statsbidragen bör följa ett lämpligt utformat mått som på ett i tiden, och till den aktuella konjunkturen närmare sätt, än idag är kopplat till landets makroekonomiska läge. Det skulle göra det lättare för kommuner och landsting att förutse statsbidragens storlek. Kontracykliska statsbidrag skulle fungera så att de snabbare ökar i lågkonjunktur när kommunernas egna skatteintäkter minskar och på samma sätt snabbare minskar i högkonjunktur när kommunernas egna intäkter ökar.
Spelreglerna skulle på detta sätt leverera mer förutsägbara ekonomiska förutsättningar för kommunsektorn. I gengäld skulle kommunsektorn bidra till att bromsa överhettning i goda tider. Problemet idag är att kommunerna har starka incitament att bygga ut den kommunala verksamheten kraftigt goda år, men påföljd att det kan bli stora neddragningar dåliga år.
torsdag 5 mars 2009
Oacceptabla bonusar, samt frågan om motåtgärder
Ett lackmustest på en acceptabel bonus i offentlig sektor är att den kan motiveras offentligt. Det testet klarade inte intervjuade personer i SVT:s Uppdrag granskning den 4/3. Regelverk i offentlig sektor måste kunna försvars och motiveras med bland annat logik och beprövad erfarenhet.
Bonusarna hos bl a AP-fonderna bör sålunda underkännas på grundval av ett ganska enkelt kriterium, i alla fall såsom systemen presenterades och intervjuerna genomfördes i SVT. Att se och höra de ansvariga beslutsfattarna var pinsamt.
Självklart ska inte bonusar utbetalas när resultatet är stora förluster. Det går aldrig att förklara för normalbegåvade och överbegåvade människor. Belöningar i offentlig sektor vid förluster och allmän nedgång i ekonomin är inte heller acceptabelt med tanke på sammanhållningen i samhället. Sådana system blir oförsvarliga, särskilt när vårt land - som nu - befinner sig i ett ekonomiskt undantagstillstånd. Det går aldrig att vinna förståelse hos någon som blir uppsagd på grund av konjunkturnedgången, att inte ledande beslutsfattare också måste ta en del av smällen.
Vad göra?
1. Gå över till fasta löner för alla höga chefer i bank- och finanssektorn.
När, som fallet är, Handelsbanken i årtionden har kunnat ha fasta löner för sina chefer, banken har haft minsta kreditförlusterna och historiskt sett har haft den högsta lönsamheten bland svenska storbanker - ja, då finns det en uppenbar slutsats att dra: Resultatet hänger inte på bonusar och existensen av rörliga löner utan mer på andra egenskaper hos finansföretagets styrsystem och interna kultur.
2. AP-fonderna: Överväg att övergå till indexförvaltning. Det blir mindre risktagande och upplevt bonusbehov, samt väsentligt lägre kostnader för kapitalförvaltningen.
Fondernas kapital behöver inte förvaltas "aktivt" - med en stor grupp anställda förvaltare - utan man kan överväga att istället förvalta passivt, dvs. med den lägre och rimliga ambitionen att göra ett lika bra - men inte bättre - resultat än andra förvaltare (i genomsnitt gör). Då undviker man överdrivet risktagande och sparar dessutom många miljarder i förvaltningskostnader. AP-fonderna behöver inte - till skillnad mot t ex privata livförsäkringsbolag - konkurrera om kundernas gunst, och de behöver därför inte locka med (på sikt fåfänga) löften om högre avkastning än index och genomsnitt.
Bonusarna hos bl a AP-fonderna bör sålunda underkännas på grundval av ett ganska enkelt kriterium, i alla fall såsom systemen presenterades och intervjuerna genomfördes i SVT. Att se och höra de ansvariga beslutsfattarna var pinsamt.
Självklart ska inte bonusar utbetalas när resultatet är stora förluster. Det går aldrig att förklara för normalbegåvade och överbegåvade människor. Belöningar i offentlig sektor vid förluster och allmän nedgång i ekonomin är inte heller acceptabelt med tanke på sammanhållningen i samhället. Sådana system blir oförsvarliga, särskilt när vårt land - som nu - befinner sig i ett ekonomiskt undantagstillstånd. Det går aldrig att vinna förståelse hos någon som blir uppsagd på grund av konjunkturnedgången, att inte ledande beslutsfattare också måste ta en del av smällen.
Vad göra?
1. Gå över till fasta löner för alla höga chefer i bank- och finanssektorn.
När, som fallet är, Handelsbanken i årtionden har kunnat ha fasta löner för sina chefer, banken har haft minsta kreditförlusterna och historiskt sett har haft den högsta lönsamheten bland svenska storbanker - ja, då finns det en uppenbar slutsats att dra: Resultatet hänger inte på bonusar och existensen av rörliga löner utan mer på andra egenskaper hos finansföretagets styrsystem och interna kultur.
2. AP-fonderna: Överväg att övergå till indexförvaltning. Det blir mindre risktagande och upplevt bonusbehov, samt väsentligt lägre kostnader för kapitalförvaltningen.
Fondernas kapital behöver inte förvaltas "aktivt" - med en stor grupp anställda förvaltare - utan man kan överväga att istället förvalta passivt, dvs. med den lägre och rimliga ambitionen att göra ett lika bra - men inte bättre - resultat än andra förvaltare (i genomsnitt gör). Då undviker man överdrivet risktagande och sparar dessutom många miljarder i förvaltningskostnader. AP-fonderna behöver inte - till skillnad mot t ex privata livförsäkringsbolag - konkurrera om kundernas gunst, och de behöver därför inte locka med (på sikt fåfänga) löften om högre avkastning än index och genomsnitt.
Effekten av att stoppa tennismatchen i Malmö är antisemitisk.
Att koppla samman regeringens i Israel agerande med judar i allmänhet är enfaldigt. Det leder också politiskt farligt fel. Antisemitismen drar lätt på sig en ny kostym. Att Israel är en judisk stat betyder inte att judar i allmänhet - idrottsmän, levande, döda, förintade, ofödda eller i oppositionen mot landets regering - skulle ha del i det som händer i Israel. Här gör de Malmöpolitiker som vill stoppa tennismatchen sig skyldiga till ett obetänksamt och enfaldigt feltänk, liksom – naturligtvis – många demonstranter.
Effekten är antisemitisk av Malmöpolitikernas beslut att motarbeta matchen, även om de som demonstrerar inte själva är antisemiter.
Effekten är antisemitisk av Malmöpolitikernas beslut att motarbeta matchen, även om de som demonstrerar inte själva är antisemiter.
tisdag 3 mars 2009
Metall, omfördelad arbetstid och lägre efterfrågan.
Genom uppgörelsen fördelas arbetstiden mer jämlikt bland arbetstagarna i Metall-kollektivet. Några som alternativt hade förlorat 100 procent av sin arbetstid på grund av uppsägning förlorar nu 20 procent. Några som hade behållit 100 procent av sin arbetstid får nu arbeta enbart 80 procent.
Lönen per timme sänks inte, men antalet arbetade timmar sänks. Det innebär att inkomsten blir lägre. Men medför det bättre eller sämre inkomst för individen än i hans/hennes alternativ? Det beror på.
Om alternativet för individen är a-kassa på ca 60 procent, dvs. fallet med en metallare som slår i taket för a-kassan och får lägre a-kassa än 80 procent. För denne/a medför uppgörelsen en högre inkomst eftersom 80 procent av inkomsten är mer än 60 procent. Om tiden används för utbildning som ger individen en högre produktivitet kan lönen efter krisen bli något högre är lönen före krisen, men först när läget återgått till det normala.
Om alternativet för individen är full inkomst (100 procent) medför uppgörelsen lägre inkomst. Å andra sidan är rimligen den individens risk för att bli uppsagd högre. Om man tar hänsyn till detta, dvs. den ökade arbetslöshetsrisken, kan den statistisk förväntade skillnaden i lön mellan de två alternativen kanske bli ganska liten.
Den totala lönekostnaden blir lägre för företagen. Den totala utbetalade arbetslöshetsersättningen blir rimligen lägre för staten och a-kassorna. Den totala efterfrågan i ekonomin torde sålunda minska. Det motverkar de automatiska stabilisatorernas konjunkturdämpande effekt, och är oönskat i nuvarande konjunkturläge.
När nu Metall höjer sina avgifter för a-kassan motverkar det också de automatiska stabilisatorerna och innebär även det en ur konjunktursynpunkt oönskad indragning av köpkraft.
Statens uppgift att med finanspolitik hålla uppe inhemsk efterfrågan aktualiseras sålunda. Vad blir storleksordningen på den lägre efterfrågan? Det måste man noga följa, naturligtvis, och det kommer att bero på om Metalls uppgörelse i detta undantagstillstånd sätter en trend på arbetsmarknaden. Jag bedömer att Metall inte sätter någon trend eftersom just den exportinriktade verkstadsindustrins läge försämrats snabbare och djupare än någon annan del av svensk ekonomi; där råder bokstavligen ett undantagstillstånd.
I vårpropositionen i april kommer träffsäkra åtgärder i form av mer resurser till kommunerna. (Finansminister Anders Borg: "Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att stadga upp svensk ekonomi. Vi ska, som vi gjort, tillföra mer pengar för att stärka efterfrågan, vi måste se till att Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs för att volymerna inom de olika åtgärderna kan öka. Vi måste också se till att vi har beredskap att tillföra pengar framför allt till kommuner och landsting." (TT den 3 mars).
Till detta kan läggas möjligheten av ytterligare åtgärder mot den inhemska finanskrisen, och att även den självständiga Riksbanken har en meny av åtgärder som finns med i stabiliseringspolitiken.
Men det som verkligen skulle gynna metallarna och det exportorienterade Sverige är ökad efterfrågan på verkstadsprodukter och investeringsvaror från utlandet. Det som kan vända utvecklingen för industrin är fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.
Lönen per timme sänks inte, men antalet arbetade timmar sänks. Det innebär att inkomsten blir lägre. Men medför det bättre eller sämre inkomst för individen än i hans/hennes alternativ? Det beror på.
Om alternativet för individen är a-kassa på ca 60 procent, dvs. fallet med en metallare som slår i taket för a-kassan och får lägre a-kassa än 80 procent. För denne/a medför uppgörelsen en högre inkomst eftersom 80 procent av inkomsten är mer än 60 procent. Om tiden används för utbildning som ger individen en högre produktivitet kan lönen efter krisen bli något högre är lönen före krisen, men först när läget återgått till det normala.
Om alternativet för individen är full inkomst (100 procent) medför uppgörelsen lägre inkomst. Å andra sidan är rimligen den individens risk för att bli uppsagd högre. Om man tar hänsyn till detta, dvs. den ökade arbetslöshetsrisken, kan den statistisk förväntade skillnaden i lön mellan de två alternativen kanske bli ganska liten.
Den totala lönekostnaden blir lägre för företagen. Den totala utbetalade arbetslöshetsersättningen blir rimligen lägre för staten och a-kassorna. Den totala efterfrågan i ekonomin torde sålunda minska. Det motverkar de automatiska stabilisatorernas konjunkturdämpande effekt, och är oönskat i nuvarande konjunkturläge.
När nu Metall höjer sina avgifter för a-kassan motverkar det också de automatiska stabilisatorerna och innebär även det en ur konjunktursynpunkt oönskad indragning av köpkraft.
Statens uppgift att med finanspolitik hålla uppe inhemsk efterfrågan aktualiseras sålunda. Vad blir storleksordningen på den lägre efterfrågan? Det måste man noga följa, naturligtvis, och det kommer att bero på om Metalls uppgörelse i detta undantagstillstånd sätter en trend på arbetsmarknaden. Jag bedömer att Metall inte sätter någon trend eftersom just den exportinriktade verkstadsindustrins läge försämrats snabbare och djupare än någon annan del av svensk ekonomi; där råder bokstavligen ett undantagstillstånd.
I vårpropositionen i april kommer träffsäkra åtgärder i form av mer resurser till kommunerna. (Finansminister Anders Borg: "Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att stadga upp svensk ekonomi. Vi ska, som vi gjort, tillföra mer pengar för att stärka efterfrågan, vi måste se till att Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs för att volymerna inom de olika åtgärderna kan öka. Vi måste också se till att vi har beredskap att tillföra pengar framför allt till kommuner och landsting." (TT den 3 mars).
Till detta kan läggas möjligheten av ytterligare åtgärder mot den inhemska finanskrisen, och att även den självständiga Riksbanken har en meny av åtgärder som finns med i stabiliseringspolitiken.
Men det som verkligen skulle gynna metallarna och det exportorienterade Sverige är ökad efterfrågan på verkstadsprodukter och investeringsvaror från utlandet. Det som kan vända utvecklingen för industrin är fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.
måndag 2 mars 2009
Välkommet och ansvarsfullt med ökad flexibilitet.
Apropos överenskommelsen mellan Metall och arbetsgivarna idag:
Överenskommelsen håller uppe efterfrågan, produktiviteten och utbildningsnivån - jämfört med a-kassa - samt är bättre för allmänna förtroendet. Därmed blir sannolikt hushållens konsumtionsbenägenhet högre och jobben något fler på annat håll i svensk ekonomi.
Det som kan vända utvecklingen för den exportinriktade industrin är framför allt fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.
Överenskommelsen håller uppe efterfrågan, produktiviteten och utbildningsnivån - jämfört med a-kassa - samt är bättre för allmänna förtroendet. Därmed blir sannolikt hushållens konsumtionsbenägenhet högre och jobben något fler på annat håll i svensk ekonomi.
Det som kan vända utvecklingen för den exportinriktade industrin är framför allt fler kunder i utlandet, vilket i sin tur kräver att finanskrisen på våra exportmarknader kraftfullt pressas tillbaka med resoluta åtgärder av regeringarna därstädes.
söndag 1 mars 2009
5% BNP-fall: Läget svårt. Optimism ändå möjlig.
Det 5-procentiga BNP-fall som SCB-offentliggjort för 4:e kvartalet 2008 understryker regeringens upplåning och statsbudgetens roll som motmedel och krigskassa mot krisen. BNP-tillväxt är inte en självklarhet eller evighetsmaskin som alltid kan leverera nya offentliga utgifter och åtaganden.
Krisen är inte svensk eller hemmagjord. Den är importerad. Sällan har vårt lands brist på inflytande i omvärlden känns så frustrerande som nu. Vårt land hotas av internationell finanskris och låg utländsk efterfrågan på vår industrivaruexport. Men vi hotas också av andra länders protektionistiska motåtgärder mot krisen. De motåtgärderna slår mot Sverige, framför allt andra länders och bankers prioritering av inhemska låntagare — särskilt när regeringar kräver att deras stödmottagare köper inhemskt.
I detta läge utvidgas - tyngs! - nu också Sverige och Nordens ansvar till att omfatta även de baltiska ekonomierna och deras problem. Det är en europeisk trend. Hela "gamla" EU:s ansvar utvidgas nu till att hantera även problemen i "nya" EU och Ukraina.
Bestämda åtgärder mot finanskrisen krävs i andra länder också för Sveriges skull.
Sverige drabbas hårdare än andra länder. Vi är ett mer exportberoende land än de flesta andra. Vår export består av större andel investeringsvaror än de flesta andra länders. Att låna till investeringar är idag svårt i de flesta länder på grund av den globala finanskrisen. Det har som en effekt mindre import från Sverige. För oss är det därför viktigare än för andra länder att finanskrisen i andra länder - våra exportmarknader! - blir löst hemma i dessa andra länder; att regeringarna där tar tag i sina sjuka banker med sina giftiga lån - går från tvekan och hummande till att ta ett aktivt ansvar! - och inte tror - eller politiskt paralyseras - att problemen i deras länders finansmarknader löser sig av sig självt, eller utan hjälp av Staten till sjuka inhemska banker.
Grym optimism krävs. Inte allt mörkt.
En positiv överraskning i dagens SCB-tal är den snabba lagerutvecklingen. Varför? Jo, man hade kunnat tro att fabriker producerat "för hyllan" när efterfrågan vikt. Men nej, det har man faktiskt inte gjort. Det innebär - eftersom det är tomt "på hyllan" - att omslaget till ökad produktion och BNP-tillväxt i Sverige blir desto snabbare och kraftigare när efterfrågan väl kommer. För den kommer: bilar, kylskåp, borrar, och andra verkstadsprodukter slits ut och behöver ganska snart bytas ut mot nytt - dvs. mot importerade svenska verkstadsprodukter.
Här hemma är ett positivt inslag i bilden de ökade inkomsterna, särskilt för de 92-93 procent som har jobb. Fallande bensin och råvarupriser, och ökade (avtalsenliga) löneökningar före skatt som ökar ännu mer efter skatt p g a jobbskatteavdrag mm. Klyftorna i samhället både ökar och minskar - den fallande börsen och fastighetsprisutvecklingen har gjort mången fattigare (mindre klyftor), medan ökad arbetslöshet ökar inkomstklyftan mellan de som har och de som inte har jobb.
Ser man närmare på hushållens bedömning är de idag mer positiva än man var före jul beträffande den egna ekonomiska situationen och risken för arbetslöshet. Det gäller inte bara Sverige utan flera länder i Europa.
(SCB-länk
http://www.scb.se/Pages/Product____22908.aspx?produktkod=NR0 103&displaypressrelease=true&pressrele aseid=263310 )
Krisen är inte svensk eller hemmagjord. Den är importerad. Sällan har vårt lands brist på inflytande i omvärlden känns så frustrerande som nu. Vårt land hotas av internationell finanskris och låg utländsk efterfrågan på vår industrivaruexport. Men vi hotas också av andra länders protektionistiska motåtgärder mot krisen. De motåtgärderna slår mot Sverige, framför allt andra länders och bankers prioritering av inhemska låntagare — särskilt när regeringar kräver att deras stödmottagare köper inhemskt.
I detta läge utvidgas - tyngs! - nu också Sverige och Nordens ansvar till att omfatta även de baltiska ekonomierna och deras problem. Det är en europeisk trend. Hela "gamla" EU:s ansvar utvidgas nu till att hantera även problemen i "nya" EU och Ukraina.
Bestämda åtgärder mot finanskrisen krävs i andra länder också för Sveriges skull.
Sverige drabbas hårdare än andra länder. Vi är ett mer exportberoende land än de flesta andra. Vår export består av större andel investeringsvaror än de flesta andra länders. Att låna till investeringar är idag svårt i de flesta länder på grund av den globala finanskrisen. Det har som en effekt mindre import från Sverige. För oss är det därför viktigare än för andra länder att finanskrisen i andra länder - våra exportmarknader! - blir löst hemma i dessa andra länder; att regeringarna där tar tag i sina sjuka banker med sina giftiga lån - går från tvekan och hummande till att ta ett aktivt ansvar! - och inte tror - eller politiskt paralyseras - att problemen i deras länders finansmarknader löser sig av sig självt, eller utan hjälp av Staten till sjuka inhemska banker.
Grym optimism krävs. Inte allt mörkt.
En positiv överraskning i dagens SCB-tal är den snabba lagerutvecklingen. Varför? Jo, man hade kunnat tro att fabriker producerat "för hyllan" när efterfrågan vikt. Men nej, det har man faktiskt inte gjort. Det innebär - eftersom det är tomt "på hyllan" - att omslaget till ökad produktion och BNP-tillväxt i Sverige blir desto snabbare och kraftigare när efterfrågan väl kommer. För den kommer: bilar, kylskåp, borrar, och andra verkstadsprodukter slits ut och behöver ganska snart bytas ut mot nytt - dvs. mot importerade svenska verkstadsprodukter.
Här hemma är ett positivt inslag i bilden de ökade inkomsterna, särskilt för de 92-93 procent som har jobb. Fallande bensin och råvarupriser, och ökade (avtalsenliga) löneökningar före skatt som ökar ännu mer efter skatt p g a jobbskatteavdrag mm. Klyftorna i samhället både ökar och minskar - den fallande börsen och fastighetsprisutvecklingen har gjort mången fattigare (mindre klyftor), medan ökad arbetslöshet ökar inkomstklyftan mellan de som har och de som inte har jobb.
Ser man närmare på hushållens bedömning är de idag mer positiva än man var före jul beträffande den egna ekonomiska situationen och risken för arbetslöshet. Det gäller inte bara Sverige utan flera länder i Europa.
(SCB-länk
http://www.scb.se/Pages/Product____22908.aspx?produktkod=NR0 103&displaypressrelease=true&pressrele aseid=263310 )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
