Oppositionen har idag framlagt sitt alteranativ till regeringens klimatpolitik. Förslaget är förvånandsvärt nationellt fokuserat och skulle bli mycket och onödigt dyrt för Sveriges familjer.
Ohållbar bortom 2020-talet.
Ett faktum som oppositionen inte vill kännas vid är att med deras politik kommer halva Sveriges koldioxidfria elproduktion att läggas ner med början på 2020-talet, om inte förbudet mot att bygga ny kärnkraft skulle hävas. Det gör att oppositionens ambitiösa mål till 2020 – om de skulle gå att uppfylla – ändå skulle gå i kvav när kärnkraften skulle börja avvecklas och import av fossilbaserad (CO2) energi blir en storskalig ersättning i Sveriges energiförsörjning.
Oppositionens klimatmål om minskade utsläpp med 58 procent överträffas på ett kostnadseffektivt sätt genom att ersätta befintliga, mindre, kärnkraftsreaktorer med nya, mer kraftfulla reaktorer. Att på så sätt med måttlig uppoffringar minska utsläppen med 70-90 procent är fullt möjligt, dock inte till 2020.
Men till 2020, då?
Oppositionen lutar sig mot en elprognos som bygger på en planerad kraftig uppgradering av existerande reaktorer. Det är med lika mycket kapacitetshöjning som Barsebäck 1 och 2 tillsammans (9 TWh) till 2015. Både miljö- och vänsterpartiet är dock emot uppgradering av existerande kärnkraftverk i sina energipolitiska programtexter, så man undrar vad som gäller. Oppositionens prognos tar dessutom inte hänsyn till den ökade efterfrågan på el för att driva elbilar (ca 10 TWh), och att mer el krävs till att drivna fler tåg (3-4 TWh). Tågkapaciteten ska ju öka med 50 procent, enligt oppositionens program. Kalkylen över elproduktion och förbrukning hänger alltså inte ihop, varken sakligt eller politiskt.
Nationellt naveskådande klimatpolitik.
Oppositionen bortser att Sveriges utsläpp bara utgör ca 0,2 procent av de globala utsläppen. 99,8 procent av världens utsläpp sker alltså utanför Sveriges gränser. Sveriges effektiva möjlighet att bidra till att lösa klimatfrågan ligger därför i kraftfulla åtgärder i andra länder bl. a genom att bidra med mer resurser till utsläppsminskningar utomlands, realistiska mål hemma, samt att Sverige ska vara en aktiv och pådrivande kraft inom EU och internationellt.
Onödigt höga och kraftiga pris- och skatteökningar för att nå klimatmålen.
De rödgröna sätter i sitt klimat- och energiprogram upp målet att Sverige ska minska utsläppen med 40 procent till 2020 genom åtgärder i Sverige. För att nå dit ska utsläppen minska med 45 procent i den s.k. ”handlande sektorn”, dvs. bl a. i transport- och fastighetssektorerna.
Detta innebär att oppositionen vill att Sverige ska minska utsläppen med 7-8 miljoner ton CO2 mer i dessa sektorer än med regeringens politik, och under en mycket kort tidsperiod. Det betinget skulle innebära en mycket tung – onödigt tung! – ekonomisk belastning på svenska hushåll och svensk ekonomi. Koldioxidskatten – som ligger i bensinpriset – skulle behöva chockhöjas mångdubbelt över dagens prisnivåer, liksom införandet av storskaliga skattefinansierade subventioner till kommunala program, offentliga lokaler, riskkapital, industrirabatter på el, mm.
onsdag 1 april 2009
tisdag 31 mars 2009
Nej tack till (S)ireners förrädiska expansions-sång.
Restriktionen på ytterligare finanspolitiska åtgärder är inte kassabrist utan hänsyn till riskerna med en starkt expansiv överbryggningspolitik i ett läge utan säker internationell uppgång i sikte.
Apropos KI-prognosen om konjunkturläget idag, länk: http://www.konj.se/analysochprognos/konjunkturlaget.106.7d810b7d109c065097980001259.html.)
Att idag gå ut hårt med ökade offentliga utgifter för att motverka krisen är som att spänna upp en brygga över ett vattendrag med okänd bredd och utan visshet om var andra stranden befinner sig. Sverige försökte sig på en sådan ensamvargens överbryggningspolitik på 1970-talet, och den då borgerliga regeringen körde i diket. Det kommer inte att upprepas.
Idag liksom på 1970-talet spelar oppositionen och några akademiska ekonomer likt Homeros sirener en lockande finanspolitisk expansions-sång som kan lockar den ekonomiska politikens ansvariga sjöfarande till sig, för att sedan [i detta sammanhang politiskt] döda dem. Regeringen kommer dock inte låta sig vilseföras av Östros och andras förrädiska sång, utan är beslutsamt bunden vid det finanspolitiska ramverkets fasta mast.
Världshandeln faller 2009 med nära 10 procent, och med den Sveriges industrivaruexport. Dock, utan regeringens strida ström av aktiva motåtgärder hade finanskrisen varit värre och arbetsmarknaden svagare. Vidtagna åtgärder har haft stabiliserande effekt på finansmarknaden (de s.k. TED-spreadarna är nu närmast normala). Åtgärderna på arbetsmarknaden är fokuserade på att lindra den akuta situationen och förbättra anställningsbarheten hos varslade och friställda människor. Varslen ökade inte i mars månad.
Finanskrisen har regeringen motat med bl a kapitaltillskottsprogram, garantiprogram, stödlagen, direkta insatser för kreditgivning till företag, insatser för fordonsindustrin, expansiv finans- och skattepolitik (jobbskatteavdraget bl a), sänkta socialavgifter, satsningar på infrastruktur, forskning och utbildning, anstånd med skatteinbetalningar för företag, avdrag för ROT-arbeten, insatser för korttidsarbetslösa, , ökad subvention av nystartjobb, fler platser i jobb- och utvecklingsgarantin, särskilt anställningsstöd, mm.
Apropos KI-prognosen om konjunkturläget idag, länk: http://www.konj.se/analysochprognos/konjunkturlaget.106.7d810b7d109c065097980001259.html.)
Att idag gå ut hårt med ökade offentliga utgifter för att motverka krisen är som att spänna upp en brygga över ett vattendrag med okänd bredd och utan visshet om var andra stranden befinner sig. Sverige försökte sig på en sådan ensamvargens överbryggningspolitik på 1970-talet, och den då borgerliga regeringen körde i diket. Det kommer inte att upprepas.
Idag liksom på 1970-talet spelar oppositionen och några akademiska ekonomer likt Homeros sirener en lockande finanspolitisk expansions-sång som kan lockar den ekonomiska politikens ansvariga sjöfarande till sig, för att sedan [i detta sammanhang politiskt] döda dem. Regeringen kommer dock inte låta sig vilseföras av Östros och andras förrädiska sång, utan är beslutsamt bunden vid det finanspolitiska ramverkets fasta mast.
Världshandeln faller 2009 med nära 10 procent, och med den Sveriges industrivaruexport. Dock, utan regeringens strida ström av aktiva motåtgärder hade finanskrisen varit värre och arbetsmarknaden svagare. Vidtagna åtgärder har haft stabiliserande effekt på finansmarknaden (de s.k. TED-spreadarna är nu närmast normala). Åtgärderna på arbetsmarknaden är fokuserade på att lindra den akuta situationen och förbättra anställningsbarheten hos varslade och friställda människor. Varslen ökade inte i mars månad.
Finanskrisen har regeringen motat med bl a kapitaltillskottsprogram, garantiprogram, stödlagen, direkta insatser för kreditgivning till företag, insatser för fordonsindustrin, expansiv finans- och skattepolitik (jobbskatteavdraget bl a), sänkta socialavgifter, satsningar på infrastruktur, forskning och utbildning, anstånd med skatteinbetalningar för företag, avdrag för ROT-arbeten, insatser för korttidsarbetslösa, , ökad subvention av nystartjobb, fler platser i jobb- och utvecklingsgarantin, särskilt anställningsstöd, mm.
söndag 29 mars 2009
Nej tack till Schlingmanns moderatmarxism. Resurserna skapas i företagen!
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann förefaller vilja sätta bilden av Moderaterna som ett fördelningsfixerat anti-kapitalistiskt parti.
Det blir min slutsats av hans artikel i Svenska Dagbladet med krav på ett ”progressivt” näringsliv ”som kliver fram” som ”en aktör”(26/3). Partisekreteraren skriver en artikel med det tydliga syftet att inte stå som försvarare av privat företagsamhet utan intar istället en position som utformare och förmedlare av negativa bilder av privat företagande. Artikeln kunde med sitt ordval, sina bilder och sina formuleringar om den enkla vardagen i svenska företag lika gärna ha varit skriven av Lars Ohly eller någon i 1968 års begreppsvärld.
Schlingmanns komparativa fördel är bildsättning och ordval i politisk kommunikation; dvs. en upptagenhet med politikens formspråk snarare än politikens innehåll. I artikeln slår detta tillbaka på författaren. Schlingmann argumenterar i tre steg om ”näringslivet” – benämnt i singularis bestämd form. (1) Först målar han upp en nidbild, (2) därpå torgför och upphöjer han denna till allmän sanning, (3) för att till sist bejaka och solidarisera sig med nidbilden och dra allmänna slutsatser.
Anspråken på en egen högre insikt om hur det går till här i världen är något löjeväckande: ”Som representant för politiken [tillåter jag mig] att ha synpunkter”. För egen del betackar jag mig naturligtvis för Schlingmanns anspråk att tala för någon annan än sig själv, eller möjligen Moderaterna. Det är verbalt 68-trams att låtsas som om det finns entydiga begrepp som ”politiken” (eller ”näringslivet”), som dessutom skulle kunna företrädas av en person, särskilt inte av en partisekreterare. Men det är på detta sätt som ”politiken” (och ”näringslivet”) som klassbegrepp även omhuldas av t ex Mona Sahlin, Marita Ulvskog och betongpampar (S).
Vänstern använder ordet ”progressiv” som beteckning på sig själv. Så även Schlingmann. Den egna goda ”progressiva” gruppen – lätt maskerat definierad som de som fokuserar på fördelningsfrågor – ställs i kontrast till de andra, de dåliga, själviska och giriga näringslivet. Vänsterns – och Schlingmanns – världsbild är klassamhällets; det strävsamma löntagarkollektivet ställs mot det giriga företagarkollektivet.
Schlingman känner uppenbarligen inte till att det progressiva i företagsvärlden är något helt annat än i politikens värld, nämligen insatser av individer och företag som hittar på nytt, som står för entreprenörskap, innovationer och nya metoder för att tillfredställa existerande efterfrågan, eller som är kreativa och introducerar varor och tjänster som ingen tidigare tänkt på. Detta är progressivt företagande – inte att också företag ska hålla på med politikens fördelningsfrågor.
Det är i dessa kreativa företagarmiljöer som dynamiken finns och som sedan kan sprida sig med resultatet högre inkomster, fler jobb och högre produktivitet till gruppen större företag (eller växa till större företag) – dvs. till nivåerna som Schlingmann observerar och föraktar.
Problemet för ”politikens representant” (M) är att det i verkligheten inte finns något kollektiv, eller någon kartell, av företag och företagare med gemensamt intresse som har en gemensam brevlåda. Alla konkurrerar med varandra om arbetskraft, kapital, kunder, hyror, osv. ICA-handlaren vill ha flest kunder till sig och har motstridigt intresse med Lidl- butiken. Kontorschefen i Handelsbanken konkurrerar med dito i Nordea. Importörer reser inte tillsammans när de ska hitta leverantörer. Näringslivet är inte en kartell, inte en organisation och framför allt inte något kollektiv.
Schlingmann odlar genom hela artikeln begreppet ”näringslivet” i singularis bestämd form, och beskriver det som ”en aktör”. Men det finns ingen enhetlig ”aktör”, och ska inte heller finnas. I landet finns flera hundra tusen företagare – enskilda människor som äger och driver, oftast små, företag. Lägg därtill ett antal tusen anställda företagsledare vars huvudmän är externa ägare. Dessa ägare i sin tur kan vara allt från tämligen anonyma pensionsplacerande institutioner till identifierbara och välkända individer och familjer.
Företagare kan aldrig reduceras till ”en aktör” utan består av hundratusentals personer. Enbart i organisationen Företagarna finns ca 70 000 företagare – fysiska personer – som medlemmar. Inte heller företagsledare är någon homogen grupp som kan – eller bör – agera som kollektiv.
Det som kanske upprör mig mest är Schlingmanns beskrivning av alla dessa olika företagare och företag som en grupp av kortsiktiga parasiter som nu i krisen vill grabba åt sig av skattebetalarnas pengar. Framställningen är försåtlig. Schlingmann ger först varianter av negativa beskrivningar av företag och företagare, och upphöjer sedan varje bild till en ”allmän bild” som ”många upplever”, som ”tonar fram” och som ”för många framstår”. Istället för att gå till saken och bedöma vad som är korrekt bild, och diskutera utifrån det, kolporterar Schlingmann nidbilder som upphöjs till generella sanningar.
Det anti-kapitalistiska budskapet hamras in. Landets företag och företagare beskrivs som kortsiktiga som står ”i kö med krav på att ta del av skattebetalarnas pengar.” Näringslivet är för den moderate partisekreteraren t ex ”ett intresse som försvarar sina intressen och ställer krav på skattebetalarnas pengar”. Företagande är ”konservativt och förändringsobenäget” till skillnad från den värld i vilken ”politikens” representant lever med sin ”progressiva” vardag. Själv tror jag tvärtom att dynamiken är en företagandets grundförutsättning. Företagare som tänker lika statiskt som Schlingmann överlever inte länge.
Det är inte ett näringslivskollektiv som behövs för att ”kliva fram och bestämma sig för att bli en aktör” – det är snarare enskilda, ansvarstagande och hårt arbetande individer som behöver synas och lyssnas till mer i debatten. Så min maning till Sveriges företagare blir: acceptera inte att buntas ihop till ett kollektiv av den moderate partisekreteraren, jobba på att vara lönsamma och kreativa i er egen verksamhet och vardag. Det är ni som är vardagslivets hjältar.
Resurser skapas i företag – inte i politikens fördelningspolitiska huggsexa.
Det blir min slutsats av hans artikel i Svenska Dagbladet med krav på ett ”progressivt” näringsliv ”som kliver fram” som ”en aktör”(26/3). Partisekreteraren skriver en artikel med det tydliga syftet att inte stå som försvarare av privat företagsamhet utan intar istället en position som utformare och förmedlare av negativa bilder av privat företagande. Artikeln kunde med sitt ordval, sina bilder och sina formuleringar om den enkla vardagen i svenska företag lika gärna ha varit skriven av Lars Ohly eller någon i 1968 års begreppsvärld.
Schlingmanns komparativa fördel är bildsättning och ordval i politisk kommunikation; dvs. en upptagenhet med politikens formspråk snarare än politikens innehåll. I artikeln slår detta tillbaka på författaren. Schlingmann argumenterar i tre steg om ”näringslivet” – benämnt i singularis bestämd form. (1) Först målar han upp en nidbild, (2) därpå torgför och upphöjer han denna till allmän sanning, (3) för att till sist bejaka och solidarisera sig med nidbilden och dra allmänna slutsatser.
Anspråken på en egen högre insikt om hur det går till här i världen är något löjeväckande: ”Som representant för politiken [tillåter jag mig] att ha synpunkter”. För egen del betackar jag mig naturligtvis för Schlingmanns anspråk att tala för någon annan än sig själv, eller möjligen Moderaterna. Det är verbalt 68-trams att låtsas som om det finns entydiga begrepp som ”politiken” (eller ”näringslivet”), som dessutom skulle kunna företrädas av en person, särskilt inte av en partisekreterare. Men det är på detta sätt som ”politiken” (och ”näringslivet”) som klassbegrepp även omhuldas av t ex Mona Sahlin, Marita Ulvskog och betongpampar (S).
Vänstern använder ordet ”progressiv” som beteckning på sig själv. Så även Schlingmann. Den egna goda ”progressiva” gruppen – lätt maskerat definierad som de som fokuserar på fördelningsfrågor – ställs i kontrast till de andra, de dåliga, själviska och giriga näringslivet. Vänsterns – och Schlingmanns – världsbild är klassamhällets; det strävsamma löntagarkollektivet ställs mot det giriga företagarkollektivet.
Schlingman känner uppenbarligen inte till att det progressiva i företagsvärlden är något helt annat än i politikens värld, nämligen insatser av individer och företag som hittar på nytt, som står för entreprenörskap, innovationer och nya metoder för att tillfredställa existerande efterfrågan, eller som är kreativa och introducerar varor och tjänster som ingen tidigare tänkt på. Detta är progressivt företagande – inte att också företag ska hålla på med politikens fördelningsfrågor.
Det är i dessa kreativa företagarmiljöer som dynamiken finns och som sedan kan sprida sig med resultatet högre inkomster, fler jobb och högre produktivitet till gruppen större företag (eller växa till större företag) – dvs. till nivåerna som Schlingmann observerar och föraktar.
Problemet för ”politikens representant” (M) är att det i verkligheten inte finns något kollektiv, eller någon kartell, av företag och företagare med gemensamt intresse som har en gemensam brevlåda. Alla konkurrerar med varandra om arbetskraft, kapital, kunder, hyror, osv. ICA-handlaren vill ha flest kunder till sig och har motstridigt intresse med Lidl- butiken. Kontorschefen i Handelsbanken konkurrerar med dito i Nordea. Importörer reser inte tillsammans när de ska hitta leverantörer. Näringslivet är inte en kartell, inte en organisation och framför allt inte något kollektiv.
Schlingmann odlar genom hela artikeln begreppet ”näringslivet” i singularis bestämd form, och beskriver det som ”en aktör”. Men det finns ingen enhetlig ”aktör”, och ska inte heller finnas. I landet finns flera hundra tusen företagare – enskilda människor som äger och driver, oftast små, företag. Lägg därtill ett antal tusen anställda företagsledare vars huvudmän är externa ägare. Dessa ägare i sin tur kan vara allt från tämligen anonyma pensionsplacerande institutioner till identifierbara och välkända individer och familjer.
Företagare kan aldrig reduceras till ”en aktör” utan består av hundratusentals personer. Enbart i organisationen Företagarna finns ca 70 000 företagare – fysiska personer – som medlemmar. Inte heller företagsledare är någon homogen grupp som kan – eller bör – agera som kollektiv.
Det som kanske upprör mig mest är Schlingmanns beskrivning av alla dessa olika företagare och företag som en grupp av kortsiktiga parasiter som nu i krisen vill grabba åt sig av skattebetalarnas pengar. Framställningen är försåtlig. Schlingmann ger först varianter av negativa beskrivningar av företag och företagare, och upphöjer sedan varje bild till en ”allmän bild” som ”många upplever”, som ”tonar fram” och som ”för många framstår”. Istället för att gå till saken och bedöma vad som är korrekt bild, och diskutera utifrån det, kolporterar Schlingmann nidbilder som upphöjs till generella sanningar.
Det anti-kapitalistiska budskapet hamras in. Landets företag och företagare beskrivs som kortsiktiga som står ”i kö med krav på att ta del av skattebetalarnas pengar.” Näringslivet är för den moderate partisekreteraren t ex ”ett intresse som försvarar sina intressen och ställer krav på skattebetalarnas pengar”. Företagande är ”konservativt och förändringsobenäget” till skillnad från den värld i vilken ”politikens” representant lever med sin ”progressiva” vardag. Själv tror jag tvärtom att dynamiken är en företagandets grundförutsättning. Företagare som tänker lika statiskt som Schlingmann överlever inte länge.
Det är inte ett näringslivskollektiv som behövs för att ”kliva fram och bestämma sig för att bli en aktör” – det är snarare enskilda, ansvarstagande och hårt arbetande individer som behöver synas och lyssnas till mer i debatten. Så min maning till Sveriges företagare blir: acceptera inte att buntas ihop till ett kollektiv av den moderate partisekreteraren, jobba på att vara lönsamma och kreativa i er egen verksamhet och vardag. Det är ni som är vardagslivets hjältar.
Resurser skapas i företag – inte i politikens fördelningspolitiska huggsexa.
fredag 27 mars 2009
Fel med skattechock, särskilt i lågkonjunktur.
Idag föreslår på DN-debatt socialdemokraterna nya skatter (http://www.dn.se/opinion/debatt/infor-ny-formogenhetsskatt-och-hoj-inkomstskatterna-1.831250 )
Återinförd förmögenhetsskatt.
Socialdemokraterna har återigen demonstrerat att de inte förstår hur företagare och investerare tänker och fungerar i en globaliserad värld.
I socialdemokraternas Sverige är det tydligen bättre om småföretagens expansion sker med hos banker upplånade pengar, hellre än med förmögenhetskapital som ägs av fysiska personer.
S skrämmer bort investeringskapital från Sverige med sitt hot om ny förmögenhetsskatt 2010. I ett EU med fri rörlighet för kapital och i en globaliserad världsekonomi är S-politiken därför kontraproduktiv om det är jobb och företag i Sverige man vill ha.
Höjd fastighetsskatt.
Ena veckan vill S ta bort skatten på uppskovsränta (av S benämnd ”Stockholmsskatt”) vilket skulle gynna de ”rika” i Stockholm. Denna vecka vill man höja skatten och missgynna ungefär samma grupp ”rika” med högre fastighetsskatt, sannolikt koncentrerade till storstäder som Stockholm. Ett sammelsurium av fördelningspolitik i fastighetsbeskattningen.
Jobbskatteavdragen accepterade.
Det är oerhört glädjande att Socialdemokraterna nu verkar acceptera alla tre stegen i jobbskatteavdraget som regeringen successivt infört. Det är bara att gratulera Sveriges låg- och medelinkomsttagare!
Högre skatter och skattechock.
S annonserar nu samtidigt att man vill höja andra skatter (”stänger inte dörren”). Med tanke på de ökade utgifter som beskrivs av partiet rör det sig dock mångdubbelt mer än de fem mdr kr som nämns i DN-artikeln.
Samtidigt går S emot att staten ska låna för expansiva åtgärder i vårbudgeten.
De här skatteändringarna är okloka av flera skäl.
Att nettohöja skatterna (att vara emot eller vilja återta ”ofinansierade” skattesänkningar) skulle ha en åtstramande effekt i ett konjunkturläge när en expansiv finanspolitik bör föras, dvs. en politik att höja skatterna leder till fler varsel och lägre sysselsättning. T ex om S vill höja skatterna för att ge mer pengar till kommunerna kan nettot ändå bli ungefär noll vad gäller arbetslösheten.
Med den inriktning som S har på sina skattehöjningar drabbas de som vill satsa på utbildning och förkovran. Med S skattepolitik lönar det sig sämre att studera till jobb som betalas bättre. Det är dålig politik i en värld där höjd kompetens bör främjas – inte motverkas.
Återinförd förmögenhetsskatt.
Socialdemokraterna har återigen demonstrerat att de inte förstår hur företagare och investerare tänker och fungerar i en globaliserad värld.
I socialdemokraternas Sverige är det tydligen bättre om småföretagens expansion sker med hos banker upplånade pengar, hellre än med förmögenhetskapital som ägs av fysiska personer.
S skrämmer bort investeringskapital från Sverige med sitt hot om ny förmögenhetsskatt 2010. I ett EU med fri rörlighet för kapital och i en globaliserad världsekonomi är S-politiken därför kontraproduktiv om det är jobb och företag i Sverige man vill ha.
Höjd fastighetsskatt.
Ena veckan vill S ta bort skatten på uppskovsränta (av S benämnd ”Stockholmsskatt”) vilket skulle gynna de ”rika” i Stockholm. Denna vecka vill man höja skatten och missgynna ungefär samma grupp ”rika” med högre fastighetsskatt, sannolikt koncentrerade till storstäder som Stockholm. Ett sammelsurium av fördelningspolitik i fastighetsbeskattningen.
Jobbskatteavdragen accepterade.
Det är oerhört glädjande att Socialdemokraterna nu verkar acceptera alla tre stegen i jobbskatteavdraget som regeringen successivt infört. Det är bara att gratulera Sveriges låg- och medelinkomsttagare!
Högre skatter och skattechock.
S annonserar nu samtidigt att man vill höja andra skatter (”stänger inte dörren”). Med tanke på de ökade utgifter som beskrivs av partiet rör det sig dock mångdubbelt mer än de fem mdr kr som nämns i DN-artikeln.
Samtidigt går S emot att staten ska låna för expansiva åtgärder i vårbudgeten.
De här skatteändringarna är okloka av flera skäl.
Att nettohöja skatterna (att vara emot eller vilja återta ”ofinansierade” skattesänkningar) skulle ha en åtstramande effekt i ett konjunkturläge när en expansiv finanspolitik bör föras, dvs. en politik att höja skatterna leder till fler varsel och lägre sysselsättning. T ex om S vill höja skatterna för att ge mer pengar till kommunerna kan nettot ändå bli ungefär noll vad gäller arbetslösheten.
Med den inriktning som S har på sina skattehöjningar drabbas de som vill satsa på utbildning och förkovran. Med S skattepolitik lönar det sig sämre att studera till jobb som betalas bättre. Det är dålig politik i en värld där höjd kompetens bör främjas – inte motverkas.
söndag 22 mars 2009
Tillbaks på ruta ett i energipolitiken med S, V och MP
– De rödgröna river upp riksdagsbeslut och återinför förbudslagar mot kärnkraft efter en valvinst 2010. Det skulle försätta Sverige i ett energipolitiskt tvångsläge med delvis fossilbaserad reguljär elimport på 2020-talet.
– De rödgröna anger höga mål för förnybar elproduktion utan att nämna de drakoniska kostnadsökningar för hushåll och vanliga skattebetalare som deras mål innebär. Samtidigt vill man tydligen att industrin – obegripligt hur – ska fredas för kostnadsökningar. Med detta upplägg motverkas dessutom att klimatmålen uppnås på ett kostnadseffektivt sätt.
– En avgörande oklarhet för nästa mandatperiod kvarstår: Kommer de rödgröna att acceptera planerade stora uppgraderingar av existerande reaktorer?
************
De rödgröna återinför förbudslagar vid valvinst 2010.
Före valet 2010 kommer riksdagen att ha avskaffat den nu gällande ”Avvecklingslagen” för kärnkraft och kommer även att ha tagit bort nybyggnadsförbudet för nya reaktorer. Oppositionen S, MP och V kommer därmed år 2010 att gå till val på att återinföra lagar som tvingar fram nedläggning av svensk kärnkraft och framför allt som förbjuder bygge av nya reaktorer; ”kärnkraften vill vi successivt fasa ut …” (DN-debatt).
Accepterar de rödgröna uppgradering av kärnkraft nästa mandatperiod?
Ett stort eltillskott på inte mindre än 9 TWh fram till 2015 planeras komma från uppgraderingar av existerande reaktorer. Både MP och V har varit emot att kärnkraftverken uppgraderas till högre produktionskapacitet. Skulle V och MP som regeringspartier säga ja till en kraftfull uppgradering av kärnkraftverken under nästa mandatperiod? Är det innebörden av texten ”[Vi] upprätthåller effekten i energisystemet på både kort och lång sikt.” (DN-debatt). Som jämförelse kan nämnas att vindkraften idag står för mindre än 2 TWh, och att de båda Barsebäcksreaktorerna tillsammans producerade ungefär 9 TWh.
Oansvarigt att försätta Sverige i läge utan handlingsfrihet.
De rödgrönas senfärdighet och ovilja att fatta rätt beslut i energipolitiken försätter Sverige i en försörjningsmässsig tvångssituation på 2020-talet. Med enbart gamla reaktorer som inte får ersättas med nya tvingas vårt land förlita sig på import av delvis fossilbaserad el (kol eller gas).
S, MP o V-kalkylerna utgår från en uppskattad teknisk livslängd om 60 år för de svenska reaktorerna. Den ekonomiska och säkerhetsmässiga livslängden är dock kortare, sannolikt 50-55 år. Det innebär att de äldsta reaktorerna genom ägarnas beslut kan komma att tas ur drift successivt från 2020-2025. Då försvinner överskottet på el, och slår om i ett importberoende. Eftersom det tar minst 12-15 år för att få en ny reaktor på plats måste planeringen för nya reaktorer påbörjas omgående, och kan inte vänta till 2015, som S, MP och V vill.
– De rödgröna anger höga mål för förnybar elproduktion utan att nämna de drakoniska kostnadsökningar för hushåll och vanliga skattebetalare som deras mål innebär. Samtidigt vill man tydligen att industrin – obegripligt hur – ska fredas för kostnadsökningar. Med detta upplägg motverkas dessutom att klimatmålen uppnås på ett kostnadseffektivt sätt.
– En avgörande oklarhet för nästa mandatperiod kvarstår: Kommer de rödgröna att acceptera planerade stora uppgraderingar av existerande reaktorer?
************
De rödgröna återinför förbudslagar vid valvinst 2010.
Före valet 2010 kommer riksdagen att ha avskaffat den nu gällande ”Avvecklingslagen” för kärnkraft och kommer även att ha tagit bort nybyggnadsförbudet för nya reaktorer. Oppositionen S, MP och V kommer därmed år 2010 att gå till val på att återinföra lagar som tvingar fram nedläggning av svensk kärnkraft och framför allt som förbjuder bygge av nya reaktorer; ”kärnkraften vill vi successivt fasa ut …” (DN-debatt).
Accepterar de rödgröna uppgradering av kärnkraft nästa mandatperiod?
Ett stort eltillskott på inte mindre än 9 TWh fram till 2015 planeras komma från uppgraderingar av existerande reaktorer. Både MP och V har varit emot att kärnkraftverken uppgraderas till högre produktionskapacitet. Skulle V och MP som regeringspartier säga ja till en kraftfull uppgradering av kärnkraftverken under nästa mandatperiod? Är det innebörden av texten ”[Vi] upprätthåller effekten i energisystemet på både kort och lång sikt.” (DN-debatt). Som jämförelse kan nämnas att vindkraften idag står för mindre än 2 TWh, och att de båda Barsebäcksreaktorerna tillsammans producerade ungefär 9 TWh.
Oansvarigt att försätta Sverige i läge utan handlingsfrihet.
De rödgrönas senfärdighet och ovilja att fatta rätt beslut i energipolitiken försätter Sverige i en försörjningsmässsig tvångssituation på 2020-talet. Med enbart gamla reaktorer som inte får ersättas med nya tvingas vårt land förlita sig på import av delvis fossilbaserad el (kol eller gas).
S, MP o V-kalkylerna utgår från en uppskattad teknisk livslängd om 60 år för de svenska reaktorerna. Den ekonomiska och säkerhetsmässiga livslängden är dock kortare, sannolikt 50-55 år. Det innebär att de äldsta reaktorerna genom ägarnas beslut kan komma att tas ur drift successivt från 2020-2025. Då försvinner överskottet på el, och slår om i ett importberoende. Eftersom det tar minst 12-15 år för att få en ny reaktor på plats måste planeringen för nya reaktorer påbörjas omgående, och kan inte vänta till 2015, som S, MP och V vill.
lördag 21 mars 2009
Det värsta överståndet för amerikansk bilindustri?
Våras det för bilindustrin – i alla fall i USA? Financial Times rapporterar idag den 21/3 att analytiker i USA är ”försiktigt optimistiska” om den amerikanska bilindustrin. Deras utgångspunkt är börsens egenskap att fungera som en framåtblickande indikator, att GMs aktiekurs mer än fördubblats de gångna två veckorna och att Fords kurs har gått upp 50 procent. Även underleverantörerna har dragit till sig investerare.
Någon gång ska botten ha nåtts. Kanske det är nu, och i USA?
*********************
Wall Street hints worst is over for carmakers
By Bernard Simon and John Reed
Published: March 21 2009 02:00 | Last updated: March 21 2009 02:00
The worst could soon be over for the embattled global motor industry if the stock market lives up to its reputation as a reliable leading indicator.
General Motors' shares have more than doubled in the past two weeks from their seven-decade low.
Ford's stock is up 50 per cent to $2.70 and Colin Langan, analyst at UBS, expects it to advance to $5. Investors have also flocked to the carmakers' suppliers.
The rally coincides with glimmers of light that have begun to punctuate the relentlessly bad news coming out of the automotive sector.
"The majority of the world light vehicle market is probably bottoming out," said Pete Kelly, a forecaster with JD Power and Associates. "The question is how long until we get an improvement."
Brian Johnson, analyst at Barclays Capital, echoed the cautious optimism - with the emphasis on cautious - telling clients that "at least a few positives appear to be bolstering confidence in a mid-term recovery".
Over the past week, Ford Credit, Ford's vehicle -financing arm, has raised $3bn and Nissan $1.5bn through the US Federal Reserve's new term asset-backed securities loan (Talf) scheme.
Aimed at easing the credit crunch that has helped choke off vehicle sales, Talf allows investors to use pools of asset-backed securities - such as prime vehicle loans - as collateral for Fed loans. "It helps us provide loans and leases to Ford dealers and customers," Ford Credit said.
Mr Johnson estimates that Talf could generate sales of 300,000-500,000 vehicles, equal to about 4 per cent of this year's projected total.
Meanwhile, the US government has moved to alleviate suppliers' distress with a $5bn lifeline that guarantees receivables from their carmaker customers and provides immediate liquidity through sales of receivables to the Treasury at a discount.
"This is the first piece of our efforts to assist this important industry," a -member of President Obama's automotive industry taskforce said, foreshadowing a series of other announcements over the next week or two.
Further government aid for GM and Chrysler could boost their sales, which have dropped more sharply than most of their competitors, partly because of concern over their future.
Yesterday, Steve Rattner, a senior member of the automotive taskforce, said that GM and Chrysler may need much more than the $21.6bn they have requested.
"It could be considerably higher, I won't deny that," he told Bloomberg TV.
Consumer reluctance to buy new cars and trucks remains the crux of the industry's problems.
US sales in March so far show no improvement from the severely depressed levels seen in the first two months of the year. In western Europe, new-car registrations were 22 per cent lower in January and February than a year earlier.
Experian Automotive, a data analysis group, estimates that the proportion of car loans more than 60 days overdue has climbed to 1.04 per cent from 0.89 per cent in late 2007. Loans totalling $29bn are now more than 30 days overdue.
According to Patrick Archambault, an analyst at Goldman Sachs: "We still see scant evidence to suggest the steep fall in retail vehicle demand has concluded."
Mr Archambault has lowered his forecast of US light vehicle sales this year and next by 1m units each to 10m and 12m units, respectively, compared with 16.1m in 2007.
Even so, some developments suggest the market may be at, or near, a bottom.
Edmunds.com published a lengthy list this week of new models - ranging from the Honda Civic to the BMW 6-Series - that are now cheaper than their one-year-old used counterparts.
Used car prices have bounced up markedly recently, while carmakers have piled discounts and other incentives on new models.
George Pipas, Ford's sales analyst, says consumer confidence is the key to recovery. "People are waiting to understand how the cornucopia of fiscal and monetary actions are going to shake out," he says.
"When they understand the benefits, we have the potential for a second half (of the year) stronger than we think."
Copyright The Financial Times Limited 2009
Här följer artikeln: http://www.ft.com/cms/s/0/0b35d202-15b9-11de-b9a9-0000779fd2ac.html .
Någon gång ska botten ha nåtts. Kanske det är nu, och i USA?
*********************
Wall Street hints worst is over for carmakers
By Bernard Simon and John Reed
Published: March 21 2009 02:00 | Last updated: March 21 2009 02:00
The worst could soon be over for the embattled global motor industry if the stock market lives up to its reputation as a reliable leading indicator.
General Motors' shares have more than doubled in the past two weeks from their seven-decade low.
Ford's stock is up 50 per cent to $2.70 and Colin Langan, analyst at UBS, expects it to advance to $5. Investors have also flocked to the carmakers' suppliers.
The rally coincides with glimmers of light that have begun to punctuate the relentlessly bad news coming out of the automotive sector.
"The majority of the world light vehicle market is probably bottoming out," said Pete Kelly, a forecaster with JD Power and Associates. "The question is how long until we get an improvement."
Brian Johnson, analyst at Barclays Capital, echoed the cautious optimism - with the emphasis on cautious - telling clients that "at least a few positives appear to be bolstering confidence in a mid-term recovery".
Over the past week, Ford Credit, Ford's vehicle -financing arm, has raised $3bn and Nissan $1.5bn through the US Federal Reserve's new term asset-backed securities loan (Talf) scheme.
Aimed at easing the credit crunch that has helped choke off vehicle sales, Talf allows investors to use pools of asset-backed securities - such as prime vehicle loans - as collateral for Fed loans. "It helps us provide loans and leases to Ford dealers and customers," Ford Credit said.
Mr Johnson estimates that Talf could generate sales of 300,000-500,000 vehicles, equal to about 4 per cent of this year's projected total.
Meanwhile, the US government has moved to alleviate suppliers' distress with a $5bn lifeline that guarantees receivables from their carmaker customers and provides immediate liquidity through sales of receivables to the Treasury at a discount.
"This is the first piece of our efforts to assist this important industry," a -member of President Obama's automotive industry taskforce said, foreshadowing a series of other announcements over the next week or two.
Further government aid for GM and Chrysler could boost their sales, which have dropped more sharply than most of their competitors, partly because of concern over their future.
Yesterday, Steve Rattner, a senior member of the automotive taskforce, said that GM and Chrysler may need much more than the $21.6bn they have requested.
"It could be considerably higher, I won't deny that," he told Bloomberg TV.
Consumer reluctance to buy new cars and trucks remains the crux of the industry's problems.
US sales in March so far show no improvement from the severely depressed levels seen in the first two months of the year. In western Europe, new-car registrations were 22 per cent lower in January and February than a year earlier.
Experian Automotive, a data analysis group, estimates that the proportion of car loans more than 60 days overdue has climbed to 1.04 per cent from 0.89 per cent in late 2007. Loans totalling $29bn are now more than 30 days overdue.
According to Patrick Archambault, an analyst at Goldman Sachs: "We still see scant evidence to suggest the steep fall in retail vehicle demand has concluded."
Mr Archambault has lowered his forecast of US light vehicle sales this year and next by 1m units each to 10m and 12m units, respectively, compared with 16.1m in 2007.
Even so, some developments suggest the market may be at, or near, a bottom.
Edmunds.com published a lengthy list this week of new models - ranging from the Honda Civic to the BMW 6-Series - that are now cheaper than their one-year-old used counterparts.
Used car prices have bounced up markedly recently, while carmakers have piled discounts and other incentives on new models.
George Pipas, Ford's sales analyst, says consumer confidence is the key to recovery. "People are waiting to understand how the cornucopia of fiscal and monetary actions are going to shake out," he says.
"When they understand the benefits, we have the potential for a second half (of the year) stronger than we think."
Copyright The Financial Times Limited 2009
Här följer artikeln: http://www.ft.com/cms/s/0/0b35d202-15b9-11de-b9a9-0000779fd2ac.html .
onsdag 18 mars 2009
Svag krona skapar rea på svenska företag
(Från Dagens Industri den 18 mars 2009)
Svenska bönder blir rikare, gränshandeln blomstrar och deflationshotet hålls borta. Listan i medierna över kronfallets fördelar verkar sakna slut. Låt oss dock lyfta fram två ouppmärksammade faror.
Den svenska kronans värde har fallit med inte mindre än 26 procent på sju månader. Det är ett större kronfall än hösten 1992. Den svaga kronkursen innebär att svenska företag kan köpas upp för en spottstyver - med 26 procents rabatt till dem som har tillgångar i euro och dollar. Det finns därmed en möjlighet att kapitalstarka euro- och dollarinnehavare strax fångar tillfället i flykten och startar en våg av uppköp av svenska företag.
Det är farofyllt för Sverige att huvudkontor och forskningsavdelningar flyttar ut. Spetskompetens kan också flytta utomlands som resultat av uppköp. Sverige har varit med om utarmande utlandsuppköp förr. Vi står inför en akut risk att det bryter ut en internationell huggsexa om billiga svenska företag. Osäkerheten om framtida kronkurs innebär för många företag att de inte vet om en affär kommer att gå med vinst eller med förlust. En svensk importör eller exportör som avtalar en order i dag vet inte om affären går med vinst eller förlust när leverans sker till exempel tre månader senare.
Osäkerheten är i dag långt större än normalt., försäkringar mot växelkurssvängningar blir därför extra dyra. Att leva med en volatil växelkurs i skuggan av det stora euroområdet fungerar numera i praktiken som ett handelshinder för Sverige. Det bromsar därmed tillväxt och lönsamhet.
Detta är två viktiga skäl för att med nya ögon ta upp frågan om ett införande av euron i Sverige. Som ett litet land utanför euroområdet råkar vi ut för delvis nya typer av växelkursproblem, trots att vår ekonomi är allmänt välskött i internationell jämförelse. Vi kan minska risker och problem inför framtiden genom att omgående försöka få ett snabbspår in i EU:s eurosamarbete. Möjligheten för detta kan öppna sig nu när snabbspår till euron för några EU-länder övervägs som en av flera stabiliserande åtgärder för Öst- och Centraleuropa. Sverige bör hänga på om möjligheten till ett snabbspår skulle yppa sig.
CARL B HAMILTON, OLLE SCHMIDT
Svenska bönder blir rikare, gränshandeln blomstrar och deflationshotet hålls borta. Listan i medierna över kronfallets fördelar verkar sakna slut. Låt oss dock lyfta fram två ouppmärksammade faror.
Den svenska kronans värde har fallit med inte mindre än 26 procent på sju månader. Det är ett större kronfall än hösten 1992. Den svaga kronkursen innebär att svenska företag kan köpas upp för en spottstyver - med 26 procents rabatt till dem som har tillgångar i euro och dollar. Det finns därmed en möjlighet att kapitalstarka euro- och dollarinnehavare strax fångar tillfället i flykten och startar en våg av uppköp av svenska företag.
Det är farofyllt för Sverige att huvudkontor och forskningsavdelningar flyttar ut. Spetskompetens kan också flytta utomlands som resultat av uppköp. Sverige har varit med om utarmande utlandsuppköp förr. Vi står inför en akut risk att det bryter ut en internationell huggsexa om billiga svenska företag. Osäkerheten om framtida kronkurs innebär för många företag att de inte vet om en affär kommer att gå med vinst eller med förlust. En svensk importör eller exportör som avtalar en order i dag vet inte om affären går med vinst eller förlust när leverans sker till exempel tre månader senare.
Osäkerheten är i dag långt större än normalt., försäkringar mot växelkurssvängningar blir därför extra dyra. Att leva med en volatil växelkurs i skuggan av det stora euroområdet fungerar numera i praktiken som ett handelshinder för Sverige. Det bromsar därmed tillväxt och lönsamhet.
Detta är två viktiga skäl för att med nya ögon ta upp frågan om ett införande av euron i Sverige. Som ett litet land utanför euroområdet råkar vi ut för delvis nya typer av växelkursproblem, trots att vår ekonomi är allmänt välskött i internationell jämförelse. Vi kan minska risker och problem inför framtiden genom att omgående försöka få ett snabbspår in i EU:s eurosamarbete. Möjligheten för detta kan öppna sig nu när snabbspår till euron för några EU-länder övervägs som en av flera stabiliserande åtgärder för Öst- och Centraleuropa. Sverige bör hänga på om möjligheten till ett snabbspår skulle yppa sig.
CARL B HAMILTON, OLLE SCHMIDT
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
