Stärkt finansreglering behövs

I onsdags presenterade EU-kommissionen lagförslag om en gemensam finansiell reglering och tillsyn inom EU. Förslagen lägger grunden för att EU-länderna och ECB bättre ska kunna hantera problemen med gränsöverskridande bank- och försäkringsverksamhet. För att säkra en stabil och gemensam finansmarknad inom EU kommer det att krävas en gemensam finansinspektion för hela EU, förutom nationella myndigheter.

Lagförslagen handlar om att stärka analyskompetensen på EU-nivå om att kunna varna för och avvärja allvarliga systemrisker, av det slag vi sett 2008-09, och att harmonisera tillsynen på bank- och försäkringsmarknaderna. Detta föreslås ske genom att det under ECB:s ledning inrättas ett ”stabilitetsråd för systemrisker” (ESRB) och därtill tre nya EU-myndigheter (ESFS) med ansvar för bank, pensions- och försäkringsmarknaderna.

Den europeiska centralbanken, ECB, får en tung roll att analysera, samordna och övervaka de finansiella marknaderna.

Att Sverige står utanför EMU och saknar representant i ECB:s ledning kan visa sig mycket olyckligt. Det visar än en gång på hur brådskande det är att Sverige går med i eurosamarbetet.

Det är bra att Kommissionen söker upprätta något som liknar en sammanhållen europeisk struktur för finansiell reglering och tillsyn. Kommissionens förslag bör skapa en bättre insyn och genomlysning av finansbranschen och starkare incitament för regelefterlevnad.

Kommissionens förslag kan på sikt, förhoppningsvis, leda till ett mer enhetligt ramverk för hela EU som kan hantera och förebygga finansiella kriser. Det är dock viktigt att det inte blir en alltför omfattande gemensam detaljreglering. Behoven av reglering ser olika ut i olika länder och mer reglering betyder inte alltid bättre reglering.

På sikt tror vi att en gemensam finansmarknad med starka finansiella företag kommer att kräva som motpart en motsvarande stark finanstillsyn och inspektion för hela EU.

Europa kan inte – som Angela Merkel påpekat – fortsätta med en situation där banker är så stora och starka att de (potentiellt) kan utpressa stater. Nu läggs den första byggstenen.

För att systemet ska fungera måste de nationella myndigheterna har en hög kompetens och tyngd i sina länder så att de kan hantera dem som de ska kontrollera. Därför behövs – inte minst i nya medlemsstaterna – att nationella myndigheternas kompetens stärks mer arbete görs med frågan hur tillsyn och insyn i gränsöverskridande finansiella institutioner ska utformas.

Samordning av regler och tillsyn med framför allt USA är självklart en central strävan EU ska ha för att på global nivå förbättra den globala finansiella stabiliteten.

Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP).
Olle Schmidt, Europaparlamentariker och ledamot utskottet för ekonomi- och valutafrågor.

Ny bilprotektionism hot mot svensk fordonsindustri och EU:s inre marknad.

I Sverige hotas bilindustrin av subventionerad tillverkning i andra länder. Från att ha varit en konkurrens mellan bilmärken riskerar Europas bilmarknad nu att urarta till en konkurrens mellan Europas politiker och statskassor. Tyska regeringens enorma stöd till Opel (se bilaga) riskerar att utlösa ett europeiskt subventionskrig i vilket ett litet land som Sverige är chanslöst. Svaret på hotet är inte löften om skattemiljarder utbetalade på lösa grunder till svensk fordonsindustri.

Istället är den adekvata motåtgärden att på alla sätt att söka stävja subventionerad utländsk konkurrens – främst på EU-nivån. Med ordförandeskapet ska vi stötta att EU-kommissionen upprätthåller en strikt tillämpning av EU:s konkurrensregler även beträffande Europas fordonsindustri.

Det är dags att i svensk debatt föra in långsiktiga och principiella synpunkter som motvikt till de högljudda kraven på egen svensk stödpolitik. Som ett litet utrikeshandelsberoende land är det viktigt att vara principfast och tydlig om vårt långsiktiga intresse: en internationell handel fri från nationella stöd till lokal produktion, en strikt tillämpning av EU:s och WTO:s konkurrenslagstiftning, och en fri konkurrens om kundernas gunst.

Därför har jag väckt bifogade interpellation till näringsminister Maud Olofsson. De avslutande frågorna är:

1. Vilka åtgärder på EU-nivå avser näringsministern, tillika ordförande i EU:s konkurrensråd, vidta för att likt bl a Belgiens och Spaniens regeringar skydda den egna bilindustrin mot effekterna av just den tyska regeringens subventioner och stöd av Opel och andra tyska biltillverkare?

2. Vilka åtgärder på den globala nivån – genom bl a WTO – avser näringsministern vidta för att skydda svensk fordonsindustri mot andra länders – särskilt USA:s – protektionism in nya och gamla former?

3. Vilka åtgärder i sin egenskap av ordförande i EU:s Konkurrensråd avser näringsministern vidta och aktualisera för att stävja alla former ny protektionism i alla medlemsländerna på fordonsindustrins område?
************************''

Sverige bör inte vara tyst utan i likhet med Belgien, Spanien och Storbritannien gentemot den tyska regeringens subventioner och stöd – Opel! – slå vakt om den egna bilindustrins lika konkurrens- och produktionsmöjligheter i Europa och i världen. Sverige och EU bör stå upp mot USA:s nya bilprotektionism, bl a med WTO-reglernas stöd. Den långsiktiga trenden är att bilproduktionen i Europa och Nordamerika minskar, sannolikt med ca en tredjedel. En del läggs ned. Annan flyttar till Asien.

Svensk bilindustris överlevnad handlar kortsiktigt om hur olika företag hanterar konkursjuridik och ägarförändringar. Dock, i grunden gäller att bilproduktion lokaliserad till Sverige måste få konkurrera på lika villkor om bilkundernas gunst, inklusive kunderna i USA, Tyskland och Frankrike. Sverige med sin mycket exportinriktade bilindustri kan exempelvis aldrig hävda sig om Europa- och världsmarknaden urartar till en konkurrens mellan stora länders statskassor. Sverige måste därför kraftfullt motarbeta de tysk-franska försöken att underminera den fria konkurrensen på EU:s inre marknad. EU:s konkurrensregler måste hävdas även när ett sådant svenskt agerande kommer i konflikt med stora länders politik, som idag Tyskland och Frankrike. ”Den tyska staten skjuter till lån på sammanlagt 4,5 miljarder euro. Pengarna ska uteslutande investeras i New Opels tyska fabriker” skrev SvD (den 11/9, s. 11). De tyska subventionerna till tyska Opel medförde snabbt att ”Belgium accused Berlin of reverting to protectionism. Didier Reynders, Belgium's finance minister, said he wanted the European Commission to investigate state aid given by Germany to Magna International, the lead investor. Mr Reynders's comments came after GM confirmed that the Canadian supplier group would wind down production at Opel's plant in Antwerp [Belgium] but keep all four German plants open. A complaint by Belgium, if supported by evidence of protectionism, could be a trigger for the Commission's competition officials to begin an investigation. Kris Peeters, head of the Flemish regional authority, will discuss the matter on Monday [14/9] with Gunter Verheugen, European Union industry commissioner.” (Financial Times den 12/9, s.9, kursivering tillagd).
Innebörden är att den belgiska och flamländska regeringen inte stillatigande avser att finna sig i att den tyska regeringen med sina subventioner skjuter över hela nedläggnings- och anpassningsbördan på Belgien och anställda där.

Dock, “[u]nder EU rules, aid cannot be made subject to non-commercial conditions dictating, for example, the location of investments or plants or where restructuring takes place. Magna plans to cut about 10,000 jobs across Europe. Germany, due to provide the bulk of €4.5bn ($6.5bn) of loans and guarantees to finance the deal, extracted concessions from Magna and Sberbank, … not to close any plants there [in Germany]. (Financial Times den 12/9, kursivering tillagd). Inte heller den spanska regeringen avser att stillatigande finna sig i att den tyska regeringen med sina subventioner skjuter över nedläggnings- och anpassningsbördan på Spanien och anställda där. “Elena Salgado, Spain's economy minister and deputy prime minister, said any plan for Opel must recognize that its plant in Zaragoza was GM's most productive in Europe. Magna {however] plans to shift some production to Eisenach, Germany. … The UK is expected to be asked to put up about €400m [in subsidies]. A UK official said London would likely contribute if asked but the amount would depend on the final plan. The official criticized the way the sale process had emerged. ‘This has been distorted by politics . . . and the German government has been absolutely adamant to get Magna,’ he said.” (Financial Times den 12/9).

Gentemot USA bör Sverige – inte minst som EU-ordförande – hävda WTO:s regler om likabehandling av inhemsk produktion och import, framför allt gentemot Obama-regeringens massiva statsstöd till Chrysler och GM. Statsstödet, dvs. diskriminering till förmån för amerikatillverkade bilar, får för Volvo och Saab samma effekt som en amerikansk tull på deras USA-export. Angela Merkels stöd till Opel fungerar som en tysk tull. Likartad effekt har de franska stöden. Statsstödet till amerikansk bilindustri går till amerikaägd bilproduktion lokaliserad i USA. Det innebär att det blir svårare för andra länders bilproducenter att sälja bilar och bilkomponenter i USA. Stöd från Obama till bilindustrin är också till nackdel för (ännu) osubventionerade inhemska Ford. Subventionerna till Chrysler och GM kan i värsta fall få som konsekvens att även Ford drivs till konkursens brant, och med dominoeffekt att statligt stöd även ges till Ford. Ett företag som Volvo PV skadas sålunda dels på sin direktexport och sin lokala USA-produktion av statsstöden till konkurrenterna GM och Chrysler, dels genom att dessa stöd försvagar Volvos osubventionerade ägare, Ford. (Skadan gäller för övrigt naturligtvis inte bara Ford, utan all icke-subventionerad bilproduktion i USA.) Den stora faran för Europa är om EU:s inre marknad de facto upphör för bilar. Den tyska regeringens subventionerade lån och garantier är oacceptabla för dem av oss som vill skydda och bevara EU:s kronjuvel: den inre marknaden.
EU-kommissionen och andra EU-länder måste protestera mot de tyska stöden. Inte minst små länder som Sverige och Belgien har allt att vinna på att en stark kommission upprätthåller EU:s förbud mot statsstöd. Vad värre är, svävande över de akuta bilproblemen vilar hotet om att subventionskriget
övergår till ett permanent tillstånd av handelskrig med nya, högre och mer permanenta gränshinder beträffande fordonsindustrins produkter: biltullar, bilkvoter, minimiprisregler för importerade bilar (och bildelar), och - inte minst - direkta påtryckningar från stora länder mot mindre länder – Sverige! – och deras företag att de ska bromsa sin bilexport. Handelshinder beträffande färdiga bilar sprider sig lätt till bilindustrins underleverantörer. Att tufft bromsa dessa hot måste stå i fokus för Sveriges närings- och handelspolitik, inte minst under EU-ordförandeskapet.

Mina frågor till statsrådet är följande: (se ovan).

(S) ekonomiska politik kan inte fungera som den beskrivs. Replik på DN-debattartikel idag 9/9.

Idag på DN-debatt skriver socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och partiets ekonomiske talesman Thomas Östros ”att de vill införa förmögenhetsskatt, höja inkomstskatten samt införa skatt på exklusiva villor. I höstens budgetmotion kommer skattehöjningar att föreslås på inkomster kring en miljon kronor samt förslag till skatt på villor med ett marknadsvärde över sex miljoner kronor. En fortsatt sänkning av skatt på arbete avvisas.” (TT:s sammanfattande beskrivning 9/9; http://www.dn.se/opinion/debatt/infor-ny-formogenhetsskatt-o ch-hoj-inkomstskatterna-1.831250 ).

Låt mig peka på fem egendomligheter i politiken och artikeln.

1. Socialdemokraterna tycks dödförklara Keynes och överge dennes recept för jobb-politik i lågkonjunktur.

Ett mantra är att regeringen är särskild klandervärd om man sänker skatter ”med lånade pengar”, dvs. inte höjer andra skatter eller minskar offentliga utgifterna i motsvarande mån.

För det första slarvar Östros och Sahlin med sanningen om orsaken till nuvarande budgetunderskott. Det är inte sänkta skatter på arbete som är någon huvudorsak till underskottet som de påstår: ”inkomstskattesänkningar på lånade pengar … är i själva verket en av huvudorsakerna till de stora underskotten i de offentliga finanserna.”

Tvärtom, det första och det andra steget i jobbskatteavdraget var fullt finansierade, enligt ovan definition. Jobbskatteavdraget har dessutom gjort det mer lönsamt att arbeta, något som forskare räknat ut gör att fler arbetar och därmed även bl a betalar in mer i skatt.

Budgetunderskottet och det ökade upplåningsbehovet beror i stället i huvudsak på hastigt minskade kapitalskatteintäkter samt utgiftsökningar föranledda av lågkonjunkturen. Enligt Ekonomistyrningsverket, som gör prognoser för statsfinanserna, kommer intäkterna från kapitalskatter i år bli ca 60 miljarder kronor lägre än år 2007. Under samma period väntas intäkterna från skatter på arbete minska med ca 4 miljarder kronor.

Enligt EU-kommissionens beräkningar är de svenska offentliga finanserna alltjämt långsiktigt hållbara och Sverige är ett av de EU-länder som bedöms ha allra starkast statsfinanser. Östros och Sahlins påstående att regeringens politik ”gröper ur hela vår ekonomi” är därför att grovt slarva med sanningen..

För det andra hade det varit konjunkturpolitiskt mycket olämpligt att mitt i krisens lågkonjunktur höja skatter/minska offentliga utgifter i samband med tredje jobbskatteavdraget.

För det tredje är Sahlin-Östros nej till ökad statlig upplåning (”lånade pengar”) och att vara emot ökade underskott i lågkonjunktur helt fel konjunktur- och arbetslöshetspolitik – om man hävdar gängse keynesianska synsätt i stabiliseringspolitiken.

Javisst, regeringen driver i Keynes anda en starkt konjunkturdämpande politik genom ökad statlig upplåning och det är därmed naturligtvis riktigt – precis som Sahlin-Östros skriver – att dessa ökade utgifter, liksom efterfrågeökningar åstadkomna genom skattesänkningar, möjliggörs genom ökad statlig upplåning. Ja, ökad temporär statlig upplåning är närmast definitionen av en keynesiansk politik mot arbetslöshet. Däremot är det naturligtvis omöjligt, som Sahlin-Östros gör, att försöka öronmärka upplåningen till just de skattesänkningar som de ogillar, eller just de ökade utgifter som de inte vill prioritera.

Hade regeringen följt Sahlin-Östros linje att inte låna för att få fart på inhemsk efterfrågan hade den kortsiktiga arbetslösheten blivit rejält högre, liksom den långsiktiga jämviktsarbetslösheten. Sahlin-Östros är sålunda i sällskap med både den reaktionäre amerikanske 1920-tals presidenten Herbert Hoover och vänsterledaren Lars Ohly. En stor intellektuell och ideologisk förvirring hos socialdemokraterna, alltså

2. Socialdemokraternas skattepolitik är oförenlig med deras angivna kunskaps- och utbildningspolitik.

Sahlin-Östros vill satsa på mer kunskap, utbildning och forskning. Dock, samtidigt annonserar de i DN-debattartikeln 9/9 att de vill sänka avkastningen på utbildningsinvesteringar genom skärpta skatter på välutbildades inkomster. ”Hälften kvar” är inte att tänka på. Tvärtom ska progressiviteten i skattesystemet skärpas. Men då hänger inte deras politik ihop: man kan inte samtidigt driva ståndpunkten att det är rätt att sänka premien och avkastningen på utbildning, och tro allt fler då skulle vilja avstå från inkomst under studietiden, arbeta med mer eller mindre krävande utbildningar, och dessutom skuldsätta sig hos t ex CSN. Det är inte rationellt och det kommer inte att ske.

3. Helt orealistiska S-löften till pensionärerna.

”Pension … ska inte beskattas hårdare än lön”, skriver Sahlin-Östros. Det låter sig sägas, men var ska pengarna tas?

Att utsträcka jobbskatteavdraget (de tre första stegen) till alla pensionärer innebär minskade statliga skatteintäkter på 37 mdr kr år 2009 och 38 mdr kr år 2010, enligt Riksdagens utredningstjänst. Såvitt vi kunnat utröna från socialdemokraternas budgetmotion har partiet bara avsatt 1,8 mdr kr per år för åren 2009-11 för att sänka skatten för pensionärer. Återstår alltså ca 35-36 mdr kr i socialdemokratiska skattesänkningar för pensionärer – och utan ”lånade pengar” och underskott. Det blir väldigt häftiga skattehöjningar och utgiftsneddragningar, och naturligtvis långt mer än de fem mdr kronor/år som socialdemokraterna tidigare skrivit om på DN-debatt (http://www.dn.se/opinion/debatt/infor-ny-formogenhetsskatt-o ch-hoj-inkomstskatterna-1.831250 ) .

Till detta kommer att Sahlin-Östros skall ”reparera arbetslöshetsförsäkringen”, vilket låter som det innebär många miljarder kronor i ökade statsutgifter – och utan ”lånade pengar” och underskott.

4. Permanent ökade (S)tatsbidrag till kommunerna.

Krisen innebär att kommunerna tappar skatteintäkter. I sin artikel väljer Sahlin-Östros att nästan bortse från de tio mdr kronor som regeringen, förutom tidigare sju mdr kronor, nu valt att temporärt kriskompensera kommunerna med. Regeringen kritiseras för att ge ”bara tillfälliga tillskott till kommunerna” och samma kritik framförde Östros till TT och gruppledaren Österberg i SVTs Rapport (7/9). Dessa uttalanden måste rimligen tolkas som att socialdemokraterna i sin budget avser tillföra permanent högre statsbidrag till kommunerna. Var ska dessa miljarder kronor tas någonstans?

Skattehöjningar livar alltid upp ledande socialdemokrater. Det är alltid receptet att gripa till vad än det politiska problemet råkar vara. Medborgarnas plånböcker och bankkonton kan dock inte tömmas hur många gånger som helst. S står än en gång för ”Staten Som Snor Slantar från Svensson”, som det egensinniga socialdemokratiska oppositionsrådet Johanna Graf i Solna självkritiskt konstaterar i sin kommentar till dagens DN-debattartikel (Aftonbladet 9/9).

5. Oriktigt om arbetslösheten i Sverige jämfört med andra länder.

Arbetslösheten i Sverige i juli 2009 var 9,2 procent och i euroländerna 9,5 procent. Sahlin-Östros tal om att Sverige ”halkar efter” Europa är sålunda oriktigt, om de inte anser att bl a de f d kommunistdominerade länderna är vad vi bör jämföra oss med. Regeringen har dock andra ambitioner än Sahlin-Östros på den punkten.

Dessutom – i en seriös jämförande analys – har alla länder litet olika förutsättningar för sin ekonomiska utveckling och ekonomiska politik. Sveriges exportföretag har drabbats hårt av tvärstoppet i världsekonomin. Att dra stora slutsatser från vår utveckling i förhållande till genomsnittet - som Sahlin och Östros gör - är därför att göra saken otillåtet enkel för sig.

Partistyrelsen FP om den rysk-tyska gasledningen i Östersjön.

(Apropos inslaget i Rapport idag 2/9 om den rysk-tyska gasledningen i Östersjön.)

Under tre dagar har folkpartiets partistyrelse varit samlat för att behandla programförslag och motioner inför landsmötet i Växjö den 19-22 november. Bland annat behandlade vi ett klimatprogram med konkreta och skarpa förslag för att klara av de globala klimatutmaningarna. I detta sammanhang kom naturligtvis frågan upp om den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön.

Partistyrelsen beslöt att tillföra en ny programpunkt till klimatprogrammet:

En storskalig introduktion av naturgas i Europa är inte försvarbar ur klimatsynpunkt. Starka klimat-och miljöargument talar därför mot ett byggande av gasledningen genom Östersjön som Nordstream har sökt tillstånd för. Även ur säkerhetspolitiskt perspektiv är det bekymmersamt om Europa gör sig beroende av rysk gas.

Till denna skrivning ville några reservanter – bl a Olle Schmidt och jag själv – foga:

"Folkpartiet motsätter sig därför byggandet av gasledningen i Östersjön."

Detta tillägg fick inte en majoritet, men en stor minoritet i partistyrelsen delar reservanternas hållning, som kommer i en reservation inför behandlingen på landsmötet.

Som vi vet är Östersjön ett mycket känsligt innanhav, som ytterligare riskeras vid byggandet av gasledningen. Det ryska agerandet i Östersjön visar också att säkerhetspolitiska och alleuropeiska överväganden måste vägas in i den fortsatta behandlingen. Nord Streams ansökan remissbehandlas just nu och enligt vad som kommit fram i media framför flera tunga remissinstanser allvarlig kritik mot projektet, bland annat Naturvårdsverket och Sjöfartsverket. Att vi i folkpartiet nu ytterligare förtydligar vår skepsis och kritik mot gasledningen är bra och ger en tydlig signal om vår uppfattning.

Aftonbladet, Israel och staten

Statens utrikespolitik och regeringens syn på statsnyttan har från upplysningstiden och framåt sagts motivera återhållsamhet med yttranderätten. Sedan 1700-talet i kamp mot ”Ljusets fiender” har generationer liberaler och andra i Europa slagits för yttrandefriheten, inte minst i fråga att fritt få ge en beskrivning av fosterlandets internationella relationer och karikatyrer och texter om andra länder. Yttrandefriheten är i sista hand överordnad tidens syn på hövlighet, ”god smak” och respekt för överhet, präster och profeter.

Yttrandefrihet är också ett krav som ställs på EU: s medlemsländer. I ”stadgan om grundläggande rättigheter” som gäller Sverige och alla EU-länder, liksom står sålunda att läsa:

”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.
Mediernas frihet och mångfald skall respekteras.”

Tyvärr är mycket – det mesta? – som skrivs obegåvad smörja, och ibland dessutom smaklöst, provocerande, felstavat och hädiskt. Men rätten att publicera även vedervärdiga texter och bilder gäller så länge de inte manar till våld och övergrepp mot vissa människor, dvs. de får inte mana läsare eller tittare till ”hets mot folkgrupp”, som den juridiska termen lyder, men då skall yttrandefrihetens gräns testas i allmän domstol.

Det betyder att tidningar får trycka vad de vill, även om det är smörja. Jyllands Posten och Aftonbladet och andra har denna oeftergivliga rätt. Deras läsare kan säga upp prenumerationen, klaga hos ansvarige utgivaren, skriva arga insändare, förtala tidningen bland familj och vänner, osv. Däremot, det får aldrig vara så att politikerna eller staten/myndigheter bestämmer vad som skall publiceras eller sägas.

Ibland sviker omdömet och texter och bilder går onekligen över gränsen för ”god smak” eller ”det acceptabla”. Människor blir kränkta eller känner sig förtalade. Men detta får vi ta, och acceptera. Det är bättre än alternativet: censur.

Sverige kan bromsa EU:s nya protektionism

Så bör Sverige utnyttja sitt ögonblick i världshandelspolitiken för ökad frihandel.

(Publicerat i DN 21 augusti 2009.)

EU-kommissionen och majoriteten av EU:s handelministrar anser att Europas konsumenter och and¬ra användare betalar för låga priser på skruvar och muttrar. Priserna måste upp! Annars kunde man tycka att just i en ekonomisk kris borde lägre priser vara särskilt välkomna.

EU-kommissionen föreslog sålunda nyligen att EU med hjälp av handelspolitiken höjer priserna genom att införa särskilda så kallade anti-dumpningstullar på skruvar och muttrar från Kina. Tullen blir upp till 85 procent (normala tullar på industrivaror är 3–6 procent). Skälet? Jo, för att slå vakt om några europeiska skruv-och-mutter-tillverkares vinster, som ska drivas upp på EU-konsumenters och användares bekostnad. Importen från Kina pressar nämligen priserna på EU-tillverkade skruvar och muttrar.

Den orättfärdiga snedvridning som extratullen leder till understryks av det undantag som görs för två europeiska företag som tillverkar skruvar och muttrar i Kina, och exporterar därifrån till EU. De italienska och spanska moderföretagen får därigenom – jämfört med fattigare kinesiska företagare och anställda – högre vinster på export till EU av Kinatillverkade skruvar och muttrar.
Sverige röstade i handelsministrarnas EU-råd emot införandet av dessa protektionistiska åtgärder, men det hjälpte inte. Vi var i minoritet.
Sveriges traditionella hållning är att stödja frihandel inom EU och globalt. Vi stödjer världshandelsorganisationen, WTO, driver på för frihandel och ogillar anti-dumpningstullar och annan nyprotektionism.

Kina protesterar nu hos WTO-domstolen i Genève, och begär att WTO ska underkänna EU:s åtgärder. För Kina är att gå till WTO och klaga en närmast unikt offensiv åtgärd för frihandel. Kanske beror det på att frihandelslandet Sverige nu är ordförande i EU?

Så vad gör Sverige i fallet med extratullar på skruvar och muttrar från Kina?
Sverige som ordförandeland bör arbeta för att EU lägger sig platt hos WTO, accepterar Kinas klagomål, och drar tillbaka sina extratullar. I och med att frågan är uppe i WTO hamnar den också på en högre nivå, och måste ses i ett bredare handelspolitiskt perspektiv än enbart det som kommer ur EU-kommissionens kvasijuridiska och ofta tämligen godtyckliga räkneövningar.

Nu kan Sverige ploga för en ny starkare frihandelslinje i EU:s relation med Kina, väldens i dag största handelsnation. Statsministern har kallat detta halvår för Sveriges ögonblick i världspolitiken. Så är det, men även Sveriges ögonblick i världshandelspolitiken. Låt oss utnyttja det för ökad frihandel!

Låt nåd gå före rätt i fallet Island. Upprepa inte Versaillfredens misstag.

Utvecklingen på Island utvecklas nu till en mardröm. Främst för Island, naturligtvis, men även för EU, Norden och Sverige.

Inte nog med att hela Islands banksystem - kraftigt överdimensionerat i förhållande till BNP - kraschat på grund av inkompetens, vänskapskorruption och oförstånd. Dessutom har olagligheter och egendomligheter begåtts på sluttampen. Utredningar pågår. Regeringarna i Storbritannien och Nederländerna kräver återbetalning av sina utlägg för att hålla sparare skadeslösa som annars skulle ha förlorat sina tillgångar i en isländsk sparfond, Icesave.

Sverige, som ett av flera länder tillsammans med IMF, har kommit överens om nödlån till Island. Villkoren för den svenska krediten - 6,5 mdr kr - behandlas i riksdagen och dess finansutskott i början av hösten.

Anders Borg har både som EU-ordförande och svensk finansminister i högsta grad ansvaret för den fortsatta utvecklingen på sitt bord. Sverige måste driva en linje. Vilken linje vi tar är viktigt.

Sverige måste ta ställning till följande:
Ska även den del av Islands befolkning som är helt oskyldig till det ekonomiska sammanbrottet med dramatiskt sänkt levnadsstandard tvingas betala räkningen för kraschen? Har Islands folk en kollektiv skuld? Är det klokt att ålägga Island en kollektiv återbetalningskyldighet såsom Weimarrepubliken ålades av segrarmakterna i Versaillefreden efter första världskriget?

Just nu lånar Island upp utomlands ca 120 000 kr/innevånare. Många har i efterhand - inte minst nationalekonomen J M Keynes - analyserat och fördömt den legalistiska och politiskt trångsynta behandlingen av Tyskland i Versaillefördraget. Landets återhämtning försvårades och blev en tung börda för de demokratiskt och ekonomiskt goda krafterna. Skadeståndet motverkade förhandlingarnas yttersta syfte, nämligen att skapa välstånd och stabilitet i Europa.

I Financial Times den 14 augusti vädjade Islands i maj nyvalda statsminister om förbarmande. Hon leder en ny majoritet i Alltinget. Åtstramningarna är redan drakoniska. Upprensning i det finansiella systemet pågår. Uppgörelser är ingångna med bl. a IMF. Men väljarna börjar krokna. 3000 islänningar demonstrerade igår mot den så kallade Icesave-lagen (TT den 14/8). Medicinen förefaller bli för tuff. Avtalen med Storbritannien och Nederländerna har svårt att vinna majoritet i Alltinget.

Intresset för EU-medlemskap verkar falna. Det finns risk för att självvald isolering utvecklas som hållning hos den oskyldiga majoriteten när omvärlden uppfattas som ogin och oförstående inför den inhemska fördelningsproblematiken. Om landet vänder EU ryggen uppstår även en ökad säkerhetspolitisk risk eftersom den strategiskt lokaliserade ön inte kan tillåtas komma i närmare säkerhets- eller försvarspolitiskt samarbete med ett auktoritärt och neoimperialistiskt Ryssland. Att frikostigt stödja Islands nya majoritet kan vara en billig försäkringspremie mot att det scenariot blir verklighet.

Financial Times i en ledare om islandskrisen den 11/8 konkluderar i liknande anda att: "With more even burden-sharing for clearing up the mess, good neighbourliness may prove to bring more than its own reward."


Sveriges linje bör vara att låta nåd gå före rätt.

Sverige, EU - inklusive Storbritannien och Nederländerna - och USA har allt att vinna på att relationerna till Island vårdas så att de goda krafterna vinner. Vi får inte alienera det isländska folket utan säkra ett öppet och välmående Island på väg in i EU, och helhjärtat intvinnat i Natosamarbetet.