Glädjande att fler står bakom bankunionen

(Debattartikel införd på Svenska Dagbladets webbplats den 6 december 2012 kl 14: 33)

 

Det finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och Socialdemokraterna i riksdagen.

Den 18 oktober skrev några ledande folkpartister – Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad – att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion (Expressen 18/10). Redan dessförinnan hade partiledaren i anföranden klargjort liberalers positiva inställning.

 

Andras reaktion på artikeln var misstrogen. Man skakade irriterat på huvudet och några blev mycket arga, till exempel ledande socialdemokrater, delvis på temat ”vilken fräckhet!”.

Idag är det helt annat ljud i skällan. Många verkar bara på några veckor ha blivit folkpartister när det gäller inställningen till EU:s bankunion. Särskilt glädjande är detta beträffande LO, som i denna fråga förefaller stå betydligt närmare Folkpartiet liberalerna än Socialdemokraterna.

LO-ekonomerna Ola Pettersson och Torbjörn Hållö välkomnar en bankunion och kritiserar långsamheten i förhandlingarna. ”Sverige har all anledning att söka den trygghet som en gemensam bankunion kan ge. Vi [LO-ekonomer] menar att bankunionen bör välkomnas av Sverige, inte motarbetas” (Brännpunkt 3/12). Utmärkt blåslampa!

Socialdemokraten och LO-mannen Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, kritiserar den svenska regeringen för att den – enligt honom – drar benen efter sig och inte har accepterat det liggande förslaget till bankunion (SVT Rapport 4/12).

Finansminister Anders Borgs initiala motsträvighet är förbytt till beredskap att resa, förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de bara vill ända fram till deadline vid nyår. Allt i syfte att få till stånd en acceptabel lösning på utestående tvistefrågor.

Det finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och Socialdemokraterna i riksdagen. De senare har som vanligt ett snävt nationellt perspektiv och är överladdade med invändningar och skeptiska frågor. LO har dessbättre ett mer internationalistiskt och europeiskt perspektiv: ”Rätt utformad kan en bankunion vara en avgörande del i lösningen på den europeiska krisen och för att minska risken med framtida [bank]kriser. Det är hög tid för Sverige att driva på för hårdare regler och bättre övervakning av de europeiska bankerna.”

Under ganska tyst medgivande stödjer dock både Socialdemokraterna och Miljöpartiet finansminister Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.

Det vi sett under hösten är inte den första omsvängningen i svensk europapolitik när den möter verklighetens konkreta EU-hållning. Skepsis har också vid tidigare tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.

Inför EU-länders beslutsamhet att nu återigen fördjupa sitt samarbete tvingas skeptikerna därför igen att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta – att vara tillsammans med de andra länderna, eller stå utanför deras samarbete? Bortsett från FP och några till är huvuddelen av Sveriges politiker idag antagligen inte anhängare av särskilt mycket mer EU-samarbete. Men – märk väl – när det kommer till kritan är dessa politiker oftast ännu mera emot att stå utanför europasamarbetet!

1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet resulterade förvisso i en majoritet emot att stå utanför EU. Resultatet var dock inte ett ja-till-EU utan snarare ett nej-till-nej-till-EU! I EU-politiken går Sverige med bakdelen först.

Tro mig, en svensk majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 25-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska ekonomiska värderingar och stabilitet. Det passar Sverige bra – liksom våra närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Därför ska vi vara med redan nu och konstruktivt, engagerat och fördjupat delta i utformningen av detta reviderade eurosamarbete.

CARL B HAMILTON (FP)

riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson

Svensk omsvängning om bankunion.

Så sent som iden 18 oktober skrev några ledande folkpartister - Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad - att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion (Expressen 18/10).

Andras reaktion på artikeln var misstrogen och man skakade på huvudet, eller så blev några mycket arga, t ex ledande socialdemokrater - delvis på temat "vilken fräckhet!".

Idag är det annat ljud i skällan. Nu är finansminister Anders Borg beredd att resa och förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de andra bara vill fram till deadline vid nyår, i syfte att sy ihop en acceptabel lösning på utestående tvistefrågor.

Socialdemokraten Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, går mycket längre och kritiserar idag den svenska regeringen för att den inte redan har accepterat det liggande förslaget till bankunion, trots att liggande förslag är skräddarsytt för enbart euroländerna (SVT Rapport 4/12). Under tyst medgivande stödjer både de inhemska socialdemokraterna och Miljöpartiet Anders Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.

Detta är inte den första omsvängningen i svensk EU-historia när Sverige möter verklighetens konkreta EU-beslut. Skepsisen har också vid tidigare tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.

Inför EU-länders beslutsamhet att fördjupa samarbetet tvingas skeptikerna (igen) att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta - att vara tillsammans med de andra länderna i EU, eller stå utanför deras samarbete?

Bortsett från FP och några till är nog huvuddelen av Sveriges politiker idag antagligen inte för EU-samarbetet, men - märk väl - när det kommer till kritan är dessa politiker ännu mycket mera emot att stå utanför samarbetet. Redan 1994 års folkomröstning resulterade i en majoritet emot att stå utanför EU. Resultatet var inte ett ja-till-EU utan ett nej-till-nej-till-EU!

Tro mig, en majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 30-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska ekonomiska värderingar. Det passar Sverige bra - liksom våra närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Och varför skulle vi inte vara med i det gänget, likaväl som Sverige tidigare - på 1970- och 80-talen - var knutna till den tyska D-Marken?

Men då lever sannolikt Storbritannien i baksmällan av ett crazy beslut att lämna EU, och vacklar ingen - för vilken gång i ordningen sedan 1700-talet? - i frågan om britterna vill vara européer. Och några svenska EU-skeptiker hänger säkert på då också.

Sverige har råd med Keynes när det behövs!

Konjunkturinstitutet (KI) har i dag, för andra månaden i rad, presenterat en konjunkturbarometer vars samtliga indikatorer pekar nedåt.
- Det är ingen alarmerande, men dock besvärlig, konjunkturbild som blir allt tydligare. Vårt lands ekonomiska utgångsläge är tack och lov robust och välfinansierat. Sverige har råd med Keynes! Vi klarar nedgången med den flexibilitet som redan i utgångsläget fanns i höstbudgeten. Det gäller Arbetsförmedlingens rymliga anslag, finanspolitikens kraftiga automatiska stabilisatorer, Riksbankens penningpolitik och - om så behövs - ytterligare finanspolitiska insatser av regering och riksdag. Vi ska ha en öppen attityd till ytterligare åtgärder i ljuset av framtida prognoser. Det innefattar ett omsorgsfullt beredningsarbete för eventuella åtgärder.

- Frågan är varför Socialdemokraterna i stället vill spara i detta konjunkturläge? Obegripligt att de inte nu vill utnyttja sin "konjunkturbuffert" i S:s budgetförslag. Inställningen vittnar om ett tvehågset och valhänt handlag med konjunkturen.

Nu bäddar Finansinspektionen för lägre riksbanksränta, svagare krona och färre varsel.

Finansinspektionens beslut idag att bankerna måste hålla mer kapital för sin bostadsutlåning till hushållen kan ses som ett svar på Riksbankens lätt maskerade vädjan om åtgärder mot hushållens upplåning för att kunna sänka sin styrränta. Finansinspektionens åtgärd är välkommen eftersom en räntesänkning är en korrekt åtgärd mot höstens varselvåg, orsakad av snabbt fallande efterfrågan utomlands på svenska varor och tjänster.

Svensk konkurrensutsatt industri klagar på kronkursen, som de anser alltför stark. Och vi har en ovanlig situation med både en försvagning av utländsk efterfrågan och samtidigt en under 2012 starkare krona. Dessa två faktorer brukar annars hjälpas åt, men så är det inte denna gång. Det är en något onormal situation som klämmer exportföretagen från två håll.

Sverige uppfattas nämligen - vilket i och för sig är glädjande - som en säker tillflyktsort för internationella investerare, som därför placerar pengar här. Riksbanken kan dock göra det mindre lönsamt att ha sina pengar i Sverige genom sänkt ränta här. Då ökar sannolikheten för en försvagning av kronan. Det finns ingen garanti för svagare krona, men sannolikheten skulle öka. Då skulle också de nu dubbelsidigt klämda exportföretagens konkurrenskraft förbättras, varslen bli färre och arbetslösheten kunna bli mindre.

Sedan en tid har Riksbanken gjort klart att man i och för sig skulle vilja sänka räntan - det ligger i deras beskrivning av framtiden - men att man ser som ett allvarligt hinder hushållens upplåning och skuldsättning.

Oavsett om vi tycker att Riksbanken gör en riktig diagnos när det gäller skuldsättningen - med tanke på den stora gruppen marginella låntagare menar jag själv att Riksbanken gör en riktig bedömning - är det Riksbankens bedömning som vi politiker har att förhålla oss till. När nu Finansinspektionen fattar ett beslut som minskar de samhällsekonomiska riskerna med hushållens skuldsättning öppnar det för en lägre riksbanksränta och sannolikt en något svagare krona och därmed en lägre arbetslöshet. Det gynnar just den typ av företag som drabbas av den aktuella varselvågen.

Bra!

EU-budgeten "helvetets förgård"

"Helvetets förgård på jorden" var den brittiske premiärministern Tony Blair karaktärisering av förhandlingarna om EU:s långtidsbudget.

Beskrivningen förefaller även denna gång kunna besannas. Det gäller att vara uthållig i denna osköna huggsexa som är renons på statsministerns vurm för ordning och reda.

Läget för Sverige behöver inte vara så pjåkigt. Vi förefaller inte få igenom våra önskemål om mindre jordbruksstöd och mindre regionalpolitik (strukturfonder). Motkrafterna i ett EU präglat av stora budgetunderskott är som väntat starka. Men det vore väl inte helt uteslutet att kunna få denna motgång uppvägd av en bibehållen svensk budgetrabatt värd några miljarder kronor, som ändå i detta läge bör vara vårt huvudfokus; en mycket måttlig summa i EU-budgeten jämfört med jordbruks- och regionalpolitiken. Ett resultat utan kompromissens fantomsmärtor lär ändå inget medlemsland få uppleva på förgården i Bryssel.

Utspring imorgon till lunch?

Välkommet att Moderaterna vill avskaffa den differentierade a-kasseavgiften.

1. Det är välkommet att även Moderaterna nu vill avskaffa den differentierade a-kasseavgiften. Det är redan FP:s ståndpunkt. Differentierade a-kasseavgifter är en teoretiskt elegant tanke, men den stämde inte med den praktiska verkligheten.

 

2. Det återstår att ansluta sig till FP-positionerna

att det bör införas en modern arbetsrätt som inte utestänger ung, oerfaren arbetskraft vid anställningstillfället och som premierar kompetens vid tillämpningen av turordningsregler,

 

att det bör införas en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

 

att marginalskatten bör sänkas och framför allt att ”värnskatten” tas bort.

 

3. Ett system med korttidsarbete övervägs. Det ska användas vid djup och temporär kris. Men vad är ”djup”? Vad är ”temporärt”? Detta måste definieras. Vad innebär det för inkomstnivåer? I vilken utsträckning ska åtgärden ske i kombination med utbildning? Hur ska statens insats bestämmas?

 

I enlighet med Rehn-Meidnermodellens positiva inställning till långsiktigt produktivitetshöjande strukturomvandling – som ger högre lönebetalningsförmåga i företagen – får korttidsarbete inte leda till långsiktigt lägre produktivitetsutveckling. Bland annat därav motiveras avgränsningen till ”temporärt”.

 

Märk väl: Socialdemokratiska regeringar har inte infört system med korttidsarbete trots långt regeringsinnehav, inte heller har LO tidigare krävt det. Låt oss noga analysera de invändningar som funnits och undanröja dessa genom att utforma ett system som passar just Sverige arbetsmarknad och just svenska partsförhållanden på arbetsmarknaden, och med de förvaltande parter som är tänkta att ha en viktig roll i sammanhanget.

 

Självklart under insyn och transparens för utomstående.

Valutgång utan feel-good-känsla. USAs "fiscal cliff" kan störta även Europa ned i avgrund.

Mycket återstår att göra i USA och Europa
USA-valet blev en folkomröstning om kandidaternas förmåga att styra upp den amerikanska ekonomin, men också om fördelningen mellan rika och fattiga.


Expansion eller åtstramning?Å ena sidan stod erfarenheten av Obamas klassiska keynesianskt stimulerande finanspolitik understödd av Federal Reserves expansiva penningpolitik. Den bar frukt de senaste månaderna, men feel-good faktorn förefaller ändock bräcklig.



Å andra sidan stod Romenys krav på lägre skatter för dem med högre inkomster - dvs expansion! - och lägre offentliga utgifter - dvs åtstramning! - men med högre utgifter för militära ändamål - dvs expansion, men mest utomlands. Detta något komplicerade budskap i kombination med Romenys historia av ombytlighet och flip-flop gjorde rimligen prognosen svår för väljarna om vilken ekonomisk politik Romeny faktiskt skulle komma att föra.



Dock, utom på en tydligt skiljaktig punkt: Obamas fördelningspolitik har tyngdpunkten på lägre inkomst- och bidragstagare, och Romeny på de mer välbeställda med högre inkomster och med en förlitan på att deras välstånd sipprar ned (trickle down) till de fattiga. Ett val mellan politiskt styrda fördelningspolitiska åtgärder, eller tro på trickle down till politiskt odefinierade mottagare.

Avgrunden på nyårsdagen.
Nu står Obama inför uppgiften att förhindra att hotet om "fiscal cliff" - dvs drakoniska automatiska skattehöjningar och utgiftsminskningar - utlöses den 1 januari. Misslyckas Obama nå en uppgörelse störtar USA sannolikt ned i recession igen, och drar då med sig bl a det alltjämt ekonomiskt mycket sköra Europa. I Europa råder alltjämt djupa kort- och långsiktiga ekonomiska problem, och man ska inte luras av några veckors stiltje i krisprognoserna.


Sista ordet är inte sagt -- Forward!