Systemfel bakom problemen med Vattenfall/Nuon, Telia Sonera och SAS.

(Artikel publicerad på SvD webb den 13 februari 2013)

Flygbolaget SAS har tre regeringar, Telia Sonera två regeringar och Vattenfall en regering som dominerande ägare. Staten har i alla tre bolagen har haft problem när det gäller ägarstyrningen. Följden är förluster för skattebetalarna, oklara ansvarsförhållanden och beslutprocesser, och ibland krav på statligt kapitaltillskott.

Svenska Dagbladet Näringsliv har i en rad artiklar granskat Vattenfalls katastrofala köp av det holländska gasbolaget Nuon med förluster på flera tiotals miljarder kronor för skattebetalarna. Hur kan sådant ske, och hur förhindra upprepningar?  Svaret är att det finns ett systemfel. Statligt ägande av konkurrensutsatta bolag leder förr eller senare leder till problem.

 

Skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag.

Sedan decennier har socialdemokrater och vänsterpartisters hållning varit att slå vakt om statligt företagande. Partierna motsätter sig också försäljning av offentligt ägda företag. Det är alltjämt – märk väl! – en grundbult i den socialdemokratiska ”affärsplanen”. Oppositionens KU-anmälningar och kritik av hanteringen av SAS, Telia Sonera och Vattenfall klingar därför något ihåligt. Det är en kritik som träffar S och V:s eget omhuldade system för ägande och investeringar.

Men det går heller inte att förbigå den överraskande artikel som hyllar ”gemensamt” ägande, och som två ledande moderater skrev i december, nämligen gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och finansmarknadsminister Peter Norman. (DN debatt den 16/12 2012).

Författarna är naturligtvis inte emot marknadsekonomi och för planekonomi, men de verkar ha glömt att en avgörande förutsättning för marknadsekonomi är ett starkt och spritt privat ägande av företag, kapitalbildning och investeringar.

Staten och kommunerna (”det gemensamma”) – däremot – är en potentiellt farlig maktgrupp för dem som vill bryta ny mark – bland annat entreprenörer och innovatörer – och som vill konkurrera ut gamla positioner, avvika, eller helt enkelt sköta sina egna angelägenheter utan att be det offentliga om lov. Det gäller beträffande staten men kanske i vardagslivet ännu mera på kommunal nivå.

Vaksamhet på denna punkt är inte minst viktig i ett land som vårt med två dominerande politiska partier, och där ett parti - Socialdemokraterna – samverkar och samfinansierar sig med en annan viktig maktgrupp, LO.

Min kritik grundas alltså inte på att jag befarar att de två moderaterna har några onda avsikter med ”gemensamt” offentligt ägande, utan snarare på en förbluffande politisk aningslöshet om risker och bieffekter av ”gemensamt ägande”. Man kan som liberal aldrig vara neutral eller pragmatisk i frågan om det privata ägandet primat, eller se statligt ägande som en lämplighetsfråga. Sas, Telia Sonera och Vattenfall är bara tre av många illustrativa fall.

Men pragmatism som princip är dessvärre det som Nya moderaterna tydligt förespråkar i ägandefrågan. Kinberg Batra och Norman använder sålunda om och om igen uttrycket ”gemensamt ägande”. Men som alla som kan sin svenska politiska historia vet är det ett utpräglat socialdemokratiskt uttryckssätt. Den ”gemensamma” sektorn har alltsedan Tage Erlanders dagars varit en omskrivning för staten och kommunerna.

”Moderaterna har historiskt positionerat sig som motståndare till gemensamt ägande” skriver Kinberg Batra och Norman. ”Varken ägandet eller eventuella försäljningar [av offentlig egendom] har ett egenvärde. Nya moderaternas slutsats är att ägandet … bör prövas från fall till fall.” … ”Frågan om drift- och ägandeformer bör i sig själv aldrig vara det centrala.”.

Sorry, men här är det omöjligt för en liberal att hålla med de nya moderaterna. Här går liberaler och nya moderater skilda vägar. Och jag har skötsel och förluster i Sas, Telia Sonera och Vattenfall som aktuella stöd för ståndpunkten.

CARL B HAMILTON

ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot (FP), professor

Bitterhet och besvikelse efter EU-budgeten hos (S) och EP

När EU-nämnden i fredags (den 8/2) vid 17.30-tiden i en telefonkonferens fick information från våra förhandlare i Bryssel om utfallet av EU-budgetförhandlingen utbröt den mest griniga stämning jag varit med om i nämnden, och då har jag ändå varit med om hundratals sammanträden.

 

Dåliga förlorare har vi alla hört talas om, men socialdemokraterna uppträdde som dåliga vinnare! Ja, grinig småskurenhet är bara förnamnet.

 

Oppositionen har gång på gång under senaste året ställt sig bakom tidigare förhandlingsmandat, med undantag för SD och möjligen även V. Beträffande det senaste mandatet inför förhandlingen om EU:s långtidsbudget sammanträdde EU-nämnden med statsministern i onsdags (den 6/3; TV-sänt och kan ses här: http://www.riksdagen.se/sv/Utskott-EU-namnd/EU-namnden/Oppna-sammantraden-med-regeringen/Oppet-sammantrade-med-regeringen/?did=H0C220130206os1&doctype=os).

 

När förhandlingen i Bryssel väl drog igång sammanträdde EU-nämnden tre gånger i fredags (den 8/2): kl 03.00 (sic!), kl 08.00 och slutligen kl 17.30.

 

Det faktum att regeringen vid EU-budgetförhandlingen faktiskt nådde längre än de av riksdagen uppställda förhandlingsmålen kunde inte oppositionen – särskilt inte socialdemokraterna – smälta. Istället för att glädjas rasade socialdemokraterna mot förmodade men uppenbart obefintliga formfel i ett föga statsmannamässigt letande efter angreppspunkter. (Exakt vad som sades, och av vem, blir offentligt om två-tre veckor när EUNs stenografiska uppteckningar läggs ut på riksdagens webbplats.)

 

Även om förhandlingsresultatet blev en framgång för Sverige blev det uppenbarligen en stor besvikelse för socialdemokraterna; att resultatet var bra för Sverige gjorde att det var dåligt för socialdemokratiska partiet. I kvällsnyheterna på TV fick vi senare se Magdalena Andersson (S) fylla på med ytterligare småaktighet över att förhandlarna lyckats att med råge uppnå förhandlingsmålen.

 

På tisdag den 12/2 kl 13 är det återrapport från EU-toppmötet i kammaren. Då redogör statsministern för förhandlingen och resultatet. Sedan blir det tillfälle för ledamöterna att ställa frågor och göra kommentarer. Vad kommer socialdemokraterna – åter besviket och bittert? – att säga som de inte redan sagt?
 

Folkpartiet emot sluten EP-omröstning.

Europaparlamentets (EP) ledamöter kommer kanske att rösta om EU-budgeten i en sluten omröstning, dvs. väljarna undanhålls information hur deras valda ombud röstar.

 

En sluten omröstning i budgetfrågan vore ett tecken på att EP inte är vuxet sitt ökade inflytande över bland annat budgeten.

 

Det är lätt att inse att en sedvanlig öppen omröstning gör det svårt för många EP-ledamöter att rösta för sin övertygelse och mot den ståndpunkt som flera av deras länder, regeringar och partier intagit. Men det dilemmat ställs ofta folkvalda inför i riksdagar och kommunala fullmäktigeförsamlingar.

 

Självklart ska inte ledamöter i några parlament kunna dölja hur de röstar i olika sakfrågor. Hur ska annars väljarna kunna utkräva ansvar av dem i debatten och vid nästa val, t ex EP-valet 2014? Om EP beslutar sig för en ordning med sluten omröstning i en sakfråga som budgeten – och det krävs bara att 20 procent av ledamöterna så kräver – undandrar sig ledamöterna kontroll av om de röstar såsom de påstår sig rösta.

 

Följaktligen går folkpartiet liberalernas tre EP-ledamöter emot sluten omröstning:

”- En hemlig omröstning om långtidsbudgeten vore inget annat än en skandal, säger Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen.

- Denna oerhört viktiga omröstning måste hanteras på samma öppna sätt som övriga ärenden i Europaparlamentet. Allt annat vore ju absurt!

- Vi har idag framfört detta till vår liberala gruppledare, Guy Verhofstadt, och uppmanat honom att stå upp för att demokrati och insyn får råda även i detta fall, avslutar Schmidt, Wikström och Paulsen.” (pressmeddelande den 8/2).

Riksdagsledamöters optimala ersättningar.

SVTs Rapport den 24 januari inleddes triumfatoriskt med att redaktionen kunde "avslöja" att "guldkantade pensioner" och "feta pensioner" för ledamöter av riksdagen skulle sänkas. Nu gällde dock inte nyheten riksdagsledamöternas pensioner utan tvååriga inkomstgarantier. Det är inte samma sak.

En intressant frågeställning - om avgångsersättningar - reducerades därmed till en enkel tes: Eftersom de flesta i Sverige har sämre villkor, ska ledamöter av riksdagen och andra heltidspolitiker ned till en lägre nivå.

I själva verket är frågan om hur urvalet och kontrollen av riksdagsledamöter via ersättningssystemet -- förutom via partierna -- bör utformas en både intressant och svår fråga av principiell karaktär, och som inte bör fuskas bort.

Låt mig börja med klassiska frågan: Om du ska välja advokat, tandläkare eller hantverkare, tar du då den billigaste? Svaret är självklart nej. Den billigaste riksdagsledamoten är alltså inte det självklara valet.

I själva verket vill de flesta sannolikt ha en bra, eller kanske t o m en mycket bra, riksdagsledamot som företrädare. Konstaterandet leder över till frågan vad som konstituerar en bra ledamot? Oberoende av parti och värderingar menar jag att det bör vara en person över genomsnittet i några avseenden: när det gäller arbetskapacitet (antal timmar, gärna också snabbhet), som talare, förmåga att ta till sig principiella resonemang och abstrakt information (särskilt i skriftlig form), gott omdöme och helst även lösningsinriktad. Allmänt sett, är detta i arbetslivet attraktiva egenskaper (här, med avsikt, dock inte närmare definierade).

Hur ska man utforma ett ersättningssystem som ökar sannolikheten för att denna typ av personer söker sig till riksdagen - förutsatt att deras parti också väljer att sätta upp dem på en lista? Ovan egenskaper är hyfsat värdefulla också på andra håll, och där villkoren inte sällan är goda. Vill vi ha ledamöter med eftersträvansvärda egenskaper får vi finna oss i att erbjuda dem konkurrenskraftiga villkor.

Å andra sidan, om ledamöter får bättre villkor än de som är deras personliga alternativ - kanske det gamla (ev. trista) jobbet? - biter de sig fast och vill inte lämna riksdagen när de borde.

Om man reducerar inkomstgarantin kommer rimligen en del ledamöter att sluta tidigare i riksdagen än de annars skulle göra för att inte "rosta" som utövare av sitt tidigare yrke och kunna ha tidigare yrket i reserv.

Det är möjligt att en snabbare omsättning än idag av ledamöter är bra. Eller är mer kontinuitet och erfarenhet bättre?

I vilken utsträckning bör vi acceptera priset att en del ledamöter faktiskt är överbetalda? Hur bra, eller dåligt, fungerar partierna som valberedning och kontrollanter av sina ledamöters duglighet och fortsatta geist?

Alltså: Det finns en lång rad intressanta och svåra frågor rörande ersättningssysystem för ombud, inklusive ledamöter av parlament, som - förutom mångfald och representativitet - bör diskuteras utifrån frågan: vilken typ av personer vill vi ha i riksdagen och hur länge?

Det är närmast omöjligt att föra en vettig debatt om dessa frågor i Sverige och ges nedan möjlighet att skriva av sig sin ilska:

Sverige som brobyggare mellan Storbritannien och övriga EU.

Vad bör vara Sveriges inställning till de krav på omförhandlingar som nu kommer från Storbritanniens konservativa regering?

 

Svar: Sverige ska hjälpa Storbritannien att vara kvar i EU. Fredrik Reinfeldt bör eftersträva och utöva ett tydligt och aktivt ledarskap som brobyggare, om så efterfrågas av våra europeiska partners.

 

Det finns mängder av invändningar, och EU tvingas in i en besvärande osäkerhet under flera år orsakad av David Camerons tal igår om Storbritannien ambivalenta inställning till EU (23/1).

 

Nuvarande EU-regelverk består av årtiondens förhandlingsresultat sedan 1960, vilka tillsammans utgör tusentals balanspunkter mellan EU-länders rättigheter och skyldigheter. Är det verkligen möjligt och rimligt för ett stort land – som Storbritannien – att i efterhand tvinga till sig förändringar i dessa tusentals balanspunkter till sin egen fördel? Är inte det orättvist, skapar det inte nya konflikter och utgör det inte ett farligt prejudikat? Jo, så är det. Det finns mängder av invändningar mot att gå Storbritannien till mötes. Men nu är det nytt läge.
   
Sverige som land måste ta ett steg tillbaka och fråga sig: vad blir viktigast för oss? Svar: Att Storbritannien stannar kvar i EU. Sverige bör underlätta för Storbritannien att stanna kvar. Vi bör som land inta ungefär samma hållning som Tysklands Angela Merkel, nämligen – för vår del – att Sverige ska vara berett att diskutera Storbritanniens problem med sitt medlemskap, och söka kompromisser som kan tillfredsställa olika EU-länder.

 

Men Sverige kan gå längre än så. Vi bör erbjuda oss – om så önskas i London och på andra ställen – att ta en nyckelroll som brobyggare och ”honest broker” mellan Storbritannien och övriga EU-länder för att – om så skulle behövas – fungera som brobyggare.

 

Inte för att rädda Cameron och hans regering i valet 2015, utan därför att det ligger starkt i Sveriges långsiktiga intresse att Storbritannien finns kvar i – ett något reformerat? – EU.   

 

Nej, Sverige ska inte följa Cameron i EU-politikens återvändsgränd!

(Artikel publicerad på DN-debatt webbsida den 23/1 2012)

På en punkt har den svensk-brittiske EU-skeptikern Mats Persson rätt: ”Ett EU utan Storbritannien skulle innebära dåliga nyheter för Sverige” bland annat därför att vi har en likartad inställning till frihandel, konkurrens, näringsfrihet och andra delar av den ekonomiska liberalismen (DN 23/1). Dock, ett vidgat brittiskt avståndstagande från EU-samarbetet, som Persson förordar, är inte dåliga nyheter bara för Sverige utan för många EU-länder, bl a Tyskland. EU:s ledande land har tydligt i handling vid olika förhandlingar – t ex om EU:s långtidsbudget – agerat så att Storbritannien ska känna sig bekväm med att vara kvar i EU. Även president Obama och USA har givit tydligt besked till David Cameron och Storbritannien att USA föredrar ett EU-aktivt Storbritannien inne och inte ute ur det europeiska samarbetet.

Detta samarbete handlar inte bara om ekonomi, som Persson vill avgränsa det till, utan även gränsöverskridande brotts- och terroristbekämpning, lösningar på klimat- och miljöproblemen, passfrihet och fri rörlighet, inga krav på arbetstillstånd för EU-medborgare i andra EU-länder, olika studentutbytesprogram, osv. Även om Mats Persson struntar i dessa samarbeten bör inte Sverige göra det. Perssons aktuella utgångspunkt är dessutom fel, nämligen att Sverige och Storbritannien skulle ha ett sammanfallande intresse beträffande planerna på EU:s bankunion.

Persson är dock förlåten sin felsyn därför att det förvisso finns en ändrad inställning hos svenska moderater och socialdemokrater till europasamarbetet, och som går i David Camerons EU-negativa riktning. Den förändringen har kommit successivt och har blivit allt tydligare som politisk strategi.

Med finansminister Borgs återkommande retoriska tuffhet om bankunion kom Sverige under 2012 att uppfattas på glid att bli den randstat i Europa, som Carl Bildt en gång varnade för. ”Sverige går inte med utan formar i stället en allt tydligare skeptisk pakt mellan London, Prag och Stockholm.” … och ”hamnar därmed i samma sällskap som klart EU-skeptiska Storbritannien och Tjeckien, som också deklarerat att de inte vill vara med. Andra länder, till exempel Danmark och Polen, har inte bestämt sig än.”, skrev politiskt neutrala TT den 13/12. Att Reinfeldt tydligen under hösten börjat kallas ”Nordens Cameron” i Bryssel är symptomatiskt, men inte sympatiskt.

Under hösten redovisade finansminister Anders Borg till media en starkt avvisande hållning till svensk medverkan i en bankunion. Men Sveriges försök att få igenom en ”teknisk” fördragsändring visade sig politiskt dödfödd hos de andra medlemsländerna. När delförhandlingen om tillsyn av EU-banker var över i december 2012 konstaterade därför Borg att: ”Sverige har fattat beslutet att vi i dagsläget inte kommer att gå med i bankunionen, men vi har också sagt att vi kan acceptera att de andra medlemsländerna går vidare med den”. (Ekot den 13/12). Men detta är varken första eller sista ordet.

Under senhösten kröp den råkalla realpolitiken in under skinnet. Insikten tilltog om det fjättrande beroendet hos svenska företag och banker – särskilt svensk-finska Nordea – av EU-marknaderna, EU:s regler och institutioner. Sveriges ekonomiska beroende av EU-länderna är av en helt annan dignitet än Storbritanniens och vår politiska vikt i EU är dessvärre betydligt lägre. Sverige är i dessa avseenden som Danmark och Polen, som båda valt en mjukare linje än Sverige.

LO har insett läget, och har reagerat mot den enögt skeptiska inställningen till bankunion hos partierna – utom folkpartiet – i riksdagen.

För LO handlar frågan rimligen om Sveriges långsiktiga ekonomi: jobb, företagens lönebetalningsförmåga och människors inkomster, mer än att följa en opinonsvind. Sålunda skrev LO-ekonomerna Ola Pettersson och Torbjörn Hållö att ”Europas medborgare har allt att vinna på att bankunionen snabbt kommer på plats och blir effektiv. Vår kontinent har under ett halvt sekel fått betala ett högt pris med låg tillväxt och hög arbetslöshet för att bankerna är svagt och dåligt reglerade. … Sverige har all anledning att söka den trygghet som en gemensam bankunion kan ge. Vi menar att en bankunion bör välkomnas av Sverige, inte motarbetas” (SvD den 4/12).

Följaktligen väckte det uppmärksamhet i riksdagen – men inte i media! – när Marie Granlund, talesperson (S) i Riksdagen i EU-frågor, nedtaggad och orolig kommenterade Fredrik Reinfeldts rapport från EU-toppmötet, om att Sverige inte fick likvärdiga villkor med euroländerna, men ändå till slut sade ja till uppgörelsen om EU:s banktillsyn: ”Jag kan beklaga att det inte gick att uppnå likvärdiga regler [med euroländerna] avseende [Sveriges deltagande i ECBs tillsynsråd]. Kommer statsministern att verka för att det kommer att bli likvärdiga regler för oss som står utanför eurosamarbetet och för dem som är med i den monetära unionen? Det skulle vara olyckligt att slänga igen dörren. Sverige är ett litet land, och det är viktigt att hålla alla dörrar öppna.” (den 18/12, anf. 79, min kursivering).

Statsministern – sedvanligt nedtonad – sade att ”hela min [Fredrik Reinfeldt] avsikt är att fortsätta arbeta med [de återstående stegen mot en fullskalig bankunion] mycket konstruktivt, i syfte att nå bästa möjliga resultatet. Men jag delar [Anders Borgs] uppfattning att det kommer att ta ett tag, för det är rätt komplicerade frågor kvar. Det var bra, det som nu skedde på finansministrarnas möte [i december 2012]. Väsentliga steg togs.” (anf. 114). Realpolitiken hade börjat sjunka in.

Detta gäller idag som Sveriges linje beträffande bankunion, och den är definitivt inte David Camerons och Storbritanniens linje!

Folkpartiet har konsekvent bejakat ett bättre europasamarbete, inklusive att Sverige bör eftersträva en europeisk bankunion. Vi flörtar inte med EU-skeptikerna – vi bemöter dem.

Carl B Hamilton,

riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP)

Nej till nymoderat nymerkantilism!

Om staten skulle sälja statliga företag "rinner deras vinster ut ur Sverige", säger Anders Borg i DN 27/12. Handelsminister Ewa Björling har för sin del satt som mål att exporten skall fördubblas före ett viss datum. Svenska statens arsenal av handelspolitik är numera inriktad på att öka exporten av snus.

Frihandel är för mig och andra liberaler ett oerhört viktigt politiskt mål för Sverige, och för globalt internationellt samarbete. Frihandel skapar ekonomiskt välstånd, bryter ner hierarkiska samhällsstrukturer (arabvärlden har aldrig haft frihandel!), skapar ökad frihet, ger bättre livschanser för individer och företag, och ökar chanserna till stabil och varaktig fred. De senaste årtiondena är talade bevis för detta.

Men varför håller då de "nya" Moderaterna på med sina merkantilistiska egendomligheter? Export är inte mer värt än import. Statliga subventioner till viss export och vissa exportföretag - snarare än till insatser för ökad frihandel - är feltänkt av många skäl. (Jag bortser från försvarsmateriel som inte är en normal handelsvara.)

Om exporten ökar stiger värdet av vår flytande växelkurs vilket gör export mindre lönsam och import mera lönsam. Det gör att ett mål om fördubblad export - om handelsministern skulle lyckas - slår tillbaka genom en starkare växelkurs för alla exportföretag, turism i Sverige, etc. Ju mer pengar till exportsubventioner - desto starkare kronkurs och ju mer undflyende blir målet om fördubblad export.

I princip gäller invändningen även statligt stöd till snusexport. Andra EU-länder måste ju dessutom undra över hur Sveriges politiker och förhandlare kan klaga så mycket över medlemsavgiften till EU och EU-budgeten, och samtidigt lägga ned så mycket pengar, energi och regeringsengagemang på att sälja på dem något som de uppfattar som en ny drog, svenskt snus!

Anders Borgs anmärkning om vinster som rinner ur Sverige påminner oss om de statliga företagens mål på 1700-talet: Så mycket ädla metaller som möjligt till Sverige. Maximal export och minimal import.

Om statens säljer ett företag till svenska ägare betalar dessa fortsättningsvis skatt i Sverige, och även deras anställda betalar skatt här. Genom köpeskillingen minskar statens skuld och årliga ränteutgifter, och statens förmögenhetsställning är oförändrad. Om statens säljer till utländska ägare - kom ihåg 55 mdr kr för Vin och Sprit häromåret! - är statens förmögenhet alltjämt oförändrad; skuld och ränteutgifterna är dock lägre (bland annat till utländska långivare till Sverige). Däremot har statens förmögenhet fått en annan sammansättning - mindre aktier i statliga bolag och mindre statlig skuld.

Om man skulle ta Borg på allvar - vilket jag avvaktar med - att det skulle vara ett mål för statens förmögenhetspolitik att "vinster inte ska rinna ur landet", ja då ska staten behålla företag i statlig ägo och - bjuder logiken - Moderaterna ska börja förbjuda utländskt ägande och nationalisera företag så att deras vinster stannar i Sverige. Men, märk väl, då rinner inte heller några vinster från svenska företags verksamhet i utlandet tillbaka till Sverige. Etc. etc.

Jag föreslår som nyårslöfte en rationellt utformad och tydlig kamp för frihandel 2013, och nej till nymerkantilismen.

8+% arbetslöshet i flera år! Reformer för lägre ränta, svagare krona och flexibel arbetsmarknad nödvändigt.

Oppositionen har dock hamnat helt snett med sin åtstramande budget, skattehöjningar för unga och reform-motstånd på bostadsmarknaden.

Lägre ränta och svagare krona genom lägre risker med hushållsupplåningen behövs.

Sverige kommer aldrig att få ned arbetslösheten långsiktigt till mellan 4 och 6 procent med mindre vi genomför politiskt smärtsamma strukturreformer som gör arbetsmarknaden mer flexibel. Det är en otvetydig slutsats man måste dra av dagens prognos från Anders Borg, med en arbetslöshet över 8 procent under flera år framöver.

Mindre exkludering genom lägre ingångs- och minimilöner för okvalificerad arbetskraft (vissa unga och vissa invandrare) tills dessa personer har uppnått högre produktivitet. Lägre arbetsgivarkostnader för dessa grupper genom t ex fortsatta skatte- och avgiftsrabatter. Det krävs också mindre skillnad i anställningsskydd - reformerade turordningsregler! - mellan dem som har jobb, och dem som söker jobb, eller sitter fast i vikariatssystemet. A-kassan bör bli något högre och därtill obligatorisk av fördelningsskäl.

Det handlar sålunda inte alls bara om fortsatta konjunkturpolitiska insatser för mer utbildning, eller för att allmänt höja efterfrågetrycket i ekonomin.

Notera: Bara för några dagar sedan konstaterade OECD i sin sverigestudie att konjunkturpolitiken nu är väl avpassad: "The macroeconomic policy stance [in Sweden] is broadly appropriate given recent developments and risks." (s 9, Executive summary). Samtidigt påpekade OECD att det finns utrymme för lägre räntor, vilket Riksbanken utnyttjade häromdagen, och även finanspolitiska insatser om så skulle bedömas önskvärt. Sverige har råd med Keynes, om hans politik skulle bli mer effektiv framdeles. Lägg märke till att Sverige - på grund av sin stora offentliga sektor - jämfört med andra länder har mycket starka automatiska konjunkturstabilisatorer - som nu kan verka fullt ut, tack vara vårt starka finanspolitiska utgångsläge.

Det finns fler åtgärder som kan driva ned arbetslösheten och driva upp tillväxten: nya insatser mot hushållens skuldsättning för att på så sätt hjälpa Riksbanken att snabbt sänka räntan ytterligare - vilket också bör kunna ge en svagare kronkurs och bättre konkurrenskraft för exportföretagen! Exportens fall är ju mycket av roten till det onda -- varselvågen -- denna höst. Vidare: Nya försök till åtgärder för en mer flexibel hyres- och bostadsmarknad, och då inte bara i de expansiva regionerna av vårt land.