Replik och slutreplik i debatten om att alkohollagen måste moderniseras på grund av City Gross agerande.

Replik av Mattias Svensson på den ursprungliga debattartikeln införd i SvD den 13 juli 2013:http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alkohollagen-maste-andras_8344960.svd:

Mattias Svensson: Svenskarna klarar av att dricka ansvarsfullt

15 juli 2013

Eftersom Sverige på senare decennier kunnat avskaffa fem av sex monopol, liberalisera införselreglerna, öka öppettider i nöjeslivet och bredda utbudet av öl och vin utan att se någon ökad alkoholrelaterad dödlighet eller någon tydlig trend för alkoholskador (även om leversjukdomar ökat) finns en förväntan om fortsatta liberaliseringar.

När Sverige blev medlemmar i EU 1995 avskaffades det tidigare monopolet på import av alkohol, liksom fyra andra monopol på tillverkning, export, försäljning till Systembolaget och till restauranger. Genom den så kallade Rosengrendomen 2007 slog EG-domstolen fast att denna rätt omfattar även privatpersoner, så länge de betalar svenska alkoholskatter.

På senare år har det därför kunnat etableras en nischmarknad på nätet, främst för privatimport av kvalitetsviner som inte ryms i Systembolagets begränsade sortiment. Det kan handla om importörer med särskild kännedom om vinerna i ett land eller en region, eller om import från mindre vingårdar som inte kan leverera för Systembolagets massinköp. Det är sådana privatimporterade kvalitetsviner som en affärskedja i ett uppmärksammat fall nu erbjuder sina kunder, ihop med en förbeställd matkasse.

Sådana samarbeten finns redan, och ingenting tyder på att denna försäljning av dyrare viner via förbeställning är ett sätt för ungdomar att få tag på alkohol. Marknaden är inte heller särskilt stor. I dagsläget 0,6 procent av all försäljning. 2012 köpte svenskarna i genomsnitt 0,06 liter alkohol via internet, jämfört med 5,8 liter på Systembolaget.

Systembolaget förvaltar ett detaljhandelsmonopol, det enda kvarvarande monopolet på alkoholområdet. Eftersom Sverige på senare decennier kunnat avskaffa fem av sex monopol, liberalisera införselreglerna, öka öppettider i nöjeslivet och bredda utbudet av öl och vin utan att se någon ökad alkoholrelaterad dödlighet eller någon tydlig trend för alkoholskador (även om leversjukdomar ökat) finns en förväntan om fortsatta liberaliseringar.

Detta oroar förstås intressena bakom Systembolagets monopol, inte minst folkpartisten Carl B Hamilton (SvD Brännpunkt 14/7). Desperat försöker Hamilton förminska den importrätt som följde av EU-medlemskapet till "ett kryphål". Samt måla upp bilden av en nischmarknad för kvalitetsviner som ett växande hot. En studie (köpt av Systembolaget) vars prognoser för näthandelns framtid varierar mellan 1,3-28,7 procent om tio år blåses i Hamiltons retorik upp till "närmare en tredjedel".

Den här sortens buller och överdrifter bör tas för vad det är; en partsinlaga från ett statligt monopol vars affärsidé med restriktioner och personkontroll hotas av att svenskarna visat sig kunna dricka ansvarsfullt även med de friheter EU-medlemskapet gav. Och som den föregivna EU-vännen Carl B Hamilton nu vill inskränka.

MATTIAS SVENSSON

författare till Glädjedödarna - en bok om förmynderi (Timbro 2011) samt rapporten Alkoholen - en lyckad svensk liberalisering (Timbro, 2012), redaktör på Magasinet Neo

*************

Slutreplik från Carl B Hamilton införd i något komprimerad version i SvD den 18 juli 2010:

Kryphålet måste täppas till!

Om den faktiskt förda alkoholpolitiken i Sverige skulle ändras ska det ske genom ett riksdagsbeslut och inte som en konsekvens av en teknisk förändring - som nya utvecklade metoder för e-handel med vin - som utnyttjas av företag som saknar socialpolitiska ambitioner. Eftersom jag - och en mycket bred riksdagsmajoritet - vill behålla dagens socialt inriktade, strama alkoholpolitik vill jag att regeringen omgående lägger förslag om att modernisera alkohollagen och täppa till det nu utnyttjade kryphålet. City Gross och Winefinders agerande skadar och riskerar de redan etablerade och - som Mattias Svensson (SvD 16/7) påpekar fullt lagliga - privata nischföretag som sysslar med vinimport. Denna koppling ser inte Mattias Svensson (replik i SvD den 16/7).

Svenssons argument i övrigt är besynnerligt, och särskilt besynnerligt för att komma från en uttalad liberal som förväntas se till individens bästa och inte kollektivets. Svensson skriver "att svenskarna visat sig kunna dricka ansvarsfullt". Javisst, det gäller en majoritet av svenskarna. Men man kan inte bunta ihop alla individuella svenskar och betrakta dem som ett kollektiv med en gemensam genomsnittlig risk för alkoholskador. Alkoholpolitiken är tvärtom inriktad på att minska risken för den minoritet individer som inte klarar av alkoholens risker, men att samtidigt inte inskränka övrigas frihet mer än nödvändigt. Alltså: individens såbarhet i fokus - inte kollektivets genomsnitt!

Svensson tror sig antagligen tala för gruppen som klarar alkoholriskerna. Men i denna grupp finns uppenbarligen en stor majoritet som inser att alla medmänniskor inte klarar frestelserna, och som - till skillnad mot Svensson - är villiga att ge visst avkall på sin frihet att köpa att köpa vin, sprit och öl utan restriktioner. Systembolagets inriktning numera är att minska riskerna för ungdomar, vilket Svensson dessvärre inte förmått registrera.

Den frihetsinskränkning som majoriteten får acceptera för att minska riskerna för minoriteten, ska mildras genom prefekt service, t ex ett stort utbud. Exempelvis erbjuder dag Systembolaget ca 11 000 produkter som är prissatta så att kvalitet och pris så långt möjligt korresponderar. En stor vinhandel i Paris, Milano eller Barcelona har kanske 600-800 olika viner, med priser som är mindre systematiskt korrelerade till kvalitet. Om Svenssons favoritmåltavla Systembolaget avskaffas är detta en utveckling vi sannolikt kan få också i vårt land. Det är det snävare utbudet som Svenssons argumentation i praktiken kan leda till.

Alkohollagen måste ändras!

Alkohollagen måste ändras

(Artikel publicerad den 14 juli 2013 i Svenska Dagbladet).

Riksdagen ska styra svensk alkoholpolitik – inte företag som City Gross och Winefinder. För att bibehålla en stram alkoholpolitik är det nödvändigt att ändra lagen. En ny lag bör vara på plats senast första halvåret 2014.

En just framlagd statlig utredning slår fast att alkohollagstiftningen blivit omodern på flera sätt, den nya gränsöverskridande e-handelstekniken har sannolikt skapat ett kryphål som kan göra alkohol till en vanlig handelsvara (SOU2013:50). Det är viktigt att täppa till kryphålet om vi vill att det ska vara riksdagen som ska bestämma alkoholpolitiken i landet och inte privata handlare som City Gross och Winefinder.

 

Den faktiskt förda alkoholpolitiken kan nu ändras från den strikta utformning som en bred riksdagsmajoritet sedan länge står bakom, och som cirka två tredjedelar av den vuxna befolkningen i undersökning efter undersökning säger sig vilja ha. Den innebär bland annat ensamrätt för statligt ägda Systembolaget att – utan vinstintresse – eller någon kommersiellt motiverad marknadsföring sälja sprit, vin och öl.

Land skall med lag byggas. Det är därför nödvändigt att ändra lagen för att bibehålla Sveriges strama alkoholpolitik såsom vi känner den. Om inte, överges den rådande politiska strama viljeinriktningen från riksdagsmajoritetens sida. Företag som maximerar vinst, försäljning och marknadsföring av alkohol skulle lyckas bryta upp riksdagsmajoritetens vilja, och ändra den strikta alkohollagens innebörd. Om Sveriges alkoholpolitik ska ändras så skall det ske genom majoritetsbeslut i riksdagen och inte genom agerandet av enskilda företag som City Gross och Winefinder.

I förlängningen är det mycket som står på spel. Det finns sedan några år en mycket kraftig tillväxt i antalet aktörer vid sidan av Systembolaget. Enligt en forskningsrapport från Handelns Utredningsinstitut HUI kan kommersiell näthandel komma att stå för närmare en tredjedel av all alkoholförsäljning till konsumenter inom tio år, om inte lagens tydliggörs och ensamrätten behålls.

De nu aktuella företagens agerande är naturligtvis i total konflikt med trenden i samhället att betona företags sociala ansvar, så kallar corporative social responsibility (CSR). För de aktuella företagen gäller närmast motsatsen till ansvarstagande.

Systembolagets ensamrätt kan naturligtvis knappast rädda missbrukarna på bänken i centrum. Det är inte heller det moderna Systembolagets inriktning. I stället är Systembolaget fokuserat på att minska tillgängligheten och riskerna för ungdomar genom ålderskontroller, en modernt utformad saklig upplysning, attraktiva alkoholfria alternativ, och stöd för tonårsföräldrar i deras dilemma inför sina tonåringars önskemål. I övrigt ser jag uppgiften som att ge perfekt service till nyktra vuxna och att främja en god måltidskultur.

För mig som politiker och lagstiftare är syftet naturligtvis inte moralisk stigmatisering av de företag som nu börjat exploatera den nya e-handelstekniken. Det viktiga nu är att den omoderna lagen snabbt ändras under hösten och vintern. Vi bör ha en moderniserad lag på plats senast första halvåret 2014.

Det är vikigt att regeringen så snart som möjligt klargör att den har en sådan tydlig viljeinriktning eftersom det skulle avhålla andra handelsföretag från att följa City Gross och Winefinder i spåret. Kraven på regeringen att agera, och dessutom att agera snabbt, kommer att vara tydliga från många i riksdagsmajoriteten. Det kan regeringen utgå från.

CARL B HAMILTON (FP)

riksdagsledamot

Vaccinering mot (S)-Dambergs slarv med statistiken!

Mikael Damberg, socialdemokraternas gruppledare och därmed främste företrädare i riksdagen, gör några påståenden om Sverige i en DN-debattartikel onsdagen den 3 juli. Det finns anledning att varna och vaccinera mot Dambergs påståenden eftersom han är missvisande selektiv i sin beskrivning av utvecklingen ( http://www.dn.se/debatt/hog-tid-att-ifragasatta-regeringens-skonmalande/ ).

 

1. ”Det blir fler som ska försörjas av allt färre. Sysselsättningsgraden har minskat från 66,8 procent i januari 2007 till 65,6 procent i maj 2013.”

 

För det första har Sverige en mycket hög sysselsättningsgrad jämfört med andra EU-länder. Enligt Eurostat hade Sverige näst efter Holland den allra högsta sysselsättningsgraden inom EU det fjärde kvartalet 2012 (åldersgruppen 15-64 år). Sverige är också ett av få EU-länder som har haft ett ökat antal sysselsatta personer sedan krisen inleddes (bara Tyskland, Österrike och Belgien hade högre procentuell ökning i antalet sysselsatta).

 

För det andra känns januari 2007 som ett godtyckligt val av startdatum för att jämföra sysselsättningsgrad. Varför inte jämföra med hur det såg ut i september 2006? Gör man det blir skillnaderna mindre.

 

För det tredje beror minskningen i huvudsak på demografiska faktorer - vi har fått fler äldre i befolkningen.  Damberg utgår ifrån utvecklingen för gruppen mellan 15-74 år. Sysselsättningsgraden har legat still för dem mellan 15-64 år (om man jämför med januari 2007, men jämfört med september 2006 har sysselsättningsgraden ökat) och för dem över 65 har sysselsättningsgraden ökat betydligt (från ca 10 till 14 procent).  Sammantaget så har dock alltså sysselsättningsgraden för dem mellan 15 och 74 år minskat, eftersom vi fått fler över 65 i befolkningen. Det är dock mycket positivt att sysselsättningsgraden för de äldre har ökat så mycket som den faktiskt har gjort. Att fler äldre väljer att jobba längre beror sannolikt på bl.a. jobbskatteavdraget för pensionärer, d.v.s. regeringens politik.

 

Med tanke på den ekonomiska krisen och att vi har ett betydligt sämre konjunkturläge nu jämfört med vid maktskiftet 2006 så har sysselsättningsgraden sammantaget hållits uppe bra. Dessutom har befolkningen ökat väsentligt i storlek under de här åren (sysselsättningsgraden räknas ut som andelen sysselsatta av befolkningen) och antalet sysselsatta ökat med ca 230 000 personer (maj 2013 jämfört med september 2006, säsongsrensat).

 

2. "Den svenska arbetslösheten ligger på över åtta procent och är högre än i jämförbara länder."

 

Påståendet stämmer i huvudsak, även om det beror på vilka länder man jämför med. Vi har samma arbetslöshetsnivå som t.ex. Finland och Storbritannien, men högre än Tyskland, Holland och Danmark (första kvartalet 2013).

Sverige har dock en låg långtidsarbetslöshet jämfört med många andra EU-länder, något som Damberg inte nämner. 2012 var det 1,5 procent av den svenska arbetskraften som var långtidsarbetslös, medan EU-snittet låg på 4,6 procent. Sverige hade därmed den nästa lägsta andelen långtidsarbetslösa i hela EU (näst efter Österrike).

 

Sverige har också det allra högsta arbetskraftsdeltagandet bland alla EU-länder (4e kvartalet 2012). Fler som är ute på arbetsmarknaden kan göra det svårare att få ner arbetslösheten, men gör också att fler har möjlighet att komma i arbete.

 

Något som bidrar till att dra upp den svenska arbetslösheten är den höga ungdomsarbetslösheten. Ser man enbart till arbetslösheten för dem mellan 25 och 74 år, d.v.s. de exkluderar unga, är skillnaderna inte lika stora och Sverige ligger ungefär i nivå med länder som Holland och Danmark.

Den svenska ungdomsarbetslösheten, i sin tur, drivs delvis upp av att vi har en hög andel heltidsstudenter som söker jobb. Arbetslöshetstalen för heltidsstudenter ligger i Sverige långt över nivåerna i många andra länder, medan skillnaderna i arbetslöshet inte är alls lika stora om man jämför ungdomsarbetslösheten hos icke-studenter. De flesta av de svenska studenterna söker dock deltids- eller extrajobb och de studerande är ofta arbetslösa väldigt korta perioder. 45 procent av de arbetslösa studenterna är det i en månad eller mindre. Länder med omfattande lärlingsprogram, såsom Österrike och Tyskland, har betydligt lägre ungdomsarbetslöshet. En förklaring till det är att lärlingar som får någon form av ekonomisk ersättning alltid räknas som sysselsatta, även om de letar jobb. I Tyskland utgjorde lärlingarna år 2011 över 30 procent av alla i åldern 15 till 24 år som var sysselsatta. I Sverige räknas en person som går yrkesgymnasium men söker sommarjobb som arbetslös.

 

Man kan också notera att Damberg låter bli att ta upp att Sverige har haft den snabbaste ekonomiska tillväxten inom EU mellan 2007 och 2012 av jämförbara EU-länder, snabbare än t.ex. Tyskland och Österrike.  

 

Damberg (S) bluffar om ökade klyftor under alliansregeringen. Saknar stöd i data och analys.

Socialdemokraterna gruppledare i riksdagen Mikael Damberg påstår idag på DN-debatt att Sverige under alliansens tid vid makten har det blivit ”ökade ekonomiska klyftor”. Det är fel. Tvärtom. Det var under S-regeringen 1994-2006 som klyftorna ökade och därefter har inkomstspridningen varit närmast oförändrad. Vidare skriver Damberg: ”Sverige är det OECD-land där de ekonomiska klyftorna ökar mest.” Det är ännu mera fel eftersom klyftorna knappast ändrats, och då kan ju Sverige ännu mindre vara landet med störst ökning i OECD. (http://www.dn.se/debatt/hog-tid-att-ifragasatta-regeringens-skonmalande/ )

 

Men få konstateranden tycks störa socialdemokrater mera än det faktum att inkomstklyftorna i Sverige ökade kraftigt under Carlsson-Perssons regeringstid 1995-2006, och att klyftorna därefter varit närmast oförändrade under Alliansregeringen sedan 2006. Det har Erik Ullenhag och jag skrivit om tidigare på DEN-debatt: http://www.dn.se/debatt/klyftorna-i-sverige-har-inte-okat-under-dagens-regering/ , http://www.dn.se/debatt/inkomstskillnaderna-okar-snabbt-i-sverige/ , http://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-har-fel-om-inkomstklyftorna/ )

 

Sålunda ursäktar en av Socialdemokraternas ledande ideologer Anne-Marie Lindgren den verkliga utvecklingen med minskade kapitalinkomster under de senaste åren ”skyler över” underliggande inkomstförändringar och ökade klyftor. Men ursäkta, de som i debatten hållit högt tonläge med påståenden om ökade inkomstskillnader har inte sagt något om att de exkluderar kapitalinkomster i sin analys. Studerar man inkomstspridning är det också rimligt att ta med alla typer av inkomster, inklusive dem som medborgarna fått från kapital. (http://www.ostran.se/OPINION/Byxneddragning-om-inkomstklyftor ).

 

Dessutom, även om man ser till enbart andra inkomster än kapitalinkomster, har det inte skett några stora ökningar i inkomstskillnaderna de senaste åren, och detta samtidigt som vi har genomlevt en kraftig lågkonjunktur. Professor Anders Björklund från Finanspolitiska rådet och Stockholms universitet sade bl.a. vid en riksdagshearing den 21 maj att alliansregeringens politik har haft ”anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter”. Rådet har analyserat inkomstutvecklingen både inklusive och exklusive kapitalinkomster.

 

Lindgren ifrågasätter också att låg- och medelinkomsttagare har fått det bättre, med hänvisningar till försämringar i välfärden och behov av mer resurser. Men det är att avvika från ämnet, nämligen hur inkomstklyftorna förändrats. När vi diskuterar inkomstklyftor så är det kronor och ören i plånboken som är måttstocken. Vi håller inte heller med om bilden att välfärden generellt sett skulle ha försämrats under alliansen. Men vi instämmer i att tillgången till skatte­finansierade välfärdstjänster har ett starkt omfördelande inslag vilket är både bra och viktigt.

 

I rapporten Divided we stand, (2011) redogör OECD för hur inkomstspridningen ser ut i OECD-länderna när man även räknar in tillgången till skatte­finansierade välfärdstjänster, såsom förskola, grundläggande utbildning, högskola och sjukvård. Tar man hänsyn till hur dessa offentligfinansierade tjänster omfördelar resurser mellan olika grupper i samhället hade Sverige år 2007 de lägsta inkomstskillnaderna av alla OECD-länder. Det finns tyvärr ingen färskare statistik, men tillgången på dessa grundläggande välfärdstjänster i Sverige har inte förändrats under Alliansregeringen. 

 

Anne-Marie Lindgren undviker att syna sina partivänner som likt Mikael Damberg hävdar att inkomstklyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land (vilket t ex socialdemokraterna skriver i sitt motförslag till regeringens vårbudget). Som täckning för påståendet hänvisas till OECD:s mått ”relativ fattigdom”. Så görs också av Damberg idag på DN-debatt. Men det måttet mäter enbart inkomstskillnaden mellan dem med mittersta inkomsten (median) och dem med lägst inkomster i ett samhälle. Enligt det måttet kan alla bli rikare, men den relativa fattigdomen ändå öka. Dessutom mäter den över huvudtaget inte inkomstutvecklingen för den del av befolkningen som ligger över mitteninkomsten. Det säger sig självt att det inte går att mäta förändringar i samhällets inkomstklyftor om man börjar med att exkludera hälften av landets innevånare.

 

För att få en bättre bild över vad som faktiskt har hänt måste man undersöka hur de disponibla inkomsterna utvecklats, d.v.s. hur mycket olika grupper har kvar i plånboken efter skatt, och utvecklingen av den s.k. ginikoefficienten, som ger ett samlat mått på inkomstfördelningen.

 

Dessa är väl etablerade mått och de visar inte på några kraftigt ökade inkomstklyftor. En hypotes om ökade klyftor saknar stöd i statistik och fördelningsanalys. Socialdemokraterna luras med sanningen.

Klyftorna i Sverige har inte ökat under alliansregeringen! Hela debatten med repliker.

Inledande artikel publicerad på DN-debatt måndag 17 juni 2013. Därefter replik av Magdalena Andersson och Mikael Damberg (båda S, 17/6) och till sist en slutreplik av Ullenhag och Hamilton (18/6).

Stefan Löfven och andra företrädare för oppositionspartierna hävdar gång på gång att klyftorna i det svenska samhället ökar. De målar upp bilden av rika som roffar åt sig en allt större del av den gemensamma kakan, och att de fattiga blir allt fler. Men det stämmer inte. Studerar man statistiken över inkomstutveckling och inkomstspridning sedan mitten av 1990-talet saknas det stöd för hypotesen om kraftigt ökade inkomstklyftor i Sverige.

Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Det har under maj hänvisats till en rapport från OECD som visar att den s.k. ”relativa fattigdomen” har ökat kraftigt i Sverige. Mätperioden är från 1995 till 2010.

Det är viktigt att förstå att detta relativa fattigdomsmått inte fångar in frågan hur många människor som lever i misär, och hur djup en eventuell misär är, utan istället mäter hur sammanpressad inkomstfördelningen är.

Det är därför detta mått kan utnyttjas för att påstå att Sverige år 1995 – ett land mitt i budgetsanering med hög arbetslöshet, stort budgetunderskott, höga räntor och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen – skulle ha varit ett bättre land än Sverige 2010.

Ett annat illustrativt exempel på måttets begränsning är Grekland: landet hade minskad ”relativ fattigdom” mellan 2007 och 2009. Innebär det att grekerna fått det bättre under finanskrisen? Knappast. Men när alla blir fattigare blir skillnaderna mindre, och den ”relativa fattigdomen”minskar. Omvänt kan alla få det bättre, men den relativa fattigdomen samtidigt öka.

Vad socialdemokratiska företrädare låter bli att säga är att den allra största delen av den ökade relativa fattigdomen och de ökade inkomstskillnaderna under perioden1995-2010 skedde fram till 2006/2007. Måttet fångar däremot inte in att de reala disponibla inkomsterna samtidigt ökade för alla inkomstgrupper från 1995 och fram till 2006/2007. Ökningen då var dock liten för de med sämst inkomster, och relativt stor för dem med högre inkomster.

Därefter, från 2006 till 2011, har de med högre inkomster inte dragit ifrån alls i samma omfattning. Efter 2006 har olika inkomstgrupper i större grad följt varandra när det gäller den procentuella utvecklingen av de disponibla inkomsterna. Undantaget är den tiondel av befolkningen med lägst inkomster, i snitt ca 6500 kr i månaden, som har fått en liten minskning av den reala inkomsten under perioden. Det är självfallet beklagligt men ändrar inte den övergripande slutsatsen att inkomstskillnaderna under Alliansregeringen inte förändrats i någon större grad.

Även Finanspolitiska rådet har undersökt frågan om ekonomiska klyftor och kommer till samma slutsats. Rådet, som oberoende granskar regeringens ekonomiska politik, kom i sin rapport nu i maj 2013 (kapitel 7) fram till att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen. Rådet hittar i sin analys inte de kraftigt växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.

Finanspolitiska rådet presenterar också ett annat viktigt resultat, nämligen att den sammantagna utjämningseffekten av skatter och bidrag mellan 2006 och 2011 har varit oförändrad. Det betyder att alla de förändringar som regeringen har genomfört när det gäller skatter och bidrag, sammantaget intehar ökat inkomstklyftorna i Sverige. Däremot visar rådets analys att fördelningspolitiken försvagades mellan 1995 och 2006/2007, d.v.s. samma slutsats som OECD, att ändringar i skatter och transfereringar under Socialdemokraternas tid vid makten ledde till ökade inkomstklyftor.

Ett pålitligt mått på spridningen av inkomsterna i ett samhälle är den s.k. Ginikoefficienten. Den fungerar som så att om alla i ett samhälle skulle tjäna exakt lika mycket är Ginikoefficienten lika med noll. Om – å andra sidan – en enda person skulle få alla inkomsterna är Ginikoefficienten 1. Alla samhällen ligger följaktligen någonstans mellan 0 och 1; Sverige på ca 0,3. Finanspolitiska rådet konstaterar att Ginikoefficienten är närmast oförändrad sedan 2007, och att de övergripande inkomstskillnaderna därmed inte har ökat i någon större grad.

Tränger man djupare in i statistiken bakom finner man inte heller något stöd för att de rikare skulle ha roffat åt sig en större del av den gemensamma kakan. Istället gäller att de som ökade sina inkomster i förhållande till andra grupper var de som 2006 låg i inkomstspannet 14 300 kr i månaden till 22 700 kronor i månaden (decilerna 5 till 9). De med allra lägst inkomster och de med allra högst inkomster hade 2011 en något litet mindre andel av de totala inkomsterna än år 2006. Vad som faktiskt har hänt med klyftorna under alliansregeringen är alltså att låg- och medelinkomsttagare har fått det bättre. Skillnaderna mellan 2006 och 2011 är dock relativt små.

Vissa vill i debatten skylla allt ont i samhället på ökade klyftor. Vi uppmanar alla att istället begrunda vad som faktiskt har hänt under alliansregeringen. Vi har haft en djup finanskris utan att klyftorna ökat nämnvärt och många med låga inkomster som fått det bättre. Är det höjden av orättvisa? Vi anser inte det.

Erik Ullenhag, integrationsminister (FP), 2e vice ordförande FP
Carl B Hamilton, ekonomisk-politiskt talesman (FP), professor

Replik av Magdalena Andersson och Mikael Damberg:

 

”Inkomstskillnaderna ökar snabbt i Sverige”

Publicerad 2013-06-17 15:59

      Ingen: Källa: SCB, Hushållens ekonomi (HEK). Relativ fattigdom i Sverige. Procent av hushållen med disponibel i                           nkomst under 50% av medianinkomsten.

·5 Bloggar

Inför förra valet lovade Moderaterna att inkomstskillnaderna i Sverige skulle minska. I sitt sommartal 2010 sa Fredrik Reinfeldt ”Världens minsta klyftor ska bli ännu lägre”. Nu visar en ny rapport från OECD att vi istället har gått från att ha världens lägsta inkomstskillnader till fjortonde plats i OECD-området, efter samtliga nordiska grannländer, skriver Mikael Damberg (S) och Magdalena Andersson (S).

Denna rapport har debatterats livligt de senaste veckorna, såväl i riksdagens kammare som i sociala medier. Borgerliga politiker har intagit alla möjliga ståndpunkter i frågan. Nyligen hävdade folkpartisterna Erik Ullenhag och Carl B Hamilton (DN Debatt 17/6) att klyftorna inte har ökat. Finansminister Anders Borg har tidigare sagt att klyftorna visst har ökat, men att de ökade mer under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Dessutom har moderater i riksdagen konstaterat att inkomstskillnaderna har ökat men att det är viktigt att de ökar ännu mer.

Oavsett vad regeringen vill ge sken av är det tyvärr otvetydigt så att klyftorna i Sverige istället växer. Till och med brittiska Financial Times, som knappast är känd för att vara särskilt inriktade på att minska inkomstklyftor, frågar sig om utvecklingen i Sverige inte har gått för långt.

 Som både OECD och finanspolitiska rådet pekat ut har klyftorna i Sverige ökat sedan 1995, alltså under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Inkomstskillnaderna kan dock öka på olika sätt. Under Socialdemokraternas tid vid makten år 1994-2006 gick börsen upp med följd att kapitalinkomsterna ökade kraftigt och gjorde att den tiondel med högst inkomster fick kraftiga inkomstökningar. Alla svenskar såg dock tydliga förbättringar av sina inkomster.

De ökande klyftor vi sett sedan regeringsskiftet år 2006 är dock av en annan art. Det vi ser nu är hur den tredjedel av svenskarna med sämst inkomster halkar efter allt mer, och hur den tiondel med lägst inkomster till och med har förlorat i inkomst under regeringens fem första år.

Ett uttryck för detta är ökningen av den relativa fattigdomen i Sverige, alltså den andel av hushållen som har en inkomst som är mindre än häften av medelsvenssons. Denna grupp har enligt SCB ökat från 5,2 procent år 2006 till 8,3 procent år 2011.

Förklaringarna till att fler och fler halkar efter är mycket enkla. Arbetslösheten har skjutit i höjden under alliansens tid vid makten. Allt färre arbetslösa har idag ett försäkringsskydd och allt fler lever på försörjningsstöd och bidrag under längre perioder än tidigare. Barnbidraget har inte höjts sedan 2005. Pensionärer, med ett helt arbetsliv i ryggen, betalar dessutom idag en högre skatt än de som är i arbetsför ålder och har ett jobb.

Till skillnad från den tredjedel av svenskarna med lägst inkomster drivs det ekonomiska toppskiktets inkomster till stor del av konjunkturen och börsläget. Både vid it-bubblan 2001–2002 och de senaste årens finanskris har vi sett stora fall i de bäst bemedlades inkomster. Att regeringen tar äran för att det ekonomiska toppskiktet i Sverige inte ökat sina inkomster lika mycket under de senaste åren som under det socialdemokratiska regeringsinnehavet är alltså detsamma som att ta på sig äran för finanskrisen.

När vi under vår regeringstid såg tendenser till ökande klyftor var detta något vi socialdemokrater såg som ett stort problem och betraktade som en av Sveriges stora framtidsutmaningar. När nu nya rapporter visar på ökande klyftor verkar allianspartierna mest vara upptagna med att antingen låtsas som att det regnar, peka ut någon annan som ansvarig eller rentav välkomna de ökade klyftorna. Det duger inte.

Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder att leva i. Vi har mycket goda förutsättningar. Men ny går utvecklingen åt fel håll. De ökade ekonomiska klyftorna är bara ett i raden av tecken på att vi är på väg mot ett kallare samhällsklimat. Arbetslösheten ligger idag på över åtta procent, ungdomsarbetslösheten är skyhög och skolresultaten har rasat under sex år i rad.

Sverige behöver en ansvarsfull regering som tar tag i våra gemensamma framtidsutmaningar.

För oss är detta en ödesfråga. Vårt lands framgång bygger på förmågan att hålla ihop och inte lämna någon bakom. Ett samhälle med stora klyftor kommer ofrånkomligen skapa stora skillnader i livschanser för nästa generation. Sverige har blivit känt som ett land med små klyftor och därmed en hög social rörlighet. Det är inte bara moraliskt rätt det är också ekonomiskt rationellt.

Mikael Damberg (S), gruppledare i riksdagen
Magdalena Andersson (S), ekonomisk-politisk talesperson

 

 

 

Slutreplik:

 

Av Erik Ullenhag och Carl B Hamilton

”Anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter” med regeringens politik.

 

(Slutreplik införd på DN-debatt, webben, den 18 juni 2013)

 

I en artikel den 17 juni (se ovan) bemötte vi de återkommande påståenden om ”ökade klyftor” som bl.a. socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven gjort t ex i Ekots lördagsintervju den 25 maj, och som socialdemokraterna nu delvis upprepar i sin reservation till regeringens vårbudget (FiU20), som debatteras och voteras i riksdagen imorgon onsdag 19 juni.

 

I en snabbt insänd replik den 17/6 vill Magdalena Andersson – ekonomisk-politisk talesperson (s) – och Mikael Damberg – gruppledare i riksdagen (S) – hävda att vi skulle ha fel i vår kritik av socialdemokraternas hantering av statistiken över svensk inkomstfördelning under perioden 1995-2011, och påstår att ”det är otvetydigt så att klyftorna i Sverige växer”.

 

Låt oss först konstatera att vi och socialdemokraterna har olika syn på vad som är ett rättvist samhälle. Det ska löna sig att arbeta, arbeta övertid, ta ansvar och risker och att utbilda sig. Höjden av rättvisa är inte att alla har det exakt lika bra. Orättvisor för oss handlar inte om att bli upprörd över att någon tjänar pengar, orättvisor handlar om när människor saknar möjligheter. Våra lösningar handlar om att människor ska ha lika chanser i livet. En skola med fokus på kunskap, en god skattefinansierad sjuk- och äldreomsorg samt välfungerande sociala skyddsnät skapar ett samhälle som håller samman.

 

Med det sagt är det viktigt att beskriva verkligheten korrekt. Vi kan konstatera att det finns olika sätt att mäta inkomstfördelning på, och att det inte finns några tydliga belägg för att klyftorna skulle ha ökat under Alliansregeringen.

 

Andersson och Damberg låter helt bli att kommentera Finanspolitiska rådets oberoende granskning, som kommer fram till att det inte skett några stora ökningar i inkomstspridningen under Alliansens regeringsinnehav. Rådet har t ex undersökt både utvecklingen om man inkluderar respektive exkluderar kapitalinkomster. Professor Anders Björklund, Finanspolitiska rådet, har med beräkningar av Ginikoefficienten – ett etablerat mått på inkomstspridning – undersökt klyftorna från 1995 och framåt. Han konstaterar att ”Vi [Sverige] har en uppgång i inkomstspridningen mätt med den konventionella Ginikoefficienten, men den [uppgången] skedde 1995–2005, ungefär. Sedan 2006, som är före krisen, är det en förbluffande konstant inkomstfördelning.” Inga kraftigt vidgade klyftor, alltså, tvärtemot vad Andersson-Damberg upprepar. Det stämmer också överens med vad SCB:s statistik över utvecklingen i disponibla inkomster visar.

 

Istället konkluderade Anders Björklund vid riksdagshearingen den 21 maj att politiken och utvecklingen under Alliansregeringen har haft ”anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter.” (FiU20, Bilaga 4, s 182 och följande). Den slutsatsen baserar sig på Finanspolitiska rådet analys som visar, tvärt emot vad Andersson och Damberg påstår, att regeringens förändringar i skatter och bidrag inte har lett till ökad inkomstspridning.

 

Andersson-Damberg  försöker också bortförklara den  ökade inkomstspridningen under socialdemokratins tid vid makten med att det var den ostyrbara börsen och ökade kapitalinkomster som vidgade klyftorna. SCBs siffror visar dock något annat, nämligen att den ökade inkomstspridningen 1995-2006/07 finns där oavsett om kapitalinkomster inkluderas eller inte i de disponibla inkomsterna. Börssvängningarna finns med, men är bara av mindre betydelse för spridningen i inkomst. Förklaringen till de ökade klyftorna ligger snarare i Göran Perssons regerings, ofrånkomliga och nödvändiga, saneringspolitik med politikens säkert oönskade konsekvenser i form av hög arbetslöshet, åtstramade välfärdssystem och höga räntor. Det är dessvärre mycket svårt att undvika ökade klyftor när en kraftig makroekonomisk omställning måste genomföras. Det är människorna med små marginaler som drabbas hårdast när budgeten behöver saneras.

 

Av detta finns en viktig läxa att lära: Det är just därför att Sverige efter den senaste krisens inledning år 2008 inte har behövt gå igenom någon tuff krishanteringskur liknande den som Sverige genomgick under 1990-talet – och som flera andra länder genomgår just nu – som Sverige (enligt SCBssiffror) efter 2008 inte har haft sådana ökade klyftor som en budgetsanering nästan med nödvändighet medför. Alliansregeringens ansvarsfulla ekonomiska politik är alltså en viktig förklaring till att skillnaderna mellan människors inkomster fortfarande är små i Sverige.

 

Andersson-Damberg och andra socialdemokrater lutar sig hårt mot OECDs mått ”relativ fattigdom”.  (se även vår DN-artikel den 17 juni). Men detta mått ensamt ger ingen entydig eller lättbegriplig bild av utvecklingen i olika länder. Måttet har nämligen underliga egenskaper som t.ex. att Grekland fick en minskad ”fattigdom” under krisens inledning, och att Sverige och Finland, som båda var krisländer i mitten av 1990-talet, sedan dess har fått ökad ”relativ fattigdom”. Med måttet ”relativ fattigdom” har en ökad fattigdom även drabbat Tjeckien, Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Frankrike, Tyskland, Nya Zeeland, Kanada, Australien, Japan, USA, Turkiet och Israel. Däremot skulle fattigdomen – med detta mått – ha minskat i Ungern och Italien – dvs. i två notoriska krisländer. Det visar att det inte går att stirra sig blind på relativa skillnader, utan att man bland annat också måste se till hur landets välstånd har utvecklats.

 

I sin strävan att hitta en bra story med rallarsvingar mot regeringen har Andersson-Damberg hamnat helt snett i sin iver att komma åt regeringen. Verkligheten om de påstått kraftigt ökade klyftorna stämmer helt enkelt inte.

 

Erik Ullenhag, integrationsminister och 2e vice ordförande (FP) 

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP) och professor i internationell ekonomi.

 

 

    

 

 

Klyftorna i Sverige har inte ökat efter 2006 under alliansregeringen!

(Artikel publicerad på DN-debatt måndag 17 juni 2013.)

 
Stefan Löfven och andra företrädare för oppositionspartierna hävdar gång på gång att klyftorna i det svenska samhället ökar. De målar upp bilden av rika som roffar åt sig en allt större del av den gemensamma kakan, och att de fattiga blir allt fler. Men det stämmer inte. Studerar man statistiken över inkomstutveckling och inkomstspridning sedan mitten av 1990-talet saknas det stöd för hypotesen om kraftigt ökade inkomstklyftor i Sverige.

 

Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Det har under maj hänvisats till en rapport från OECD som visar att den s.k. ”relativa fattigdomen” har ökat kraftigt i Sverige. Mätperioden är från 1995 till 2010.

 

Det är viktigt att förstå att detta relativa fattigdomsmått inte fångar in frågan hur många människor som lever i misär, och hur djup en eventuell misär är, utan istället mäter hur sammanpressad inkomstfördelningen är.

 

Det är därför detta mått kan utnyttjas för att påstå att Sverige år 1995 – ett land mitt i budgetsanering med hög arbetslöshet, stort budgetunderskott, höga räntor och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen – skulle ha varit ett bättre land än Sverige 2010.

 

Ett annat illustrativt exempel på måttets begränsning är Grekland: landet hade minskad ”relativ fattigdom” mellan 2007 och 2009. Innebär det att grekerna fått det bättre under finanskrisen? Knappast. Men när alla blir fattigare blir skillnaderna mindre, och den ”relativa fattigdomen” minskar. Omvänt kan alla få det bättre, men den relativa fattigdomen samtidigt öka.

 

Vad socialdemokratiska företrädare låter bli att säga är att den allra största delen av den ökade relativa fattigdomen och de ökade inkomstskillnaderna under perioden1995-2010 skedde  fram till 2006/2007. Måttet fångar däremot inte in att de reala disponibla inkomsterna samtidigt ökade för alla inkomstgrupper från 1995 och fram till 2006/2007. Ökningen då var dock liten för de med sämst inkomster, och relativt stor för dem med högre inkomster.

 

Därefter, från 2006 till 2011, har de med högre inkomster inte dragit ifrån alls i samma omfattning. Efter 2006 har olika inkomstgrupper i större grad följt varandra när det gäller den procentuella utvecklingen av de disponibla inkomsterna. Undantaget är den tiondel av befolkningen med lägst inkomster, i snitt ca 6500 kr i månaden, som har fått en liten minskning av den reala inkomsten under perioden. Det är självfallet beklagligt men ändrar inte den övergripande slutsatsen att inkomstskillnaderna under Alliansregeringen inte förändrats i någon större grad.

 

Även Finanspolitiska rådet har undersökt frågan om ekonomiska klyftor och kommer till samma slutsats. Rådet, som oberoende granskar regeringens ekonomiska politik, kom i sin rapport nu i maj 2013 (kapitel 7) fram till att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen. Rådet hittar i sin analys inte de kraftigt växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.

 

Finanspolitiska rådet presenterar också ett annat viktigt resultat, nämligen att den sammantagna utjämningseffekten av skatter och bidrag mellan 2006 och 2011 har varit oförändrad. Det betyder att alla de förändringar som regeringen har genomfört när det gäller skatter och bidrag, sammantaget inte har ökat inkomstklyftorna i Sverige. Däremot visar rådets analys att fördelningspolitiken försvagades mellan 1995 och 2006/2007, d.v.s. samma slutsats som OECD, att ändringar i skatter och transfereringar under Socialdemokraternas tid vid makten ledde till ökade inkomstklyftor.

 

Ett pålitligt mått på spridningen av inkomsterna i ett samhälle är den s.k. Ginikoefficienten. Den fungerar som så att om alla i ett samhälle skulle tjäna exakt lika mycket är Ginikoefficienten lika med noll. Om – å andra sidan – en enda person skulle få alla inkomsterna är Ginikoefficienten 1. Alla samhällen ligger följaktligen någonstans mellan 0 och 1; Sverige på ca 0,3. Finanspolitiska rådet konstaterar att Ginikoefficienten är närmast oförändrad sedan 2007, och att de övergripande inkomstskillnaderna därmed inte har ökat i någon större grad.

 

Tränger man djupare in i statistiken bakom finner man inte heller något stöd för att de rikare skulle ha roffat åt sig en större del av den gemensamma kakan. Istället gäller att de som ökade sina inkomster i förhållande till andra grupper var de som 2006 låg i inkomstspannet 14 300 kr i månaden till 22 700 kronor i månaden (decilerna 5 till 9). De med allra lägst inkomster och de med allra högst inkomster hade 2011 en något litet mindre andel av de totala inkomsterna än år 2006. Vad som faktiskt har hänt med klyftorna under alliansregeringen är alltså att låg- och medelinkomsttagare har fått det bättre. Skillnaderna mellan 2006 och 2011 är dock relativt små.

 

Vissa vill i debatten skylla allt ont i samhället på ökade klyftor. Vi uppmanar alla att istället begrunda vad som faktiskt har hänt under alliansregeringen. Vi har haft en djup finanskris utan att klyftorna ökat nämnvärt och många med låga inkomster som fått det bättre. Är det höjden av orättvisa? Vi anser inte det. 

 

Erik Ullenhag, integrationsminister (FP), 2e vice ordförande FP
Carl B Hamilton, ekonomisk-politiskt talesman (FP), professor  

EU-kommissionen rekommenderar Sverige att bl a fasa ut ränteavdragen och hyresregleringen.

EU-kommissionen är - precis som riksbankschefen Stefan Ingves och undertecknad - oroad över hushållens höga skuldsättning. Sålunda skriver EU-Kommissionen i sin årliga ekonomiska utvärdering av Sverige, som publicerades idag, bland annat att:

"Den höga skuldsättningen i den privata sektorn (235 % av BNP för 2012) fortsätter att vara ett orosmoment. Hushållens skuldsättning, som ligger runt 80 % av BNP eller cirka 170 % av den disponibla inkomsten, har inte stabiliserats förrän på senare tid och kommer troligtvis inte att sjunka på kort sikt med tanke på den fortsatta kredittillväxten och den långsamma amorteringstakten på bostadslån. Den gällande avdragsrätten för utgiftsräntor och den låga årliga fastighetsskatten gör att den svenska bostadsbeskattningen gynnar skuldsättning, vilket bidrar till den höga lånenivån." (min kursivering.)

Det är glädjande att EU Kommissionen påminner svenska beslutsfattare om riskerna med den alltför höga belåningen. Vi är inte osårbara. Det kan gå åt skogen!

Dessutom påpekar Kommissionen att minskade ränteavdrag i beskattningen är det bästa metoden för att minska hotet med alltför hög hushållsupplåning.

Tyvärr kommer rekommendationen på denna punkt knappast att få någon praktisk effekt förrän möjligen under nästa mandatperiod eftersom det idag finns en koalition av partier över blockgränsen mot minskade ränteavdrag och mot tydliga åtgärder för en tydlig, trovärdig stabilisering av hushållsupplåning.

Idag vägrar riksbanken att sänka räntan inte därför att inflationen är för hög utan för att hushållsupplåningen är för hög. Så vad kan vi andra göra för att hjälpa riksbanken att sänka räntan?

Det införda utlåningstaket på 85 procent slår särskilt mot dem som köper sin första bostad. Det är en olycklig effekt, naturligtvis. Ett amorteringstvång på bostadslån är inte heller bra eftersom det kan leda till att de med sämst ekonomi - till exempel dem som blir arbetslösa eller sjuka - tvingas ta upp dyrare lån för att amortera ned sina billigare bostadslån.

 

Det bästa sättet att enbart strama åt hushållens upplåning är genom minskade ränteavdrag i skattesystemet. Att minska avdragen har den eftersträvade effekten att kyla av enbart hushållsupplåningen och därmed möjliggöra för riksbanken att släppa fram en lägre ränta som gynnar hela ekonomin: som stimulerar företagen, investeringarna och håller uppe efterfrågan på arbetskraft.

 

Om boräntan är 5 procent, och skatten på inkomst av kapital fasas ut från dagens 30 till 25 procent, och därmed ränteavdragen med lika mycket, motsvarar det en räntehöjning med blygsamma ca 0,25 procent. Om regeringen idag lade fram ett förslag om en sådan minskning av ränteavdragen och riksbanken som resultat sänkte med, säg, 0,5-0,75 procent tjänar hushållen alltså på omläggningen, liksom - naturligtvis- företagen, fackföreningarna och a-kassorna. Arbetslinjen värnas.

 

Det är just nu - vid dagens redan extremt låga räntor - som det är bäst och billigast för alla, men särskilt de högbelånade, att genomföra denna skatteförändring. Är man ändå inte nöjd med denna åtgärd, som främst verkar mot högräntelånen, kan riksdagen samtidigt höja barnbidragen eller sänka inkomstskatten, som det planerade ett femte jobbskatteavdraget. Dessa åtgärder subventionerar inte låntagande, märk väl.

 

Sänkt skatt på kapital har även en viktig näringspolitisk betydelse. Idag har OECD-länderna i genomsnitt en skatt på kapitalinkomst om cirka 17 procent, att jämföras med Sveriges nästan dubbla, 30 procent. Detta missgynnar svenskt ägande, innovationer och entreprenörskap. Om man sänker skatten får svenska företag tillgång till mer riskkapital från svenska aktiesparare utan krångliga, snedvridande statliga riskkapitalavdrag eller andra statsstöd. Företagen blir mindre låneberoende, de kan öka sin soliditet, och de står starkare i framtida kristider.

 

Placerare som investerar hemmavid, där de känner risker och förutsättningar bättre än utländska placerare, är dessutom erfarenhetsmässigt mer långsiktiga i sina placeringar, och kräver något lägre avkastning. Detta gynnar alla i Sverige.