Sverige bör gå med i euro-pluspakten!

(Texten publicerad som gemensam artikel med FP-ledaren Jan Björklund på debattsidan i Dagens Industri onsdagen den 30 mars.)

Samarbete leder till demokrati och tillväxt. Europasamarbetet är avgörande för Sverige och Europa är idag Sveriges viktigaste handelspartner. Men låt oss inte glömma att vi är ett litet land. Och ytterst beroende av vår omvärld.

Sjukvården, resurserna till skolan och möjligheten att ta hand om de människor som inte klarar sig själva bygger på att vi handlar med andra länder. Och att andra länder handlar med oss. Varje dag är vi en del av Europas ekonomi.

Inom EU tar länderna nu i rask takt beslut som syftar till att förebygga ekonomiska kriser och göra Europa mer ekonomiskt robust. Det är bra. En viktig del är den så kallade europakten, som inte ska förväxlas med den gemensamma valutan euron. EU-länder med hotande ekonomiska obalanser ska i förebyggande syfte identifieras och på ett tidigt stadium rekommenderas att räta upp sina problem. I sista hand, om man har euron, kan en regering åläggas att vidta åtgärder för att skydda sin egen och grannarnas ekonomi och sysselsättning.

Av 27 EU-länder går 23 med i europakten nu i vår. Folkpartiets inställning i frågan är glasklar - också Sverige bör gå med i europakten.

Det ligger i vårt intresse att vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land. Det ger oss möjlighet att skydda våra egenintressen så att inte andra länder i vår frånvaro fattar beslut som missgynnar oss. Detta förhållningssätt har till nu varit en klassisk linje i svensk europapolitik under olika regeringar sedan Olof Palme. Inte minst efter Berlinmurens fall 1989 och Sveriges EU-ansökan.

Inspektion utifrån är heller inget nytt för Sverige. Årliga analyser och rekommendationer sker redan idag genom de ekonomiska granskningar som bland annat Sverige utsätts för av OECD, Internationella Valutafonden (IMF) och EU-kommissionen. Nu handlar det om att på europanivån införa bland annat den typ av strikta budgetregler och strukturreformer som vi i Sverige införde efter 1990-talskrisen.

Eftersom Vänsterpartiet alltid har varit emot dessa är det föga förvånande att Vänsterpartiet nu söker ta den politiska ledningen i Sverige mot att införa sådana strukturer på EU-nivån. Men på oklara grunder har också Socialdemokraterna valt att vända den europeiska stabilitetspolitiken ryggen.

Vår viljeinriktning är den motsatta till oppositionens. Vi bejakar EU-samarbetet och vill att Sverige ska vara med och stödja alla ansträngningar som nu görs för en bättre ekonomisk styrning av Europas länder.

Vi är emot att Europa ska kunna vara en kontinent där budgetunderskott, skulder och bankkriser kan löpa amok och smitta grannarna Sverige har dessutom på just området ekonomisk styrning viktiga bidrag att ge övriga Europa.

I både Danmark och Finland säger man ja till europakten. Det är två grannländer som i det mesta är mycket lika Sverige. De har starka fackföreningar och ingen statlig inblandning i lönebildningen. Vad är det som fack, regeringar, och riksdagsmajoriteter i dessa två länder inte förstått, men som däremot den svenska oppositionen och fackföreningarna anser sig begripa så mycket bättre?

Finska riksdagens EU-nämnd konstaterar i sitt utlåtande att europakten "inte är en legalt bindande överenskommelse".

Danmark står liksom Sverige utanför euron. Det hindrar dock inte Folketingets EU-nämnd från att vara positiv till Danmarks deltagande i europakten: "Europakten respekterar de nationella arbetsmarknadsmodellerna, inklusive arbetsmarknadernas parters självständiga kompetens med avseende på löner och arbetsvillkor. Löne- och arbetsmarknadsförhållanden är sålunda fortsatt nationell dansk kompetens. . Europakten bekräftar det existerande EU-samarbetet om ekonomisk politik. . Europakten innebär inte nya processer för kravställande på länderna om ekonomisk politik eller nya sanktioner. . Europakten har karaktär av ett politiskt men icke juridiskt avtal."

Svenska LO m. fl. hävdar dock att EU med detta beslut fått "utökade befogenheter på det lönepolitiska området" i medlemsländerna, att länder "genom tvingande riktlinjer ska rättas in i ledet" och att EU skall "kunna blanda sig i den nationella lönebildningen" och korrigera lönenivåer. Dessa påståenden strider alltså mot den bedömning som görs i både Danmark och Finland.

Vår slutsats är att fackens och oppositionens invändningar saknar grund.

Sverige ska tillhöra Europas kärna. Det gör vi bara om vi är med där besluten tas. Sverige bör följa Danmarks och Finlands exempel. Det gynnar både oss och övriga Europa.

Jan Björklund, partiledare (FP)
Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP) och ordförande i riksdagens EU-nämnd.

Kommentar till om Leif Pagrotsky blir ekonomisk politisk talesman (S).

Det är illavarslande om - säger om - den svurne euromotståndaren Leif Pagrotsky väljs till ekonomisk-politisk talesman för socialdemokraterna, och därmed även vice ordförande i riksdagens finansutskott.

Redan idag sitter därtill en annan socialdemokratisk euromotståndare på den viktiga kombinationen att vara ordninarie ledamot i både riksdagens finansutskott och EU-nämnden, nämligen S-riksdagsmannen Bo Bernhardsson. Om två tunga euromotståndare skulle komma att sitta på de två tyngsta posterna som i riksdagen har att hantera EU-ekonomiska frågor för socialdemokraterna blir det besvärligt att nå samsyn i EU- och eurofrågor, och sannolikt mer strid framdeles om europapolitiken, inte minst med euroanhängarna i FP.

Stoppa kapitalförstöringen i Vattefall och statliga bolag

Socialdemokraternas förstanamn i näringsutskottet Lars Johansson (S) tvekar inte: det är han och oppositionen som ska styra de statliga företagen. Över huvudet på regering och styrelser – och med LO i baksätet – tänker socialdemokraterna och övriga oppositionen i näringsutskottet styra och ställa med de statliga företagen (Dagens Industri den 10/3).

Lars Johansson (S): ”När riksdagen nu har stoppat försäljningen [av statliga företag] måste vi [oppositionen] fatta beslut om hur de här bolagen ska drivas. … Det finns all anledning för oss i oppositionen att presentera hur vi vill styra de här statliga bolagen” Det gäller Telia, Posten, SBAB och framför allt Vattenfall.

Hundratals miljarder i värdeförstöring med Lars Johansson (S).
Lars Johanssons föreslagna inriktning beträffande Vattenfall är att åstadkomma en väsentligt sänkt lönsamhet för företaget – lätt maskerad bakom den förskönande texten ”gå över till mer miljövänlig energiproduktion”. Visst gärna bättre miljö, naturligtvis, men till priset av hundratals miljarder kronor i värdeförstöring i Vattenfall? Kan inte miljömålen uppnås på effektivare och billigare sätt? Jo, naturligtvis med t ex skatter, avgifter och EU-samarbete om t ex avskaffade kolkraftsubventioner.

Då blir åtgärderna dessutom konkurrensneutrala, och inte som Lars Johansson förespråkar utformade så att de straffar Vattenfall och gynnar konkurrenterna, dvs främst Fortum (Finland) och E.ON (Tyskland). Det finns för min del ingen poäng i att straffa just ett helsvenskt företag, men det tycker uppenbarligen Lars Johansson (S). Man behöver inte vara Sverigedemokrat för att tycka det är helt fel.

Dyrare lån på grund av Johansson (S).
Idag förmodar jag att Vattenfalls möjligheter att låna upp redan har försämrats jämfört med igår, och att de räntor som Vattenfall idag får betala på den internationella kapitalmarknaden har gått upp. Det är ju ingen hemlighet att Vattenfall behöver omsätta stora lån. Långivare drar sig naturligtvis för att låna ut till företag vars ägarstyrning förefaller övergå till en spagettibunke av åsikter ett parlamentsutskott och vars enda gemensamma nämnare är att de kan bilda en nej-koalition.

Den idag i ett slag högre finansieringskostnaden, högre räntorna och värdeförstöringen kan Vattenfall och dess ägare – skattebetalarna – tacka Lars Johansson (S) för.

Man tar sig för pannan inför denna okunnighet och detta tankemässiga slarv. Hundratals miljarder kronor i värde står på spel för svenska skattebetalare och de skall nu kastas bort i ineffektivitet, försämrad styrning och högre räntor.

Socialdemokraterna har ingen egen näringspolitik utan deras ståndpunkter sammanfaller med LO:s politik på detta område. Det är LO:s ägarambitioner som nu tydliggörs, och det är det som LO betalat för när de finansierat socialdemokraternas riksdagsvalrörelser. (I kontanter 70-85 miljoner kr och minst 400-500 miljoner kr i form av gratis arbetskraft.) Nu är det skördetid och återbetalning. Resultatet är den kapitalförstöring som nu planeras för i riksdagens näringsutskott av Lars Johansson (S).

Kan ingen stoppa detta?

Sverigedemokrat avslöjar på twitter Sveriges förhandlingsupplägg i EU.

Sveriges förhandlingsposition avslöjas via twitter av ett parti som anser sig värna det svenska. Den twittrande sverigedemokraten blir ett ärende för riksdagens talman och gruppledarna i riksdagen. Låt mig ge en bakgrund:

Riksdagens EU-nämnd har till uppgift att kontrollera regeringen inför förhandlingar i EU. Vid sammanträdena diskuteras och beslutas om regeringens mandat inför mötena i EU:s ministerråd. Sammanträdena är slutna. I de stenografiska uppteckningar som görs i EU-nämnden sekretessbeläggs känsliga uppgifter innan uppteckningarna blir offentliga efter ca två veckor. (Oftast rör det uppgifter om andra EU-länders ståndpunkter och agerande.)

Vid senaste sammanträdet (den 4/3) inträffade något helt exceptionellt. Kenth Ekeroth (SD) bröt mot riksdagens alla regler genom att under sammanträdet kontinuerligt twittra med omvärlden om det som avhandlades i EU-nämnden. Exempelvis citerade han arbetsmarknadsminister Hillevi Engströms utsagor om för-förhandlingar i Bryssel, men även annat.

Om fler gjorde som denne sverigedemokrat skulle Sveriges överväganden och avvägningar vara kända för utomstående långt innan de skulle användas i EU-förhandlingarna. Jag tror det är självklart för nästan alla att det är fullständigt oacceptabelt att någon från slutna riksdagsöverläggningar sitter och rapporterar till omvärlden, särskilt när det som i detta fall gäller Sveriges förhållande till andra länder, Sveriges agerande och förhandlingsmandat inför stundande förhandlingar.

Inte för att SD:s förtroende var högt tidigare men detta är ett nytt lågvattenmärke – och väldigt långt från ”patriotiskt” – ett adjektiv som partiets företrädare gärna använder om sig själva.

Inom kort får vi se hur gruppledarna och talmannen måste ändra riksdagens regler på grund av det inträffade. Bedrövligt.

Dagens skatteavtal med Schweiz – en epok går i graven.

Epoken med svenska skatteschweizare är över. Dagens skatteavtal med Schweiz är det särklassigt viktigaste av alla de svenska avtal som avskaffar skatteparadis. Totalt sett kan det röra sig om hundratals miljarder kronor som undanhållits i Schweiz.

Det är rättvist att färre förmögna nu kan åka snålskjuts beträffande vår offentligfinansierade svenska välfärd. Det är välkommet att många skatteschweizare sedan en tid rusar till skattekonsulter och Skatteverket för att betala åratals upplupen skatt och därmed hoppas slippa schavottera offentligt som skattesmitare.

Vi har USA och George W Bush att tacka för detta avtal. Al Qaidas attack på World Trade Centre medförde att USA bytte fot och slutade tolerera skatteparadis. George W Bush gav order om att USA skulle söka stoppa internationell finansiering av terrorism, skumma penningöverföringar och konton. Det är en ödets ironi att den konservative George W Bush därmed bidrar mer än många svenskar till vår svenska välfärdsstat.

Länk till pressmeddelandet: http://www.regeringen.se/sb/d/14393/a/161905

Palmenostalgin en kick i fel riktning

När Dag Hammarskjöld år 1961 omkom i en flygolycka i Kongo utbröt masspsykos i sorg i Sverige. Samma sak i Storbritannien när Princess Diana omkom i en bilolycka. Fenomenet med sörjande i masspsykos drabbade Sverige en andra gång när Olof Palme blev mördad för 25 år sedan.


Jag har alltid tyckt dessa masspsykoser i sorg varit obehagliga och osunda företeelser, även om jag begriper att de sannolikt också fyllt en helande funktion. Nu upplever vi en ny våg av återblickar över Palme; en blandning av strikta analyser och återfall i massorgen. Mängden av radio- och TV-inslag, artiklar och intervjuer speglar, syns det mig, en nationalsorg över en svunnen tid, snarare än sorg över Olof Palme som person.


Vad betyder det idag? Som påverkan på svensk politik 2011 fungerar Palmenostalgin som en kick i fel riktning. För socialdemokratin innebär hyllningarna och återblickarna en legitimering av den enklaste lösningen på partiets politiska problem med fortsatt flykt till forntiden. Det är naturligtvis mycket jobbigare än att tänka nytt om framtiden än att ta ännu ett varv om Palmes storhet. Palmenostalgi gräver åter ur gropen som höll på att slamma igen, och som nu öppnar sig djupare för alla förnyare att falla uti.


Fortsatt Palmenostalgi banar därmed väg för fortsatt borgerligt styre. Javisst - det borgerliga styret är mindre sprakande och mindre antagonistiskt. Men det är ekonomiskt tryggare, mer realistiskt, men kanske tråkigare.

Fortsätt gärna hylla Palme, hans tid och lösningar. Det tackar vi för 2011 och framåt!

Lägre kapitalinkomstskatt och ränteavdrag gynnar alla slags hushåll

Mitt förslag om en sänkning av kapitalskatten och ränteavdragen och den därtill kopplade reavinstskatten på bostäder får en neutral eller positiv effekt på nettoinkomsten för alla grupper, tvärtemot vad kritikerna påstår, skriver Carl B Hamilton (FP), och stöder sig på beräkningar från Riksdagens utredningstjänst.

(Artikel publicerad i Dagens Industri den 21/2. Beräkningarna gjorda av Riksdagens utredningstjänst, som omnämns i texten, bifogas i sin helhet som en särskild fil till mitt nyhetsbrev Hamiltons Blandning, som du kan prenumerera på här: http://ks2.folkpartiet.se/Public/NewsletterSubscription.aspx?nid=1YJ0E61.)

Mitt av bl a DI uppmärksammade förslag att sänka kapitalinkomstskatten och ränteavdragen har kritiserats med fördelningspolitiska argument. Slentrianmässigt antas att sänkt kapitalskatt, lägre flyttskatt och lägre ränteavdrag är fördelningspolitiskt negativt. Den enkla bilden stämmer dock inte med verkligheten.

Inte ens de kortsiktiga fördelningseffekterna är de som fördelningsfokuserade debattörer antar. Riksdagens utredningstjänst (RUT) har på mitt uppdrag analyserat de fördelningspolitiska effekterna av en sänkning av kapitalskatten och ränteavdragen från 30 till 25 procent fr.o.m. januari 2012, samt en sänkning av den därtill kopplade reavinstskatten vid bostadsförsäljning från 22 till 18 procent. Analysen inkluderar alla personer över 19 år som har inkomst. Personerna grupperas i tio lika stora inkomstgrupper, s.k. deciler. I decil 1 finner vi de tio procent som har lägst inkomst, och i decil 10 tiondelen med högst inkomst.

RUTs analys - som bygger på samma modell som används i finansdepartementet och Konjunkturinstitutet (kallad FACIT) - visar att en sänkning av kapitalskatt, ränteavdrag och reavinstskatt i genomsnitt har en neutral eller positiv effekt på nettoinkomsten för alla inkomstgrupper!

Inkomstförändringarna är påfallande små. I förhållande till den egna inkomsten innebär enbart det sänkta ränteavdraget en minskning av nettoinkomsten mellan 0,1 och 0,3 procent för alla inkomstgrupper. Den sammantagna effekten av sänkt skatt och ränteavdrag är svagt positiv för alla inkomstgrupper (mellan +0,1 och +0,3 procent av inkomsten). För de tio procent rikaste och de tio procent fattigaste är dock inkomstökningen något större. Anledningen till den positiva nettoeffekten för dem med lägst inkomst är att de, tvärtemot gängse uppfattning, i Sverige idag är nettosparare och därför tjänar något på en sänkt skatt på sparande.

Dessa tal är genomsnitt. Hur en enskild individ påverkas av förändringen beror naturligtvis på den egna kombinationen av lån och kapitalinkomster. Av de trettio procent av befolkningen över 19 år som har lägst inkomster påverkas 72 procent positivt eller inte alls av den föreslagna förändringen. Ser man till den halva av befolkningen som har lägst inkomster, är det 63 procent som påverkas positivt eller inte alls av förändringen. Det är främst hushåll med inkomster något över genomsnittet (decil 6 till 10) som påverkas negativt - 64 procent, men som andel av inkomsterna är försämringarna för de flesta synnerligen små.

Den kortsiktiga, statiska kostnaden för staten är ca 7 mdr kr, varav 2,7 mdr kommer från den sänkta reavinstbeskattningen vid bostadsförsäljningar. Den senare siktar in sig på det stora behovet av ökad rörlighet på bostadsmarknaden, främst i storstadsområdena.

Dessutom: Ett sänkt ränteavdrag och ökad rörlighet på bostadsmarkanden gör att Riksbanken inte behöver höja räntan och räntebanan lika snabbt för att kyla av bostadsmarknaden. Lägre och senare räntehöjningar är en ekonomisk lättnad för alla låntagare, inklusive alla företag som därmed får en högre anställnings- och investeringsförmåga.

Det nu stigande svenska ränteläget påverkar svensk ekonomi också genom en annan kanal. Sverige som plats för placering av kapital utvecklas nu starkt jämfört med omvärlden; vi har en snabb BNP-tillväxt, urstarka statsfinanser, och en stabil politik.

Få - om något - valutaområde uppvisar idag lika attraktiva egenskaper. Sverige blir därmed alltmer lockande för världens placeringar av pensions- och företagssparande. Det kan tyckas roligt, men kortsiktigt är myntets baksida att svenska kronan nu drar iväg och ökar i värde (apprecieras). Trenden skärps med varje räntehöjning eftersom de ökar avkastningen på kapital placerat i Sverige. En snabb och skarp appreciering blir ofrånkomligen ett slag mot svensk export, jobbtillväxt och lönebetalningsförmåga. Det finns därför starka skäl att med de medel som står oss politiker till buds, att agera så att behovet av ytterligare, breda styrräntehöjningar minskar.

När man även tar hänsyn till dessa effekter förändras den fördelningspolitiska analysen av mitt skatteförslag ytterligare i positiv riktning. Sammantaget visar analysen att skattesänkningsförslaget både gynnar ekonomin i stort, bostadsmarknaden och, med god marginal, de flesta hushåll.

Och då har jag ändå inte nämnt det viktigaste: förslaget genomfört leder till ökat svenskt ägande och långsiktigt fler svenska investeringar i globala konkurrensen med snabbväxande ekonomier som Kina och Indien.


Carl B Hamilton, professor och ekonomisk-politisk talesman (FP)