FP kommentar till Socialdemokraternas satsning idag på stärkt konkurrenskraft.

S-förslagen är:

-- Sammanlagt 2 miljarder kronor avsätts för strategiska samverkansprogram tillsammans med näringslivet under 2014 till 2018. För 2014 budgeteras 500 miljoner kronor för uppstart av ett samverkansprogram för klimatinnovation och ett samverkansprogram för Life Science.

-- 2 miljarder kronor avsätts till en fond för finansiering i tidiga skeden. Fokus ska ligga på att genom samverkan få till flexibla och fungerande lösningar för finansiering i tidiga skeden. Den nya fonden kapitaliseras genom att outnyttjade resurser hos Fouriertransform förs till den nya fonden.



FP-kommentar till S-utspelet

Socialdemokraterna lyfter fram att Sverige har halkat ner något i World Economic Forums (WEF) konkurenskraftsindex och anser därmed att regeringen har misslyckats med att stärka Sveriges konkurrenskraft.

Men de politikområden som WEF tycker är mest problematiska beträffande Sverige är skattenivåerna och reglerna på arbetsmarknaden. På de punkterna lär knappast socialdemokraterna förbättra läget eftersom S vill höja både direkta och indirekta skatter och om något göra arbetsrätten mera tvingande och besvärlig för företagen att leva med. Socialdemokraterna har tidigare föreslagit högre skatter för företagen: höjda arbetsgivaravgifter, höjd restaurangmoms och höjd bolagsskatt. Detta, och en mer rigid arbetsrätt, skulle definitivt försämra företagens konkurrenskraft.

S och MP säger nej till ökat skydd för skattebetalarnas pengar. Går emot förslag om stramare budgetregler.

Idag kan man notera ett första offret i konflikten över sänkt marginalskatt och höjd brytpunkt i inkomstskatteskalan.

Reformer som föreslagits i Budgetprocessutredningen ska skydda skattebetalarna mot kostsamma framstötar i riksdagen som hackar sönder budgetförslagen. Förslagen om - i sista hand - ett bättre skydd för skattebetalarna är dessvärre både socialdemokrater och miljöpartister emot.

S och MP - liksom V - förkastar sålunda flera förslag om en uppstramad budgetprocess i regering och riksdag. Utredningsförslag har avvisats, vilket lämnar skattebetalarna mera oskyddade mot opinionsstormar och motstridiga, oklara riksdagsbeslut, om S och MP får som de vill.

S och MP vill reducera frågan till en fråga om för-eller-emot att etablerad riksdagspraxis ska lagfästas, vilket Alliansen vill. Men mera står på spel eftersom S och MP nu samtidigt planerar att själva bryta mot praxis. S och MP undergräver sin egen trovärdighet med sitt motstridiga beteende: De säger att man kan lita på praxis istället för lagreglering, men planerar själva redan i november att bryta mot etablerad praxis.

Den rödgröna oppositionens beteende kan allvarligt riskera framtida stabilitet i den ekonomiska politiken om denna mera lösliga linje i budgetpolitiken skulle dominera efter ett val. Dvs i värsta fall blir det hela havet stormar med S, MP och V i budgetpolitiken, med risk för finansiell oro och stigande räntor som följd.

I grunden måste det finnas en vilja hos de deltagande tongivande partierna att skydda budgetprocessen mot att den styckas sönder i olika delar, backas och medverka till att helheten i budgeten förloras. Det måste finnas en vilja att följa intentionerna med budgetlagen och Riksdagsordningens bestämmelser om stram budgetprocess. Saknas den politiska viljan och saknas insikterna om riskerna hos de tongivande partierna är Sverige illa ute.

Två repliker: Magdalena Andersson slarvar med sanningen.

(Nedan återfinner du två texter som båda är repliker på artiklar av Magdalena Andersson (S) den 4 september i dels Dagens Industri, dels Expressen.)

 

Från Dagens Industri 4/9 2013

 

Socialdemokraterna talar allt oftare allt mer illa om Sverige. Det var uppenbarligen viktigt för Magdalena Anderson när USAs president landar här att betona att vårt land inte alls är så bra som Barack Obama skulle ha hört (DI 4/9). På detta följde en sifferspäckad svartmålning.

 

Men Andersson luras med sanningen. Det gäller inte minst jobben. Sverige har idag den högsta sysselsättningsgraden – andelen av arbetskraften som är i arbete – av alla EU-länder näst efter Holland. Trots den ekonomiska krisen har sysselsättningsgraden också ökat för nästan alla åldergrupper. Det gäller särskilt unga och äldre.

 

Långtidsarbetslösheten ökar i krisens spår. Sverige tillhör ändå länderna med lägst långtidsarbetslöshet i Europa. Den svenska ungdomsarbetslösheten är hög, men består till stor del av studerande som söker extrajobb. Arbetslösheten bland de unga som inte studerar är inte mycket högre än i andra EU-länder. De sociala umbärandena till följd av studenters arbetslöshet är begränsade, och mindre än bland t ex medelålders rotade familjeförsörjare med barn. Det här betyder inte att det inte finns problem, men att vi bör fokusera på de svåra arbetslöshetsproblemen: dels ungdomar utan fullgjord gymnasieutbildning, dels unga arbetslösa med utländsk bakgrund.

 

De förslag som Andersson presenterar är ofta gårdagens S-politik i repris, och som prövats under andra beteckningar. Ändå är det inte gammal S-politik som skulle följa med Andersson som finansminister. Då skulle nämligen S-förslag vridas om åt vänster av Gustav Fridolins Miljöparti och Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet. Det skulle bli ännu större och mer vittomfattande skattehöjningar än med en gammeldags S-regering, och därtill sjöstedtskt företagspisk mot vinster och privatanställda.  

 

Anderson kritiserar regeringen för att driva en ”ofinansierad [finans]politik”. Det bör förvåna alla som läst grundkursen i nationalekonomi. Under den djupa lågkonjunkturen och med en Riksbank som redan satt räntan rekordlågt har det varit i linje med beprövad finanspolitik i Keynes anda att söka hålla uppe den inhemska efterfrågan genom underskott, särskilt som den svenska statsskulden är mycket låg internationellt sett (ca 40 procent av BNP). Statsfinanserna riskeras på intet sätt av den mycket måttliga upplåningen och Sverige har under överblickbar tid mycket starka statsfinanser jämfört med i stort sett alla jämförbara länder. Sannolikt blir det fallande statsskuld kommande år.

 

Andersson vill driva en politik där Sverige mekaniskt och med bortkopplat nationalekonomiskt förnuft stramar åt så att Sverige skulle få överskott, eller balans, i statsfinanserna men underskott i sysselsättning, trots att Sverige har små budgetunderskott och liten offentlig skuld. Det är en sorglustig felsyn att söka balansera statsbudgeten när det i själva verket är samhällsekonomin som ska vara i balans. Om Andersson får sin vilja igenom skulle denna felsyn medföra ett medvetet – och helt obehövligt – val av lägre inhemsk efterfrågan och en högre arbetslöshet.

 

Pressa ned arbetslösheten, även med lånade pengar!

 

Carl B Hamilton, professor i nationalekonomi och ekonomisk-politisk talesperson (FP)

 

 

Från Expressen den 4/9:

 

"Bisarra påståenden från Andersson"

 

Magdalena Andersson, S, hävdar att sänkt skatt leder till sämre sjukvård och skola . Det stämmer inte, varken i teorin eller i alliansens politik.

 

Hur mycket resurser som finns beror inte främst på skattenivåerna, utan på om vi har tillväxt i skattebaserna, det vill säga hur snabbt den svenska ekonomin växer. De totala skatteintäkterna har sålunda ökat med cirka 150 miljarder sedan regeringen tillträdde år 2006. Men höjda skatter – S favoritpolitik! – minskar dessvärre ofta tillväxten och skadar skattebaserna.  

 

Sverige har under de senaste åren haft den högsta tillväxten av alla jämförbara EU-länder. Bra för skatteintäkterna! Och vi har fortsatt en stor offentlig sektor: de offentliga utgifterna för sjukvård, utbildning och äldreomsorg har ökat med cirka 190 miljarder kr sedan 2006. De har även ökat som andel av BNP, från 26 till 27 procent. Även antalet anställda i välfärden har ökat. Utgifterna för skola, vård och omsorg är i dag 130 miljarder högre än 2005, och ligger på samma andel av BNP som då.

 

Jag nämner inte detta för att jag skulle älska offentlig sektor, utan för att påvisa hur bisarra Anderssons påståenden är om att regeringens skattepolitik utarmar den offentliga sektorn. Det är att luras!

 

Andersson kritiserar också regeringen för att den från en mycket låg nivå lånar för att hålla uppe inhemska efterfrågan. Då ska man veta att Sverige har bland EU:s allra minsta skulder. Hade regeringen istället följt Anderssons åtstramande råd hade arbetslösheten blivit väsentligt högre och mer långvarig. Bisarrt på min ära!


Carl B Hamilton är Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson

 

Ökad ojämlikhet i Riksdagen. Slarv med sanningen.

(Anförande i riksdagsdebatt den 22/8)

"Den ökade ojämlikheten" är rubriken på denna debatt begärd av Vänsterpartiet. Det är en helt missvisande rubrik. Klyftorna i Sverige har inte ökat under Alliansregeringens tid.

 

Och låt mig göra helt klart att vi i Alliansen inte viker ned oss, inte viker ned oss inför påståenden om att Sverige skulle vara ett land med ökade inkomstklyftor.

Sådana påståenden saknar grund. Saknar stöd i etablerade mått och data. Och tillbakavisas dessutom av oberoende forskares undersökningar av saken.

Tvärtom beskriver dessa forskare att inkomstskillnaderna i Sverige under Alliansens tid vid makten varit närmast oförändrade.

Finanspolitiska rådet - en självständig statlig myndighet - har specialstuderat frågan och hittar inte de växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.

Det etablerade måttet på ojämlikhet - Ginikoefifficienten - är närmast oförändrad sedan 2007.

Det mått som oppositionen lutar sig mot mäter inte fattigdom, inte sociala problem eller misär. Det mäter istället hur sammanpressad nedre delen av inkomstfördelningen är.

Det är ett mått som visar att "relativa fattigdomen" minskade i Grekland 2007 till 2009.

Innebar det att grekerna fick det bättre under dessa år? Nej, tvärtom. BNP föll, arbetslösheten skenade, och människor tvingades emigrera.

Måttet "relativ fattigdom" är inte ett mått på social misär, och OECD varnar för att använda måttet i lågkonjunktur eftersom det då blir missvisande. Men den varningstexten struntade oppositionen i! Det skulle ni inte gjort!

Det stora som har skett under Alliansregeringen är att de disponibla inkomsterna - pengar i plånboken efter skatt och bidrag - ökat mer i Sverige än i alla jämförbara OECD-länder.

 

De disponibla inkomsterna i hela 19 OECD-länder föll mellan 2007 och 2011. I övriga har inkomsterna ökat mindre än i Sverige.

Den lilla fördelningspolitiska förändring som skett är att de som hade inkomster mellan 14 000 och 23 000 kr/mån har haft en något litet större inkomstökning än övriga inkomsttagare. De med högst inkomster har inte dragit ifrån övriga.

Men Alliansens ändrade skatter och bidrag då? Vilken effekt har de haft på inkomstfördelningen?

Jo, Finanspolitiska rådet finner inte heller på denna punkt stöd för oppositionens påståenden om ökade klyftor.

Den korrekta beskrivningen är att den sammanlagda utjämningseffekten av skatter och bidrag mellan 2006 och 2011 har varit oförändrad. Inte ökade inkomstklyftor.

Men, däremot ökade klyftorna väsentligt under åren 1995 till 2006 när Sverige styrdes av socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet.

Så här sammanfattar professor Anders Björklund i Finanspolitiska rådet utvecklingen sedan 1995 vid en riksdagsutfrågning i nu maj:

"Vi [i Sverige] har haft en uppgång i inkomstspridningen mätt med den konventionella Ginikoefficienten, men den uppgången skedde 1995-2005. Sedan 2006, som är före krisen, är det en förbluffande konstant inkomstfördelning."

Anders Björklund konstaterade också vid riksdagsutfrågningen att politiken och utvecklingen under Alliansregeringens tid vid makten har haft "anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter".

Smaka på det Ylva Johansson. "Anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter" under Alliansregeringens tid vid makten.

Du Ylva Johansson satt själv i S-regeringen 1994-2006, dvs. i de S-regeringar som ökade klyftorna i Sverige. När du var med och styrde Sverige ökade ojämlikheten markant.

Vad gjorde Ulla Andersson parti under samma tid? Jo, V stödde de socialdemokratiska regeringar som ökade ojämlikheten i Sverige.

Alltså: Inkomstfördelningen har varit närmast oförändrad under Alliansregeringen. Till skillnad mot under S-regeringen - stödd av Vänsterpartiet - som styrde Sverige med ökade klyftor 1995-2005.

Läs OECD, statistiska centralbyråns statistik, ta del av Finanspolitiska Rådets analys och finansutskottets utfrågning i maj 2013!

Så till den ideologiska dimensionen. Liberaler och socialdemokrater har olika syn på vad som är ett rättvist samhälle. Vi liberaler tycker det ska löna sig att arbeta, att arbeta övertid, att ta ansvar och risker och att utbilda sig.

Höjden av rättvisa är inte att alla har det exakt lika bra. Orättvisor för oss handlar inte om att bli upprörd över att någon tjänar pengar. Orättvisor handlar om när människor saknar möjligheter.

Våra lösningar handlar om att människor ska ha lika chanser i livet. En skola med fokus på kunskap, en god skattefinansierad sjuk- och äldreomsorg och välfungerande sociala skyddsnät skapar ett samhälle som håller samman.

Lyssnar man på socialdemokraterna och Vänstern, verkar de hellre önska sig den utveckling som vi sett i andra OECD-länder i vilka majoriteten fått det ekonomiskt sämre, men där klyftorna med ett missvisande mått minskat på grund av lägre inkomster.

Och, till oppositionen, sluta tala illa om Sverige. Sluta med er systematiska svartmålning av Sverige. Var stolta över vårt land, och vad vi i Sverige åstadkommit under dessa för andra länder svåra krisår. Sluta tala illa om Sverige!

Omöjligt att utvärdera S otydliga jobbpolitik. Minskar arbetslösheten om politiker sätter upp siffersatta mål?

(Artikel publicerad på Dagens Nyheter Debatt den 17 augusti 2013, tillsammans med Christer Nylander.)

 

Stefan Löfven har deklarerat ett nytt socialdemokratiskt mål för politiken: att ”Sverige mellan 2014 och 2020 ska öka antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU.” Ett viktigt intellektuellt renhållningsarbete fram till valet blir att kontrollera hur socialdemokraterna har tänkt att detta ska genomföras i verkligheten och inte bara i statistiken.

 

Att S har specificerat att målet ska uppnås genom fler i arbete och fler arbetade timmar är kanske ett försök att vara konkret. Problemet för Löfven blir ändå att arbetslöshetsprocenten påverkas av mycket annat än sysselsättningen och antalet arbetade timmar. Dessa två förändringar vore bra för ekonomin, men sänker inte nödvändigtvis arbetslösheten. Märk väl, Sverige hade förra året den högsta sysselsättningsgraden i hela EU efter Holland, men ändå drygt åtta procents arbetslöshet.

 

Alltså: De två metoder – dvs. ökad sysselsättning och fler arbetade timmar – som socialdemokraterna anvisat för att nå målet ’lägst arbetslöshet i EU år 2020’  behöver inte leda till uppfyllelse av det målet. Målformuleringen är i själva verket både oklar och består av tre olika mål som dessutom inte behöver gå hand i hand. Väljarna vet inte om det blir ’lägst i EU’ eller ’sysselsättningen’ eller ’arbetade timmar’ som är viktigast. Och det går att slira runt mellan dessa tre mål beroende på aktuellt läge på arbetsmarknaden och ömsom hänvisa till statistik för det ena, andra eller tredje målet.

 

Så långt framstår våra invändningar kanske som statistiknörderi. Låt oss dock titta på vilken verklighet som döljer sig bakom en del av måtten, ge några för valdebatten viktiga exempel:

 

Sverige hade första kvartalet i år en arbetslöshet på 8,2 procent, vilket var ungefär samma nivå som Finland och Storbritannien, men högre än Tyskland, Holland och Danmark. Men om man fokuserar på arbetslösa över 25 år, som ofta bildat familj och har barn, så ligger Sverige betydligt bättre till med en arbetslöshet på 5,8 procent. Förklaringen till den 8-procentiga totala arbetslösheten är en hög ungdoms- och studerandearbetslöshet som drar upp nivån för Sverige. De sociala problemen med ungdoms- och studerandearbetslöshet är dock naturligtvis väsentligt annorlunda än problemen med arbetslöshet för familjeförsörjare och redan rotade personer.  Så har då Sverige mindre sociala problem än andra EU-länder vid åtta procents total arbetslöshet? Svar: Ja.

 

Men, varför har Sverige en högre ungdoms- och studerandearbetslöshet än andra? Några observationer:

 

För det första: Arbetslöshetstalen för svenska studerande ligger långt över nivåerna i många andra länder, medan arbetslösheten bland icke-studerande inte är särskilt mycket högre i Sverige än på andra håll. Det är i åldersgruppen 15 till 19 år som Sverige sticker ut. Här var arbetslösheten i maj 2013 hela 46 procent. Men det handlar inte om rotade personer med försörjningsbörda utan mest om skolungdomar som söker tillfälliga jobb, och när de inte får sådana (tillfälliga) jobb registreras de som arbetslösa. De sociala umbärandena för arbetslösa i denna grupp kan antas vara begränsade jämfört med samma antal individer i andra grupper av arbetslösa.

 

För det andra: Länder med omfattande lärlings­program för gymnasieelever, såsom Österrike och Tyskland, har betydligt lägre ungdomsarbetslöshet bland 15- till 19-åringar. Det beror bland annat på starkare koppling till arbetsmarknaden för studerande. Men det beror också på ett räknefenomen: att lärlingar som får ekonomisk ersättning i statistiken registreras som ”sysselsatta” och inte som ”arbetslösa” när de söker jobb. I Tyskland utgjorde lärlingarna 2011 över 30 procent av alla unga sysselsatta. I Sverige har vi knappt några lärlingar alls – än så länge. Det är klart att detta faktum vid en jämförelse påverkar de svenska arbetslöshetstalen negativt, och sannolikt så att skillnaden i sociala förhållanden för likartade studerande framstår som större än de är.

 

För det tredje: En annan förklaring till skillnader för studerande i EU-länder är utformningen på studiemedelssystemen. I Sverige får CSN-berättigade studerande ingen ersättning under sommaren. Följaktligen vill många jobba extra. Det – i sin tur – leder till att fler studerande också dyker upp i arbetslöshetsstatistiken. Det innebär dock inte nödvändigtvis att de sociala umbärandena bland studerande i Sverige på sommaren behöver vara särskilt mycket annorlunda än i länder där motsvarande studerande ofta har en knapp studiefinansiering sommartid.

 

Andelen heltidsstuderande som söker arbete under studietiden har ökat, och fler registrerade arbetssökande studenter leder till fler registrerade arbetslösa dito. Det vore bättre om kraven i högskoleutbildningen höjdes så att studier på heltid blev nödvändigt för att hänga med på kurserna, och att studiemedelssystemet gav starkare incitament för snabbare genomströmning, fler examina och motverkade studieundanträngande enkla arbeten. Förslag om treterminssystem i högskolan – som FP lade fram för många år sedan och Stefan Löfven presenterade häromdagen – vore ett utmärkt steg i denna riktning.

 

Dessa synpunkter är inte till för att bagatellisera problemen med ungdoms- och studerandearbetslöshet utan ett försök att tränga bakom siffrorna; att söka verkligheten bakom genomsnitten och påpeka att en simpel rak rapportering av talen i tabellerna döljer olika sociala situationer. Därför måste den statistiska beskrivningen av politiska mål skärskådas, och normalt sett kompletteras med annan information för att inte politiken ska styra fel.

 

Sammantaget: det är olämpligt att som politiskt mål rakt av jämföra arbetslöshetsprocenten i olika länder, och att inte t ex bry sig om längden på arbetslösheten eller vilka grupper som är arbetslösa. Socialdemokraternas otydliga treudd av mål – ’lägst arbetslöshet i EU’, ’sysselssättning’ och ’arbetade timmar ’ – fångar inte alls upp sådana avgörande aspekter och gör en meningsfull utvärdering av en S-politik närmast omöjlig.

 

Carl B Hamilton, professor och nationalekonom

Christer Nylander, statsvetare och nationalekonom

Talespersoner för ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik för FP i riksdagen.

Hellre tillväxt än nivellerande stagnation! Missvisande om inkomstklyftor.

(Artikel publicerad på Svenska Dagbladet Brännpunkt, söndag den 4 augusti 2013)

Socialdemokraterna slarvar med sanningen med påståenden om att inkomstklyftorna skulle öka snabbare i Sverige än i något annat OECD-land. Det saknas stöd för det påståendet. Det finns även en ideologisk dimension i socialdemokraternas kampanj. Socialdemokraterna föredrar uppenbarligen lägre personliga inkomster, lägre BNP-tillväxt och mindre klyftor –  hellre än Allianstidens oförändrade inkomstklyftor kombinerat med högre inkomster och högre tillväxt.

Först sanningsslarvet och felaktigheterna:
Genom selektiva urval av siffror vill Socialdemokraterna systematiskt sprida en felaktig bild av den fördelningspolitiska utvecklingen i Sverige och andra OECD-länder under de senaste åren. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven hävdade från Almedalens scen att Sverige ”[är] det land där klyftorna ökar snabbast”, och under veckan påstod gruppledaren (S) Mikael Damberg att ”Klyftorna ökar mest i Sverige i hela OECD-området.” (DN den 3/7). 

Som intellektuell renhållningsarbetare känner jag därför ett tvång att lyfta fram vad statistiken faktiskt säger.

Socialdemokraterna använder sig av OECD:s mått ”relativ fattigdom”, som mäter hur stor andel av befolkningen som har mindre än halva genomsnittsinkomsten (medianen). Måttet kan dock vara mycket missvisande. Till exempel hade Grekland minskad relativ fattigdom mellan 2007 och 2009. Naturligtvis betyder inte det att grekerna fick det bättre under dessa år av finanskris och fallande BNP. Men när alla blir ”relativt fattigare” kan inkomstskillnaderna bli mindre, och den uppmätta relativa fattigdomen minska. Omvänt kan alla i ett land få det bättre, men den relativa fattigdomen ändå öka. Här måste man alltså vara mycket noga med vad det är man vill mäta. OECD varnar (sic!) därför i sin egen rapport för användning av detta mått och understryker att det måste kompletteras med andra fördelningspolitiska mått: ”Måtten på relativ fattigdom refererar till den rådande medianinkomsten och är därför svårtolkade under lågkonjunkturer… Därför behövs [också] andra mer absoluta fattigdomsmått, som är kopplade till tidigare levnadsstandard, för att komplettera bilden som ges av den relativa inkomstfattigdomen.” Med den här tydliga varningstexten valde Socialdemokraterna att bortse från trots att t ex talespersonen Magdalena Andersson (S) själv måste ha läst den!

 

Den ”relativa fattigdomen” mäter dessutom inte inkomstklyftorna i ett samhälle, utan enbart inkomstskillnaden mellan den mittersta inkomsten (median) och dem med lägst inkomster. Den varken registrerar eller mäter inkomstutvecklingen för den del av befolkningen som ligger över mitteninkomsten. Det säger sig självt att det inte går att mäta förändringar i inkomstklyftor om man exkluderar halva befolkningen.

 

Ser man istället till utvecklingen av de disponibla inkomsterna och den s.k. ginikoefficienten (som är ett samlat mått på hur inkomsterna är fördelade i hela befolkningen) under alliansregeringen har det knappast skett några förändringar alls i inkomstspridningen. Det konstaterade också Finanspolitiska rådet i sin oberoende analys i maj 2013. Rådet kom fram till att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade mellan 2006 och 2011, trots den ekonomiska krisen. Bortser man från kapitalinkomster har skillnaderna i inkomster ökat något litet. Professor Anders Björklund från Finanspolitiska rådet och Stockholms universitet konstaterade sålunda vid riksdagshearingen den 21 maj att politiken och utvecklingen under Alliansregeringen har haft ”anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter”.

 

De svenska hushållen har samtidigt haft en mycket stark inkomstutveckling under alliansregeringen. OECD visar att de svenska hushållen mellan 2007 och 2010 hade den bästa utvecklingen av disponibla inkomster (dvs. pengar i plånboken efter skatter och bidrag) av alla jämförbara OECD-länder. Detta är i kontrast till utvecklingen i hela 19 andra OECD-länder där hushållens disponibla inkomster dessvärre minskade mellan 2007 och 2010.

 

Dessutom visar OECD:s statistik att både den tiondel av de svenska hushållen med lägst inkomster och den tiondel med högst inkomster fick det bättre i Sverige mellan 2007 och 2010. I 22 andra OECD-länder sjönk istället under den här perioden de disponibla inkomsterna för hushållen med lägst inkomster.

 

Sammanfattningsvis: inkomstspridningen i Sverige har ökat något litet under alliansregeringen samtidigt som både hushåll med låga och med höga inkomster har fått väsentligt mer i plånboken.

 

Så till den ideologiska dimensionen: Lyssnar man på socialdemokraterna, verkar de hellre önska sig den utveckling som vi sett i andra OECD-länder i vilka majoriteten fått det ekonmiskt sämre, men där klyftorna minskat på grund av lägre inkomster. Det kan ses som en indikation på hur fördelnings- och tillväxtpolitiken vid valvinst 2014 skulle drivas av en rödgrön regering.

 

Det är välkommet med en ideologisk diskussion som för väljarna blottlägger skillnader mellan liberalism och socialdemokrati. Vi liberaler föredrar en växande samhällsekonomi där förkovran, arbete, ansvarstagande, obekväm arbetstid och entreprenörskap lönar sig, framför ett som präglas av nivellerande stagnation.

 

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP)

Vinsortiment och monopol.

Nyligen har jag haft en debatt i Svenska Dagbladet om alkoholpolitiken. Min huvudpoäng i debatten är att det är riksdagen som ska besluta om den faktiskt förda alkoholpolitiken och inte t ex City Gross eller den nya e-handelstekniken.

Det som dock på nätet rört upp en stark våg av ilska mot mig har inte så mycket varit detta påpekande, som mitt påstående att Systembolagets sortiment är mycket bra, och har en på det hela taget rättvisande prissättning.

Bortsett från näthatet i invandringsfrågor/muslimer, och mot kvinnor i jämställdhetsfrågor har jag inte i modern tid sett en sådan hätsk reaktion i sociala medier som mot mitt påstående om Systembolagets sortiment jämfört med det på annat håll. "Varför ljuger Hamilton?", "ljuger så att han [Hamilton] blir blå i ansiktet", "använder lögnen som argument", "lögner", "ohämmat ljuger", "förfalskning av sanningen", "ljuger så han storknar", "far med osanning", "totalt okunnig om verkligheten", "ren lögn", "intellektuellt ohederlig", "korkat", "helt chockerande", osv.

Vinkännarna, några bosatta i Frankrike och hänvisar gärna till sortimentet i lokala butiker, är uppenbart djupt kränkta, eller så strider mina påståenden om 11 000 produkter hos Systembolaget och 6-800 (eller färre) hos de största vinhandlarna på kontinenten mot deras egen affärsidé att (lagligt) exportera vin till Sverige via näthandlare.

Jag kan bara spekulera om varför en debatt om alkoholsortimentet inte går att föra som vettig debatt förs på andra områden; det handlar ju här inte ens om alkoholens grad av skadlighet! Man kan enligt dessa citerade vinkännare uppenbarligen inte ha olika åsikter utan den som inte tycker som nätets vinvänner ljuger, är korkade, är ohederliga, eller dyligt.

Så jag skrev till Vinmonopolet i Norges kommunikationschef Halvor Bing Lorentzen och frågade om läget på sortimentfronten i Vinmonopolets Norge. Här är hans svar. En lång lögn, eller vad?

"Når det gjelder sortimentene for monopolene i Skandinavia, så kjenner jeg Vinmonopolet sitt best, men jeg antar at noe av det samme gjelder for Systembolaget også. Sortimentet til Vinmonopolet (og Systembolaget) er i verdensklasse. Det er det ikke tvil om.

I de butikker europeere generelt handler sin vin er utvalget langt dårligere enn i Vinmonopolet og Systembolaget sine butikker. Dette er stort sett i dagligvarebutikker, hvor utvalget er lite. Selv i egne vinbutikker er utvalget rundt om i mange land langt mindre enn det du finner i et velassortert Vinmonopol eller Systembolag.

Selvfølgelig finner man enkeltbutikker rundt om i Europa med meget store og gode sortiment, men dette er ikke det generelle. Vinmonopolet har i dag ca. 15 000 forskjellige produkter som kan skaffes gjennom alle våre butikker, til lik pris over hele landet. Dette er ganske unikt.

I Norge har vinpressen etter hvert innsett at med en avvikling av Vinmonopolet og vin i butikk så vil forbrukeren tape på dette i forhold til sortiment. Med vin i butikk vil dagligvarehandelen i stor grad overta markedet og fokusere på enkeltmerker og ikke mangfold.

I Vinforum, som er Norges mest anerkjente vinmagasin, skrev nylig avgående redaktør dette: Vinforum ble startet som et korrektiv til datidens Vinmonopol. . Med dagens enorme sortiment av viner, den økende butikkutbredelsen og topp servicenivå i butikkene, presenterer Vinmonopolet seg i dag som "verdens beste vinbutikk".

http://www.vinforum.no/?page_id=5554

Vinskribent, kritiker og konsulent - samt Asias eneste med tittelen Master of Wine - Jeannie Cho Lee besøkte nylig Norge og skrøt av Vinmonopolet, selv om hun er fra et frihandelsmarked. Hun sa til avisen Dagens Næringsliv at:

- Jeg var så imponert over Vinmonopolet! Utvalget! Jeg kommer fra Hong Kong, hvor vi avskaffet alt av skatter og avgifter på vin i 2008.

Hun sier hun nesten ikke var til å rive løs fra hyllene med champagne og dyr, tysk vin og lurte på hvor mange flasker hun ville klare av ta med seg hjem, men endte med å la det være.

- Det var litt flaut, å handle på et monopol, når jeg kommer fra et fritt marked.

http://www.dn.no/d2/article2449552.ece "

Min -- Hamiltons -- enkla slutsats är:

Uppenbarligen är det fler som inte delar nätets svenska vinvännernas nyansfattiga berättelse om verkligheten och monopolets sortiment. Det finns olika åsikter och det finns olika sätt att räkna, helt enkelt.

Men nog är det litet speciellt att man hellre, och mycket upphetsat, diskuterar sortimentet i alkoholbutikerna än volymen såld alkohol, missbruk och hälsoaspekter, beroende, brott, misshandel, barn i missbrukarfamiljer, osv. Är sortimentet i vinbutiken det stora samhällsproblemet? Inte för mig, i alla fall.