Nu summeras i media den första hösten med den nya riksdagen. Medias fokus ligger naturligt nog på det som gått snett för minoritetsregeringen (främst tre voteringar). Låt mig som en motvikt till det negativa erbjuda följande från riksdagens EU-nämnd.
Vi har nyss haft höstens sista EU-nämnd. Facit är att varenda en av alla punkter på alla dagordningar – och det rör sig om flera hundra -- har gått Alliansens väg. Ingen enda dagordningspunkt har förlorats i någon av alla dessa voteringar, även om första sammanträdet blev rörigt och delvis fick tas om efter några dagar.
En viktig förklaring är att fackutskotten i större utsträckning tagit på sig -- och i vissa fall mjukt påtvingats -- ta ett större ansvar för formella "överläggningar" med regeringen i EU-frågor. Det har därmed de facto införts ökad förkokning i fackutskotten av EU-ärendena. Den linjen kan och bör utvecklas vidare, och så småningom konfirmeras i text.
Socialdemokraterna har under hösten successivt blivit mera som förr och har frigjort sig från EU-negativ samordning med V och MP -- utom i arbetsmarknads- och "Laval"-typ frågor.
SD är mycket starkt emot allt som innebär överstatlighet (utom i fråga om bevakningen vid EU:s yttre gränser!) och nya EU-medlemmar (utom Island!).
Ordinarie EUN-ledamöterna Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) – partiledarkandidaterna! – drar mycket jämt, och har betydligt mera gemensamt med varandra än med S i EU-frågor. Det gäller även andra partiföreträdare för V och MP.
God Jul!
onsdag 22 december 2010
torsdag 16 december 2010
Montera inte ned alkoholpolitiken!
(Artikel tillsammans med Johan Gernandt (M), advokat och ordförande i riksbanksfullmäktige publicerad i Svenska Dagbladet den 16 december 2010.)
GÅRDSFÖRSÄLJNING Den utredning om gårdsförsäljning som presenteras idag är en radikal förändring när det gäller svensk social- och alkoholpolitik. Vi vill slå vakt om Systembolagets monopol, skriver Carl B Hamilton (FP) och Johan Gernandt (M).
den utredning som i dag publiceras föreslås - enligt medieläckor - att försäljning ska tillåtas av vin, sprit och öl genom privata butiker på bland annat vinproducerande gårdar, så kallad gårdsförsäljning.
Förslaget är att man ersätter utredningsdirektivens tanke på turistorienterad gårdsförsäljning med inrättandet av alkoholbutiker utan koppling till vare sig gård, egentillverkning eller begränsning till enbart svensktillverkade produkter. Termen gårdsförsäljning är sålunda vilseledande. Butikerna ska - i motsats till Systembolaget - styras av butiksinnehavarens prissättning och lönsamhetsintresse. De kan lokaliseras till alla stadskärnor och tätorter.
Alla typer av alkohol från EU-länder ska få säljas under ett antal juridiskt komplicerade regler och skruvade anpassningar till EU:s konkurrensrätt. Bland annat ska butikerna för inträde ta ut en av kommunen bestämd och kontrollerad inträdesavgift för en obligatorisk upplevelsetjänst. En butik får sälja max 1 liter sprit, 3 liter vin eller 5 liter starköl vid varje "besökstillfälle". Men hur skall detta kunna kontrolleras, särskilt om besökstillfällena ligger direkt eller nära efter varandra i tiden? Maxgränsen för butikens årsförsäljning kan sannolikt kringgås exempelvis genom att någon annan öppnar ny butik på samma ställe.
Förslaget öppnar sålunda för en ny privat försäljningskanal i kombination med ett nytt slags kineseri kring alkoholförsäljning som inte står motbokstidens regeldjungel efter.
Är det verkligen försvarbart för att tillfredsställa producent- intresset hos idag maximalt 50 inhemska vinodlare och sprit- tillverkare att lägga om svensk alkoholpolitik på detta radikala sätt? Eller för att behålla acceptansen för den befintliga alkoholpolitiken?
Det är för oss angeläget att påminna om Systembolagets i dag dubbla uppgift. Att den innehåller ett dilemma, och en frihets- inskränkning för några medborgare, är uppenbart för var och en. Det är dock inte något argument i sig. Både som privatpersoner, företag och stat får man framleva livet med många avvägningar och målkonflikter.
Systembolaget ska verka för att vuxna, nyktra kunder ges bästa möjliga service och att produkterna håller hög kvalitet inom respektive prisklass. Systembolaget har samtidigt till uppgift att begränsa alkoholens skadeverkningar. Fokus ligger i dag på att bromsa unga människors konsumtion. Medlet för detta är upplysningsarbete riktad till ungdomar samt en strikt och allt mer träffsäker tillämpning av ålders- kontroller.
Är då ett avskaffande av Systembolagets monopol av sådant värde för konsumenterna att det uppväger nackdelen av ökat drickande? Vi menar att så inte är fallet.
Tidigare i år publicerades den så kallade Holder-rapporten. Bland författarna ingår, förutom professor Holder, åtta vetenskapsmän inriktade på bland annat alkoholforskning. Rapporten redovisar kraftiga konsekvenser av monopolets avskaffande vid en privatisering av detaljhandeln med alkoholdrycker. Gruppen beräknar att ökningen i konsumtionen skulle bli cirka 17 procent för det fall försäljningen skulle begränsas till specialbutiker för alkoholförsäljning, och med 37 procent om all försäljning av alkoholdrycker sker i daglig- varuhandeln.
Monopolet måste - enligt vår mening - sägas ha varit framgångsrikt. Alkoholkonsumtionen i Sverige är numera lägst bland länderna i EU. Enligt de undersökningar som Sifo gjort på Systembolagets uppdrag sedan 2001 är svenska folkets stöd för alkoholmonopolet starkt. År 2009 svarade cirka 66 procent ja på frågan om Systembolaget ska behålla sin ensamrätt på försäljning av starköl, vin och sprit. Det är en ökning med 17 procent- enheter sedan mätningarna började. Mätningarna under 2010 bekräftar detta starka stöd.
Det är lätt att raljera om man är okänslig eller obetänksam inför det elände som alkoholmissbruk medför i Sverige, likväl som i andra länder. Vi måste bedriva en ansvarsfull socialpolitik som bland annat tar hand om människor - särskilt unga - som hamnar i missbruksproblem eller är på väg in i sådana. Vi måste även betänka situationen för de kvinnor och barn som lever med missbrukare. De som är måna om att minska mäns våld mot kvinnor - ett av alliansregeringen särskilt uppmärksammat problem - kan inte blunda för det faktum att ungefär hälften av all kvinnomisshandel i nära relationer sker av män som är berusade.
Vi två som sedan några år sitter i Systembolagets styrelse vill slå vakt om strikta ålderskontroller, frånvaron av vinstmaximeringsintresse i alkoholförsäljning, och detaljhandelsmonopolet. Vi menar att detta är helt centrala delar i en ansvarstagande social- och alkoholpolitik.
JOHAN GERNANDT (M) advokat och ordförande i riksbanksfullmäktige
CARL B HAMILTON (FP) riksdagsman och ordförande i riksdagens EU-nämnd
GÅRDSFÖRSÄLJNING Den utredning om gårdsförsäljning som presenteras idag är en radikal förändring när det gäller svensk social- och alkoholpolitik. Vi vill slå vakt om Systembolagets monopol, skriver Carl B Hamilton (FP) och Johan Gernandt (M).
den utredning som i dag publiceras föreslås - enligt medieläckor - att försäljning ska tillåtas av vin, sprit och öl genom privata butiker på bland annat vinproducerande gårdar, så kallad gårdsförsäljning.
Förslaget är att man ersätter utredningsdirektivens tanke på turistorienterad gårdsförsäljning med inrättandet av alkoholbutiker utan koppling till vare sig gård, egentillverkning eller begränsning till enbart svensktillverkade produkter. Termen gårdsförsäljning är sålunda vilseledande. Butikerna ska - i motsats till Systembolaget - styras av butiksinnehavarens prissättning och lönsamhetsintresse. De kan lokaliseras till alla stadskärnor och tätorter.
Alla typer av alkohol från EU-länder ska få säljas under ett antal juridiskt komplicerade regler och skruvade anpassningar till EU:s konkurrensrätt. Bland annat ska butikerna för inträde ta ut en av kommunen bestämd och kontrollerad inträdesavgift för en obligatorisk upplevelsetjänst. En butik får sälja max 1 liter sprit, 3 liter vin eller 5 liter starköl vid varje "besökstillfälle". Men hur skall detta kunna kontrolleras, särskilt om besökstillfällena ligger direkt eller nära efter varandra i tiden? Maxgränsen för butikens årsförsäljning kan sannolikt kringgås exempelvis genom att någon annan öppnar ny butik på samma ställe.
Förslaget öppnar sålunda för en ny privat försäljningskanal i kombination med ett nytt slags kineseri kring alkoholförsäljning som inte står motbokstidens regeldjungel efter.
Är det verkligen försvarbart för att tillfredsställa producent- intresset hos idag maximalt 50 inhemska vinodlare och sprit- tillverkare att lägga om svensk alkoholpolitik på detta radikala sätt? Eller för att behålla acceptansen för den befintliga alkoholpolitiken?
Det är för oss angeläget att påminna om Systembolagets i dag dubbla uppgift. Att den innehåller ett dilemma, och en frihets- inskränkning för några medborgare, är uppenbart för var och en. Det är dock inte något argument i sig. Både som privatpersoner, företag och stat får man framleva livet med många avvägningar och målkonflikter.
Systembolaget ska verka för att vuxna, nyktra kunder ges bästa möjliga service och att produkterna håller hög kvalitet inom respektive prisklass. Systembolaget har samtidigt till uppgift att begränsa alkoholens skadeverkningar. Fokus ligger i dag på att bromsa unga människors konsumtion. Medlet för detta är upplysningsarbete riktad till ungdomar samt en strikt och allt mer träffsäker tillämpning av ålders- kontroller.
Är då ett avskaffande av Systembolagets monopol av sådant värde för konsumenterna att det uppväger nackdelen av ökat drickande? Vi menar att så inte är fallet.
Tidigare i år publicerades den så kallade Holder-rapporten. Bland författarna ingår, förutom professor Holder, åtta vetenskapsmän inriktade på bland annat alkoholforskning. Rapporten redovisar kraftiga konsekvenser av monopolets avskaffande vid en privatisering av detaljhandeln med alkoholdrycker. Gruppen beräknar att ökningen i konsumtionen skulle bli cirka 17 procent för det fall försäljningen skulle begränsas till specialbutiker för alkoholförsäljning, och med 37 procent om all försäljning av alkoholdrycker sker i daglig- varuhandeln.
Monopolet måste - enligt vår mening - sägas ha varit framgångsrikt. Alkoholkonsumtionen i Sverige är numera lägst bland länderna i EU. Enligt de undersökningar som Sifo gjort på Systembolagets uppdrag sedan 2001 är svenska folkets stöd för alkoholmonopolet starkt. År 2009 svarade cirka 66 procent ja på frågan om Systembolaget ska behålla sin ensamrätt på försäljning av starköl, vin och sprit. Det är en ökning med 17 procent- enheter sedan mätningarna började. Mätningarna under 2010 bekräftar detta starka stöd.
Det är lätt att raljera om man är okänslig eller obetänksam inför det elände som alkoholmissbruk medför i Sverige, likväl som i andra länder. Vi måste bedriva en ansvarsfull socialpolitik som bland annat tar hand om människor - särskilt unga - som hamnar i missbruksproblem eller är på väg in i sådana. Vi måste även betänka situationen för de kvinnor och barn som lever med missbrukare. De som är måna om att minska mäns våld mot kvinnor - ett av alliansregeringen särskilt uppmärksammat problem - kan inte blunda för det faktum att ungefär hälften av all kvinnomisshandel i nära relationer sker av män som är berusade.
Vi två som sedan några år sitter i Systembolagets styrelse vill slå vakt om strikta ålderskontroller, frånvaron av vinstmaximeringsintresse i alkoholförsäljning, och detaljhandelsmonopolet. Vi menar att detta är helt centrala delar i en ansvarstagande social- och alkoholpolitik.
JOHAN GERNANDT (M) advokat och ordförande i riksbanksfullmäktige
CARL B HAMILTON (FP) riksdagsman och ordförande i riksdagens EU-nämnd
onsdag 8 december 2010
Revalveringshotet, euron och tillväxten
Europa uppvisar idag en närmast bisarrt tudelad bild och utveckling på det ekonomiska området:
I länder som Tyskland, Polen, Österrike – för att inte tala om vårt eget land – växer snabbt produktion och sysselsättning.
Aldrig tidigare i det återförenade Tysklands historia har BNP-tillväxten varit så hög som andra kvartalet 2010 – 9½ procent. Tredje kvartalet i år producerade Tyskland hela 4 procent mer än ett år tidigare. För Österrike var siffran 3,6 procent, Polen 5,3 och Sverige hade en asiatisk tillväxttakt på nära sju procent. Franska, tyska och brittiska indexar visar på starka ökningar i orderingång och jobb.
Detta är naturligtvis mycket en återhämtning efter krisen, och är inte några långsiktigt hållbara tillväxttal. De flesta länder i Europa har ännu inte återhämtat sig, och har ännu inte nått tillbaka till den inkomstnivå som de låg på innan krisen bröt ut 2008.
Mot denna starka utveckling av den reala ekonomin i viktiga länder finns dock den lika sanna bilden av ett Europa som stapplar från möte till möte med sina finansministrar och – kanske – från en finansiell kris till nästa: Grekland, Irland, Portugal, Ungern, osv.
Hur kan bilden vara så bisarrt tudelad? Ja en enkel förklaring är att dessa krisekonomier trots allt är små och tillsammans utgör bara drygt 6 procent av EU:s BNP.
Så frågan är: kan även små tuvor stjälpa det stora europeiska lasset?
Även om man lägger till Spanien förefaller det faktiskt osannolikt. Om det inte vore för den samtidigt bräckliga utvecklingen i USA.
För bara två år sedan när Barack Obama vann presidentvalet gick han likt Jesus på vattnet hos väljare och media. Framtidstro, ”Hope och Change!” hördes överallt. Nu går Barack Obama inte längre på vattnet, utan sitter fast i ett träsk av underskott, bankkris och hög arbetslöshet.
Lärdomen av Obamas situation är tänkvärd. Utvecklingen i USA visar vilken fundamental förutsättning en välskött ekonomi är för möjligheten att förverkliga visioner, drömmar och förhoppningar.
Det räcker inte med hopp om förändringar – de måste finansieras också.
Är de europeiska krisländernas problem eurons fel?
Några vill hävda att krisen i Grekland och på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar.
Man kan lätt konstatera att detta är fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och i mångt och mycket lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999.
Man kan sedan vända blicken västerut och konstatera att det inte går att skylla på euron i fallet Storbritannien. Landet har aldrig varit i närheten av euron men är icke desto mindre illa ute med djup bankkris och stora budgetunderskott.
Förklaringen är att finska politiker – med euron som valuta – dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
De brittiska politikerna – utan euron som valuta – släppte däremot fram budgetförsvagningar och kreditexpansion som bäddade för bankkris. Regeringen kunde inte hantera krisen när den kom, och landet dignar nu under stora skuld- och underskottsproblem. Utan euron, märk väl.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik blir det ekonomisk kris oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en överhettning på fastighetsmarknaden och en låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte förrän det var alldeles för sent med nödvändiga nationella motåtgärder.
Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en spekulativ bubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte heller i Frankfurt, utan enbart i Dublin.
Grekland hade – och har – statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som grundproblem – inte att räntan varit några procentenheter för låg.
Att tro att de grundläggande bristerna i Grekland och Irlands inhemska politik inte skulle ha funnits om länderna behållit sina nationella valutor sedan 1999 är faktiskt osannolikt naivt.
Glöm inte att Västeuropa alltsedan 1960-talet har sökt att hantera de negativa externa effekterna av varandras ekonomiska politik – som konkurrensdevalveringar och protektionism – genom olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.)
Det finns återkommande och djupt liggande skäl till samarbetet på valutaområdet, och de skälen skulle inte försvinna om euron inte fanns.
För Sverige som ett litet starkt utrikeshandelsberoende land har alltid risken för protektionism i Europa varit det allra värsta hotet mot vår ekonomi. Glöm inte att valutasamarbetet stävjar detta hot mot vårt land!
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar vi de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär gemensam makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler, osv.
Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
Så över till en annan aspekt av valutafrågan: Vad har Sverige gemensamt med Kina och Tyskland?
Jo, ett långvarigt och ganska stort bytesbalansöverskott. Det är faktiskt bara vår litenhet som skyddar oss mot samma slags kritik som regelmässigt drabbar Tyskland och Kina, med avsändare i främst USA och Frankrike.
Bytesbalansöverskottet innebär att människor och företag i Sverige har ett betydande sparande som varje år som sänds utomlands, där en stor del investeras. Överskottet är ca 6 procent av BNP.
Man behöver inte vara osund nationalist för att tycka att det vore bättre om investeringarna gjordes i Sverige. En klassisk förklaring till budgetöverskottet är att det finns för få bra investeringsprojekt i Sverige. Om det är hela förklaringen vet vi faktiskt inte.
Det finns en riskfylld aspekt av vårt bytesbalansöverskott. Och risken förstärks av Sveriges höga trovärdighet med starka offentliga finanser. Problemet är alltså att vår flytande krona sticker iväg och revalveras, dvs. ökar i värde jämfört med dollar och euron.
Hittills har kronan skuggat euron, men både med tanke på den knackiga ekonomin i USA, och den finansiella oron i övriga Europa kan kronans vanemässiga band till euron komma att klippas av.
Vi som nation – och litet valutaområde – bör alltså vara beredda på att kronan kan komma att skrivas upp med 10-20 procent mot dollarn och euron. Då pressas inflationen ned, räntorna behöver inte höjas som nu planeras, exportföretagen får prispress och kärvare villkor, medan importörerna och konsumenterna får glädja sig åt lägre importpriser.
Vi har en skvalpvaluta. Ibland skvalpar den ned, men den kan också skvalpa upp rejält, märk väl. Hade Sverige varit med i eurosamarbetet hade det inte skvalpat alls mot övriga Europa!
I länder som Tyskland, Polen, Österrike – för att inte tala om vårt eget land – växer snabbt produktion och sysselsättning.
Aldrig tidigare i det återförenade Tysklands historia har BNP-tillväxten varit så hög som andra kvartalet 2010 – 9½ procent. Tredje kvartalet i år producerade Tyskland hela 4 procent mer än ett år tidigare. För Österrike var siffran 3,6 procent, Polen 5,3 och Sverige hade en asiatisk tillväxttakt på nära sju procent. Franska, tyska och brittiska indexar visar på starka ökningar i orderingång och jobb.
Detta är naturligtvis mycket en återhämtning efter krisen, och är inte några långsiktigt hållbara tillväxttal. De flesta länder i Europa har ännu inte återhämtat sig, och har ännu inte nått tillbaka till den inkomstnivå som de låg på innan krisen bröt ut 2008.
Mot denna starka utveckling av den reala ekonomin i viktiga länder finns dock den lika sanna bilden av ett Europa som stapplar från möte till möte med sina finansministrar och – kanske – från en finansiell kris till nästa: Grekland, Irland, Portugal, Ungern, osv.
Hur kan bilden vara så bisarrt tudelad? Ja en enkel förklaring är att dessa krisekonomier trots allt är små och tillsammans utgör bara drygt 6 procent av EU:s BNP.
Så frågan är: kan även små tuvor stjälpa det stora europeiska lasset?
Även om man lägger till Spanien förefaller det faktiskt osannolikt. Om det inte vore för den samtidigt bräckliga utvecklingen i USA.
För bara två år sedan när Barack Obama vann presidentvalet gick han likt Jesus på vattnet hos väljare och media. Framtidstro, ”Hope och Change!” hördes överallt. Nu går Barack Obama inte längre på vattnet, utan sitter fast i ett träsk av underskott, bankkris och hög arbetslöshet.
Lärdomen av Obamas situation är tänkvärd. Utvecklingen i USA visar vilken fundamental förutsättning en välskött ekonomi är för möjligheten att förverkliga visioner, drömmar och förhoppningar.
Det räcker inte med hopp om förändringar – de måste finansieras också.
Är de europeiska krisländernas problem eurons fel?
Några vill hävda att krisen i Grekland och på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar.
Man kan lätt konstatera att detta är fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och i mångt och mycket lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999.
Man kan sedan vända blicken västerut och konstatera att det inte går att skylla på euron i fallet Storbritannien. Landet har aldrig varit i närheten av euron men är icke desto mindre illa ute med djup bankkris och stora budgetunderskott.
Förklaringen är att finska politiker – med euron som valuta – dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.
De brittiska politikerna – utan euron som valuta – släppte däremot fram budgetförsvagningar och kreditexpansion som bäddade för bankkris. Regeringen kunde inte hantera krisen när den kom, och landet dignar nu under stora skuld- och underskottsproblem. Utan euron, märk väl.
Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik blir det ekonomisk kris oberoende av valutasystem.
På Irland släppte regeringarna fram en överhettning på fastighetsmarknaden och en låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte förrän det var alldeles för sent med nödvändiga nationella motåtgärder.
Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en spekulativ bubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte heller i Frankfurt, utan enbart i Dublin.
Grekland hade – och har – statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som grundproblem – inte att räntan varit några procentenheter för låg.
Att tro att de grundläggande bristerna i Grekland och Irlands inhemska politik inte skulle ha funnits om länderna behållit sina nationella valutor sedan 1999 är faktiskt osannolikt naivt.
Glöm inte att Västeuropa alltsedan 1960-talet har sökt att hantera de negativa externa effekterna av varandras ekonomiska politik – som konkurrensdevalveringar och protektionism – genom olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.)
Det finns återkommande och djupt liggande skäl till samarbetet på valutaområdet, och de skälen skulle inte försvinna om euron inte fanns.
För Sverige som ett litet starkt utrikeshandelsberoende land har alltid risken för protektionism i Europa varit det allra värsta hotet mot vår ekonomi. Glöm inte att valutasamarbetet stävjar detta hot mot vårt land!
Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar vi de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär gemensam makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler, osv.
Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.
Så över till en annan aspekt av valutafrågan: Vad har Sverige gemensamt med Kina och Tyskland?
Jo, ett långvarigt och ganska stort bytesbalansöverskott. Det är faktiskt bara vår litenhet som skyddar oss mot samma slags kritik som regelmässigt drabbar Tyskland och Kina, med avsändare i främst USA och Frankrike.
Bytesbalansöverskottet innebär att människor och företag i Sverige har ett betydande sparande som varje år som sänds utomlands, där en stor del investeras. Överskottet är ca 6 procent av BNP.
Man behöver inte vara osund nationalist för att tycka att det vore bättre om investeringarna gjordes i Sverige. En klassisk förklaring till budgetöverskottet är att det finns för få bra investeringsprojekt i Sverige. Om det är hela förklaringen vet vi faktiskt inte.
Det finns en riskfylld aspekt av vårt bytesbalansöverskott. Och risken förstärks av Sveriges höga trovärdighet med starka offentliga finanser. Problemet är alltså att vår flytande krona sticker iväg och revalveras, dvs. ökar i värde jämfört med dollar och euron.
Hittills har kronan skuggat euron, men både med tanke på den knackiga ekonomin i USA, och den finansiella oron i övriga Europa kan kronans vanemässiga band till euron komma att klippas av.
Vi som nation – och litet valutaområde – bör alltså vara beredda på att kronan kan komma att skrivas upp med 10-20 procent mot dollarn och euron. Då pressas inflationen ned, räntorna behöver inte höjas som nu planeras, exportföretagen får prispress och kärvare villkor, medan importörerna och konsumenterna får glädja sig åt lägre importpriser.
Vi har en skvalpvaluta. Ibland skvalpar den ned, men den kan också skvalpa upp rejält, märk väl. Hade Sverige varit med i eurosamarbetet hade det inte skvalpat alls mot övriga Europa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
