onsdagen den 16:e april 2014

MP:s skattehöjarbudget grusar hoppet om ekonomisk återhämtning.


MP:s skattehöjarbudget skulle strypa hoppet om snabb ekonomisk återhämtning.
 
Miljöpartiet har idag släppt sin vårbudgetmotion. I huvudsak ligger deras politik från höstmotionen 2013 fast, men med en del justeringar. Här kommer en sammanfattning:

 
Försämrad konkurrenskraft för den svenska industrin
Miljöpartiets kraftiga skattehöjningar på energi och transporter, på sammantaget 19 miljarder kr per år, ligger fast. Där ingår bl.a. höjd bensinskatt, flygskatt och lastbilsskatt samt höjd skatt på el från vattenkraft och kärnkraft.

 
Denna skattechock kommer landa tungt på svenska hushåll och företag via bland annat den svenska industrin, högre transportkostnader och högre priser. Dess konkurrenskraft försämras när företagen inte kan övervältra dessa kostnadsökningar på exportkunderna, blir försäljning och produktion lägre. Det blir färre jobb. Att utsläpp flyttar över gränserna, utan att ge global vinst för klimatet, bryr sig inte MP om.

 
Miljöpartiets politik går på tvärs med Stefan Löfvéns vurmande för industrins villkor. (Socialdemokraternas politik slår desto hårdare mot tjänstesektorn och tillsammans slår de rödgrönas politik mot hela näringslivet.)

 
Infrastruktur
MP föreslår 30 miljarder i ett ”Stadsmiljöprogram” fram till 2025, som ska gå till medfinansiering av kollektivtrafik och cykel. Satsningarna villkoras med att biltrafiken minskar. Det framgår dock inte i vilken utsträckning satsningen finansieras genom slopade vägprojekt. Per Bolund målade vid presentationen upp den lätt bisarra valsituationen mellan cykelleder och motorvägar, som om de vore utbytbara ur transportsynpunkt och ekonomisk kostnad.

 
MP har tidigare gjort tydligt att de säger nej till utbyggnaden av E20 och till förbifart Stockholm. Att sätta stopp för dessa projekt skulle missgynna vanliga bilpendlare och försvåra för företagen.

 
Utbyggd kollektivtrafik är viktigt, men det kan inte ersätta bilens flexibilitet när det gäller transporter av personer och varor. Köer medför - helt i onödan - kostnader för både miljön och ekonomin.


Höjda skatter på jobb och företag.
  
Det enda i skattepolitiken som S och MP är överens om är att skatterna på arbete ska höjas.

 
Höjda arbetsgivaravgifter, mm.
Att ta bort dagens skatterabatter för unga har inte samma effekt som att aldrig införa dem. Det leder till färre jobb och de svagaste drabbas först.Förändringarna i arbetsgivaravgiften missgynnar särskilt unga personer och företag med många unga anställda. 

Om en regering avskaffar dagens nedsättning blir effekten på kort och medellång sikt annorlunda: I Sverige har vi nu haft dessa nedsättningar under ett antal år. Arbetsmarknaden har anpassat sig till dem. Rimligen har nedsättningarna vid det här laget spillt över i en högre lön än eljest för bl.a. unga personer. Om man nu skulle avskaffa nedsättningen resulterar detta inte bara i ett antal färre jobb i de aktuella företagen – dvs. sysselsättningen blir lägre och ungdomars löneläge pressats i de aktuella företagen genom socialdemokraternas åtgärd – men även löneläget för alla unga personer pressas under denna fleråriga anpassningstid (utbudet av unga arbetssökande ökar). Dessutom, de personer som i första hand får erfara mindre efterfrågan på sina tjänster och färre jobb är de unga med svag förankring på arbetsmarknaden – t ex de med svag utbildning och utlandsfödda.

Om man som MP och S vill ta bort sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms ökar arbetsgivarens lönekostnader med 15-20 mdr kr/år. Självklart påverkar den stora kostnadsökningen möjligheten att ha oförändrat antal anställda. Det blir färre. Varför vill annars oppositionen kompensera kommuner och landsting för denna högre personalkostnad?

 
Miljöpartiet står fast vid att arbetsgivaravgiften för unga ska dubbleras. Det ska ske i två steg, precis som S också vill.

 
MP vill dock återföra en begränsad del av pengarna till företagen, genom en rabatt på arbetsgivaravgiften på upp till 76 000 kronor per år och företag. Rabatten gäller dock bara för företag med upp till tre anställda.

 
MP vill höja den statliga inkomstskatten med 3 procent för inkomster på över 40 000 kronor i månaden. Det innebär att världens högsta marginalskatt på arbetsinkomster ska bli ännu högre. Det ger marginalskatter på arbetsinkomster på över 60 procent.

 
MP accepterar alla regeringens föreslagna skattehöjningar för 2015.

Enligt Finansdepartementets modellberäkningar leder MP:s politik till att sysselsättningen minskar med ca 70 000 jobb.

 
Färre arbetade timmar med MP:s politik – det ger lägre skatteintäkter
Kompetens är numera en global vara. Den höjda statsskatten försämrar det svenska företagsklimatet och gör det svårare att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Skattehöjningen på inkomster över 40 000 kr/mån ska enligt MP ge ca 5 miljarder kr och finansiera skolsatsningar. Men pengarna kommer inte finnas i verkligheten. Väletablerad forskning visar att höjda marginalskatter gör att folk jobbar mindre, vilket urholkar intäktsökningen. Det gäller särskilt vid så höga marginalskatter som det här handlar om. MP:s skolsatsningar är därmed kraftigt underfinansierade.

Höjda marginalskatter kommer göra att löner omvandlas till utdelning -- 3:12 regelproblemen återkommer för företagare.

 

MP vill också minska arbetstiden från 40 till 35 timmar i veckan. Det leder, enligt finansdepartementets beräkningar, till ett bortfall motsvarande 125 000 heltidssysselsatta. Det får stora konsekvenser för skatteintäkterna och välfärden.

 
Miljöpartiets skolsatsningar
MP anger att de satsar 5,9 mdr kr mer på skolan än regeringen 2015. Vad pengarna används är dock oklart. Utgår man från deras höstmotion läggs över hälften av pengarna på förskolan.

MP vill ha 10 000 fler anställda i ”skolan”. Det handlar dock inte om fler lärare, utan mer kringpersonal och personal i förskolan. Satsningen sker genom statsbidrag och huvudmännen måste medfinansiera själva med ca 2 miljarder kronor. Fördelningen mellan olika tjänster är oklar.

MP vill införa ett lönelyft för lärare. De skriver dock inget om hur de vill genomföra lönehöjningarna eller vad det kommer kosta. Men Enligt vad MP tidigare sagt i media satsar de 1,7 miljarder per år. Det betyder runt 400 kronor mer i plånboken per anställd i skolan. Det motsvarar vad lärarna har fått extra i förhållande till märket genom det senaste avtalet 2012-2013. Därmed får MP:s satsning knappast någon större effekt för läraryrkets attraktivitet och eller på lärarnas löneläge.

MP vill införa dubbelt så många karriärtjänster som regeringen. Tjänsterna ska finnas både i skola, förskola och fritidshem.

MP vill återinföra kravet att alla gymnasieutbildningar ska ge högskolebehörighet. Det kommer öka avhoppen från gymnasieskolan.

 

Utgiftsjusteringar jämfört med i höstmotionen
Höjningen av a-kassan ska ske i två steg (från att tidigare gjorts i ett)

Förslaget om sänkt skatt för ensamförsörjare, på 1,1 mdr kr per år, skjuts på framtiden.

Satsningen på forskning och innovation skalas ner med 1 mdr kr 2015 jämfört med höstmotionen
                           

fredagen den 11:e april 2014

FP-kommentar på Magdalena Andersson presentation av S budgetfinansieringsalternativ.


Falsk bildsättning om statsfinansernas styrka

 
Talet om att stabiliteten i statsfinanserna skulle vara i farozonen och på glid stämmer inte. Statsskulden är ca 41 procent av BNP och prognosticeras nå 31 procent 2018. Även om den prognosen skulle slå fel, och skulden ’bara’ sjunka med hälften, dvs. till 36 procent, är ändå statsfinanserna ohyggligt stabila i både ett europeiskt och historiskt perspektiv. Det finns gott om utrymme för en finanspolitik som håller uppe sysselsättningen och nere arbetslösheten om tillväxten skulle sjunka. Intäktsbortfall från räntesnurror, lägre utdelningar från statliga företag, mm, ändrar inte detta faktum. Och om hotet om kraftigt ökad statsskuld vore verkligt, varför accepterar Socialdemokraterna de fem jobbskatteavdrag som man hela tiden kritiserat men i själva verket står bakom, om än med sex månaders fördröjning. Dessutom vill S luckra upp tidsgränser och disciplinerande bestämmelser i sjukförsäkring och A-kassa. Det om något riskerar att urholka statsfinanserna. Andersson hotbild är därför falsk.

 

Att ta bort dagens skatterabatter för unga har inte samma effekt som att aldrig införa dem. Det leder till färre jobb och de svagaste drabbas först.

 

Om man som S vill tar bort sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms ökar företagens lönekostnader med 15-20 mdr kr/år. Självklart påverkar den stora kostnadsökningen företagens lönsamhet och möjlighet att ha anställda, och företagen kommer att tvingas avskeda. Var tror S annars att företagen ska få alla dessa pengar ifrån? I tjänstenäringarna är lönekostnaderna den stora utgiftsposten.

 

Effekten av att ta bort dagens skatte/avgiftsrabatter för unga har inte heller samma effekt som att aldrig införa dem, som är den åtgärd som olika institutioner har utvärderat. Det går därför inte att från dessa dra slutsatsen att det inte kommer att försvinna några jobb när kostnaderna att anställa höjs. 

 

Om en regering avskaffar dagens nedsättning blir effekten på kort och medellång sikt annorlunda: Vi har nu haft dessa nedsättningar under ett antal år. Arbetsmarknaden har anpassat sig till dem. Rimligen har nedsättningarna vid det här laget spillt över i en högre lön än eljest för bl.a. unga personer. Om man nu skulle avskaffa nedsättningen resulterar detta inte bara i ett antal färre jobb i de aktuella företagen – dvs. sysselsättningen blir lägre och ungdomars löneläge pressats i de aktuella företagen genom socialdemokraternas åtgärd – men även löneläget för alla unga personer pressas under denna fleråriga anpassningstid (utbudet av unga arbetssökande ökar). Dessutom, de personer som i första hand får erfara mindre efterfrågan på sina tjänster och färre jobb är de unga med svag förankring på arbetsmarknaden – t ex de med svag utbildning och utlandsfödda.

 

Andersson påstår att de höjda anställningskostnaderna skulle uppvägas av Socialdemokraternas ”90-dagarsgaranti” för unga, som innebär olika åtgärder och utbildning för unga. Garantin kostar ”i ett första steg” ca 5 mdr kr, dvs. en 1/3 eller ¼ av de ökade skatteintäkterna från höjda arbetsgivaravgifter och höjd restaurangmoms. Lite småsummor satsas på ”aktiv näringspolitik”. Men den sammantagna bilden är en kraftig åtstramning för företagssektorn, som kommer slå mot sysselsättningen. Dessutom är 90-dagarsgarantin inte sysselsättning i privat sektor utan ”ams-jobb”, och liknande, och de är erfarenhetsmässigt – tvärt emot vad Andersson hävdar – ingen effektiv väg in på arbetsmarknaden.

 

En stor andel av de överblivna pengarna används istället till högre bidrag, som i de flesta fall motverkar ökad sysselsättning. Därtill – och mycket viktigt – Socialdemokraternas förslag om borttagande och uppmjukning av tidsgränser i sjukförsäkring och A-kassa ger lätt en okontrollerbar ökning av statens utgifter som kan springa iväg till stora statsfinansiella utgifter, som biter sig fast. 

 

Att det är företagen som skapar jobben märktes inte på Magdalena Andersson idag. Inte en enda gång hörde jag henne nämna orden företag och företagare.  

 

 

 

tisdagen den 8:e april 2014

Andelen fattiga i Sverige lägst i EU – och sjunkande.


(Artikel publicerad på DN-debatt, webben, den 8 april 2014.)


Ingress: Med EU:s definition av fattigdom – låg materiell standard – har Sverige tillsammans med Luxemburg lägst andel fattiga av alla EU-länder, och allra lägst är siffran i Norrland. Våra nordiska grannländer ligger klart högre. Andelen fattiga i Sverige har dessutom sjunkit de senaste åren. Påståenden om att ”klyftorna växer” stämmer inte, skriver Carl B Hamilton (FP).


Ett valår som detta blir fördelningsfrågorna särskilt viktiga i svensk politik. Fattigdomsdebatten i Sverige fokuserar ofta på relativa inkomstskillnader. När alla fått det väsentligt bättre ekonomiskt, men medelklassen något mer än övriga ger det utslag som ökad ”relativ” fattigdom. Det är vad som hänt i Sverige under senare år. Ofta missförstås detta resultat – avsiktligt av oppositionen, oavsiktligt av journalister?

Jag menar att vi måste lyfta blicken och se hur människor faktiskt har det och hur levnadsstandarden förändrats. Då framträder bilden av ett i stora drag alltmer välmående Sverige, med EU:s lägsta verkliga fattigdom.

 
EU:s statistikmyndighet Eurostat redovisar sedan ca 2006 ett i Sverige ouppmärksammat och intressant fördelningspolitiskt mått, nämligen andelen av befolkningen som lever med ”mycket låg materiell standard” (på engelska ”severely materially deprived persons”). Detta definieras som att personen ifråga på minst fyra av nio av följande punkter saknar möjlighet: att möta oförutsedda utgifter, att åka på en veckas semesterresa, att betala skulder (till exempel bostadslån eller hyra), att äta kött, kyckling, eller fisk varannan dag, att ha varmt hemma, att ha tvättmaskin, färg-TV, telefon eller bil.

Vad säger då detta fattigdomsmått om läget i Sverige under alliansregeringen?

2012 (senast tillgängliga år) var Sverige och Luxemburg de EU-länder som hade allra lägst andel av befolkningen som levde på ”mycket låg materiell standard”, nämligen 1,3 procent. Danmark och Finland hade mer än dubbelt så hög andel som levde i sådan materiell fattigdom, och även det rika Norge hade en högre andel.

Andelen av Sveriges befolkning med mycket låg materiell standard har minskat succesivt sedan 2003, då den var cirka 3 procent. Andelen föll till under 2 procent år 2008, och sedan vidare ned till 1,3 procent år 2012.

Några kanske tycker att det är självklart att den materiella standarden har ökat det senaste decenniet. Men tittar vi på våra grannländer och övriga Europa så ser vi att det inte alls är givet. Bland de gamla EU-länderna har det i stället skett en ökning med cirka två procentenheter av andelen som lever på mycket låg materiell standard.

Statistiken om mycket låg ekonomisk standard finns även nedbruten på regional nivå. Där finner man en överraskning (i alla fall för mig): Andelen av befolkningen i norra Sverige som 2012 levde på ”mycket låg materiell standard” var klart lägre än i övriga Sverige – mindre än 1 procent. (Norra Sverige definieras här som Norrland plus Värmland, Dalarna och Gävleborg).

Norra Sveriges bättre fördelningspolitiska situation har vuxit fram sedan 2008. Måhända är gruvindustrins expansion en faktor, men det räcker inte alls ensamt som förklaring. Men norra Sveriges särställning är mer än så: Regionens synnerligen låga andel av befolkningen med ”mycket låg materiell standard” är – tillsammans med regionen Burgenland (sic!) i Österrike – faktiskt lägst i hela EU.

Sverige har under alliansregeringen sålunda varit framgångsrikt både när det gäller att ha en låg andel av befolkningen som lever på ”mycket låg materiell standard” och en över tiden mycket gynnsam utveckling jämfört med alla andra EU-regioner och EU-länder.

Utvecklingen – enligt Eurostat – går i själva verket på tvärs med Stefan Löfvén, Carin Jämtin och andra ledande socialdemokraters påståenden om att ”klyftorna växer” och ”någonting håller på att gå sönder i Sverige”. Fördelningspolitiskt är det precis tvärtom.

 

måndagen den 7:e april 2014

Vänsterpartiet ställer ultimatum och omöjliggör på förhand rödgrön trepartiregering. Vad händer då?

Jonas Sjöstedts huvudbudskap är att han inte accepterar att sitta i en regering som tillåter vinster i välfärden, och ställer ett lagstadgat avskaffande av vinst i välfärden som ultimatum för V:s regeringsdeltagande efter eventuell valframgång. Detta omöjliggör en långsiktigt stabil regering under Stefan Löfvens (S) ledning. Vad händer då?

 I princip alla andra frågor kan Sjöstedt tänka sig att kompromissa om i diskussioner om en rödgrön regering, men inte i frågan om vinster. På den punkten var han idag vid presentationen av V:s ”valplattform” mycket tydligt med V:s position (7 april).

 
Vad betyder detta för en eventuell rödgrön regering? Om de rödgröna får fler mandat än Alliansen finns två huvudscenarier.  Det ena är att Vänsterpartiet släpps in i regeringen, kanske eftersom S inte kan stå emot trycket från LO i bl.a. frågan om vinster i välfärden (se Aftonbladet debatt den 7 april: ”Dags för lagar mot vinster i välfärden” av LO:s 1e v ordf Tobias Baudin).

 
Det skulle sannolikt innebära en katastrof för de tusentals företagen inom skolan, äldreomsorgen, barnomsorgen m.m. Intresset för att driva företag i dessa branscher skulle smälta bort. Samtidigt är det tusentals elever och brukare som i dag är nöjda med vad dessa välfärdsföretag levererar. Därför är frågan sannolikt ingen opinionsvinnare när vinstförbudet väl ska omsättas i praktiken, snarare tvärt om.

 
Välfärdsföretagen har över 200 000 anställda motsvarande ca 160 000 heltidstjänster. Det är över 300 000 barn och ungdomar som går i privat ägda förskolor och skolor. Att redovisa antalet brukare för vård- och omsorgsföretagen är mer komplicerat. Dock finns det ca 10 000 privata vård- och omsorgsföretag med färre än 19 anställda.

 
Situationen kan bli kaotisk när tusentals företag drar sig ur välfärdssektorn och enheterna ska kommunaliseras. Men det kan ske först efter det att företagen fått ersättning av kommunerna för deras övertagande (se grundlagen). Hur skall V finansiera kommunernas övertagande av skolor, barnomsorg, äldreomsorg, mm?

 
Ett annat scenario är att Stefan Löfvén inte accepterar Vänsterpartiets ultimatum, utan inser att dessa företag behövs för att kunna garantera en god välfärd, och att V därför inte ges någon plats i en S-ledd regering. Det skulle innebära att Löfvén får bilda en S-MP-regering som har ett extremt svagt stöd i riksdagen. I den avgränsade frågan om vinst i välfärden kan S förmodligen göra upp med de borgerliga partierna, men i övriga frågor sitter Vänsterpartiet med trumf på hand, och har en S-ledd regerings överlevnad och handlingskraft i riksdagen i sina händer vid varje votering. Det blir en regering som kommer att åka på väldigt många nederlag i riksdagen, bli skamfilad och som kommer att ha en långt mycket svagare ställning än den nuvarande minoritetsregeringen. Vänsterpartiets agerande rimmar illa med Löfvéns tal om att bilda en stark regering.  

 
Något som betonas mer i V:s valplattform än i tidigare budgetmotioner är ståndpunkten ”Korta arbetstiden”. Sålunda: ”Under mandatperioden vill vi utreda och lämna konkreta förslag för att stegvis genomföra en arbetstidsförkortning.” Vi bör därmed vänta oss att en eventuell rödgrön regering innebär färre arbetade timmar, och därmed mindre resurser till både privat och offentligfinansierad välfärd, och – märk väl – lägre långsiktig sysselsättning i svensk ekonomi.

 
Vänsterpartiets valplattform innehåller i övrigt inte mycket nytt. V listar en lång rad satsningar som ligger i linje med vad som fanns med i deras budgetmotion i höstas (d.v.s. mer pengar till allt). Men i plattformen sägs ingenting om finansieringen, kanske ett försök att få fokus på pengaregnet utan att behöva nämna de massiva skattehöjningarna.  

torsdagen den 3:e april 2014

Ekonomin talar för svenskt Natomedlemskap.

Med tanke på att svenska försvarsbeslut styrts mer av statsfinansiella överväganden än av yttre hot är det olyckligt att inte den fullständiga ekonomiska kalkylen tillåts spela roll i svensk försvars- och säkerhetspolitik. 
 
(Artikel publicerad på Svenska Dagbladets Brännpunkt webbplats den 3 april 2014.)

Efter den ryska ockupationen av Ukraina överlappar europeisk säkerhets- och energipolitik. Norden och Östersjön har blivit mer geopolitiskt betydelsefull än på decennier. Det understryks av att även nästa Natochef kommer från Norden – Jens Stoltenberg från Norge efterträder Anders Fogh Rasmussen från Danmark. Men, varför är det till synes omöjligt för Sverige att vara Natomedlem när både den ryska hotbilden i Baltikum och svensk sparsamhet talar för medlemskap?

 

Vi får inte glömma president Vladimir Putin uttalande år 2006.”Den ryska Östersjöflottans uppgift är att vid behov skydda våra ekonomiska intressen i Östersjön. En av våra viktigaste prioriteringar är rörledningen som går genom Östersjön.” Rörledningen är sedan 2011 installerad och kapaciteten ökad. Ledningen ägs av det statskontrollerade bolaget Gazprom. Den ryska marinen var behjälplig och marinchefen Masorin berättade stolt och utförligt i Röda Stjärnan om vad man gjort för Gazprom.

 

Vad innebär gasledningen för den aktuella diskussionen om svensk upprustning? Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) konstaterade i ett remissvar 2007 att gasledningen ”skulle innebära en kraftigt framflyttad underrättelseposition för Ryssland”. ÖB konstaterade att ”Ledningen kommer förmodligen att utrustas med undervattenshydroforer som skydd mot terrorattacker. Det ger en helt annan möjlighet [än tidigare] att följa alla fartygsrörelser [i Östersjön]”. I ett remissvar från Försvarsmakten beskrev myndigheten ryssarnas ”ökade insyn i vårt rörelsemönster avseende flyg-, fartygs och ubåtsverksamhet”, samt en med gasledningen ”förändrad strategisk normalbild” i Östersjön. Putins grannskapspolitik medförde alltså redan för flera år sedan tydliga problem för svenska försvaret och inte minst ubåtsvapnet.

En öppen och förutsättningslös debatt om Sveriges säkerhetspolitiska alternativ – dvs. Natomedlemskap eller alliansmotstånd – förefaller dessvärre närmast tabu i de två stora partierna. Det ena är för Natomedlemskap om både Finland och Socialdemokraterna är med på det. Men då händer föga eftersom Socialdemokraterna sannolikt bara vill överväga att gå med om de själva är i regeringsställning, kan hantera Miljöpartiet, och dessutom att Finland går före. Svensk säkerhetspolitik bestäms följaktligen med vetorätt i Helsingfors.  

 

Det otydliga politiska ledarskapet återspeglas opinionens vilsenhet. När Ryssland påsken 2013 gjorde skenanfall mot Sverige ökade snabbt opinionen för svenskt Natomedlemskap. Nu när Ryssland ockuperar Krim vänder opinionen ned och emot medlemskap. Opinionen är som ett rö för vinden. En ansvarskännande politiker kan inte följa en sådan volatil opinion utan måste våga leda. En politikers uppgift är att lyssna, men även att leda. 

Försvarsberedningen ska om en dryg månad lägga förslag om framtida försvaret. Försvarsbeslut bör vara långsiktiga, med 20-30 års planeringshorisont. Om man tror att Sverige inom den tidsrymden kommer att gå med i Nato bör det få konsekvenser redan idag för analys av alternativen och möjliga beslut.

 

 Vid medlemskap kan nämligen Sverige delta i en internationell arbetsfördelning inom Natoländernas samlade försvar. Varje Natoland behöver inte ha alla vapensystem självt. Utan medlemskap måste dock Sverige självt ha alla system. Det kostar tveklöst mer än om Sverige är medlem.

Sverige är en liten, öppen, och tekniskt framstående industrination. Den erfarenheten, liksom teorin, säger oss att stordriftsfördelar och arbetsfördelning dels sänker kostnader för tillverkaren, dels priset för användarna/kunderna.

 

Vi vet från svensk utrikeshandel att handelshinder i andra länder kan bli mycket dyra för Sverige eftersom svenska företag när de möter handelshinder inte fullt ut kan exploatera stordriftsfördelar och delta internationell arbetsfördelning. Industrin behöver för att uppnå lägre produktionskostnader – och därmed kunna hålla konkurrenskraftiga priser – tillträde till de stora utlandsmarknaderna. Ju mera sofistikerad och ju högre styckkostnad produkten har, desto viktigare är det med stordrift och internationell arbetsdelning. Därför har Sverige också länge varit ett av världens mest aktiva länder för frihandel och mot protektionism.

 

Att stå utanför Nato är ett tydligt handelshinder på Natomarknaden. Försvarsmateriel blir hela tiden mer tekniskt avancerad och kostar mer per styck. Ett högst legitimt ekonomiskt argument för svenskt Natomedlemskap är därför borttagna handelshinder på Natomarknaden och bättre utnyttjande av stordriftsfördelar i produktionen. Självklart kostar utanförskapet idag förlorade jobb och inkomster i industrin – inte minst den högteknologiska. Det kostar dessutom i form av högre priser på materiel än annars vore möjligt.

 

De här ekonomiska aspekterna på Natomedlemskapet är de viktigaste – inte gamla tiders Natorekommendationer om storleken på nationella försvarsanslag som andel av BNP. Inget medlemsland utom USA, Turkiet och möjligen Storbritannien uppfyller idag denna rekommendation. Med tanke på att svenska försvarsbeslut styrts mer av statsfinansiella överväganden än av yttre hot är det olyckligt att inte den fullständiga ekonomiska kalkylen tillåts spela roll i svensk försvars- och säkerhetspolitik. 

 

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson, tidigare ansvarig för såväl energi- som utrikespolitik (FP).

fredagen den 21:e mars 2014

Debatten om ungdomsarbetslöshet felfokuserad.


                                                                                                                         
Artikel publicerad i Svenska Dagbladet den 21 mars 2014.

 
Oppositionen påstår att ungdomsarbetslösheten är ett stort problem och dessutom regeringens fel. Men slutsatsen skamligt förenklad, och socialdemokraterna söker samtidigt osynliggöra integrationsproblemen.

 
Förra året hade 50 00 fler ungdomar jobb jämfört med 2006. Sysselsättningsgraden bland unga har ökat sedan 2006, trots den utdragna lågkonjunkturen. Det hänger förmodligen ihop med att arbetsgivarnas kostnader för att anställa unga har sänkts, genom att det med jobbskatteavdragen lönar sig bättre att jobba, och att fribeloppet i studiemedelssystemet höjts. Samma faktorer har gjort att fler unga som studerar på heltid söker sig ut på arbetsmarknaden.

 
Den registrerade arbetslösheten för unga har stigit med 2 procentenheter – från ca 22 procent (2006) till 24 procent (2013). Andelen heltidsstuderande bland de registrerat ”arbetslösa” ungdomarna har samtidigt ökat snabbare, från 43 till 48 procent. Cirka 3/4 av ökningen av ungdomsarbetslösheten sedan 2006 består sålunda av ett ökat antal heltidsstuderande som söker jobb.

 
De som ”arbetslösa” registrerade heltidsstuderandena skulle kunna vara ett stort socialt problem om ökningen bestod av unga som misslyckas med att hitta heltidsjobb. Men så ser inte verkligheten ut. Unik SCB-statistik – framtagen med riksdagens utredningstjänst (RUT) – visar att andelen jobbsökande studerande som inte ser sig som arbetslösa utan främst som studerande, förra året hade stigit till hela 94 procent. Samtidigt är det allt fler av de ”arbetslösa” studerandena som enbart söker extrajobb: 72 procent 2006 och 82 procent 2013. De väcker frågan om vi här har ett socialt problem? Mitt svar är att nej, i de flesta fall är det inte alls fallet.

 
En stor majoritet av de registrerat ”arbetslösa” studerandena går sålunda i skolan; på högstadiet eller gymnasiet. Andelen som studerar på högskola har dock ökat, från 18 procent till 23 procent, medan andelen som deltar i arbetsmarknadsåtgärder är oförändrad, omkring 14 procent.

 
Många av de arbetslösa ungdomarna letar jobb endast en mycket kort period. Nära 40 procent av ungdomsarbetslösheten består av arbetslöshetsperioder som är en månad eller kortare. Jag överlåter till läsaren att avgöra om alla dessa omständigheter för unga i-pröva-på-åldern innebär ett stort socialt problem. Det är hur som helst verkligheten bakom den modesta två-procentigt ökade ungdomsarbetslösheten under lågkonjunkturåren.

 
Men långtidsarbetslösheten, då? Det är få svenska ungdomar som fastnar i långvarig arbetslöshet, även om Sverige inte är allra bäst i EU-klassen. Enligt en genomgång av RUT var det i Sverige 3,4 procent av den unga arbetskraften som sökt jobb i mer än sex månader, jämfört med 3,2 procent i Tyskland och Danmark och 2,7 procent i Holland och Österrike (2012). Ser man till unga som varit arbetslösa i mer än ett år hade Sverige den lägsta arbetslöshetsnivån i EU efter Finland och Holland, och lägre än t ex Tyskland och Österrike.

 
Dolt i de låga svenska talen för långtidsarbetslöshet bland unga finns dock kärnan i vårt problem: alltför hög långtidsarbetslöshet bland utlandsfödda. Långtidsarbetslösheten bland svenskfödda ungdomar var förra året 3 procent, men för utrikes födda över 7 procent.

 
Det innebär att integrationspolitiken är central för att få ner den långvariga ungdomsarbetslösheten. Alliansregeringen har också genomfört en omläggning av integrationspolitiken till ett mycket tydligare fokus på arbete och svenska språket. Det har ökat sysselsättningsgraden bland utlandsfödda, men inte i delmängden ungdomar.

 
Varför? Sverige har haft en omfattande asyl- och anhöriginvandring sedan 2006. En större andel än tidigare har kommit från länder med svagt skolsystem. Barnen är numera äldre vid ankomsten och hinner efter ankomsten bara med en kort tid i svensk skola. Regeringen har mött detta bl. a med förlängd undervisningstid i grundskolan för äldre nyanlända barn, ett praktiskt basår för nyanlända unga vuxna och tydligare krav än tidigare på att flytta dit jobben finns, dvs. samma tvång som möter svenska arbetslösa. Här behövs dock fler åtgärder.

 
Det behövs framför allt fler jobb på arbetsmarknaden som inte kräver lång erfarenhet och utbildning, och som kan fungera som en väg in. Att efter ankomsten sitta på skolbänken en längre tid passar inte alla, och kan för dessa motverka integration, arbetsplatsträning i svenska och viktig icke-kognitiv kunskap på t ex en arbetsplats. Senare i livet har man fler chanser att öka sin kompetens.

 
Men tyvärr är det just enklare arbeten som skulle bli färre med Socialdemokraternas politik. Ja, i socialdemokraternas valplan, vill jag hävda, ingår att osynliggöra integrationsproblemen och därmed dölja behovet av fler enkla, värdefulla, arbeten för bland annat nyanlända. Socialdemokraternas politik motverkar sådana arbeten när de vill kraftigt höja kostnaderna för jobb i servicebranscher, och arbetsgivaravgiften för alla unga. Det skulle drabba invandrarungdomar med svaga skolresultat hårdast. Risken är uppenbar att just dessa ungdomar först kommer att ratas när de blir dyrare att anställa.

 
Socialdemokraterna frossar i förenklingar av ungdomsarbetslösheten som ett stort socialt problem att utbilda bort, och ser inte den verkligt svåra kärnan. Genom att osynliggöra integrationsfrågan kan de tillåta sig att driva en politik som leder till färre jobb just för dem som har särskilt svårt att ta sig in i det svenska samhället.

 
Vägen framåt bör istället exempelvis vara en kombination av utbyggda lärlingsutbildningar, fler riktade insatser för nyanlända med svaga skolresultat, och bättre möjligheter att få praktik och – kontroversiellt! – fler enkla, billigare, jobb på svensk arbetsmarknad.

 
Carl B Hamilton, riksdagsledamot, ekonomisk-politisk talesperson (FP), professor i nationalekonomi.

 

onsdagen den 19:e mars 2014

Damberg (S) osanning om långtidsarbetslösheten i SVTs Rapport och Aktuellt den 19/3.


Socialdemokraterna påstår att långtidsarbetslösheten har tredubblats under Alliansregeringen. Senast gjordes påståendet av gruppledaren Mikael Damberg i både Rapport och Aktuellt (den 19 mars). Men Socialdemokraterna far med oriktiga uppgifter och ger en oriktig bild av utvecklingen på arbetsmarknaden.

 
De långtidsarbetslösa har ökat från 1 procent till 1,3 procent av arbetskraften när man jämför 3e kvartalet 2006 med samma kvartal 2013. Det är ingen "tredubbling". Sverige hade under förra året, tillsammans med Österrike, den lägsta långtidsarbetslösheten i hela EU (kv3).

Sverige har alltså haft en förhållandevis liten ökning av långtidsarbetslösheten under krisen, och Sverige ligger långt bättre till än alla andra EU-länder. Den genomsnittliga långtidsarbetslösheten inom EU har nämligen sedan 2006 ökar från 3,6 procent till ca 5 procent av arbetskraften.


 
Självklart är varje långtidsarbetslös person ett misslyckande. Men Socialdemokraterna målar upp en skräckbild som inte är korrekt.

Jag tror även Ylva Johansson (S), v ordf i riksdagens arbetsmarknadsutskott, har gjort samma påstående. Det blir inte sant för att fler socialdemokrater sprider påståendet.