(Artikel publicerad på Dagens Nyheters debattsida den 21 maj 2013. Detta är en något uppdaterad version jämfört med texten i tidningen. Tysk regeringskritik mot importhinder på solenergiprodukter slogs upp på Financial Times förstasida igår den 20 maj; länk http://www.ft.com/intl/cms/s/0/063fefec-c0a2-11e2-8c63-00144feab7de.html#axzz2Tu01sBzO).
Alla som både är för bättre klimat och ökad frihandel – särskilt mer export från fattiga länder – har anledning att vara djupt bekymrade över ett förestående EU-beslut den 5 juni. Det gäller EU-åtgärder mot import från Kina av solenergiprodukter, t ex solpaneler. Det må låta som en bagatell men är motsatsen: det gäller tillgången till billig utsläppsfri solenergi i Europa och resten av världen, samt stora exportvärden för företag i Sverige och övriga EU.
Bakgrunden är att priset på solenergiprodukter föll med ca 70 procent på bara tre år, mellan 2008 och 2011. Priset förutses falla ytterligare några procent. Prisfallet är naturligtvis fantastiskt bra ur klimatsynpunkt: När kostnaden för solenergi minskar har fler av världens hushåll och företag råd att använda denna utsläppsfria energikälla. Solenergi kan konkurrera ut en del fossilbaserad energiproduktion, och kan i länder med mycket ljus över året även bli billigare än kärnkraft.
Idag finns statligt stöd till solenergi i många länder. Stöden är särskilt höga i Tyskland, men skulle kunna bli helt överflödiga när solenergi blir väsentligt billigare. För Sveriges del skulle det i princip kunna innebära 210 milj. kr i slopade statliga stöd åren 2013-16.
Prisfallet har flera orsaker, men beror framför allt på en snabbt ökad produktionskapacitet för solenergiprodukter i kinesiska företag. Kina ökade sin andel av världsproduktionen från 1 procent 2001 till ca 50 procent 2010. Med en kostnadsfördel på 20-30 procent sändes en del av produktionen på export till USA, och slog där ut många USA-baserade konkurrenter. De hotade USA-företagen mobiliserade protektionistiska regelverk och politiker i kongressen. Det ledde 2012 till ”strafftullar” med i genomsnitt ca 30 procent på kinesisk export av solpaneler till USA.
Föga förvånande styrde då de kinesiska producenterna över exporten till Europa, som idag är världens största marknad för dessa produkter. Idag står kinesiska producenter för 80 procent av försäljningen av alla solpaneler i EU. De europeiska producenterna gjorde dock som kollegorna i USA och kräver nu att EU-kommissionen ska lägga strafftullar på importen från Kina. Ett preliminärt beslut om 47 procents tull (genomsnitt) har dessvärre nyligen fattats, och den 5 juni är tanken att beslutet skall bekräftas vid ett möte i Bryssel med EU-kommissionen.
Man skulle kunna tro att strafftullarna skyddar jobb och vinster i USA och EU, men det är faktiskt tvärtom, och det gäller även om Kina skulle avstå från motåtgärder. Importhindren skyddar förvisso jobb hos producenter av solenergiprodukter i de rika länderna. Men på varje i-landsjobb i produktion går det ca fyra i-landsjobb hos installatörer, distributörer och servicefirmor.
Tullarna leder till minskad total efterfrågan på solenergiprodukter och medför att betydligt fler jobb förloras i nästa led (hantverkare, servicepersonal, m fl) än som räddas hos producenterna. Om EU den 5 juni skulle besluta om handelshinder som motsvarar en tull på 47 procent är en mycket försiktig uppskattning (en halvering av talen i en tysk studie) att antalet förlorade jobb i EU-27 efter tre år skulle kunna vara minst 100 000 – 120 000 jobb.
Det finns inte heller några särskilda industri- eller energipolitiska skäl att idag stödja t ex solpaneltillverkning i EU. Detta är standardiserade produkter utan påtagliga spridningseffekter för andra branscher.
Producenternas argument för sina krav på importhinder är att de ”behövs” (som skydd av deras vinster) för att uppväga kinesiska subventioner till sin solenergiindustri. Men liknande anklagelser som riktas mot Kina vad gäller subventioner kan även riktas mot EU.
Om EU lägger på strafftullar kommer detta med säkerhet att leda till kinesiska motåtgärder, inom denna bransch eller andra branscher. Kina kommer t ex sannolikt att svara med undersökningar av EU:s subventioner av företag som sysslar med teknik för ”grön el” och anmäla dessa stöd – t ex ”certifikatsystem” – till WTO, samt införa importhinder på komponenter till vindkraftverk, mm. Denna onda spiral av handelshinder kommer i slutändan att skada alla deltagare, och vissa mer än andra.
Allra allvarligast med EU:s strafftullar är dock klimateffekterna av att konsumenterna kommer att köpa färre solpaneler när tullar och priset går upp. EU:s handelspolitiska beslut strider därför fundamentalt mot EU:s klimatpolitiska mål.
Sverige har i EU gått emot förslagen om dessa handelshinder mot Kina, men än så länge förlorat. De svenska argumenten har varit tekniska och juridiska, men Sverige har även hänvisat till miljö och klimataspekterna. De senare är enligt min mening de viktiga och helt avgörande. I denna fråga står trovärdigheten hos EU:s klimatpolitik på spel, liksom inställningen till frihandel och allmänt EU:s viktiga ekonomiska relationer till Kina.
Det som EU står i begrepp att besluta om den 5 juni är åtgärder som berövar fattiga kineser arbetstillfällen, som även minskar (netto) antalet jobb i EU, som missgynnar klimatet och strider mot EU:s klimatpolitik, och som sannolikt kommer att utlösa en ond spiral av protektionism.
Frågan om solenergiprodukter från Kina bör därför lyftas till en högre politisk nivå, som EU:s stats- och regeringschefers toppmöten. Det handlar om mycket större och vidare politiska och ekonomiska intressen för Sverige och EU än ett begränsat antal europeiska solenergiproducenters intressen.
Carl B Hamilton, professor i internationell ekonomi, riksdagsledamot (FP)
tisdagen den 21:e maj 2013
onsdagen den 15:e maj 2013
Pröva argumenten för överskottsmålet efter valet! Apropå Finanspolitiska rådets rapport idag.
Risken för "valfrossa" talar starkt emot att överskottsmålet överges
eller omprövas 15 månader före ett val. Tvångströjan behövs, inte minst i
valtider.
Däremot bör både överskottsmålet och ett skuldmål förutsättningslöst prövas under nästa mandatperiod.
En ekonomisk tvångströja på varje svensk regerings finanspolitik kommer dock att behövas så länge det svenska valsystemet regelmässigt medför minoritetsregeringar. Ett strikt proportionellt valsystem kräver en opropotionerligt stark finansmakt för regeringen. Men tvångströjan behöver sys om.
Budgetregelverket har flera delar. De ursprungliga motiven för just överskottsmålet var (1) att komma tillbaka till hållbara offentliga finanser, (2) att ta höjd för konjunktursvängningarna genom en skuldnivå som tillåter fullt genomslag för Sveriges starka "automatiska stabilisatorer" - som beror på att vi har en stor offentlig sektor med generösa transfereringssystem - och (3) att parera den ogynnsamma förändringen i befolkningen med en allt mindre andel arbetande.
Relevansen idag för dessa tre skäl bör skärskådas i en lugnare politisk miljö efter valet. De offentliga finanserna är idag stabila, och skulden är idag tillräcklig låg för att de automatiska stabilisatorerna ska kunna slå igenom fullt ut. Befolkningsargumentet bör analyseras tillsammans med utredningarna om de framtida pensionerna, incitamenten för ett förlängt arbetsliv, konflikten mellan generationer om vem som ska spara åt vem, och inte minst om sparandet ska ske i privat eller offentlig (obligatorisk statlig) regi.
En hel del vatten har flutit under broarna sen överskottsmålet formulerades och det är sannolikt att det bör omformuleras.
Finanspolitiska rådet har idag kommit med sin årliga rapport som utvärderar regeringens finanspolitik. Den övergripande slutsatsen är att finanspolitiken har varit framgångsrik, välavvägd och att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara.
Samtidigt lyfter Rådet fram att överskottsmålet inte nås över prognosperioden i höstbudgeten, och att regeringen därför bör presentera en plan för hur målet ska kunna nås på sikt. Det kan ske efter valet i den ovan beskrivna prövningen. Rådet självt duckar frågan om överskottsmålet bör ändras, men betonar att sådana ändringar i det finanspolitiska ramverket behöver föregås av noggrann analys.
Däremot bör både överskottsmålet och ett skuldmål förutsättningslöst prövas under nästa mandatperiod.
En ekonomisk tvångströja på varje svensk regerings finanspolitik kommer dock att behövas så länge det svenska valsystemet regelmässigt medför minoritetsregeringar. Ett strikt proportionellt valsystem kräver en opropotionerligt stark finansmakt för regeringen. Men tvångströjan behöver sys om.
Budgetregelverket har flera delar. De ursprungliga motiven för just överskottsmålet var (1) att komma tillbaka till hållbara offentliga finanser, (2) att ta höjd för konjunktursvängningarna genom en skuldnivå som tillåter fullt genomslag för Sveriges starka "automatiska stabilisatorer" - som beror på att vi har en stor offentlig sektor med generösa transfereringssystem - och (3) att parera den ogynnsamma förändringen i befolkningen med en allt mindre andel arbetande.
Relevansen idag för dessa tre skäl bör skärskådas i en lugnare politisk miljö efter valet. De offentliga finanserna är idag stabila, och skulden är idag tillräcklig låg för att de automatiska stabilisatorerna ska kunna slå igenom fullt ut. Befolkningsargumentet bör analyseras tillsammans med utredningarna om de framtida pensionerna, incitamenten för ett förlängt arbetsliv, konflikten mellan generationer om vem som ska spara åt vem, och inte minst om sparandet ska ske i privat eller offentlig (obligatorisk statlig) regi.
En hel del vatten har flutit under broarna sen överskottsmålet formulerades och det är sannolikt att det bör omformuleras.
Finanspolitiska rådet har idag kommit med sin årliga rapport som utvärderar regeringens finanspolitik. Den övergripande slutsatsen är att finanspolitiken har varit framgångsrik, välavvägd och att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara.
Samtidigt lyfter Rådet fram att överskottsmålet inte nås över prognosperioden i höstbudgeten, och att regeringen därför bör presentera en plan för hur målet ska kunna nås på sikt. Det kan ske efter valet i den ovan beskrivna prövningen. Rådet självt duckar frågan om överskottsmålet bör ändras, men betonar att sådana ändringar i det finanspolitiska ramverket behöver föregås av noggrann analys.
tisdagen den 7:e maj 2013
M och S:s försvarspolitik underkänns av Nato chief: EU soft power is 'no power at all'
Idag publicerar
EU Observer en artikel som refererar
Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen om EU som säkerhetspolitisk aktör. Artikeln är av
intresse för Sverige.
Det är beklämmande att de två stora partierna inte ens vill försöka bilda opinion för svenskt Natomedlemskap. Istället framför man det märkliga argumentet att Sveriges beslut i Natofrågan måste bero på vad Finland gör. Själva kärnfrågan i svensk säkerhetspolitik skall alltså beslutas med vetorätt i Helsingfors och inte i Stockholm!
Men, de stora partiernas svek öppnar möjligheter för Folkpartiet liberalerna, bland annat i riksdagsvalet nästa år.
För dem i Sverige som tycker att svenskt medlemskap i Nato är viktigt, bör skyndas på, och inte får avgöras i Helsingfors finns numera bara ett enda parti att rösta på: Folkpartiet liberalerna. Andra partier är antingen emot samarbetet, eller så tystnar de när svenskt Natomedlemskap kommer på tal.
När det gäller beslut om svenskt Nato-medlemskap och att förklara och hävda Natosamarbetets värde för demokrati och frihet i Europa är Folkpartiet liberalerna det enda partiet man kan rösta på.
måndagen den 6:e maj 2013
FP:s "finest hour" när andra sviker europasamarbetet.
Idag publicerar Ekot resultatet från SOM-institutets undersökning av
EU-opinionen. Den, liksom andra undersökningar, pekar på fallande stöd för
EU-samarbetet.
Med tanke på den ekonomiska krisen i Europa, och att Sveriges ekonomiska utveckling varit bättre än de flesta andra länders, är det knappast förvånande att stödet minskat.
Det gäller särskilt som de två stora partierna hukar i motvinden. I praktiken har Socialdemokraterna och Moderaterna numera abdikerat från att förklara och försvara värdet av EU-samarbetet, vare sig det gäller ekonomi, klimatfrågan, organiserad brottslighet, passfrihet, patientrörlighet, mänskliga rättigheter, studentutbyte, utrikespolitik, flyktingmottagande, miljön, etc.
De stora partiernas svek öppnar dock möjligheter för Folkpartiet liberalerna, bland annat i EU-valet i maj nästa år.
För dem i Sverige som tycker att europasamarbetet är långsiktigt viktigt och inte får förskingras utan istället försvaras finns numera bara ett enda parti att rösta på: Folkpartiet liberalerna. Andra partier är aningen emot samarbetet, eller så hukar de tyst i motvinden när europasamarbetet kommer på tal.
Som "our finest hour" beskrev Winston Churchill Storbritanninens läge 1940. Landet var den enda kvarvarande demokratin som förmådde stå emot det nazistiska anloppet. Den svenska hukande tystnaden bakom neutralitetens skalkeskjul gav han inte mycket för.
I frågan om försvaret av svenskt EU-medlemskap och europasamarbetet är idag Folkpartiet liberalernas finest hour.
Med tanke på den ekonomiska krisen i Europa, och att Sveriges ekonomiska utveckling varit bättre än de flesta andra länders, är det knappast förvånande att stödet minskat.
Det gäller särskilt som de två stora partierna hukar i motvinden. I praktiken har Socialdemokraterna och Moderaterna numera abdikerat från att förklara och försvara värdet av EU-samarbetet, vare sig det gäller ekonomi, klimatfrågan, organiserad brottslighet, passfrihet, patientrörlighet, mänskliga rättigheter, studentutbyte, utrikespolitik, flyktingmottagande, miljön, etc.
De stora partiernas svek öppnar dock möjligheter för Folkpartiet liberalerna, bland annat i EU-valet i maj nästa år.
För dem i Sverige som tycker att europasamarbetet är långsiktigt viktigt och inte får förskingras utan istället försvaras finns numera bara ett enda parti att rösta på: Folkpartiet liberalerna. Andra partier är aningen emot samarbetet, eller så hukar de tyst i motvinden när europasamarbetet kommer på tal.
Som "our finest hour" beskrev Winston Churchill Storbritanninens läge 1940. Landet var den enda kvarvarande demokratin som förmådde stå emot det nazistiska anloppet. Den svenska hukande tystnaden bakom neutralitetens skalkeskjul gav han inte mycket för.
I frågan om försvaret av svenskt EU-medlemskap och europasamarbetet är idag Folkpartiet liberalernas finest hour.
onsdagen den 24:e april 2013
S-förslag ett hån mot äldre och mot lågavlönade kvinnor!
I Dagens Nyheter den 24 april föreslår socialdemokraterna genom
Magdalena Andersson att outbildade långtidsarbetslösa skall tas in i
äldreomsorgen på "extratjänster". De ska "gå bredvid den ordinarie personalen".
(Länk: http://www.dn.se/nyheter/politik/s-vill-ersatta-fas-3-med-valfardsjobb;
även refererat i ett TT telegram 24/4.)
Jag blir mycket upprörd över den syn på äldreomsorg och äldre människor som avspeglar sig i socialdemokraternas förslag. Fokus i förslaget ligger helt på budgetsaldo och långtidsarbetslösa, men inte alls på de gamlas behov, vård, eller säkerhet.
"Det kostar inte jättemycket" och "extrakostnaden är inte jättehög" menar Andersson och gläds åt billigheten i äldrevårdens tillskott. Hon bryr sig inte ett dugg om behovet av kunskap och utbildning när det gäller vård av äldre och skröpliga människor, utan ser uppenbarligen äldrevård som en helt okvalificerad syssla för vem som helst som varit arbetslös i minst två år. Vilket egendomligt kriterium för att ses som lämplig att arbeta med äldre människor!
Andersson bortser också från att hennes förslag om handledning - "gå bredvid" - av tillfälligt anställda outbildade och oerfarna personer tar tid och kraft från den utbildade personalens arbete. Knapp personaltid kommer att användas på långtidsarbetslösa istället för skröpliga och gamla.
Då och då kommer rapporter om personal som varit elaka mot de gamla, och eventuellt dementa. Den förklaring som då ges är ofta att den aktuella personalen varit oerfaren och outbildad. Hur säkerheten för de äldre påverkas av Anderssons förslag verkar hon inte funderat över.
Att arbeta i äldreomsorgen måste istället ses som proffsjobb - inte en okvalificerad genomgångssyssla. Socialdemokraterna måste överge synen att omsorg är en lämplig uppehållsplats för långtidsarbetslösa under en övergångsperiod.
Förslaget är på flera sätt också ett hån mot kvinnor i vård och omsorg som ofta är lågavlönade. De extrainsatta outbildade och oerfarna personerna ska ha "en kollektivavtalsenlig lön", enligt Andersson, dvs. nästan samma lön som anställda som har utbildat sig för äldrevård, och som kan ha åratals erfarenhet. Det uppmuntrar inte till vidareutbildning och - framför allt: Det är djupt orättvist! Utbildning och erfarenhet ska premieras med högre ersättning!
Jag blir mycket upprörd över den syn på äldreomsorg och äldre människor som avspeglar sig i socialdemokraternas förslag. Fokus i förslaget ligger helt på budgetsaldo och långtidsarbetslösa, men inte alls på de gamlas behov, vård, eller säkerhet.
"Det kostar inte jättemycket" och "extrakostnaden är inte jättehög" menar Andersson och gläds åt billigheten i äldrevårdens tillskott. Hon bryr sig inte ett dugg om behovet av kunskap och utbildning när det gäller vård av äldre och skröpliga människor, utan ser uppenbarligen äldrevård som en helt okvalificerad syssla för vem som helst som varit arbetslös i minst två år. Vilket egendomligt kriterium för att ses som lämplig att arbeta med äldre människor!
Andersson bortser också från att hennes förslag om handledning - "gå bredvid" - av tillfälligt anställda outbildade och oerfarna personer tar tid och kraft från den utbildade personalens arbete. Knapp personaltid kommer att användas på långtidsarbetslösa istället för skröpliga och gamla.
Då och då kommer rapporter om personal som varit elaka mot de gamla, och eventuellt dementa. Den förklaring som då ges är ofta att den aktuella personalen varit oerfaren och outbildad. Hur säkerheten för de äldre påverkas av Anderssons förslag verkar hon inte funderat över.
Att arbeta i äldreomsorgen måste istället ses som proffsjobb - inte en okvalificerad genomgångssyssla. Socialdemokraterna måste överge synen att omsorg är en lämplig uppehållsplats för långtidsarbetslösa under en övergångsperiod.
Förslaget är på flera sätt också ett hån mot kvinnor i vård och omsorg som ofta är lågavlönade. De extrainsatta outbildade och oerfarna personerna ska ha "en kollektivavtalsenlig lön", enligt Andersson, dvs. nästan samma lön som anställda som har utbildat sig för äldrevård, och som kan ha åratals erfarenhet. Det uppmuntrar inte till vidareutbildning och - framför allt: Det är djupt orättvist! Utbildning och erfarenhet ska premieras med högre ersättning!
måndagen den 22:e april 2013
Om Lars EO Svenssons avgång från Riksbanken.
Det är mycket viktigt med en öppen och tydlig
diskussion i Riksbanken om det ekonomiska läget och penningpolitiken.
Lars E O Svensson har gjort sin plikt och under sin tid som v riksbankschef gjort en akademiskt professionell och mycket betydelsefull insats för att lyfta diskussionen internt, vilket återspeglas i protokollen från direktionens möten, och genom sitt deltagande i den allmänna ekonomiska debatten.
Hade Lars E O Svensson ställt upp för en ny mandatperiod i direktionen hyser jag inget tvivel om att han hade blivit omförordnad.
Nu är det som det är med den saken, och vi får gå vidare med diskussioner och analyser om det ekonomiska läget, riksbankens numera mer komplicerade trefaldiga målbild: inflation, aktivitetsnivå och finansiell stabilitet. Till detta kommer att vi med fler de facto-mål behöver kompletterande metoder för konstitutionell kontroll och ansvarsutkrävande.
Jag ser fram mot Lars E O Svenssons framtida bidrag i dessa viktiga analyser och diskussioner.
Carl B Hamilton,
Ledamot av riksdagens finansutskott -- ansvarigt för riksbanksfrågorna i riksdagen -- f d fullmäktigeledamot, och professor i internationell ekonomi.
Lars E O Svensson har gjort sin plikt och under sin tid som v riksbankschef gjort en akademiskt professionell och mycket betydelsefull insats för att lyfta diskussionen internt, vilket återspeglas i protokollen från direktionens möten, och genom sitt deltagande i den allmänna ekonomiska debatten.
Hade Lars E O Svensson ställt upp för en ny mandatperiod i direktionen hyser jag inget tvivel om att han hade blivit omförordnad.
Nu är det som det är med den saken, och vi får gå vidare med diskussioner och analyser om det ekonomiska läget, riksbankens numera mer komplicerade trefaldiga målbild: inflation, aktivitetsnivå och finansiell stabilitet. Till detta kommer att vi med fler de facto-mål behöver kompletterande metoder för konstitutionell kontroll och ansvarsutkrävande.
Jag ser fram mot Lars E O Svenssons framtida bidrag i dessa viktiga analyser och diskussioner.
Carl B Hamilton,
Ledamot av riksdagens finansutskott -- ansvarigt för riksbanksfrågorna i riksdagen -- f d fullmäktigeledamot, och professor i internationell ekonomi.
fredagen den 19:e april 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
