Kroatiens tydliga EU-JA är en påminnelse om EU:s magnetism trots krisen

När 99 procent av rösterna räknats hade 66 procent röstat ja till kroatiskt EU-medlemskap. 33 procent röstade nej (den 22/1).
 
-- Kroatiens tydliga ja till EU-medlemskap är en viktig uppmuntrande signal för samarbetet i Europa. Det förtjänar särskild uppmärksamhet i den navelskådande svenska EU-debatten med sin ofta avfärdande von-oben attityd till europasamarbetets lösningar.

-- EU fungerar uppenbarligen som en magnet trots både skuldkris och åtstramningsprogram. Vi EU-vänner gläds med majoriteten i Kroatien.

Juholts avgång banar väg för S-ja till EU:s finanspakt?

På det mänskliga planet är Håkan Juholts avgång naturligtvis en tragedi. Politik och ledarskap på partiledarnivå är dessvärre grym och måste så vara. Få slutar utan bitterhet.

I frågan om S och det aktuella förslaget till EU:s nya finanspakt har socialdemokraternas inställning varit i strid med partiets traditionella hållning i europapolitiken. Den har rimmat illa både med Sveriges och dess egen hållning under årtionden, nämligen att Sverige ska vara så nära som möjligt ekonomiskt integrerat med övriga Europa, med ett minimum av utanförskap och handelshinder. Sverige, även under socialdemokratiska regeringar, har alltid eftersträvat att vara med vid de bord där ekonomiskt viktiga beslut för vårt land föreberetts, diskuterats och beslutats. Så t ex var Sverige med i EFTA från start 1960 och i återkommande valutasamarbeten som EMS och ormen, med Tyskland som ankarland. (Däremot höll Sverige sig utanför säkerhetspolitiken, som bekant).

Resultatet av EU-toppmötet strax före jul 2011 blev att Storbritannien valde att stå utanför det nya så kallade stabilitetsavtalet, och att EU delas i två delar. Delningen är ett ekonomiskt farligt och riskfyllt faktum som Sveriges beslutsfattare har att förhålla sig till.

Att avtalet skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euron är ett rent hjärnspöke. Det handlar istället om åtgärder på EU-nivå för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och inget annat. Att som Juholt hänvisa till Sveriges eurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med i stabilitetsavtalet är för mig följden av en oriktig analys och ett ställningstagande som naturligtvis går helt på tvärs med kamraternas i brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallade t ex förhandlingsresultatet för "katastrofalt" därför att hanteringen fört Storbritannien till "isolering".

Juholts ställningtaganden har varit påfallande snabba. Redan innan EU-nämndens sammanträde den 9/12 - vid vilket förhandlingsresultatet föredrogs muntligt - var avklubbat hade inbjudan till S-pressträff gått ut och träffen även genomförts. Häromdagen upprepade S helt opåkallat sin nej-position trots att förhandlingarna om avtalets lydelse ännu pågår. Hastigt mod, intern panik och andra bakomliggande motiv än EU-avtalets faktiska text kan anas som motiv för mediaframträdandena.

Man kan hoppas att S nu byter spår, går tillbaka till sin traditionella europapolitik i ekonomiska frågor och säger ja till finanspakten, dvs. gör likadant som i den likartade frågan om avtalet om EU:s 6-pack sommaren 2011.

Sjöstedt (V) har fel! Europa behöver mer samarbete - inte mindre!

(Artikel publicerad i Expressen den 9 januari 2012)

Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa oberoende valuta

Det grundläggande receptet mot krisen - att göra resoluta åtgärder för minskade underskott och skulder, kombinerat med högre ekonomisk tillväxt i de utsatta länderna - är inte en fråga om höger eller vänster i europeisk politik. Receptet är vare sig socialism eller liberalism, utan en konsekvens av den enkla regeln att den som lånar så småningom tvingas betala tillbaka pengarna. Däremot är frågan hur och vilka åtgärder en fråga om värderingar.

Övriga EU och resten av världen kan - och bör! - hjälpa till, men till syvende och sist hänger det på nationella regeringar och parlament att efter öppen debatt om prioriteringar rösta för reformer som tar ned underskott och höjer den långsiktiga tillväxttakten.

Krishanteringens politiska skiljelinje går i första hand mellan populism och ansvar, mellan egoism och solidaritet. Kommer det svenska Vänsterpartiet, tillsammans med Sverigedemokraterna, under 2012 fortsatt att säga nej till svenskt stöd till de gemensamma EU-åtgärderna, inklusive lån via IMF? Kommer Sannfinländerna fortsätta att försvåra för en solidarisk finsk europapolitik? Väljer vänstern i Sydeuropa att strida mot alla förändringar på gator och torg?

Särskilt Vänsterparitets hållning sticker i ögonen eftersom partiet samtidigt beskriver läget i Europa med ord som "social härdsmälta", men inte alls är berett att bidra till lösningar eller ens säkra lån. Den svenska vänsterns europapolitik är nationalistiskt navelskådande och hamnar ofta väldigt nära, eller på samma position som SD. Extremerna berör varandra.

Många skyller krisen på euron. Men det håller inte. Finland, som har haft euron i drygt tio år, har under dessa år haft en mycket likartad ekonomisk utveckling som Sverige. Det gäller till exempel tillväxt, arbetslöshet och budgetsaldo. Det finns också länder som inte har euron som alla har stora budgetunderskott och skulder, till exempel Ungern, Island, Lettland, Storbritannien och USA. Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa med underskott oberoende av vilken valuta man valt.

Att vi i Sverige inte dragits med i krisen beror nog på att vi lärde oss av 90-talskrisen att binda upp riksdagen så att den inte tillåter staten att spendera mer än medborgarna jobbat ihop till. Vi lyckades därtill kombinera den lärdomen med långsiktig reformpolitik, till exempel pensionsreformen. Det ger oss dock inte moralisk rätt att nyåret 2011/2012 sitta på läktaren och självrättfärdigt dela ut pekpinnar, än mindre att vända de krisdrabbade människorna ryggen.

Krisen visar att Europas ekonomier, banksystem och risker blivit oförutsett nära sammanflätade. För att nu kunna hantera och reglera gränsöverskridande verksamheter och risker måste vi därför samarbeta både mer inom EU, och med USA. Dessa insikter driver nu fram nya regelverk, både för stater och banker. För framtidens ekonomiska stabilitet är det positivt - också för Sverige - att euroländernas regler för underskott och skulder stramas upp.

Sverige måste inte uppfylla de (rimliga) krav som ställs på euroländerna förrän vi väljer att anta euron. Till dess bör Sverige delta bland annat i den nya "stabilitetsunionen".

I europeiskt samarbete har det alltid varit viktigt att sitta med både när beslut förbereds, och när de sedan tas. Det är där som Europas och därmed vår egen framtid avgörs. Där kan vi bidra konstruktivt med våra erfarenheter och mest effektivt skydda våra egenintressen.

Jag får ibland frågan hur jag fortfarande kan tro på EU och euron efter allt som hänt i år. Mitt svar är att Europa behöver mera samarbete, inte mindre. Så länge länder som Benelux, Irland, Österrike och våra grannar Finland, Danmark, Polen, och Baltikum försvarar EU och vill ha euron kommer jag också att göra det. Inriktning och konkreta åtgärder är inte ödesbestämda. Och debatten mot populister och osolidariska nationalister måste alltid föras. Argumenten för samarbete och praktisk internationalism måste alltid upprepas. För en liberal är det både förnuftigt och nästan ett kall.

Jag är optimist. Även om 2012 också blir ett tufft år kan insikten om att allas våra öden är sammanflätade leda till en vändning och att Europa går stärkt ur krisen.

Carl B Hamilton
Riksdagsledamot och ekonomisk talesman (FP)             

Ja! FP välkomnar Sjöstedts tydliga vänsterlinje.

Folkpartiet och Vänsterpartiet kommer att bli det nya tydliga motsatsparet i svensk inrikes- och utrikespolitik. Det blir min slutsats idag när V:s kongress är genomförd.

Båda partierna tycker det är viktigt med principer och klargörande nappatag i debatten. På politikens alla centrala områden står de två partierna klart och tydligt mot varandra.

Socialdemokraternas inre konvulsioner och Moderaternas beiga pragmatism lämnar fältet öppet för en frisk och klargörande konfrontation i de viktiga frågorna där liberalism står mot Sjöstedts batteri av gamla vänsterkrav. Det kan ingjuta ny energi i svensk politik och tydliggöra de klassiska skillnaderna mellan socialism och liberalism.

Ja! Det är fel att skylla krisen på euron

Ja! Det är fel att skylla krisen på euron

(Artikel publicerad i Aftonbladet den 2 januari 2012)

Carl B Hamilton, (FP): Viktigt att Sverige deltar i förhandlingarna

Flera EU-länder följde inte unionens regler om budgetunderskott och skulder. Det, i kombination med finanskrisen, har lett till farligt stora skuldberg. Det, i sin tur, medför nu behov av åtstramningar i flera länder.

Några skyller krisen på euron. Men det finns länder både med och utan euron, och som befinner sig både i och utanför EU, som alla har stora underskott och skulder. Roten till underskott och skulder är en vettlös ekonomisk politik. Då går det illa, oavsett valuta.

EU-samarbetet har nästan alltid utvidgats eller fördjupats vid kriser. Det är vad jag tror sker även denna gång.

Sverige skadas av ekonomisk vanskötsel i vårt närområde, oavsett vilken valuta det landet har. Övriga EU-länder drar i dag liknande lärdomar som Sverige, utom Vänsterpartiet, gjorde efter krisen på 90-talet. Rådande regelverk för offentliga utgifter och inkomster måste stramas upp. På EU-toppmötet den 9 december togs därtill beslut om en ny ”stabilitetsunion” som innehåller mycket gemensamt med dagens svenska ­finanspolitiska ramverk.

Det nya samarbetet är öppet för alla­ ­EU-länder. Det har inget med frågan om Sveriges eurointräde att göra. Det handlar i stället om budgetkontroll. För Sverige, som inte har euron,­ ­­föreslås inga nya åtaganden. Exakt hur regelverket i övrigt ska se ut förhandlas för närvarande om. Det är viktigt att Sverige fullt ut deltar i dessa förhandlingar för att skydda våra intressen och ge vårt bidrag.

Folkpartiet anser att det är ­farligt att Europa i dessa svåra­ tider splittras och länder ställs mot varandra. Därför är det brittiska konservativa partiets nej till stabilitetsunionen för att lösa skuldkrisen en olycklig väg. Likaså landets nej till IMF-lån för krisländerna. I båda fallen har svenska Vänsterpartiet något otippat hamnat på samma linje som Thatchers arvtagare i London.

Svensk medverkan­ för att lösa krisen har inget med vår egen ­valuta att ­göra. I stället handlar det om att bidra till lösningar på skuldkrisen. Därför bör vi också sitta med vid förhandlingsborden i Europa. ­Endast genom ett fortsatt starkt samarbete med så många av EU:s 27 medlemsländer som möjligt får Sverige­ ­bästa möjligheterna att påverka Sveriges och hela Europas framtid.

Den möjligheten ska vi ta. Sveriges­ stol ska inte stå tom när Europa ­bestämmer i viktiga ekonomiska frågor.

Carl B Hamilton

Riksdagsledamot och partiets ekonomiske talesperson

Sänk kapitalskatten – inte bolagsskatten, Rune Andersson!

Índustrimannen och ledamoten av företagsskattekommittén Rune Andersson vill sänka bolagsskatten från 26,3 till 15-20 procent (Dagens Industri den 27/12), och indikerar att hela företagsskatteutredningen står i begrepp att föreslå detta. Det är dock en olycklig skatteprioritering. Det är istället skatten på inkomst av kapital som bör sänkas. Det är viktigt att se till saken och inte till att en sänkning av bolagsskatten sannolikt kortsiktigt är mindre kontroversiell.

Det blir nämligen alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ett mer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra OECD-konkurrentländer på ca 17 procent.

Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid. Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatterna i omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i att uppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande som typiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.

En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hos företag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser och andra negativa överraskningar.

Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten? Ett riktmärke inledningsvis bör vara att den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkas mer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden.

Det är naturligtvis viktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samt klargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren för investeringar och expansion.

Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragen från 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5 miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyra jobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen en skattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.

Skatteregler sänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete och sparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som att skattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skatt på räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 när kapitalet rör sig fritt över gränserna när den genomsnittliga skatten i konkurrentländerna är bara ca 17 procent.

Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalar betydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3 procent. En skattereform för detta århundrade skulle ha långt under 30 procent i skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer" utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagen får mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende av lån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla.

Mer kapital till företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.

Sverige hör hemma i Europas kärna

 (Publicerad i Svenska Dagbladet den 13 december 2011.)

Efter EU-toppmötet står det klart att det finns ett tydligt vägskäl. Sverige bör ansluta sig till den nya stabilitetsunionen för ökat politiskt och ekonomiskt samarbete. Det skriver Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton (FP).

I förra veckan träffades EU-länderna till toppmöte. Resultatet blev ett skarpt vägskäl för samarbetet. En övervägande del av länderna är genom den så kallade stabilitetsunionen nu på väg mot ökad ekonomisk och politisk integration, nya budgetregler som liknar Sveriges och ett djupare finanspolitiskt samarbete.

Vi ser med stor oro på Sveriges tvekan inför huvudfrågan: Sveriges tillhörighet i Europa. Ska vi gå med Europavännerna eller med Europaskeptikerna? Ska vi prioritera ekonomisk integration framför riskfyllt utanförskap som sätter Sveriges företag på mellanhand och ger dem motiv för utflyttning? Vilken roll ska Sverige spela i arbetet med att bygga ett starkare samarbete mellan Europas demokratier för att möta den globala konkurrensen?

Svenskt inflytande i Europasamarbetet är hotat. Notan för utanförskap har ökat under den senaste veckan. Därför bör Sverige gå med i stabilitetsunionen.

Syftet med stabilitetsunionen är att pressa tillbaka underskotten och för framtiden strama upp EU-ländernas offentliga finanser. I stora drag går förslaget ut på att varje land skall ha balans i sina statsfinanser och att ländernas statsskulder ska begränsas. Dessutom ska EU:s förmåga att gripa in mot länder som inte sköter sig ekonomiskt öka markant.

I sak har Sverige knappast några problem med dessa mål och ansträngningar. Vi har liknande regler själva. Vi drar nytta av stabilitet och tillväxt i andra EU-länder som importerar från oss, och vi skadas av ekonomisk vanskötsel i vår omvärld.

Det är en union i två hastigheter vi nu ser växa fram. De länder som beslutar sig för att öka samarbetet och stärka regelverket kommer att utgöra en ny stor kärna i det europeiska samarbetet. gruppen av länder som väljer att ställa sig utanför är en minoritet som bland annat i frågor om den inre marknaden lätt kommer att bli överkörd.

Bland dem som ställer sig vid sidan av är Storbritannien drivande. Det vore mycket olyckligt om Sverige hamnade på samma sida som ett land vars politiker underblåser en högljudd konservativ EU-fientlig opinion skeptisk inte bara till valutasamarbete, utan till hela den utveckling som innebär att de europeiska länderna knyts närmare varandra.

Det brittiska sällskapet är föga att hålla i handen när den globala konkurrensen tilltar och Asiens stormakter växer sig allt starkare.

Vi tror att Europa måste hålla ihop. Och att Sverige ska vara med och bygga framtidens europeiska samarbete.

För oss är det därför en självklar utgångspunkt att Sverige ska vara med i den föreslagna stabilitetsunionen. Vi har själva infört liknande budgetregler och har tyckt att andra ska göra detsamma. Om något land missköter sig drabbar det de övriga länderna i Europa snabbt, oavsett valuta. Vårt välstånd är beroende av handel med de andra europeiska länderna och att Europa som helhet klarar den tilltagande internationella konkurrensen.

Sverige bör också med full kraft delta i utformningen av de texter som i detalj utformar stabilitetsunionen och villkoren för de länder som vill vara med utan att delta i eurosamarbetet.

Skuldkrisen driver fram nya samarbetsformer i Europa. Samarbeten som ser ut att bli starka och viktiga. Ett ställningstagande från svensk sida om att ställa oss utanför den nya stabilitetsunionen innebär att vi tappar kontroll över vårt eget öde. Viktiga beslut som påverkar Sverige kommer fattas utan att vi är närvarande.

Sverige ska i stället verka i en riktning där mer samordning gör ett djupare samarbete möjligt i framtiden. Sverige borde därför ansluta sig till den europeiska stabilitetsunionen. Vårt land ska inte stå vid sidan av. Sverige ska tillhöra Europas kärna.

JAN BJÖRKLUND (FP)

vice statsminister

BIRGITTA OHLSSON (FP)

EU-minister

CARL B HAMILTON (FP)

ekonomiskpolitisk talesman