Oönskad gasledning. Om regeringens ja till Nord Streams ansökan.
Regeringens beslutet att säga ja till den rysk-tyska gasledningen är djupt olyckligt. Det går på tvärs med Sveriges långsiktiga intressen i energi- och säkerhetspolitiken.
1. Det svenska motståndet mot gasledningen har dock inte varit förgäves. För det första, från början ville Nord Stream bygga ett 70 m högt kompressor- och servicetorn öster om Gotland. Tornet reducerades först till enbart 30 m höjd, för att sedan och sist helt tas bort ur Nord Streams planer. För det andra, enligt min bedömning har motståndet framtvingat en grundligare och mer oförvägen svensk miljöprövning än som annars hade genomförts av svenska myndigheter och regeringen. Detta är två viktiga framgångar, trots allt.
2. Europas energiberoende av Putins Ryssland är en av de strategiskt viktigaste frågorna i europeisk politik, och detta realpolitiska problem finns i Sveriges närområde i form av den rysk-tyska gasledningen. Likväl väljer regeringen under hela processen att varken beröra de svenska eller de europeiska säkerhets- och utrikespolitiska aspekterna på ledningen.
3. Gasledningen splittrar EU-länderna djupt, och för överskådlig tid. Främst de baltiska staterna och Polen är emot ledningen. De är emot av två skäl, dels att Europa blir ännu mer beroende av importerad rysk energi och därmed känsligare för rysk utpressning, dels därför att gasledningen just beträffande Baltikum och Polen öppnar ökade möjligheter för Ryssland att trakassera och hota dem. Med ledningen i Östersjön blir Putins Ryssland för sin energiexport inte beroende av rörledningar genom Polen, Baltikum och Vitryssland och kan då lättare sätta tumskruvar på dessa forna lydstater. Sådan rysk maktutövning på andra sidan Östersjön är självklart inte bara allmänt obehaglig, utan bör ses som ett indirekt hot även mot vårt land.
Moskva vill att EU-länderna ska misslyckas med att utarbeta en verklig gemensam energipolitik. Den fördjupade splittring mellan EU-länderna som gasledningen leder till hjälper dessvärre Ryssland i dess intressen. Ökad splittring strider därmed även mot Sveriges långsiktiga intresse. Vårt land blir aldrig starkt nog för att kunna hantera den ryska björnen på egen hand. Vi kommer – förr eller senare – att behöva luta oss mot ett så enigt EU som möjligt (liksom Nato) i relationen med Ryssland. Med tanke på ryska maktdemonstrationer och maktanspråk har Sverige ett intresse av att ständigt arbeta för ett enat EU-uppträdande gentemot Ryssland.
4. Sverige borde under de gångna åren ha lagt ned stor diplomatisk möda på att överbrygga motsättningarna och misstron mellan Baltikum och Polen, å ena sidan, och Ryssland, å den andra sidan. Syftet skulle ha varit att möjliggöra ett långsiktigt avtal om en gasledning, att den ledningen inte skulle ha gått dessa länder förbi, och skulle ha lagts ut över land på dessa länders territorium. Inget med denna inriktning har dock gjorts.
5. När gasledningen väl ligger där vid Gotland kommer kanske om några år lockelsen att bli övermäktig att bygga en grenledning till Sverige för import av tämligen billig fossilgas för användning i det befolkningstäta Mellansverige. De som idag drömmer om massiv expansion av förnybar basel kommer att upptäcka att motstånd mot kärnkraft kan leda till att svensk industri och svenska hushåll på 2020-talet inte använder stora mängder vindkraft, bioenergi, vågkraft eller solenergi, utan att man istället ser sig tvingad att öppna för import och storskalig användning av billig rysk gas när dagens reaktorer tjänat ut.
6. Det kan vara värt att erinra om ett del av bakgrunden till behovet av gasledningen. Det ligger i den rödgröna politiska överenskommelsen i Tyskland på Gerhard Schröders tid som Kansler (SDP) om att avveckla tysk kärnkraft. Eftersom kärnkraften av klimatskäl inte gärna kan ersättas av kol, har import av rysk gas blivit det enda alternativet. Gasledningen kan i ett snävt perspektiv anses bidra till minskade utsläpp av växthusgaser – men det är bara om jämförelsealternativet är kol. Det bästa för Europa och för klimatet vore om tysk kolkraft istället ersattes med helt koldioxidfria energikällor.
måndag 9 november 2009
torsdag 5 november 2009
”Svenska tillsynsmyndigheter borde ha stoppat baltkrisen”
”Svenska tillsynsmyndigheter borde ha stoppat baltkrisen”
(Debattartikel i Dagens Industri 5 november 2009.)
Det saknas en offentlig debatt om det ansvar för Baltikum som med stor tyngd föll på Sverige hösten 2008.
Under 2006-08 varnande utomstående för att den ekonomiska utvecklingen i Baltikum inte var hållbar. Inget land kan brassa på med offentliga utgiftsökningar och ökade lånevolymer långt över BNP-tillväxten utan att ett bakslag kommer. Låneexpansionen drevs av bankerna, inte minst svenska dotterbanker. Krisen i Baltikum var inte en blixt från klar himmel. Situationen förvärrades av den globala finanskrisen, men orsakades inte av den.
Betalningssystemet är en grundbult i varje lands ekonomi och samhällssystem. Efter att finanskrisen briserat hösten 2008 blev de tre länderna – i varierande omfattning – alltmer ekonomiskt, institutionellt och politiskt instabila och därmed sårbara. Eftersom de svenska bankerna helt dominerar betalningssystemen i de tre länderna gled därmed den svenska staten in i ett ansvar för de tre betalningssystemen och ländernas ekonomiska och institutionella stabilitet. Den svenska staten hade, och har, dock inte något inflytande över den förda ekonomiska politiken eller den lokala förvaltningen. Det ansvaret vill Sverige inte heller ha.
Det formella tillsynsansvaret för de svenska dotterbankerna har legat hos myndigheterna i Baltikum. De svenska bankernas dominerande ställning i kombination med allmänna utrikespolitiska motiv, har dock gjort att den i praktiken yttersta garanten för bankerna – dvs. den svenska staten – har glidit in i ett ansvar för tre stater trots starkt begränsade handlingsmöjligheter för att hantera detta ansvar. Den ömma punkten är, som bl.a. Angela Merkel satt fingret på, att banker inte får bli så stora att de kan utpressa staten. Men detta är precis vad som skett i Baltikum. Swedbank och SEB har i praktiken placerat bland annat den svenska staten – regering och riksdag – i en utpressningssituation. Och – märk väl! – det faktiska ansvaret som staten har axlat för tre suveräna grannländer övergick till Sverige utan egentlig offentlig debatt, och utan att några regerings- eller riksdagsbeslut hade fattats. Ett närmast gigantiskt demokratiskt underskott.
Jämförelsen med bankkrisen i Sverige 1992-93 haltar betänkligt eftersom det då gällde för vår starka statsmakt att reda upp en nationell kris, orsakad av beslut fattade i vårt land. Nu gäller det potentiellt hemlandet plus tre stater som fattar sina egna suveräna beslut.
Den debatt som förts har varit alltför företagsekonomiskt fokuserad. I media rapporteras främst om bankernas förluster och hur de ska återkapitaliseras. Men vilken slutsats ska regering och riksdag dra av det inträffade?
Sedan 1990-talet har de svenska bankerna i kraft av sin storlek, sina resurser, och sin överlägsna kompetens uppenbarligen växt sig alltför mäktiga som kontrollobjekt för centralbankerna och de finansiella tillsynsmyndigheterna i Baltikum. Trots att de två stora bankerna, Swedbank och SEB, formellt är dotterbolag och egna juridiska personer i de baltiska länderna, är de i praktiken nära sammanflätade med moderbankerna i Sverige.
Idag kvarstår de ekonomiska riskerna framför allt i Lettland och i mindre grad i Estland och Litauen. Dessvärre står numera även Ukraina på problemlistan genom Swedbanks investeringar där. Estland förefaller på god väg att reda ut sin ekonomiska kris. Litauen har fortsatt stora problem, men har till skillnad från övriga två beslutat att tacka problemen på egen hand och utan förmånliga lån (med vidhängande tuffa villkor) från IMF och omvärlden.
Det är uppenbart att världens bankaktieägare inte har klarat av att hindra bankledningar från för stort risktagande. Vi kan därför inte enbart sätta vår tillit till aktieägare.
Med facit i hand bör vi utreda ansvaret hos Finansinspektionen och Riksbanken, om inte annat för att lära läxor för framtiden. Kunde, och borde, inte de svenska myndigheterna ha ingripit gentemot moderbolagen i koncernerna Swedbank och SEB redan 2007-08? Hur då? Vad visste, förstod, och gjorde Riksbanken och Finansinspektionen? Hur såg de två på sina mandat för finansiell stabilitet? Såg man inte att moderbankernas öde var nära sammantvinnade med dotterbankernas, och att tillsynsmyndigheterna och politikerna på plats inte mäktade med, eller inte ville se, systemriskerna? Varför har inte Finansinspektionen krävt förändringar i ledningarna hos Swedbank och SEB? Bör dessa sitta kvar i orubbat bo? Någon måtta på blygsamheten i svenskt ansvarsutkrävande får det väl ändå vara!
En ny gränsöverskridande banktillsyn och reglering utformas nu i EU. Sveriges läxor är tydliga och vi bör driva dem som EU-ordförandeland: Det krävs nya regler och verktyg för skärpt gränsöverskridande tillsyn och kontroll. Reglerna måste ta hänsyn till att det finns länder med så svaga politiska och institutionella system att de inte kan stå emot starka banker, som därmed kan försätta stater i utpressningssituationer. Det gäller inte bara Baltikum, utan exempelvis även Island och österriska dotterbanker i Centraleuropa och Balkan.
Hemlandet, där moderbanken finns, måste ta ansvar för hela bankkoncernen oberoende av i vilket land bankens tillgångar finns. Det är det egna landet som bör ha starkast intresse av att ta ansvar för sina finansiella institutioner eftersom hemlandet ofta påverkas mest av bankernas agerande på annat håll. Varje land måste dessutom ha rätt och skyldighet att kontrollera utländska dotterbanker på sitt territorium. Detta ställer väsentligt ökade krav på internationellt samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter och centralbanker – inte minst de i Sverige.
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
(Debattartikel i Dagens Industri 5 november 2009.)
Det saknas en offentlig debatt om det ansvar för Baltikum som med stor tyngd föll på Sverige hösten 2008.
Under 2006-08 varnande utomstående för att den ekonomiska utvecklingen i Baltikum inte var hållbar. Inget land kan brassa på med offentliga utgiftsökningar och ökade lånevolymer långt över BNP-tillväxten utan att ett bakslag kommer. Låneexpansionen drevs av bankerna, inte minst svenska dotterbanker. Krisen i Baltikum var inte en blixt från klar himmel. Situationen förvärrades av den globala finanskrisen, men orsakades inte av den.
Betalningssystemet är en grundbult i varje lands ekonomi och samhällssystem. Efter att finanskrisen briserat hösten 2008 blev de tre länderna – i varierande omfattning – alltmer ekonomiskt, institutionellt och politiskt instabila och därmed sårbara. Eftersom de svenska bankerna helt dominerar betalningssystemen i de tre länderna gled därmed den svenska staten in i ett ansvar för de tre betalningssystemen och ländernas ekonomiska och institutionella stabilitet. Den svenska staten hade, och har, dock inte något inflytande över den förda ekonomiska politiken eller den lokala förvaltningen. Det ansvaret vill Sverige inte heller ha.
Det formella tillsynsansvaret för de svenska dotterbankerna har legat hos myndigheterna i Baltikum. De svenska bankernas dominerande ställning i kombination med allmänna utrikespolitiska motiv, har dock gjort att den i praktiken yttersta garanten för bankerna – dvs. den svenska staten – har glidit in i ett ansvar för tre stater trots starkt begränsade handlingsmöjligheter för att hantera detta ansvar. Den ömma punkten är, som bl.a. Angela Merkel satt fingret på, att banker inte får bli så stora att de kan utpressa staten. Men detta är precis vad som skett i Baltikum. Swedbank och SEB har i praktiken placerat bland annat den svenska staten – regering och riksdag – i en utpressningssituation. Och – märk väl! – det faktiska ansvaret som staten har axlat för tre suveräna grannländer övergick till Sverige utan egentlig offentlig debatt, och utan att några regerings- eller riksdagsbeslut hade fattats. Ett närmast gigantiskt demokratiskt underskott.
Jämförelsen med bankkrisen i Sverige 1992-93 haltar betänkligt eftersom det då gällde för vår starka statsmakt att reda upp en nationell kris, orsakad av beslut fattade i vårt land. Nu gäller det potentiellt hemlandet plus tre stater som fattar sina egna suveräna beslut.
Den debatt som förts har varit alltför företagsekonomiskt fokuserad. I media rapporteras främst om bankernas förluster och hur de ska återkapitaliseras. Men vilken slutsats ska regering och riksdag dra av det inträffade?
Sedan 1990-talet har de svenska bankerna i kraft av sin storlek, sina resurser, och sin överlägsna kompetens uppenbarligen växt sig alltför mäktiga som kontrollobjekt för centralbankerna och de finansiella tillsynsmyndigheterna i Baltikum. Trots att de två stora bankerna, Swedbank och SEB, formellt är dotterbolag och egna juridiska personer i de baltiska länderna, är de i praktiken nära sammanflätade med moderbankerna i Sverige.
Idag kvarstår de ekonomiska riskerna framför allt i Lettland och i mindre grad i Estland och Litauen. Dessvärre står numera även Ukraina på problemlistan genom Swedbanks investeringar där. Estland förefaller på god väg att reda ut sin ekonomiska kris. Litauen har fortsatt stora problem, men har till skillnad från övriga två beslutat att tacka problemen på egen hand och utan förmånliga lån (med vidhängande tuffa villkor) från IMF och omvärlden.
Det är uppenbart att världens bankaktieägare inte har klarat av att hindra bankledningar från för stort risktagande. Vi kan därför inte enbart sätta vår tillit till aktieägare.
Med facit i hand bör vi utreda ansvaret hos Finansinspektionen och Riksbanken, om inte annat för att lära läxor för framtiden. Kunde, och borde, inte de svenska myndigheterna ha ingripit gentemot moderbolagen i koncernerna Swedbank och SEB redan 2007-08? Hur då? Vad visste, förstod, och gjorde Riksbanken och Finansinspektionen? Hur såg de två på sina mandat för finansiell stabilitet? Såg man inte att moderbankernas öde var nära sammantvinnade med dotterbankernas, och att tillsynsmyndigheterna och politikerna på plats inte mäktade med, eller inte ville se, systemriskerna? Varför har inte Finansinspektionen krävt förändringar i ledningarna hos Swedbank och SEB? Bör dessa sitta kvar i orubbat bo? Någon måtta på blygsamheten i svenskt ansvarsutkrävande får det väl ändå vara!
En ny gränsöverskridande banktillsyn och reglering utformas nu i EU. Sveriges läxor är tydliga och vi bör driva dem som EU-ordförandeland: Det krävs nya regler och verktyg för skärpt gränsöverskridande tillsyn och kontroll. Reglerna måste ta hänsyn till att det finns länder med så svaga politiska och institutionella system att de inte kan stå emot starka banker, som därmed kan försätta stater i utpressningssituationer. Det gäller inte bara Baltikum, utan exempelvis även Island och österriska dotterbanker i Centraleuropa och Balkan.
Hemlandet, där moderbanken finns, måste ta ansvar för hela bankkoncernen oberoende av i vilket land bankens tillgångar finns. Det är det egna landet som bör ha starkast intresse av att ta ansvar för sina finansiella institutioner eftersom hemlandet ofta påverkas mest av bankernas agerande på annat håll. Varje land måste dessutom ha rätt och skyldighet att kontrollera utländska dotterbanker på sitt territorium. Detta ställer väsentligt ökade krav på internationellt samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter och centralbanker – inte minst de i Sverige.
Carl B Hamilton, riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman (FP)
lördag 31 oktober 2009
Mumma för Alliansen: S avskaffar 85 000 hushålls skatteavdrag för "hushållsnära tjänster".
Mumma för Alliansen: S avskaffar 85 000 hushålls skatteavdrag för "hushållsnära tjänster".
Igår kväll - den 30 oktober 2009 - beslöt S-kongressen att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Det är i sak ett både okänsligt och olyckligt beslut eftersom avdraget har underlättat vardagen för väldigt många hushåll, inte minst äldre och barnfamiljer. Nu uppstår istället en osäkerhet för många människor om framtiden.
Hur många? Avdraget har av Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand betecknats om en "veritabel succé". Fram till den 15 oktober i år hade sålunda 84 665 ansökningar om avdrag för hushållstjänster (RUT) inkommit till Skatteverket. Om vi räknar med att de aktuella hushållen i genomsnitt består av 2,4 personer innebär avdragsavskaffandet en att en uppskattad förbättring för ca 200 000 personer försvinner.
Sakligt fel, politiskt stolligt. Men tack för det senare.
En veritabel succé, som avskaffas om vänstertrojkan vinner valet. Låt oss stoppa dem!
Igår kväll - den 30 oktober 2009 - beslöt S-kongressen att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Det är i sak ett både okänsligt och olyckligt beslut eftersom avdraget har underlättat vardagen för väldigt många hushåll, inte minst äldre och barnfamiljer. Nu uppstår istället en osäkerhet för många människor om framtiden.
Hur många? Avdraget har av Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand betecknats om en "veritabel succé". Fram till den 15 oktober i år hade sålunda 84 665 ansökningar om avdrag för hushållstjänster (RUT) inkommit till Skatteverket. Om vi räknar med att de aktuella hushållen i genomsnitt består av 2,4 personer innebär avdragsavskaffandet en att en uppskattad förbättring för ca 200 000 personer försvinner.
Sakligt fel, politiskt stolligt. Men tack för det senare.
En veritabel succé, som avskaffas om vänstertrojkan vinner valet. Låt oss stoppa dem!
fredag 30 oktober 2009
Kärnkraften: Bra besked idag för klimatet och jobben!
Kärnkraften: Bra besked idag för klimatet och jobben!
Dagens befriande besked om ny koldioxidfri och kostnadseffektiv baskraft om minst 1000 MW sätter Sverige på rätt spår.
Den nya baskraften kan i realiteten endast bli kärnkraft. Det är ett viktigt att den nya reaktorn finns tillgänglig i början av 2020-talet när nuvarande kärnkraftverk börjar falla för åldersstrecket.
Sverige vänder nu blad. Alliansregeringen har gjort energifrågan normal och förnuftsbaserad. Rätt åtgärd för klimat och jobb genomförs med beslutet om en ny reaktor.
Nej till älvutbyggnad för baskraft!
Alternativet till kärnkraft som ny baskraft vore att bygga ut de fyra hittills skyddade s.k. nationalälvarna. Det är dock helt oacceptabelt för Folkpartiet liberalerna att offra dessa. Även för en riksdagsmajoritet har en sådan älvutbyggnad hittills varit oacceptabel.
En reaktor på minst 1000 MW.
Sverige har idag fem reaktorer med en elektrisk effekt på drygt 1000 MW (Forsmark 1-3, Oskarshamn 3 och Ringhals 3). Uppgörelsen innebär i praktiken en något större och säkrare reaktor än dagens största.
Hög tid att påbörja arbetet med reaktorn.
Om man räknar med ca 15 års planerings- och byggtid tills reaktorn producerar el är det alltså hög tid att sätta igång arbetet med en ny reaktor. Att Sverige är självförsörjande med el till ca 2020 ändrar inte denna slutsats. Det finns dels en trendmässigt ökad efterfrågan på el (ca 1,5 %/år), dels upphör den svenska självförsörjningen och Sverige blir beroende av import när dagens reaktorer börjar tas ur drift. För att undvika import till Sverige av fossilbaserad energi som omvandlas till el - t ex gas från Ryssland!- är det alltså bråttom.
Minskade koldioxidutsläpp i Europa.
Ju större koldioxidfri elproduktion i Sverige, desto lägre blir på marginalen hela Europas utsläpp av växthusgaser. Detta följer av att Sverige successivt blir alltmer integrerat i Europas elmarknad. En modern reaktor med effekt på drygt 1000 MW skulle - litet beroende på utnyttjandet - bespara atmosfären minst 10 milj. ton koldioxid per år.
Spara el istället?
Om man istället - som kärnkraftsmotståndare vill - lägger ned kärnkraften i Sverige allteftersom reaktorerna tjänat ut och sparar el, innebär det ett sparbeting från år 2025 till år 2050 av samma storleksordning som industrins samlade elförbrukning.
Vindkraft istället?
Det är inte realistiskt att vindkraft skulle kunna ersätta kärnkraft som storskalig basel. Vindkraftverk står i enbart 15-20 år medan en ny reaktor producerar dygnet runt och även vid stiltje i minst 80 år. Förutom stödkostnaderna för utbyggd vindkraft - mer reglerkraft, nya kablar, mm - finns en central miljöinvändning, nämligen det stora antal vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs ca 2200 sådana vindkraftverk för att producera ca 15 TWh/år, som en ny reaktor skulle kunna producera. Eftersom många av dessa verk, till skillnad mot Lillgrund, skulle placeras på land och därmed ha lägre effekt skulle det verkliga antalet vindkraftverk bli betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan mycket stora intrång i enskilda människors traditionella livsmiljö, sänkta fastighetsvärden och ingrepp i kust- och havsmiljö känns omöjligt.
Till detta kommer så svårigheten att hitta ny reglerkraft att koppla på vid svag vind eftersom svensk vattenkraft redan är fullt utbyggd.
När det gäller minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För summan 50 mdr kr - dvs. minst vad en ny reaktor kostar - får man en minskning av utsläppen med knappt 7 milj. ton koldioxid per år under vindskraftverkets begränsade livslängd, dvs. max 20 år. För samma summa ger kärnkraften ca 30 procent större utsläppsminskningar per år under 60 års längre tid!
Dagens befriande besked om ny koldioxidfri och kostnadseffektiv baskraft om minst 1000 MW sätter Sverige på rätt spår.
Den nya baskraften kan i realiteten endast bli kärnkraft. Det är ett viktigt att den nya reaktorn finns tillgänglig i början av 2020-talet när nuvarande kärnkraftverk börjar falla för åldersstrecket.
Sverige vänder nu blad. Alliansregeringen har gjort energifrågan normal och förnuftsbaserad. Rätt åtgärd för klimat och jobb genomförs med beslutet om en ny reaktor.
Nej till älvutbyggnad för baskraft!
Alternativet till kärnkraft som ny baskraft vore att bygga ut de fyra hittills skyddade s.k. nationalälvarna. Det är dock helt oacceptabelt för Folkpartiet liberalerna att offra dessa. Även för en riksdagsmajoritet har en sådan älvutbyggnad hittills varit oacceptabel.
En reaktor på minst 1000 MW.
Sverige har idag fem reaktorer med en elektrisk effekt på drygt 1000 MW (Forsmark 1-3, Oskarshamn 3 och Ringhals 3). Uppgörelsen innebär i praktiken en något större och säkrare reaktor än dagens största.
Hög tid att påbörja arbetet med reaktorn.
Om man räknar med ca 15 års planerings- och byggtid tills reaktorn producerar el är det alltså hög tid att sätta igång arbetet med en ny reaktor. Att Sverige är självförsörjande med el till ca 2020 ändrar inte denna slutsats. Det finns dels en trendmässigt ökad efterfrågan på el (ca 1,5 %/år), dels upphör den svenska självförsörjningen och Sverige blir beroende av import när dagens reaktorer börjar tas ur drift. För att undvika import till Sverige av fossilbaserad energi som omvandlas till el - t ex gas från Ryssland!- är det alltså bråttom.
Minskade koldioxidutsläpp i Europa.
Ju större koldioxidfri elproduktion i Sverige, desto lägre blir på marginalen hela Europas utsläpp av växthusgaser. Detta följer av att Sverige successivt blir alltmer integrerat i Europas elmarknad. En modern reaktor med effekt på drygt 1000 MW skulle - litet beroende på utnyttjandet - bespara atmosfären minst 10 milj. ton koldioxid per år.
Spara el istället?
Om man istället - som kärnkraftsmotståndare vill - lägger ned kärnkraften i Sverige allteftersom reaktorerna tjänat ut och sparar el, innebär det ett sparbeting från år 2025 till år 2050 av samma storleksordning som industrins samlade elförbrukning.
Vindkraft istället?
Det är inte realistiskt att vindkraft skulle kunna ersätta kärnkraft som storskalig basel. Vindkraftverk står i enbart 15-20 år medan en ny reaktor producerar dygnet runt och även vid stiltje i minst 80 år. Förutom stödkostnaderna för utbyggd vindkraft - mer reglerkraft, nya kablar, mm - finns en central miljöinvändning, nämligen det stora antal vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs ca 2200 sådana vindkraftverk för att producera ca 15 TWh/år, som en ny reaktor skulle kunna producera. Eftersom många av dessa verk, till skillnad mot Lillgrund, skulle placeras på land och därmed ha lägre effekt skulle det verkliga antalet vindkraftverk bli betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan mycket stora intrång i enskilda människors traditionella livsmiljö, sänkta fastighetsvärden och ingrepp i kust- och havsmiljö känns omöjligt.
Till detta kommer så svårigheten att hitta ny reglerkraft att koppla på vid svag vind eftersom svensk vattenkraft redan är fullt utbyggd.
När det gäller minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För summan 50 mdr kr - dvs. minst vad en ny reaktor kostar - får man en minskning av utsläppen med knappt 7 milj. ton koldioxid per år under vindskraftverkets begränsade livslängd, dvs. max 20 år. För samma summa ger kärnkraften ca 30 procent större utsläppsminskningar per år under 60 års längre tid!
S skatteförslag drabbar pensionärerna
(Publicerad Svenska Dagbladet: 29 oktober 2009, 19.33)
S olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas, skriver Lotta Edholm och Carl B Hamilton (FP).
Socialdemokraterna anser att pensionärerna betalar för hög skatt, och lockar med att om de vinner makten ska de sänka skatten. Samtidigt ska vissa skatter höjas, men bara för ” de rika”.
Sant? Nej socialdemokraterna slarvar med sanningen. (S) olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Tvärtom kan det med S politik lätt visa sig bli väsentliga skattehöjningar för pensionärer med måttliga inkomster. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas:
1. Ny fastighetsskatt. Socialdemokraterna vill återinföra förmögenhetsskatten. Det slår mot vanliga villaägare. Skatten ska uppgå till en (1) procent per år, räknat på den del av ”förmögenheten” som överstiger 2,5 miljoner kronor. I detta ingår taxeringsvärdet på hus minus eventuella lån.
För en pensionär som köpte sin villa i en stockholmsförort för ett par decennier sedan, och som amorterat av hela eller delar av lånet, medför den nya förmögenhetsskatten en skattesmäll. För en villa med en skattebas på 3 miljoner kronor innebär S förmögenhetsskatt en årlig skatteökning på 5 000 kronor. Vid ett taxeringsvärde på 4 miljoner och återbetalade lån blir skattehöjningen 15 000 kronor/år och vid ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor hela 25 000 kronor/år.
Hur vanliga är dessa taxeringsvärden? I Stockholms län har uppskattningsvis 40 procent av villorna ett taxeringsvärde över 2,5 miljoner kronor (2009). I Stockholms nära kranskommuner är det över 60 procent av villorna som har ett taxeringsvärde på minst 2,5 miljoner kronor. Alla som har ett tämligen normalt hus i Storstockholmsområdet drabbas, och särskilt de hela livet varit ordentliga och sparat för att betala av sina lån.
2. Höjd fastighetsskatt. (S) vill att fastigheter med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner kronor ska beläggas med höjd fastighetsskatt. Ägare ska, ovanpå dagens fastighetsskatt och den återinförda förmögenhetsskatten, betala ytterligare en (1) procent på det taxeringsvärde som överstiger 4,5 miljoner kronor. För den som äger en villa med ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor betyder det en ytterligare skattehöjning på 5000 kronor om året. Totala skattehöjningen på huset blir då hela 30 000 kronor/år.
(S) vill dock ha en begränsningsregel som gör att max 4 procent av inkomsten ska behöva betalas i fastighetsskatt. Det ger pensionärer som bor i ett hus med taxeringsvärde på 5 miljoner kronor, och med en inkomst under 23 500 kronor i månaden, en rabatt på den höjda fastighetsskatten. Men pensionärer som har inkomster över 23 500 kronor i månaden och som äger motsvarande hus måste betala hela den nya fastighetsskatten.
3. Höjd kommunalskatt. Vänstertrojkan i Stockholm vill höja kommunalskatten med 60 öre på varje hundralapp. För en pensionär med en inkomst på 23 500 kronor innebär det en skattehöjning med ca 1 700 kronor om året.
4. Höjd landstingsskatt. Vänstertrojkan i Stockholms landsting kommer sannolikt nästa vecka att föreslå att landstingsskatten höjs med 17 öre på varje hundralapp. Det medför ytterligare ca 500 kronor i höjd skatt per år för en pensionär med en månadsinkomst på 23 500. Därmed blir den sammanlagda kommunal- och landstingsskattehöjningen 2200 kronor om året.
5. Höjd inkomstskatt. För dem som inte fyllt 65 höjs den statliga inkomstskatten om (S) får makten (det s.k. fjärde jobbskatte¬avdraget tas bort). För en erfaren vårdanställd med 23 500 kronor i månadslön i Stockholm innebär det en skattehöjning – utöver bostadskatter och kommunalskatter – på 2 700 kronor om året. Den sammanlagda inkomstskattehöjningen blir däremd nära 5 000 kronor om året. Med ett någorlunda avamorterat hus blir dessvärre skattesmällen betydligt värre.
Summa summarum: Risken är överhängande för att många äldre i Stockholmsregionen kan tvingas lämna sina hem om socialdemokraternas sammantagna skattepolitik blir verklighet.
LOTTA EDHOLM (FP)
borgarråd
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman
S olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas, skriver Lotta Edholm och Carl B Hamilton (FP).
Socialdemokraterna anser att pensionärerna betalar för hög skatt, och lockar med att om de vinner makten ska de sänka skatten. Samtidigt ska vissa skatter höjas, men bara för ” de rika”.
Sant? Nej socialdemokraterna slarvar med sanningen. (S) olika skatteförslag innebär för många pensionärer i storstadsregionerna – särskilt i Storstockholm – betydande skattehöjningar och det inte alls enbart för ”de rika”. Tvärtom kan det med S politik lätt visa sig bli väsentliga skattehöjningar för pensionärer med måttliga inkomster. Det är minst fem olika skatter som ska införas eller höjas:
1. Ny fastighetsskatt. Socialdemokraterna vill återinföra förmögenhetsskatten. Det slår mot vanliga villaägare. Skatten ska uppgå till en (1) procent per år, räknat på den del av ”förmögenheten” som överstiger 2,5 miljoner kronor. I detta ingår taxeringsvärdet på hus minus eventuella lån.
För en pensionär som köpte sin villa i en stockholmsförort för ett par decennier sedan, och som amorterat av hela eller delar av lånet, medför den nya förmögenhetsskatten en skattesmäll. För en villa med en skattebas på 3 miljoner kronor innebär S förmögenhetsskatt en årlig skatteökning på 5 000 kronor. Vid ett taxeringsvärde på 4 miljoner och återbetalade lån blir skattehöjningen 15 000 kronor/år och vid ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor hela 25 000 kronor/år.
Hur vanliga är dessa taxeringsvärden? I Stockholms län har uppskattningsvis 40 procent av villorna ett taxeringsvärde över 2,5 miljoner kronor (2009). I Stockholms nära kranskommuner är det över 60 procent av villorna som har ett taxeringsvärde på minst 2,5 miljoner kronor. Alla som har ett tämligen normalt hus i Storstockholmsområdet drabbas, och särskilt de hela livet varit ordentliga och sparat för att betala av sina lån.
2. Höjd fastighetsskatt. (S) vill att fastigheter med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner kronor ska beläggas med höjd fastighetsskatt. Ägare ska, ovanpå dagens fastighetsskatt och den återinförda förmögenhetsskatten, betala ytterligare en (1) procent på det taxeringsvärde som överstiger 4,5 miljoner kronor. För den som äger en villa med ett taxeringsvärde på 5 miljoner kronor betyder det en ytterligare skattehöjning på 5000 kronor om året. Totala skattehöjningen på huset blir då hela 30 000 kronor/år.
(S) vill dock ha en begränsningsregel som gör att max 4 procent av inkomsten ska behöva betalas i fastighetsskatt. Det ger pensionärer som bor i ett hus med taxeringsvärde på 5 miljoner kronor, och med en inkomst under 23 500 kronor i månaden, en rabatt på den höjda fastighetsskatten. Men pensionärer som har inkomster över 23 500 kronor i månaden och som äger motsvarande hus måste betala hela den nya fastighetsskatten.
3. Höjd kommunalskatt. Vänstertrojkan i Stockholm vill höja kommunalskatten med 60 öre på varje hundralapp. För en pensionär med en inkomst på 23 500 kronor innebär det en skattehöjning med ca 1 700 kronor om året.
4. Höjd landstingsskatt. Vänstertrojkan i Stockholms landsting kommer sannolikt nästa vecka att föreslå att landstingsskatten höjs med 17 öre på varje hundralapp. Det medför ytterligare ca 500 kronor i höjd skatt per år för en pensionär med en månadsinkomst på 23 500. Därmed blir den sammanlagda kommunal- och landstingsskattehöjningen 2200 kronor om året.
5. Höjd inkomstskatt. För dem som inte fyllt 65 höjs den statliga inkomstskatten om (S) får makten (det s.k. fjärde jobbskatte¬avdraget tas bort). För en erfaren vårdanställd med 23 500 kronor i månadslön i Stockholm innebär det en skattehöjning – utöver bostadskatter och kommunalskatter – på 2 700 kronor om året. Den sammanlagda inkomstskattehöjningen blir däremd nära 5 000 kronor om året. Med ett någorlunda avamorterat hus blir dessvärre skattesmällen betydligt värre.
Summa summarum: Risken är överhängande för att många äldre i Stockholmsregionen kan tvingas lämna sina hem om socialdemokraternas sammantagna skattepolitik blir verklighet.
LOTTA EDHOLM (FP)
borgarråd
CARL B HAMILTON (FP)
riksdagsman och ekonomisk-politisk talesman
tisdag 27 oktober 2009
Lägg ned Nordiska rådet! Riv upp EES-avtalet!
Lägg ned Nordiska rådet! Riv upp EES-avtalet!
Förutsättningarna för samarbetet mellan Europas länder har radikalt förändrats med kalla krigets slut, EU:s paneuropeiska utsträckning till 27 länder plus kandidatländer, och med nya gränsöverskridande problem som kräver dito lösningar. Det gäller bl. a klimat- och miljöfrågor, ekonomi, terrorism och grov brottslighet, utrikespolitiken, samt nu senast nya regler för stabilitet i den finansiella sektorn.
Dessa ändrade förutsättningar kräver samarbetsformer för de nordiska länderna som är ändamålsenliga. Tidigare decenniers nordiska politiska ledare sökte utveckla en samsyn beträffande mål och lösningar som passade deras period i historien. Nordiska Rådet var rätt för sin tid. Idag är rådet föråldrat. Alternativet är, självklart, närmare samarbete inom Europeiska Unionen (EU).
EES-avtalet kommer rimligen att bli den erbjudna formen för det ”privilegierade partnerskap” för Turkiet som Tyskland, Frankrike, Österrike m fl länder eftersträvar. Den allmänna opinionen i dessa länder vill inte ha Turkiet som fullvärdig EU-medlem.
EES är en komplicerad avtalsform. Den framförhandlades under stort besvär, men EES fungerar sett ur EU- perspektivet. Varför skulle Frankrike och Tyskland vilja att EU ger sig in ett sökande efter en ny avtalsmodell med Turkiet; en avtalsform som rimligen ska ha samma innehåll som EES (exklusive fri Schengenrörlighet för individer?). Efter Islands EU-medlemskap – om det går i lås inom några år – skulle EES-området komma att bestå av Turkiet, Norge och Liechtenstein.
Detta vill inte jag. Istället vill jag att Turkiet ska bli fullvärdig medlem av EU. För att stänga den etablerade formen för privilegierat partnerskap – dvs. EES – bör därför EES-avtalet avskaffas snarast så att Tyskland och Frankrike inte kan hänvisa till EES som en lösning passande för Turkiet. Norge och Liechtenstein får ta klivet till fullt EU-medlemskap. Alternativet till fullt medlemskap för Norge blir medlemskap i ett EES dominerat av Turkiet.
Utöver nordismens ideologiska sotdöd vill jag peka på tre ändrade förutsättningar som motiverar Nordiska rådets avskaffande:
För det första har järnridån fallit. Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för allt samarbete i Europa. Idag har vi demokrati och marknadsekonomi och öppna kontakter mellan alla länderna runt Östersjön, inte minst de baltiska staterna och Polen, förutom de nya medlemsländerna. Dessa är idag, liksom Danmark och Tyskland, medlemmar av Nato liksom Norge och Island.
För det andra har Europeiska Unionen utvidgats och omfattar idag hela Norden och Baltikum utom Norge och Island. Vem skulle år 1989 ha kunnat tro att Norge 20 år senare, om det hade önskat, skulle kunna bli EU-medlem tidigast flera år efter det att Rumänien blivit EU-medlem, med dess så sent som 1989 extrema förtryck och efterblivenhet. Att Norge idag ligger längre bort än Rumänien och Bulgarien i sina fördragsbundna relationer till alla Europas länder utom Serbien och andra halvfungerande stater på Västra Balkan är absurt. Så mycket har Europa förändrats att Norges folk har halkat efter som européer, och befinner sig i Rumäniens kölvatten.
EU-utvidgningen innebär att idag nästan all samordning av de nordiska EU-ländernas politik sker inför EU-möten och i EU-parlamentet. EU-samarbetet är förvisso i återkommande kris, men dess kriser är så frekventa att det är rimligare att kalla det en arbetsmetod för beslutsfattande genom konsensus. Det som håller samman EU är dess institutioner, och EU-institutionerna står klippfast i dagens Europa, samarbetet fördjupas hela tiden och omfattar allt fler frågor. Norge och Island har att med sina EES-avtal foga sig genom ensidiga anpassningar till EU-beslut, och förlorar hela tiden suveränitet på grund av sitt utanförskap.
Detta är Norges egen huvudvärk efter ett isländskt ja-till-EU, självklart, men vi i Sverige ska naturligtvis inte hålla liv i det museala Nordiska rådet enbart därför att Norge slagit knut på sig självt och inte vill gå med i EU.
För det tredje, de nordiska politiska institutionernas betydelse som instrument för ökad rörlighet och ökat samarbetet över gränserna är idag överspelade både av människors möjlighet att på egen hand resa, arbeta och bosätta sig överallt inom EU, samt handelns och marknadernas sammantvinnande drivkrafter. Samarbetet i dessa avseenden har varit så framgångsrikt under efterkrigstiden att Nordiska Rådet inte längre behövs. Samarbetet mellan människorna i Sverige och grannländerna hittar spontant nya och djupare former.
Nordiska rådets betydelse i det förgångna skall inte underskattas, men det var då det. Det som nu måste upp på bordet är hur det framtida samarbetet mellan de nordiska länderna på ett för vår tid lämpligt sätt bör omorganiseras. Samarbetet med andra länder i Europa behöver nämligen stärkas. Förr var det ofta en fördel med mer nordiskt samarbete. EU-samarbetet är ramen och metoden för att lösa nutidens problem.
Förutsättningarna för samarbetet mellan Europas länder har radikalt förändrats med kalla krigets slut, EU:s paneuropeiska utsträckning till 27 länder plus kandidatländer, och med nya gränsöverskridande problem som kräver dito lösningar. Det gäller bl. a klimat- och miljöfrågor, ekonomi, terrorism och grov brottslighet, utrikespolitiken, samt nu senast nya regler för stabilitet i den finansiella sektorn.
Dessa ändrade förutsättningar kräver samarbetsformer för de nordiska länderna som är ändamålsenliga. Tidigare decenniers nordiska politiska ledare sökte utveckla en samsyn beträffande mål och lösningar som passade deras period i historien. Nordiska Rådet var rätt för sin tid. Idag är rådet föråldrat. Alternativet är, självklart, närmare samarbete inom Europeiska Unionen (EU).
EES-avtalet kommer rimligen att bli den erbjudna formen för det ”privilegierade partnerskap” för Turkiet som Tyskland, Frankrike, Österrike m fl länder eftersträvar. Den allmänna opinionen i dessa länder vill inte ha Turkiet som fullvärdig EU-medlem.
EES är en komplicerad avtalsform. Den framförhandlades under stort besvär, men EES fungerar sett ur EU- perspektivet. Varför skulle Frankrike och Tyskland vilja att EU ger sig in ett sökande efter en ny avtalsmodell med Turkiet; en avtalsform som rimligen ska ha samma innehåll som EES (exklusive fri Schengenrörlighet för individer?). Efter Islands EU-medlemskap – om det går i lås inom några år – skulle EES-området komma att bestå av Turkiet, Norge och Liechtenstein.
Detta vill inte jag. Istället vill jag att Turkiet ska bli fullvärdig medlem av EU. För att stänga den etablerade formen för privilegierat partnerskap – dvs. EES – bör därför EES-avtalet avskaffas snarast så att Tyskland och Frankrike inte kan hänvisa till EES som en lösning passande för Turkiet. Norge och Liechtenstein får ta klivet till fullt EU-medlemskap. Alternativet till fullt medlemskap för Norge blir medlemskap i ett EES dominerat av Turkiet.
Utöver nordismens ideologiska sotdöd vill jag peka på tre ändrade förutsättningar som motiverar Nordiska rådets avskaffande:
För det första har järnridån fallit. Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för allt samarbete i Europa. Idag har vi demokrati och marknadsekonomi och öppna kontakter mellan alla länderna runt Östersjön, inte minst de baltiska staterna och Polen, förutom de nya medlemsländerna. Dessa är idag, liksom Danmark och Tyskland, medlemmar av Nato liksom Norge och Island.
För det andra har Europeiska Unionen utvidgats och omfattar idag hela Norden och Baltikum utom Norge och Island. Vem skulle år 1989 ha kunnat tro att Norge 20 år senare, om det hade önskat, skulle kunna bli EU-medlem tidigast flera år efter det att Rumänien blivit EU-medlem, med dess så sent som 1989 extrema förtryck och efterblivenhet. Att Norge idag ligger längre bort än Rumänien och Bulgarien i sina fördragsbundna relationer till alla Europas länder utom Serbien och andra halvfungerande stater på Västra Balkan är absurt. Så mycket har Europa förändrats att Norges folk har halkat efter som européer, och befinner sig i Rumäniens kölvatten.
EU-utvidgningen innebär att idag nästan all samordning av de nordiska EU-ländernas politik sker inför EU-möten och i EU-parlamentet. EU-samarbetet är förvisso i återkommande kris, men dess kriser är så frekventa att det är rimligare att kalla det en arbetsmetod för beslutsfattande genom konsensus. Det som håller samman EU är dess institutioner, och EU-institutionerna står klippfast i dagens Europa, samarbetet fördjupas hela tiden och omfattar allt fler frågor. Norge och Island har att med sina EES-avtal foga sig genom ensidiga anpassningar till EU-beslut, och förlorar hela tiden suveränitet på grund av sitt utanförskap.
Detta är Norges egen huvudvärk efter ett isländskt ja-till-EU, självklart, men vi i Sverige ska naturligtvis inte hålla liv i det museala Nordiska rådet enbart därför att Norge slagit knut på sig självt och inte vill gå med i EU.
För det tredje, de nordiska politiska institutionernas betydelse som instrument för ökad rörlighet och ökat samarbetet över gränserna är idag överspelade både av människors möjlighet att på egen hand resa, arbeta och bosätta sig överallt inom EU, samt handelns och marknadernas sammantvinnande drivkrafter. Samarbetet i dessa avseenden har varit så framgångsrikt under efterkrigstiden att Nordiska Rådet inte längre behövs. Samarbetet mellan människorna i Sverige och grannländerna hittar spontant nya och djupare former.
Nordiska rådets betydelse i det förgångna skall inte underskattas, men det var då det. Det som nu måste upp på bordet är hur det framtida samarbetet mellan de nordiska länderna på ett för vår tid lämpligt sätt bör omorganiseras. Samarbetet med andra länder i Europa behöver nämligen stärkas. Förr var det ofta en fördel med mer nordiskt samarbete. EU-samarbetet är ramen och metoden för att lösa nutidens problem.
måndag 26 oktober 2009
Tack Lars Calmfors! Kommentar till Finanspolitiska rådets synpunkter på Budgetpropositionen för 2010.
Tack!
På ett antal punkter berömmer Finanspolitiska rådet (FR) regeringens åtgärder. Det gäller framför allt jobbskatteavdraget och att det ger högre sysselsättning ("både lönsamt och möjligt att anställa fler") och regeringens ökade resurser till kommunerna (17 mdr kr år 2010). FR konstaterar vidare att "den fallande sysselsättningen beror på den kraftigt minskade efterfrågan i lågkonjunkturen" som dessvärre dominerar över jobbskatteavdraget och den även i övrigt expansiva finans- och penningpolitikens positiva effekter.
Bemötande.
Låt mig dock bemöta rådets kritik på ett antal andra punkter, och peka på två metodproblem i FR:s analys. Det gäller dels att FR ignorerar Riksbanken, dels att FR inte uppmärksamma bristerna i oppositionens förslag. Båda dessa tillkortakommanden gör att FRs inverkan på den offentliga debatten blir snedvriden. FR framstår på sina ställen som något överförnumstigt för en luttrad läsare.
Riksbanken finns också.
Finans- och penningpolitiken bestämmer delvis varandra. Det går därför inte - som FR gör - att diskutera konjunkturpolitiken, permanenta utgiftsökningar i budgeten och ekonomins exitstrategi ur krisen utan att samtidigt hålla ett öga på vad Riksbanken gör. Riksbankens exitstrategi blir den viktigaste för Sverige, eftersom banken både har det snabbast verkande och effektivaste verktyget, nämligen räntan. Finanspolitiken är trögare och trubbigare för den kortsiktiga krispolitiken.
Därför är det i vårt och jämförbara länders system i första hand centralbankens uppgift att med räntesättningen stabilisera konjunkturen. I denna extrema kris har dock även finanspolitiken behövt användas. Det faktum att Riksbanken är självständig innebär dock inte att dess insatser inte får nämnas på samma gång som finanspolitiken diskuteras. Alltså: hur expansiv finanspolitiken behöver vara bestäms både av konjunkturläget och av Riksbankens politik.
I Sveriges fall har Riksbanken varit tydlig och den gick snabbt över till en lågräntepolitik hösten 2008 (nu 0,25%). Den har dessutom med sin lånepolitik 2009 klargjort att den låga räntan ska råda under minst 12 månader framöver. (Det framkallar nu oro för överhettning med alltför snabbt stigande bostadspriser och en spekulationsbubbla på fastighetsmarknaden.)
Kommunerna - med facit i hand.
Med facit i hand kritiserar FR regeringen för att den inte redan i våras spädde på efterfrågan mera genom finanspolitiken. Men då glömmer FR att man på vårvintern inte visste hur effektiva de penning- och finanspolitiska insatserna under hösten 2008 och vintern 2009 skulle visa sig bli i verkligheten. Med tanke på att Sverige, enligt OECD, under 2009-11 dessutom driver den mest expansiva finanspolitiken (inkl automatiska stabilisatorer) av alla dess medlemsländer, och att Riksbanken driver en mer expansiv räntepolitik än bland annat ECB, förefaller FRs kritik att regeringen fört en alltför stram finanspolitik som direkt lättsinnig. Eftersom ekonomins aktivitetsnivå är ett rörligt mål är det rätt av varje regering att ta beslut i en sekvens allteftersom information om det ekonomiska läget strömmar in och om effekterna av redan vidtagna åtgärder.
Inget risktagande med permanenta utgifterna.
FR-kritiken att det är ett risktagande med permanenta åtgärder är inte korrekt, framför allt inte vad avser jobbskatteavdraget. Det sägs uttryckligen i budgeten att om så skulle behövas kommer "mindre skadliga skatter" att höjas (läs: klimatskatter) för att säkra budgetens saldo. Vad gäller medel till rättsväsendet och pensionärsskattesänkningen var bedömningen i augusti 2009 att tillväxten återhämtar sig tillräckligt snabbt för att detta skall klaras permanent. Utvecklingen av det ekonomiska läget efter det att budgeten lagts jävar inte den bedömningen. Den har blivit mer, inte mindre, korrekt.
Utgiftstakets trovärdighet.
FR-kritiken som går ut på att utgiftstakets trovärdighet skulle hotas av en ohelig allians av manipulerande politiker är perspektivlös, teoretisk och litet futtig. Trovärdigheten bestäms av hur systemet med utgiftstak i praktiken fungerat sedan det infördes vid mitten av 1990-talet, och det har fungerat mycket bra som disciplin på de offentliga utgifterna. Nu ligger dessutom ett lagförslag om en ytterligare förstärkning av systemet.
Bristande pedagogik.
FRs försök till förbättrad pedagogik vad gäller jobbskatteavdraget är mycket välkommet. Det är ibland komplicerat att samtidigt förklara den långsiktiga allmänna jämviktskonsekvensen och den kortsiktiga efterfrågestimulerande keynesianska effekten av jobbskatteavdraget, särskilt i ett läge där exportefterfrågans fall helt dominerar och återhämtningen på arbetsmarknaden är långsam. Vi försöker sammanfatta effekten som "lägre trösklar in till arbetsmarknaden". Icke desto mindre är jobbskatteavdraget - som FR konstaterar - en riktig åtgärd både ur ett kort- och långsiktigt perspektiv.
På ett antal punkter berömmer Finanspolitiska rådet (FR) regeringens åtgärder. Det gäller framför allt jobbskatteavdraget och att det ger högre sysselsättning ("både lönsamt och möjligt att anställa fler") och regeringens ökade resurser till kommunerna (17 mdr kr år 2010). FR konstaterar vidare att "den fallande sysselsättningen beror på den kraftigt minskade efterfrågan i lågkonjunkturen" som dessvärre dominerar över jobbskatteavdraget och den även i övrigt expansiva finans- och penningpolitikens positiva effekter.
Bemötande.
Låt mig dock bemöta rådets kritik på ett antal andra punkter, och peka på två metodproblem i FR:s analys. Det gäller dels att FR ignorerar Riksbanken, dels att FR inte uppmärksamma bristerna i oppositionens förslag. Båda dessa tillkortakommanden gör att FRs inverkan på den offentliga debatten blir snedvriden. FR framstår på sina ställen som något överförnumstigt för en luttrad läsare.
Riksbanken finns också.
Finans- och penningpolitiken bestämmer delvis varandra. Det går därför inte - som FR gör - att diskutera konjunkturpolitiken, permanenta utgiftsökningar i budgeten och ekonomins exitstrategi ur krisen utan att samtidigt hålla ett öga på vad Riksbanken gör. Riksbankens exitstrategi blir den viktigaste för Sverige, eftersom banken både har det snabbast verkande och effektivaste verktyget, nämligen räntan. Finanspolitiken är trögare och trubbigare för den kortsiktiga krispolitiken.
Därför är det i vårt och jämförbara länders system i första hand centralbankens uppgift att med räntesättningen stabilisera konjunkturen. I denna extrema kris har dock även finanspolitiken behövt användas. Det faktum att Riksbanken är självständig innebär dock inte att dess insatser inte får nämnas på samma gång som finanspolitiken diskuteras. Alltså: hur expansiv finanspolitiken behöver vara bestäms både av konjunkturläget och av Riksbankens politik.
I Sveriges fall har Riksbanken varit tydlig och den gick snabbt över till en lågräntepolitik hösten 2008 (nu 0,25%). Den har dessutom med sin lånepolitik 2009 klargjort att den låga räntan ska råda under minst 12 månader framöver. (Det framkallar nu oro för överhettning med alltför snabbt stigande bostadspriser och en spekulationsbubbla på fastighetsmarknaden.)
Kommunerna - med facit i hand.
Med facit i hand kritiserar FR regeringen för att den inte redan i våras spädde på efterfrågan mera genom finanspolitiken. Men då glömmer FR att man på vårvintern inte visste hur effektiva de penning- och finanspolitiska insatserna under hösten 2008 och vintern 2009 skulle visa sig bli i verkligheten. Med tanke på att Sverige, enligt OECD, under 2009-11 dessutom driver den mest expansiva finanspolitiken (inkl automatiska stabilisatorer) av alla dess medlemsländer, och att Riksbanken driver en mer expansiv räntepolitik än bland annat ECB, förefaller FRs kritik att regeringen fört en alltför stram finanspolitik som direkt lättsinnig. Eftersom ekonomins aktivitetsnivå är ett rörligt mål är det rätt av varje regering att ta beslut i en sekvens allteftersom information om det ekonomiska läget strömmar in och om effekterna av redan vidtagna åtgärder.
Inget risktagande med permanenta utgifterna.
FR-kritiken att det är ett risktagande med permanenta åtgärder är inte korrekt, framför allt inte vad avser jobbskatteavdraget. Det sägs uttryckligen i budgeten att om så skulle behövas kommer "mindre skadliga skatter" att höjas (läs: klimatskatter) för att säkra budgetens saldo. Vad gäller medel till rättsväsendet och pensionärsskattesänkningen var bedömningen i augusti 2009 att tillväxten återhämtar sig tillräckligt snabbt för att detta skall klaras permanent. Utvecklingen av det ekonomiska läget efter det att budgeten lagts jävar inte den bedömningen. Den har blivit mer, inte mindre, korrekt.
Utgiftstakets trovärdighet.
FR-kritiken som går ut på att utgiftstakets trovärdighet skulle hotas av en ohelig allians av manipulerande politiker är perspektivlös, teoretisk och litet futtig. Trovärdigheten bestäms av hur systemet med utgiftstak i praktiken fungerat sedan det infördes vid mitten av 1990-talet, och det har fungerat mycket bra som disciplin på de offentliga utgifterna. Nu ligger dessutom ett lagförslag om en ytterligare förstärkning av systemet.
Bristande pedagogik.
FRs försök till förbättrad pedagogik vad gäller jobbskatteavdraget är mycket välkommet. Det är ibland komplicerat att samtidigt förklara den långsiktiga allmänna jämviktskonsekvensen och den kortsiktiga efterfrågestimulerande keynesianska effekten av jobbskatteavdraget, särskilt i ett läge där exportefterfrågans fall helt dominerar och återhämtningen på arbetsmarknaden är långsam. Vi försöker sammanfatta effekten som "lägre trösklar in till arbetsmarknaden". Icke desto mindre är jobbskatteavdraget - som FR konstaterar - en riktig åtgärd både ur ett kort- och långsiktigt perspektiv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
