lördag 23 augusti 2014

Harpsundskommentar: Var det rätt att sänka skatterna när de nu ska höjas igen? Och bankskatt och tajming.


En förutsägbar anklagelse från oppositionen när regeringen nu aviserar skattehöjningar 2017-2018 är att skatten aldrig skulle ha sänkts. En sådan plus/minus-bild av finanspolitiken är emellertid alltför enkel, och den bortser från jobbskatteavdragens (JSA) långsiktiga (strukturella) samhällsekonomiska effekter. Eller annorlunda uttryckt: invändningen blandar ihop statsfinansiella effekter med samhällsekonomins funktionssätt.

 

Jobbskatteavdragen.

JSA är den stora skattereformen, och de har två effekter: de har stimulerat efterfrågan genom att medborgarna fått mer pengar i plånboken (konjunktureffekt) – ca en månadslön. Den effekten har varit utomordentligt viktigt under lågkonjunkturen sedan 2009 för att hålla nere arbetslösheten. Den andra effekten är strukturell: arbete har blivit mer lönsamt än icke-arbete. Fler har gått ut i arbetslivet, gått från deltid till heltid eller arbetar över när så behövs. Den effekten har höjt sysselsättning med 250 000 personer och tillväxten i ekonomin långt över EU-genomsnittet – faktiskt även om man ur genomsnittet räknar bort de allra värsta krisekonomierna. JSA har därmed långsiktigt både understött välfärdsstatens (skatte-)finansiering, och medfört högre privata inkomster.

 

Svaret på kritiken är därmed att JSA varit en väsentlig och värdefull strukturförändring som förbättrat svensk ekonomis sysselsättning och tillväxt. Utan JSA hade såväl sysselsättning som tillväxt varit lägre. (Det är naturligtvis också ett av skälen till att oppositionspartierna S och MP i efterhand accepterat JSA fem gånger!).

 

Att räkna skatteeffekter och finanspolitik med kulram är för enkelt. Men i valrörelseretoriken återgår S och MP till retorik som ställer skattesänkningar mot välfärd.

 

Invandring.
Ökad invandring är en strukturell förändring som på 5-10 års sikt leder till högre produktion och samhällsekonomisk vinst. Man ska komma ihåg att de som kommer ofta är unga och har en återstående arbetstid på kanske 30-45 år. I debatten sker emellertid en återkommande sammanblandning av kortsiktiga (< ca fem år) statsfinansiella effekter och långsiktiga samhällsekonomiska effekter (mer än fem år, säg). Det är två olika beräkningar och sammanblandningen är mycket olycklig.

 

Obs: De skatteändringar som föreslås skall inte träffa arbete och företagande, dvs. det som skapar ökade resurser.

 

Konjunkturen - timing

Nu ska ekonomin inte stramas åt de närmaste åren, märk väl.  En (1) procent överskott ”bör” uppnås 2018, och ”Utformningen av finanspolitiken bör ta hänsyn till att resursutnyttjandet de närmaste åren är fortsatt lågt. För att värna jobb och tillväxt bör finanspolitiken därför inte föras i en riktning som håller tillbaka återhämtningen i ekonomin 2014-2016. … Om en ny allvarlig störning drabbar svensk ekonomi och ekonomin hamnar längre från balans bör de budgetförstärkande åtgärderna förskjutas längre fram i tiden.” De automatiska stabilisatorerna ska verka, och politiken ”kalibreras” efter den aktuella situationen. (Min kursivering).

 

Bankskatt – storleksordning och vem som betalar.

En höjd arbetsgivaravgift i den finansiella sektorn har diskuterats länge, och därför på mitt initiativ kortfattat utretts av Riksdagens utredningstjänst (RUT), med bl a Danmark som förebild. En enkel beräkning grundad på lönesumman i hela svenska finansiella sektorn ger vid handen att 5 procent höjning av arbetsgivaravgiften skulle ge drygt 2 mdr kr i ökade intäkter. (Därmed på intet sätt sagt att det är just denna procentsats som blir aktuell framöver). Det ger en uppfattning om storleksordningen, dvs att 1 procents höjning kan ge ca ½ mdr kr i ökade skatteintäkter.
Skatteministeriet och Centralbanken i Danmark gör bedömningen – enligt RUTs referat – ”att det inte finns något som tyder på att skatten skulle ha påverkat sektorn negativt. Deras analyser tyder på att skattebördan åtminstone till viss del har hamnat hos kapitalägarna.” (RUT PM Dnr 2014:1228).   
                           

torsdag 21 augusti 2014

Glädjande stark arbetsmarknadsstatistik idag!


Idag släppte SCB sin arbetskraftsundersökning (AKU) för juli månad, samt viss analys av AKU-siffrorna för det andra kvartalet i år. Detta är den sista AKU:n innan riksdagsvalet, vilket gör den extra intressant. Här kommer en kort analys.

AKU för Juli 2014:


·         Sysselsättningen fortsätter att utvecklas starkt. Antalet sysselsatta (15-74 år) har ökat med 77 000 personer på ett år. Säsongsrensade siffror visar att antalet sysselsatta har ökat starkt också jämfört med de närmast föregående månaderna. Även sysselsättningsgraden har ökat jämfört med tidigare månader. Trenden de senaste månaderna är alltså tydligt uppåtgående. 

 

·         Framförallt går det mycket bra för ungdomarna. Drygt hälften av den sysselsättningsökning som skett sedan förra året består av ungdomar. I juli vad det ca 39 000 fler ungdomar som hade ett jobb jämfört med ett år tidigare. Det har också gjort att arbetslösheten bland unga har fallit. I juli var 17 000 färre unga arbetslösa jämfört med ett år innan. Ungdomsarbetslösheten har fallit med 3 procentenheter på ett år (säsongsrensade värden), till 20,7 procent. Det är den lägsta uppmätta nivån på ungdomsarbetslösheten sedan hösten 2008.

 

·         Ungdomsarbetslösheten låg i juli på ungefär samma nivå som i juli 2006. Den snabba jobbtillväxten för unga har gjort att ungdomsarbetslösheten nu ligger nära nivån som rådde i juli 2006. Då var ungdomsarbetslösheten (säsongsrensade värden) 20,0 procent, i juli i år var den 20,7 procent. Enligt dessa siffror ligger alltså ungdomsarbetslösheten nu på ungefär samma nivå som 2006. 

 

·         Alliansregeringen har uppnått S tidigare sysselsättningsmål om 80 procent. 81,9 procent av befolkningen i åldern 20-64 år var sysselsatt i juli. Rensar man bort säsongeffekten var sysselsättningen 80 procent, vilket betyder att Alliansregeringen uppnått den gamla (S)-regeringens 80 procents-mål som S själva aldrig uppnådde. I juli 2006 var sysselsättningsgraden i åldern 20-64 år 79 procent (säsongsrensat), vilket alltså betyder att den är något högre nu än 2006. Sysselsättningsgraden för dem mellan 15-74 år låg i juli dock på ungefär samma nivå som i juli 2006, vilket främst beror på demografiska faktorer.

 

·         Arbetskraften fortsätter att öka. Arbetskraften (15-74 år) har ökat med 75 000 personer på ett år, vilket betyder att fler söker jobb, ett bra tecken på arbetsmarknaden är på väg åt rätt håll.

 

·         Det gör dock att den registrerade arbetslösheten sjunker långsamt. Trots ökande sysselsättning har därför arbetslösheten minskat endast marginellt jämfört med för ett år sedan, med 2 000 personer. Säsongsrensat var arbetslösheten i juli 7,9 procent.

 
SCB släppte idag också analyser av arbetskraftsundersökningarna för det andra kvartalet 2014:

 
       ·   Antalet jobb inom handeln ökar kraftigt. Antalet lediga jobb inom handeln var under det andra kvartalet i år ca 50 procent fler än under samma kvartal förra året. Totalt fanns det 9 000 lediga jobb i sektorn. Det visar på att det just nu sker en kraftig ökning av jobben inom handeln.

·         I och med att den internationella konjunkturen fortsätter att vara relativt svag är tillväxten i den inhemska tjänstesektorn central för att jobben ska bli fler. Att jobben ökar just i denna sektor har säkerligen också bidragit till att det är ungdomar som i hög utsträckning fått jobb under det gångna året.

·         Totalt sett ökade under det andra kvartalet antalet lediga jobb med ca 15 procent jämfört med samma kvartal förra året. Antalet vakanser, alltså där det råder akut arbetskraftsbrist, ökade med ca 30 procent jämfört med förra året. Det är ett tecken på att arbetsmarknaden nu snabbt och kraftigt förbättras.

onsdag 20 augusti 2014

Miljöpartiets politik hotar viktig industri i Sörmland.

(Debattartikel publicerad i Södermanlands Nyheter den 20 augusti 2014).

Om olyckan är framme och de fyra rödgrönrosa partierna vinner flest röster i riksdagsvalet kommer S-ledaren Stefan Löfven att vilja samregera med Miljöpartiet (MP). Då ska man veta att MPs politik driver på nedläggning av viktig skogs-, kemi och verkstadsindustri. Därför är det hög tid att närmare granska vad en S-MP regering skulle betyda för företagen, jobben och välståndet. Väljarna bör veta vad som väntar dem vid en rödgrönrosa valseger.

 

Miljöpartiet planerar stora skattehöjningar på det mesta som rör sig: Det ska bli dyrare att åka bil, och att utföra transporter på lastbil och med flyg. Dessutom ska vägsatsningar ersättas av större fokus på mer cykelvägar. Utbyggd kollektivtrafik är förvisso viktigt, men kan ofta inte ersätta lastbils- och personbilstransporter – särskilt inte på landsbygden.

 

Men framför allt planerar Miljöpartiet att kraftigt höja elpriset för både industri och familjehushåll genom högre skatter på energi och ett minskat utbud av el. Partiet vill lägga ned kärnkraften som står för drygt 40 procent av Sveriges elproduktion: två av tio reaktorer vill MP lägga ned inom fyra år. MP vill inte ersätta dessa med moderna, säkrare reaktorer. Man hänvisar istället vagt till mer förnybar energi, men undviker att berätta om kostnaderna för detta, de högre elpriserna, de många nya vindsnurrorna och att det skulle krävas allt högre skattesubventioner. Sannolikt blir det istället ökad import av fossilgas om kärnkraften skulle läggas ned. Det vore mycket dåligt för klimatet.

 

Det man bör komma ihåg att svensk industri ofta är mycket elenergiintensiv. Chockhöjda elpriser kan mycket väl driva stål-, kemi- och skogsindustrins investeringar, produktion och jobb från Sörmland och Sverige.

 

Men den effekten av MPs politik förefaller inte bekymra Miljöpartiet. Språkröret Åsa Romson ser helst att t ex svensk pappersindustri lägger ner: ”Jag är inte jätteglad i att svenska värdefulla träråvaror görs till blöjor och näsdukar och att vi exporterar pappersmassa” (Romson i Dagens Industri den 12 mars 2014).

 

Ungefär 5000 personer är anställda i basindustrin i Sörmland. De som i Oxelösund, Eskilstuna, Torshälla och på andra håll funderar på att rösta på Åsa Romson och MP bör tänka om och besinna konsekvenserna. Svensk basindustri ger tusentals människor både inkomster och jobb, och bär upp den offentliga sektorn i många av Sveriges regioner och samhällen.

 

Folkpartiet vill tvärtom: behåll kärnkraften genom att byta ut gamla reaktorer mot moderna och säkrare, förädla skogens, kemins och verkstadsindustrins processer och produkter.

 

Men lämna fossila bränslen (kol, gas, olja) kvar i jorden, för klimatets skull.

onsdag 13 augusti 2014

Stefan Löfvens drömmar, brister och kunskapsluckor (TT-intervju 12/8).


Detta är en kommentar till den TT-intervju som S-ledaren Stefan Löfven gav den 12 augusti. Här är ett centralt avsnitt om den tilltänkta S-politiken:
 

”Vi ställer upp för dig [ungdom], men då får du faktiskt ta och genomföra det här. Annars kan det bli så att du inte får någon ersättning. Du är skyldig som individ att se till att du blir anställningsbar och ställer upp. Det är gammal hederlig moral, säger Löfven. För en del kan det bli traineeplats i äldreomsorgen, som behöver rekrytera mycket personal framöver. Regeringens YA-jobb har liknande upplägg och där går det trögt att få fram platser. De har inte skickat med några resurser, säger Löfven, som satsar mer pengar i sitt förslag. Efter ett år upphör anställningen. Då har de unga fått en halvfärdig undersköterskeutbildning. Vi är övertygade om att just för att kommunerna måste sörja för personalförsörjningen, kan de ta över anställningen och fortsätta att kombinera med utbildning. Det ligger i kommunernas eget intresse”, säger Löfven.
 
Fungerar detta? Knappast.

1) S vill att dessa ”trainees” ska läsa in undersköterskeutbildning samtidigt som de jobbar 75 procent i äldreomsorgen. Men det är omöjligt att läsa in en undersköterskeutbildning på 25 procent av heltid på enbart ett år. Enligt Svensk vård och kompetensutvecklings hemsida tar det 1,5 års heltidsstudier att bli färdigutbildad undersköterska.

Frågan uppstår därför: vad händer sen, när efter max ett år när YA-jobbet senast upphör? Ska kommuner och landsting anställa mindre än halvutbildade som inte gjort färdigt sina kurser och praktik? Ska staten tvinga arbetsgivarna – hur då? –  att betala för resterande studietid med lärare, lokaler etc.? Skall dessa trainees ta CSN-lån, som andra studenter? Alltså: Vem betalar den eventuellt utvidgade och förlängda undervisningen?

Löfvens svar är att det ska kommunerna göra. Men det räcker inte med att hänvisa till deras egenintresse. Kommunerna kräver ersättning från staten enligt den s.k. finansieringsprincipen, dvs. statliga krav på kommunerna som kostar skall betalas av staten.

2) S vill subventionera YA-jobben, vilket sannolikt är helt nödvändigt för att jobben ska bli attraktiva hos arbetsgivare och studenter. Frågan blir då – å andra sidan – om en stark subventionering är förenligt med EU:s regelverk för statsstöd. Sannolikt inte, och särskilt inte när det påverkar konkurrenssituationen för privata företag. (Se även artikel i Dagens Industri den 11/8). Utan stark subventionering går det antagligen inte att få tillräckligt många sökande till YA-jobben. EU-reglerna som skall förhindra konkurrenssnedvridande statsstöd tillåter dock inte stark subventionering.

 
Andra frågor är om det finns handledare, och hur mänga yrkeskunniga anställda i äldreomsorgen som måste avdelas för handledning. Finns lärare?

 
Det finns dessvärre också uppenbara risker för patientsäkerheten med outbildad personal, t ex att några är elaka mot dementa, senila och olyckliga människor som blir besvärliga från tid till annan.

 
3) Löfven hotar med att dra in ersättningen för de ungdomar som inte gör som S vill. Men hur mycket är hotet värt?

 
Hållhaken är vid närmare betraktande väldigt klen. Enligt Riksdagens utredningstjänst, RUT, var det i augusti förra året endast ca 14 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen mellan 18 och 24 år som hade rätt till a-kassa.

Hur många av de arbetslösa ungdomarna som får socialbidrag finns inga färska siffror på, men enligt Långtidsutredningen (2011) var det 2008 ca 25 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen i åldern 20-24 som fick socialbidrag. Inkluderar man även yngre ungdomar blir andelen rimligen ännu lägre.

En stor majoritet av de arbetslösa ungdomarna får alltså inte någon ersättning alls från politiskt styrda kassor. De kan därmed heller inte hotas av Löfven med att berövas någon ersättning. Därför har de allra flesta ungdomar inga ekonomiska skäl att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Socialdemokraternas upplägg riskerar snarare att leda till att ungdomar helt sonika låter bli att skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att slippa dras in i något tvång. Resultatet kan bli att de ungdomar som kanske har störst behov av stöd inte får någon hjälp alls, utan riskerar hamna i långvarigt utanförskap.

En viktig praktisk rättvisefråga blir också vad som händer med dem som får behålla t ex sin a-kassa när de läser på Komvux, men sedan hoppar av. Blir de återbetalningsskyldiga? Utan återbetalningskrav finns varken en hake på ungdomarna att fullfölja utbildningen, eller rättvisa i systemet. Samtidigt kan återbetalningskrav bli ett besvärligt ekonomiskt problem för unga som har svårt med skolan, och hjälper dem knappast att få jobb.
 

tisdag 5 augusti 2014

S och yrkesutbildning: dubbelräkning och fuffens? En stärkt, energisk faktakoll behövs.


Socialdemokraterna har gjort ett antal utspel om yrkesutbildning och ”trainee”-platser.

 
Ett närmare studium avslöjar att det för utomstående väljare är helt omöjligt att avgöra vad löftena innebär jämfört med dagens situation. Klart är dock att utbildningsmomentet i förslaget av den 4/8 är starkt underfinansierat, och att framtida arbetsgivare och studenter skulle få lägga upp stora summor på bordet om det ska bli en fullföljd utbildning. Så stora insatser från arbetsgivare och studenter kommer inte att ske, är en tämligen säker prognos. Därmed kommer S politik att leverera närmare 20 000 halvutbildade undersköterskor, eller betydligt färre. Vem ska i nästa steg anställa dessa halvutbildade, och vad är incitamenten för arbetsgivare och studenter?

 
En allra första fråga är dock om S inte bara skamlöst återanvänder sina tidigare förslag, paketerar om, och erhåller en bonusomgång mediauppmärksamhet och ledarkommentarer.

 
S hade sålunda i sitt budgetförslag hösten 2013 förslag att partiet kraftigt ska subventionera YA-jobb i privat och offentlig sektor: ”Vi avsätter medel för inrättande av 21 000 Yrkesintroduktionsjobb i privat och offentlig sektor”, och förslaget ”stöttar parternas inrättande av 16 000 nya Yrkesintroduktionsjobb i kommuner och landsting, genom ett stöd som täcker hela lönekostnaden för arbete 75 procent till avtalsenlig lön, samt ett handledningsstöd för de kommuner och landsting, som med detta stöd anställer en ung människa som varit arbetslös minst sex månader.” (Här talas alltså inte om formell utbildning eller om privata omsorgsföretag.)

 
Den 23 april 2014, utanför vårbudgeten, föreslog partiet 30 000 platser för unga under 25 år, varav Komvux 10000 platser, och i Yrkesvux och yrkeshögskola 20 000 platser.

 
Den 4 augusti föreslog Socialdemokraterna mera platser, nämligen 20 000 ”traineejobb” inom äldreomsorgen.

 
Är allt detta nya, tillkommande platser, eller enbart en förlängning av existerande utbildningar?

 
Man kan få intrycket att Socialdemokraterna föreslår 51 000 nya utbildningsplatser för unga. Så är det antagligen inte alls, och en kärnfråga inför valet är ju om partiet föreslår några nya och fler platser. Upp till klarhet och bevis! 

 
Kostnaden som anges den 5/8 är 2,8 mdr kr. Socialdemokraterna skriver i höstbudgeten om ett YA-stöd om 12 000 kr/månad. Finansieringen för övriga platser – 30 000?? – är synnerligen oklar utom att det rör sig om krav på flera miljarder kronor som förefaller fattas. (Enligt S skall det vara helt statlig finansiering – inget kommunalt eller privat inslag.)

 
S vill att de 20 000 ”trainees” ska läsa in undersköterskeutbildning samtidigt som de jobbar 75 procent i äldreomsorgen. Men det är omöjligt att läsa in en undersköterskeutbildning på 25 procent av heltid på enbart ett år. Enligt Svensk vård och kompetensutvecklings hemsida tar det 1,5 års heltidsstudier att bli färdigutbildad undersköterska.

Frågan uppstår därför: vad händer sen, när efter max ett år när YA-jobbet senast upphör? Ska kommuner och landsting anställa halvutbildade som inte gjort färdigt sina kurser och praktik? Vilken lön ska de få när de upphör som ”trainees”? Ska staten tvinga arbetsgivarna att betala för resterande studietid, eller skall dessa trainees ta CSN-lån, som andra studenter? Vem betalar den eventuellt utvidgade undervisningen? Det snällaste man kan säga om förslagen är att de förefaller både ofärdiga och ofullständiga – och sannolikt orättvisa gentemot övriga arbetslösa och studenter på t ex Komvux.


 
Som synes vill S subventionera YA-jobben, vilket sannolikt är helt nödvändigt för att jobben ska bli attraktiva hos arbetsgivare och studenter. Frågan blir då – å andra sidan – om en stark subventionering är förenligt med EU:s regelverk för statsstöd. Sannolikt inte, och särskilt inte i privata företag. Utan stark subventionering går det antagligen inte att få tillräckligt många sökande till YA-jobben.

 
Andra frågor är om det finns handledare, och hur mänga yrkeskunniga anställda i äldreomsorgen som måste avdelas för handledning. Finns lärare? Sammantaget är det oklart om S förslag är finansierade, om tanken på trainees i vården verkligen kan fungera, och om det verkligen ger ett långsiktigt kompetenstillskott.

Jag ser fram emot att dessa frågor ställs i kommande utfrågningar i media och i intervjuer.


 
Och – sist men inte minst – finns det en majoritet för förslagen hos hästarna i det rödgrönrosa stallet? Går det att betsla ett fyrspann? Vem sitter vid tömmarna? 
                         

torsdag 17 juli 2014

Riksbankens två mål i nya verkligheten. Skriv om riksbankslagen.


(Debattartikel publicerad i Dagens Industri den 17 juli 2014.)

 

Det står klart, med facit i hand, att Riksbanken – om den enbart haft ett inflationsmål – skulle ha drivit en mer expansiv penningpolitik – hållit en lägre ränta – år 2010, 2011, 2012 och 2013. Arbetslösheten hade då varit lägre, åtminstone i ett konjunkturperspektiv.

 

Men uppgiften är mer komplicerad än så. Världen har förändrats, och det går inte för regering och riksdag att ignorera när man ska ta ansvar för den ekonomiska stabiliteten. Det innebär bland annat att Riksbanken numera inte enbart har ett inflationsmål.

 

När den självständiga Riksbanken och inflationsmålet etablerades på 1990-talet tog dessvärre ekonomer och politiker den finansiella stabiliteten närmast för given. Det var fel och förhastat. (Jag själv medverkade också genom att bland annat sitta i Riksbanksutredningen).

 

De senaste åren – inte minst krisen sedan 2007 – har visat att finansiella problem från tid till annan blir det största hotet mot ekonomiska stabiliteten – inte inflationen. Det ställer Riksbanken och dess huvudman Riksdagen inför nya svårigheter vid utformningen och utvärderingen av den förda riksbankspolitiken: hur ska målen finansiell stabilitet (tillgångsprisernas stabilitet) och inflationens stabilitet (konsumentprisernas stabilitet) rangordnas? Vad är viktigast?

 

Svaret måste bli: Ibland kommer det att vara inflationen, ibland den finansiella stabiliteten. Det finns inget rätlinjigt enkelt svar. Här gäller en avvägning mellan två mål som kan komma i konflikt med varandra.

 

Man kan i Sveriges fall inte låtsas som att riksbankslagen, och dess förarbeten från 1990-talet med tydligt fokus på inflationsmålet, idag skulle vara det enda rättesnöre som Riksbanken ska utvärderas mot. Så är det inte heller konstitutionellt idag.

 

Att en förändrad verklighet tvingat fram en ändrad konstitutionell praxis är inte något historiskt eller politiskt nytt i Sverige. Denna gång gäller det tolkningen av Riksbankens uppdrag och ansvar. Målen har de facto utvidgats sedan flera år tillbaka.

 

Om praxis ändras är det självklart viktigt att den godkänns av riksdagen. Detta har också skett genom återkommande utvärderingar, utfrågningar, betänkanden, och riksdagsbeslut. Riksbankens agerande med två mål är därför accepterat och knäsatt på ett demokratiskt sätt. Vare sig man tycker bankens agerande varit rätt eller fel, är det viktigt att förstå att Riksbanken genom en successivt utvecklad och godkänd praxis har ett demokratiskt och i Riksdagen väl förankrat mål om finansiell stabilitet, förutom inflationsmålet. Någon vid varje tidpunkt uttalad rangordning mellan dessa mål finns inte. Det kommer an på den aktuella situationen. Just nu är hushållens upplåning problemet, men finansiell stabilitet är ett vidare begrepp än så.

 

Att Riksbanken starkt påverkats av bankens oro för hushållens skuldsättning är välbekant. Regeringen, Finansinspektionen och Bankföreningen har också något valhänt och med bland annat kvantitativa ransoneringsmetoder snarare än priset (räntekostnaden) sökt minska efterfrågan på lån: Bolånetak infördes 2010, riskviktgolv på 15 procent kom 2013, och en amorteringsrekommendation från Bankföreningen på 75 procent. Åtgärderna skärptes under 2014, 15 procent blev 25 procent, och amorteringsrekommendationen sänktes till 70 procent. Kapitaltäckningskraven är idag internationell sett höga. Hushållen kan inte vara säkra på vad deras lån kommer att kosta annat än att de blir dyrare än idag. (Riksbankens 0,25 procents ränta är en sextondel av en fullt normal ränta på 4 procent.)

 

Att Riksbanken har ett delat ansvar med Finansinspektionen och regeringen för finansiell stabilitet gör den demokratiska kontrollen av den självständiga Riksbanken svårare än tänkt när riksbankslagen skrevs. Numera gäller inte bara att kontrollera inflationsmålet, utan även om Riksbanken har varit klok och omdömesgill i sitt agerande, och i sitt samarbete med regering och Finansinspektionen i kris och potentiella krislägen.

 

Varför skriver jag ”klok och omdömesgill”? Jo, man kan inte undvika att Riksbanken när det gäller målet om finansiell stabilitet mycket lätt kommer in på närmast rent politiska ställningstaganden. Detta – i sin tur – ställer delvis högre krav på dem som sitter i Riksbankens operativa ledning, direktionen. De ska ha ett gott och säkert omdöme, som fungerar även under press och kris, samt när det närmar sig politik. Att leda en centralbank kräver, förutom akademiska meriter, kyla och hög samarbets- och beslutsförmåga.

 

Eftersom finansiell stabilitet tidvis blir ett överordnat mål innebär det att Riksdagens förlängda arm, Riksbanksfullmäktige, kan få en delvis ny roll. Fullmäktige bör vara på alerten när det gäller politiskt präglade bedömningsfrågor på den finansiella stabilitetens område. På det området finns ett större behov av erfarenhetsbaserad allmän politisk klokhet. Detta bör partierna ta hänsyn till redan i höst när de utser nya ledamöter av riksbanksfullmäktige.

 

Behövs en ny lagtext för Riksbanken? Ja, lagen bör omarbetas och tydligt ange att Riksbanken numera har två mål – både inflationen och den finansiella stabiliteten. Detta bör ingå i den översyn av riksbankslagen som såväl Riksdagens finansutskott som Riksbanken begärt. Översynen bör ske nästa mandatperiod och slutföras efter den större utvärdering av Riksbanken som Finansutskottet nyligen satt igång med hjälp av utländska experter, bl a f d chefen för Bank of England, Mervin King. De eventuella lagändringar som föreslås skulle riksdagen kunna besluta senast under 2018.

 

Carl B Hamilton, fd ordförande i Näringsutskottet och EU-nämnden, ekonomisk-politisk talesperson (FP), och ledamot av Finansutskottet som i riksdagen ansvarar för riksbanksärenden. Professor i internationell ekonomi.

lördag 28 juni 2014

Behåll kärnkraften. Låt kolet och gasen ligga!


Behåll kärnkraften. Låt kolet och gasen ligga!


(Debattartikel publicerad i GöteborgsPosten 28 juni 2014.)
 
Sverige har idag en energimix med mycket vattenkraft och kärnkraft, som möjliggör en jämn och stabil elproduktion med låga koldioxidutsläpp. Om tio år kanske inte detta gäller längre.

Det skulle leda till problem. Sverige har under ett drygt sekel byggts upp en stor elintensiv basindustri för vilken det är avgörande med el till internationellt konkurrenskraftiga priser. Kärnkraften står idag för ca 40 procent av den svenska elproduktionen. Inom mindre än tio år kommer de tre äldsta reaktorerna att stängas ner antingen av åldersskäl, eller bristande lönsamhet. Hur går det då för Sverige?

Ett mål för energipolitiken bör vara en stabil och jämn eltillförsel till hushåll och företag, till konkurrenskraftiga elpriser, och med fortsatt låga och sjunkande koldioxidutsläpp. Folkpartiets utgångspunkt är att staten även i framtiden måste stå som sista garant i samhället för en jämn tillförsel av basel till konkurrenskraftiga priser. Staten kan aldrig undandra sig det yttersta ansvaret för en fungerande el-infrastruktur och eltillförsel, och kan heller inte överlämna det ansvaret till någon annan – svensk eller utländsk.

Förnybara energikällor, framför allt vindkraften, byggs idag ut i snabb takt. De är ojämna (intermittenta) energikällor. Solpaneler och solceller är efter stora internationella prisfall en allt viktigare energikälla, men i Sverige är det dessvärre mörkt länge på vintern när el-efterfrågan för bland annat uppvärmning och ljus är som störst. Råvaran för bioenergi kan ge bidrag främst till kraftvärme. Skogen är generellt sett dock mer värdefull som input i skogsindustrin än att elda upp. Vindkraft kan fungera som komplement, men levererar inte tillräcklig kontinuerlig, konkurrenskraftig el, såsom vatten- och kärnkraft. Tvärtom tvingar mycket vindkraft fram en parallell och kostsam elproduktionsapparat för att reglera en jämn tillförsel, eller bortkoppling från nätet, när det blåser litet. Myckewt vindkraft skapar både dyra och komplicerade långsiktiga problem.

Sverige har i stort sett byggt färdigt vattenkraften. Folkpartiet accepterar inte någon storskalig utbyggnad av älvarna. De realistiska alternativen för basel-produktion är därför fortsatt användning av vatten- och kärnkraft, eller – ett nytt inslag i energimixen! – storskalig import av fossilgas. Det senare alternativet har Tyskland valt. Det har försatt landet i beroende av Ryssland, och medfört ökande koldioxidutsläpp och fortsatta subventioner till kolbrytning och kolkraftverk.

Mer ökad användning av fossilgas innebär ökade utsläpp av koldioxid jämfört med den kolsnåla kärnkraften. Gas till Sverige skulle kunna importeras i pipeline från Ryssland. Det är dock oacceptabelt för Folkpartiet. Fossilgas kan – till högre kostnad – också köpas från andra länder och importeras t ex via Göteborgs LNG-hamn, men har nackdelen att den är fossil, dvs ökar Sveriges utsläpp av växthusgaser, och blir dyr.   

Frackning-revolutionen i USA sprider sig snabbt över världen. Det ökar utbudet av fossilgas och olja, och pressar världsmarknadspriserna på all fossil energi (kol, gas, olja). Det är mycket negativt ur klimatsynpunkt. Om importerad fossilgas långsiktigt blir billigare för elbolagen än vatten- och kärnkraft finns en uppenbar risk att Sverige kommer bli storskaligt beroende av fossilgas. Storskalig import av fossilgas är av detta skäl en viktig politisk framtidsfråga. Folkpartiet för sin del, avvisar storskaligt svenskt fossilgasberoende, även när det gäller import av gas från andra än Ryssland.

Huvuddelen av kostnaderna för ny kärnkraft är kapitalkostnader – som just nu är extremt låga. Å andra sidan, elpriserna är också låga, men kommer att stiga när energibolagen de närmaste 5-10 åren stänger de äldsta tre reaktorerna. En ny reaktors livslängd kan bli 70-90 år. Kostnaden är starkt koncentrerad till konstruktion och byggande i början av denna långa period, medan intäkterna kommer varje år i en allt mer avlägsen framtiden. Hur beslutsfattarna gör avvägningen mellan ekonomiska uppoffringar i början av projektet och den senare strömmen av intäkter är helt avgörande för lönsamheten. Till sist blir avvägningen mellan olika generationers kostnader och intäkter en politisk bedömning. Folkpartiet anser att framtida generationer skall ges samma vikt som dagens, och med de motiv som t ex Stern-rapporten om klimathotet bygger på.

Folkpartiets inställning inför 2020-talet är sålunda klar: Ta ansvar för klimatet genom säker tillförsel av basel från kärn- och vattenkraft. Byt ut gamla reaktorer mot nya och säkrare i enlighet med Alliansens energiöverenskommelse. Låt kol, gas och olja ligga kvar i jorden. Staten ska främja effektivitet och låga priser genom fortsatt god konkurrens på den nordiska elmarknaden och ökad överföringskapacitet till/från omvärlden.

Sverige ska inom EU självklart arbeta för ökat oberoende av rysk energi och nyckfullhet. Det sker genom dels ökad överföringskapacitet till/från Sveriges grannländer, dels energieffektivisering, dels åtaganden att stödja gemensam försörjningstrygghet inom EU.

Carl B Hamilton

Riksdagsledamot och energipolitisk talesperson (FP)