torsdag 17 juli 2014

Riksbankens två mål i nya verkligheten. Skriv om riksbankslagen.


(Debattartikel publicerad i Dagens Industri den 17 juli 2014.)

 

Det står klart, med facit i hand, att Riksbanken – om den enbart haft ett inflationsmål – skulle ha drivit en mer expansiv penningpolitik – hållit en lägre ränta – år 2010, 2011, 2012 och 2013. Arbetslösheten hade då varit lägre, åtminstone i ett konjunkturperspektiv.

 

Men uppgiften är mer komplicerad än så. Världen har förändrats, och det går inte för regering och riksdag att ignorera när man ska ta ansvar för den ekonomiska stabiliteten. Det innebär bland annat att Riksbanken numera inte enbart har ett inflationsmål.

 

När den självständiga Riksbanken och inflationsmålet etablerades på 1990-talet tog dessvärre ekonomer och politiker den finansiella stabiliteten närmast för given. Det var fel och förhastat. (Jag själv medverkade också genom att bland annat sitta i Riksbanksutredningen).

 

De senaste åren – inte minst krisen sedan 2007 – har visat att finansiella problem från tid till annan blir det största hotet mot ekonomiska stabiliteten – inte inflationen. Det ställer Riksbanken och dess huvudman Riksdagen inför nya svårigheter vid utformningen och utvärderingen av den förda riksbankspolitiken: hur ska målen finansiell stabilitet (tillgångsprisernas stabilitet) och inflationens stabilitet (konsumentprisernas stabilitet) rangordnas? Vad är viktigast?

 

Svaret måste bli: Ibland kommer det att vara inflationen, ibland den finansiella stabiliteten. Det finns inget rätlinjigt enkelt svar. Här gäller en avvägning mellan två mål som kan komma i konflikt med varandra.

 

Man kan i Sveriges fall inte låtsas som att riksbankslagen, och dess förarbeten från 1990-talet med tydligt fokus på inflationsmålet, idag skulle vara det enda rättesnöre som Riksbanken ska utvärderas mot. Så är det inte heller konstitutionellt idag.

 

Att en förändrad verklighet tvingat fram en ändrad konstitutionell praxis är inte något historiskt eller politiskt nytt i Sverige. Denna gång gäller det tolkningen av Riksbankens uppdrag och ansvar. Målen har de facto utvidgats sedan flera år tillbaka.

 

Om praxis ändras är det självklart viktigt att den godkänns av riksdagen. Detta har också skett genom återkommande utvärderingar, utfrågningar, betänkanden, och riksdagsbeslut. Riksbankens agerande med två mål är därför accepterat och knäsatt på ett demokratiskt sätt. Vare sig man tycker bankens agerande varit rätt eller fel, är det viktigt att förstå att Riksbanken genom en successivt utvecklad och godkänd praxis har ett demokratiskt och i Riksdagen väl förankrat mål om finansiell stabilitet, förutom inflationsmålet. Någon vid varje tidpunkt uttalad rangordning mellan dessa mål finns inte. Det kommer an på den aktuella situationen. Just nu är hushållens upplåning problemet, men finansiell stabilitet är ett vidare begrepp än så.

 

Att Riksbanken starkt påverkats av bankens oro för hushållens skuldsättning är välbekant. Regeringen, Finansinspektionen och Bankföreningen har också något valhänt och med bland annat kvantitativa ransoneringsmetoder snarare än priset (räntekostnaden) sökt minska efterfrågan på lån: Bolånetak infördes 2010, riskviktgolv på 15 procent kom 2013, och en amorteringsrekommendation från Bankföreningen på 75 procent. Åtgärderna skärptes under 2014, 15 procent blev 25 procent, och amorteringsrekommendationen sänktes till 70 procent. Kapitaltäckningskraven är idag internationell sett höga. Hushållen kan inte vara säkra på vad deras lån kommer att kosta annat än att de blir dyrare än idag. (Riksbankens 0,25 procents ränta är en sextondel av en fullt normal ränta på 4 procent.)

 

Att Riksbanken har ett delat ansvar med Finansinspektionen och regeringen för finansiell stabilitet gör den demokratiska kontrollen av den självständiga Riksbanken svårare än tänkt när riksbankslagen skrevs. Numera gäller inte bara att kontrollera inflationsmålet, utan även om Riksbanken har varit klok och omdömesgill i sitt agerande, och i sitt samarbete med regering och Finansinspektionen i kris och potentiella krislägen.

 

Varför skriver jag ”klok och omdömesgill”? Jo, man kan inte undvika att Riksbanken när det gäller målet om finansiell stabilitet mycket lätt kommer in på närmast rent politiska ställningstaganden. Detta – i sin tur – ställer delvis högre krav på dem som sitter i Riksbankens operativa ledning, direktionen. De ska ha ett gott och säkert omdöme, som fungerar även under press och kris, samt när det närmar sig politik. Att leda en centralbank kräver, förutom akademiska meriter, kyla och hög samarbets- och beslutsförmåga.

 

Eftersom finansiell stabilitet tidvis blir ett överordnat mål innebär det att Riksdagens förlängda arm, Riksbanksfullmäktige, kan få en delvis ny roll. Fullmäktige bör vara på alerten när det gäller politiskt präglade bedömningsfrågor på den finansiella stabilitetens område. På det området finns ett större behov av erfarenhetsbaserad allmän politisk klokhet. Detta bör partierna ta hänsyn till redan i höst när de utser nya ledamöter av riksbanksfullmäktige.

 

Behövs en ny lagtext för Riksbanken? Ja, lagen bör omarbetas och tydligt ange att Riksbanken numera har två mål – både inflationen och den finansiella stabiliteten. Detta bör ingå i den översyn av riksbankslagen som såväl Riksdagens finansutskott som Riksbanken begärt. Översynen bör ske nästa mandatperiod och slutföras efter den större utvärdering av Riksbanken som Finansutskottet nyligen satt igång med hjälp av utländska experter, bl a f d chefen för Bank of England, Mervin King. De eventuella lagändringar som föreslås skulle riksdagen kunna besluta senast under 2018.

 

Carl B Hamilton, fd ordförande i Näringsutskottet och EU-nämnden, ekonomisk-politisk talesperson (FP), och ledamot av Finansutskottet som i riksdagen ansvarar för riksbanksärenden. Professor i internationell ekonomi.

lördag 28 juni 2014

Behåll kärnkraften. Låt kolet och gasen ligga!


Behåll kärnkraften. Låt kolet och gasen ligga!


(Debattartikel publicerad i GöteborgsPosten 28 juni 2014.)
 
Sverige har idag en energimix med mycket vattenkraft och kärnkraft, som möjliggör en jämn och stabil elproduktion med låga koldioxidutsläpp. Om tio år kanske inte detta gäller längre.

Det skulle leda till problem. Sverige har under ett drygt sekel byggts upp en stor elintensiv basindustri för vilken det är avgörande med el till internationellt konkurrenskraftiga priser. Kärnkraften står idag för ca 40 procent av den svenska elproduktionen. Inom mindre än tio år kommer de tre äldsta reaktorerna att stängas ner antingen av åldersskäl, eller bristande lönsamhet. Hur går det då för Sverige?

Ett mål för energipolitiken bör vara en stabil och jämn eltillförsel till hushåll och företag, till konkurrenskraftiga elpriser, och med fortsatt låga och sjunkande koldioxidutsläpp. Folkpartiets utgångspunkt är att staten även i framtiden måste stå som sista garant i samhället för en jämn tillförsel av basel till konkurrenskraftiga priser. Staten kan aldrig undandra sig det yttersta ansvaret för en fungerande el-infrastruktur och eltillförsel, och kan heller inte överlämna det ansvaret till någon annan – svensk eller utländsk.

Förnybara energikällor, framför allt vindkraften, byggs idag ut i snabb takt. De är ojämna (intermittenta) energikällor. Solpaneler och solceller är efter stora internationella prisfall en allt viktigare energikälla, men i Sverige är det dessvärre mörkt länge på vintern när el-efterfrågan för bland annat uppvärmning och ljus är som störst. Råvaran för bioenergi kan ge bidrag främst till kraftvärme. Skogen är generellt sett dock mer värdefull som input i skogsindustrin än att elda upp. Vindkraft kan fungera som komplement, men levererar inte tillräcklig kontinuerlig, konkurrenskraftig el, såsom vatten- och kärnkraft. Tvärtom tvingar mycket vindkraft fram en parallell och kostsam elproduktionsapparat för att reglera en jämn tillförsel, eller bortkoppling från nätet, när det blåser litet. Myckewt vindkraft skapar både dyra och komplicerade långsiktiga problem.

Sverige har i stort sett byggt färdigt vattenkraften. Folkpartiet accepterar inte någon storskalig utbyggnad av älvarna. De realistiska alternativen för basel-produktion är därför fortsatt användning av vatten- och kärnkraft, eller – ett nytt inslag i energimixen! – storskalig import av fossilgas. Det senare alternativet har Tyskland valt. Det har försatt landet i beroende av Ryssland, och medfört ökande koldioxidutsläpp och fortsatta subventioner till kolbrytning och kolkraftverk.

Mer ökad användning av fossilgas innebär ökade utsläpp av koldioxid jämfört med den kolsnåla kärnkraften. Gas till Sverige skulle kunna importeras i pipeline från Ryssland. Det är dock oacceptabelt för Folkpartiet. Fossilgas kan – till högre kostnad – också köpas från andra länder och importeras t ex via Göteborgs LNG-hamn, men har nackdelen att den är fossil, dvs ökar Sveriges utsläpp av växthusgaser, och blir dyr.   

Frackning-revolutionen i USA sprider sig snabbt över världen. Det ökar utbudet av fossilgas och olja, och pressar världsmarknadspriserna på all fossil energi (kol, gas, olja). Det är mycket negativt ur klimatsynpunkt. Om importerad fossilgas långsiktigt blir billigare för elbolagen än vatten- och kärnkraft finns en uppenbar risk att Sverige kommer bli storskaligt beroende av fossilgas. Storskalig import av fossilgas är av detta skäl en viktig politisk framtidsfråga. Folkpartiet för sin del, avvisar storskaligt svenskt fossilgasberoende, även när det gäller import av gas från andra än Ryssland.

Huvuddelen av kostnaderna för ny kärnkraft är kapitalkostnader – som just nu är extremt låga. Å andra sidan, elpriserna är också låga, men kommer att stiga när energibolagen de närmaste 5-10 åren stänger de äldsta tre reaktorerna. En ny reaktors livslängd kan bli 70-90 år. Kostnaden är starkt koncentrerad till konstruktion och byggande i början av denna långa period, medan intäkterna kommer varje år i en allt mer avlägsen framtiden. Hur beslutsfattarna gör avvägningen mellan ekonomiska uppoffringar i början av projektet och den senare strömmen av intäkter är helt avgörande för lönsamheten. Till sist blir avvägningen mellan olika generationers kostnader och intäkter en politisk bedömning. Folkpartiet anser att framtida generationer skall ges samma vikt som dagens, och med de motiv som t ex Stern-rapporten om klimathotet bygger på.

Folkpartiets inställning inför 2020-talet är sålunda klar: Ta ansvar för klimatet genom säker tillförsel av basel från kärn- och vattenkraft. Byt ut gamla reaktorer mot nya och säkrare i enlighet med Alliansens energiöverenskommelse. Låt kol, gas och olja ligga kvar i jorden. Staten ska främja effektivitet och låga priser genom fortsatt god konkurrens på den nordiska elmarknaden och ökad överföringskapacitet till/från omvärlden.

Sverige ska inom EU självklart arbeta för ökat oberoende av rysk energi och nyckfullhet. Det sker genom dels ökad överföringskapacitet till/från Sveriges grannländer, dels energieffektivisering, dels åtaganden att stödja gemensam försörjningstrygghet inom EU.

Carl B Hamilton

Riksdagsledamot och energipolitisk talesperson (FP)

fredag 27 juni 2014

Miljöpartiet styrs av slumpen.

(En något utvidgad version av debattartikel i Dagens Industri den 27 juni 2014.)

 

Med en ny regering skulle Miljöpartiets krav på högre kostnader för bensin och diesel bli aktuella (Dagens Industri den 30 maj 2014). Bensinpriset vill MP höja med minst 57 öre/l och diesel med 61 öre/l, och höjningarna ska effektueras genom högre koldioxidskatter. Det kan dock bli en större höjning eftersom MPs argumentation för just dessa nivåer är både oriktig och förefaller slumpmässig.

 

Partiet hänvisar som grund för sina krav till Klimatberedningens beräkningar år 2007 (SOU 2008:24; se DI ovan och MP-språkröret Åsa Romson i Dagens Nyheter den 25 juni 2014: ” Våra konkreta förslag när det gäller bensinskatterna är det som klimatberedningen landade på”).

 

Pyttsan: Vid den tiden, dvs 2007, var världsmarknadspriset på råolja bara ca 55 USD/fat Sedan flera år är priset dubbelt så högt: idag 113-115 USD/fat. Det vill säga, efter 2008 höjde världsmarknaden på egen hand priset långt mer än Miljöpartiet då ville höja genom riksdagsbeslut. Priset vid pumpen för bensin har följaktligen stigit med 25 procent och dieseln med knappt 30 procent. Trots detta är MPs krav på kostnadsökning sju år senare precis densamma. Partiet är opåverkat av verkligheten.

 

Syftet med Klimatberedningens förslag var att pressa ned CO2-utsläppen med 0,6 milj. ton till 2020. Den nivån bör vara mer än uppnådd redan idag genom de kostnadsökningar för bensin och diesel som redan levererats av världsmarknaden. Den långsiktiga priskänsligheten är dessutom ganska hög (priselasticitet ca -0,8), dvs. när priset vid pumpen går upp med 25-30 procent, som i Sveriges fall, minskar användningen med 20-24 procent på tio års sikt.

 

Som för att ursäkta sitt krav på kostnadsökningar för landets bilburna påstår MP att ”Sverige är ett medianland vad gäller bränsleskatter” (DI 30/5). Det är dock svårt att förstå vad Sveriges placering i en Europaliga för bränsleskatter har med klimatfrågan att göra, och dessutom är påståendet om en medianplacering oriktigt. Sverige har idag tredje högsta dieselpriset i EU, och ligger på sjunde plats av 27 länder beträffande bensin. Enligt Riksdagens utredningstjänst (Rut) skulle med MPs skattehöjningar Sveriges bilister få EU:s allra högsta dieselpris, och det tredje högsta bensinpriset. Det är inte heller någon median, som ju ligger på 13-14 plats. Knappt en siffra rätt, alltså, när det gäller MP och bensin och dieselskatterna.

 

MP viftar bort människors oro för kostnadsökningar på drivmedel med att det bara rör sig om ”högst en klimathundring i månaden” för en normalfamilj, och på landet. De högre bränslepriserna kombineras dock av MP med en lastbilsskatt – som via en redan hårt trängd åkeribransch kommer höja priserna på alla de varor som transporteras på flaken – samt därtill höjda elskatter, särskilt kännbart i Sydsverige. Inte minst landsbygden skulle drabbas av den sammanlagda skattehöjningen, och då rör det sig förvisso inte bara om ”någon hundring” per månad i ökade hushållsutgifter.

 

Miljöpartiets förslag är oriktigt underbyggda och verkar slumpartade. Ge inte partiet chansen att sitta vid makten!   

 

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomi- och energitalesperson.

fredag 20 juni 2014

Socialdemokraterna luras mest om ungdomsjobben.


Socialdemokraterna går till val på fler jobb för Sveriges unga. Men leder deras politik till detta? Knappast.

Vi har granskat Socialdemokraternas två viktigaste förslag för att få ner ungdomsarbetslösheten – ett ”utbildningskontrakt” och en ”90-dagarsgaranti”.

Utbildningskontrakt?

Socialdemokraterna vill att alla ungdomar utan gymnasieexamen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen måste skriva under det som Socialdemokraterna kallar ett utbildningskontrakt och förbinda sig att läsa in gymnasiekompetens med högskolebehörighet, ibland i en kombination med andra åtgärder. Hållhaken på ungdomarna för att de ska följa kontraktet är att de annars blir av med t.ex. a-kassa eller försörjningsstöd (socialbidrag). ”Utbildningen är ett krav för att få ekonomiskt stöd från samhället.”, skriver S i sin budgetmotion (de skriver ”samhälle” men menar a-kassor, stat och kommun.)

Men hållhaken är vid närmare betraktande väldigt klen. Enligt Riksdagens utredningstjänst, RUT, var det i augusti förra året endast ca 14 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen mellan 18 och 24 år som hade rätt till a-kassa. 

Hur många av de arbetslösa ungdomarna som får socialbidrag finns inga färska siffror på, men enligt Långtidsutredningen (2011) var det 2008 ca 25 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen i åldern 20-24 som fick socialbidrag. Inkluderar man även yngre ungdomar blir andelen rimligen ännu lägre. 

Därmed får en stor majoritet av de arbetslösa ungdomarna inte någon ersättning alls från politiskt styrda kassor. De kan därmed heller inte som sanktion berövas någon ersättning. Därför har de allra flesta ungdomar inga ekonomiska skäl att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Socialdemokraternas kontrakt riskerar snarare att leda till att ungdomar helt sonika låter bli att skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att slippa dras in i något tvång. Resultatet kan bli att de ungdomar som kanske har störst behov av stöd inte får någon hjälp alls, utan riskerar hamna i långvarigt utanförskap.

En viktig praktisk rättvisefråga är också vad som händer med dem som får behålla t ex sin a-kassa när de läser på Komvux, men sedan hoppar av. Blir de återbetalningsskyldiga? Utan återbetalningskrav finns varken en hake på ungdomarna att fullfölja utbildningen, eller rättvisa i systemet. Samtidigt kan återbetalningskrav bli ett besvärligt ekonomiskt problem för unga som har svårt med skolan, och hjälper dem knappast att få jobb.  

Nu under 2014 vänder konjunkturen uppåt. Allt fler unga får ett riktigt arbete med lön. Chanserna till jobb ökar alltså – för dem som faktiskt söker ett jobb, vill säga. Att i detta alltmer positiva konjunkturläge tvinga tusentals lågomotiverade unga att avstå från jobb och istället studera verkar vara dålig tajming. Hur tänkte man?

Folkpartiet anser att alla utan gymnasieexamen ska ha en rätt att läsa in gymnasiekurserna på Komvux, oavsett var man bor. Arbetslösa mellan 20 och 24 år som väljer att läsa in grundskole- och gymnasiebetyg har också rätt till ett högre studiebidrag jämfört med andra studenter för att göra det mer attraktivt för dem att ta steget (6600 kr/mån att jämföra med 1600 kr/mån för andra). Men det är individen, inte politiker, som bör ha sista ordet när det passar bäst att plugga.

90-dagarsgaranti?

Socialdemokraternas andra paradnummer för att få ner ungdomsarbetslösheten är 90-dagarsgarantin. Unga ska efter max tre månader få utbildning, praktik eller andra ”åtgärder”. Just i ett uppåtgående konjunkturläge riskerar det att låsa in ungdomar i ineffektiva offentliga insatser samtidigt som många har goda chanser att få jobb om de får rätt stöd, och fortsätter aktivt att söka jobb.

90-dagarsgarantin har sin tyngdpunkt på olika reguljära utbildningar, som högskola och Komvux. Ungdomar som varit utan jobb i mer än tre månader ska kunna plugga på t.ex. högskolan med bibehållen a-kassa. För alla dem som skuldsätter sig hos CSN för att finansiera sin utbildning kommer det att upplevas som djupt orättvist att vissa klasskamrater får samma utbildning betald. Ett liknande upplägg har också redan prövats och skapade då stora legitimitetsproblem. Risken är stor att unga som jobbar ser till att bli arbetslösa en tid, för att sedan få sin utbildning betald. Det skapar ett system som uppmuntrar till osund bidragsplanering.

Det enda i 90-dagarsgarantin som ens liknar riktiga jobb är en hårt subventionerad variant av regeringens yrkesintroduktionsanställningar.  Men S-förslaget kan enligt Finansdepartementet falla på att det inte är tillåtet enligt EU:s statsstöd-regler. I så fall finns inget kvar i garantin som innebär ett riktigt jobb.

Ett snarlikt upplägg som socialdemokraternas nu aktuella ungdomsgaranti testades i Sverige under Göran Perssons tid som statsminister, och med klent resultat. Då hette åtgärden ”hundradagarsgarantin” och var kommunernas ansvar. Enligt utvärderingen av Institutet för Arbetsmarknads- och Utbildningspolitisk Utvärdering (IFAU) hade garantin sämre effektivitet än Arbetsförmedlingens normala insatser för att hjälpa ungdomar till jobb.

Tills sist: Socialdemokraterna vill, om de vinner valet, höja skatterna kraftigt på alla ungdomsjobb och särskilt på dem i restaurang och cateringbranschen, för att på så sätt finansiera ökade utgifter för bidrag och ams-politik. Det leder till färre riktiga ungdomsjobb och fler unga förpassas istället ut i konstgjorda åtgärder och utbildningar. Det är i grunden fel väg att gå. 

 

Carl B Hamilton

Christer Nylander

Riksdagsledamöter (FP), talespersoner för ekonomisk politik och arbetsmarknadsfrågor.

 

 

 

tisdag 17 juni 2014

Välfärdssocialism motverkar jobbyten som är bästa sättet för kvinnor att få upp lönen.

Den viktigaste förklaringen till löneskillnaderna mellan könen är att män och kvinnor jobbar inom olika yrken.

I Medlingsinstitutets analys idag konstateras att bästa sättet att få upp lönen är att byta arbetsgivare. Och för kvinnor är den löneökningen större än för män.


 

När därför vänsterfeminismen vill minska arbetsgivaralternativen i vård, skola och omsorg och slår den samtidigt mot den effektivaste metoden för kvinnor att få bättre lön: att kunna byta arbetsgivare. Att kunna välja bort kommunen, landstinget och staten till förmån för eget företagande eller privata arbetsgivare.

 

För vänsterfeministen är socialismen viktigare än feminismen. Hellre prioritet för stat och kommun som välfärdsproducent, än möjligheten till högre lön för kvinnorna.

 
Obs! Löneskillnaderna mellan män och kvinnor fortsätter att minska, men långsamt. I fjol var skillnaden 13,4 procent, en minskning med 0,5 procentenheter jämfört med året innan, enligt Medlingsinstitutets nya statistik.

Om man bortser från mäns och kvinnors olika yrkesval, olika arbetstid och utbildning, landar den oförklarade löneskillnaden på 5,6 procent, vilket är 0,3 procentenheter mindre än för ett år sedan.

Mellan åren 2005 och 2012 har löneskillnaderna mellan könen minskat med mellan 2,2 och 6,1 procentenheter, beroende på vilken yrkessektor man tittar på. 

fredag 13 juni 2014

Sensationella, goda siffror från SCB om svenska ungdomsarbetslösheten!

SCB har idag, för första gången, publicerat siffror över hur stor andel av ungdomarna i Sverige som varken pluggar eller jobbar. Måttet kallas av Eurostat NEET, vilket står för ”not in education, employment or training”, och fångar upp hur många unga som kan antas leva i passivitet och riskera utanförskap.

 

Måttet behövs eftersom ungdomsarbetslöshets-siffran ofta ger en felaktig bild av hur många ungdomar som faktiskt inte gör något alls. Detta gäller i högsta grad i Sverige, eftersom runt hälften av de unga som räknas som arbetslösa samtidigt är heltidsstuderanden, ofta på högstadiet och gymnasiet.

 

Stefan Löfvén upprepar ofta att ungdomsarbetslösheten är högre idag än 2006. Men det beror i stor utsträckning på att det idag är fler ungdomar som pluggar och samtidigt söker extrajobb.

 

SCB:s nya NEET-statistik förstärker kraftigt den slutsatsen. SCB:s siffror täcker åren 2007 till 2013. De visar att andelen unga i åldern 15 till 19 år som varken pluggar eller jobbar har minskat sedan 2007, från 4,3 till 3,9 procent.

 

Samma sak gäller för dem mellan 20 och 24 år. Andelen unga som lever i passivitet, utan att plugga eller jobba, har minskat från 11,1 till 10,4 procent.

 

2013 hade Sverige fler ungdomar i åldern 20-24 år än 2007. Eftersom denna äldre grupp hade ett högre NEET-snitt än dem mellan 15-19 år har andelen NEET för hela gruppen 15-24 år i praktiken legat still sedan 2007 (den låg på 7,4 procent 2007 och 7,5 procent 2013).

 

Den nya statistiken är också intressant när det gäller utrikesfödda ungdomar. Andelen utrikesfödda mellan 15 och 24 år som varken pluggar eller jobbar har minskat, från 11,7 procent till 10,4 procent.

 

Hur kan arbetslöshetssiffran visa en så annorlunda verklighet jämfört med NEET-måttet? Det enkla svaret är att det är väldigt många studeranden som räknas som arbetslösa. De allra flesta söker bara extrajobb. NEET ger därför en bättre uppfattning om hur Sveriges ungdomar faktiskt har det. Den visar att det är relativt få unga som är arbetslösa i egentlig mening och få som varken söker jobb eller har någon annan syssla. Påståendet att ungas situation skulle ha försämrats under Alliansregeringen saknar stöd i data.

onsdag 11 juni 2014

SEKOs måttlösa stejkhot kan provocera fram lagstadgad proportionalitetsregel i konflikträtten.


SEKO-konfliktens hot mot stockholmsregionens pendlare är fullkomligt oproportionerligt. Att som SEKO ta 300 000 oskyldiga pendlare som gisslan för sina fackliga krav är ett hot som påverkar vardagens bestyr och livpussel för kanske en miljon konflikten utanförstående människor, och skapar kaos i vardagsliv och trafiksystem.

 

LO står bakom SEKOS agerande. LO finansierar Socialdemokraternas valrörelser med 70-90 milj. och ställer upp med tiotusentals gratis valarbetare. Efter en eventuell S-valseger ska LO ha betalt av Socialdemokraterna för sitt stöd i form av inflytande över Socialdemokraternas politik – särskilt arbetsrätten.

 

SEKOS agerande förefaller dessutom vara en politisk vänsterstrejk. Det ”verkar finnas uppdämd längtan efter politisk strid.” (S-ledare i Tidningen Ångermanland).

 

Ett missbruk av konflikträtten från fackets sida skadar trovärdigheten hos den svenska arbetsmarknadsmodellen. Om parterna fortsatt inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder bör det införas en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt. Redan 1999 föreslog den socialdemokratiske f.d. statssekreteraren Svante Öberg i utredningen Medling och lönebildning (SOU 1999:141) en lagstadgad proportionalitetsregel. Frågan har sedan dess varit aktuell av och till.

 

Svensk arbetsmarknad har jämfört med andra länder en låg konfliktnivå, vilket tyder på att flertalet parter använder konfliktvapnet på ett ansvarsfullt sätt. Icke desto mindre kan konfliktåtgärder i vissa lägen få oförsvarliga följder, som nu med SEKOs hot att lamslå Storstockholm. En konflikt blir oproportionerlig när en åtgärd som är billig och enkel för ena parten får förödande konsekvenser, inte minst för tredje man.

 

Hittills har lagstiftarens inställning varit att det är upp till parterna att visa att konflikträtten tillämpas på ett rimligt sätt. Detta är fortfarande Folkpartiets utgångsläge, men om arbetsmarknadens parter inte visar återhållsamhet i stridsåtgärder behöver det införas en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt. Beroende på utvecklingen på arbetsmarknaden behövs då tillsättas en utredning om den närmare utformningen av en sådan regel.