Finanspakten bra för Sverige, tack!

Resultatet av EU-toppmötena om den s.k. finanspakten blev till slut – igår kväll – att Storbritannien och Tjeckien valde att stå utanför medan Sverige tillsammans med 23 andra EU-länder valde att gå med. EU nu delas i två delar. Delningen är ett ekonomiskt riskfyllt faktum som missgynnar Sverige. (Publicerad på SVT Debatt 31/1/2012).

Paktens syfte är enkelt: att genom nya och striktare EU-regler hindra en upprepning av skuld- och underskottskrisen i Europa eftersom sådana även skadar grannländernas välfärd och jobb, och -- som idag -- faktiskt hela världsekonomin. Att syftet nås ligger i högsta grad i det starkt ekonomiskt utrikesberoende Sveriges intresse.

EU-åtgärder med detta syfte är heller inget nytt. Det viktigaste nya EU-avtalet togs redan sommaren 2011, den s.k. 6-packen. EU:s olika nya regelverk ska förebygga nya skuld- och underskott, bromsa en negativ ekonomisk spiral och stödja en återgång till långsiktig balans mellan offentliga inkomster och utgifter. Som svensk kan man lägga märke till dessa nya EU-regler är mindre tuffa i sina budgetkrav än vårt eget beslutade, och sedan 15 år välfungerande, finanspolitiska ramverk, som vi naturligtvis behåller.

Att avtalet, som påståtts av bl a Vänsterpartiet och Miljöpartiet, skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euron är ett rent hjärnspöke. Det handlar istället om åtgärder på EU-nivå för att pressa för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och inget annat. 

Majoritetsländer som går med i finanspakten är euroländerna plus bland annat våra närmsta icke-eurogrannar runt Östersjön. Den andra delen kommer att består av det numera EU-fientliga, konservativa och ekonomiskt försvagade Storbritannien och Tjeckien med sin EU-fientlige president Klaus.

Som det såg ut när socialdemokraterna sade nej till för några dagar sedan skulle det enbart bli Sverige som skulle slå följe med Storbritannien och Tjeckien i isolering. Alla andra EU-länder var på väg in i pakten. Vilket sällskap svenska socialdemokrater skulle ha hamnat i! Och det var säkert bland annat detta som också fick partiet att byta fot.

För Sverige är det olyckligt och skadligt med den nya uppdelningen av EU.

EU-25 länderna kommer vid sina möten – som inledningsvis äger rum varje månad och ska fokusera på budgetfrågor – att diskutera nya beslut som inte bara rör akuta frågor om budget- och skuldkris utan successivt även den inre marknaden, som konkurrens-, skatte- och arbetsmarknadsfrågor. I dessa frågor har Sverige mycken liberal politik gemensam med Storbritannien.

Bortfallet av Storbritannien är därför en  motgång för Sveriges traditionellt liberala hållning när det gäller den inre marknaden, som vårt motstånd mot överreglering och för frihandel. I britternas frånvaro kommer besluten i Europa att bli mer av franskinspirerade regleringar och protektionism. Det understryker betydelsen av att Sverige till slut med full kraft faktiskt är med när viktiga ekonomiska beslut tas; det är viktigt för oss men också för hela Europa!

Detta EU-toppmöte har rest den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet i Europa. Var hör Sverige hemma? Hos utpräglat EU-skeptiska regeringar, eller hos länder med värderingar som i Finland, Tyskland, våra baltiska grannstater, Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, som nu alla brottas med uppgiften att reparera Europa? Socialdemokraterna och dess politiska satelliter vacklar dessvärre allt oftare i denna grundfråga.

 
Att som socialdemokraterna gjorde i december 2011, att hänvisa till Sveriges eurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med i finanspakten, var för mig följden av en uppenbart oriktig och på okunnighet baserad analys, och på tvärs med partiets traditionella hållning och kamraternas i brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU. Nu blev det rätt S-politik till slut – tack och lov.

Inrikespolitiskt är David Camerons beteende alltjämt applåderat av de egna, men starkt kritiserat av t ex Labour, Liberalerna och även Financial Times ledarsida. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallar förhandlingarna för ”katastrofala” därför att hanteringen fört Storbritannien till ”isolering”.

Om Sverige inte vore med i pakten skulle det demokratiska underskottet för Sveriges del bli större och våra möjligheter att tillvarata och skydda våra värderingar och ekonomiska intressen bli mindre.

Det är en stor lättnad att regeringen i riksdagen och i Bryssel fått igenom sin politik att vara med i pakten, och att Sveriges stol inte kommer att stå tom!

Carl B Hamilton, professor och riksdagsman (FP)

Kroatiens tydliga EU-JA är en påminnelse om EU:s magnetism trots krisen

När 99 procent av rösterna räknats hade 66 procent röstat ja till kroatiskt EU-medlemskap. 33 procent röstade nej (den 22/1).
 
-- Kroatiens tydliga ja till EU-medlemskap är en viktig uppmuntrande signal för samarbetet i Europa. Det förtjänar särskild uppmärksamhet i den navelskådande svenska EU-debatten med sin ofta avfärdande von-oben attityd till europasamarbetets lösningar.

-- EU fungerar uppenbarligen som en magnet trots både skuldkris och åtstramningsprogram. Vi EU-vänner gläds med majoriteten i Kroatien.

Juholts avgång banar väg för S-ja till EU:s finanspakt?

På det mänskliga planet är Håkan Juholts avgång naturligtvis en tragedi. Politik och ledarskap på partiledarnivå är dessvärre grym och måste så vara. Få slutar utan bitterhet.

I frågan om S och det aktuella förslaget till EU:s nya finanspakt har socialdemokraternas inställning varit i strid med partiets traditionella hållning i europapolitiken. Den har rimmat illa både med Sveriges och dess egen hållning under årtionden, nämligen att Sverige ska vara så nära som möjligt ekonomiskt integrerat med övriga Europa, med ett minimum av utanförskap och handelshinder. Sverige, även under socialdemokratiska regeringar, har alltid eftersträvat att vara med vid de bord där ekonomiskt viktiga beslut för vårt land föreberetts, diskuterats och beslutats. Så t ex var Sverige med i EFTA från start 1960 och i återkommande valutasamarbeten som EMS och ormen, med Tyskland som ankarland. (Däremot höll Sverige sig utanför säkerhetspolitiken, som bekant).

Resultatet av EU-toppmötet strax före jul 2011 blev att Storbritannien valde att stå utanför det nya så kallade stabilitetsavtalet, och att EU delas i två delar. Delningen är ett ekonomiskt farligt och riskfyllt faktum som Sveriges beslutsfattare har att förhålla sig till.

Att avtalet skulle fungera som något slags tvingande bakväg för Sverige in i euron är ett rent hjärnspöke. Det handlar istället om åtgärder på EU-nivå för mindre underskott och lägre skulder i medlemsländerna, och inget annat. Att som Juholt hänvisa till Sveriges eurofolkomröstning 2003 som skäl för att inte vilja att Sverige ska vara med i stabilitetsavtalet är för mig följden av en oriktig analys och ett ställningstagande som naturligtvis går helt på tvärs med kamraternas i brittiska Labour och övriga socialdemokratiska partier i EU. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallade t ex förhandlingsresultatet för "katastrofalt" därför att hanteringen fört Storbritannien till "isolering".

Juholts ställningtaganden har varit påfallande snabba. Redan innan EU-nämndens sammanträde den 9/12 - vid vilket förhandlingsresultatet föredrogs muntligt - var avklubbat hade inbjudan till S-pressträff gått ut och träffen även genomförts. Häromdagen upprepade S helt opåkallat sin nej-position trots att förhandlingarna om avtalets lydelse ännu pågår. Hastigt mod, intern panik och andra bakomliggande motiv än EU-avtalets faktiska text kan anas som motiv för mediaframträdandena.

Man kan hoppas att S nu byter spår, går tillbaka till sin traditionella europapolitik i ekonomiska frågor och säger ja till finanspakten, dvs. gör likadant som i den likartade frågan om avtalet om EU:s 6-pack sommaren 2011.

Sjöstedt (V) har fel! Europa behöver mer samarbete - inte mindre!

(Artikel publicerad i Expressen den 9 januari 2012)

Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa oberoende valuta

Det grundläggande receptet mot krisen - att göra resoluta åtgärder för minskade underskott och skulder, kombinerat med högre ekonomisk tillväxt i de utsatta länderna - är inte en fråga om höger eller vänster i europeisk politik. Receptet är vare sig socialism eller liberalism, utan en konsekvens av den enkla regeln att den som lånar så småningom tvingas betala tillbaka pengarna. Däremot är frågan hur och vilka åtgärder en fråga om värderingar.

Övriga EU och resten av världen kan - och bör! - hjälpa till, men till syvende och sist hänger det på nationella regeringar och parlament att efter öppen debatt om prioriteringar rösta för reformer som tar ned underskott och höjer den långsiktiga tillväxttakten.

Krishanteringens politiska skiljelinje går i första hand mellan populism och ansvar, mellan egoism och solidaritet. Kommer det svenska Vänsterpartiet, tillsammans med Sverigedemokraterna, under 2012 fortsatt att säga nej till svenskt stöd till de gemensamma EU-åtgärderna, inklusive lån via IMF? Kommer Sannfinländerna fortsätta att försvåra för en solidarisk finsk europapolitik? Väljer vänstern i Sydeuropa att strida mot alla förändringar på gator och torg?

Särskilt Vänsterparitets hållning sticker i ögonen eftersom partiet samtidigt beskriver läget i Europa med ord som "social härdsmälta", men inte alls är berett att bidra till lösningar eller ens säkra lån. Den svenska vänsterns europapolitik är nationalistiskt navelskådande och hamnar ofta väldigt nära, eller på samma position som SD. Extremerna berör varandra.

Många skyller krisen på euron. Men det håller inte. Finland, som har haft euron i drygt tio år, har under dessa år haft en mycket likartad ekonomisk utveckling som Sverige. Det gäller till exempel tillväxt, arbetslöshet och budgetsaldo. Det finns också länder som inte har euron som alla har stora budgetunderskott och skulder, till exempel Ungern, Island, Lettland, Storbritannien och USA. Driver ett land en vettlös ekonomisk politik går det illa med underskott oberoende av vilken valuta man valt.

Att vi i Sverige inte dragits med i krisen beror nog på att vi lärde oss av 90-talskrisen att binda upp riksdagen så att den inte tillåter staten att spendera mer än medborgarna jobbat ihop till. Vi lyckades därtill kombinera den lärdomen med långsiktig reformpolitik, till exempel pensionsreformen. Det ger oss dock inte moralisk rätt att nyåret 2011/2012 sitta på läktaren och självrättfärdigt dela ut pekpinnar, än mindre att vända de krisdrabbade människorna ryggen.

Krisen visar att Europas ekonomier, banksystem och risker blivit oförutsett nära sammanflätade. För att nu kunna hantera och reglera gränsöverskridande verksamheter och risker måste vi därför samarbeta både mer inom EU, och med USA. Dessa insikter driver nu fram nya regelverk, både för stater och banker. För framtidens ekonomiska stabilitet är det positivt - också för Sverige - att euroländernas regler för underskott och skulder stramas upp.

Sverige måste inte uppfylla de (rimliga) krav som ställs på euroländerna förrän vi väljer att anta euron. Till dess bör Sverige delta bland annat i den nya "stabilitetsunionen".

I europeiskt samarbete har det alltid varit viktigt att sitta med både när beslut förbereds, och när de sedan tas. Det är där som Europas och därmed vår egen framtid avgörs. Där kan vi bidra konstruktivt med våra erfarenheter och mest effektivt skydda våra egenintressen.

Jag får ibland frågan hur jag fortfarande kan tro på EU och euron efter allt som hänt i år. Mitt svar är att Europa behöver mera samarbete, inte mindre. Så länge länder som Benelux, Irland, Österrike och våra grannar Finland, Danmark, Polen, och Baltikum försvarar EU och vill ha euron kommer jag också att göra det. Inriktning och konkreta åtgärder är inte ödesbestämda. Och debatten mot populister och osolidariska nationalister måste alltid föras. Argumenten för samarbete och praktisk internationalism måste alltid upprepas. För en liberal är det både förnuftigt och nästan ett kall.

Jag är optimist. Även om 2012 också blir ett tufft år kan insikten om att allas våra öden är sammanflätade leda till en vändning och att Europa går stärkt ur krisen.

Carl B Hamilton
Riksdagsledamot och ekonomisk talesman (FP)             

Ja! FP välkomnar Sjöstedts tydliga vänsterlinje.

Folkpartiet och Vänsterpartiet kommer att bli det nya tydliga motsatsparet i svensk inrikes- och utrikespolitik. Det blir min slutsats idag när V:s kongress är genomförd.

Båda partierna tycker det är viktigt med principer och klargörande nappatag i debatten. På politikens alla centrala områden står de två partierna klart och tydligt mot varandra.

Socialdemokraternas inre konvulsioner och Moderaternas beiga pragmatism lämnar fältet öppet för en frisk och klargörande konfrontation i de viktiga frågorna där liberalism står mot Sjöstedts batteri av gamla vänsterkrav. Det kan ingjuta ny energi i svensk politik och tydliggöra de klassiska skillnaderna mellan socialism och liberalism.

Ja! Det är fel att skylla krisen på euron

Ja! Det är fel att skylla krisen på euron

(Artikel publicerad i Aftonbladet den 2 januari 2012)

Carl B Hamilton, (FP): Viktigt att Sverige deltar i förhandlingarna

Flera EU-länder följde inte unionens regler om budgetunderskott och skulder. Det, i kombination med finanskrisen, har lett till farligt stora skuldberg. Det, i sin tur, medför nu behov av åtstramningar i flera länder.

Några skyller krisen på euron. Men det finns länder både med och utan euron, och som befinner sig både i och utanför EU, som alla har stora underskott och skulder. Roten till underskott och skulder är en vettlös ekonomisk politik. Då går det illa, oavsett valuta.

EU-samarbetet har nästan alltid utvidgats eller fördjupats vid kriser. Det är vad jag tror sker även denna gång.

Sverige skadas av ekonomisk vanskötsel i vårt närområde, oavsett vilken valuta det landet har. Övriga EU-länder drar i dag liknande lärdomar som Sverige, utom Vänsterpartiet, gjorde efter krisen på 90-talet. Rådande regelverk för offentliga utgifter och inkomster måste stramas upp. På EU-toppmötet den 9 december togs därtill beslut om en ny ”stabilitetsunion” som innehåller mycket gemensamt med dagens svenska ­finanspolitiska ramverk.

Det nya samarbetet är öppet för alla­ ­EU-länder. Det har inget med frågan om Sveriges eurointräde att göra. Det handlar i stället om budgetkontroll. För Sverige, som inte har euron,­ ­­föreslås inga nya åtaganden. Exakt hur regelverket i övrigt ska se ut förhandlas för närvarande om. Det är viktigt att Sverige fullt ut deltar i dessa förhandlingar för att skydda våra intressen och ge vårt bidrag.

Folkpartiet anser att det är ­farligt att Europa i dessa svåra­ tider splittras och länder ställs mot varandra. Därför är det brittiska konservativa partiets nej till stabilitetsunionen för att lösa skuldkrisen en olycklig väg. Likaså landets nej till IMF-lån för krisländerna. I båda fallen har svenska Vänsterpartiet något otippat hamnat på samma linje som Thatchers arvtagare i London.

Svensk medverkan­ för att lösa krisen har inget med vår egen ­valuta att ­göra. I stället handlar det om att bidra till lösningar på skuldkrisen. Därför bör vi också sitta med vid förhandlingsborden i Europa. ­Endast genom ett fortsatt starkt samarbete med så många av EU:s 27 medlemsländer som möjligt får Sverige­ ­bästa möjligheterna att påverka Sveriges och hela Europas framtid.

Den möjligheten ska vi ta. Sveriges­ stol ska inte stå tom när Europa ­bestämmer i viktiga ekonomiska frågor.

Carl B Hamilton

Riksdagsledamot och partiets ekonomiske talesperson