I TV4 Nyheterna den 4/7 föreslog jag att man bör sammanfoga de fyra allianspartierna till ett parti inför valet 2018. Mina argument bygger inte främst på valtaktik utan på ett strategiskt resonemang med en långsiktig poäng.
Den potentiella vinsten är enorm. Ett stort alliansparti skulle
efter 2018 dominera svensk politik för överskådlig tid och bli utgångspunkten
för all inrikespolitik. Andra partier, media, särintressen, LO, arbetsgivarorganisationer,
etc. skulle alla tvingas förhålla sig till vad Allianspartiet tycker.
Socialdemokraternas historiska dominans under 1900-talet skulle sannolikt för
gott kunna ersättas av Allianspartiets; en seismisk förändring av Sveriges
politiska landskap. De svårigheter och invändningar som radas upp, främst av
partiföreträdare, skall vägas mot denna långsiktiga viktiga vinst.
Först det icke-taktiska argumentet: sakligt sett har
partiernas åsikter och deras agerande konvergerat, särskilt sedan Lars
Leijonborg och Maud Olofsson blev ledare för FP respektive C runt
millenieskiftet. Samarbetet i regeringen har gått bra sedan 2006, och betydligt
bättre än i någon tidigare borgerlig regering. Det viktigaste skälet är Moderaternas
förflyttning till att nu vara det kanske vänstraste partiet inom regeringen,
men också långsiktig attitydförändringar. Länge var sålunda Folkpartiets
huvudmotståndare moderaterna snarare än socialdemokraterna, vilket fortfarande
tycks gälla i Per Ahlmarks memoarer.
Den numera kontinuerliga och vanemässiga förhandlingsprocessen
mellan de borgerliga partierna i regering och riksdag ”slipar ned trösklarna” –
för att använda Fredrik Reinfeldts favorituttryck – successivt mellan partierna.
I praktiken frammejslas alltid en regeringsståndpunkt i varje fråga.
Partierna har olika interna kulturer vet statsvetare att
berätta. Ja det är sant, men målet med demokratisk politik är ju att fatta
kloka beslut – knappast att vårda partikulter!
Några kristdemokratiska företrädare säger sig absolut inte
kunna vara med i samma parti som liberaler. Moderaterna är ett auktoritärt
styrt parti som illa passar individualister. Några liberaler säger sig gå till
soffan på valdagen hellre än rösta på ett parti som skulle innehålla moderater,
osv. Men trots dessa olika kulturer har allianssamarbetet hela tiden lett fram
till alltfler stabila kompromisser. Varje vecka, månad, år läggs fler
kompromisser till de till tusentals redan ingångna.
Varför är inte splittringen större och reflekterar
partiarbetarnas ovilja att samarbeta? Sannolikt på grund av erfarenheten av de
allmänborgerliga väljarnas vrede gentemot dem som underminerar samarbetet och
fronderar på ett sätt som skapar risker för sammanhållningen. Av
samma skäl kan man misstänka att allmänborgerliga väljare är betydligt mer
positiva till mina tankar om ett Alliansparti 2018 än vad partiföreträdarna är.
Det hade varit intressant om det hade
funnits klokt formulerade opinionsmätningar som ställt frågor om detta hos de
allmänborgerliga väljarna.
Så det taktiska argumentet: kan inte borgerligheten locka
fler väljare totalt sett om de fyra spänner upp en ”solfjäder” av olika
åsikter, en ”palett” av förslag som skapar ”dynamik”? Väljarna verkar inte
tycka så. Om det vore så bra för röstmaximeringen, hur kommer det sig då att
Alliansens sammanhållning allmänt ses som en starkt bidragande orsak till valresultaten
2006 och 2010?
Eller att det stora heterogena socialdemokratiska partiet
under sju decennier dominerade som regeringsparti, och att den första och
viktigaste uppgiften för en socialdemokratisk ledare alltid anses vara att
hålla ihop partiet och hejda alla interna tendenser till sekterism och
splittring? Nej, solfjädrar, paletter och dynamik står i motsats till
regeringsduglighet och stämmer inte överens med svensk nutidshistoria.
Ett nytt Alliansparti vore större än summan av dess ingående
partier. Därför ett Alliansparti i valet 2018!
Carl B Hamilton,
Riksdagsman (FP)
Inlägg
