Cypern, Europa, ansvaret och åtgärderna

Det är svåröverskådligt med de olika finansieringsförslag för att lösa Cypernkrisen som nu läggs fram. De saknar ofta prislappar och närmare detaljer. Men Cyperns grundproblem är inget nytt: Den som är satt i skuld är inte fri.

När man läser media och tar del av våra etermedia får man lätt intrycket att krisens klocka startade samtidigt med att korrespondenterna landade i Cypern, och att omvärlden med odemokratiska beslut nu drabbar vanligt folk utan förståelse för den lille mannen och kvinnan på Cypern. Men klockan startade för decennier sedan.

Under lång tid har Cyperns demokratiskt valda regeringar systematiskt byggt upp en mycket stor banksektor med insättningar som idag är 8-9 gånger landets BNP. Cypern är en banksektor med ett land snarare än tvärtom, på samma sätt som Island före dess krasch. Affärsmodellen innehåller låga skatter och rollen som tummelplats för skatteundandragande samt möjligheten att tvätta pengar med skumt ursprung och allmänt slapp kontroll av polis samt svaga underkapitaliserade och lågt bemannade kontrollmyndigheter.

Att man på Cypern har haft inlåningsräntor på 5-7 procent, men övriga EU har haft blygsamma 0-2 procent återspeglade att insättningar på Cypern varit mer riskfyllda än på annat håll i EU. Det kan inte ha varit obekant för cyprioter och ryssar.

Uppbyggnaden av denna affärsmodell har pågått under minst två decennier. Den har medfört många cypriotiska jobb, höga inlåningsräntor och en köpstark utländsk koloni av framför allt ryssar.

Myndigheter och internationella organisationer har haft ögonen på Cyperns affärsmodell länge, och inte minst efter 9/11 angreppen i New York 2001 när USA vände i fråga om kontroll av skatter och pengatvätt internationellt.

De som kritiserar dagens förslag till åtgärder ryckte inte ut tidigare. Kritiken bör kanske vara att omvärlden inte ingripit tidigare - dvs. EU-länder/kommissionen, IMF, ECB osv.-- och mer bestämt.

Men mot en demokratiskt styrd EU-medlem som Cypern kan inte andra EU-länder göra så mycket. Bör EU-kommissionen och andra EU-länder få de nödvändiga överstatliga befogenheterna? Hur ska de reglerna i så fall beslutas och genomdrivas?

Det demokratiskt valda parlamentet och regeringen på Cypern har gått långt för att slå vakt om sitt lands "affärsmodell", trots dess risker och medvetna utmaning av andra länder. Det är inte omvärlden - utom Ryssland och Ukraina - som önskat den cypriotiska affärsmodellen, utan tvärtom.

Då är frågan: ska man när det blir kris i ett EU-land som Cypern utkräva ansvar av de nationella demokratiska institutionerna? Naturligtvis. Det blir en konstig demokratrisk värld vi ska leva i om - när det blir kris som påverkar omvärlden - ansvaret regelmässigt ska läggas utanför landet. Det är lätt att förstå att (inkompetenta?) inhemska beslutsfattare vill lägga ansvaret annorstädes men varför blir medias roll i dramaturgin att oftast att ställa upp på bilden att kriser och äckliga motåtgärder är främst omvärldens ansvar att hantera och ansvara för?

Varför skulle andra EU-länder eller ECB och IMF rädda den instabila cypriotiska affärsmodellen? Det vore bra om den trimmas till normaleuropeisk modell!

Nu ställer faktiskt - som bekant? - andra EU-länder, ECB och IMF upp för Cypern. Andra i EU tycker dock att det var oklokt att kräva att småsparare ska ställa upp med konfiskerade besparingar för att hjälpa Cyperns banker, och att det likaså vore oklokt att konfiskera pensionsfonder för detta syfte.

Men, om nu de demokratiskt valda företrädarna för Cypern vill acceptera okloka åtgärder, hur långt ska vi andra gå för att hindra dem? Vem vet, kanske de cypriotiska politikerna ville tillmötesgå och skydda oligarkerna för att behålla deras pengar i landet - och därmed affärsmodellen - och det var därför de ville konfiskera även småsparares pengar i någon slags solidaritet med behandlingen av de mäktiga oligarkernas pengar?

                                                                       ***

Det finns en parallell:

Vem är skyldig finansiera expansiv finanspolitik? När det som så ofta i krisens Europa ställs krav på en expansiv finanspolitik saknas resonemang när det är omvärldens skyldighet att ställa upp för att kompensera för de fel som demokratiskt valda nationella parlament och regeringar har begått i det förgångna, kanske under årtionden. Vilka kriterier bör gälla?

Jag har inte hört någon av dem som i Sverige regelmässigt förespråkar en expansiv politik i Europa också argumentera för att svenska skattebetalare bör ställa upp med lån eller garantier för att finansiera en sådan politik. Det ansvaret - att säga B när man krävt A - nämns varken av oppositionen - t ex EU-ansvariga expansionisterna Marie Granlund (S), Ulf Holm (MP) eller Jonas Sjöstedt (V) - eller av media.

Det är istället Tyskland som ska ställa upp. Men varför inte Sverige, som har en väl så stark ekonomi som Tyskland?

Mitt svar är att vi inte ska ställa upp annat än undantagsvis och med bilaterala lån, eftersom något annat inte vore rättvist, men i motsats till andra tror jag en villkorslös expansiv finanspolitik vore mycket oklok.

Det andra problemet - dock inte för mig - är att de som förespråkar en euroepisk expansiv finanspolitik i allmänhet är helt emot fler inslag av överstatligt beslutsfattande när det gäller ekonomi och skatter. Gärna en expansiv politik finansierad av andra länder än Sverige, och utan EU-gemensamma beslut, är melodin. De resonemangen hänger dock inte ihop.

Och - till sist - hur stoppar vi nu ryska bulvanbanker från att skjuta upp som svampar ur marken i Baltikum - vårt närområde! - och Östeuropa för att ta över från Cypern de nedklippta cypriotiska bankernas halvskumma och skatteundandragande verksamhet?