torsdag 12 december 2013

”Budgeten betalar”. Framtiden hotar med uppgörelser på medelklassens bekostnad?


Socialdemokraterna och Miljöpartiet tycker att medelklassen i t ex TCO- och Sacoyrken har det bra, och inte förtjänar lägre skatt. När de två partierna tycker detta i opposition, vad kan man då inte förvänta sig att de förhandlar bort för medelklassen – skulle de komma till makten genom förhandlingar med Vänsterpartiet?

Beslutet i riksdagen att inte höja brytpunkten väcker onekligen denna fråga för medelklassens väljare. Oppositionens kommentarer efter voteringen om brytpunkten den 11/12 förtjänar också några andra framåtblickande synpunkter.

Omedelbart var talet om ”ansvarstagande” och motstånd mot ”lånade pengar” bortblåst. Efter voteringen förvandlades kammarfoajén genast till en orientalisk basar. Per Bolund (MP) startade löfteskarusellen om vad tre miljarder kr kan användas till.

Såväl Magdalena Andersson (S) som Peter Eriksson (MP) talar nu kaxigt om hur man gör upp och politiskt förankrar budgetar i förväg. Jovisst, men det har sitt pris att nå över 50 procent av mandaten i riksdagen, och vem betalar det priset? Knappast de två partiernas kärnväljare, utan sannolikt medelklassen i vid mening.

 
Problemet med den förhandlingsekonomi som nu tycks återuppstå från 70- och 80-talen är ju att politiska uppgörelser normalt sker på andras bekostnad – dvs. ”budgeten betalar”. Och vem är ”budgeten”? Jo det är kollektivet av anonyma skattebetalare.

 
Alltså: om man släpper kravet på regler som främjar minoritetsregeringars möjlighet att regera effektivt och som gynnar ett långsiktigt perspektiv – vilket S och MP dessvärre nu förespråkar – så kommer ”budgeten” att få betala.

 
Inte minst kommer i en förhandlingsekonomi olika särintressen att ges ökat spelutrymme att blanda sig i budgetprocessen med sina politiska bindningar, speciella krav, och eventuella löften. Det är viktigt att förstå att med en återgång till större krav på ”förankring” i förväg, det inte bara blir en maktförskjutning från en minoritetsregering till riksdagen, utan även från regeringen till olika särintressen i samhället.

 
Lägg också märke till att dagens budgetregler – förslag och motförslag – ger en helt annan transparens (insyn) i budgetprocessen än den just nu av S och MP hyllade modellen med ”förankring” genom politiska uppgörelser där ofta ”budgeten betalar” med hjälp av det anonyma skattebetalarkollektivet.

 
Bland annat av dessa skäl menar jag att det vore bra om alla politiska partier under nästa mandatperiod samlas i en kommitté för att förtydliga riksdagsordningen och det finanspolitiska ramverket så att strikta och transparanta budgetregler kan bibehållas och inte tillåts undergrävas av kortsiktiga perspektiv.       

*************************** 

Budgetreglerna och brytpunkten. Efter talmannens stoppbeslut.

(Redigerat anförande i riksdagen den 11 december 2013.)

 
Jag läser i media att om Alliansen skulle förlora voteringen idag, det skulle vara ett allvarligt nederlag. Men det är enligt min mening en vilseledande beskrivning av den politiska effekten. Istället: Om Alliansen förlorar voteringen blir det en stor framgång för SD och deras försök till vågmästarpolitik; En vågmästarroll som serverats SD av de rödgröna partierna. Där har ni vinnaren!

 
Så över till betänkandet. I riksdagsordningen står det om budgetprocessen: att budgetramen ska tas i ett – säger ett – enda beslut. Tanken med detta är att riksdagsbehandlingen ska hålla ihop budgetens helhet; plus- och minusposter ska organiseras så att de bildar en helhet på ett transparent och sammanhållet sätt. Då inställer sig kärnfrågan: När nu det nu faktiskt står i riksdagsordningen att det ska vara ett – säger ett – beslut, varför ska då inte riksdagen följa riksdagsordningen?

 
För att förstå hur vi hamnat i denna besynnerliga situation när en majoritet vill att riksdagen ska gå emot sin egen ordningsregel får man gå tillbaka till debattens början i augusti-september 2013. När de rödgröna såg möjligheten att med SD sam-agera för att med ett utskottsinitiativ stoppa höjd brytpunkt, hänvisade Magdalena Andersson (S) och andra, gång på gång till arbetet i finansdepartementet på 1990-talet av Per Molander och med budgetlagen.

 
Men, oppositionen har i sina hänvisningar stött sig på fel lag, den i sammanhanget icke relevanta budgetlagen! Och så har det fortsatt i månader med ett genant missförstånd om den rättsliga grunden: Oppositionspartierna har felaktigt fokuserat på budgetlagen – som främst riktar sig till regeringen – och dess uttolkare, medan den relevanta frågan har gällt riksdagsordningens bestämmelser.

 
Det är därför mycket bra att talmannens rättsutredning och KU-betänkandet (KU32) indirekt – genom att budgetlagen inte alls figurerar i sammanhanget – underkänner hela den ursprungliga utgångspunkten för socialdemokraternas och övriga oppositionspartiers agerande.

 
Nu tas väl ändå priset av att oppositionen – i konfrontation och konflikt med övriga i riksdagen – vill driva igenom en ändrad tolkning av riksdagsordningen – dvs. de facto närmast en författningsändring – så att riksdagsordningen ska anpassas till oppositionens uppfattning om vad budgetlagen tillåter.

 
Det är också värt att notera att socialdemokraterna under hösten inte hade kontroll över den parlamentariska processen som de själva varit del av. Man hade kunnat göra en – från egna utgångspunkter – någorlunda snygg exit från det pinsamma missförståndet om budgetlagen som rättslig grund. (Med snygg exit menar jag att Socialdemokraterna t ex hade kunnat säga att ’vi vill med väljarna tala om jobb och välfärd, och inte prata paragrafer och författningsfrågor’.)

 
Man hade två tillfällen att göra en sådan här exit. Första gången S missade var när SD inom minuter efter voteringssjabblet i oktober sa att SD minsann skulle upprepa utskottsinitiativet, när väl rambeslutet fattats. Andra gången var när Vänsterpartiet genom Ulla Anderssons agerande på egen hand, och redan i förväg, yrkade på KU-behandling om talmannen skulle vägra ställa proposition, vilket han sedermera också gjorde. Vid bådada tillfällena var det andra än S som dirigerade oppositionens agerande.

 
Sådant händer när man är oerfaren i riksdagen. Hur illa kan det då inte gå om S ska sköta landet när man inte förmår kontrollera det egna agerandet i riksdagen!

 
Det sätt som oppositionen vill genomdriva en nytolkning av riksdagsordningen – i konflikt och konfrontation med drygt 49 procent av riksdagens ledamöter – bryter mot en mer än hundra år gammal samförståndskultur i svensk författningspolitik. Och riksdagsordningen själv är som bekant ett resultat av denna samarbetskultur.

 
Det är självklart att detta närmast brutala sätt att utan föregående juridisk och statsvetenskaplig beredning eller samråd över partigränserna gå fram med en viktig nyordning på författningsområdet sannolikt får allvarliga konsekvenser för svensk inrikespolitik.

 
Minoritetsregeringar - som är det normala i Sverige – får det betydligt svårare att styra Sveriges offentliga finanser och därmed svensk ekonomi. Den ekonomiska politiken blir igen – som på 1970- och 80-talen – mindre förutsägbar och mindre transparant.

 
Oppositionens argument att regeringen bör säkra majoritet när man lägger förslag innebär att majoriteten accepterar en glidning tillbaka till den budgetkultur som tidigare rådde i Sverige och som riksdagen, i samförstånd efter 90-talskrisen, avskaffade.

 
Redan förefaller 1990-talskrisen glömd, liksom dess främsta offer: de som blev arbetslösa, de som fick kraftigt höjda räntor och skulder, och de som fick sämre ersättningar och pensioner, än de annars skulle fått.


Jag har sett att oppositionen påstår att den nuvarande ordningen inte alls skulle ha syftat till att skydda minoritetsregeringars möjlighet att föra en sammanhållen och förutsägbar budgetpolitik. Det är ett felaktigt påstående. Det framgår klart av förarbetena att man med 90-talets budgetreform ville stärka svenska regeringars ställning, och inte minst minoritetsregeringars möjligheter.

 
Avslutningsvis, låt mig citera f kanslichefen i FiU Ove Nilsson som från 90-talet varit med om hela resan med ny budgetordning: ”Börjar vi bryta ut beslutspunkter [i budgetprocessen] och behandla dem en och en är vi på god väg tillbaka till den ordning som vi hade före 1996. Man kan också uttrycka det som att oppositionen på sikt vrider ett antal verktyg ur händerna på den regering som är satt att styra landet.”

 
Till slut, vill jag upprepa min fråga:

När nu det nu står i riksdagsordningen att budgeten ska tas med ett beslut – ett beslut, inte flera beslut! – varför ska riksdagen då inte följa riksdagsordningen?

Inga kommentarer: