Debatten om ungdomsarbetslöshet felfokuserad.

                                                                                                                         

Artikel publicerad i Svenska Dagbladet den 21 mars 2014.

 

Oppositionen påstår att ungdomsarbetslösheten är ett stort problem och dessutom regeringens fel. Men slutsatsen skamligt förenklad, och socialdemokraterna söker samtidigt osynliggöra integrationsproblemen.

 

Förra året hade 50 00 fler ungdomar jobb jämfört med 2006. Sysselsättningsgraden bland unga har ökat sedan 2006, trots den utdragna lågkonjunkturen. Det hänger förmodligen ihop med att arbetsgivarnas kostnader för att anställa unga har sänkts, genom att det med jobbskatteavdragen lönar sig bättre att jobba, och att fribeloppet i studiemedelssystemet höjts. Samma faktorer har gjort att fler unga som studerar på heltid söker sig ut på arbetsmarknaden.

 

Den registrerade arbetslösheten för unga har stigit med 2 procentenheter – från ca 22 procent (2006) till 24 procent (2013). Andelen heltidsstuderande bland de registrerat ”arbetslösa” ungdomarna har samtidigt ökat snabbare, från 43 till 48 procent. Cirka 3/4 av ökningen av ungdomsarbetslösheten sedan 2006 består sålunda av ett ökat antal heltidsstuderande som söker jobb.

 

De som ”arbetslösa” registrerade heltidsstuderandena skulle kunna vara ett stort socialt problem om ökningen bestod av unga som misslyckas med att hitta heltidsjobb. Men så ser inte verkligheten ut. Unik SCB-statistik – framtagen med riksdagens utredningstjänst (RUT) – visar att andelen jobbsökande studerande som inte ser sig som arbetslösa utan främst som studerande, förra året hade stigit till hela 94 procent. Samtidigt är det allt fler av de ”arbetslösa” studerandena som enbart söker extrajobb: 72 procent 2006 och 82 procent 2013. De väcker frågan om vi här har ett socialt problem? Mitt svar är att nej, i de flesta fall är det inte alls fallet.

 

En stor majoritet av de registrerat ”arbetslösa” studerandena går sålunda i skolan; på högstadiet eller gymnasiet. Andelen som studerar på högskola har dock ökat, från 18 procent till 23 procent, medan andelen som deltar i arbetsmarknadsåtgärder är oförändrad, omkring 14 procent.

 

Många av de arbetslösa ungdomarna letar jobb endast en mycket kort period. Nära 40 procent av ungdomsarbetslösheten består av arbetslöshetsperioder som är en månad eller kortare. Jag överlåter till läsaren att avgöra om alla dessa omständigheter för unga i-pröva-på-åldern innebär ett stort socialt problem. Det är hur som helst verkligheten bakom den modesta två-procentigt ökade ungdomsarbetslösheten under lågkonjunkturåren.

 

Men långtidsarbetslösheten, då? Det är få svenska ungdomar som fastnar i långvarig arbetslöshet, även om Sverige inte är allra bäst i EU-klassen. Enligt en genomgång av RUT var det i Sverige 3,4 procent av den unga arbetskraften som sökt jobb i mer än sex månader, jämfört med 3,2 procent i Tyskland och Danmark och 2,7 procent i Holland och Österrike (2012). Ser man till unga som varit arbetslösa i mer än ett år hade Sverige den lägsta arbetslöshetsnivån i EU efter Finland och Holland, och lägre än t ex Tyskland och Österrike.

 

Dolt i de låga svenska talen för långtidsarbetslöshet bland unga finns dock kärnan i vårt problem: alltför hög långtidsarbetslöshet bland utlandsfödda. Långtidsarbetslösheten bland svenskfödda ungdomar var förra året 3 procent, men för utrikes födda över 7 procent.

 

Det innebär att integrationspolitiken är central för att få ner den långvariga ungdomsarbetslösheten. Alliansregeringen har också genomfört en omläggning av integrationspolitiken till ett mycket tydligare fokus på arbete och svenska språket. Det har ökat sysselsättningsgraden bland utlandsfödda, men inte i delmängden ungdomar.

 

Varför? Sverige har haft en omfattande asyl- och anhöriginvandring sedan 2006. En större andel än tidigare har kommit från länder med svagt skolsystem. Barnen är numera äldre vid ankomsten och hinner efter ankomsten bara med en kort tid i svensk skola. Regeringen har mött detta bl. a med förlängd undervisningstid i grundskolan för äldre nyanlända barn, ett praktiskt basår för nyanlända unga vuxna och tydligare krav än tidigare på att flytta dit jobben finns, dvs. samma tvång som möter svenska arbetslösa. Här behövs dock fler åtgärder.

 

Det behövs framför allt fler jobb på arbetsmarknaden som inte kräver lång erfarenhet och utbildning, och som kan fungera som en väg in. Att efter ankomsten sitta på skolbänken en längre tid passar inte alla, och kan för dessa motverka integration, arbetsplatsträning i svenska och viktig icke-kognitiv kunskap på t ex en arbetsplats. Senare i livet har man fler chanser att öka sin kompetens.

 

Men tyvärr är det just enklare arbeten som skulle bli färre med Socialdemokraternas politik. Ja, i socialdemokraternas valplan, vill jag hävda, ingår att osynliggöra integrationsproblemen och därmed dölja behovet av fler enkla, värdefulla, arbeten för bland annat nyanlända. Socialdemokraternas politik motverkar sådana arbeten när de vill kraftigt höja kostnaderna för jobb i servicebranscher, och arbetsgivaravgiften för alla unga. Det skulle drabba invandrarungdomar med svaga skolresultat hårdast. Risken är uppenbar att just dessa ungdomar först kommer att ratas när de blir dyrare att anställa.

 

Socialdemokraterna frossar i förenklingar av ungdomsarbetslösheten som ett stort socialt problem att utbilda bort, och ser inte den verkligt svåra kärnan. Genom att osynliggöra integrationsfrågan kan de tillåta sig att driva en politik som leder till färre jobb just för dem som har särskilt svårt att ta sig in i det svenska samhället.

 

Vägen framåt bör istället exempelvis vara en kombination av utbyggda lärlingsutbildningar, fler riktade insatser för nyanlända med svaga skolresultat, och bättre möjligheter att få praktik och – kontroversiellt! – fler enkla, billigare, jobb på svensk arbetsmarknad.

 

Carl B Hamilton, riksdagsledamot, ekonomisk-politisk talesperson (FP), professor i nationalekonomi.