Bodström, Churchill och mångsyssleriet

"Mattias kände sig illa till mods, det gjorde han alltid när han hade besökt en säkerhetsanstalt. Den här tyckte han var särskilt obehaglig, som en amerikansk superbunker. Mattias kom ihåg att det hade varit den där Bodström som hade tagit initiativet efter ett antal rymningar för ungefär tio år sedan. Om det var någon politiker som Mattias tyckte illa om, så var det just han. Lyckligtvis hade han blivit kvar i USA, efter något som bara var tänkt som ett kortare avbrott, och skönt var väl det."

Dessa rader står att läsa i boken Lobbyisten (s 32), dvs. Tomas Bodströms senaste bok. Den utkom våren 2010, många månader före valet och utspelar sig i en framtida valrörelse - antagligen 2014 att döma av omständigheterna.

Mattias Berglund är en romanfigur, advokat liksom sin upphovsman, som författaren på detta sätt redan våren 2010 låter prognostisera det som senare hände. De som läst Lobbyisten har alltså hela tiden vetat vad Bodström tänkt sig - att bli kvar i USA.

Boken lånar material från Bodströms egna erfarenheter som advokat, riksdagsledamot och statsråd. Sammantaget är den en rätt medioker deckare med en skruvad intrig, menar bl. a min hustru som läst den. Men min poäng här är en annan.

Varför har vi i Sverige så förfärligt svårt
-- att diskutera principiellt, och
-- att stå ut med udda personer?

Att vara riksdagsman ses tydligen som en statsanställning. Men staten eller riksdagen är inte riksdagsledamöternas uppdragsgivare eller huvudman. Och riksdagsledamöter är inte anställda.

Winston Churchill var parlamentsledamot i cirka ett halvt sekel. Invald första gången år 1900 och avgick han som premiärminister 1955. Alla dessa år tillbringade han ingalunda enbart i det brittiska parlamentet och regeringen. Han skrev ett stort antal böcker med betydligt större tyngd, djup och antal sidor än Thomas Bodström gjort och kommer att göra. Han reste på föredragsturnéer och andra resor månader i sträck. Han var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker och parlamentariker. Samtidigt som han var frånvarande skötte han sina valkretsars intressen och sin närvaro där till belåtenhet, om än inte alltid med entusiasm.

Frågan om hur en ledamot skall vara och leva är en fråga mellan ledamoten och väljarna. Andra ledamöter i riksdagen - dvs. gruppledare och riksdagsstyrelsen - borde inte äga rätt att överpröva väljarnas beslut, eller bestämma någon praxis för hur en annan ledamot skall agera. Väljarna informerades ju om att Bodström skulle vara i USA under mandatperioden, hans parti satte honom högt på listan och -- framför allt! -- väljarna kryssade även med kända USA-planer honom.

Frågan om varifrån parlamentariker får sin legitimitet är en typisk statsvetarfråga. Lustigt nog har ingen statsvetare vad jag vet kommenterat denna uppenbara principiella aspekt på den aktuella Bodströmfrågan. Annars brukar för skrået ingen fråga i politiken vara för obetydlig för att kommenteras.

Bodström är förvisso inte Churchill. Men poängen är att svensk parlamentarismen inte tolererar mångsysslare som Churchill.

Kvar står därmed frågan om grunden för att andra riksdagsledamöter tar sig rätt att överpröva och ändra Bodströms väljares beslut? Och det räcker inte med att säga "Det är bestämmelserna"!

Bästa referens är: Roy Jenkins, Churchill, MacMillan 2001.