Regeringens politik gentemot Saab har betydelse för Volvos framtid. Allt modernt tal om ”fordonskluster” får inte dölja den gamla och utslagsgivande sanningen att två företag som båda vill sälja en likartad produkt till samma kund först och främst är rivaler. Den grundläggande relationen mellan Volvo och Saab är därför konkurrens och rivalitet. Inte mysigt samarbete.
Statligt stöd till Saab motverkar ett starkt Volvo. Om Saab försvinner får Volvo mindre konkurrens om olika inputs som skolade bilarbetare, ingenjörer, bildesigners, bilmarknadsförare, etc. Rimligen blir det litet lättare att låna till investeringar i Volvo på en kapitalmarknad där sparare/investerare vill undvika att lägga alla ägg i samma korg. På försäljningssidan slipper Volvo en konkurrent om främst de svenska bilköparnas gunst. Volvo kommer att producera och sälja fler fordon än man annars skulle göra om Saab finns kvar.
Alltså: Det missgynnar Volvo om statliga medel används för att hålla kvar en (icke lönsam) konkurrent, särskilt om den – som i Saabs fall – är inhemsk.
Den politiskt sammanfogade koalitionen för maximalt med statliga pengar till västsvensk fordonsindustri saknar för Volvos del ekonomisk rationalitet, sett i ett litet längre perspektiv. Och varför nämns aldrig de anställda på Volvo i Olofström i Blekinge – den värst drabbade orten?
Produktion och sysselsättning kommer att fortsätta i de anläggningar och fastigheter som idag hyser Saab. De kan mycket väl bli företag som gör sofistikerade och specialiserade produkter som är insatsvaror till bl. a världens bilindustri.
Det finns dock ett hot mot en sådan möjlighet, nämligen statliga interventioner med pengar till bl. a bilindustrin i länder som USA, Frankrike, Tyskland och Belgien. Till dessa stöd är nämligen ofta kopplade krav på att köpa inhemskt. Därmed utestängs Trollhättan. Det som svenska oppositionen framhäver som föredömligt är i själva verket en del i en protektionistisk Döbelnsmedicin som skadar bl. a Trollhättan.
Om inte annat så för Volvos skull gäller det att träda försiktigt med Saab.
torsdag 19 februari 2009
tisdag 17 februari 2009
Sahlins lappkast och turer om elkablar.
Oppositionsledaren Mona Sahlin angriper regeringen för att planera att bygga ut överföringskapaciteten av elektricitet till andra länder. När hon gör detta ger hon en osann beskrivning av den politik hon själv utformade som minister. Hon hänvisar även till basindustrins intressen, men har tidigare förnekat något sådant. Sahlins lappkast och turer i frågan tyder på att hon är pressad.
Nu säger Sahlin: "Den svenska hållningen till fler elkablar till Europa har hittills vilat på beslutet att först kräva integration av marknaderna på regional nivå i hela EU, inte bara Norden, och först därefter förorda ytterligare hopkoppling." (Svenska Dagbladet 13/2 2009.) "Jag har inte ändrat ståndpunkt, det är den regering som vann valet 2006 som ändrat svenska positioner", skriver Sahlin vidare (DN 15/2). Men detta är osant. Sahlins position idag har inte alls varit någon svensk hållning, och allra minst Sahlins egen.
Så sent som fyra månader före valet 2006 svarade Mona Sahlin på en riksdagsfråga från Hans Backman (FP) om EU:s elmarknadsdirektiv: "Genomförandet av elmarknadsdirektivet och skapandet av en inre marknad för el syftar till att ge positiva effekter för konkurrensen och därmed för kunderna. Det är därför viktigt att direktivet implementeras i alla medlemsländer så att förutsättningar för en fullt fungerande och konkurrensutsatt inre marknad skapas." (2005/06:1428). Budskapet var klockrent frihandelsvänligt.
Sahlin hänvisar nu till basindustrins intressen. "[Regeringens linje] kan knappast vara gynnsam för de svenska jobben i basindustrin som redan drabbats av hög arbetslöshet." (DN 15/2). "Jag tänker fortsätta att värna jobben i basindustrin." (SvD den 13/2).
En första invändning är naturligtvis att nya kablar inte är något som alls kan påverka arbetslöshet, elhandeln eller priser i den nuvarande tuffa ekonomiska situationen eftersom dessa investeringar, precis som det mesta i energibranschen, tar flera år att genomföra. T ex kan en ny elkabel till Baltikum vara på plats och fungera ca år 2015.
En andra invändning är att Sahlin som ansvarigt statsråd så sent som tre månader före valet 2006 svarade på en skriftlig fråga från undertecknad om uttalanden i SvD den 2 juni 2006 om överläggningar mellan regering och näringsliv. Sahlin sa då att: "Krav på att begränsa eller diskriminera export eller import av el förekommer inte på de många möten jag som minister har med mängder av svenska företag och näringslivsföreträdare" (skr. fråga 2005/06:1755). Men varifrån har då Sahlin fått idén om hinder för export av el för att gynna basindustrin om sagda industri inte ens begärt det?
Vidare: Mona Sahlin var föredragande minister för propositionen 2005 om genomförande på svensk botten av EG:s direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el (prop. 2004/05:62). I direktivet sägs bl. a att "Det faktum att nödvändig nätstruktur, bland annat sammanlänkningsstrukturen, anläggs och underhålls bör bidra till en stabil elförsörjning. Underhåll och anläggning av nödvändig nätinfrastruktur, inbegripet sammanlänkningskapaciteten och decentraliserad elproduktion, är viktiga förutsättningar för att garantera en stabil elförsörjning." (inledningsavsnittet, 23).
Det är helt klart att Sahlins förslag nu, år 2009, till svensk agerande helt strider mot elmarknadsdirektivet. Även när elmarknadsdirektivet behandlades i riksdagens EU-nämnd 2002 drev den dåvarande S-regeringen en tydlig frihandelslinje: "Sverige anser att det är angeläget att EU:s arbete med att undanröja hinder för väl fungerande gemensamma el- och gasmarknader genomförs effektivt och skyndsamt, men inte på bekostnad av en urvattning av direktivförslagen."
Den svenska ståndpunkten i ett tvillingdirektiv vid samma tidpunkt var snarlik: "Sverige anser att det är angeläget att EU:s arbete med att undanröja hinder för väl fungerande gemensamma el- och gasmarknader genomförs effektivt och skyndsamt. När det gäller den övergripande synen på förordningens [om villkor för tillträde till nät och för gränsöverskridande handel] innehåll är Sverige positivt och välkomnar förslaget." (Kommenterad dagordning EUN2002/2718/EIS, 2002-11-15). När frågan var uppe i EU-nämnden begärde ingen ledamot ordet; inte heller V eller MP. Ordföranden Inger Segelström (S) konstaterade att det fanns en majoritet för regeringens ståndpunkt (22/11 2002).
Sahlins försök till bluff om det egna agerandet kan jag bara tolka som att hon är mycket pressad i energifrågan.
Nu säger Sahlin: "Den svenska hållningen till fler elkablar till Europa har hittills vilat på beslutet att först kräva integration av marknaderna på regional nivå i hela EU, inte bara Norden, och först därefter förorda ytterligare hopkoppling." (Svenska Dagbladet 13/2 2009.) "Jag har inte ändrat ståndpunkt, det är den regering som vann valet 2006 som ändrat svenska positioner", skriver Sahlin vidare (DN 15/2). Men detta är osant. Sahlins position idag har inte alls varit någon svensk hållning, och allra minst Sahlins egen.
Så sent som fyra månader före valet 2006 svarade Mona Sahlin på en riksdagsfråga från Hans Backman (FP) om EU:s elmarknadsdirektiv: "Genomförandet av elmarknadsdirektivet och skapandet av en inre marknad för el syftar till att ge positiva effekter för konkurrensen och därmed för kunderna. Det är därför viktigt att direktivet implementeras i alla medlemsländer så att förutsättningar för en fullt fungerande och konkurrensutsatt inre marknad skapas." (2005/06:1428). Budskapet var klockrent frihandelsvänligt.
Sahlin hänvisar nu till basindustrins intressen. "[Regeringens linje] kan knappast vara gynnsam för de svenska jobben i basindustrin som redan drabbats av hög arbetslöshet." (DN 15/2). "Jag tänker fortsätta att värna jobben i basindustrin." (SvD den 13/2).
En första invändning är naturligtvis att nya kablar inte är något som alls kan påverka arbetslöshet, elhandeln eller priser i den nuvarande tuffa ekonomiska situationen eftersom dessa investeringar, precis som det mesta i energibranschen, tar flera år att genomföra. T ex kan en ny elkabel till Baltikum vara på plats och fungera ca år 2015.
En andra invändning är att Sahlin som ansvarigt statsråd så sent som tre månader före valet 2006 svarade på en skriftlig fråga från undertecknad om uttalanden i SvD den 2 juni 2006 om överläggningar mellan regering och näringsliv. Sahlin sa då att: "Krav på att begränsa eller diskriminera export eller import av el förekommer inte på de många möten jag som minister har med mängder av svenska företag och näringslivsföreträdare" (skr. fråga 2005/06:1755). Men varifrån har då Sahlin fått idén om hinder för export av el för att gynna basindustrin om sagda industri inte ens begärt det?
Vidare: Mona Sahlin var föredragande minister för propositionen 2005 om genomförande på svensk botten av EG:s direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för el (prop. 2004/05:62). I direktivet sägs bl. a att "Det faktum att nödvändig nätstruktur, bland annat sammanlänkningsstrukturen, anläggs och underhålls bör bidra till en stabil elförsörjning. Underhåll och anläggning av nödvändig nätinfrastruktur, inbegripet sammanlänkningskapaciteten och decentraliserad elproduktion, är viktiga förutsättningar för att garantera en stabil elförsörjning." (inledningsavsnittet, 23).
Det är helt klart att Sahlins förslag nu, år 2009, till svensk agerande helt strider mot elmarknadsdirektivet. Även när elmarknadsdirektivet behandlades i riksdagens EU-nämnd 2002 drev den dåvarande S-regeringen en tydlig frihandelslinje: "Sverige anser att det är angeläget att EU:s arbete med att undanröja hinder för väl fungerande gemensamma el- och gasmarknader genomförs effektivt och skyndsamt, men inte på bekostnad av en urvattning av direktivförslagen."
Den svenska ståndpunkten i ett tvillingdirektiv vid samma tidpunkt var snarlik: "Sverige anser att det är angeläget att EU:s arbete med att undanröja hinder för väl fungerande gemensamma el- och gasmarknader genomförs effektivt och skyndsamt. När det gäller den övergripande synen på förordningens [om villkor för tillträde till nät och för gränsöverskridande handel] innehåll är Sverige positivt och välkomnar förslaget." (Kommenterad dagordning EUN2002/2718/EIS, 2002-11-15). När frågan var uppe i EU-nämnden begärde ingen ledamot ordet; inte heller V eller MP. Ordföranden Inger Segelström (S) konstaterade att det fanns en majoritet för regeringens ståndpunkt (22/11 2002).
Sahlins försök till bluff om det egna agerandet kan jag bara tolka som att hon är mycket pressad i energifrågan.
lördag 14 februari 2009
Sahlins elstrypning ingen garanti för lågt pris, men för en rad problem.
Ett nej till elkablar till kontinenten skulle få negativa effekter på miljön och motverkar EU:s klimat- och energimål och bryta mot EU:s elmarknadsdirektiv (http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2 003:176:0037:0055:SV:PDF). Svenska elpriser behöver ändå inte bli lägre. Exporten kommer i stället att hitta indirekta vägar över de kablar som redan finns och som byggs ut. Däremot skulle det kunna skydda dagens tre eljättar från prispressande konkurrens.
(Publicerad i Dagens Industri den 13 februari 2009.)
Oppositionsledaren Mona Sahlins nej till utbyggd elöverföring direkt mellan Sverige och kontinenten medför större koldioxidutsläpp, har en oklar elpriseffekt, går helt på tvärs med Baltikums förhoppningar om stöd samt strider mot beslut i bland annat Europaparlamentet och på EU-toppmöten. Mona Sahlin säger nej till elkablar mellan Sverige och Kontinentaleuropa. Som svar på frågan om planer på ledningar till övriga Europa bör skrinläggas svarade Mona Sahlin i Ekot i måndags: "I dag, ja" .
Mona Sahlins hållning är negativ ur klimatsynpunkt eftersom den skulle medföra större utsläpp av koldioxid i Europa. När Sverige exporterar koldioxidfri el till länder som använder kol eller gas för att generera el konkurrerar svensk koldioxidfri el ut el från kol- och gaskraftverk som i dag spyr ut miljontals ton koldioxid varje år. Mona Sahlins politik motverkar minskade utsläpp och driver på temperaturökningen på jorden. Men, frågar någon, finns det inte ett tak för koldioxidutsläppen från energisektorn inom EU? Blir det mindre koldioxidfri el på kontinenten driver det väl 'bara' upp priset på utsläppsrätter och elpriser på kontinenten?"
Det är riktigt, men det finns en tidigare fas i prisbildningsprocessen som man inte får bortse ifrån: EU-kommissionens agerande. När kommissionen bestämmer var taket ska ligga sneglar den naturligtvis på konsekvensen för elpriset på kontinenten. Om Mona Sahlins politik driver fram ett högre utsläpps- och elpris kommer kommissionen att tvingas lägga taket för de totala utsläppen högre än kommissionen annars hade kunnat göra. Nej till direkta kablar mellan Sverige och Kontinentaleuropa ökar lönsamheten att bygga kablar både den östliga vägen till kontinenten över Baltikum och Polen och den västliga vägen över Danmark och Norge. En indirekt elhandel med Tyskland, Nederländerna och andra länder via Polen, Danmark och Norge kommer att blomstra om Sverige inför handelshinder för direkta kablar och elhandel. En sådan indirekt elhandel kommer successivt att utjämna priserna. Mona Sahlins mål om lägre elpriser hemmavid uppnås bara temporärt.
Men inte ens det är riktigt säkert eftersom Sverige inte har läroboksmässigt fungerande fri konkurrens på marknaden för el. I dag finns tre dominerande elproducenter: Vattenfall, Fortum och Eon. Att strypa utbyggnad av elkablar och motverka internationell handel med el stärker dessa tre elföretags dominerande ställning på den svenska och nordiska elmarknaden. Även om inte priset utjämnas med kontinenten, slipper de tre eljättarna med Mona Sahlins förslag hotet om en potentiell importkonkurrens under hela eller delar av året, eller delar av dygnet. Strypt handel innebär en fortsatt svensk marknad präglad av fåtalskonkurrens. Det skulle, tvärt emot Sahlins hypotes om lägre priser, göra det lättare för de tre dominanterna att hålla priset högre.
Det är knappast någon nyhet att det alltmer auktoritärt styrda Ryssland använder sin energiexport för utrikespolitiska och destabiliserande syften. En av de viktigaste frågorna mellan Sverige och Baltikum är balternas starka önskan om en snar elkabel oss emellan. Deras motiv är framför allt en vilja att bryta isoleringen från övriga Europas elmarknad och det Sovjetärvda beroendet av import av el och gas från Ryssland. En kabel till Sverige och den nordiska elmarknaden skulle bryta isoleringen och minska den utpressningsmöjlighet som Ryssland äger.
Desto märkligare då att Mona Sahlin menar att regeringen felprioriterar och bör investera mer på den nordiska elmarknaden. Eftersom energihandel i dag, när det gäller Ryssland, är detsamma som säkerhetspolitik sänder Sahlin en starkt negativ säkerhetspolitisk signal till Baltikum från svensk socialdemokrati. Partiet avser att inte följa EU:s bindande elmarknadsdirektiv, och inte heller mängder av energibeslut i Europaparlamentet, vid EU-toppmöten och energiministermöten om att EU-länderna ska samarbeta mer på energiområdet, stödja varandras försörjningstrygghet med el och andra former av energi och hjälpa varandra att bli mindre beroende av energiimport från bland annat Ryssland.
(Publicerad i Dagens Industri den 13 februari 2009.)
Oppositionsledaren Mona Sahlins nej till utbyggd elöverföring direkt mellan Sverige och kontinenten medför större koldioxidutsläpp, har en oklar elpriseffekt, går helt på tvärs med Baltikums förhoppningar om stöd samt strider mot beslut i bland annat Europaparlamentet och på EU-toppmöten. Mona Sahlin säger nej till elkablar mellan Sverige och Kontinentaleuropa. Som svar på frågan om planer på ledningar till övriga Europa bör skrinläggas svarade Mona Sahlin i Ekot i måndags: "I dag, ja" .
Mona Sahlins hållning är negativ ur klimatsynpunkt eftersom den skulle medföra större utsläpp av koldioxid i Europa. När Sverige exporterar koldioxidfri el till länder som använder kol eller gas för att generera el konkurrerar svensk koldioxidfri el ut el från kol- och gaskraftverk som i dag spyr ut miljontals ton koldioxid varje år. Mona Sahlins politik motverkar minskade utsläpp och driver på temperaturökningen på jorden. Men, frågar någon, finns det inte ett tak för koldioxidutsläppen från energisektorn inom EU? Blir det mindre koldioxidfri el på kontinenten driver det väl 'bara' upp priset på utsläppsrätter och elpriser på kontinenten?"
Det är riktigt, men det finns en tidigare fas i prisbildningsprocessen som man inte får bortse ifrån: EU-kommissionens agerande. När kommissionen bestämmer var taket ska ligga sneglar den naturligtvis på konsekvensen för elpriset på kontinenten. Om Mona Sahlins politik driver fram ett högre utsläpps- och elpris kommer kommissionen att tvingas lägga taket för de totala utsläppen högre än kommissionen annars hade kunnat göra. Nej till direkta kablar mellan Sverige och Kontinentaleuropa ökar lönsamheten att bygga kablar både den östliga vägen till kontinenten över Baltikum och Polen och den västliga vägen över Danmark och Norge. En indirekt elhandel med Tyskland, Nederländerna och andra länder via Polen, Danmark och Norge kommer att blomstra om Sverige inför handelshinder för direkta kablar och elhandel. En sådan indirekt elhandel kommer successivt att utjämna priserna. Mona Sahlins mål om lägre elpriser hemmavid uppnås bara temporärt.
Men inte ens det är riktigt säkert eftersom Sverige inte har läroboksmässigt fungerande fri konkurrens på marknaden för el. I dag finns tre dominerande elproducenter: Vattenfall, Fortum och Eon. Att strypa utbyggnad av elkablar och motverka internationell handel med el stärker dessa tre elföretags dominerande ställning på den svenska och nordiska elmarknaden. Även om inte priset utjämnas med kontinenten, slipper de tre eljättarna med Mona Sahlins förslag hotet om en potentiell importkonkurrens under hela eller delar av året, eller delar av dygnet. Strypt handel innebär en fortsatt svensk marknad präglad av fåtalskonkurrens. Det skulle, tvärt emot Sahlins hypotes om lägre priser, göra det lättare för de tre dominanterna att hålla priset högre.
Det är knappast någon nyhet att det alltmer auktoritärt styrda Ryssland använder sin energiexport för utrikespolitiska och destabiliserande syften. En av de viktigaste frågorna mellan Sverige och Baltikum är balternas starka önskan om en snar elkabel oss emellan. Deras motiv är framför allt en vilja att bryta isoleringen från övriga Europas elmarknad och det Sovjetärvda beroendet av import av el och gas från Ryssland. En kabel till Sverige och den nordiska elmarknaden skulle bryta isoleringen och minska den utpressningsmöjlighet som Ryssland äger.
Desto märkligare då att Mona Sahlin menar att regeringen felprioriterar och bör investera mer på den nordiska elmarknaden. Eftersom energihandel i dag, när det gäller Ryssland, är detsamma som säkerhetspolitik sänder Sahlin en starkt negativ säkerhetspolitisk signal till Baltikum från svensk socialdemokrati. Partiet avser att inte följa EU:s bindande elmarknadsdirektiv, och inte heller mängder av energibeslut i Europaparlamentet, vid EU-toppmöten och energiministermöten om att EU-länderna ska samarbeta mer på energiområdet, stödja varandras försörjningstrygghet med el och andra former av energi och hjälpa varandra att bli mindre beroende av energiimport från bland annat Ryssland.
onsdag 4 februari 2009
Sahlin slarvar med sanningen om Barsebäck.
Oppositionsledaren Mona Sahlin slarvade gravt med sanningen i helgen. Hon sågade tanken att dagens tio kärnkraftsreaktorer byts ut mot nya när reaktorerna faller för åldersstrecket på 2020-talet.
Bland annat grundade hon det ställningstagandet på att: "Jag känner mig säker på att vi ska byta ut befintliga reaktorer mot förnybar el i den takt vi får fram den, precis som vi gjorde med Barsebäck." (TT den 31/1.) Det Sahlin säger sig vara "precis" och "säker på" är dock osant.
Barsebäcksreaktorerna stängdes 1999 och 2005. Deras sammanlagda produktion när den var som störst var 9 TWh/år. Sahlin påstår alltså att produktionen av förnybar el ökade med 9 TWh/år efter, eller i samband med, Barsebäckreaktorernas nedläggning. Det är helt fel.
Produktionen av förnybar el - i huvudsak vattenkraft - minskade istället, och var större år 2000 än den var år 2007. Maximum nåddes år 2001.
Inte ens de mycket små Barsebäcksreaktorerna har sålunda kunnat ersättas med förnybar energi. Hur skulle då kvarvarande tio reaktorer som producerar nästan tio gånger mer el - 70 - 75 TWh/år efter uppgradering - kunna ersättas av förnybart? Särskilt som andelen förnybar el i Sveriges elproduktion nådde sitt maximum redan år 2000 (57 procent), och sedan dess har varit lägre varje år.
Stängningen av Barsebäck är nu historia. Man kan dock komma ihåg att utan den stängningen, gjord av regeringen Göran Persson, hade vi i Norden haft cirka 11,5 miljoner ton lägre utsläpp av växthusgaser varje år. Sverige hade inte behövt importera kolkraft från Danmark, som vårt land nu tvingas göra vid hög inhemsk efterfrågan.
Under 1980- och 1990-talen var Sverige exportör av (koldioxidfri) el. Det har sedan dess svängt om och åren 2000 - 2007 var Sverige importör av bland annat kolbaserad el. Utan stängningen av Barsebäck hade svensk elexport drivit ur marknaden ett antal danska kolkraftverk.
Vi vet vad som "säkert" kommer om Sahlins parti får bestämma i energipolitiken: fakta i energipolitiken ignoreras vilket kan komma att orsaka massiva ökningar av koldioxidutsläppen i Europa, svenskt importberoende av el från kol och gas, samt högre och mer volatila elpriser.
(Publicerad i Svenska Dagbladet den 4 februari 2009)
Bland annat grundade hon det ställningstagandet på att: "Jag känner mig säker på att vi ska byta ut befintliga reaktorer mot förnybar el i den takt vi får fram den, precis som vi gjorde med Barsebäck." (TT den 31/1.) Det Sahlin säger sig vara "precis" och "säker på" är dock osant.
Barsebäcksreaktorerna stängdes 1999 och 2005. Deras sammanlagda produktion när den var som störst var 9 TWh/år. Sahlin påstår alltså att produktionen av förnybar el ökade med 9 TWh/år efter, eller i samband med, Barsebäckreaktorernas nedläggning. Det är helt fel.
Produktionen av förnybar el - i huvudsak vattenkraft - minskade istället, och var större år 2000 än den var år 2007. Maximum nåddes år 2001.
Inte ens de mycket små Barsebäcksreaktorerna har sålunda kunnat ersättas med förnybar energi. Hur skulle då kvarvarande tio reaktorer som producerar nästan tio gånger mer el - 70 - 75 TWh/år efter uppgradering - kunna ersättas av förnybart? Särskilt som andelen förnybar el i Sveriges elproduktion nådde sitt maximum redan år 2000 (57 procent), och sedan dess har varit lägre varje år.
Stängningen av Barsebäck är nu historia. Man kan dock komma ihåg att utan den stängningen, gjord av regeringen Göran Persson, hade vi i Norden haft cirka 11,5 miljoner ton lägre utsläpp av växthusgaser varje år. Sverige hade inte behövt importera kolkraft från Danmark, som vårt land nu tvingas göra vid hög inhemsk efterfrågan.
Under 1980- och 1990-talen var Sverige exportör av (koldioxidfri) el. Det har sedan dess svängt om och åren 2000 - 2007 var Sverige importör av bland annat kolbaserad el. Utan stängningen av Barsebäck hade svensk elexport drivit ur marknaden ett antal danska kolkraftverk.
Vi vet vad som "säkert" kommer om Sahlins parti får bestämma i energipolitiken: fakta i energipolitiken ignoreras vilket kan komma att orsaka massiva ökningar av koldioxidutsläppen i Europa, svenskt importberoende av el från kol och gas, samt högre och mer volatila elpriser.
(Publicerad i Svenska Dagbladet den 4 februari 2009)
lördag 31 januari 2009
Kärnkraftens slipade motståndare och klimatet sågas av Sahlin
Kristdemokraterna och kärnkraften: Klok väg ur skyttegraven!
¨
KD har idag gjort tänkvärda och kloka ställningstaganden i klimat- och energifrågan. Några invändningar finns dock (DN debatt: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=569 ).
Att häva nybyggnadsförbudet för nya reaktorer är naturligtvis ett minimikrav för en verklighetsanknuten och politiskt trovärdig svensk klimatpolitik. Det går inte att hävda mål att minska växthuseffekten med 80-90 procent till 2050, samtidigt införa elbilar, behålla konkurrenskraftiga elpriser för hushåll och industri utan att minst ersätta de tio reaktorer som Sverige idag har.
Alternativet hotar försörjningstryggheten och skulle leda till import av el genererad från kol eller fossilgas, och högre elpriser.
Vi ska dock inte ta ut segrar i förskott att centern ändrat sig, även om det vore fantastiskt bra för Sverige. Centerpartister förhandlar med minst en räv bakom varje öra, och Ola Alterås (C) positivt avvaktande kommentar till KD-utspelet är för rävaktigt för att vara sant.
KD chansar dock när partiet anger den tid som står till buds till 20 år till dess stängning av reaktorer börjar. Om man inte vill ta risker med ekonomi och säkerhet anbefalls åren 2020-2025 som pensionering av de fyra äldsta reaktorerna, dvs. om 11 - 16 år. Att dra ut på tiden längre stämmer knappast med deras ekonomiska livslängd, som är kortare än den tekniska, och att dra ut på tiden är inte heller önskvärt ur säkerhetssynpunkt. Nya reaktorers grundkonstruktion är säkrare än dagens.
Nya reaktorer uppförs på samma platser som dagens reaktorer finns. Det finns utrymme reserverat.
Vindkraften bör inte byggas ut med statligt stöd, som certifikatsystemet, bortom kapaciteten 10 TWh/år, som accepteras av FP. Denna utbyggnad innebär en femdubbling av dagens produktion på strax under 2 TWh/år vindkraft.(Kd vill gå till 20 TWh/år till 2020.) Att bygga mer än 10 TWh vindkraft blir orimligt dyr el för små- och medelstora företag, och för hushållen.
En så stor utbyggnad kommer dessutom att leda till hårda konflikter med lokalbefolkningen som mycket sällan accepterar parker med vindkraft på grund av miljöstörningar och intrång, men som kan ha svårt att hävda sig och stå emot vindkraftföretagens tryck på kommunerna. Det gäller dessvärre ofta resurssvaga människors liv och miljö i havsbandet, på fjället, och på landsbygden.
En bättre metod är att satsa på energieffektivisering, vilket stämmer bättre med villkoren i en marknadsekonomi, ger inga miljöstörningar, och sannolikt betydligt större klimateffekt.
Med sitt nonsensprat om att sluta med svensk kärnkraft utan att det får negativa effekter för klimatet (se nedan) har Mona Sahlin förverkat all trovärdighet när det gäller socialdemokraternas klimatpolitik. Hon skulle dessutom undergräva Sveriges försörjningstrygghet med sin politik när det gäller elenergi, hon skulle ju lägga landets energitillförsel i händerna på exportörer till Sverige av kol- och gasbaserad el (från 2020-talet), och även bädda för högre elpriser för både hushåll och företag.
**************************************
"Sahlin sågar kärnkraft
Mona Sahlin är kritisk till den tilltagande tilltron till kärnkraft inom alliansregeringen.
- Jag är övertygad om att framtiden för svensk energipolitik inte heter kärnkraft. Jag är också övertygad om att kampen mot klimathotet är oändligt mycket mer bråttom än att satsa på att bygga ny, dyr kärnkraft, som också dröjer väldigt länge, sade hon vid en pressträff i Västerås på lördagen.
- Min energipolitik handlar om att i dag få fram mer alternativ energi, mer förnybara energikällor, mer biobränsle, mer vindkraft. Jag har lärt mig mycket av Finland, hittills är deras reaktor tre år försenad och 60 procent dyrare. Svensk industri behöver besked i dag om hur man får fram konkurrenskraftig el, och det är inte att stå och vänta på att bygga kärnkraft om många år.
Kristdemokraternas förslag om att byta ut gamla reaktorer mot nya, ger hon inte mycket för.
- Jag känner mig säker på att vi ska byta ut befintliga reaktorer mot förnybar el i den takt vi får fram den, precis som vi gjorde med Barsebäck, sade Sahlin." (TT telegram den 31/1 2009).
¨
KD har idag gjort tänkvärda och kloka ställningstaganden i klimat- och energifrågan. Några invändningar finns dock (DN debatt: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=569 ).
Att häva nybyggnadsförbudet för nya reaktorer är naturligtvis ett minimikrav för en verklighetsanknuten och politiskt trovärdig svensk klimatpolitik. Det går inte att hävda mål att minska växthuseffekten med 80-90 procent till 2050, samtidigt införa elbilar, behålla konkurrenskraftiga elpriser för hushåll och industri utan att minst ersätta de tio reaktorer som Sverige idag har.
Alternativet hotar försörjningstryggheten och skulle leda till import av el genererad från kol eller fossilgas, och högre elpriser.
Vi ska dock inte ta ut segrar i förskott att centern ändrat sig, även om det vore fantastiskt bra för Sverige. Centerpartister förhandlar med minst en räv bakom varje öra, och Ola Alterås (C) positivt avvaktande kommentar till KD-utspelet är för rävaktigt för att vara sant.
KD chansar dock när partiet anger den tid som står till buds till 20 år till dess stängning av reaktorer börjar. Om man inte vill ta risker med ekonomi och säkerhet anbefalls åren 2020-2025 som pensionering av de fyra äldsta reaktorerna, dvs. om 11 - 16 år. Att dra ut på tiden längre stämmer knappast med deras ekonomiska livslängd, som är kortare än den tekniska, och att dra ut på tiden är inte heller önskvärt ur säkerhetssynpunkt. Nya reaktorers grundkonstruktion är säkrare än dagens.
Nya reaktorer uppförs på samma platser som dagens reaktorer finns. Det finns utrymme reserverat.
Vindkraften bör inte byggas ut med statligt stöd, som certifikatsystemet, bortom kapaciteten 10 TWh/år, som accepteras av FP. Denna utbyggnad innebär en femdubbling av dagens produktion på strax under 2 TWh/år vindkraft.(Kd vill gå till 20 TWh/år till 2020.) Att bygga mer än 10 TWh vindkraft blir orimligt dyr el för små- och medelstora företag, och för hushållen.
En så stor utbyggnad kommer dessutom att leda till hårda konflikter med lokalbefolkningen som mycket sällan accepterar parker med vindkraft på grund av miljöstörningar och intrång, men som kan ha svårt att hävda sig och stå emot vindkraftföretagens tryck på kommunerna. Det gäller dessvärre ofta resurssvaga människors liv och miljö i havsbandet, på fjället, och på landsbygden.
En bättre metod är att satsa på energieffektivisering, vilket stämmer bättre med villkoren i en marknadsekonomi, ger inga miljöstörningar, och sannolikt betydligt större klimateffekt.
Med sitt nonsensprat om att sluta med svensk kärnkraft utan att det får negativa effekter för klimatet (se nedan) har Mona Sahlin förverkat all trovärdighet när det gäller socialdemokraternas klimatpolitik. Hon skulle dessutom undergräva Sveriges försörjningstrygghet med sin politik när det gäller elenergi, hon skulle ju lägga landets energitillförsel i händerna på exportörer till Sverige av kol- och gasbaserad el (från 2020-talet), och även bädda för högre elpriser för både hushåll och företag.
**************************************
"Sahlin sågar kärnkraft
Mona Sahlin är kritisk till den tilltagande tilltron till kärnkraft inom alliansregeringen.
- Jag är övertygad om att framtiden för svensk energipolitik inte heter kärnkraft. Jag är också övertygad om att kampen mot klimathotet är oändligt mycket mer bråttom än att satsa på att bygga ny, dyr kärnkraft, som också dröjer väldigt länge, sade hon vid en pressträff i Västerås på lördagen.
- Min energipolitik handlar om att i dag få fram mer alternativ energi, mer förnybara energikällor, mer biobränsle, mer vindkraft. Jag har lärt mig mycket av Finland, hittills är deras reaktor tre år försenad och 60 procent dyrare. Svensk industri behöver besked i dag om hur man får fram konkurrenskraftig el, och det är inte att stå och vänta på att bygga kärnkraft om många år.
Kristdemokraternas förslag om att byta ut gamla reaktorer mot nya, ger hon inte mycket för.
- Jag känner mig säker på att vi ska byta ut befintliga reaktorer mot förnybar el i den takt vi får fram den, precis som vi gjorde med Barsebäck, sade Sahlin." (TT telegram den 31/1 2009).
tisdag 27 januari 2009
Vämjeligt och enfaldigt. Om domkyrkoförsamlingens i Luleå inställda minnesstund för Förintelsens offer.
Den 27 januari 1945 öppnades utrotningslägret Auschwitz portar av Röda Armén. Omvärlden såg för första gången den fulla vidden av vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit.
Över hela Sverige anordnas den 27 januari varje år manifestationer för Förintelsens offer. Men i Luleå hålls inte den årliga gudstjänsten på minnesdagen. Domkyrkoförsamlingen beslöt att ställa in på grund av kriget i Gaza. Prästen Bo Nordin uppger till Sveriges Radio Norrbotten att det "känns obekvämt".
- "I det här läget, då kriget i Gaza gett oss alla stor sorg och upptagenhet, kan det kännas konstigt med en stor högtid om Förintelsen", säger Bo Nordin. Tyvärr finns det fler i vårt land som resonerar lika vämjeligt, historielöst, och obetänksamt som domkyrkoförsamlingen i Luleå.
Förintelsens offer har inget att göra med den tragiska konflikten mellan Israel och Hamas.
Sex miljoner judar mötte sitt öde i nazisternas dödsläger. Två miljoner polacker avrättades. Hundratusentals funktionshindrade och romer dödades. Tusentals Jehovas vittnen och homosexuella mördades. En och en halv miljoner judar mördades i Ukraina utan att kommit till något läger. Talen och ondskan är ofattbar. Genom att minnas dessa människor och tala och skriva om dem motverkar vi att de reduceras till tal i en makaber statistik. Det är alla dessa offer som vi väljer att hedra den 27 januari.
Att kritisera regeringens i staten Israel politik är en sak - anse att det fruktansvärda kriget i Gaza skulle upphäva behovet av att högtidligen minnas Förintelsens offer är något annat. Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är enfaldigt och leder farligt fel politiskt. Det innebär att antisemitismen lätt drar på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar i allmänhet - levande, döda, förintade, eller ofödda - skulle ha del i det som händer i Israel. Ett obetänksamt och sorgligt feltänk. Kanske mångas protester idag även mot luelåprästernas hållning väcker människor till besinning och urskiljning.
Sedan kriget i Gaza bröt ut har antalet hot och attentat mot judar ökat i Sverige. Vårt land är inte riktigt tryggt för judar. Den Judiska församlingens lokaler i Helsingborg har antänts vid två tillfällen. I mitten av januari utsattes Kapellet på gamla judiska begravningsplatsen i Malmö för ett brandattentat. Polisen rubricerar händelserna som "grov mordbrand". En judisk demonstration i Malmö utsattes för attacker häromdagen.
Det har sällan varit viktigare att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer än 2009. Vi säger "aldrig mer", men som dessa attentat visar kan vi inte ta demokratin för given. Utan kunskap om Förintelsen kan vi aldrig förstå bakgrunden till vår tids händelser.
De dröjde inte många decennier efter att ekot från nazistiska stöveltramp där tystnat förrän människor i Jugoslavien mödade varandra i "etnisk rensning". Omvärlden såg alltför länge på. I Rwandas slaktades 800 000 människor av "fel" stam brutalt på mindre än 100 dagar. Omvärlden såg på. I Sudans Darfur pågår ett folkmord där hudfärgen spelar stor roll för mördandet. 300 000 har dödats och två miljoner har fördrivits från sina hem. Omvärlden ser fortfarande på.
Förintelsens tragedi minskar inte över tiden. Den dag vi väljer bort att inte minnas, som domkyrkoförsamlingen i Luleå, ökar risken för att det fruktansvärda händer igen. Den polske författaren och juden Isaac Bashevis Singer skriver om Förintelsen: "Vi får aldrig glömma att det var tigande och anpassliga människor som beredde väg för barbariet". Vi ska fortsätta att minnas offren för Förintelsen. Och annan etnisk rensning. Om inte banar vi väg för barabariet - igen.
(I samarbete med Birgitta Ohlsson, fp-ledamot i riksdagen.)
Över hela Sverige anordnas den 27 januari varje år manifestationer för Förintelsens offer. Men i Luleå hålls inte den årliga gudstjänsten på minnesdagen. Domkyrkoförsamlingen beslöt att ställa in på grund av kriget i Gaza. Prästen Bo Nordin uppger till Sveriges Radio Norrbotten att det "känns obekvämt".
- "I det här läget, då kriget i Gaza gett oss alla stor sorg och upptagenhet, kan det kännas konstigt med en stor högtid om Förintelsen", säger Bo Nordin. Tyvärr finns det fler i vårt land som resonerar lika vämjeligt, historielöst, och obetänksamt som domkyrkoförsamlingen i Luleå.
Förintelsens offer har inget att göra med den tragiska konflikten mellan Israel och Hamas.
Sex miljoner judar mötte sitt öde i nazisternas dödsläger. Två miljoner polacker avrättades. Hundratusentals funktionshindrade och romer dödades. Tusentals Jehovas vittnen och homosexuella mördades. En och en halv miljoner judar mördades i Ukraina utan att kommit till något läger. Talen och ondskan är ofattbar. Genom att minnas dessa människor och tala och skriva om dem motverkar vi att de reduceras till tal i en makaber statistik. Det är alla dessa offer som vi väljer att hedra den 27 januari.
Att kritisera regeringens i staten Israel politik är en sak - anse att det fruktansvärda kriget i Gaza skulle upphäva behovet av att högtidligen minnas Förintelsens offer är något annat. Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är enfaldigt och leder farligt fel politiskt. Det innebär att antisemitismen lätt drar på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar i allmänhet - levande, döda, förintade, eller ofödda - skulle ha del i det som händer i Israel. Ett obetänksamt och sorgligt feltänk. Kanske mångas protester idag även mot luelåprästernas hållning väcker människor till besinning och urskiljning.
Sedan kriget i Gaza bröt ut har antalet hot och attentat mot judar ökat i Sverige. Vårt land är inte riktigt tryggt för judar. Den Judiska församlingens lokaler i Helsingborg har antänts vid två tillfällen. I mitten av januari utsattes Kapellet på gamla judiska begravningsplatsen i Malmö för ett brandattentat. Polisen rubricerar händelserna som "grov mordbrand". En judisk demonstration i Malmö utsattes för attacker häromdagen.
Det har sällan varit viktigare att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer än 2009. Vi säger "aldrig mer", men som dessa attentat visar kan vi inte ta demokratin för given. Utan kunskap om Förintelsen kan vi aldrig förstå bakgrunden till vår tids händelser.
De dröjde inte många decennier efter att ekot från nazistiska stöveltramp där tystnat förrän människor i Jugoslavien mödade varandra i "etnisk rensning". Omvärlden såg alltför länge på. I Rwandas slaktades 800 000 människor av "fel" stam brutalt på mindre än 100 dagar. Omvärlden såg på. I Sudans Darfur pågår ett folkmord där hudfärgen spelar stor roll för mördandet. 300 000 har dödats och två miljoner har fördrivits från sina hem. Omvärlden ser fortfarande på.
Förintelsens tragedi minskar inte över tiden. Den dag vi väljer bort att inte minnas, som domkyrkoförsamlingen i Luleå, ökar risken för att det fruktansvärda händer igen. Den polske författaren och juden Isaac Bashevis Singer skriver om Förintelsen: "Vi får aldrig glömma att det var tigande och anpassliga människor som beredde väg för barbariet". Vi ska fortsätta att minnas offren för Förintelsen. Och annan etnisk rensning. Om inte banar vi väg för barabariet - igen.
(I samarbete med Birgitta Ohlsson, fp-ledamot i riksdagen.)
söndag 25 januari 2009
Pumplagen. Medborgarens list övergår politikernas förstånd.
Energi- och jordbrukspolitik är två av hävd oförnuftiga politikområden. Kombinerade blir det stolligt. Så är det med den s.k. pumplagen. I valet mellan ingen (0) mack i bygden och en (1) mack föredrar riksdagsmajoriteten ingen mack alls. Men kloka gräsrötter slår tillbaka mot den politiska eliten (exklusive Folkpartiet som inte vill ha någon utvidgad pumplag). Mackägare Roger Bergdahl i Korpilombolo visar vägen. Han vill ha kvar sin mack, liksom dem som bor i samhället. Klurig civil olydad är metoden.
Vanlig ved kan användas för att uppfylla pumplagens krav att små mackägare ska tillhandhålla förnybart bränsle. Att det på landsbygden införskaffas gengasbilar är ju lika troligt som etanoldrivna bilar (se text nedan).
Bakgrund
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år.
Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.
De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu har att ta ställning till.
Klurig folklig lösning på etanolkravet.
Så här har Roger Bergdahl i Korpilombolo löst dilemmat (citat från Norrländska Socialdemokraten den 23/1 http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4383932):
"Mackägaren Roger Bergdahl i Korpilombolo har hittat lösningen på etanolkravet.
Han erbjuder kunderna helt enkelt en vedsäck som förnybart bränslealternativ.
- En kund har lovat konstruera en gengasbil, säger Bergdahl klurigt. [Genom att montera på ett gengasaggregat -- en enkel teknik som allmänt användes i Sverige under 2a världskriget -- kan man köra bil på förgasad ved.]
Många små mackägare hade hoppats på att regeringen skulle upphäva det sista steget i pumplagen som innebär att de bensinstationer som säljer mer än 1 000 kubikmeter motordrivmedel också måste kunna erbjuda minst en typ av förnybart drivmedel.
NSD har tidigare berättat om att många mackägare i glesbygden kan komma att tvingas slå igen på grund av detta. Enligt Svensk Bensinhandel kostar det minst 250 000 kronor att investera i utrustning för att sälja alternativa drivmedel och det har inte de små mackägarna råd med.
Ingen efterfrågan
- Dessutom är det ju ingen efterfrågan på dessa produkter, säger Roger Bergdahl som är ende bensinhandlaren i Korpilombolo med omnejd.
- I byn bor 500 personer men om man räknar hela närområdet rör det som om 1 000 personer. Närmaste mack förutom min, finns i Pajala fem mil bort.
Förutom privatbilisterna finns många entreprenörer i området.
- Bland annat sex skogsmaskinsföretag, men också andra. Dessutom snurrar hemtjänsten med sina bilar, sex stycken som kör 20 mil per dag, säger Roger Bergdahl.
"Magiska gränsen"
Den 1 mars träder det sista steget i i pumplagen i kraft. Och än klarar sig Roger Bergdahl eftersom han ligger just under 1 000 kubikmeter.
- Under 2008 sålde jag 835 kubikmeter, men jag har ökat försäljningen under senare år och kan snart komma upp till den magiska gränsen.
Han har dock hittat lösningen på problemet:
- Jag kommer tillhandahålla ved som förnybart drivmedel. Det står ingenting i lagen om vilken typ av bränsle det måste vara och jag satsar på gengasdrivna fordon, säger Roger Bergdahl och klurar med ögonen.
Väntar på första gengasbilen
Han anser att kundunderlaget i Korpilombolo för både etanol- och gengasdrivna fordon är minimalt.
- Jag väntar på den första gengasbilen.
Bara i Pajala kommun finns nio små stationer, men ingen av dessa säljer över 1 000 kubikmeter.
- Vi kommer samla alla mackägare till ett möte i Tärendö den 28 januari och dryfta deras problem. Min önskan är att volymen i pumplagen ska höjas till 2 000 kubikmeter. Viktigt är också transportfrågan, det vore önskvärt att mackägarna kunde använda samma transportör. Skulle även önska en uppgörelse med bankerna om att kunderna betalar uttagsavgifterna när de tankar med kort, säger Jan-Erik Blomqvist, vd för Pajala Utveckling AB."
Vanlig ved kan användas för att uppfylla pumplagens krav att små mackägare ska tillhandhålla förnybart bränsle. Att det på landsbygden införskaffas gengasbilar är ju lika troligt som etanoldrivna bilar (se text nedan).
Bakgrund
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år.
Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.
De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu har att ta ställning till.
Klurig folklig lösning på etanolkravet.
Så här har Roger Bergdahl i Korpilombolo löst dilemmat (citat från Norrländska Socialdemokraten den 23/1 http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4383932):
"Mackägaren Roger Bergdahl i Korpilombolo har hittat lösningen på etanolkravet.
Han erbjuder kunderna helt enkelt en vedsäck som förnybart bränslealternativ.
- En kund har lovat konstruera en gengasbil, säger Bergdahl klurigt. [Genom att montera på ett gengasaggregat -- en enkel teknik som allmänt användes i Sverige under 2a världskriget -- kan man köra bil på förgasad ved.]
Många små mackägare hade hoppats på att regeringen skulle upphäva det sista steget i pumplagen som innebär att de bensinstationer som säljer mer än 1 000 kubikmeter motordrivmedel också måste kunna erbjuda minst en typ av förnybart drivmedel.
NSD har tidigare berättat om att många mackägare i glesbygden kan komma att tvingas slå igen på grund av detta. Enligt Svensk Bensinhandel kostar det minst 250 000 kronor att investera i utrustning för att sälja alternativa drivmedel och det har inte de små mackägarna råd med.
Ingen efterfrågan
- Dessutom är det ju ingen efterfrågan på dessa produkter, säger Roger Bergdahl som är ende bensinhandlaren i Korpilombolo med omnejd.
- I byn bor 500 personer men om man räknar hela närområdet rör det som om 1 000 personer. Närmaste mack förutom min, finns i Pajala fem mil bort.
Förutom privatbilisterna finns många entreprenörer i området.
- Bland annat sex skogsmaskinsföretag, men också andra. Dessutom snurrar hemtjänsten med sina bilar, sex stycken som kör 20 mil per dag, säger Roger Bergdahl.
"Magiska gränsen"
Den 1 mars träder det sista steget i i pumplagen i kraft. Och än klarar sig Roger Bergdahl eftersom han ligger just under 1 000 kubikmeter.
- Under 2008 sålde jag 835 kubikmeter, men jag har ökat försäljningen under senare år och kan snart komma upp till den magiska gränsen.
Han har dock hittat lösningen på problemet:
- Jag kommer tillhandahålla ved som förnybart drivmedel. Det står ingenting i lagen om vilken typ av bränsle det måste vara och jag satsar på gengasdrivna fordon, säger Roger Bergdahl och klurar med ögonen.
Väntar på första gengasbilen
Han anser att kundunderlaget i Korpilombolo för både etanol- och gengasdrivna fordon är minimalt.
- Jag väntar på den första gengasbilen.
Bara i Pajala kommun finns nio små stationer, men ingen av dessa säljer över 1 000 kubikmeter.
- Vi kommer samla alla mackägare till ett möte i Tärendö den 28 januari och dryfta deras problem. Min önskan är att volymen i pumplagen ska höjas till 2 000 kubikmeter. Viktigt är också transportfrågan, det vore önskvärt att mackägarna kunde använda samma transportör. Skulle även önska en uppgörelse med bankerna om att kunderna betalar uttagsavgifterna när de tankar med kort, säger Jan-Erik Blomqvist, vd för Pajala Utveckling AB."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
