Industriavtalet har hyfsad chans bli klokt. Men inte för kvinnor.

Industriavtalet bör ha hyfsad chans att även i efterhand framstå som klokt för båda parter. En joker i avtalet är dock kronkursen för exportindustrin.

För att de kommande åren uppnå ekonomisk balans mellan Nord- och Sydeuropa måste en makroekonomisk anpassning ske inom Europa. För Sveriges del innebär det nu en starkare kronkurs. Parterna verkar ha tagit höjd för detta i avtalet både med lönenivån och nya övertidsregler och flexibilitet vid förläggning av arbetstiden.

Bra men otillräckligt för kvinnor.

Att kvinnor prioriterats något genom att t ex tekoanställda får något litet mer i lönehöjning än övriga är bra - om än synnerligen otillräckligt ur jämställdhetssynpunkt.

Som bekant är män sämre än kvinnor med att ta ut föräldraförsäkring. I avvaktan på lika uttag blir därför förbättringen av föräldraförsäkringen i avtalet bra främst för kvinnor, dvs. att arbetsgivaren till viss del fyller upp med extra pengar i sex månader.

Eländet på Cypern är faktiskt inte EU:s fel. Det är det demokratiskt styrda Cyperns eget fel!

(Artikel publicerad i Dagens Industri den 26 mars 2013.)
Den som är satt i skuld är inte fri. Cyperns politiker är därför inte fria att göra som de vill. Är man som Cypern EU-medlem ställer dock andra upp för en. Landet får nu nödlån av andra EU-länder, vars demokratiskt valda ministrar har att bestämma sådana villkor som kan accepteras av deras väljare. För Finland, Nederländerna och Tyskland ska lånevillkoren för Cypern godkännas i respektive nationellt parlament.

Cyperns politiker vidtar nu kraftfulla åtgärder så att landet kvalificerar sig för 10 mdr i eurolån från EU:s kriskassa. Åtgärderna betalas främst av större insättare, dvs. med mer än 100 000 euro på kontot, i landets två största banker. Kontoinnehavarna - fler ryssar än cyprioter? - får se sina insättningar skrivas ned, eller omvandlas till ägande i en problemtyngd bank. Småsparares insättningar ska dock skyddas, liksom pensionsfonder. Tidigare parlamentsbeslut innebär att dessa åtgärder redan fått grönt ljus av parlamentet. Grekcyprioterna drabbas därtill av skattehöjningar. Privatiseringar genomförs. En husprisbubbla är punkterad.

Vad gick snett?

Cypern har varit en banksektor med ett land snarare än tvärtom Regeringarna har under lång tid systematiskt uppmuntrat framväxten av en banksektor med insättningar som var 8-9 gånger landets BNP och med utlåning som varit ca 100 gånger större (2011). Av utlåningen var en stor del - ca 160 procent av BNP - till grekiska låntagare. Recessionen i Grekland och grekiska skuldnedskrivningar slog hårt mot de utlånande cypriotiska bankerna.

Att man på Cypern har haft inlåningsräntor på 5-7 procent, men övriga EU har haft väsentligt lägre återspeglade att insättningar på Cypern har varit mer riskfyllda än på annat håll i EU. Det kan inte ha varit obekant för cyprioter och ryssar som gynnats och placerat stora summor i öns banksystem.

Det som stuckit i ögonen på omvärlden har varit att Cyperns "affärsmodell" innehöll låga skatter och rollen som tummelplats för skatteundandragande och tvätta pengar med skumt ursprung. Uppbyggnaden av affärsmodellen har pågått under minst två decennier. Den har medfört flera välbetalda cypriotiska jobb och en köpstark utländsk koloni av framför allt ryssar.

Myndigheter i andra länder och internationella organisationer har haft ögonen på Cyperns affärsmodell länge, och inte minst efter 11 september-angreppen i New York 2001. Då vände USA:s regering i sin syn på skatteparadis och risk för pengatvätt och krävde kontroller och avtal om insyn.

Nu är rimligen denna affärsmodell på Cypern stendöd. Banksektorn blir mer normal och ryssarna och deras pengar flyttar.

Men vart ska nu oligarker och andra placera och tvätta sina skumma pengar? Redan lär schweiziska, lettiska och tyska bankföreträdare ha hört av sig till ryska kapitalister på Cypern (Financial Times den 24/3).

Detta ställer inte minst Sverige inför ett problem: hur stoppar vi ryska bulvanbanker som vill syssla med skatteundandragande och pengatvätt från att skjuta upp som svampar ur jorden i Baltikum - vårt närområde! - eller etablera sig i Östeuropa? Någonstans ska ju pengarna från Cyperns nedklippta banker ta vägen.

De i omvärlden som kritiserar dagens tuffa åtgärder på Cypern måste fråga sig varför ingen ingrep tidigare? Varför gjorde inte andra EU-länder, EU-kommissionen, IMF, och ECB något när Cypern byggde ut sin äventyrliga och litet skumma "affärsmodell", trots dess risker och medvetna utmaning av andra länder?

Men mot äventyrligheter och vanskötsel i en demokratiskt styrd EU-medlem, som Cypern, kan inte andra EU-länder göra så mycket med dagens brist på gemensam banktillsyn, brist på gemensamma krishanteringsregler, brist på bitande överstatliga regler om ansvar för insättargaranti, mm.

För mig bjuder logiken i samarbetet att EU-kommissionen och andra EU-länder bör få de nödvändiga, demokratiska, mer överstatliga befogenheterna för att hindra bl a nya Cypern-fall. Det är bland annat detta som de pågående förhandlingarna om EU:s bankunion bör handla.

Inte minst fallet Cypern lär oss att Sverige bör sluta stoltsera med att vilja vara bromskloss i detta europeiska förbättringsarbete.

Carl B Hamilton, ledamot, riksdagens finansutskott och EU-nämnd (FP)

Cypern, Europa, ansvaret och åtgärderna

Det är svåröverskådligt med de olika finansieringsförslag för att lösa Cypernkrisen som nu läggs fram. De saknar ofta prislappar och närmare detaljer. Men Cyperns grundproblem är inget nytt: Den som är satt i skuld är inte fri.

När man läser media och tar del av våra etermedia får man lätt intrycket att krisens klocka startade samtidigt med att korrespondenterna landade i Cypern, och att omvärlden med odemokratiska beslut nu drabbar vanligt folk utan förståelse för den lille mannen och kvinnan på Cypern. Men klockan startade för decennier sedan.

Under lång tid har Cyperns demokratiskt valda regeringar systematiskt byggt upp en mycket stor banksektor med insättningar som idag är 8-9 gånger landets BNP. Cypern är en banksektor med ett land snarare än tvärtom, på samma sätt som Island före dess krasch. Affärsmodellen innehåller låga skatter och rollen som tummelplats för skatteundandragande samt möjligheten att tvätta pengar med skumt ursprung och allmänt slapp kontroll av polis samt svaga underkapitaliserade och lågt bemannade kontrollmyndigheter.

Att man på Cypern har haft inlåningsräntor på 5-7 procent, men övriga EU har haft blygsamma 0-2 procent återspeglade att insättningar på Cypern varit mer riskfyllda än på annat håll i EU. Det kan inte ha varit obekant för cyprioter och ryssar.

Uppbyggnaden av denna affärsmodell har pågått under minst två decennier. Den har medfört många cypriotiska jobb, höga inlåningsräntor och en köpstark utländsk koloni av framför allt ryssar.

Myndigheter och internationella organisationer har haft ögonen på Cyperns affärsmodell länge, och inte minst efter 9/11 angreppen i New York 2001 när USA vände i fråga om kontroll av skatter och pengatvätt internationellt.

De som kritiserar dagens förslag till åtgärder ryckte inte ut tidigare. Kritiken bör kanske vara att omvärlden inte ingripit tidigare - dvs. EU-länder/kommissionen, IMF, ECB osv.-- och mer bestämt.

Men mot en demokratiskt styrd EU-medlem som Cypern kan inte andra EU-länder göra så mycket. Bör EU-kommissionen och andra EU-länder få de nödvändiga överstatliga befogenheterna? Hur ska de reglerna i så fall beslutas och genomdrivas?

Det demokratiskt valda parlamentet och regeringen på Cypern har gått långt för att slå vakt om sitt lands "affärsmodell", trots dess risker och medvetna utmaning av andra länder. Det är inte omvärlden - utom Ryssland och Ukraina - som önskat den cypriotiska affärsmodellen, utan tvärtom.

Då är frågan: ska man när det blir kris i ett EU-land som Cypern utkräva ansvar av de nationella demokratiska institutionerna? Naturligtvis. Det blir en konstig demokratrisk värld vi ska leva i om - när det blir kris som påverkar omvärlden - ansvaret regelmässigt ska läggas utanför landet. Det är lätt att förstå att (inkompetenta?) inhemska beslutsfattare vill lägga ansvaret annorstädes men varför blir medias roll i dramaturgin att oftast att ställa upp på bilden att kriser och äckliga motåtgärder är främst omvärldens ansvar att hantera och ansvara för?

Varför skulle andra EU-länder eller ECB och IMF rädda den instabila cypriotiska affärsmodellen? Det vore bra om den trimmas till normaleuropeisk modell!

Nu ställer faktiskt - som bekant? - andra EU-länder, ECB och IMF upp för Cypern. Andra i EU tycker dock att det var oklokt att kräva att småsparare ska ställa upp med konfiskerade besparingar för att hjälpa Cyperns banker, och att det likaså vore oklokt att konfiskera pensionsfonder för detta syfte.

Men, om nu de demokratiskt valda företrädarna för Cypern vill acceptera okloka åtgärder, hur långt ska vi andra gå för att hindra dem? Vem vet, kanske de cypriotiska politikerna ville tillmötesgå och skydda oligarkerna för att behålla deras pengar i landet - och därmed affärsmodellen - och det var därför de ville konfiskera även småsparares pengar i någon slags solidaritet med behandlingen av de mäktiga oligarkernas pengar?

                                                                       ***

Det finns en parallell:

Vem är skyldig finansiera expansiv finanspolitik? När det som så ofta i krisens Europa ställs krav på en expansiv finanspolitik saknas resonemang när det är omvärldens skyldighet att ställa upp för att kompensera för de fel som demokratiskt valda nationella parlament och regeringar har begått i det förgångna, kanske under årtionden. Vilka kriterier bör gälla?

Jag har inte hört någon av dem som i Sverige regelmässigt förespråkar en expansiv politik i Europa också argumentera för att svenska skattebetalare bör ställa upp med lån eller garantier för att finansiera en sådan politik. Det ansvaret - att säga B när man krävt A - nämns varken av oppositionen - t ex EU-ansvariga expansionisterna Marie Granlund (S), Ulf Holm (MP) eller Jonas Sjöstedt (V) - eller av media.

Det är istället Tyskland som ska ställa upp. Men varför inte Sverige, som har en väl så stark ekonomi som Tyskland?

Mitt svar är att vi inte ska ställa upp annat än undantagsvis och med bilaterala lån, eftersom något annat inte vore rättvist, men i motsats till andra tror jag en villkorslös expansiv finanspolitik vore mycket oklok.

Det andra problemet - dock inte för mig - är att de som förespråkar en euroepisk expansiv finanspolitik i allmänhet är helt emot fler inslag av överstatligt beslutsfattande när det gäller ekonomi och skatter. Gärna en expansiv politik finansierad av andra länder än Sverige, och utan EU-gemensamma beslut, är melodin. De resonemangen hänger dock inte ihop.

Och - till sist - hur stoppar vi nu ryska bulvanbanker från att skjuta upp som svampar ur marken i Baltikum - vårt närområde! - och Östeuropa för att ta över från Cypern de nedklippta cypriotiska bankernas halvskumma och skatteundandragande verksamhet?

Sverige bör tillhöra Europas kärna!

Sverige bör inte bli en randstat och bör därför inte följa David Cameron och brittiska konservativa partiets europapolitik. (Artikel publicerad på DN-debatt webb den 5 mars 2013.) Fem ledande EU-debattörer kräver besked från partierna om Sverige ska följa David Cameron och de brittiska konservativas EU-politik (2 mars 2013). Camerons parti vill fokusera på deltagande i EU:s inre marknad men ger upp alla tankar på att vara med i EUs fördjupade samarbete på andra områden, inklusive åtgärderna för att rätta till bristerna och få eurosamarbetet att fungera stabilt och ansvarsfullt. Sverige bör definitivt inte följa Cameron och de brittiska konservativa. Vi liberaler vill att Sverige istället skall tillhöra kärnan i Europa. Det blir huvudtemat för oss inför Europarlamentsvalet nästa år. Sverige bör i sinom tid införa euron som valuta, vilket bl a Polen, Lettland och Litauen, sannolikt även Danmark, kommer att göra så snart krisen är genomriden och de nya institutionerna och regelverken införda och testade.   Redan idag är Sverige som fisken i vattnet, genom Carl Bildt, med i EU:s alltmer samordnade utrikes- och försvarspolitik. Sverige står för ordning och reda i budgetfrågor och ekonomisk politik och kan ge fortsatt viktiga bidrag i EU:s arbete med skarpare mer samordnade budgetprocesser och finansiella reformer. Sverige bör självklart vara med till hundra procent för att riva ner fler av de många återstående hindren som finns på den inre marknaden. Klimatfrågorna, lika självklart, kan bara lösas genom gränsöverskridande samarbete. Regionalpolitiken bör effektiviseras och göras mer modernt fokuserad. En avgörande förutsättning för att lyckas med allt detta är dock att Sverige faktiskt deltar helhjärtat i Europas kärna och strävar efter, och tar ansvar för, att förbättra Europasamarbetet. Sverige har ett starkt intresse av att Europa och euroländerna löser sina problem skyndsamt, kraftfullt och uthålligt. Först då, genom euroländernas åtgärder, skyddas också Sveriges löntagares, pensionärers, företags och offentliga sektors ekonomiska stabilitet och tillväxt. Vi vill understryka att Sverige bör ha stor förståelse för euroländernas behov av att vidta en rad genomgripande och fördjupande åtgärder för att säkra stabilitet och tillväxt i det fortsatta eurosamarbetet. Att dessa stabiliserande åtgärder för euroområdet blir framgångsrika är ett starkt svenskt intresse vilket understryker att vi bör vara med i det förhandlingsarbetet konstruktivt och engagerat. För perioden till dess Sverige söker inträde i den gemensamma valutan ställer vi två krav på euroländerna. För det första att ett fördjupat eurosamarbete inte får leda till ekonomisk slutenhet hos euroländerna som skulle kunna skada icke-euroländer – särskilt vad gäller den inre marknaden och den finansiella integrationen, och, för det andra, att ett fördjupat samarbete mellan euroländerna alltid skall vara öppet för ute-länder som så önskar att ansluta sig till vid en senare tidpunkt. Carl B Hamilton, riksdagsledamot FP, ekonomisk-politisk talesmanOlle Schmidt, europaparlamentariker FP, ledamot av ekonomiska och monetära utskottet

EU och "full sysselsättning": Socialdemokraterna talar med dubbel tunga!

Tvärt emot vad Socialdemokraterna påstår är dess sysselsättningspolitik inte europeisk utan i högsta grad nationalistisk. Att de vill använda EU-samarbetet för full sysselsättning saknar grund i deras förda politik. Det skriver Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) i replik till Stefan Löfven (S) och Magdalena Andersson (S).

 

(Artikel publicerad på Europaportalen 18/2 2013.)

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven och ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson presenterade nyligen ”ramarna för vår Europapolitiska linje inför vår partikongress” (Dagens Industri den 8/2).

Dessa ramar är en pyttipanna av olika kort- och långsiktiga frågor. Dock, den första, och därmed prioriterade, punkten är att ”EU ska vara en union för full sysselsättning.”

Men det påståendet stämmer inte med socialdemokraternas faktiskt förda politik på sysselsättningsområdet. Den är inte europeisk utan istället i högsta grad nationalistisk. Varje förslag om att t ex flytta beslutskompetens när det gäller jobbpåverkande politik från medlemsländerna till EU-nivån är Socialdemokraterna tydligt och konsekvent emot när frågorna kommer upp i riksdagens utskott och EU-nämnd.

Det finns för en regering grovt sett fyra verktyg i jobbpolitiken att använda sig av:

Penningpolitiken (räntepolitiken): Socialdemokraterna är emot att Sverige går med i ECB och euron och därmed även emot att Sveriges riksbankschef i ECBs styrelse skulle kunna påverka den europeiska centralbankens räntepolitik genom att informera om t ex konjunkturläget i Sverige och övriga Norden.

Finanspolitiken: Tanken – som bland annat f. partiledaren Ingvar Carlsson drev som argument inför EU-medlemskapet på 1990-talet – att man genom EU på europeisk nivå skulle kunna motverka arbetslöshet genom en samordnad expansiv europeisk finanspolitik är dagens Socialdemokrater helt emot.

Tvärtom är Socialdemokraterna i riksdagen ytterst noga att det inte får överlämnas någon beslutskompetens i den ekonomiska politiken från riksdagen till något EU-organ eller till andra medlemsländer. Därtill är Socialdemokraterna noga med att Sverige inte får bindas av rekommendationer, synpunkter eller fakta framförda av andra medlemsländer eller av EU-kommissionen. Socialdemokraterna står i riksdagen konsekvent, och utan att hymla med saken, för en tydligt nationalistisk motiverad och utformad finanspolitik. Unionen ges ingen finanspolitisk roll för full sysselsättning.

Arbetsmarknadspolitiken: Socialdemokraterna bevakar också ytterst noga att ingen annan inom EU – Kommissionen eller andra medlemsländer – ges något som helst inflytande över regerings- och riksdags beslut rörande arbetsmarknaden, svensk lönebildning eller arbetsmarknadsparternas roll. Sådana gemensamma beslut skulle naturligtvis förbättra sysselsättningen.

Ungdoms- och yrkesutbildning: På detta politikområde är EU-samarbetet av icke-bindande karaktär. Medlemsländerna ska lära av varandras goda exempel och utbyta erfarenheter. Socialdemokraterna har dock aldrig krävt någon förändring av denna samarbetsmetod till en fastare typ som eventuellt skulle kunna öka sysselsättningen.

Jag tror säkert att Socialdemokraterna vill ha full sysselsättning både i Sverige och i EU, men Löven och Anderssons påstående, och första punkt i Socialdemokraternas EU-politik, att de vill använda EU-samarbetet för full sysselsättning saknar grund i deras faktiskt förda politik.

Tyvärr.

Carl B Hamilton,
ekonomisk-politisk talesperson (FP)

Systemfel bakom problemen med Vattenfall/Nuon, Telia Sonera och SAS.

(Artikel publicerad på SvD webb den 13 februari 2013)

Flygbolaget SAS har tre regeringar, Telia Sonera två regeringar och Vattenfall en regering som dominerande ägare. Staten har i alla tre bolagen har haft problem när det gäller ägarstyrningen. Följden är förluster för skattebetalarna, oklara ansvarsförhållanden och beslutprocesser, och ibland krav på statligt kapitaltillskott.

Svenska Dagbladet Näringsliv har i en rad artiklar granskat Vattenfalls katastrofala köp av det holländska gasbolaget Nuon med förluster på flera tiotals miljarder kronor för skattebetalarna. Hur kan sådant ske, och hur förhindra upprepningar?  Svaret är att det finns ett systemfel. Statligt ägande av konkurrensutsatta bolag leder förr eller senare leder till problem.

 

Skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag.

Sedan decennier har socialdemokrater och vänsterpartisters hållning varit att slå vakt om statligt företagande. Partierna motsätter sig också försäljning av offentligt ägda företag. Det är alltjämt – märk väl! – en grundbult i den socialdemokratiska ”affärsplanen”. Oppositionens KU-anmälningar och kritik av hanteringen av SAS, Telia Sonera och Vattenfall klingar därför något ihåligt. Det är en kritik som träffar S och V:s eget omhuldade system för ägande och investeringar.

Men det går heller inte att förbigå den överraskande artikel som hyllar ”gemensamt” ägande, och som två ledande moderater skrev i december, nämligen gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och finansmarknadsminister Peter Norman. (DN debatt den 16/12 2012).

Författarna är naturligtvis inte emot marknadsekonomi och för planekonomi, men de verkar ha glömt att en avgörande förutsättning för marknadsekonomi är ett starkt och spritt privat ägande av företag, kapitalbildning och investeringar.

Staten och kommunerna (”det gemensamma”) – däremot – är en potentiellt farlig maktgrupp för dem som vill bryta ny mark – bland annat entreprenörer och innovatörer – och som vill konkurrera ut gamla positioner, avvika, eller helt enkelt sköta sina egna angelägenheter utan att be det offentliga om lov. Det gäller beträffande staten men kanske i vardagslivet ännu mera på kommunal nivå.

Vaksamhet på denna punkt är inte minst viktig i ett land som vårt med två dominerande politiska partier, och där ett parti - Socialdemokraterna – samverkar och samfinansierar sig med en annan viktig maktgrupp, LO.

Min kritik grundas alltså inte på att jag befarar att de två moderaterna har några onda avsikter med ”gemensamt” offentligt ägande, utan snarare på en förbluffande politisk aningslöshet om risker och bieffekter av ”gemensamt ägande”. Man kan som liberal aldrig vara neutral eller pragmatisk i frågan om det privata ägandet primat, eller se statligt ägande som en lämplighetsfråga. Sas, Telia Sonera och Vattenfall är bara tre av många illustrativa fall.

Men pragmatism som princip är dessvärre det som Nya moderaterna tydligt förespråkar i ägandefrågan. Kinberg Batra och Norman använder sålunda om och om igen uttrycket ”gemensamt ägande”. Men som alla som kan sin svenska politiska historia vet är det ett utpräglat socialdemokratiskt uttryckssätt. Den ”gemensamma” sektorn har alltsedan Tage Erlanders dagars varit en omskrivning för staten och kommunerna.

”Moderaterna har historiskt positionerat sig som motståndare till gemensamt ägande” skriver Kinberg Batra och Norman. ”Varken ägandet eller eventuella försäljningar [av offentlig egendom] har ett egenvärde. Nya moderaternas slutsats är att ägandet … bör prövas från fall till fall.” … ”Frågan om drift- och ägandeformer bör i sig själv aldrig vara det centrala.”.

Sorry, men här är det omöjligt för en liberal att hålla med de nya moderaterna. Här går liberaler och nya moderater skilda vägar. Och jag har skötsel och förluster i Sas, Telia Sonera och Vattenfall som aktuella stöd för ståndpunkten.

CARL B HAMILTON

ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot (FP), professor

Bitterhet och besvikelse efter EU-budgeten hos (S) och EP

När EU-nämnden i fredags (den 8/2) vid 17.30-tiden i en telefonkonferens fick information från våra förhandlare i Bryssel om utfallet av EU-budgetförhandlingen utbröt den mest griniga stämning jag varit med om i nämnden, och då har jag ändå varit med om hundratals sammanträden.

 

Dåliga förlorare har vi alla hört talas om, men socialdemokraterna uppträdde som dåliga vinnare! Ja, grinig småskurenhet är bara förnamnet.

 

Oppositionen har gång på gång under senaste året ställt sig bakom tidigare förhandlingsmandat, med undantag för SD och möjligen även V. Beträffande det senaste mandatet inför förhandlingen om EU:s långtidsbudget sammanträdde EU-nämnden med statsministern i onsdags (den 6/3; TV-sänt och kan ses här: http://www.riksdagen.se/sv/Utskott-EU-namnd/EU-namnden/Oppna-sammantraden-med-regeringen/Oppet-sammantrade-med-regeringen/?did=H0C220130206os1&doctype=os).

 

När förhandlingen i Bryssel väl drog igång sammanträdde EU-nämnden tre gånger i fredags (den 8/2): kl 03.00 (sic!), kl 08.00 och slutligen kl 17.30.

 

Det faktum att regeringen vid EU-budgetförhandlingen faktiskt nådde längre än de av riksdagen uppställda förhandlingsmålen kunde inte oppositionen – särskilt inte socialdemokraterna – smälta. Istället för att glädjas rasade socialdemokraterna mot förmodade men uppenbart obefintliga formfel i ett föga statsmannamässigt letande efter angreppspunkter. (Exakt vad som sades, och av vem, blir offentligt om två-tre veckor när EUNs stenografiska uppteckningar läggs ut på riksdagens webbplats.)

 

Även om förhandlingsresultatet blev en framgång för Sverige blev det uppenbarligen en stor besvikelse för socialdemokraterna; att resultatet var bra för Sverige gjorde att det var dåligt för socialdemokratiska partiet. I kvällsnyheterna på TV fick vi senare se Magdalena Andersson (S) fylla på med ytterligare småaktighet över att förhandlarna lyckats att med råge uppnå förhandlingsmålen.

 

På tisdag den 12/2 kl 13 är det återrapport från EU-toppmötet i kammaren. Då redogör statsministern för förhandlingen och resultatet. Sedan blir det tillfälle för ledamöterna att ställa frågor och göra kommentarer. Vad kommer socialdemokraterna – åter besviket och bittert? – att säga som de inte redan sagt?
 

Folkpartiet emot sluten EP-omröstning.

Europaparlamentets (EP) ledamöter kommer kanske att rösta om EU-budgeten i en sluten omröstning, dvs. väljarna undanhålls information hur deras valda ombud röstar.

 

En sluten omröstning i budgetfrågan vore ett tecken på att EP inte är vuxet sitt ökade inflytande över bland annat budgeten.

 

Det är lätt att inse att en sedvanlig öppen omröstning gör det svårt för många EP-ledamöter att rösta för sin övertygelse och mot den ståndpunkt som flera av deras länder, regeringar och partier intagit. Men det dilemmat ställs ofta folkvalda inför i riksdagar och kommunala fullmäktigeförsamlingar.

 

Självklart ska inte ledamöter i några parlament kunna dölja hur de röstar i olika sakfrågor. Hur ska annars väljarna kunna utkräva ansvar av dem i debatten och vid nästa val, t ex EP-valet 2014? Om EP beslutar sig för en ordning med sluten omröstning i en sakfråga som budgeten – och det krävs bara att 20 procent av ledamöterna så kräver – undandrar sig ledamöterna kontroll av om de röstar såsom de påstår sig rösta.

 

Följaktligen går folkpartiet liberalernas tre EP-ledamöter emot sluten omröstning:

”- En hemlig omröstning om långtidsbudgeten vore inget annat än en skandal, säger Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen.

- Denna oerhört viktiga omröstning måste hanteras på samma öppna sätt som övriga ärenden i Europaparlamentet. Allt annat vore ju absurt!

- Vi har idag framfört detta till vår liberala gruppledare, Guy Verhofstadt, och uppmanat honom att stå upp för att demokrati och insyn får råda även i detta fall, avslutar Schmidt, Wikström och Paulsen.” (pressmeddelande den 8/2).