Tack Angela! Nu bankunion?

Det var bra att Angela Merkel gav med sig och att akuta åtgärder mot krisstigande räntor tagits.

Genom att underlätta upplåning till krisbanker som kortsiktigt kan stilla ränteoron skapas förhoppningsvis visst utrymme för eftertanke, analys och demokratisk förankring av det långsiktiga projektet bankunion och bättre budgetkontroll i EU.

Kritiken i Sverige mot att diskutera planerna på bankunion och bättre skuldkontroll har varit att de planerna inte attackerat de omedelbara ränteproblemen. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. En förutsättning för Angela Merkel att kunna svänga från Frau Nein till Ja beträffande akuta åtgärder mot höga räntor har varit de långsiktiga planerna på regeländringar som, förhoppningsvis, ska säkra ”ordning och reda i offentliga finanser” i EU-länder. Det vill säga förhindra en upprepning med skuldkriser och återkommande underskottsbudgetering i EU-länder.

Ligger det i Sveriges egenintresse att blockera bättre och mer bindande EU- och euroregler för framtida bankkontroll och nationell budgetkontroll? Självklart inte! Sådana regler, som vi själva hyllar som avgörande bra för Sverige, ska Sverige naturligtvis inte neka andra EU-länder. Det vore ju helkonstigt. I Sveriges egenintresse ligger självklart att uppmuntra andra EU-länder att införa mer bindande regler för ekonomisk styrning, även om det härför krävs ett EU- och eurogemensamt ramverk.

Ingenting är gratis här i livet, och priset för ett bättre ekonomiskt och finansiellt styrt Europa är uppenbarligen ett mer gemensamt och bindande beslutsfattande under tysk handledning. 

Mycket analys och förankringsarbete återstår, men genom toppmötets uppgörelser har EU- och euroländerna fått visst andrum att nu gå vidare med de viktiga långsiktiga frågorna om bättre ekonomisk och finansiell styrning. Jag hoppas att Sverige engagerat, konstruktivt och med positiva förtecken kommer att delta i det arbetet.

Tack Angela för att du tagit inte bara tagit ett nationellt utan även ett europeiskt ansvar. Något för Sverige att tänka vidare på; att kunna lära en läxa av Tyskland och andra i Europa!

Sverige och den europeiska krisen i Europa.

Sverige bör bejaka och aktivt understödja både nu stundande akuta åtgärder mot bankkrisen i EU, och Tysklands och andra betal-länders långsiktiga motkrav på ett ännu mer fördjupat EU-samarbete som ska minska riskerna för bank-, underskotts- och skuldkriser i framtiden. Den tilltagande bankkrisen i EU ställer den europeiska krisen på sin spets. Krisens dynamik avkräver även Sverige besvärliga ställningstaganden. Ska vi medverka till och delta i stundande europeiska lösningar? Eller ska vårt land dra sig upp på Europas läktare, därifrån kommentera krisen, och skjuta egna ställningstaganden på obestämd framtid? Och vems pengar ska vi ta? Även Sveriges?

Den snabba spridningen av bankkrisen måste hejdas. I den frågan finns inga alternativ för Europas politiker och centralbanker - främst ECB. Idag gäller riskerna banker i Grekland, Spanien, Cypern. Portugal och Irland och imorgon Italien, Frankrike, Belgien, tyska delstater, och delar av Östeuropa. Bristen på tilltro och kapitalflykten från flera länder blir snabbt förödande om den fortsätter.

Om bankkrisen inte stoppas fäller banker varandra som brickorna i ett dominospel: Insättare förlorar sina sparade pengar, företag och hushåll får inte låna, kreditmarknader och handel stannar av, affärsavslut omöjliggörs, arbetslöshet och BNP-fall griper omkring sig.

Det hotet kräver akuta motåtgärder på EU-nivå och från bl a Tysklands och ECBs sida. Det finns inget val för dessa - särskilt inte ECB - annat än att pumpa in likviditet till, förhoppningsvis, långsiktigt solventa mottagare som bl. a spanska banker och/eller Spaniens regering.

Att dessa motåtgärder mot krisen vidtas ligger självklart i Sveriges intresse. Därför bör både den svenska regeringen och Riksbanken inte bara recensera andras insatser, utan själva aktivt delta efter måttet av sin förmåga. Aktivitet, inte passivitet! Sverige ska inte dra sig undan till läktarplats!

Detta är den första, akuta, fasen med egentligen ganska enkla ställningstaganden för Sveriges del. Men den längre sikten, då? När Nordeuropas stöd har betalats ut och ECB-brandkåren åkt hem, hur ska det mer långsiktiga skyddet mot bank- och skuldproblem organiseras i Europa?

En bankunion - som det nu mest talas om - bör inkludera alla systemviktiga banker i EU - inte bara dem i euroområdet. En bankunion innebär att enskilda länders banker blir EU-banker. Begreppet spansk/fransk/tysk/svensk etc. bank ersätts av "EU-bank" med EU-lagar, EU-tillsyn, EU-uppbackning vid fallissemang, etc.

Som en del av detta bör en europeisk bankakut inrättas, dvs. en europeisk motsvarighet till Securum av det slag Sverige hade i början av 1990-talet. Banker som ska ha stöd förs över till detta EU-Securum, där deras kreditförluster och brister successivt kan nystas upp under några år. Aktieägarnas aktier bör tas över av EU-Securum till noll-pris. Det kommer att kallas socialisering, och naturligtvis vara kontroversiellt hos Europas finansadel. Efter några år, och efter mödosamma strukturomvandlingar, kommer dessa upprustade banker förhoppningsvis att kunna säljas på marknaden och skattebetalarnas och ECBs utgifter återvinnas, såsom skedde i Sverige.

En fond bör omgående aviseras som backar upp en EU-insättargaranti som förhindrar att bankpanik sprids - dvs. att hushåll och företag ska inte finna det rationellt att rusa till banken och ta ut alla sina pengar. En EU-bankinspektion med mera makt att reglera och övervaka än idag måste rimligen ingå för att länder med pengar, som Tyskland, ska ställa upp.

Nu närmar vi oss pudelns kärna: Vems pengar ska vi ta?

Hur man än vrider och vänder på saken är Tyskland enda landet med tillräckligt pengar till hands. Kineser och andra utsocknes kommer inte med annat än nålpengar. Österrike, Nederländerna, Sverige, Finland och andra välskötta länder kan och bör ställa upp, men deras insatser räcker inte. Det måste bli Tysklands pengar som Europa får ta av.

Det reser många dilemman. Ett av dem gäller även för Sverige.

Ska ett land som skött sig och har ordning i sin ekonomi plikta för sin ordningsamhet genom att få betala till de länder som misskött sig? Ska Tysklands ledare - som med åratals av möda och politisk upplysning har återställt sin ekonomi efter moraset i samband med återföreningen - nu tvingas vända på argumentationen gentemot sina väljare? Ska OECD, IMF, EU-kommissionen m fl, nu rekommendera medlemsregeringar som följt organisationernas tidigare rekommendationer och med blod, svett och valförluster gjort sina länder till överskottsekonomier att svänga om för att hjälpa mer lättfärdiga länder i Sydeuroepa, som kanske struntat i de internationella råden och rekommendationerna?

Jo, det lappkastet går fint att göra i akademiska seminarierum och på ledar- och debattsidor, men i verkligheten kräver motspänstiga väljare i Tyskland, Finland, med flera en motprestation i form av lås mot en upprepning av krisen: ett de facto väsentligt ökat tyskt och nordeuropeiskt inflytande över alla EU-länders ekonomiska politik. Det innebär ökade möjligheter att hindra stora underskott och skulder i EU-länders nationella budgetar, att binda in länder som inte vill eller kan driva en ordningsam ekonomisk politik (inklusive finansmarknaderna), och som därigenom hotar andra EU-länders ekonomiska stabilitet, arbetslöshet och tillväxt.

"Nej!", säger min gode vän, "vi kan inte göra tyskar av grekerna!" Och han har rätt men det måste ske, fast bara när det gäller regeringars och parlaments underskotts-, skuld- och bankpolitik.

Frågan för Sverige blir: Ska Sverige stödja Tysklands sannolika krav på en fördjupad finanspakt med mer långtgående kontroll av enskilda regeringars och parlaments ekonomiska agerande. Ska Sverige bejaka ett i praktiken ökat inflytande för de ekonomiskt "goda" länderna över de ekonomiskt oordningsamma länderna? Eller skall vi passa uppe på läktaren?

Vi ska inte passa! Det ligger starkt i Sveriges intresse - främst ekonomiskt - att driva ungefär samma linje som Tyskland. Vår handel med varor och tjänster, vår redan långtgående finansiella integration, EUs fria rörlighet för personer, vårt deltagande i en fördjupad inre marknad, och vårt egenintresse av ett blomstrande Baltikum, Öst- och Centraleuroepa, etc. innebär att vårt välstånd, jobb och tillväxt står och faller med en bättre fungerande europeisk ekonomi. Att bejaka, driva på och involvera Sverige i den europeiska ekonomiska integrationen är också alltsedan EFTA bildades 1960, och genom våra olika valutasamarbeten tidigare med Tyskland och dess DM en klassisk blocköverskridande svensk linje. Ja, ekonomiskt talar nästan precis allt för att Sverige har samma långsiktiga ekonomiska intressen som Tyskland i denna kris, och att vi bör agera därefter.

Men mot detta synsätt kommer det att resas invändningar. En ökad styrning av andra EU-länder innebär att mer av gemensamma ekonomiska regler även kommer att appliceras på Sverige, likaväl som övriga EU-länder. Vi kan ju inte njuta av bättre regler för andra länders ekonomiska politik, och själva säga nej till dessa regler. Sverige har alltså i sak föga problem, utan tvärtom väldigt mycket att vinna, på fördjupat och striktare ekonomiskt samarbete, enligt ovan.

I form

innebär ökade ordningskrav i europeisk politik rimligen fördragsändringar och överlämnande av kompetens till gemensamma organ för bank-, budget- och skuldkontroll.

Den känsliga frågan om arbetsmarknadsparternas autonomi, politisk icke-inblandning i lönebildningen, och parternas självständighet gentemot stat och EU, kommer säkert upp i svensk debatt. Men för att nå de mål med bättre kontroll av budget-, skuld och bankproblemen i EU - som bl a Tyskland (och rimligen Sverige) vill ska uppnås - behövs inte att någon tummar på dessa våra etablerade nationella institutioner och system, eller accepterar någon överstatlig EU-inblandning i lönebildningen.

En mer stabil och förutsägbar makroekonomisk utveckling gynnar tvärtom parterna eftersom deras möjlighet till en rationell lönebildningsprocess ökar och tillväxten och lönerna bör bli högre än annars.

Appendix

Man kan lägga märke till att parternas roller skyddas bland annat mot statlig inblandning redan i Lissabonfördraget i flera artiklar, liksom i de texter som framförhandlades i samband med den s.k. sexpacken 2011 och finanspakten 2012. Så sent som i mars 2012 beslutade toppmötet (Europeiska Rådet) om ekonomiska åtgärder "med respekt för den roll som arbetsmarknadens parter och de nationella lönebildningssystemen . "

Kompassen snurrar i socialdemokraternas EU-politik.

Det är naturligtvis välkommet att S vänder i frågan om euroobligationer, men det är en medveten verklighetsflykt att söka kassera in pengar till tillväxtåtgärder från en tänkt halverad EU-jordbruksbudget (Dagens Industri idag 1/6). Så blir det (tyvärr) inte, och det vet alla med någon insikt i frågan om EU:s långtidsbudget.

Det som visat sig känsligt för S är istället EU:s framtida regionalpolitik. Där vet S inte på vilket ben partiet ska stå. Symtomatiskt är därför att Magdalena Andersson i DI idag talar vitt och brett om jordbrukspolitiken, medan hon med tystnad helt förbigår regionalpolitiken - som är det andra stora utgiftsområdet i EU-budgeten.

S kritiserar några av regeringens förslag till tillväxtåtgärder i EU, men vi väntar fortfarande på besked om vad S istället vill föreslå för tillväxtåtgärder för Europa. Så sent som tidigare denna vecka avvisade S-partiet i EU-nämnden en lång rad förslag från regeringen till strukturreformer i EU-länder; reformer som redan gjorts i Sverige, och som regeringen tycker gott kan genomföras i övriga EU.

Vi ser ett mönster i utformningen av socialdemokraternas EU-politik. Den initiala reaktionen när en fråga kommer upp är att gå emot regeringen utan analys av sakfrågan. Efter ett tag - när man förstått konsekvenserna av sitt ställningstagande - byter partiet till regeringens linje. Så var det med finanspakten där man först och omedelbart i december 2011 var helt emot, och sedan helt svängde i februari 2012. Nu händer samma sak i frågan om euroobligationer. Först tar den starkt regeringsfientliga vänsterfalangen befälet, och sedan när konsekvenserna gått upp för partiets ekonomiskt ansvariga, så tar den falangen kommandot.

Ryggmärgsreaktionen i socialdemokraternas EU-politik styrs mer av aversion mot regeringen än av sympati för EU.