EU och "full sysselsättning": Socialdemokraterna talar med dubbel tunga!

Tvärt emot vad Socialdemokraterna påstår är dess sysselsättningspolitik inte europeisk utan i högsta grad nationalistisk. Att de vill använda EU-samarbetet för full sysselsättning saknar grund i deras förda politik. Det skriver Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) i replik till Stefan Löfven (S) och Magdalena Andersson (S).

 

(Artikel publicerad på Europaportalen 18/2 2013.)

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven och ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson presenterade nyligen ”ramarna för vår Europapolitiska linje inför vår partikongress” (Dagens Industri den 8/2).

Dessa ramar är en pyttipanna av olika kort- och långsiktiga frågor. Dock, den första, och därmed prioriterade, punkten är att ”EU ska vara en union för full sysselsättning.”

Men det påståendet stämmer inte med socialdemokraternas faktiskt förda politik på sysselsättningsområdet. Den är inte europeisk utan istället i högsta grad nationalistisk. Varje förslag om att t ex flytta beslutskompetens när det gäller jobbpåverkande politik från medlemsländerna till EU-nivån är Socialdemokraterna tydligt och konsekvent emot när frågorna kommer upp i riksdagens utskott och EU-nämnd.

Det finns för en regering grovt sett fyra verktyg i jobbpolitiken att använda sig av:

Penningpolitiken (räntepolitiken): Socialdemokraterna är emot att Sverige går med i ECB och euron och därmed även emot att Sveriges riksbankschef i ECBs styrelse skulle kunna påverka den europeiska centralbankens räntepolitik genom att informera om t ex konjunkturläget i Sverige och övriga Norden.

Finanspolitiken: Tanken – som bland annat f. partiledaren Ingvar Carlsson drev som argument inför EU-medlemskapet på 1990-talet – att man genom EU på europeisk nivå skulle kunna motverka arbetslöshet genom en samordnad expansiv europeisk finanspolitik är dagens Socialdemokrater helt emot.

Tvärtom är Socialdemokraterna i riksdagen ytterst noga att det inte får överlämnas någon beslutskompetens i den ekonomiska politiken från riksdagen till något EU-organ eller till andra medlemsländer. Därtill är Socialdemokraterna noga med att Sverige inte får bindas av rekommendationer, synpunkter eller fakta framförda av andra medlemsländer eller av EU-kommissionen. Socialdemokraterna står i riksdagen konsekvent, och utan att hymla med saken, för en tydligt nationalistisk motiverad och utformad finanspolitik. Unionen ges ingen finanspolitisk roll för full sysselsättning.

Arbetsmarknadspolitiken: Socialdemokraterna bevakar också ytterst noga att ingen annan inom EU – Kommissionen eller andra medlemsländer – ges något som helst inflytande över regerings- och riksdags beslut rörande arbetsmarknaden, svensk lönebildning eller arbetsmarknadsparternas roll. Sådana gemensamma beslut skulle naturligtvis förbättra sysselsättningen.

Ungdoms- och yrkesutbildning: På detta politikområde är EU-samarbetet av icke-bindande karaktär. Medlemsländerna ska lära av varandras goda exempel och utbyta erfarenheter. Socialdemokraterna har dock aldrig krävt någon förändring av denna samarbetsmetod till en fastare typ som eventuellt skulle kunna öka sysselsättningen.

Jag tror säkert att Socialdemokraterna vill ha full sysselsättning både i Sverige och i EU, men Löven och Anderssons påstående, och första punkt i Socialdemokraternas EU-politik, att de vill använda EU-samarbetet för full sysselsättning saknar grund i deras faktiskt förda politik.

Tyvärr.

Carl B Hamilton,
ekonomisk-politisk talesperson (FP)

Systemfel bakom problemen med Vattenfall/Nuon, Telia Sonera och SAS.

(Artikel publicerad på SvD webb den 13 februari 2013)

Flygbolaget SAS har tre regeringar, Telia Sonera två regeringar och Vattenfall en regering som dominerande ägare. Staten har i alla tre bolagen har haft problem när det gäller ägarstyrningen. Följden är förluster för skattebetalarna, oklara ansvarsförhållanden och beslutprocesser, och ibland krav på statligt kapitaltillskott.

Svenska Dagbladet Näringsliv har i en rad artiklar granskat Vattenfalls katastrofala köp av det holländska gasbolaget Nuon med förluster på flera tiotals miljarder kronor för skattebetalarna. Hur kan sådant ske, och hur förhindra upprepningar?  Svaret är att det finns ett systemfel. Statligt ägande av konkurrensutsatta bolag leder förr eller senare leder till problem.

 

Skattebetalarnas pengar ska inte användas för affärsmässigt risktagande. Politiskt ägarstyre är illa skickat att hantera företag. Staten ska inte både ha rollen att lagstifta om regler och skatter för företag, och självt vara ägare till företag.

Sedan decennier har socialdemokrater och vänsterpartisters hållning varit att slå vakt om statligt företagande. Partierna motsätter sig också försäljning av offentligt ägda företag. Det är alltjämt – märk väl! – en grundbult i den socialdemokratiska ”affärsplanen”. Oppositionens KU-anmälningar och kritik av hanteringen av SAS, Telia Sonera och Vattenfall klingar därför något ihåligt. Det är en kritik som träffar S och V:s eget omhuldade system för ägande och investeringar.

Men det går heller inte att förbigå den överraskande artikel som hyllar ”gemensamt” ägande, och som två ledande moderater skrev i december, nämligen gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och finansmarknadsminister Peter Norman. (DN debatt den 16/12 2012).

Författarna är naturligtvis inte emot marknadsekonomi och för planekonomi, men de verkar ha glömt att en avgörande förutsättning för marknadsekonomi är ett starkt och spritt privat ägande av företag, kapitalbildning och investeringar.

Staten och kommunerna (”det gemensamma”) – däremot – är en potentiellt farlig maktgrupp för dem som vill bryta ny mark – bland annat entreprenörer och innovatörer – och som vill konkurrera ut gamla positioner, avvika, eller helt enkelt sköta sina egna angelägenheter utan att be det offentliga om lov. Det gäller beträffande staten men kanske i vardagslivet ännu mera på kommunal nivå.

Vaksamhet på denna punkt är inte minst viktig i ett land som vårt med två dominerande politiska partier, och där ett parti - Socialdemokraterna – samverkar och samfinansierar sig med en annan viktig maktgrupp, LO.

Min kritik grundas alltså inte på att jag befarar att de två moderaterna har några onda avsikter med ”gemensamt” offentligt ägande, utan snarare på en förbluffande politisk aningslöshet om risker och bieffekter av ”gemensamt ägande”. Man kan som liberal aldrig vara neutral eller pragmatisk i frågan om det privata ägandet primat, eller se statligt ägande som en lämplighetsfråga. Sas, Telia Sonera och Vattenfall är bara tre av många illustrativa fall.

Men pragmatism som princip är dessvärre det som Nya moderaterna tydligt förespråkar i ägandefrågan. Kinberg Batra och Norman använder sålunda om och om igen uttrycket ”gemensamt ägande”. Men som alla som kan sin svenska politiska historia vet är det ett utpräglat socialdemokratiskt uttryckssätt. Den ”gemensamma” sektorn har alltsedan Tage Erlanders dagars varit en omskrivning för staten och kommunerna.

”Moderaterna har historiskt positionerat sig som motståndare till gemensamt ägande” skriver Kinberg Batra och Norman. ”Varken ägandet eller eventuella försäljningar [av offentlig egendom] har ett egenvärde. Nya moderaternas slutsats är att ägandet … bör prövas från fall till fall.” … ”Frågan om drift- och ägandeformer bör i sig själv aldrig vara det centrala.”.

Sorry, men här är det omöjligt för en liberal att hålla med de nya moderaterna. Här går liberaler och nya moderater skilda vägar. Och jag har skötsel och förluster i Sas, Telia Sonera och Vattenfall som aktuella stöd för ståndpunkten.

CARL B HAMILTON

ekonomisk-politisk talesperson och riksdagsledamot (FP), professor

Bitterhet och besvikelse efter EU-budgeten hos (S) och EP

När EU-nämnden i fredags (den 8/2) vid 17.30-tiden i en telefonkonferens fick information från våra förhandlare i Bryssel om utfallet av EU-budgetförhandlingen utbröt den mest griniga stämning jag varit med om i nämnden, och då har jag ändå varit med om hundratals sammanträden.

 

Dåliga förlorare har vi alla hört talas om, men socialdemokraterna uppträdde som dåliga vinnare! Ja, grinig småskurenhet är bara förnamnet.

 

Oppositionen har gång på gång under senaste året ställt sig bakom tidigare förhandlingsmandat, med undantag för SD och möjligen även V. Beträffande det senaste mandatet inför förhandlingen om EU:s långtidsbudget sammanträdde EU-nämnden med statsministern i onsdags (den 6/3; TV-sänt och kan ses här: http://www.riksdagen.se/sv/Utskott-EU-namnd/EU-namnden/Oppna-sammantraden-med-regeringen/Oppet-sammantrade-med-regeringen/?did=H0C220130206os1&doctype=os).

 

När förhandlingen i Bryssel väl drog igång sammanträdde EU-nämnden tre gånger i fredags (den 8/2): kl 03.00 (sic!), kl 08.00 och slutligen kl 17.30.

 

Det faktum att regeringen vid EU-budgetförhandlingen faktiskt nådde längre än de av riksdagen uppställda förhandlingsmålen kunde inte oppositionen – särskilt inte socialdemokraterna – smälta. Istället för att glädjas rasade socialdemokraterna mot förmodade men uppenbart obefintliga formfel i ett föga statsmannamässigt letande efter angreppspunkter. (Exakt vad som sades, och av vem, blir offentligt om två-tre veckor när EUNs stenografiska uppteckningar läggs ut på riksdagens webbplats.)

 

Även om förhandlingsresultatet blev en framgång för Sverige blev det uppenbarligen en stor besvikelse för socialdemokraterna; att resultatet var bra för Sverige gjorde att det var dåligt för socialdemokratiska partiet. I kvällsnyheterna på TV fick vi senare se Magdalena Andersson (S) fylla på med ytterligare småaktighet över att förhandlarna lyckats att med råge uppnå förhandlingsmålen.

 

På tisdag den 12/2 kl 13 är det återrapport från EU-toppmötet i kammaren. Då redogör statsministern för förhandlingen och resultatet. Sedan blir det tillfälle för ledamöterna att ställa frågor och göra kommentarer. Vad kommer socialdemokraterna – åter besviket och bittert? – att säga som de inte redan sagt?
 

Folkpartiet emot sluten EP-omröstning.

Europaparlamentets (EP) ledamöter kommer kanske att rösta om EU-budgeten i en sluten omröstning, dvs. väljarna undanhålls information hur deras valda ombud röstar.

 

En sluten omröstning i budgetfrågan vore ett tecken på att EP inte är vuxet sitt ökade inflytande över bland annat budgeten.

 

Det är lätt att inse att en sedvanlig öppen omröstning gör det svårt för många EP-ledamöter att rösta för sin övertygelse och mot den ståndpunkt som flera av deras länder, regeringar och partier intagit. Men det dilemmat ställs ofta folkvalda inför i riksdagar och kommunala fullmäktigeförsamlingar.

 

Självklart ska inte ledamöter i några parlament kunna dölja hur de röstar i olika sakfrågor. Hur ska annars väljarna kunna utkräva ansvar av dem i debatten och vid nästa val, t ex EP-valet 2014? Om EP beslutar sig för en ordning med sluten omröstning i en sakfråga som budgeten – och det krävs bara att 20 procent av ledamöterna så kräver – undandrar sig ledamöterna kontroll av om de röstar såsom de påstår sig rösta.

 

Följaktligen går folkpartiet liberalernas tre EP-ledamöter emot sluten omröstning:

”- En hemlig omröstning om långtidsbudgeten vore inget annat än en skandal, säger Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen.

- Denna oerhört viktiga omröstning måste hanteras på samma öppna sätt som övriga ärenden i Europaparlamentet. Allt annat vore ju absurt!

- Vi har idag framfört detta till vår liberala gruppledare, Guy Verhofstadt, och uppmanat honom att stå upp för att demokrati och insyn får råda även i detta fall, avslutar Schmidt, Wikström och Paulsen.” (pressmeddelande den 8/2).