Regeringens politik med fokus på arbete fungerar. Efter krisen kommer nu allt snabbare fler i arbete. Allt färre är arbetslösa. Sverige utsattes för en tuffare internationell ekonomisk chock 2008 än de flesta andra i-länder. Icke desto mindre är återhämtningen på svensk arbetsmarknad nu både stark, stabil och tydlig sedan flera kvartal tillbaka, jämfört med andra EU-länder.
Allt detta enligt Statistiska Centralbyråns arbetskraftundersökning (AKU) för juni 2010 , som publicerats idag.
Arbetslösheten faller nu snabbare än tidigare och takten i förbättringen accelererar. Från april till maj och till juni månad föll arbetslösheten från 9,0 procent till 8,7 och nu till 8,1 procent (säsongrensat). Statistiken visar både en uppgång både i antalet sysselsatta och en nedgång av antalet arbetslösa, och både jämfört med för ett år sedan, och jämfört med maj 2010.
Allt fler personer deltar i arbetslivet på arbetsmarknaden. Arbetskraftsdeltagandet var 7000 fler i juni 2010 jämfört med maj månad, och 40 000 fler jämfört med för ett år sedan. Antalet sjukanmälda som stod utanför arbetsmarknaden minskar också. I juni 2010 var hela 62 000 färre personer sjukanmälda jämfört med juni 2009, och av den anledningen var registrerade som varande utanför arbetsmarknaden.
Uppgången i antal sysselsatta är 50 000 personer jämfört med juni 2009. Uppgången gäller över hela fältet: män, kvinnor och ungdomar.
Arbetslinjen fungerar. Alliansen vill fortsätta med jobbinriktningen av den ekonomiska politiken. Inga experiment med återgång till den gamla politiken som oppositionen förespråkar!
Visar inlägg med etikett Östros. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Östros. Visa alla inlägg
torsdag 5 augusti 2010
måndag 2 augusti 2010
Vattenfall, elpriser, ägarbreddning och Norrland.
Centerledaren Maud Olofsson publicerade den 1 augusti en DN-artikel om centerns syn på ägandet av Vattenfall och energisatsningar .
Folkpartiet välkomnar en breddning av ägandet av Vattenfall. Vårt syfte med ägarbreddning är att säkra ett mindre politiskt styrt ägande i Vattenfall, och starkt fokus på långsiktighet och effektivitet i företaget. Det gynnar både skattebetalarna och företagets skötsel. Om koncernen skulle bli en lekplats för politiska passioner förlorar det snabbt i värde. En stor koncern som Vattenfall måste vara styrbar. Den viktiga egenskapen uppnår man genom att ha en klar inriktning på långsiktig lönsamhet. Kostnadsjakt och krav på effektivitet ska genomsyra företaget på alla nivåer. Alternativet blir ineffektivitet (dvs slöseri med skattemedel), och företagsekonomiskt sönderfall.
Företaget lider nu av vara i den politiska hetluften och att vara föremål för olika förslag om uttaxering av extra vinst för visst politiska ändamål - som oppositionen planerar för - eller - som Centern vill - försäljning av en minoritetspost, också för ett politiskt ändamål.
Oppositionen slirar på formuleringarna och förefaller insinuera att Olofsson vill sälja hela Vattenfall. Så är det inte. Som jag uppfattat förslaget vill Centern sälja aktier i Vattenfall för 10 mdr kr. Det kan jämföras med nettoresultatet för Vattenfall år 2009 som var drygt 13 mdr kr, och utdelningen till staten som var 5,2 mdr kr. "Totala tillgångarna" i företaget var ca 600 mdr kr (2009).
Thomas Östros (S) gjorde den vårdslösa kommentaren till Olofssons förslag om ägarbreddning att det skulle höja elpriserna. Varifrån har Östros fått tron att det är ägaren som sätter priset? Hans ekonomiska utbildning framstår som alltmer bortglömd: På ingen marknad, utom monopol, sätter ägaren/företaget själv priset. Östros har inte koll på att elmarknaden i Norden är en marknad där producenters utbud möter konsumenters efterfrågan och resultatet blir ett marknadsbestämt elpris.
Östros är kommentar är misslyckad även på ett annat sätt eftersom det verkliga hotet om höjda elpriser dels kommer från oppositionens löfte att avveckla närmare hälften av landets elproduktion, dvs. kärnkraften, dels oppositionens löften om ännu mer stöd (subvention) genom högre elpriser till producenter av förnybar energi. Oppositionens planer på tuffare tvång inom det s.k. certifikatsystemet för förnybar energi innebär nämligen en klockren utfästelse om högre elpriser.
***
Ett återkommande tema i näringslivs- och energidebatten är frågan om riskvilligt kapital och lån till riskfyllda investeringar.
Oberoende av ränteläge förs alltid fram krav på billigare lån. Om en ansökan om lån inte kan klara ett projekt till dagens låga räntor kan det kanske bero på annat än njugghet hos långivarna, eller hur?
Mera knepig är frågan om tillgång på ägar-/riskkapital. Både Olofsson och Östros menar att det saknas riskvilligt kapital. Det faktum att påtryckningsgrupper och akademier hävdar detta räcker dock inte som bevis. Självklart vill de och deras uppdragsgivare, banker, m fl att staten - dvs skattebetalarna - skall ta risker som de själva inte vill eller kan ta.
Utgångspunkten bör istället vara att goda och lönsamma projekt i allmänhet finner riskkapital eftersom riskkapitalister och motsvarande placerare har ett behov av att hitta goda placeringar för det kapital de är satta att förvalta.
Vill man förbättra riskkapitalförsörjningen och skapa en bättre mylla för entreprenörer, uppfinnare, nyföretagande, osv. bör man inte återinföra förmögenhetsskatt, som oppositionens planerar. Man kan sänka skatten på kapital, eller införa riskkapitalavdrag, eller gynna överbryggning mellan forskning vid universiteten och näringsliv. Alltså: generella åtgärder.
Ytterligare subventioner och andra bidrag till olika slags förnybar energi utöver de som redan finns vill folkpartiet inte stödja.Vi har i Sverige redan ceritifikatsystemet för förnybar energi och en del andra former av stöd. Det räcker mer än väl. Folkpartiet vill inte ha skärpning av certifikatsystemet som skulle ytterligare höja elpriserna.
Det stora och överhängande hotet om ökade utsläpp av klimatgaser kommer från oppositionens hot om nedlagd kärnkraft som man inför hotet om nedlagd produktion och avskedanden, och pressande elprishöjningar tvingas ersätta med import av fossilbaserade bränslen. Hotet kommer inte från någon brist på subventioner till förnybar el.
El är bra, och vi ska använda mer koldioxidfri el, till bl. a elbilar.
***
Olofsson vill ta av intäkterna hos Vattenfall till Norrlands inland. Frågan är inte alls ny och generationer av socialdemokratiska och borgerliga regeringar har motsatt sig förslag om öronmärkning av intäkter från Vattenfall för Norrland.
Man bör tänka på den politiska konsekvensen och logiken: Det vore framför allt Norrland som skulle förlora på att man i svensk inrikespolitik ställer Norrland mot övriga Sverige. Den uppenbara risken för Norrland är att om Norrland ska ha företräde till vissa intäkter från naturtillgångar i Norrland, så kommer kraven som brev på posten att Norrland också ska ha ta större ansvar för utgifter specifika för Norrland - som regionalpolitik, infrastruktur, etc. Att introducera en ny inriktning i svensk politik på regional kostnads/intäktsanalys vore olycklig och mycket riskfyllt för Norrland.
P.S.
Igår publicerades inte bara Maud Olofssons artikel om Vattenfall. Då upphörde även avvecklingslagen att gälla, dvs. den lag som föreskrev att kärnkraften i Sverige skulle avvecklas. Det var ett av de kloka energipolitiska beslut som riksdagen tog den 17 juni 2010.
Folkpartiet välkomnar en breddning av ägandet av Vattenfall. Vårt syfte med ägarbreddning är att säkra ett mindre politiskt styrt ägande i Vattenfall, och starkt fokus på långsiktighet och effektivitet i företaget. Det gynnar både skattebetalarna och företagets skötsel. Om koncernen skulle bli en lekplats för politiska passioner förlorar det snabbt i värde. En stor koncern som Vattenfall måste vara styrbar. Den viktiga egenskapen uppnår man genom att ha en klar inriktning på långsiktig lönsamhet. Kostnadsjakt och krav på effektivitet ska genomsyra företaget på alla nivåer. Alternativet blir ineffektivitet (dvs slöseri med skattemedel), och företagsekonomiskt sönderfall.
Företaget lider nu av vara i den politiska hetluften och att vara föremål för olika förslag om uttaxering av extra vinst för visst politiska ändamål - som oppositionen planerar för - eller - som Centern vill - försäljning av en minoritetspost, också för ett politiskt ändamål.
Oppositionen slirar på formuleringarna och förefaller insinuera att Olofsson vill sälja hela Vattenfall. Så är det inte. Som jag uppfattat förslaget vill Centern sälja aktier i Vattenfall för 10 mdr kr. Det kan jämföras med nettoresultatet för Vattenfall år 2009 som var drygt 13 mdr kr, och utdelningen till staten som var 5,2 mdr kr. "Totala tillgångarna" i företaget var ca 600 mdr kr (2009).
Thomas Östros (S) gjorde den vårdslösa kommentaren till Olofssons förslag om ägarbreddning att det skulle höja elpriserna. Varifrån har Östros fått tron att det är ägaren som sätter priset? Hans ekonomiska utbildning framstår som alltmer bortglömd: På ingen marknad, utom monopol, sätter ägaren/företaget själv priset. Östros har inte koll på att elmarknaden i Norden är en marknad där producenters utbud möter konsumenters efterfrågan och resultatet blir ett marknadsbestämt elpris.
Östros är kommentar är misslyckad även på ett annat sätt eftersom det verkliga hotet om höjda elpriser dels kommer från oppositionens löfte att avveckla närmare hälften av landets elproduktion, dvs. kärnkraften, dels oppositionens löften om ännu mer stöd (subvention) genom högre elpriser till producenter av förnybar energi. Oppositionens planer på tuffare tvång inom det s.k. certifikatsystemet för förnybar energi innebär nämligen en klockren utfästelse om högre elpriser.
***
Ett återkommande tema i näringslivs- och energidebatten är frågan om riskvilligt kapital och lån till riskfyllda investeringar.
Oberoende av ränteläge förs alltid fram krav på billigare lån. Om en ansökan om lån inte kan klara ett projekt till dagens låga räntor kan det kanske bero på annat än njugghet hos långivarna, eller hur?
Mera knepig är frågan om tillgång på ägar-/riskkapital. Både Olofsson och Östros menar att det saknas riskvilligt kapital. Det faktum att påtryckningsgrupper och akademier hävdar detta räcker dock inte som bevis. Självklart vill de och deras uppdragsgivare, banker, m fl att staten - dvs skattebetalarna - skall ta risker som de själva inte vill eller kan ta.
Utgångspunkten bör istället vara att goda och lönsamma projekt i allmänhet finner riskkapital eftersom riskkapitalister och motsvarande placerare har ett behov av att hitta goda placeringar för det kapital de är satta att förvalta.
Vill man förbättra riskkapitalförsörjningen och skapa en bättre mylla för entreprenörer, uppfinnare, nyföretagande, osv. bör man inte återinföra förmögenhetsskatt, som oppositionens planerar. Man kan sänka skatten på kapital, eller införa riskkapitalavdrag, eller gynna överbryggning mellan forskning vid universiteten och näringsliv. Alltså: generella åtgärder.
Ytterligare subventioner och andra bidrag till olika slags förnybar energi utöver de som redan finns vill folkpartiet inte stödja.Vi har i Sverige redan ceritifikatsystemet för förnybar energi och en del andra former av stöd. Det räcker mer än väl. Folkpartiet vill inte ha skärpning av certifikatsystemet som skulle ytterligare höja elpriserna.
Det stora och överhängande hotet om ökade utsläpp av klimatgaser kommer från oppositionens hot om nedlagd kärnkraft som man inför hotet om nedlagd produktion och avskedanden, och pressande elprishöjningar tvingas ersätta med import av fossilbaserade bränslen. Hotet kommer inte från någon brist på subventioner till förnybar el.
El är bra, och vi ska använda mer koldioxidfri el, till bl. a elbilar.
***
Olofsson vill ta av intäkterna hos Vattenfall till Norrlands inland. Frågan är inte alls ny och generationer av socialdemokratiska och borgerliga regeringar har motsatt sig förslag om öronmärkning av intäkter från Vattenfall för Norrland.
Man bör tänka på den politiska konsekvensen och logiken: Det vore framför allt Norrland som skulle förlora på att man i svensk inrikespolitik ställer Norrland mot övriga Sverige. Den uppenbara risken för Norrland är att om Norrland ska ha företräde till vissa intäkter från naturtillgångar i Norrland, så kommer kraven som brev på posten att Norrland också ska ha ta större ansvar för utgifter specifika för Norrland - som regionalpolitik, infrastruktur, etc. Att introducera en ny inriktning i svensk politik på regional kostnads/intäktsanalys vore olycklig och mycket riskfyllt för Norrland.
P.S.
Igår publicerades inte bara Maud Olofssons artikel om Vattenfall. Då upphörde även avvecklingslagen att gälla, dvs. den lag som föreskrev att kärnkraften i Sverige skulle avvecklas. Det var ett av de kloka energipolitiska beslut som riksdagen tog den 17 juni 2010.
onsdag 30 juni 2010
Välkommet vänster-ja till euron!
Sveriges euro-debatt fick sig en rejäl och välkommen nytändning idag. På DN-debatt argumenterar 13 "kända vänsterdebattörer" för att Sverige så snart som möjligt bör införa euron som valuta (30/6). Från mitt förråd kan jag erbjuda kampanjtröjor med det nya vänsterbudskapet.
De trettons inlägg borde få den välkomna effekten att vi i detta land börjar reflektera över, och diskutera, den europeiska ekonomiska krisen mindre träaktigt än hittills; att vi nu fördjupar vinklingen för/emot eurosamarbetet, och nyhetssnuttarna från olika EU-möten.
Det vore för väl om vi kunde komma bort från Junilistans och Lars Calmfors insnöade problemformuleringsprivilegium - som accepterats av partier utom FP, och de ledande redaktionerna, - nämligen att eurofrågan är ett nationellt och nationalekonomiskt problem. Det är ju bara en liten delmängd av frågan. I själva verket är euron och det ekonomiska samarbetet en europeisk och politisk fråga men oerhörd räckvidd, sprängkraft och betydelse för vår framtid.
Dessutom: dagens europeiska problem har inte varit problemmakarna Junilistan och Calmfors traditionella huvudinvändning mot EMU. De har fokuserat på nationella strukturella ekonomiska olikheter som skulle utlösa asymmeteriska chocker. Dagens problem är istället nationella budget- och finanskriser och med olika orsaksbakgrund.
Jag instämmer med de tretton på fyra punkter:
1. Det är "en huvudlös ståndpunkt" att skylla krisen på den gemensamma valutan. Att ge euron skulden är en intellektuell förenkling och förolämpning som slunkit med alltför länge. Som t ex när Thomas Östros (S) nyligen i riksdagen som den naturligaste sak i världen kunde påstå att jag och FP är "farliga för Sverige" med vårt krav på eurobeslut nästa mandatperiod.
2. De trettons nej till euromotståndarnas ståndpunkt att länder kan devalvera sig ur sina problem; "en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa . med katastrofala [globala] effekter". Att länder inte kan devalvera sig ur sina problem är en välkommen - och egentligen väldigt naturlig - vänsterståndpunkt eftersom devalveringsreceptet bara gäller en kortsiktig akutbehandling. Devalveringskramarna bortser ju från förhistorien till kriser och orsaker till att länder hamnar i problem. ("One formula fits all" skulle man kunna travestera.) T ex kan naturligtvis inte Greklands systematiska budgetunderskottspolitik och decenniers växande skuld botas med en växelkursjustering då och då för att sänka reallönerna. Receptet är istället demokratiska beslut om ordning-och-reda reformer, mindre korruption och en bättre långsiktig ekonomisk politik och politisk kultur.
3. "Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker", och skuldbergen måste stabiliseras och sedan minska. På kort sikt är detta bara möjligt på två sätt: lägre offentliga utgifter (dvs. spara) och högre intäkter (dvs. skatte- och avgiftshöjningar). Däremot tror jag inte på benämningen "oundvikligen" i sammanhanget.
4. "Protesterna [t ex i Grekland och Toronto] är destruktiva och måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut".
Summa summarum: Det är bara att instämma i en hel del av verklighetsanalysen, men inte i artikelns sex recept mot krisen, utom det första: "Kraftfullt stöd för euron." De övriga recepten är aningen överspelade, har svag verklighetsanknytning eller är hårda slag i luften. De trettons artikel är trots detta en uppfriskande intellektuell injektion i svensk europadebatt, och bör kunna tjäna som en motvikt till valrörelsens nationellt konvergerande ekonomiska debatt.
Ja till euron - redan nästa mandatperiod!
Carl B Hamilton,
Riksdagsman (FP. Ordförande i näringsutskottet, talesman (fp) för ekonomi-, energi, och näringspolitik. Suppl. Riksbanksfullmäktige.
Ledamot av folkpartiets partiledning och partistyrelse.
Professor i internationell ekonomi.
De trettons inlägg borde få den välkomna effekten att vi i detta land börjar reflektera över, och diskutera, den europeiska ekonomiska krisen mindre träaktigt än hittills; att vi nu fördjupar vinklingen för/emot eurosamarbetet, och nyhetssnuttarna från olika EU-möten.
Det vore för väl om vi kunde komma bort från Junilistans och Lars Calmfors insnöade problemformuleringsprivilegium - som accepterats av partier utom FP, och de ledande redaktionerna, - nämligen att eurofrågan är ett nationellt och nationalekonomiskt problem. Det är ju bara en liten delmängd av frågan. I själva verket är euron och det ekonomiska samarbetet en europeisk och politisk fråga men oerhörd räckvidd, sprängkraft och betydelse för vår framtid.
Dessutom: dagens europeiska problem har inte varit problemmakarna Junilistan och Calmfors traditionella huvudinvändning mot EMU. De har fokuserat på nationella strukturella ekonomiska olikheter som skulle utlösa asymmeteriska chocker. Dagens problem är istället nationella budget- och finanskriser och med olika orsaksbakgrund.
Jag instämmer med de tretton på fyra punkter:
1. Det är "en huvudlös ståndpunkt" att skylla krisen på den gemensamma valutan. Att ge euron skulden är en intellektuell förenkling och förolämpning som slunkit med alltför länge. Som t ex när Thomas Östros (S) nyligen i riksdagen som den naturligaste sak i världen kunde påstå att jag och FP är "farliga för Sverige" med vårt krav på eurobeslut nästa mandatperiod.
2. De trettons nej till euromotståndarnas ståndpunkt att länder kan devalvera sig ur sina problem; "en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa . med katastrofala [globala] effekter". Att länder inte kan devalvera sig ur sina problem är en välkommen - och egentligen väldigt naturlig - vänsterståndpunkt eftersom devalveringsreceptet bara gäller en kortsiktig akutbehandling. Devalveringskramarna bortser ju från förhistorien till kriser och orsaker till att länder hamnar i problem. ("One formula fits all" skulle man kunna travestera.) T ex kan naturligtvis inte Greklands systematiska budgetunderskottspolitik och decenniers växande skuld botas med en växelkursjustering då och då för att sänka reallönerna. Receptet är istället demokratiska beslut om ordning-och-reda reformer, mindre korruption och en bättre långsiktig ekonomisk politik och politisk kultur.
3. "Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker", och skuldbergen måste stabiliseras och sedan minska. På kort sikt är detta bara möjligt på två sätt: lägre offentliga utgifter (dvs. spara) och högre intäkter (dvs. skatte- och avgiftshöjningar). Däremot tror jag inte på benämningen "oundvikligen" i sammanhanget.
4. "Protesterna [t ex i Grekland och Toronto] är destruktiva och måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut".
Summa summarum: Det är bara att instämma i en hel del av verklighetsanalysen, men inte i artikelns sex recept mot krisen, utom det första: "Kraftfullt stöd för euron." De övriga recepten är aningen överspelade, har svag verklighetsanknytning eller är hårda slag i luften. De trettons artikel är trots detta en uppfriskande intellektuell injektion i svensk europadebatt, och bör kunna tjäna som en motvikt till valrörelsens nationellt konvergerande ekonomiska debatt.
Ja till euron - redan nästa mandatperiod!
Carl B Hamilton,
Riksdagsman (FP. Ordförande i näringsutskottet, talesman (fp) för ekonomi-, energi, och näringspolitik. Suppl. Riksbanksfullmäktige.
Ledamot av folkpartiets partiledning och partistyrelse.
Professor i internationell ekonomi.
fredag 14 november 2008
Dags för finanspolitisk expansion? 3T-regeln.
Ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros (s) har lagt fram ett ekonomiskt-politiskt paket mot konjunkturnedgången. Till s-kritiken av regeringen kan följande sägas:
Vi på regeringssidan är naturligtvis fullt medvetna om rapporterna om finanskris, sämre efterfrågan och svagare konjunktur. Regeringen är pragmatisk och inte ideologiskt emot en aktivare finanspolitik, och den skrev redan i vårpropositionen 2008 att en aktiv finanspolitik är möjlig i "krissituationer eller vid kraftiga utbudsstörningar."
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med. Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar är vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policymixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget kommer dock att klarna ganska snart.
Att driva framgångsrik aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Att sprätta ut pengar är däremot enkelt. Men det är inte utgiften eller handlingen som skall räknas utan åtgärdernas konsekvenser. Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik när den drivs utan bestämda principer eller närmare analys. Ett exempel på principer som bör styra konjunkturpolitiken är 3T-regeln:
3T-regeln innebär att de finanspolitiska åtgärderna ska vara "timely" (ligga rätt tidsmässigt), "temporary" (temporära) och dessutom vara "targeted" (träffsäkra).
Särskilt när krisstämningen är hög bör man också påminna sig de mycket blandade erfarenheterna som tidigare gjorts i Sverige av en aktivistisk finanspolitik, som t o m sannolikt tidvis har förstärkt konjunktursvängningar. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot förslag om enkla expansionistiska lösningar, och bör stämmas av mot kriterier som 3T-regeln.
Vi på regeringssidan är naturligtvis fullt medvetna om rapporterna om finanskris, sämre efterfrågan och svagare konjunktur. Regeringen är pragmatisk och inte ideologiskt emot en aktivare finanspolitik, och den skrev redan i vårpropositionen 2008 att en aktiv finanspolitik är möjlig i "krissituationer eller vid kraftiga utbudsstörningar."
När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med. Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar är vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policymixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget kommer dock att klarna ganska snart.
Att driva framgångsrik aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Att sprätta ut pengar är däremot enkelt. Men det är inte utgiften eller handlingen som skall räknas utan åtgärdernas konsekvenser. Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik när den drivs utan bestämda principer eller närmare analys. Ett exempel på principer som bör styra konjunkturpolitiken är 3T-regeln:
3T-regeln innebär att de finanspolitiska åtgärderna ska vara "timely" (ligga rätt tidsmässigt), "temporary" (temporära) och dessutom vara "targeted" (träffsäkra).
Särskilt när krisstämningen är hög bör man också påminna sig de mycket blandade erfarenheterna som tidigare gjorts i Sverige av en aktivistisk finanspolitik, som t o m sannolikt tidvis har förstärkt konjunktursvängningar. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot förslag om enkla expansionistiska lösningar, och bör stämmas av mot kriterier som 3T-regeln.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
