Irland. Vårdslöshet orsakar krisen -- inte euron.

Gustav Fridolin (MP) skriver att krisen på Irland till stor del är eurons fel, och att länder i eurozonens periferi har drabbats hårdast av finanskrisens efterdyningar (Svenska Dagbladet den 25/11).

(Detta är en något längre replik än den publicerad i Svenska Dagbladet den 28/11).

Man kan lätt konstatera att Fridolin har fel genom att vända blicken österut. Finland, en liten ekonomi i Europas utkant och lik vår egen, har klarat krisen ungefär lika bra som Sverige även med euron som valuta sedan 1999. Förklaringen är att finska politiker dels har fört en ansvarsfull ekonomisk politik, dels inte har tillåtit någon fastighetsbubbla och bankkris att utvecklas.

Sanningen är att när ett land driver en vårdslös och slapp nationell ekonomisk politik går det åt skogen oberoende av valutasystem.

På Irland släppte regeringarna fram en fastighetspris- och låneboom utan motstycke. Politikerna ingrep inte med nödvändiga nationella åtgärder. Visst gjorde euron att man i Dublin inte kunde höja räntan, men mot en fastighetsprisbubbla finns betydligt effektivare metoder än räntepolitik, och som irländarna borde ha satt in. Den lättsinniga irländska finanspolitiken bestämdes inte i Frankfurt utan helt i Dublin. I fallet Grekland var det statistikfusk, en korrupt politisk kultur, och slapp finanspolitik som är grundproblemen – inte att räntan varit för några procentenheter för låg.

Att tro att dessa grundläggande brister inte skulle ha funnits om länderna behållit sin nationella valuta sedan 1999 är osannolikt naivt.

Utan euron hade situationen i Europa i dag varit värre. Glöm inte att Västeuropa ända sedan 1960-talet sökt hantera de negativa externa effekterna – som konkurrensdevalveringar – av varandras ekonomiska politik med olika valutasamarbeten (”valutaormen”, EMS, osv.) Det finns alltså återkommande och djupt liggande orsaker till samarbetet, och de skulle inte försvinna med euron.

Sverige har ett starkt intresse av att andra länder sköter sin ekonomi och sitt bankväsende, följer strikta budgetregler och inte sprider negativa externa effekter till omvärlden. Därför välkomnar FP de förslag som EU-kommissionen lagt, även när de innebär steg mot överstatlighet med makroekonomisk övervakning och gemensamma strängare budgetregler. Ett starkare ekonomiskt samarbete är bästa medicinen för Sveriges och Europas ekonomiska stabilitet.

EU:s toppmöte. Bra resultat för Sverige och Europa

Förhandlingarna vid EU:s toppmöte angående förebyggande åtgärder för ekonomisk och finansiell styrning inom EU närmar sig en lösning år 2011.

Glädjande nog verkar den risk vi sett för att de nya reglerna för nationella budgetar och kraven på makroekonomisk stabilitet skulle bli för slappa inte blir verklighet.

Strikta, nya regler ligger starkt i Sveriges egenintresse. Med toppmötets beslut preciserade och beslutade år 2011 bör vårt lands ekonomiska omgivning bli stabilare och mer välskött, än om medlemsländerna fått fortsätta med dagens ofullkomliga regler och med en otillräcklig tillsyn på EU-nivå.

För Sverige är det viktigt att även icke euroländer helt inkluderas. Vi - med våra redan idag skarpa budgetregler - har inget att frukta, men mycket att vinna på striktare regler för alla EU-länder.

I samband med statsministerns föredragning i EU-nämnden den 27 oktober uppstod en nygammal anti-EU allians mellan Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP). Båda motsätter sig att EU-länder som inte har euron inkluderas i de nya striktare ekonomisk-politiska regelverken. Miljöpartiet går därmed armkrok med Vänsterpartiets traditionella motstånd mot strikta budgetregler, och gör det helt utan medverkan av Socialdemokraterna.

Bakgrund

Förhandlingarna vid EU:s toppmöte närmar sig en lösning och man siktar på nästa beslut i december 2010, och ett slutligt beslut 2011. Utöver striktare regler för budgetdisciplin i alla EU:s medlemsländer, makroekonomisk övervakning samt nya årliga översyner av ländernas ekonomiska risker ska även en permanent krishanteringsfunktion införas i EU.

För att få till en permanent krishanteringsfunktion, som Tyskland krävt, räcker det, hoppas man, med att kunna genomföra en begränsad, kirugiskt fint utskuren förändring i fördragets "no-bail-out" klausul, som därmed inte ska behöva framkalla nationella folkomröstningar, men - självklart - kräver EU-nämnds- och parlamentsbeslut i medlemsländerna.

Välkommet vänster-ja till euron!

Sveriges euro-debatt fick sig en rejäl och välkommen nytändning idag. På DN-debatt argumenterar 13 "kända vänsterdebattörer" för att Sverige så snart som möjligt bör införa euron som valuta (30/6). Från mitt förråd kan jag erbjuda kampanjtröjor med det nya vänsterbudskapet.

De trettons inlägg borde få den välkomna effekten att vi i detta land börjar reflektera över, och diskutera, den europeiska ekonomiska krisen mindre träaktigt än hittills; att vi nu fördjupar vinklingen för/emot eurosamarbetet, och nyhetssnuttarna från olika EU-möten.

Det vore för väl om vi kunde komma bort från Junilistans och Lars Calmfors insnöade problemformuleringsprivilegium - som accepterats av partier utom FP, och de ledande redaktionerna, - nämligen att eurofrågan är ett nationellt och nationalekonomiskt problem. Det är ju bara en liten delmängd av frågan. I själva verket är euron och det ekonomiska samarbetet en europeisk och politisk fråga men oerhörd räckvidd, sprängkraft och betydelse för vår framtid.

Dessutom: dagens europeiska problem har inte varit problemmakarna Junilistan och Calmfors traditionella huvudinvändning mot EMU. De har fokuserat på nationella strukturella ekonomiska olikheter som skulle utlösa asymmeteriska chocker. Dagens problem är istället nationella budget- och finanskriser och med olika orsaksbakgrund.

Jag instämmer med de tretton på fyra punkter:

1. Det är "en huvudlös ståndpunkt" att skylla krisen på den gemensamma valutan. Att ge euron skulden är en intellektuell förenkling och förolämpning som slunkit med alltför länge. Som t ex när Thomas Östros (S) nyligen i riksdagen som den naturligaste sak i världen kunde påstå att jag och FP är "farliga för Sverige" med vårt krav på eurobeslut nästa mandatperiod.

2. De trettons nej till euromotståndarnas ståndpunkt att länder kan devalvera sig ur sina problem; "en återgång till nationella valutor skulle utlösa nya spekulationer och en serie kraftiga devalveringar i Europa . med katastrofala [globala] effekter". Att länder inte kan devalvera sig ur sina problem är en välkommen - och egentligen väldigt naturlig - vänsterståndpunkt eftersom devalveringsreceptet bara gäller en kortsiktig akutbehandling. Devalveringskramarna bortser ju från förhistorien till kriser och orsaker till att länder hamnar i problem. ("One formula fits all" skulle man kunna travestera.) T ex kan naturligtvis inte Greklands systematiska budgetunderskottspolitik och decenniers växande skuld botas med en växelkursjustering då och då för att sänka reallönerna. Receptet är istället demokratiska beslut om ordning-och-reda reformer, mindre korruption och en bättre långsiktig ekonomisk politik och politisk kultur.

3. "Växande statsskulder utlöser oundvikligen spekulationsattacker", och skuldbergen måste stabiliseras och sedan minska. På kort sikt är detta bara möjligt på två sätt: lägre offentliga utgifter (dvs. spara) och högre intäkter (dvs. skatte- och avgiftshöjningar). Däremot tror jag inte på benämningen "oundvikligen" i sammanhanget.

4. "Protesterna [t ex i Grekland och Toronto] är destruktiva och måste omsättas i konstruktiva politiska ställningstaganden och beslut".


Summa summarum: Det är bara att instämma i en hel del av verklighetsanalysen, men inte i artikelns sex recept mot krisen, utom det första: "Kraftfullt stöd för euron." De övriga recepten är aningen överspelade, har svag verklighetsanknytning eller är hårda slag i luften. De trettons artikel är trots detta en uppfriskande intellektuell injektion i svensk europadebatt, och bör kunna tjäna som en motvikt till valrörelsens nationellt konvergerande ekonomiska debatt.

Ja till euron - redan nästa mandatperiod!

Carl B Hamilton,
Riksdagsman (FP. Ordförande i näringsutskottet, talesman (fp) för ekonomi-, energi, och näringspolitik. Suppl. Riksbanksfullmäktige.
Ledamot av folkpartiets partiledning och partistyrelse.
Professor i internationell ekonomi.