Tack LO! Ni blev med kravet på Vänstersväng och fällde därmed även Mona Sahlin.
Men skäms ni inte en smula? Det var mindre Mona Sahlin och mera LO:s fel att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval.
LO-ledningen brukar hävda att samarbetet med Socialdemokraterna är viktigt för att LO ska få gehör i "våra frågor". Men det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet att ta in Vänsterpartiet i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet.
Men det slaget av politisk-strategisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin "våra" fackliga frågor! LO-ledarna gick långt utöver sin fackliga kompetens när man framtvingade den eftergiften av Mona Sahlin: Marginalväljarna - som måste vinnas för eventuell valseger - finns alltid i mitten. Det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå utan det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter i 30 sekunder. Men det gjorde inte LO utan man agerade som om marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.
LO blev med sitt krav på vänstersväng Alliansens bästa valarbetare! Tack LO för den insatsen!
Visar inlägg med etikett Mona Sahlin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mona Sahlin. Visa alla inlägg
söndag 14 november 2010
lördag 4 september 2010
Sju tunga skäl att rösta på alliansen
Står vi inför ett ödesval? Ja, menar de två liberala ekonomerna Carl B Hamilton och Nils Lundgren och lyfter fram sina sju bästa argument för en röst på alliansen, vilket de menar skulle säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
(Artikel publicerad i Göteborgs Posten den 4 september 2010).
För det första är det viktigt att Socialdemokraterna inte återkommer i regeringsställning efter bara en mandatperiod, eftersom det befäster föreställningen att (S) är landets statsbärande parti, det parti som karriärister i offentliga sektorn, intresseorganisationer, opinionsbildare och lobbyister måste hålla sig väl med. Det krävs flera mandatperioder med (S) i opposition för att säkra den demokratiska vitalisering som regeringsskiftet 2006 medförde.
För det andra stiger nu andelen gamla i befolkningen snabbt i Sverige liksom i övriga Europa. Ska vi klara pensioner, vård och äldreomsorg måste många fler arbeta många fler timmar under livet. För att bevara välfärdsstaten, tillsammans med demokratin vår civilisations största landvinning, måste vi då välja alliansens arbetslinje och säga nej till de rödgrönas bidragslinje.
För det tredje måste redan tagna beslut om energipolitiken börja genomföras under kommande mandatperiod. Följderna kommer att påverka den svenska ekonomins fundament och därmed landets välstånd under årtionden framåt. Kärnkraften är central i energipolitiken. Alliansens partier står enade om en tydlig, positiv linje, medan de rödgröna bakom fasaden är djupt oeniga och kommer att försätta vårt näringsliv och därmed jobben och välståndet i en farlig situation.
För det fjärde har alliansen under mandatperioden visat att den kan driva en beslutsam och skicklig ekonomisk politik under en global finanskris. Följderna av krisen är bara delvis övervunna. Mängder med banker runt om i världen har bräckliga balansräkningar, de samlade budgetunderskotten och statsskulderna i världens tjugo största ekonomier är enorma och flera euroländers problem är inte alls lösta. Krisen kan komma tillbaka i former som vi inte genomskådar ännu. Varken vi eller svenska folkets majoritet tror att Mona Sahlin kommer att kunna koppla ett fast grepp om Sveriges ekonomi tillsammans med Lars Ohly och MP-ledningen i det riskfyllda läget.
För det femte: det alltmer fragmenterade skattesystemet måste reformeras. Om de rödgröna får regeringsmakten, blir en grundlig skattereform omöjlig. De är djupt oeniga om hur ett skattesystem bör se ut och de kommer därtill att återinföra förmögenhetsskatten som drev ut 500 miljarder kronor ur landet och därmed underminerade tillgången på privat riskkapital och sänkte skatteintäkterna.
För det sjätte måste vi fortsätta att reformera skolpolitiken. Den ungdomsarbetslöshet som är en social tragedi, det vill säga långtidsarbetslösa ungdomar, beror i huvudsak på att de ungdomarna har misslyckats på högstadiet och i gymnasiet.
Alliansen går snabbt fram för att ge dessa ungdomar tillträde till arbetsmarknaden och därmed en lyckosam start i livet. Friskolorna har bidragit enormt till att öka valfriheten och höja utbildningens kvalitet både i den egna sektorn och i de kommunala skolorna. (S), (MP) och (V) sitter alla fast i betygsfientlighet och flumskoletänkande och bara (MP) är i grunden positivt till friskolor. Skolan, grunden för demokrati, välstånd och jämlikhet, är i kris i stora delar av västvärlden, men alliansen har ett program som driver utvecklingen åt rätt håll i Sverige.
För det sjunde går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering. Vi hyser båda aktning för många individuella vänsterpartister som genuina demokrater och ärliga politiker som pragmatiskt verkar för ett mera jämlikt samhälle. En av oss skulle rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet om han bodde i Fagersta.
Men Vänsterpartiet är inte bara ett antal människor. Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat Stasi-DDR och dess ledare ända in i sen tid. Partiet har långsamt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist.
Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering. En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sverige nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Vi skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att göra med ett reformerat nazistparti.
Av dessa sju skäl är riksdagsvalet 2010 ett genuint ödesval där man bör rösta på alliansen för att säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
Carl B Hamilton (FP)
ordförande i riksdagens näringsutskott
Nils Lundgren
före detta partiledare för Junilistan och Europaparlamentariker
(Artikel publicerad i Göteborgs Posten den 4 september 2010).
För det första är det viktigt att Socialdemokraterna inte återkommer i regeringsställning efter bara en mandatperiod, eftersom det befäster föreställningen att (S) är landets statsbärande parti, det parti som karriärister i offentliga sektorn, intresseorganisationer, opinionsbildare och lobbyister måste hålla sig väl med. Det krävs flera mandatperioder med (S) i opposition för att säkra den demokratiska vitalisering som regeringsskiftet 2006 medförde.
För det andra stiger nu andelen gamla i befolkningen snabbt i Sverige liksom i övriga Europa. Ska vi klara pensioner, vård och äldreomsorg måste många fler arbeta många fler timmar under livet. För att bevara välfärdsstaten, tillsammans med demokratin vår civilisations största landvinning, måste vi då välja alliansens arbetslinje och säga nej till de rödgrönas bidragslinje.
För det tredje måste redan tagna beslut om energipolitiken börja genomföras under kommande mandatperiod. Följderna kommer att påverka den svenska ekonomins fundament och därmed landets välstånd under årtionden framåt. Kärnkraften är central i energipolitiken. Alliansens partier står enade om en tydlig, positiv linje, medan de rödgröna bakom fasaden är djupt oeniga och kommer att försätta vårt näringsliv och därmed jobben och välståndet i en farlig situation.
För det fjärde har alliansen under mandatperioden visat att den kan driva en beslutsam och skicklig ekonomisk politik under en global finanskris. Följderna av krisen är bara delvis övervunna. Mängder med banker runt om i världen har bräckliga balansräkningar, de samlade budgetunderskotten och statsskulderna i världens tjugo största ekonomier är enorma och flera euroländers problem är inte alls lösta. Krisen kan komma tillbaka i former som vi inte genomskådar ännu. Varken vi eller svenska folkets majoritet tror att Mona Sahlin kommer att kunna koppla ett fast grepp om Sveriges ekonomi tillsammans med Lars Ohly och MP-ledningen i det riskfyllda läget.
För det femte: det alltmer fragmenterade skattesystemet måste reformeras. Om de rödgröna får regeringsmakten, blir en grundlig skattereform omöjlig. De är djupt oeniga om hur ett skattesystem bör se ut och de kommer därtill att återinföra förmögenhetsskatten som drev ut 500 miljarder kronor ur landet och därmed underminerade tillgången på privat riskkapital och sänkte skatteintäkterna.
För det sjätte måste vi fortsätta att reformera skolpolitiken. Den ungdomsarbetslöshet som är en social tragedi, det vill säga långtidsarbetslösa ungdomar, beror i huvudsak på att de ungdomarna har misslyckats på högstadiet och i gymnasiet.
Alliansen går snabbt fram för att ge dessa ungdomar tillträde till arbetsmarknaden och därmed en lyckosam start i livet. Friskolorna har bidragit enormt till att öka valfriheten och höja utbildningens kvalitet både i den egna sektorn och i de kommunala skolorna. (S), (MP) och (V) sitter alla fast i betygsfientlighet och flumskoletänkande och bara (MP) är i grunden positivt till friskolor. Skolan, grunden för demokrati, välstånd och jämlikhet, är i kris i stora delar av västvärlden, men alliansen har ett program som driver utvecklingen åt rätt håll i Sverige.
För det sjunde går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering. Vi hyser båda aktning för många individuella vänsterpartister som genuina demokrater och ärliga politiker som pragmatiskt verkar för ett mera jämlikt samhälle. En av oss skulle rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet om han bodde i Fagersta.
Men Vänsterpartiet är inte bara ett antal människor. Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat Stasi-DDR och dess ledare ända in i sen tid. Partiet har långsamt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist.
Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering. En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sverige nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Vi skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att göra med ett reformerat nazistparti.
Av dessa sju skäl är riksdagsvalet 2010 ett genuint ödesval där man bör rösta på alliansen för att säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
Carl B Hamilton (FP)
ordförande i riksdagens näringsutskott
Nils Lundgren
före detta partiledare för Junilistan och Europaparlamentariker
tisdag 31 augusti 2010
Nya Neo
Tidskriften Neo fick för ett antal månader sedan ny chefredaktör. Det har för mig - och kanske för andra? - gjort tidningen intressantare. Mindre esoterisk, mera europeisk och mera förstående inför mänsklig ofullkomlighet.
Faran med politiska teoretiker är att de förenklar verkligheten genom bortträngning så starkt att de blir tämligen ointressanta utom för den närmaste cirkeln; till exempel att man älskar mänskligheten, men står inte ut med människorna. (De gäller själfallet inte liberala praktiker som riksdagsmän. Obs ironi.) Nya Neo klarar denna delikata balansgång och dessa faror bra. Något mera av chefredaktörens beskvänliga humor kan gott få plats. Kanske även ekonomi, som är mer än offentliga finanser.
I sitt senaste nummer intervjuar Nya Neo en hel del kända personer - några av ovan slag - om hur de avser rösta i riksdagsvalet. Numret innehåller också en djupstudie av Mona Sahlins historia som politiker. Bra på kommunikation, men sämre på djupsinne.
I Nya Neos intervju med Fredrik Reinfeldt bjuder han hårt motstånd mot att säga något intressant eller djupsinnigt - trots Nya Neos idoga försök att bända upp honom. Efter valet och dess anspänning bör intervjun göras om - inte minst för Fredrik Reinfeldts egen skull. Då finns förhoppningsvis bättre förutsättningar för att med garden sänkt locka fram något ur djupet.
Särklassigt roligast är rundringningen till ett antal ambassader och utrikesdepartement för att få deras reaktion på de rödgrönas förslag att, om de vinner valet, Sverige ska kräva att USA drar sig tillbaka från sina baser utanför USA.
Den avslutande recensionen av verket om Sveriges 22 statsministrar under 1900-talet är den tveklöst bästa hittills.
Kort sagt: En överraskande bra tidning; skaffa den!
Faran med politiska teoretiker är att de förenklar verkligheten genom bortträngning så starkt att de blir tämligen ointressanta utom för den närmaste cirkeln; till exempel att man älskar mänskligheten, men står inte ut med människorna. (De gäller själfallet inte liberala praktiker som riksdagsmän. Obs ironi.) Nya Neo klarar denna delikata balansgång och dessa faror bra. Något mera av chefredaktörens beskvänliga humor kan gott få plats. Kanske även ekonomi, som är mer än offentliga finanser.
I sitt senaste nummer intervjuar Nya Neo en hel del kända personer - några av ovan slag - om hur de avser rösta i riksdagsvalet. Numret innehåller också en djupstudie av Mona Sahlins historia som politiker. Bra på kommunikation, men sämre på djupsinne.
I Nya Neos intervju med Fredrik Reinfeldt bjuder han hårt motstånd mot att säga något intressant eller djupsinnigt - trots Nya Neos idoga försök att bända upp honom. Efter valet och dess anspänning bör intervjun göras om - inte minst för Fredrik Reinfeldts egen skull. Då finns förhoppningsvis bättre förutsättningar för att med garden sänkt locka fram något ur djupet.
Särklassigt roligast är rundringningen till ett antal ambassader och utrikesdepartement för att få deras reaktion på de rödgrönas förslag att, om de vinner valet, Sverige ska kräva att USA drar sig tillbaka från sina baser utanför USA.
Den avslutande recensionen av verket om Sveriges 22 statsministrar under 1900-talet är den tveklöst bästa hittills.
Kort sagt: En överraskande bra tidning; skaffa den!
torsdag 1 juli 2010
Finland visar vägen: Riksdagen röstade idag fram två nya reaktorer.
Finland visar vägen i energipolitiken med sitt beslut idag om två nya reaktorer. Finlands beslutskraft tydliggör den svenska oppositionens tankefel att vänta-och-se.
Två förhållanden är sålunda viktiga för oss i Sverige att idag notera:
För det första, detta finska riksdagsbeslut innehåller inget om statligt stöd av något slag för att möjliggöra byggandet av reaktorerna. Finland har inte heller i det förgångna gett statligt stöd för sina reaktorbyggen. Mot bakgrund av den svenska debattens fokus på frågan om statligt stöd bör man observera att i Finland planeras alltså två reaktorer att uppföras utan några statliga subventioner eller annat stöd. Sverige och Finland tillhör dessutom samma nordiska elmarknad, vilket bland annat innebär att priset på output - dvs el - är detsamma i de båda länderna. Alltså: det är inte så att priset på el från finsk kärnkraft skulle vara, eller bli, högre i Finland än i Sverige.
För det andra, det finns i den finska riksdagens beslut dels en uppskattning att det tar fyra år för det i sammanhanget erfarna Finland för byggfasen, dels att reaktorerna beräknas bli klara för drift tidigast 2020. Det innebär att planeringsfasen och intrimningstiden tillsammans är minst sex år, och byggfasen minst fyra år. Sålunda skriver den finska regeringen i sitt pressmeddelande att "efter uppskattningsvis fyra års byggande [skulle det] sedan vara dags för ansökan om drifttillstånd enligt kärnenergilagen. Enheterna skulle kunna tas i drift tidigast kring årtiondeskiftet." (Arbets- och näringsministeriet, Pressmeddelande, den 1.7.2010 10.18).
För att få en reaktor klar till 2020 krävs det i Finland - trots landets högre kompetens bland betydligt fler konstruktörer och byggare - minst tio år. Den finska tidplanen är sålunda en effektiv dementi av påståenden från bl. a oppositionen i Sverige att man kan vänta i "lugn och ro" och "i lagom takt" med besluten om svensk kärnkraft (citat av Mona Sahlin i partiledardebatten 16 juni 2010). Det är helt enkelt osant. Besluten i Finland visar detta.
*
Låt mig utveckla detta. Att man kan vänta i flera år med besluten om svensk kärnkraft är det allvarligaste tankefelet från oppositionens sida. Den argumenterar och målar upp en verklighetsbild som om oppositionen har kontroll över tiden som står till buds; i "lugn och ro" och i "lagom takt". Men den kontrollen har ingen politiker, eftersom kärnkraftverken av ekonomiska skäl och säkerhetsskäl stänger av sig själva när de blir strax över 50 år. Det betyder att vi i Sverige måste vara beredda från 2022 - när de äldsta reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas nämligen ingen "hänsyn till sysselsättning och välfärd" - som är oppositionens språkregel för enighet i energifrågan - beträffande reaktorernas åldrande. Det tas ingen hänsyn till den takt kärnkraftselen kan ersättas med förnybart när reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas ingen hänsyn till lugn och ro och lagom takt den dag 2022 då den första reaktorn ska stängas för att den inte längre håller måttet.
Tidpunkten för avvecklingen av nuvarande reaktorer bestäms alltså av teknikens begränsningar och av säkerhetskrav, icke av politiker.
Med nuvarande politik från oppositionens sida kommer Sverige att försättas i ett tvångsmässigt beslutsläge utan handlingsfrihet vad gäller elförsörjningen - ett Sverige som ju närmare vi kommer 2020-talet får leva med kniven på strupen inför säkra nedläggningar av koldioxidfri elproduktion och osäkra, oklara ersättningsalternativ. Oppositionen är därför i energipolitiken ett osäkert och otryggt alternativ när det gäller elförsörjningen, elpriserna och jobben i företagen.
Men, säger några - inte minst Maria Wetterstrand - det finns ett elöverskott. Ja, det finns det. Det finns där temporärt till dess att första reaktorerna måste stängas ca 2020-2022, dvs vid en tidpunkt som politiker inte behärskar och inte kan bestämma.
Elöverskottet beror på att det har varit en kraftig uppgradering av existerande reaktorer med nio terawattimmar mellan 2009 och 2015. Men lägg då märke till att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet alltid har varit emot uppgradering av reaktorerna! Hade deras vilja fått råda hade Sverige strax fått börja importera el. Det blir hycklande när t ex Maria Wetterstrand står i riksdagen (17/6) och hänvisar uppskattande till uppgraderingen av reaktorer, som hennes parti är emot, och när hon likaså talar uppskattande om elöverskottet. Men det har inte Maria Wetterstrand medverkat till, utan det har hon och Miljöpartiet motarbetat.
Finlands konkreta kärnkraftspolitik tydliggör den svenska oppositionens tankefel, glädjekalkyler och önsketänkande i energipolitiken.
Två förhållanden är sålunda viktiga för oss i Sverige att idag notera:
För det första, detta finska riksdagsbeslut innehåller inget om statligt stöd av något slag för att möjliggöra byggandet av reaktorerna. Finland har inte heller i det förgångna gett statligt stöd för sina reaktorbyggen. Mot bakgrund av den svenska debattens fokus på frågan om statligt stöd bör man observera att i Finland planeras alltså två reaktorer att uppföras utan några statliga subventioner eller annat stöd. Sverige och Finland tillhör dessutom samma nordiska elmarknad, vilket bland annat innebär att priset på output - dvs el - är detsamma i de båda länderna. Alltså: det är inte så att priset på el från finsk kärnkraft skulle vara, eller bli, högre i Finland än i Sverige.
För det andra, det finns i den finska riksdagens beslut dels en uppskattning att det tar fyra år för det i sammanhanget erfarna Finland för byggfasen, dels att reaktorerna beräknas bli klara för drift tidigast 2020. Det innebär att planeringsfasen och intrimningstiden tillsammans är minst sex år, och byggfasen minst fyra år. Sålunda skriver den finska regeringen i sitt pressmeddelande att "efter uppskattningsvis fyra års byggande [skulle det] sedan vara dags för ansökan om drifttillstånd enligt kärnenergilagen. Enheterna skulle kunna tas i drift tidigast kring årtiondeskiftet." (Arbets- och näringsministeriet, Pressmeddelande, den 1.7.2010 10.18).
För att få en reaktor klar till 2020 krävs det i Finland - trots landets högre kompetens bland betydligt fler konstruktörer och byggare - minst tio år. Den finska tidplanen är sålunda en effektiv dementi av påståenden från bl. a oppositionen i Sverige att man kan vänta i "lugn och ro" och "i lagom takt" med besluten om svensk kärnkraft (citat av Mona Sahlin i partiledardebatten 16 juni 2010). Det är helt enkelt osant. Besluten i Finland visar detta.
*
Låt mig utveckla detta. Att man kan vänta i flera år med besluten om svensk kärnkraft är det allvarligaste tankefelet från oppositionens sida. Den argumenterar och målar upp en verklighetsbild som om oppositionen har kontroll över tiden som står till buds; i "lugn och ro" och i "lagom takt". Men den kontrollen har ingen politiker, eftersom kärnkraftverken av ekonomiska skäl och säkerhetsskäl stänger av sig själva när de blir strax över 50 år. Det betyder att vi i Sverige måste vara beredda från 2022 - när de äldsta reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas nämligen ingen "hänsyn till sysselsättning och välfärd" - som är oppositionens språkregel för enighet i energifrågan - beträffande reaktorernas åldrande. Det tas ingen hänsyn till den takt kärnkraftselen kan ersättas med förnybart när reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas ingen hänsyn till lugn och ro och lagom takt den dag 2022 då den första reaktorn ska stängas för att den inte längre håller måttet.
Tidpunkten för avvecklingen av nuvarande reaktorer bestäms alltså av teknikens begränsningar och av säkerhetskrav, icke av politiker.
Med nuvarande politik från oppositionens sida kommer Sverige att försättas i ett tvångsmässigt beslutsläge utan handlingsfrihet vad gäller elförsörjningen - ett Sverige som ju närmare vi kommer 2020-talet får leva med kniven på strupen inför säkra nedläggningar av koldioxidfri elproduktion och osäkra, oklara ersättningsalternativ. Oppositionen är därför i energipolitiken ett osäkert och otryggt alternativ när det gäller elförsörjningen, elpriserna och jobben i företagen.
Men, säger några - inte minst Maria Wetterstrand - det finns ett elöverskott. Ja, det finns det. Det finns där temporärt till dess att första reaktorerna måste stängas ca 2020-2022, dvs vid en tidpunkt som politiker inte behärskar och inte kan bestämma.
Elöverskottet beror på att det har varit en kraftig uppgradering av existerande reaktorer med nio terawattimmar mellan 2009 och 2015. Men lägg då märke till att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet alltid har varit emot uppgradering av reaktorerna! Hade deras vilja fått råda hade Sverige strax fått börja importera el. Det blir hycklande när t ex Maria Wetterstrand står i riksdagen (17/6) och hänvisar uppskattande till uppgraderingen av reaktorer, som hennes parti är emot, och när hon likaså talar uppskattande om elöverskottet. Men det har inte Maria Wetterstrand medverkat till, utan det har hon och Miljöpartiet motarbetat.
Finlands konkreta kärnkraftspolitik tydliggör den svenska oppositionens tankefel, glädjekalkyler och önsketänkande i energipolitiken.
söndag 23 maj 2010
Socialdemokratiska krisförnekare och bidrag(s)debattörer.
Socialdemokraternas Mona Sahlin och Thomas Östros försöker gå på offensiven. Nu senast anklagar de Alliansregeringen för att skapa ”ett bidrags-Sverige”. Så här refererar TT deras attack (den 19/5, kl 14.05):
”I samband med [socialdemokratiska] partiets kommunkonferens pekade Thomas Östros på att socialbidragen ökat med 20 procent mellan slutet av 2008 och slutet av 2009.
- Vi blir alltmer ett bidrags-Sverige, sade den ekonomisk-politiske talesmannen.
Östros angrep regeringen för att göra för lite för att bekämpa arbetslösheten och för att inte satsa mer statliga pengar på kommunerna. Han hävdar att 25 000 personer sagts upp i kommunerna det senaste året. Enligt Sveriges kommuner och landsting handlar det dock om cirka 5 000.”
Som inteckning för sitt påstående tar alltså Sahlin - Östros (S-Ö) de ökade utgifterna för arbetslöshetsförsäkring och socialbidrag. (Men S-Ö nämner inte sjukförsäkringen; se nedan). S-Ö anser att det finns ett samband mellan ökade kostnader för socialbidrag och färre jobb i offentligfinansierad välfärd. Vad har Östros och Sahlin för fog för sina påståenden? Låt oss syna anklagelserna i sömmarna.
Sahlin och Östros ondgör sig över ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. Detta är bara det senaste exemplet på ett mer generellt drag hos S - Ös debatteknik sedan 2008: S-Ö argumenterar som om Sverige – i motsats till i stort sett alla andra länder – skulle ha kunnat gå opåverkat genom den globala finanskrisen. De driver sin kamp om verklighetsbilden genom att behandla läsare och lyssnare som blinda och döva inför medias och ansvariga myndigheters återkommande krisrapportering. Men, vem vill rösta på politiker som likt Sahlin och Östros varje vecka söker osynliggöra att det finns en global finanskris, och – när någon påpekar krisens existens – har för vana att retirera till ståndpunkten att om krisen skulle ha funnits så borde den i alla fall inte ha påverkat Sverige?
Jag har två teorier om varför Sahlin och Östros sänker sig själva till rollen som krisförnekare.
En första förklaring är att de tror att de därmed ställer sig på en nivå som åhörarna har. Alternativet hade varit att utöva ledarskap och informera, analysera och diskutera krisen, dess konsekvenser och möjliga motåtgärder i Sverige, Europa och världen. En andra förklaring är att Sahlin och Östros faktiskt är intellektuellt oförmögna att analysera den komplicerade och mångfacetterade krisen: orsaker, förlopp och konsekvenser, motåtgärder och risker och presentera sin egen politik i ljuset av verklighetens krisförlopp. Tänk efter, när läste eller hörde någon Sahlin och Östros demonstrera att de på ett insiktsfullt sätt kunde analysera den globala krisen och dess konsekvenser, bl. a för Sverige? Den artikeln eller anförandet finns inte trots att alla möjligheter funnits sedan 2008. S - Ös bedömning är att anti-intellektuellt råskäll går hem, men de underskattar väljarna. En tredje möjlighet är förstås en kombination av båda dessa förklaringar.
Så, tillbaka till det senaste exemplet på krisförnekelse som återges i TT-texten ovan. Kostnaderna för just ersättning till arbetslösa ska ju öka i en lågkonjunktur. Om något annat skedde vore det ett tecken på detta socialförsäkringssystem inte fungerade. Med S - Ös egen politik, och samma konjunkturförlopp i Sverige, hade dessutom kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen blivit betydligt högre därför att S - Ö vill ha högre ersättningar till arbetslösa under längre tid. Kritiken av att utbetalningarna ökat vädjar sålunda till åhörarnas oförstånd, och illustrerar återigen S - Ös ovilja till ens det enklaste ekonomiska upplysningsarbete.
Östros påstående att 25 000 jobb försvunnit i välfärden stämmer inte heller. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) egna kalkyler (refererade även av TT ovan) – som säkerligen inte tas till i underkant av denna kravmaskin för ökade statsbidrag! – rör det sig snarare om 5000 jobb som försvunnit under det senaste året. Det är ett lågt tal med tanke på den rådande lågkonjunkturen och även med tanke på att den demografiska utvecklingen inom skolväsendet inneburit färre barn och minskat behov av lärare. 5000 jobb är också ett mycket måttligt antal om man jämför med hur många jobb som försvunnit i svenska exportföretag. Det är inte nedskärningar i den offentliga sektorn som orsakat den högre arbetslösheten, utan en minskad efterfrågan på svenska exportprodukter. Det kan dock inte åtgärdas genom mer pengar till svenska kommuner, som S - Ö brukar antyda.
S - Ö kritiserar även att utbetalningarna för socialbidrag ökar. Regeringens prognos är att utgifterna för socialbidrag kommer att bli ca 10 miljarder för 2010. I ett historiskt perspektiv är det inte ett högt belopp. År 2000 – it-bubblans högkonjunkturår – låg kostnaderna för socialbidrag på ca 9 miljarder kronor. Om man tar hänsyn till inflation och uppräkningar av socialbidraget är den reala kostnaden för socialbidrag sannolikt lägre idag än år 2000, när socialdemokraterna regerade landet i högkonjunktur.
S - Ö undviker nogsamt att nämna bidrag från en annan del av trygghetssystemen - sjukförsäkringen. Här är förklaringen till tystnaden på denna punkt: Antalet personer som får sjukersättning hade i mars 2010 minskat med hela 210 000 personer jämfört med i mars 2006. Det gör att statskassan sparar uppskattningsvis minst 30 - 40 miljarder kronor per år i minskade utgifter.
Nettokostnadsökningen för olika bidrag, om man ser till alla tre – sjukförsäkring, socialbidrag och arbetslöshetsförsäkring – har därför varit ovanligt liten de senaste åren med tanke på att vi genomgår en kraftig lågkonjunktur. S - Ös tal om ett bidrags-Sverige håller helt enkelt inte.
”I samband med [socialdemokratiska] partiets kommunkonferens pekade Thomas Östros på att socialbidragen ökat med 20 procent mellan slutet av 2008 och slutet av 2009.
- Vi blir alltmer ett bidrags-Sverige, sade den ekonomisk-politiske talesmannen.
Östros angrep regeringen för att göra för lite för att bekämpa arbetslösheten och för att inte satsa mer statliga pengar på kommunerna. Han hävdar att 25 000 personer sagts upp i kommunerna det senaste året. Enligt Sveriges kommuner och landsting handlar det dock om cirka 5 000.”
Som inteckning för sitt påstående tar alltså Sahlin - Östros (S-Ö) de ökade utgifterna för arbetslöshetsförsäkring och socialbidrag. (Men S-Ö nämner inte sjukförsäkringen; se nedan). S-Ö anser att det finns ett samband mellan ökade kostnader för socialbidrag och färre jobb i offentligfinansierad välfärd. Vad har Östros och Sahlin för fog för sina påståenden? Låt oss syna anklagelserna i sömmarna.
Sahlin och Östros ondgör sig över ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. Detta är bara det senaste exemplet på ett mer generellt drag hos S - Ös debatteknik sedan 2008: S-Ö argumenterar som om Sverige – i motsats till i stort sett alla andra länder – skulle ha kunnat gå opåverkat genom den globala finanskrisen. De driver sin kamp om verklighetsbilden genom att behandla läsare och lyssnare som blinda och döva inför medias och ansvariga myndigheters återkommande krisrapportering. Men, vem vill rösta på politiker som likt Sahlin och Östros varje vecka söker osynliggöra att det finns en global finanskris, och – när någon påpekar krisens existens – har för vana att retirera till ståndpunkten att om krisen skulle ha funnits så borde den i alla fall inte ha påverkat Sverige?
Jag har två teorier om varför Sahlin och Östros sänker sig själva till rollen som krisförnekare.
En första förklaring är att de tror att de därmed ställer sig på en nivå som åhörarna har. Alternativet hade varit att utöva ledarskap och informera, analysera och diskutera krisen, dess konsekvenser och möjliga motåtgärder i Sverige, Europa och världen. En andra förklaring är att Sahlin och Östros faktiskt är intellektuellt oförmögna att analysera den komplicerade och mångfacetterade krisen: orsaker, förlopp och konsekvenser, motåtgärder och risker och presentera sin egen politik i ljuset av verklighetens krisförlopp. Tänk efter, när läste eller hörde någon Sahlin och Östros demonstrera att de på ett insiktsfullt sätt kunde analysera den globala krisen och dess konsekvenser, bl. a för Sverige? Den artikeln eller anförandet finns inte trots att alla möjligheter funnits sedan 2008. S - Ös bedömning är att anti-intellektuellt råskäll går hem, men de underskattar väljarna. En tredje möjlighet är förstås en kombination av båda dessa förklaringar.
Så, tillbaka till det senaste exemplet på krisförnekelse som återges i TT-texten ovan. Kostnaderna för just ersättning till arbetslösa ska ju öka i en lågkonjunktur. Om något annat skedde vore det ett tecken på detta socialförsäkringssystem inte fungerade. Med S - Ös egen politik, och samma konjunkturförlopp i Sverige, hade dessutom kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen blivit betydligt högre därför att S - Ö vill ha högre ersättningar till arbetslösa under längre tid. Kritiken av att utbetalningarna ökat vädjar sålunda till åhörarnas oförstånd, och illustrerar återigen S - Ös ovilja till ens det enklaste ekonomiska upplysningsarbete.
Östros påstående att 25 000 jobb försvunnit i välfärden stämmer inte heller. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) egna kalkyler (refererade även av TT ovan) – som säkerligen inte tas till i underkant av denna kravmaskin för ökade statsbidrag! – rör det sig snarare om 5000 jobb som försvunnit under det senaste året. Det är ett lågt tal med tanke på den rådande lågkonjunkturen och även med tanke på att den demografiska utvecklingen inom skolväsendet inneburit färre barn och minskat behov av lärare. 5000 jobb är också ett mycket måttligt antal om man jämför med hur många jobb som försvunnit i svenska exportföretag. Det är inte nedskärningar i den offentliga sektorn som orsakat den högre arbetslösheten, utan en minskad efterfrågan på svenska exportprodukter. Det kan dock inte åtgärdas genom mer pengar till svenska kommuner, som S - Ö brukar antyda.
S - Ö kritiserar även att utbetalningarna för socialbidrag ökar. Regeringens prognos är att utgifterna för socialbidrag kommer att bli ca 10 miljarder för 2010. I ett historiskt perspektiv är det inte ett högt belopp. År 2000 – it-bubblans högkonjunkturår – låg kostnaderna för socialbidrag på ca 9 miljarder kronor. Om man tar hänsyn till inflation och uppräkningar av socialbidraget är den reala kostnaden för socialbidrag sannolikt lägre idag än år 2000, när socialdemokraterna regerade landet i högkonjunktur.
S - Ö undviker nogsamt att nämna bidrag från en annan del av trygghetssystemen - sjukförsäkringen. Här är förklaringen till tystnaden på denna punkt: Antalet personer som får sjukersättning hade i mars 2010 minskat med hela 210 000 personer jämfört med i mars 2006. Det gör att statskassan sparar uppskattningsvis minst 30 - 40 miljarder kronor per år i minskade utgifter.
Nettokostnadsökningen för olika bidrag, om man ser till alla tre – sjukförsäkring, socialbidrag och arbetslöshetsförsäkring – har därför varit ovanligt liten de senaste åren med tanke på att vi genomgår en kraftig lågkonjunktur. S - Ös tal om ett bidrags-Sverige håller helt enkelt inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
