Står vi inför ett ödesval? Ja, menar de två liberala ekonomerna Carl B Hamilton och Nils Lundgren och lyfter fram sina sju bästa argument för en röst på alliansen, vilket de menar skulle säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
(Artikel publicerad i Göteborgs Posten den 4 september 2010).
För det första är det viktigt att Socialdemokraterna inte återkommer i regeringsställning efter bara en mandatperiod, eftersom det befäster föreställningen att (S) är landets statsbärande parti, det parti som karriärister i offentliga sektorn, intresseorganisationer, opinionsbildare och lobbyister måste hålla sig väl med. Det krävs flera mandatperioder med (S) i opposition för att säkra den demokratiska vitalisering som regeringsskiftet 2006 medförde.
För det andra stiger nu andelen gamla i befolkningen snabbt i Sverige liksom i övriga Europa. Ska vi klara pensioner, vård och äldreomsorg måste många fler arbeta många fler timmar under livet. För att bevara välfärdsstaten, tillsammans med demokratin vår civilisations största landvinning, måste vi då välja alliansens arbetslinje och säga nej till de rödgrönas bidragslinje.
För det tredje måste redan tagna beslut om energipolitiken börja genomföras under kommande mandatperiod. Följderna kommer att påverka den svenska ekonomins fundament och därmed landets välstånd under årtionden framåt. Kärnkraften är central i energipolitiken. Alliansens partier står enade om en tydlig, positiv linje, medan de rödgröna bakom fasaden är djupt oeniga och kommer att försätta vårt näringsliv och därmed jobben och välståndet i en farlig situation.
För det fjärde har alliansen under mandatperioden visat att den kan driva en beslutsam och skicklig ekonomisk politik under en global finanskris. Följderna av krisen är bara delvis övervunna. Mängder med banker runt om i världen har bräckliga balansräkningar, de samlade budgetunderskotten och statsskulderna i världens tjugo största ekonomier är enorma och flera euroländers problem är inte alls lösta. Krisen kan komma tillbaka i former som vi inte genomskådar ännu. Varken vi eller svenska folkets majoritet tror att Mona Sahlin kommer att kunna koppla ett fast grepp om Sveriges ekonomi tillsammans med Lars Ohly och MP-ledningen i det riskfyllda läget.
För det femte: det alltmer fragmenterade skattesystemet måste reformeras. Om de rödgröna får regeringsmakten, blir en grundlig skattereform omöjlig. De är djupt oeniga om hur ett skattesystem bör se ut och de kommer därtill att återinföra förmögenhetsskatten som drev ut 500 miljarder kronor ur landet och därmed underminerade tillgången på privat riskkapital och sänkte skatteintäkterna.
För det sjätte måste vi fortsätta att reformera skolpolitiken. Den ungdomsarbetslöshet som är en social tragedi, det vill säga långtidsarbetslösa ungdomar, beror i huvudsak på att de ungdomarna har misslyckats på högstadiet och i gymnasiet.
Alliansen går snabbt fram för att ge dessa ungdomar tillträde till arbetsmarknaden och därmed en lyckosam start i livet. Friskolorna har bidragit enormt till att öka valfriheten och höja utbildningens kvalitet både i den egna sektorn och i de kommunala skolorna. (S), (MP) och (V) sitter alla fast i betygsfientlighet och flumskoletänkande och bara (MP) är i grunden positivt till friskolor. Skolan, grunden för demokrati, välstånd och jämlikhet, är i kris i stora delar av västvärlden, men alliansen har ett program som driver utvecklingen åt rätt håll i Sverige.
För det sjunde går det inte att komma ifrån att om man röstar på (S) eller (MP) i valet, så röstar man också för att Vänsterpartiet ska medverka i en svensk regering. Vi hyser båda aktning för många individuella vänsterpartister som genuina demokrater och ärliga politiker som pragmatiskt verkar för ett mera jämlikt samhälle. En av oss skulle rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet om han bodde i Fagersta.
Men Vänsterpartiet är inte bara ett antal människor. Det är en snart hundraårig politisk organisation som har varit med i Komintern, stött Stalin och Bresjnev och hyllat Stasi-DDR och dess ledare ända in i sen tid. Partiet har långsamt och motvilligt övergivit tidigare ståndpunkter. Partiledaren själv har lika motvilligt tvingats upphöra att kalla sig kommunist.
Det är ett parti som till skillnad från många av sina medlemmar inte hör hemma i en svensk regering. En regeringsmedverkan måste tolkas som att Sverige nu vill dra ett streck över kommunismens brott mot mänskligheten. Vi skulle därmed medverka till att osynliggöra det kommunistiska förtryckets offer och skänka legitimitet till partiets historia på ett sätt som vi aldrig skulle drömma om att göra med ett reformerat nazistparti.
Av dessa sju skäl är riksdagsvalet 2010 ett genuint ödesval där man bör rösta på alliansen för att säkra friheten, välståndet och demokratins vitalitet.
Carl B Hamilton (FP)
ordförande i riksdagens näringsutskott
Nils Lundgren
före detta partiledare för Junilistan och Europaparlamentariker
Visar inlägg med etikett Wetterstrand. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Wetterstrand. Visa alla inlägg
lördag 4 september 2010
onsdag 18 augusti 2010
Hela havet stormar i rödgrön skattepolitik.
Kokar i sin egen olja, gör nu oppositionen i fråga om skatterna för fastighetsägare. Beskeden om framtida fastighets- och förmögenhetsskatter är motstridiga, har haft kort livslängd och verkar mest vatten värda.
I Svenska Dagbladet idag presenterar oppositionen tillsammans en ny begränsningsregel för uttag av fastighetsskatt. Dock, om oppositionen inom loppet av bara några få månader två gånger nu tvingats införa begränsningsregler för sitt grundförslags konsekvenser tyder det på att grundförslaget är ofärdigt - ja, dåligt! - och att oppositionens skattepolitik i alla händelser är ogenomtänkt.
Thomas Östros påstående i SvD att den nya linjen är "ett trygghetsbesked" är att bita huvudet av skammen på ett ovanligt tydligt sätt.
"Trygghetsbeskedet" till landets fastighetsägare från den samlade oppositionen i SvD gällde inte heller längre än till att Morgonekot startade.
Då bröt MP:s Maria Wetterstrand mot tidigare gemensamma besked: MP går emot att villor och fritidshus ska räknas in i förmögenheten. En skattelättnad för fastighetsägare med andra ord (vad kostar det i skattebortfall i MP:s kalkyler?). Wetterstrands nya bud var dock något som Vänsterpartiets företrädare, Ulla Andersson, inte kunde acceptera, också hon intervjuad i Ekot. "Fastigheter är ju förmögenheter så att säga. Det är en stor kapitaltillgång, och det är ju också kapital som finns här i landet och som utgör en bas för beskattning i de allra flesta länder, så därför tycker jag att [fastigheter som förmögenhet] är rimligt", sade Ulla Andersson. Maria Wetterstrands dagsnotering och nödutgång är att frågan ska utredas. Hela havet stormar i rödgrön skattepolitik.
Senaste upplagan av oppositionens politik går alltså ut på att inbjuda landets villaägare att rösta på ett förslag om utredning om lämpligheten i deras framtida skattebörda; en utredning om vilken oppositionen dock är djupt oenig och vill helt olika saker.
Vad vill egentligen oppositionen att ägare till fastigheter ska betala i skatt om oppositionen kommer till makten? En månad före valet är det fortfarande helt oklart, och resonemangen principlösa, oförutsägbara och röriga.
I Svenska Dagbladet idag presenterar oppositionen tillsammans en ny begränsningsregel för uttag av fastighetsskatt. Dock, om oppositionen inom loppet av bara några få månader två gånger nu tvingats införa begränsningsregler för sitt grundförslags konsekvenser tyder det på att grundförslaget är ofärdigt - ja, dåligt! - och att oppositionens skattepolitik i alla händelser är ogenomtänkt.
Thomas Östros påstående i SvD att den nya linjen är "ett trygghetsbesked" är att bita huvudet av skammen på ett ovanligt tydligt sätt.
"Trygghetsbeskedet" till landets fastighetsägare från den samlade oppositionen i SvD gällde inte heller längre än till att Morgonekot startade.
Då bröt MP:s Maria Wetterstrand mot tidigare gemensamma besked: MP går emot att villor och fritidshus ska räknas in i förmögenheten. En skattelättnad för fastighetsägare med andra ord (vad kostar det i skattebortfall i MP:s kalkyler?). Wetterstrands nya bud var dock något som Vänsterpartiets företrädare, Ulla Andersson, inte kunde acceptera, också hon intervjuad i Ekot. "Fastigheter är ju förmögenheter så att säga. Det är en stor kapitaltillgång, och det är ju också kapital som finns här i landet och som utgör en bas för beskattning i de allra flesta länder, så därför tycker jag att [fastigheter som förmögenhet] är rimligt", sade Ulla Andersson. Maria Wetterstrands dagsnotering och nödutgång är att frågan ska utredas. Hela havet stormar i rödgrön skattepolitik.
Senaste upplagan av oppositionens politik går alltså ut på att inbjuda landets villaägare att rösta på ett förslag om utredning om lämpligheten i deras framtida skattebörda; en utredning om vilken oppositionen dock är djupt oenig och vill helt olika saker.
Vad vill egentligen oppositionen att ägare till fastigheter ska betala i skatt om oppositionen kommer till makten? En månad före valet är det fortfarande helt oklart, och resonemangen principlösa, oförutsägbara och röriga.
torsdag 5 augusti 2010
Maria Wetterstrand (MP) upprepar: Det blir avskaffat RUT-avdrag om oppositionen vinner valet.
RUT är en av Alliansens bästa valarbetare. Det oroar uppenbarligen Miljöpartiet och Maria Wetterstrand.
Miljöpartiet vill alltjämt avskaffa dagens RUT-avdrag för arbete med hushållsnära tjänster. Istället har MP idag lagt förslag om att införa sänkt moms för RUT-tjänster och för vissa andra tjänster, från dagens 25 procent till 12 procent.
Förslaget sågades omgående och hjärtlöst av kamraterna i socialdemokraterna och vänsterpartiet. De vill inte sänka skatt.
Även från en alliansutgångspunkt med fokus på jobb och att underlätta människors livspussel är förslaget dåligt.
MP:s reform skulle enligt förslaget ske i två steg. Först skulle momsen för hushålls- och reparationstjänster mm (dvs bl.a. RUT-tjänster) sänkas. Det kostar enligt MP 2,9 miljarder kr.
Dagens RUT-avdrag är dock betydligt billigare för statskassan - ca 900 milj. kr (enligt Skatteverket) - men har ändå en starkare jobbskapande verkan. Det beror dels på att RUT-avdraget är mera träffsäkert vad gäller att sänka arbetskraftskostnaden, dels att hushållstjänsterna blir väsentligt billigare med RUT-avdraget än med MP:s momssänkning. Sänks momsen på städning från 25 till 12 procent minskar konsumentens pris med maximalt ca 10 procent (hela momssänkningen går ju inte vidare till sänkt pris utan tas om hand av ägaren i form av högre marginal). RUT-avdraget - däremot - halverar arbetskostnaden för hushållstjänster.
Skulle oppositionen vinna valet, RUT-avdraget avskaffas och MP:s förslag hade fått gehör hos de andra oppositionspartierna skulle alltså priset på hushållstjänster öka med ca 80 procent jämfört med dagens RUT-system. Det skulle naturligtvis ge färre jobb, mer svartarbete, större arbetslöshet (bl a hos lågutbildade kvinnor med invandrarbakgrund) och sämre statsfinanser.
Idag beräknas RUT-avdaget ger ca 11 000 personer jobb, motsvarande drygt 7000 heltidstjänster. Många av dessa hotas alltså, även om MP fått gehör för sitt moms-förslag.
I ett andra steg tänker sig MP att momsen på restaurang- och cateringtjänster ska sänkas (kostar statskassan enligt MP ca 9,5 miljarder kronor). MP hävdar utifrån en studie av HUI att det skulle ge mellan 7000 och 19 000 nya jobb. Miljöpartiet tar dock inte hänsyn till de negativa sysselsättningseffekterna på restaurangsektorn av ett annat rödgrönt förslag. Oppositionen vill nämligen fördubbla arbetsgivaravgiften för unga (dvs. <26 år). Det ger ökade kostnader för svenska företag på totalt 9-10 mdr kr/år. En del av denna börda kommer att falla på restaurang- och cateringsektorn, där ungdomar är överrepresenterade. Det skulle kraftigt minska lönsamheten att anställa unga i branschen.
Miljöpartiet verkar vilja ställa jobb i restaurangsektorn mot de jobb som försvinner när oppositionen avskaffar RUT-avdraget. Men det finns ingen anledning att ställa dessa åtgärder mot varandra, eftersom de väsentligen rör olika slags tjänster.
Stänkt restaurang och cateringmoms är ett intressant förslag som står på egna ben och som bl a kan skapa nya jobb. Men dess införande kan inte försvara oppositionens hållning att efter en valseger avskaffa tusentals RUT-jobb i den hushållsnära tjänstesektorn.
Miljöpartiet vill alltjämt avskaffa dagens RUT-avdrag för arbete med hushållsnära tjänster. Istället har MP idag lagt förslag om att införa sänkt moms för RUT-tjänster och för vissa andra tjänster, från dagens 25 procent till 12 procent.
Förslaget sågades omgående och hjärtlöst av kamraterna i socialdemokraterna och vänsterpartiet. De vill inte sänka skatt.
Även från en alliansutgångspunkt med fokus på jobb och att underlätta människors livspussel är förslaget dåligt.
MP:s reform skulle enligt förslaget ske i två steg. Först skulle momsen för hushålls- och reparationstjänster mm (dvs bl.a. RUT-tjänster) sänkas. Det kostar enligt MP 2,9 miljarder kr.
Dagens RUT-avdrag är dock betydligt billigare för statskassan - ca 900 milj. kr (enligt Skatteverket) - men har ändå en starkare jobbskapande verkan. Det beror dels på att RUT-avdraget är mera träffsäkert vad gäller att sänka arbetskraftskostnaden, dels att hushållstjänsterna blir väsentligt billigare med RUT-avdraget än med MP:s momssänkning. Sänks momsen på städning från 25 till 12 procent minskar konsumentens pris med maximalt ca 10 procent (hela momssänkningen går ju inte vidare till sänkt pris utan tas om hand av ägaren i form av högre marginal). RUT-avdraget - däremot - halverar arbetskostnaden för hushållstjänster.
Skulle oppositionen vinna valet, RUT-avdraget avskaffas och MP:s förslag hade fått gehör hos de andra oppositionspartierna skulle alltså priset på hushållstjänster öka med ca 80 procent jämfört med dagens RUT-system. Det skulle naturligtvis ge färre jobb, mer svartarbete, större arbetslöshet (bl a hos lågutbildade kvinnor med invandrarbakgrund) och sämre statsfinanser.
Idag beräknas RUT-avdaget ger ca 11 000 personer jobb, motsvarande drygt 7000 heltidstjänster. Många av dessa hotas alltså, även om MP fått gehör för sitt moms-förslag.
I ett andra steg tänker sig MP att momsen på restaurang- och cateringtjänster ska sänkas (kostar statskassan enligt MP ca 9,5 miljarder kronor). MP hävdar utifrån en studie av HUI att det skulle ge mellan 7000 och 19 000 nya jobb. Miljöpartiet tar dock inte hänsyn till de negativa sysselsättningseffekterna på restaurangsektorn av ett annat rödgrönt förslag. Oppositionen vill nämligen fördubbla arbetsgivaravgiften för unga (dvs. <26 år). Det ger ökade kostnader för svenska företag på totalt 9-10 mdr kr/år. En del av denna börda kommer att falla på restaurang- och cateringsektorn, där ungdomar är överrepresenterade. Det skulle kraftigt minska lönsamheten att anställa unga i branschen.
Miljöpartiet verkar vilja ställa jobb i restaurangsektorn mot de jobb som försvinner när oppositionen avskaffar RUT-avdraget. Men det finns ingen anledning att ställa dessa åtgärder mot varandra, eftersom de väsentligen rör olika slags tjänster.
Stänkt restaurang och cateringmoms är ett intressant förslag som står på egna ben och som bl a kan skapa nya jobb. Men dess införande kan inte försvara oppositionens hållning att efter en valseger avskaffa tusentals RUT-jobb i den hushållsnära tjänstesektorn.
torsdag 1 juli 2010
Finland visar vägen: Riksdagen röstade idag fram två nya reaktorer.
Finland visar vägen i energipolitiken med sitt beslut idag om två nya reaktorer. Finlands beslutskraft tydliggör den svenska oppositionens tankefel att vänta-och-se.
Två förhållanden är sålunda viktiga för oss i Sverige att idag notera:
För det första, detta finska riksdagsbeslut innehåller inget om statligt stöd av något slag för att möjliggöra byggandet av reaktorerna. Finland har inte heller i det förgångna gett statligt stöd för sina reaktorbyggen. Mot bakgrund av den svenska debattens fokus på frågan om statligt stöd bör man observera att i Finland planeras alltså två reaktorer att uppföras utan några statliga subventioner eller annat stöd. Sverige och Finland tillhör dessutom samma nordiska elmarknad, vilket bland annat innebär att priset på output - dvs el - är detsamma i de båda länderna. Alltså: det är inte så att priset på el från finsk kärnkraft skulle vara, eller bli, högre i Finland än i Sverige.
För det andra, det finns i den finska riksdagens beslut dels en uppskattning att det tar fyra år för det i sammanhanget erfarna Finland för byggfasen, dels att reaktorerna beräknas bli klara för drift tidigast 2020. Det innebär att planeringsfasen och intrimningstiden tillsammans är minst sex år, och byggfasen minst fyra år. Sålunda skriver den finska regeringen i sitt pressmeddelande att "efter uppskattningsvis fyra års byggande [skulle det] sedan vara dags för ansökan om drifttillstånd enligt kärnenergilagen. Enheterna skulle kunna tas i drift tidigast kring årtiondeskiftet." (Arbets- och näringsministeriet, Pressmeddelande, den 1.7.2010 10.18).
För att få en reaktor klar till 2020 krävs det i Finland - trots landets högre kompetens bland betydligt fler konstruktörer och byggare - minst tio år. Den finska tidplanen är sålunda en effektiv dementi av påståenden från bl. a oppositionen i Sverige att man kan vänta i "lugn och ro" och "i lagom takt" med besluten om svensk kärnkraft (citat av Mona Sahlin i partiledardebatten 16 juni 2010). Det är helt enkelt osant. Besluten i Finland visar detta.
*
Låt mig utveckla detta. Att man kan vänta i flera år med besluten om svensk kärnkraft är det allvarligaste tankefelet från oppositionens sida. Den argumenterar och målar upp en verklighetsbild som om oppositionen har kontroll över tiden som står till buds; i "lugn och ro" och i "lagom takt". Men den kontrollen har ingen politiker, eftersom kärnkraftverken av ekonomiska skäl och säkerhetsskäl stänger av sig själva när de blir strax över 50 år. Det betyder att vi i Sverige måste vara beredda från 2022 - när de äldsta reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas nämligen ingen "hänsyn till sysselsättning och välfärd" - som är oppositionens språkregel för enighet i energifrågan - beträffande reaktorernas åldrande. Det tas ingen hänsyn till den takt kärnkraftselen kan ersättas med förnybart när reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas ingen hänsyn till lugn och ro och lagom takt den dag 2022 då den första reaktorn ska stängas för att den inte längre håller måttet.
Tidpunkten för avvecklingen av nuvarande reaktorer bestäms alltså av teknikens begränsningar och av säkerhetskrav, icke av politiker.
Med nuvarande politik från oppositionens sida kommer Sverige att försättas i ett tvångsmässigt beslutsläge utan handlingsfrihet vad gäller elförsörjningen - ett Sverige som ju närmare vi kommer 2020-talet får leva med kniven på strupen inför säkra nedläggningar av koldioxidfri elproduktion och osäkra, oklara ersättningsalternativ. Oppositionen är därför i energipolitiken ett osäkert och otryggt alternativ när det gäller elförsörjningen, elpriserna och jobben i företagen.
Men, säger några - inte minst Maria Wetterstrand - det finns ett elöverskott. Ja, det finns det. Det finns där temporärt till dess att första reaktorerna måste stängas ca 2020-2022, dvs vid en tidpunkt som politiker inte behärskar och inte kan bestämma.
Elöverskottet beror på att det har varit en kraftig uppgradering av existerande reaktorer med nio terawattimmar mellan 2009 och 2015. Men lägg då märke till att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet alltid har varit emot uppgradering av reaktorerna! Hade deras vilja fått råda hade Sverige strax fått börja importera el. Det blir hycklande när t ex Maria Wetterstrand står i riksdagen (17/6) och hänvisar uppskattande till uppgraderingen av reaktorer, som hennes parti är emot, och när hon likaså talar uppskattande om elöverskottet. Men det har inte Maria Wetterstrand medverkat till, utan det har hon och Miljöpartiet motarbetat.
Finlands konkreta kärnkraftspolitik tydliggör den svenska oppositionens tankefel, glädjekalkyler och önsketänkande i energipolitiken.
Två förhållanden är sålunda viktiga för oss i Sverige att idag notera:
För det första, detta finska riksdagsbeslut innehåller inget om statligt stöd av något slag för att möjliggöra byggandet av reaktorerna. Finland har inte heller i det förgångna gett statligt stöd för sina reaktorbyggen. Mot bakgrund av den svenska debattens fokus på frågan om statligt stöd bör man observera att i Finland planeras alltså två reaktorer att uppföras utan några statliga subventioner eller annat stöd. Sverige och Finland tillhör dessutom samma nordiska elmarknad, vilket bland annat innebär att priset på output - dvs el - är detsamma i de båda länderna. Alltså: det är inte så att priset på el från finsk kärnkraft skulle vara, eller bli, högre i Finland än i Sverige.
För det andra, det finns i den finska riksdagens beslut dels en uppskattning att det tar fyra år för det i sammanhanget erfarna Finland för byggfasen, dels att reaktorerna beräknas bli klara för drift tidigast 2020. Det innebär att planeringsfasen och intrimningstiden tillsammans är minst sex år, och byggfasen minst fyra år. Sålunda skriver den finska regeringen i sitt pressmeddelande att "efter uppskattningsvis fyra års byggande [skulle det] sedan vara dags för ansökan om drifttillstånd enligt kärnenergilagen. Enheterna skulle kunna tas i drift tidigast kring årtiondeskiftet." (Arbets- och näringsministeriet, Pressmeddelande, den 1.7.2010 10.18).
För att få en reaktor klar till 2020 krävs det i Finland - trots landets högre kompetens bland betydligt fler konstruktörer och byggare - minst tio år. Den finska tidplanen är sålunda en effektiv dementi av påståenden från bl. a oppositionen i Sverige att man kan vänta i "lugn och ro" och "i lagom takt" med besluten om svensk kärnkraft (citat av Mona Sahlin i partiledardebatten 16 juni 2010). Det är helt enkelt osant. Besluten i Finland visar detta.
*
Låt mig utveckla detta. Att man kan vänta i flera år med besluten om svensk kärnkraft är det allvarligaste tankefelet från oppositionens sida. Den argumenterar och målar upp en verklighetsbild som om oppositionen har kontroll över tiden som står till buds; i "lugn och ro" och i "lagom takt". Men den kontrollen har ingen politiker, eftersom kärnkraftverken av ekonomiska skäl och säkerhetsskäl stänger av sig själva när de blir strax över 50 år. Det betyder att vi i Sverige måste vara beredda från 2022 - när de äldsta reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas nämligen ingen "hänsyn till sysselsättning och välfärd" - som är oppositionens språkregel för enighet i energifrågan - beträffande reaktorernas åldrande. Det tas ingen hänsyn till den takt kärnkraftselen kan ersättas med förnybart när reaktorerna faller för åldersstrecket. Det tas ingen hänsyn till lugn och ro och lagom takt den dag 2022 då den första reaktorn ska stängas för att den inte längre håller måttet.
Tidpunkten för avvecklingen av nuvarande reaktorer bestäms alltså av teknikens begränsningar och av säkerhetskrav, icke av politiker.
Med nuvarande politik från oppositionens sida kommer Sverige att försättas i ett tvångsmässigt beslutsläge utan handlingsfrihet vad gäller elförsörjningen - ett Sverige som ju närmare vi kommer 2020-talet får leva med kniven på strupen inför säkra nedläggningar av koldioxidfri elproduktion och osäkra, oklara ersättningsalternativ. Oppositionen är därför i energipolitiken ett osäkert och otryggt alternativ när det gäller elförsörjningen, elpriserna och jobben i företagen.
Men, säger några - inte minst Maria Wetterstrand - det finns ett elöverskott. Ja, det finns det. Det finns där temporärt till dess att första reaktorerna måste stängas ca 2020-2022, dvs vid en tidpunkt som politiker inte behärskar och inte kan bestämma.
Elöverskottet beror på att det har varit en kraftig uppgradering av existerande reaktorer med nio terawattimmar mellan 2009 och 2015. Men lägg då märke till att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet alltid har varit emot uppgradering av reaktorerna! Hade deras vilja fått råda hade Sverige strax fått börja importera el. Det blir hycklande när t ex Maria Wetterstrand står i riksdagen (17/6) och hänvisar uppskattande till uppgraderingen av reaktorer, som hennes parti är emot, och när hon likaså talar uppskattande om elöverskottet. Men det har inte Maria Wetterstrand medverkat till, utan det har hon och Miljöpartiet motarbetat.
Finlands konkreta kärnkraftspolitik tydliggör den svenska oppositionens tankefel, glädjekalkyler och önsketänkande i energipolitiken.
onsdag 16 juni 2010
MP och kärnkraften. Replik på DN-debatt idag (16/6).
I sin artikel på DN-debatt idag vill Wetterstrand och Eriksson visa att kärnkraften skulle vara en teknik på nedgång (DN 16 juni 2010). Det har enligt dem inte byggts nya reaktorer i Västeuropa "på decennier". De påstår att "Sverige klarar sig bra med förnybara energikällor". Men exakt hur Sverige ska klara sig när nära halva den svenska elproduktionen försvinner är oklart.
Det stämmer att kärnkraftens andel av den globala energiproduktionen har sjunkit de senaste åren. 1998 stod kärnkraften för 17 procent av den totala energin, vilket till 2008 hade minskat till 14 procent.
De flesta av världens reaktorer byggdes under en kort period från mitten på sextiotalet till början på 1980-talet. Dessa reaktorer börjar nu nå pensionsålder och tas ur drift. Det har dock inget att göra med att kärnkraften är en "omodern teknik". Tvärtom pågår ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete med moderna reaktorer och nya tekniker. Det finns också planer världen över att ersätta pensionsnära reaktorer med nya. I Asien pågår också, som Wetterstrand och Eriksson noterar, en kraftig utbyggnad av helt ny kärnkraften.
Påståendet i artikeln om att det inte byggts någon reaktor i Europa på decennier är också märkligt. Till exempel i Finland pågår bygget av en ny reaktor för fullt och ytterligare minst en ny reaktor planeras. I Frankrike byggs nya reaktorer och även på andra håll planeras för ny kärnkraft.
Det är också vilseledande av Wetterstrand och Eriksson att säga att ny kärnkraft "kommer subventioneras". Det gäller inte i Sverige. Regeringen är glasklar på den punkten. Tvärtom så utökar regeringen nu skadeståndsansvaret betydligt för reaktorägaren.
Wetterstrand och Eriksson anför som argument mot kärnkraften att "vindkraften har byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften". De låter dock bli att nämna att vindkraften fortfarande bara står för ca 1 procent av världens elproduktion och 2 procent av den svenska elproduktionen. En ökning blir lätt väldigt stor i procent om man startar från en väldigt liten bas. Detta enkla förhållande använder Wetterstrand och Eriksson till att skapa en synvilla. I själva verket - om man räknar i TWh - blir bilden en annan.
Den snabba utbyggnaden av vindkraften som nu pågår sker från en mycket låg nivå. Dessutom står ibland vindkraften still när Sverige behöver energin som mest. Det visade sig inte minst under vinterns köldknäpp, då vindkraften i genomsnitt bidrog med en procent av energiproduktionen. En energipolitik som vilar alltför tungt på vindkraft riskerar därför ge kraftigt svängningar i elpriserna, frekventa pristoppar och importbehov av fossilbaserad energi.
Allt fler inser att kärnkraften kan ge ett viktigt bidrag i kampen mot de fossila energikällorna. Det är fel att, som Wetterstrand och Eriksson gör, ställa kärnkraft mot förnybar energi.
Användningen av fossil energi i världen är fortfarande massiv. I våra södra grannländer står kol och gas för en stor del av energiförsörjningen. Kärnkraften kan inte ensam ersätta den fossila energin. En utbyggnad av den förnybara energin behövs också. Men ska kärnkraften avvecklas i Europa samtidigt som användningen av fossil energi ska minska kraftigt, ja då kommer Europa få stora problem med sin energiförsörjning. Elintensiv industri flyttar då till någon annan del av världen. Eller så uppnår vi inte de ambitiösa klimatmålen. Båda dessa alternativ är dåliga lösningar för Sverige och Europa.
Som argument mot kärnkraften anförs i artikeln också att tekniken är dyr. Det stämmer att det är kostsamt att bygga en ny kärnkraftsreaktor. Å andra sidan är driftskostnaderna när reaktorn väl klar låga och en ny reaktor levererar pålitligt energi under lång tid. Ett modernt kärnkraftverk levererar el i 60-80 år medan ett vindkraftverk är slut efter 15-20 år. Lönsamheten hänger i stor utsträckning på elpriset.
Med ett växande klimathot och en utsläppshandel som gör fossil energi allt dyrare är det mycket troligt att kärnkraften kommer vara ett intressant energislag att investera i inför framtiden. Om inte så har väl Wetterstrand och Eriksson ingenting att oroa sig för - då borde även de kunna tänka sig att ta bort förbudet mot detta energislag.
Prenumeration kan anmälas direkt på http://www.folkpartiet.se/carlssnyhetsbrev
Det stämmer att kärnkraftens andel av den globala energiproduktionen har sjunkit de senaste åren. 1998 stod kärnkraften för 17 procent av den totala energin, vilket till 2008 hade minskat till 14 procent.
De flesta av världens reaktorer byggdes under en kort period från mitten på sextiotalet till början på 1980-talet. Dessa reaktorer börjar nu nå pensionsålder och tas ur drift. Det har dock inget att göra med att kärnkraften är en "omodern teknik". Tvärtom pågår ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete med moderna reaktorer och nya tekniker. Det finns också planer världen över att ersätta pensionsnära reaktorer med nya. I Asien pågår också, som Wetterstrand och Eriksson noterar, en kraftig utbyggnad av helt ny kärnkraften.
Påståendet i artikeln om att det inte byggts någon reaktor i Europa på decennier är också märkligt. Till exempel i Finland pågår bygget av en ny reaktor för fullt och ytterligare minst en ny reaktor planeras. I Frankrike byggs nya reaktorer och även på andra håll planeras för ny kärnkraft.
Det är också vilseledande av Wetterstrand och Eriksson att säga att ny kärnkraft "kommer subventioneras". Det gäller inte i Sverige. Regeringen är glasklar på den punkten. Tvärtom så utökar regeringen nu skadeståndsansvaret betydligt för reaktorägaren.
Wetterstrand och Eriksson anför som argument mot kärnkraften att "vindkraften har byggts ut 70 gånger mer än kärnkraften". De låter dock bli att nämna att vindkraften fortfarande bara står för ca 1 procent av världens elproduktion och 2 procent av den svenska elproduktionen. En ökning blir lätt väldigt stor i procent om man startar från en väldigt liten bas. Detta enkla förhållande använder Wetterstrand och Eriksson till att skapa en synvilla. I själva verket - om man räknar i TWh - blir bilden en annan.
Den snabba utbyggnaden av vindkraften som nu pågår sker från en mycket låg nivå. Dessutom står ibland vindkraften still när Sverige behöver energin som mest. Det visade sig inte minst under vinterns köldknäpp, då vindkraften i genomsnitt bidrog med en procent av energiproduktionen. En energipolitik som vilar alltför tungt på vindkraft riskerar därför ge kraftigt svängningar i elpriserna, frekventa pristoppar och importbehov av fossilbaserad energi.
Allt fler inser att kärnkraften kan ge ett viktigt bidrag i kampen mot de fossila energikällorna. Det är fel att, som Wetterstrand och Eriksson gör, ställa kärnkraft mot förnybar energi.
Användningen av fossil energi i världen är fortfarande massiv. I våra södra grannländer står kol och gas för en stor del av energiförsörjningen. Kärnkraften kan inte ensam ersätta den fossila energin. En utbyggnad av den förnybara energin behövs också. Men ska kärnkraften avvecklas i Europa samtidigt som användningen av fossil energi ska minska kraftigt, ja då kommer Europa få stora problem med sin energiförsörjning. Elintensiv industri flyttar då till någon annan del av världen. Eller så uppnår vi inte de ambitiösa klimatmålen. Båda dessa alternativ är dåliga lösningar för Sverige och Europa.
Som argument mot kärnkraften anförs i artikeln också att tekniken är dyr. Det stämmer att det är kostsamt att bygga en ny kärnkraftsreaktor. Å andra sidan är driftskostnaderna när reaktorn väl klar låga och en ny reaktor levererar pålitligt energi under lång tid. Ett modernt kärnkraftverk levererar el i 60-80 år medan ett vindkraftverk är slut efter 15-20 år. Lönsamheten hänger i stor utsträckning på elpriset.
Med ett växande klimathot och en utsläppshandel som gör fossil energi allt dyrare är det mycket troligt att kärnkraften kommer vara ett intressant energislag att investera i inför framtiden. Om inte så har väl Wetterstrand och Eriksson ingenting att oroa sig för - då borde även de kunna tänka sig att ta bort förbudet mot detta energislag.
Prenumeration kan anmälas direkt på http://www.folkpartiet.se/carlssnyhetsbrev
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
