Mackdöden accelererar med fallande bensinspris och politisk dumhet.

I valet mellan ingen mack i bygden och en (1) mack föredrar regeringsmajoriteten ingen mack alls, i strid med folkpartiets önskemål.

Det är innebörden av en nu redovisad ovilja hos regeringen att upphäva den s k pumlagens tredje steg den 1 mars 2009 (TT 20/12, DN 21/12). Skälet är, såvitt jag kan förstå, enbart en istadig omsorg om den egna politiska prestigen, på tvärs mot legitima krav på en omprövning av lagen grundad på en förändrad verklighetsbild.

De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu måste ställa sig.
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen. Lagen har visat sig få orimliga konsekvenser. Mackdöden brer ut sig på landsbygden. Tvånget borde omedelbart upphävas för de minsta mackarna. Men så blir det dessvärre inte. Mackdöden kommer istället att drivas på.

Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år. Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.

Lagen är miljöpartiets planekonomiska skapelse, med stöd av socialdemokraterna. Den drevs igenom trots massiv kritik från remissinstanserna.

Folkpartiet har menat att staten bör inta en teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synpunkt. De styrmedel på transportområdet som klimatpolitiskt är mest ekonomiskt effektiva är högre koldioxidskatt, strängare specifikationer av bilarnas konstruktion, framför allt vad gäller lägre bensinförbrukning, samt på sikt en övergång till elbilar som körs på koldioxidfri el. Men krav på tvångsinvesteringar riktade mot småföretagare ingår inte i vårt sortiment av politiska åtgärder, och vi vill dessutom arbeta mot relevanta politiska mål.

Det har kommit allt fler rapporter i media om nedlagda bensinmackar, särskilt i glesbygden. Nedläggningarna blir ett hårt slag mot bygden. Resvägen för att tanka bilen kan bli mycket långa. Det blir svårare för både småföretag och hushåll att överleva i glesbygd.

Nu ska man dock inte vara naiv. Vissa av dessa mackar har säkert även utan pumplagen arbetat med små marginaler och legat på gränsen till att klara sig. Kravet på att investera i en etanolpump, oavsett efterfrågan, riskerar dock att bli sista spiken i kistan för många mindre mackar.

När lagen infördes var prognosen att ungefär hälften av landets dåvarande bensinmackar skulle komma att beröras av pumplagen när den fullt ut hade genomförts. Men med tanke på utslagningen av mackar under senare tid är detta sätt att resonera nu överspelat. Det är inte andelar eller procent av rikets mackar som är den viktiga aspekten, utan det enkla faktum att antalet mackar på svensk landsbygd som slås ut blir oacceptabelt stort.

Ärkebiskopen och klimathotet – individens och kyrkans ansvar för verkliga resultat?

Det är utmärkta initiativ som ärkebiskop Anders Wejryd och Svenska Kyrkan tar i klimatfrågan. Det gäller inte minst sammankallandet nu i helgen av ett trosöverskridande toppmöte för att öka trycket på världens politiska ledare. Svenska kyrkans annonser i stora tidningar och Anders Wejryds DN-debattartikel den 9 november väcker dock två frågor, dels hur individen ska ta sitt individuella ansvar, dels om Svenska kyrkan är beredd att ta konsekvensen av sin ambitiösa hållning, vilket jag innerligt hoppas.

I en av kyrkans annonser sägs att ”var och en kan ta sitt ansvar genom ett förändrat levnadssätt på hemmaplan” (se t ex DN den 24 november). På DN-debatt betonar ärkebiskopen den enskildes ansvar för egna utsläpp: ”varje individ i de rika länderna [måste] ta ansvar för att begränsa sina utsläpp.”

Detta är en sympatisk privatmoralisk hållning, men – som även klimatprofessorn Christian Azar understukit – en sådan får inte förväxlas med de verkliga åtgärder som krävs. ”Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras.” (Azar i sin bok Makten över klimatet.)

Det finns dessvärre i klimatfrågan en tendens till att fly till, och fokusera på, åtgärder som kan betecknas som goda, och som går i rätt riktning, men som är ineffektiva för att bemästra själva grundproblemet: det globala klimathotet. Att göra klimatgoda handlingar blir lätt det viktigaste, snarare än handlingarnas konsekvenser för klimatet. Därför måste en verkningsfull klimatpolitik fokusera på konkreta frågor om olika åtgärders betydelse och storlek när det gäller minskad halt av växthusgaser i atmosfären.

Sverige kan och bör minska sina utsläpp med minst 40 procent, skriver Anders Wejryd och andra som står bakom, och skriver under, Klimatuppropet, som är en del av toppmötet.

Men varför stanna vid minus 40 procent?

Sverige kan mycket mer än så. Ett nytt kärnkraftverk av senaste finska modell skulle medföra en reduktion av utsläppen med ca 10 milj. ton koldioxid per år, vilket i sig är en minskning med hela 14 procentenheter/reaktor, enligt det sätt att räkna som Weijryd och Klimatberedningen tillämpar. Beslut om att bygga en ny reaktor är alltså viktigare för atmosfären än om Sverige hamnar på de omtvistade minus 30 eller minus 40 procenten i klimatdebatten.

Om Sverige dessutom skulle byta ut de fyra äldsta reaktorerna mot moderna och säkrare reaktorer av nya finska typen, skulle utsläppen minska med ca 22 milj. ton CO2 per år (netto). Det innebär en minskning av utsläppen med hela 31 procent enbart genom fyra reaktorbyten. Sammantaget skulle utsläppen kunna minska med 60-70 procent för Sveriges del. Mot bakgrund av de välmotiverade krav på stora utsläppsminskningar som ärkebiskopen och kyrkan formulerat vill jag fråga: ställer Svenska kyrkan upp på det konkreta ställningstagandet?