Får energipolitiken kosta vad som helst för MP?

I det valmanifest för bland annat energipolitik som idag presenteras berättar MP i stycke efter stycke i energiavsnittet (nr 5) hur stora kostnader som man planerar för i olika investeringar.

MP använder sig av ett utgiftsmål, och mäter sina målsatta ambitioner i kostnader. Politiken är bättre ju högre kostnaderna är. Det här innebär problem för medborgarna, som ska stå för kostnaderna, men även för den politiska logiken.

Högre kostnad kan inte vara ett vettigt mål.
Som väljare, elkonsument och skattebetalare får man ingen uppgift om vad totalsumman är för folkhushållet med MP massiva subventionspolitik. Vad blir folkhushållets summa kostnad för framtida el betalat över (a) elpriset före skatt och certifikatpålägg, (b) med skatt, och (c) med certifikatpålägg, t ex uttrycket i procent av BNP, eller miljarder kronor? Uppskattningar av kostnaden för ett genomsnittligt hushålls högre elprisräkning finns inte heller med. Är det inte ett rimligt krav att ställa att väljarna ska upplysas om dessa ökade pålagors storlek? Eller anser MP det som ett onödigt, och kanske t.o.m. ett vulgärt, krav när det gäller förnybar energi?


En restriktion på vindkraftsutbyggnaden är medborgarnas allt mer intensiva protester. Vill MP tvinga på kommuner och medborgare vindkraft och ta bort den kommunala vetorätten?

Närmast jublande konstaterar MP att vår "ökning av kvotplikten i elcertifikatsystemet skulle innebära en ökning av investeringarna i vindkraft med i storleksordningen 8 miljarder kronor under mandatperioden, jämfört med regeringens politik." Ökad produktion av biokraftvärme ska få kosta lika mycket, dvs 8 mdr kr. MP ska alltså genom elcertifikatsystemet dra in 16 mdr kr till nya investeringar som inte är lönsamma på marknadens villkor.

De ökade kostnaderna läggs på ett allt högre elpris, men det vågar MP tydligen inte öppet skriva. Till denna kostnad kommer ökade stöd - över elpris och skatt - för den dyrare havsbaserade vindkraften, som regeringen nu inte längre stödjer. Havsbaserad vindkraft kostar 100-150 procent mer än vindkraft baserad på land, som i sin tur inte klarar konkurrensen med kärnkraft och vattenkraft.


Varför är inte målet klimateffekten utan kostnaden?
MP är fixerat vid ökade kostnader för energi som ett mål i sig. Som väljare kan dock målet knappas vara ökade kostnader, utan t ex klimateffekten av vidtagna åtgärder. Men effekten på CO2-utsläppen anges inte, och väljaren får inte reda på vad kostnaden är per minskat ton CO2 är av de olika MP-åtgärderna.

Varför är det bättre att få ned CO2-utsläpp med en tio gånger så dyr åtgärd som solenergi i Tyskland och Sverige, som med kärnkraft?

Som väljare vill man gärna veta vilka alternativa politiska åtgärder som skulle lett till samma minskning av CO2-utsläppen, och vad alternativen skulle ha kostat.
Tag solenergi. MP ska subventionera solenergi som i Tyskland - dvs med tio gånger priset för kolkraft. Då vill man som väljare veta om solenergi här verkligen är det kostandseffektivaste sättet att nedbringa utsläpp av CO2, eller hur?


Ska skogen brännas upp, och vad händer med skogsindustrijobben?
MP anger att den förnybara energin i Sverige har "mycket stor potential att byggas ut under lång tid framöver" (s 9) och hänvisar till mer vind, vatten och skog. Men vattenkraften är redan fullt utbyggd. Det som går att bygga ut är mycket marginellt. Vindkraften fungerar när det blåser, men det gör det inte när det är smällkallt och stiltje på vintern, eller när det blåser riktigt hårt. Kraftnäten måste byggas ut och motsvarande reglerkraft måste också byggas ut, men reglerkraft är ju vattenkraft, och den är redan utbyggd i Sverige. Återvändsgränd där alltså. Måhända ska framtida kärnkraftteknik utvecklas så att kärnkraft kan balansera vindenergins variationer?

Skogen har alternativ användning för produktion av skogsindustriprodukter. Vari ligger poängen med att dränera skogsindustrin på råvara till förmån för mer bioenergi (biovärme kan dock gå även på avfall, kött, mm). Var finns den "mycket stora" potentialen?


Sammanfattningsvis:
MPs text är full med förslag på olika stödsystem som ska införas för att öka produktion och användning av förnybar energi. I rapporten framstår det som att det inte kostar medborgarna eller staten särskilt mycket, och inte någon annan heller - eller i alla fall inte hushållen. I verkligheten skulle alla dessa extra styrmedel när det gäller elproduktionen leda till kraftigt höjda elpriser och skatter för konsumenter och företag.

Mackdöden accelererar med fallande bensinspris och politisk dumhet.

I valet mellan ingen mack i bygden och en (1) mack föredrar regeringsmajoriteten ingen mack alls, i strid med folkpartiets önskemål.

Det är innebörden av en nu redovisad ovilja hos regeringen att upphäva den s k pumlagens tredje steg den 1 mars 2009 (TT 20/12, DN 21/12). Skälet är, såvitt jag kan förstå, enbart en istadig omsorg om den egna politiska prestigen, på tvärs mot legitima krav på en omprövning av lagen grundad på en förändrad verklighetsbild.

De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu måste ställa sig.
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen. Lagen har visat sig få orimliga konsekvenser. Mackdöden brer ut sig på landsbygden. Tvånget borde omedelbart upphävas för de minsta mackarna. Men så blir det dessvärre inte. Mackdöden kommer istället att drivas på.

Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år. Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.

Lagen är miljöpartiets planekonomiska skapelse, med stöd av socialdemokraterna. Den drevs igenom trots massiv kritik från remissinstanserna.

Folkpartiet har menat att staten bör inta en teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synpunkt. De styrmedel på transportområdet som klimatpolitiskt är mest ekonomiskt effektiva är högre koldioxidskatt, strängare specifikationer av bilarnas konstruktion, framför allt vad gäller lägre bensinförbrukning, samt på sikt en övergång till elbilar som körs på koldioxidfri el. Men krav på tvångsinvesteringar riktade mot småföretagare ingår inte i vårt sortiment av politiska åtgärder, och vi vill dessutom arbeta mot relevanta politiska mål.

Det har kommit allt fler rapporter i media om nedlagda bensinmackar, särskilt i glesbygden. Nedläggningarna blir ett hårt slag mot bygden. Resvägen för att tanka bilen kan bli mycket långa. Det blir svårare för både småföretag och hushåll att överleva i glesbygd.

Nu ska man dock inte vara naiv. Vissa av dessa mackar har säkert även utan pumplagen arbetat med små marginaler och legat på gränsen till att klara sig. Kravet på att investera i en etanolpump, oavsett efterfrågan, riskerar dock att bli sista spiken i kistan för många mindre mackar.

När lagen infördes var prognosen att ungefär hälften av landets dåvarande bensinmackar skulle komma att beröras av pumplagen när den fullt ut hade genomförts. Men med tanke på utslagningen av mackar under senare tid är detta sätt att resonera nu överspelat. Det är inte andelar eller procent av rikets mackar som är den viktiga aspekten, utan det enkla faktum att antalet mackar på svensk landsbygd som slås ut blir oacceptabelt stort.

Skrota satsningen på ytterligare utbyggd vindkraft!

Förra hösten föreslog Energimyndigheten att planeringsmålet för vindkraft i Sverige år 2020 ska sättas till 30 TWh/år (DN-debatt 30/11). Det vore en dramatisk ökning från dagens knappt 2 TWh vindkraft per år. Någon ekonomisk kalkyl presenterades dock inte. Inte heller förklarades motiven för att sätta ett planmål för just vindkraft i en marknadsekonomi med en i övrigt fri elmarknad. Så låt mig presentera både en ekonomisk kalkyl och en klimatkalkyl.

(Detta är en något längre version av min text publicerad på DN-debatt den 30 november 2008.)

Vindgenererad el är idag inte kommersiellt lönsam. På grund av dess attraktiva klimategenskaper har man dock politiskt beslutat att stödja vindkraft, liksom andra ”förnybara” energislag. I Sverige sker detta i huvudsak genom ett system med så kallad kvotplikt. Det innebär att en viss andel av ett elbolags sålda el måste komma från förnybar el. Elbolagen måste därför köpa en viss mängd ”elcertifikat” av producenter av förnybar el för att uppfylla sin ”kvotplikt”. Kostnaden för dessa certifikat läggs sedan på elpriset. Det blir därmed konsumenterna som i slutändan får betala för stödet till förnybar el. Konsekvensen av stödsystemet är densamma som om en särskild skatt lagts på konsumenternas elförbrukning, och skatteintäkten öronmärkts för förnybar elproduktion. Elintensiv industri är dock befriad från kvotplikten, vilket gör att det är hushållen, övrig industri och alla småföretag som betalar nationens merkostnad för den dyrare förnybara elen.

Energimyndigheten beräknar att nuvarande pliktsystem kommer att ge drygt 8 TWh/år vindkraft till 2015. När stödsystemet infördes var det tänkt att stödet skulle kosta ca 20 öre/kWh. Eftersom storleken på stödet bestäms av utbud och efterfrågan på förnybar el, kan dock priset på elcertifikat lätt springa upp till väsentligt högre tal än 20 öre/kWh på grund av ökad konkurrens om den förnybara energiproduktionen. Det är precis vad som skett. Noteringen under 2008 ligger på över 30 öre/kWh, dvs. plus 50 procent.

Vad blir då elkonsumenternas merkostnad? Varje anläggning får stöd under en femtonårsperiod. För att undvika varje tendens till överskattning räknar jag med endast 25 öre/kWh i stöd i kombination med en prognos om 8 TWh/år vindkraft och 15 års stödperiod för varje anläggning. Då blir konsumenternas merkostnad över elpriserna ca 30 miljarder (mdr) kr (25*8*15). Detta tal är en medveten underskattning eftersom en del av vindkraften byggs till havs och får en särskild ”miljöbonus” om 14 öre/kWh t.o.m. 2009, som jag dock här bortser från.

För att nå Energimyndighetens planmål om 30 TWh vindkraft/år till 2020 krävs alltså att ytterligare 22 TWh/år vindkraft byggs utöver gällande mål. Energimyndigheten bedömer att 12 TWh/år av dessa bör vara landbaserad produktion och 10 TWh/år havsbaserad. Vid oförändrad stödnivå innebär den större utbyggnaden av landbaserad vindkraft en ytterligare kostnad för konsumenterna om 45 mdr kr. Stödet till havsbaserad vindkraft anges av Energimyndigheten ”behöva minst fördubblas” för att de 10 TWh till havs ska bli verklighet, vilket alltså innebär en ytterligare kostnad på minst 75 mdr kr för elkonsumenterna. Till dessa tal ska läggas Svenska Kraftnäts uppskattning om minst 25 mdr kr som myndigheten anser krävs för investeringar i nät mm för att överföra, balansera och reglera 30 TWh/år vindkraft.

Den totala påtvingade kostnadsökningen för elkonsumenterna blir sålunda mycket lågt räknat ca 175 mdr kr. Denna summa springer dock upp till långt över 200 mdr kr om kvotpriset skulle ligga kvar på dagens nivå på över 30 öre/kWh. Någon diskontering är här inte gjord. Det påverkar dock inte huvudslutsatsen: Energimyndighetens förslag innebär att en närmast enorm ytterligare kostnad läggs på främst hushållens elräkningar.

Men kommer inte kostnaden för vindkraft att sjunka med tiden? Det stämmer att vindkraftverken har blivit effektivare, fått högre tillgänglighet och bättre anpassningsförmåga till olika vindförhållanden. International Energy Agency (IEA) uppskattar att framtida kostnadsminskningar för landbaserad vindkraft tack vare teknisk utveckling kan komma att uppgå till i storleksordningen 10 procent per år under antagande om en samtidig global kapacitetsfördubbling vart tredje år. Det gör att landbaserad vindkraft långsamt får lägre kostnader. Det motverkas dock av att vindkraftproducenter successivt tvingas välja allt sämre lägen på land och gå till havs.

Dessutom ökar efterfrågan på vindkraft i resten av världen vilket driver upp priserna på verken. EU:s krav på mer förnybar energiproduktion – som i mångt och mycket är ett lätt maskerat självförsörjningsmål gentemot Ryssland – gör att många länder i Europa planerar för utbyggnad av bland annat vindkraft fram till 2020. Det driver upp priserna på vindkraftverk eftersom den globala produktionskapaciteten än så länge inte hänger med den kraftigt ökade efterfrågan på anläggningar, och priset skenar. Prisutvecklingen visar på risken med att sätta upp ett TWh-mål utan hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.

En betydligt högre teknisk effektivitet krävs för att få ner kostnaderna för vindkraft, och alternativen till vindkraft måste bli relativt väsentligt dyrare, innan vindkraft blir ett för folkhushållet lönsamt energislag. Å andra sidan pågår en teknisk utveckling även av andra energislag, som till exempel kärnkraft och även vattenkraft. Lägre kostnader för vindkraft behöver därmed inte innebära förbättrad relativ konkurrenskraft.

Planer på vindkraftanläggningar möts ofta av protester från allmänheten inte bara i Sverige. Sådana protester driver vindkraften till havs och till glesbygd, med åtföljande höga överföringskostnader till befolkningscentra. Havsbaserad vindkraft är i dagsläget betydligt dyrare att installera och driva, även när man tagit hänsyn till dess högre produktionsförmåga.

EU har som ett av sina klimatmål att andelen förnybar el ska öka med 20 procent till år 2020. Det skulle kunna tas till intäkt för att konsumenternas ökade elkostnader är nödvändiga för att Sverige ska nå EU-målet. Folkpartiet anser dock att det i den målflora som finns inom EU att medlemsländerna måste göra en prioritering. I den prioriteringen ska enligt vår mening det övergripande målet vara att minska utsläppen av växthusgaser. Världen hotas inte av klimatkatastrof om andelen förnybar energi inte når upp till en viss procentnivå. Däremot hotas världen akut av ökade utsläpp av växthusgaser. När så krävs ska Sverige, med likasinnade länder, sålunda eftersträva att införa en hierarki beträffande EU:s klimatmål där förnybarmål i energipolitiken underordnas klimatmålet. Då kan Europa på ett effektivare sätt möta klimathotet.

Förutom stödkostnaderna för vindkraft finns en central miljö-invändning vad gäller storskalig vindkraft, dvs. den stora mängd vindkraftverk som krävs. De 48 verk som står på den nyligen invigda vindkraftparken Lillgrund i Öresund kan tas som exempel. Varje sådant verk producerar 0,006875 TWh/år. Det innebär att det behövs nära 4400 sådana vindkraftverk, eller motsvarande 91 vindkraftparker av Lillgrunds storlek, för att nå ett planeringsmål på 30 TWh. Eftersom många av verken istället kommer placeras på land och ha lägre effekt blir det verkliga antalet vindkraftverk betydligt större. Att hitta så många platser i Sverige att bygga storskaliga vindkraftparker på utan att det upplevs som mycket stora ingrepp i vår miljö känns nära nog omöjligt.

En annan jämförelse är att det behövs så mycket som ca 40 nya sannolikt svårplacerade vindkraftparker av Lillgrunds storlek för att producera lika mycket el per år som en enda kärnkraftsreaktor av den typ som nu byggs i finska Olkiluoto.

Vindkraften har sin komparativa fördel i småskalig och lokal elproduktion, allt från små vindsnurror för att ladda båtbatterier, via så kallade gårdskraftverk, till vindkraftkooperativ för egenproduktion. Men vindkraft kan inte ersätta till exempel kärnkraft och bli ett realistiskt storskaligt energialternativ.

När det gäller klimatmålet och minskade utsläpp av växthusgaser är vindkraft mycket underlägsen kärnkraft. För stödsumman 175 mdr kr (se ovan) får man en minskning av utsläppen med 24 milj. ton koldioxid per år under ett vindskraftverks livslängd, max 20 år. För samma summa kan man bygga fyra, nya och säkrare, finska reaktorer som tillsammans skulle minska utsläppen med ca 40 milj. ton koldioxid i ca 60-75 år, dvs. för samma summa ger kärnkraften 66 procent större utsläppsminskningar per år under upp till 50 års längre tid!

För klimatet, elkonsumenternas och miljöns skull bör därför Energimyndighetens plan att gå från 10 till 30 TWh vindkraft skrotas. Det var också folkpartiets partiråds beslut nyligen. Målet är exempel på gammalt planekonomiskt feltänkande och är motsatsen till att ”sätta pris på miljön”. I en modern miljömedveten marknadsekonomi används istället samhällsekonomiska styrmedel som stimulerar aktörerna till rationella investeringsbeslut mot relevanta mål.

Dessutom bör förbudet mot att bygga nya kärnkraftsreaktorer upphävas så att kraftbolagen kan investera sina vinster i kostnadseffektiv och klimatsmart svensk energiproduktion, som inte kräver ekonomiskt stöd från staten. Då, men bara då, kan Sverige driva ned sina utsläpp av växthusgaser med de 80-90 procent som krävs till 2050. Med förlitan på vindkraft misslyckas vi med den uppgiften.