Försvarsfrågan. Är Baltikums sak vår?

Baltikums sak är vår - tillsammans med andra länder. Då vill svensken strida för Baltikum i Baltikum.

Den ekonomiska krisen både förbättrar och försämrar Sveriges säkerhetspolitiska läge.

Det positiva: Den ekonomiska krisen och brustna spekulativa bubblor på råvaru- och energimarknaderna har medfört snabbt fallande priser, inte minst på olja och gas (naturgaspriset följer oljedito med en liten fördröjning). Ryssland har därmed på ett par kvartal blivit betydligt fattigare. Det är idag ett ekonomiskt pressat land. Moskvabörsen rasar med råvaru- och energipriserna. Utländska investerare reser hem och tar investeringskapital och teknisk kunskap med sig. Detta drivs på av en bristande rättssäkerhet i Ryssland, bl a för investerare. Mindre resurser finns därmed tillgängliga för ryska staten för bl a militära ändamål. Inget ont som inte har något gott med sig.

Det negativa: Den finansiella krisen och lågkonjunkturen destabiliserar de baltiska staterna ekonomiskt och i värsta fall även politiskt. De nödvändiga kraftfulla åtstramningarna i Lettland och de två andra länderna är självklart inrikespolitiskt svårhanterliga. Så är det i varje demokrati. I Lettland och Estland finns betydande rysktalande minoriteter som omhuldas av Moskva. Att Ryssland är ekonomiskt försvagat behöver inte hindra att trakasserier och ökat politiskt tryck riktas mot Baltikum. Tvärtom skulle ett sådant ryskt beteende kunna tjäna som en avledande manöver från egna problem och dra uppmärksamhet från ledningens minskade popularitet, och kanske till och med öka ledningens popularitet. En bortschdoftande röra i Baltikum kan bli konsekvensen av den ekonomiska krisen.

Svenska banker är djupt involverade i de tre länderna sedan 90-talet. De är därmed medansvariga och har sannolikt - mer eller mindre medvetet - exploaterat att de verkat i tre politiskt och administrativt ganska "mjuka stater". Nu gör de svenska bankerna stora kreditförluster på sina lån till köp av lägenheter, hus, bilar, osv.

Dessa tre länder är viktiga för Nordens finansiella system, och - inte minst för Sverige - även säkerhetspolitiskt. Av båda dessa skäl har Sverige ett starkt egenintresse av ett stabilt och blomstrande Baltikum. Men det är inte läget idag.

Den föreslagna gasledningen i Östersjön har blivit viktigare för Ryssland och Tyskland på grund av den nyligen avslutade gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. Rysk militär närvaro i Östersjön för att ansvara för en gasledning blir viktigare - om den skulle komma till stånd. (Gaskonflikten - sett i ett större perspektiv - kommer att få långtgående konsekvenser på olika sätt för Europas energi- och säkerhetspolitik. Jag lämnar dock dessa konsekvenser därhän just nu.)

Låt oss mot denna bakgrund och Georgienkriget begrunda opinionen i några länder, inklusive Sverige, om varifrån hoten i världen kommer, och om man vill militärt försvara de baltiska staterna.

Här redogörs för två opinionsmätningar. Den första är gjord för Financial Times 3 till 15 september 2008 av Harris Polls (http://www.ft.com/cms/s/0/4530e1dc-88f0-11dd-a179-0000779fd1 8c.html). Den andra är gjord av Sifo 6 till 9 oktober 2008 på uppdrag av Folkpartiet. Den första täcker in ett antal europeiska länder, dock inte Sverige. Den bristen har Folkpartiet försökt att rätta till genom att ställa samma fråga - genom Sifo - till ett slumpmässigt urval i Sverige (se tabellerna i bilagan).

Fråga 1 gäller vilket land, om något som du anser är det största hotet mot fred och stabilitet på jorden? I alla länder - paradoxalt nog - utom det i utrikespolitiken normalt sett USA-kritiska Frankrike anser man att USA är ett större hot mot världsfreden än Ryssland, även efter Georgienkriget. Detta gäller särskilt i Spanien och Italien. Skillnaden mellan Ryssland och USA som hot mot världsfreden är dock ganska liten i Sverige, Tyskland och Frankrike. Afghanistan uppfattas ingenstans som ett hot mot världsfreden.

Fråga 2 och 3 gäller inställningen till eget deltagande i försvar av Baltikum. I enkäten är alla länder utom Sverige medlemmar av Nato, precis som de tre baltiska staterna.

Det finns ett ganska starkt stöd - 35 till 41 procent - för att stödja de baltiska staterna militärt i alla länder inklusive USA och Storbritannien. Stödet är dock markant lägre i Tyskland och Sverige. I dessa båda länder är andelen lägre: 26 procent.

Dock i Sverige är viljan att försvara Baltikum mycket hög, förutsatt att Sverige agerar tillsammans med andra länder. I praktiken innebär detta att svenskarna skulle vara betydligt mer villiga att försvara Baltikum när de gör det som deltagare i en militär allians.

Av dem som under fråga 2 svarat att de tycker att Sverige ska stödja Baltikum militärt, tycker ungefär hälften att Sverige ska göra förberedelser för ett sådant stöd på plats i de baltiska länderna, och ungefär hälften tycker inte Sverige ska göra det. Män är mer positiva till förberedelser på plats än kvinnor.

Den som är intresserad av opinionsmätningarna mer i detalj kan skriva ett mail till Carl.b.hamilton@riksdagen.se så sänds de i retur.

Morgan Johansson Skånes Berlusconi. Kommer socialdemokraterna att mjuka upp budgetreglerna?

Att socialdemokraterna i Skåne vill mjuka upp budgetreglerna är oroväckande. För Sveriges skull får vi hoppas Mona Sahlin rider ut denna storm. Vårt land har haft nog av budgetproblem sedan 70-talet. Vi vill inte tillbaka till stigande räntor, inflation och upplåning utomlands, med budgetkriser och idiotstopp i välfärdsutgifterna.

Det är en gammal erfarenht att i dyrkan av principlös budgetpolitik berör politikens extremer varandra. Att Morgan Johansson vill införa italienska budgetvanor i Sverige och bli en Skånes Silvio Berlusconi var inte otippat.

Gaz-krisens konsekvenser för Sverige och EU.

Vi är naiva och letargiska inför konsekvenserna för vårt eget land av den rysk-ukrainska gaskonflikten. Det gäller även om den skulle lösa sig inom kort. Sverige påverkas av konflikten, särskilt som tillförseln till Tyskland nu strypts.

För det första, den planerade gasledningen genom Östersjön tvingar Sverige att ta position i det allt kärvare storpolitiska maktspelet om Europas framtida energiförsörjning. Ju hårdare motsättning mellan Ryssland och bl. a. Ukraina och ju allvarligare störningen av EUs energiförsörjning, desto större storpolitisk betydelse får dessvärre planerna på en direkt gasledning från Ryssland till Tyskland genom Östersjön (Nord Stream).

Den nu pågående konflikten ökar trycket från Tyskland och Ryssland på Sverige att säga ja till Nord Stream-ledningen. Den har dock två betydande nackdelar: dels för miljön i Östersjön, dels säkerhetspolitiskt på grund av den ryska krigsmaktens självpåtagna militära närvaro och ansvar för en sådan ledning. Om en ledning ska läggas bör istället dras över land: Ryssland-Vitryssland-Polen-Tyskland. Det borde Sverige sedan länge aktivt ha agerat för.

För det andra, alla EU-länder kommer nu att flerdubbla ansträngningarna att skapa sig ökad försörjningstrygget (”security of supply”) och oberoende av rysk gas.

Det skedde som resultat av förra konflikten 2006. Så kommer att ske igen, och med större beslutsamhet och långsiktighet i agerandet. Det gäller gasimport från andra än Ryssland, dvs. Kaukasus, Algeriet, Norge, m fl, men även import av gas på LNG-fartyg som kan tas från flera länder.

En för Sverige viktigare konsekvens – för det tredje – är EU-ländernas lätt förutsebara ansträngningar att diversifiera sig bort från gas till andra energislag. Det gäller mer kärnkraft, mer vindkraft, och — dessvärre! – fortsatt kolkraft (med eller utan koldioxidavskiljning, CCS).

Den uppenbara sårbarheten i europeisk energiförsörjning bäddar för en än starkare omsvängning i synen på kärnkraft i EU. Den har redan startat på grund av klimathotet. Kapplöpningen kommer att intensifieras om att lägga order hos producenter av komponenter till kärnkraftverk, med förlängda leveranstider och stigande priser som följd.

Kärnkraftfrågan blir nu med stor säkerhet att bli en viktig fråga i 2009-års tyska förbundsdagsval till hösten. Vinner Angela Merkel valet, vilket idag är mer sannolikt än motsatsen, kommer med säkerhet den kärnkraftsnegativa tyska regeringspolitiken att ersättas av en dito positiv politik.

För det fjärde, EU-länderna har idag som mål att uppnå 20 procents andel förnybar energi år 2020. Som följd av gaskrisen ökar sannolikheten att målet så småningom omformuleras till ett mål om en (högre än 20 procent) andel koldioxidfri energi, snarare än förnybar energi. Det innebär att även kärnkraft och kolkraft med CCS blir acceptabla i EUs klimatpolitik. Omformuleringen gynnar Sverige, men även EU:s klimatpolitik i stort.

För det femte, de starka krav som redan finns på Sverige från de baltiska regeringarna att vårt land snabbt beslutar att bygga en elkabel till Baltikum förstärks av gaskrisen. Det baltiska önskemålet måste Sverige, om inte annat så av solidaritetsskäl, stödja eftersom det ger länderna ett större energioberoende från Ryssland.

(En komprimerad version av texten publicerad den 8 januari 2008 i Dagens Industri.)

Gaza: Ömsesidig, inte ensidig vapenvila!

Debatten om krisen i Mellanöstern tenderar som vanligt att ge en mestadels ensidig bild av den sorgliga våldsekaleringen. [Denna text är i alla väsentliga delar tagen från texter av Birgitta Ohlsson, fp:s utrikespolitiska talesperson.]

Israel har rätten att försvara sig, enligt folkrätten. Hamas raketregn mot israeliska civila mål, som startade det nu åter uppblossade kriget, måste upphöra. En vapenvila måste vara ömsesidig och inte ensidig.

Den humanitära situationen är nu katastrofal. Varje civilt palestinskt och israeliskt offer är en mänsklig tragedi. Humanitär hjälp måste släppas in. EU:s krav på vapenvila och ett ömsesidigt eldupphör är mycket välkommet.

Glöm inte att Hamas, som är terrorstämplat av FN och EU, vägrat att fortsätta den tidigare rådande vapenvilan. Hamas startade detta krig genom direkta raketangrepp mot israeliska civila mål. Hamas har erbjudits åtskilliga möjligheter till fredlig konfliktlösning och att få komma in i världssamfundets politiska värme genom att uppfylla tre enkla krav: erkänna staten Israels rätt att få existera, avstå från terror och respektera ingångna fredsavtal.

Kunde Hamas köra ut sina rivaler i Fatah från Gaza så skulle de lika lätt kunna stoppa alla raketbeskjutningar mot Israel om viljan fanns. Men viljan finns inte. Hamas, understödda av våldsregimen i Iran, har valt raketer framför fred.

Allt våld måste upphöra.

Oppositionens krav på tio miljarder till kommuner och landsting.

Idag den 30/12 2008 angriper oppositionen regeringen för att den ännu inte givit kommuner och landsting bidrag om tio mdr kr extra mot lågkonjunkturen (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=868673).

Alliansen är väl medveten om att lågkonjunkturen i den privata sektorn medför risker för kommuner och landstings ekonomi, skatteunderlag och utgiftsfinansiering. Akut är det dock finanskrisens och lågkonjunkturens effekter på företag, företagare och privatanställdas inkomster och jobb som alltjämt står i fokus.

Oppositionen har inte mer skatteintäkter än regeringen, och Sveriges kommuner och landsting skulle idag ha ett sämre skatteunderlag - bl a färre i sysselsättning - om oppositionens politik fått råda. Med litet variation mellan partierna - de är inte överens - vill s, v och mp hålla högre skatter 2009 än alliansen. Oppositionens alternativ är därmed i strid med läroböckers råd vad gäller skattepolitik i lågkonjunkturläge. Det talar oppositionen tyst om när ropen på finanspolitisk expansion skallar på debattsidorna.

Alliansens tredje steg i jobbskatteavdragspolitiken är däremot expansiv finanspolitik. Det är riktat till låg- och medelinkomsttagare. Därtill kommer bl a sänkta arbetsgivaravgifter till unga på arbetsmarknaden (under 26 år), ökade infrastruktursatsningar, arbetsmarknads- och utbildningssatsningar, mm.

Sista ordet är dock inte sagt från alliansens sida i frågan om resurser till kommuner och landsting, och någon dörr har inte smällts igen, men den akuta frågan för Sverige och dess kommuners och landstings ekonomi, är att skydda kommuners och landstings skattebaser mot lågkonjunkturens härjningar.

Vi måste se till att finanssektorn fungerar bättre! Åtgärder för fortsatta och normala lånemöjligheter för företag är det viktigaste för jobb, tillväxt och välfärd. Att regeringen - som i julbudgeten (32 mdr kr), decembers tilläggsförslag (8 mdr kr) och fordonsindustristöd, januaris tilläggsbudget - ger förutsättningar för lägre räntor, nya arbetsmarknadspolitiska insatser, fler och snabbare infrastrukturinvesteringar, en jobbstimulerande finanspolitik i form av sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare, FoU i fordonsindustrin, och sänkt skatter på ungas arbete, kommer därnäst. Allt detta och mer därtill är regeringens första försvarslinje för att skydda offentligt och privat finansierad välfärd.

[Efterfrågan på humantjänster ökar med stigande inkomster. På sikt måste en del av den finansieras på annat sätt än över skattsedeln, men det är ett struktur- snarare än ett konjunkturproblem, som bottnar i den s.k. Baumols lag.]

Alla kommuner och landsting inte är likadana och kommer inte nödvändigtvis att utnyttja statliga bidrag på samma sätt för att hålla uppe sysselsättning och offentlig service. De flesta är någorlunda välskötta, men ett mindre antal är vanskötta. Det komplicerar en politik riktad mot kommuner och landsting. I en kris som dagens vill alliansen ha maximal effekt på sysselsättning och utbud av vård, skola och omsorg.

Beträffande bankerna bör vi överväga att tillfälligt under 3-5 år (sic!) tillföra ägarkapital eller sk hybridkapital för att öka bankernas tillgångar och därmed deras utlåningskapacitet. Enligt Mats Odell bereder man frågan i finansdepartementet (DI 18/12, DN 29/12). Ett problem är att bankerna lurpassar på varandra och blockerar varandras önskemål. Ett odellskt alexanderhugg vore kanske på sin plats.

EU-samarbetet i fråga om krisbekämpning har dessvärre tagit paus och riskerar övergå i långbänk. Det måste bli effektivare vad gäller finansmarknaden och finanspolitiska stimulansåtgärder.

I DN-artikeln klagar författarna på de "tysta varsel" som nu kommer. Jo, men de beror ju på LO:s orubbliga tilltro till LAS - en tilltro som har full uppbackning av socialdemokraterna och vänsterpartiet. LAS skyddar etablerade "insiders" på arbetsmarknaden och stänger ute nykomlingar dvs unga, invandrare, många kvinnor som vill gå upp i arbetstid, vikarier, etc. Utan LAS hade fler av dessa haft fasta jobb när lågkonjunkturen kom. De "tysta varslens" orsak håller socialdemokrater och vänsterpartiet väldigt tyst om.

Mackdöden accelererar med fallande bensinspris och politisk dumhet.

I valet mellan ingen mack i bygden och en (1) mack föredrar regeringsmajoriteten ingen mack alls, i strid med folkpartiets önskemål.

Det är innebörden av en nu redovisad ovilja hos regeringen att upphäva den s k pumlagens tredje steg den 1 mars 2009 (TT 20/12, DN 21/12). Skälet är, såvitt jag kan förstå, enbart en istadig omsorg om den egna politiska prestigen, på tvärs mot legitima krav på en omprövning av lagen grundad på en förändrad verklighetsbild.

De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu måste ställa sig.
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen. Lagen har visat sig få orimliga konsekvenser. Mackdöden brer ut sig på landsbygden. Tvånget borde omedelbart upphävas för de minsta mackarna. Men så blir det dessvärre inte. Mackdöden kommer istället att drivas på.

Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år. Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.

Lagen är miljöpartiets planekonomiska skapelse, med stöd av socialdemokraterna. Den drevs igenom trots massiv kritik från remissinstanserna.

Folkpartiet har menat att staten bör inta en teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synpunkt. De styrmedel på transportområdet som klimatpolitiskt är mest ekonomiskt effektiva är högre koldioxidskatt, strängare specifikationer av bilarnas konstruktion, framför allt vad gäller lägre bensinförbrukning, samt på sikt en övergång till elbilar som körs på koldioxidfri el. Men krav på tvångsinvesteringar riktade mot småföretagare ingår inte i vårt sortiment av politiska åtgärder, och vi vill dessutom arbeta mot relevanta politiska mål.

Det har kommit allt fler rapporter i media om nedlagda bensinmackar, särskilt i glesbygden. Nedläggningarna blir ett hårt slag mot bygden. Resvägen för att tanka bilen kan bli mycket långa. Det blir svårare för både småföretag och hushåll att överleva i glesbygd.

Nu ska man dock inte vara naiv. Vissa av dessa mackar har säkert även utan pumplagen arbetat med små marginaler och legat på gränsen till att klara sig. Kravet på att investera i en etanolpump, oavsett efterfrågan, riskerar dock att bli sista spiken i kistan för många mindre mackar.

När lagen infördes var prognosen att ungefär hälften av landets dåvarande bensinmackar skulle komma att beröras av pumplagen när den fullt ut hade genomförts. Men med tanke på utslagningen av mackar under senare tid är detta sätt att resonera nu överspelat. Det är inte andelar eller procent av rikets mackar som är den viktiga aspekten, utan det enkla faktum att antalet mackar på svensk landsbygd som slås ut blir oacceptabelt stort.

Volvo, Saab och konkurrensen mellan statskassor.

Röster höjs och artiklar skrivs nu till förmån för statligt stöd till fordonsindustrins personbilstillverkning. Det senaste är att Ford idag meddelat att man vill sälja Volvo. Till vem? Svenska staten drömmer några om. Glöm det.

Financial Times skrev tidigare idag att svenska regeringen skulle överväga att anslå 2 mdr kr till Volvo och Saab ”i direkt stöd eller lånegarantier”. Vore det en god idé? Låt oss begrunda frågan någon minut eller två.

Regeringarna i Frankrike och Tyskland har annonserat att de vill stödja sin bilindustri. Om sådana intentioner skulle förverkligas – i strid med andan i EU:s statsstödsregler som ska säkra lika konkurrensvillkor – råkar Sverige illa ut. Konkurrensen mellan bilmärken övergår då till konkurrens mellan statskassor, och Sverige har minsta statskassan.

Nå, men subventioner i USA till amerikansk bilindustrin? Det övervägs ju av kongressen. De subventionerna skulle gå till produktion i USA, och innebär att det blir svårare för andra länders producenter att sälja bilar i USA, inklusive européerna. Ett stöd från kongressen vore till för att hålla importkonkurrensen stången. Stöd, dvs. diskriminering till förmån för amerikatillverkade bilar, får samma effekt som en tull och skulle slå mot bl. a Volvo och Saabs export till USA. Skulle Sverige matcha de amerikanska subventionerna blir det ytterligare en stor statskassa att konkurrera med för den svenska.

Sverige har alltså allt att vinna på att EU:s statsstödsregler hindrar att ett subventionskrig mellan olika EU-länders statskassor utbryter. Då förlorar vi.

Sverige har också allt att vinna på att WTO:s globala regelverk och princip upprätthålls om att import skall behandlas på samma sätt som inhemskt producerade varor och tjänster. Det gäller inte minst för att mota i grind subventioner till produktion i USA, naturligtvis.

Glöm inte att jämfört med europeiska producenter i euroländerna har kronan fallit mot dollarn. Den fallande kronan hjälper på kort sikt, men retar säkert upp andra som vill sälja i USA, bl. a tillverkare i euroländerna och i USA. I ett pressat läge, vad blir deras reaktion på den svagare kronan?

Svävande över dessa överväganden vilar hotet om att ett subventionskrig mellan statskassor övergår i ett reguljärt handelskrig med nya, högre och mer permanenta gränshinder av olika slag: tullar, kvoter, minimiprisregler för import, och – inte minst – direkta påtryckningar från stora länder mot mindre länder och deras företag. För ett litet, öppet och starkt utrikeshandelsberoende land som Sverige vore en sådan utveckling förödande.

Det är alltid lättare att fatta beslut om att börja subventionera än att ta besluten om att dra sig ur en subventionspolitik. I den meningen är ett subventionskrig likt ett vanligt krig; lättare att starta än att avsluta.

Jag undrar om de som nu förordar att staten ska stödja Volvo och Saab har tänkt ut någon exit-strategi, dvs. hur riksdagen skall dra sig ur? Nej, naturligtvis inte eftersom det inte ligger i deras intresse att vidröra den frågan.

Riksdagen skulle dessutom vara helt i händerna på billtillverkarna i den meningen att det är dessa som sitter på information om vilka kostnader staten riskerar att dra på sig. Säger någon att det rör sig om X hundra miljoner så blir det nog i slutändan 3X miljoner kr, eller någon ännu högre multipel.

Vi ska göra insatser för människor i Västra Götaland som nu råkar illa ut. Det är människor som blir arbetslösa, inte företag, branscher eller exporterade produkter som blir arbetslösa.