Idag den 30/12 2008 angriper oppositionen regeringen för att den ännu inte givit kommuner och landsting bidrag om tio mdr kr extra mot lågkonjunkturen (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=868673).
Alliansen är väl medveten om att lågkonjunkturen i den privata sektorn medför risker för kommuner och landstings ekonomi, skatteunderlag och utgiftsfinansiering. Akut är det dock finanskrisens och lågkonjunkturens effekter på företag, företagare och privatanställdas inkomster och jobb som alltjämt står i fokus.
Oppositionen har inte mer skatteintäkter än regeringen, och Sveriges kommuner och landsting skulle idag ha ett sämre skatteunderlag - bl a färre i sysselsättning - om oppositionens politik fått råda. Med litet variation mellan partierna - de är inte överens - vill s, v och mp hålla högre skatter 2009 än alliansen. Oppositionens alternativ är därmed i strid med läroböckers råd vad gäller skattepolitik i lågkonjunkturläge. Det talar oppositionen tyst om när ropen på finanspolitisk expansion skallar på debattsidorna.
Alliansens tredje steg i jobbskatteavdragspolitiken är däremot expansiv finanspolitik. Det är riktat till låg- och medelinkomsttagare. Därtill kommer bl a sänkta arbetsgivaravgifter till unga på arbetsmarknaden (under 26 år), ökade infrastruktursatsningar, arbetsmarknads- och utbildningssatsningar, mm.
Sista ordet är dock inte sagt från alliansens sida i frågan om resurser till kommuner och landsting, och någon dörr har inte smällts igen, men den akuta frågan för Sverige och dess kommuners och landstings ekonomi, är att skydda kommuners och landstings skattebaser mot lågkonjunkturens härjningar.
Vi måste se till att finanssektorn fungerar bättre! Åtgärder för fortsatta och normala lånemöjligheter för företag är det viktigaste för jobb, tillväxt och välfärd. Att regeringen - som i julbudgeten (32 mdr kr), decembers tilläggsförslag (8 mdr kr) och fordonsindustristöd, januaris tilläggsbudget - ger förutsättningar för lägre räntor, nya arbetsmarknadspolitiska insatser, fler och snabbare infrastrukturinvesteringar, en jobbstimulerande finanspolitik i form av sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare, FoU i fordonsindustrin, och sänkt skatter på ungas arbete, kommer därnäst. Allt detta och mer därtill är regeringens första försvarslinje för att skydda offentligt och privat finansierad välfärd.
[Efterfrågan på humantjänster ökar med stigande inkomster. På sikt måste en del av den finansieras på annat sätt än över skattsedeln, men det är ett struktur- snarare än ett konjunkturproblem, som bottnar i den s.k. Baumols lag.]
Alla kommuner och landsting inte är likadana och kommer inte nödvändigtvis att utnyttja statliga bidrag på samma sätt för att hålla uppe sysselsättning och offentlig service. De flesta är någorlunda välskötta, men ett mindre antal är vanskötta. Det komplicerar en politik riktad mot kommuner och landsting. I en kris som dagens vill alliansen ha maximal effekt på sysselsättning och utbud av vård, skola och omsorg.
Beträffande bankerna bör vi överväga att tillfälligt under 3-5 år (sic!) tillföra ägarkapital eller sk hybridkapital för att öka bankernas tillgångar och därmed deras utlåningskapacitet. Enligt Mats Odell bereder man frågan i finansdepartementet (DI 18/12, DN 29/12). Ett problem är att bankerna lurpassar på varandra och blockerar varandras önskemål. Ett odellskt alexanderhugg vore kanske på sin plats.
EU-samarbetet i fråga om krisbekämpning har dessvärre tagit paus och riskerar övergå i långbänk. Det måste bli effektivare vad gäller finansmarknaden och finanspolitiska stimulansåtgärder.
I DN-artikeln klagar författarna på de "tysta varsel" som nu kommer. Jo, men de beror ju på LO:s orubbliga tilltro till LAS - en tilltro som har full uppbackning av socialdemokraterna och vänsterpartiet. LAS skyddar etablerade "insiders" på arbetsmarknaden och stänger ute nykomlingar dvs unga, invandrare, många kvinnor som vill gå upp i arbetstid, vikarier, etc. Utan LAS hade fler av dessa haft fasta jobb när lågkonjunkturen kom. De "tysta varslens" orsak håller socialdemokrater och vänsterpartiet väldigt tyst om.
onsdag 31 december 2008
söndag 21 december 2008
Mackdöden accelererar med fallande bensinspris och politisk dumhet.
I valet mellan ingen mack i bygden och en (1) mack föredrar regeringsmajoriteten ingen mack alls, i strid med folkpartiets önskemål.
Det är innebörden av en nu redovisad ovilja hos regeringen att upphäva den s k pumlagens tredje steg den 1 mars 2009 (TT 20/12, DN 21/12). Skälet är, såvitt jag kan förstå, enbart en istadig omsorg om den egna politiska prestigen, på tvärs mot legitima krav på en omprövning av lagen grundad på en förändrad verklighetsbild.
De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu måste ställa sig.
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen. Lagen har visat sig få orimliga konsekvenser. Mackdöden brer ut sig på landsbygden. Tvånget borde omedelbart upphävas för de minsta mackarna. Men så blir det dessvärre inte. Mackdöden kommer istället att drivas på.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år. Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.
Lagen är miljöpartiets planekonomiska skapelse, med stöd av socialdemokraterna. Den drevs igenom trots massiv kritik från remissinstanserna.
Folkpartiet har menat att staten bör inta en teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synpunkt. De styrmedel på transportområdet som klimatpolitiskt är mest ekonomiskt effektiva är högre koldioxidskatt, strängare specifikationer av bilarnas konstruktion, framför allt vad gäller lägre bensinförbrukning, samt på sikt en övergång till elbilar som körs på koldioxidfri el. Men krav på tvångsinvesteringar riktade mot småföretagare ingår inte i vårt sortiment av politiska åtgärder, och vi vill dessutom arbeta mot relevanta politiska mål.
Det har kommit allt fler rapporter i media om nedlagda bensinmackar, särskilt i glesbygden. Nedläggningarna blir ett hårt slag mot bygden. Resvägen för att tanka bilen kan bli mycket långa. Det blir svårare för både småföretag och hushåll att överleva i glesbygd.
Nu ska man dock inte vara naiv. Vissa av dessa mackar har säkert även utan pumplagen arbetat med små marginaler och legat på gränsen till att klara sig. Kravet på att investera i en etanolpump, oavsett efterfrågan, riskerar dock att bli sista spiken i kistan för många mindre mackar.
När lagen infördes var prognosen att ungefär hälften av landets dåvarande bensinmackar skulle komma att beröras av pumplagen när den fullt ut hade genomförts. Men med tanke på utslagningen av mackar under senare tid är detta sätt att resonera nu överspelat. Det är inte andelar eller procent av rikets mackar som är den viktiga aspekten, utan det enkla faktum att antalet mackar på svensk landsbygd som slås ut blir oacceptabelt stort.
Det är innebörden av en nu redovisad ovilja hos regeringen att upphäva den s k pumlagens tredje steg den 1 mars 2009 (TT 20/12, DN 21/12). Skälet är, såvitt jag kan förstå, enbart en istadig omsorg om den egna politiska prestigen, på tvärs mot legitima krav på en omprövning av lagen grundad på en förändrad verklighetsbild.
De framtvingade investeringarna är för kostsamma för småmackarna. Det fallande bensinpriset minskar nu dessutom raskt efterfrågan på den dyrare etanolen, och gör en investering i etanolpump på landsbygden än mer oekonomisk. Varför göra en närmast säker förlustinvestering i försäljning av en produkt som idag få bilägare efterfrågar - dvs etanol - när man som mackägare istället kan lägga ned? Det är frågan som alla ägare av små mackar nu måste ställa sig.
År 2005 beslöt en riksdagsmajoritet av s+v+mp om ett tvång för bensinmackar att från och med 2006 stegvis tvinga mackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen. Lagen har visat sig få orimliga konsekvenser. Mackdöden brer ut sig på landsbygden. Tvånget borde omedelbart upphävas för de minsta mackarna. Men så blir det dessvärre inte. Mackdöden kommer istället att drivas på.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år. Från den 1 mars 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1000 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar minst 250 000 kr.
Lagen är miljöpartiets planekonomiska skapelse, med stöd av socialdemokraterna. Den drevs igenom trots massiv kritik från remissinstanserna.
Folkpartiet har menat att staten bör inta en teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synpunkt. De styrmedel på transportområdet som klimatpolitiskt är mest ekonomiskt effektiva är högre koldioxidskatt, strängare specifikationer av bilarnas konstruktion, framför allt vad gäller lägre bensinförbrukning, samt på sikt en övergång till elbilar som körs på koldioxidfri el. Men krav på tvångsinvesteringar riktade mot småföretagare ingår inte i vårt sortiment av politiska åtgärder, och vi vill dessutom arbeta mot relevanta politiska mål.
Det har kommit allt fler rapporter i media om nedlagda bensinmackar, särskilt i glesbygden. Nedläggningarna blir ett hårt slag mot bygden. Resvägen för att tanka bilen kan bli mycket långa. Det blir svårare för både småföretag och hushåll att överleva i glesbygd.
Nu ska man dock inte vara naiv. Vissa av dessa mackar har säkert även utan pumplagen arbetat med små marginaler och legat på gränsen till att klara sig. Kravet på att investera i en etanolpump, oavsett efterfrågan, riskerar dock att bli sista spiken i kistan för många mindre mackar.
När lagen infördes var prognosen att ungefär hälften av landets dåvarande bensinmackar skulle komma att beröras av pumplagen när den fullt ut hade genomförts. Men med tanke på utslagningen av mackar under senare tid är detta sätt att resonera nu överspelat. Det är inte andelar eller procent av rikets mackar som är den viktiga aspekten, utan det enkla faktum att antalet mackar på svensk landsbygd som slås ut blir oacceptabelt stort.
måndag 1 december 2008
Volvo, Saab och konkurrensen mellan statskassor.
Röster höjs och artiklar skrivs nu till förmån för statligt stöd till fordonsindustrins personbilstillverkning. Det senaste är att Ford idag meddelat att man vill sälja Volvo. Till vem? Svenska staten drömmer några om. Glöm det.
Financial Times skrev tidigare idag att svenska regeringen skulle överväga att anslå 2 mdr kr till Volvo och Saab ”i direkt stöd eller lånegarantier”. Vore det en god idé? Låt oss begrunda frågan någon minut eller två.
Regeringarna i Frankrike och Tyskland har annonserat att de vill stödja sin bilindustri. Om sådana intentioner skulle förverkligas – i strid med andan i EU:s statsstödsregler som ska säkra lika konkurrensvillkor – råkar Sverige illa ut. Konkurrensen mellan bilmärken övergår då till konkurrens mellan statskassor, och Sverige har minsta statskassan.
Nå, men subventioner i USA till amerikansk bilindustrin? Det övervägs ju av kongressen. De subventionerna skulle gå till produktion i USA, och innebär att det blir svårare för andra länders producenter att sälja bilar i USA, inklusive européerna. Ett stöd från kongressen vore till för att hålla importkonkurrensen stången. Stöd, dvs. diskriminering till förmån för amerikatillverkade bilar, får samma effekt som en tull och skulle slå mot bl. a Volvo och Saabs export till USA. Skulle Sverige matcha de amerikanska subventionerna blir det ytterligare en stor statskassa att konkurrera med för den svenska.
Sverige har alltså allt att vinna på att EU:s statsstödsregler hindrar att ett subventionskrig mellan olika EU-länders statskassor utbryter. Då förlorar vi.
Sverige har också allt att vinna på att WTO:s globala regelverk och princip upprätthålls om att import skall behandlas på samma sätt som inhemskt producerade varor och tjänster. Det gäller inte minst för att mota i grind subventioner till produktion i USA, naturligtvis.
Glöm inte att jämfört med europeiska producenter i euroländerna har kronan fallit mot dollarn. Den fallande kronan hjälper på kort sikt, men retar säkert upp andra som vill sälja i USA, bl. a tillverkare i euroländerna och i USA. I ett pressat läge, vad blir deras reaktion på den svagare kronan?
Svävande över dessa överväganden vilar hotet om att ett subventionskrig mellan statskassor övergår i ett reguljärt handelskrig med nya, högre och mer permanenta gränshinder av olika slag: tullar, kvoter, minimiprisregler för import, och – inte minst – direkta påtryckningar från stora länder mot mindre länder och deras företag. För ett litet, öppet och starkt utrikeshandelsberoende land som Sverige vore en sådan utveckling förödande.
Det är alltid lättare att fatta beslut om att börja subventionera än att ta besluten om att dra sig ur en subventionspolitik. I den meningen är ett subventionskrig likt ett vanligt krig; lättare att starta än att avsluta.
Jag undrar om de som nu förordar att staten ska stödja Volvo och Saab har tänkt ut någon exit-strategi, dvs. hur riksdagen skall dra sig ur? Nej, naturligtvis inte eftersom det inte ligger i deras intresse att vidröra den frågan.
Riksdagen skulle dessutom vara helt i händerna på billtillverkarna i den meningen att det är dessa som sitter på information om vilka kostnader staten riskerar att dra på sig. Säger någon att det rör sig om X hundra miljoner så blir det nog i slutändan 3X miljoner kr, eller någon ännu högre multipel.
Vi ska göra insatser för människor i Västra Götaland som nu råkar illa ut. Det är människor som blir arbetslösa, inte företag, branscher eller exporterade produkter som blir arbetslösa.
Financial Times skrev tidigare idag att svenska regeringen skulle överväga att anslå 2 mdr kr till Volvo och Saab ”i direkt stöd eller lånegarantier”. Vore det en god idé? Låt oss begrunda frågan någon minut eller två.
Regeringarna i Frankrike och Tyskland har annonserat att de vill stödja sin bilindustri. Om sådana intentioner skulle förverkligas – i strid med andan i EU:s statsstödsregler som ska säkra lika konkurrensvillkor – råkar Sverige illa ut. Konkurrensen mellan bilmärken övergår då till konkurrens mellan statskassor, och Sverige har minsta statskassan.
Nå, men subventioner i USA till amerikansk bilindustrin? Det övervägs ju av kongressen. De subventionerna skulle gå till produktion i USA, och innebär att det blir svårare för andra länders producenter att sälja bilar i USA, inklusive européerna. Ett stöd från kongressen vore till för att hålla importkonkurrensen stången. Stöd, dvs. diskriminering till förmån för amerikatillverkade bilar, får samma effekt som en tull och skulle slå mot bl. a Volvo och Saabs export till USA. Skulle Sverige matcha de amerikanska subventionerna blir det ytterligare en stor statskassa att konkurrera med för den svenska.
Sverige har alltså allt att vinna på att EU:s statsstödsregler hindrar att ett subventionskrig mellan olika EU-länders statskassor utbryter. Då förlorar vi.
Sverige har också allt att vinna på att WTO:s globala regelverk och princip upprätthålls om att import skall behandlas på samma sätt som inhemskt producerade varor och tjänster. Det gäller inte minst för att mota i grind subventioner till produktion i USA, naturligtvis.
Glöm inte att jämfört med europeiska producenter i euroländerna har kronan fallit mot dollarn. Den fallande kronan hjälper på kort sikt, men retar säkert upp andra som vill sälja i USA, bl. a tillverkare i euroländerna och i USA. I ett pressat läge, vad blir deras reaktion på den svagare kronan?
Svävande över dessa överväganden vilar hotet om att ett subventionskrig mellan statskassor övergår i ett reguljärt handelskrig med nya, högre och mer permanenta gränshinder av olika slag: tullar, kvoter, minimiprisregler för import, och – inte minst – direkta påtryckningar från stora länder mot mindre länder och deras företag. För ett litet, öppet och starkt utrikeshandelsberoende land som Sverige vore en sådan utveckling förödande.
Det är alltid lättare att fatta beslut om att börja subventionera än att ta besluten om att dra sig ur en subventionspolitik. I den meningen är ett subventionskrig likt ett vanligt krig; lättare att starta än att avsluta.
Jag undrar om de som nu förordar att staten ska stödja Volvo och Saab har tänkt ut någon exit-strategi, dvs. hur riksdagen skall dra sig ur? Nej, naturligtvis inte eftersom det inte ligger i deras intresse att vidröra den frågan.
Riksdagen skulle dessutom vara helt i händerna på billtillverkarna i den meningen att det är dessa som sitter på information om vilka kostnader staten riskerar att dra på sig. Säger någon att det rör sig om X hundra miljoner så blir det nog i slutändan 3X miljoner kr, eller någon ännu högre multipel.
Vi ska göra insatser för människor i Västra Götaland som nu råkar illa ut. Det är människor som blir arbetslösa, inte företag, branscher eller exporterade produkter som blir arbetslösa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
