Statens utrikespolitik och regeringens syn på statsnyttan har från upplysningstiden och framåt sagts motivera återhållsamhet med yttranderätten. Sedan 1700-talet i kamp mot ”Ljusets fiender” har generationer liberaler och andra i Europa slagits för yttrandefriheten, inte minst i fråga att fritt få ge en beskrivning av fosterlandets internationella relationer och karikatyrer och texter om andra länder. Yttrandefriheten är i sista hand överordnad tidens syn på hövlighet, ”god smak” och respekt för överhet, präster och profeter.
Yttrandefrihet är också ett krav som ställs på EU: s medlemsländer. I ”stadgan om grundläggande rättigheter” som gäller Sverige och alla EU-länder, liksom står sålunda att läsa:
”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.
Mediernas frihet och mångfald skall respekteras.”
Tyvärr är mycket – det mesta? – som skrivs obegåvad smörja, och ibland dessutom smaklöst, provocerande, felstavat och hädiskt. Men rätten att publicera även vedervärdiga texter och bilder gäller så länge de inte manar till våld och övergrepp mot vissa människor, dvs. de får inte mana läsare eller tittare till ”hets mot folkgrupp”, som den juridiska termen lyder, men då skall yttrandefrihetens gräns testas i allmän domstol.
Det betyder att tidningar får trycka vad de vill, även om det är smörja. Jyllands Posten och Aftonbladet och andra har denna oeftergivliga rätt. Deras läsare kan säga upp prenumerationen, klaga hos ansvarige utgivaren, skriva arga insändare, förtala tidningen bland familj och vänner, osv. Däremot, det får aldrig vara så att politikerna eller staten/myndigheter bestämmer vad som skall publiceras eller sägas.
Ibland sviker omdömet och texter och bilder går onekligen över gränsen för ”god smak” eller ”det acceptabla”. Människor blir kränkta eller känner sig förtalade. Men detta får vi ta, och acceptera. Det är bättre än alternativet: censur.
måndag 24 augusti 2009
fredag 21 augusti 2009
Sverige kan bromsa EU:s nya protektionism
Så bör Sverige utnyttja sitt ögonblick i världshandelspolitiken för ökad frihandel.
(Publicerat i DN 21 augusti 2009.)
EU-kommissionen och majoriteten av EU:s handelministrar anser att Europas konsumenter och and¬ra användare betalar för låga priser på skruvar och muttrar. Priserna måste upp! Annars kunde man tycka att just i en ekonomisk kris borde lägre priser vara särskilt välkomna.
EU-kommissionen föreslog sålunda nyligen att EU med hjälp av handelspolitiken höjer priserna genom att införa särskilda så kallade anti-dumpningstullar på skruvar och muttrar från Kina. Tullen blir upp till 85 procent (normala tullar på industrivaror är 3–6 procent). Skälet? Jo, för att slå vakt om några europeiska skruv-och-mutter-tillverkares vinster, som ska drivas upp på EU-konsumenters och användares bekostnad. Importen från Kina pressar nämligen priserna på EU-tillverkade skruvar och muttrar.
Den orättfärdiga snedvridning som extratullen leder till understryks av det undantag som görs för två europeiska företag som tillverkar skruvar och muttrar i Kina, och exporterar därifrån till EU. De italienska och spanska moderföretagen får därigenom – jämfört med fattigare kinesiska företagare och anställda – högre vinster på export till EU av Kinatillverkade skruvar och muttrar.
Sverige röstade i handelsministrarnas EU-råd emot införandet av dessa protektionistiska åtgärder, men det hjälpte inte. Vi var i minoritet.
Sveriges traditionella hållning är att stödja frihandel inom EU och globalt. Vi stödjer världshandelsorganisationen, WTO, driver på för frihandel och ogillar anti-dumpningstullar och annan nyprotektionism.
Kina protesterar nu hos WTO-domstolen i Genève, och begär att WTO ska underkänna EU:s åtgärder. För Kina är att gå till WTO och klaga en närmast unikt offensiv åtgärd för frihandel. Kanske beror det på att frihandelslandet Sverige nu är ordförande i EU?
Så vad gör Sverige i fallet med extratullar på skruvar och muttrar från Kina?
Sverige som ordförandeland bör arbeta för att EU lägger sig platt hos WTO, accepterar Kinas klagomål, och drar tillbaka sina extratullar. I och med att frågan är uppe i WTO hamnar den också på en högre nivå, och måste ses i ett bredare handelspolitiskt perspektiv än enbart det som kommer ur EU-kommissionens kvasijuridiska och ofta tämligen godtyckliga räkneövningar.
Nu kan Sverige ploga för en ny starkare frihandelslinje i EU:s relation med Kina, väldens i dag största handelsnation. Statsministern har kallat detta halvår för Sveriges ögonblick i världspolitiken. Så är det, men även Sveriges ögonblick i världshandelspolitiken. Låt oss utnyttja det för ökad frihandel!
(Publicerat i DN 21 augusti 2009.)
EU-kommissionen och majoriteten av EU:s handelministrar anser att Europas konsumenter och and¬ra användare betalar för låga priser på skruvar och muttrar. Priserna måste upp! Annars kunde man tycka att just i en ekonomisk kris borde lägre priser vara särskilt välkomna.
EU-kommissionen föreslog sålunda nyligen att EU med hjälp av handelspolitiken höjer priserna genom att införa särskilda så kallade anti-dumpningstullar på skruvar och muttrar från Kina. Tullen blir upp till 85 procent (normala tullar på industrivaror är 3–6 procent). Skälet? Jo, för att slå vakt om några europeiska skruv-och-mutter-tillverkares vinster, som ska drivas upp på EU-konsumenters och användares bekostnad. Importen från Kina pressar nämligen priserna på EU-tillverkade skruvar och muttrar.
Den orättfärdiga snedvridning som extratullen leder till understryks av det undantag som görs för två europeiska företag som tillverkar skruvar och muttrar i Kina, och exporterar därifrån till EU. De italienska och spanska moderföretagen får därigenom – jämfört med fattigare kinesiska företagare och anställda – högre vinster på export till EU av Kinatillverkade skruvar och muttrar.
Sverige röstade i handelsministrarnas EU-råd emot införandet av dessa protektionistiska åtgärder, men det hjälpte inte. Vi var i minoritet.
Sveriges traditionella hållning är att stödja frihandel inom EU och globalt. Vi stödjer världshandelsorganisationen, WTO, driver på för frihandel och ogillar anti-dumpningstullar och annan nyprotektionism.
Kina protesterar nu hos WTO-domstolen i Genève, och begär att WTO ska underkänna EU:s åtgärder. För Kina är att gå till WTO och klaga en närmast unikt offensiv åtgärd för frihandel. Kanske beror det på att frihandelslandet Sverige nu är ordförande i EU?
Så vad gör Sverige i fallet med extratullar på skruvar och muttrar från Kina?
Sverige som ordförandeland bör arbeta för att EU lägger sig platt hos WTO, accepterar Kinas klagomål, och drar tillbaka sina extratullar. I och med att frågan är uppe i WTO hamnar den också på en högre nivå, och måste ses i ett bredare handelspolitiskt perspektiv än enbart det som kommer ur EU-kommissionens kvasijuridiska och ofta tämligen godtyckliga räkneövningar.
Nu kan Sverige ploga för en ny starkare frihandelslinje i EU:s relation med Kina, väldens i dag största handelsnation. Statsministern har kallat detta halvår för Sveriges ögonblick i världspolitiken. Så är det, men även Sveriges ögonblick i världshandelspolitiken. Låt oss utnyttja det för ökad frihandel!
onsdag 19 augusti 2009
Låt nåd gå före rätt i fallet Island. Upprepa inte Versaillfredens misstag.
Utvecklingen på Island utvecklas nu till en mardröm. Främst för Island, naturligtvis, men även för EU, Norden och Sverige.
Inte nog med att hela Islands banksystem - kraftigt överdimensionerat i förhållande till BNP - kraschat på grund av inkompetens, vänskapskorruption och oförstånd. Dessutom har olagligheter och egendomligheter begåtts på sluttampen. Utredningar pågår. Regeringarna i Storbritannien och Nederländerna kräver återbetalning av sina utlägg för att hålla sparare skadeslösa som annars skulle ha förlorat sina tillgångar i en isländsk sparfond, Icesave.
Sverige, som ett av flera länder tillsammans med IMF, har kommit överens om nödlån till Island. Villkoren för den svenska krediten - 6,5 mdr kr - behandlas i riksdagen och dess finansutskott i början av hösten.
Anders Borg har både som EU-ordförande och svensk finansminister i högsta grad ansvaret för den fortsatta utvecklingen på sitt bord. Sverige måste driva en linje. Vilken linje vi tar är viktigt.
Sverige måste ta ställning till följande:
Ska även den del av Islands befolkning som är helt oskyldig till det ekonomiska sammanbrottet med dramatiskt sänkt levnadsstandard tvingas betala räkningen för kraschen? Har Islands folk en kollektiv skuld? Är det klokt att ålägga Island en kollektiv återbetalningskyldighet såsom Weimarrepubliken ålades av segrarmakterna i Versaillefreden efter första världskriget?
Just nu lånar Island upp utomlands ca 120 000 kr/innevånare. Många har i efterhand - inte minst nationalekonomen J M Keynes - analyserat och fördömt den legalistiska och politiskt trångsynta behandlingen av Tyskland i Versaillefördraget. Landets återhämtning försvårades och blev en tung börda för de demokratiskt och ekonomiskt goda krafterna. Skadeståndet motverkade förhandlingarnas yttersta syfte, nämligen att skapa välstånd och stabilitet i Europa.
I Financial Times den 14 augusti vädjade Islands i maj nyvalda statsminister om förbarmande. Hon leder en ny majoritet i Alltinget. Åtstramningarna är redan drakoniska. Upprensning i det finansiella systemet pågår. Uppgörelser är ingångna med bl. a IMF. Men väljarna börjar krokna. 3000 islänningar demonstrerade igår mot den så kallade Icesave-lagen (TT den 14/8). Medicinen förefaller bli för tuff. Avtalen med Storbritannien och Nederländerna har svårt att vinna majoritet i Alltinget.
Intresset för EU-medlemskap verkar falna. Det finns risk för att självvald isolering utvecklas som hållning hos den oskyldiga majoriteten när omvärlden uppfattas som ogin och oförstående inför den inhemska fördelningsproblematiken. Om landet vänder EU ryggen uppstår även en ökad säkerhetspolitisk risk eftersom den strategiskt lokaliserade ön inte kan tillåtas komma i närmare säkerhets- eller försvarspolitiskt samarbete med ett auktoritärt och neoimperialistiskt Ryssland. Att frikostigt stödja Islands nya majoritet kan vara en billig försäkringspremie mot att det scenariot blir verklighet.
Financial Times i en ledare om islandskrisen den 11/8 konkluderar i liknande anda att: "With more even burden-sharing for clearing up the mess, good neighbourliness may prove to bring more than its own reward."
Sveriges linje bör vara att låta nåd gå före rätt.
Sverige, EU - inklusive Storbritannien och Nederländerna - och USA har allt att vinna på att relationerna till Island vårdas så att de goda krafterna vinner. Vi får inte alienera det isländska folket utan säkra ett öppet och välmående Island på väg in i EU, och helhjärtat intvinnat i Natosamarbetet.
Inte nog med att hela Islands banksystem - kraftigt överdimensionerat i förhållande till BNP - kraschat på grund av inkompetens, vänskapskorruption och oförstånd. Dessutom har olagligheter och egendomligheter begåtts på sluttampen. Utredningar pågår. Regeringarna i Storbritannien och Nederländerna kräver återbetalning av sina utlägg för att hålla sparare skadeslösa som annars skulle ha förlorat sina tillgångar i en isländsk sparfond, Icesave.
Sverige, som ett av flera länder tillsammans med IMF, har kommit överens om nödlån till Island. Villkoren för den svenska krediten - 6,5 mdr kr - behandlas i riksdagen och dess finansutskott i början av hösten.
Anders Borg har både som EU-ordförande och svensk finansminister i högsta grad ansvaret för den fortsatta utvecklingen på sitt bord. Sverige måste driva en linje. Vilken linje vi tar är viktigt.
Sverige måste ta ställning till följande:
Ska även den del av Islands befolkning som är helt oskyldig till det ekonomiska sammanbrottet med dramatiskt sänkt levnadsstandard tvingas betala räkningen för kraschen? Har Islands folk en kollektiv skuld? Är det klokt att ålägga Island en kollektiv återbetalningskyldighet såsom Weimarrepubliken ålades av segrarmakterna i Versaillefreden efter första världskriget?
Just nu lånar Island upp utomlands ca 120 000 kr/innevånare. Många har i efterhand - inte minst nationalekonomen J M Keynes - analyserat och fördömt den legalistiska och politiskt trångsynta behandlingen av Tyskland i Versaillefördraget. Landets återhämtning försvårades och blev en tung börda för de demokratiskt och ekonomiskt goda krafterna. Skadeståndet motverkade förhandlingarnas yttersta syfte, nämligen att skapa välstånd och stabilitet i Europa.
I Financial Times den 14 augusti vädjade Islands i maj nyvalda statsminister om förbarmande. Hon leder en ny majoritet i Alltinget. Åtstramningarna är redan drakoniska. Upprensning i det finansiella systemet pågår. Uppgörelser är ingångna med bl. a IMF. Men väljarna börjar krokna. 3000 islänningar demonstrerade igår mot den så kallade Icesave-lagen (TT den 14/8). Medicinen förefaller bli för tuff. Avtalen med Storbritannien och Nederländerna har svårt att vinna majoritet i Alltinget.
Intresset för EU-medlemskap verkar falna. Det finns risk för att självvald isolering utvecklas som hållning hos den oskyldiga majoriteten när omvärlden uppfattas som ogin och oförstående inför den inhemska fördelningsproblematiken. Om landet vänder EU ryggen uppstår även en ökad säkerhetspolitisk risk eftersom den strategiskt lokaliserade ön inte kan tillåtas komma i närmare säkerhets- eller försvarspolitiskt samarbete med ett auktoritärt och neoimperialistiskt Ryssland. Att frikostigt stödja Islands nya majoritet kan vara en billig försäkringspremie mot att det scenariot blir verklighet.
Financial Times i en ledare om islandskrisen den 11/8 konkluderar i liknande anda att: "With more even burden-sharing for clearing up the mess, good neighbourliness may prove to bring more than its own reward."
Sveriges linje bör vara att låta nåd gå före rätt.
Sverige, EU - inklusive Storbritannien och Nederländerna - och USA har allt att vinna på att relationerna till Island vårdas så att de goda krafterna vinner. Vi får inte alienera det isländska folket utan säkra ett öppet och välmående Island på väg in i EU, och helhjärtat intvinnat i Natosamarbetet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
