Låt nåd gå före rätt i fallet Island. Upprepa inte Versaillfredens misstag.

Utvecklingen på Island utvecklas nu till en mardröm. Främst för Island, naturligtvis, men även för EU, Norden och Sverige.

Inte nog med att hela Islands banksystem - kraftigt överdimensionerat i förhållande till BNP - kraschat på grund av inkompetens, vänskapskorruption och oförstånd. Dessutom har olagligheter och egendomligheter begåtts på sluttampen. Utredningar pågår. Regeringarna i Storbritannien och Nederländerna kräver återbetalning av sina utlägg för att hålla sparare skadeslösa som annars skulle ha förlorat sina tillgångar i en isländsk sparfond, Icesave.

Sverige, som ett av flera länder tillsammans med IMF, har kommit överens om nödlån till Island. Villkoren för den svenska krediten - 6,5 mdr kr - behandlas i riksdagen och dess finansutskott i början av hösten.

Anders Borg har både som EU-ordförande och svensk finansminister i högsta grad ansvaret för den fortsatta utvecklingen på sitt bord. Sverige måste driva en linje. Vilken linje vi tar är viktigt.

Sverige måste ta ställning till följande:
Ska även den del av Islands befolkning som är helt oskyldig till det ekonomiska sammanbrottet med dramatiskt sänkt levnadsstandard tvingas betala räkningen för kraschen? Har Islands folk en kollektiv skuld? Är det klokt att ålägga Island en kollektiv återbetalningskyldighet såsom Weimarrepubliken ålades av segrarmakterna i Versaillefreden efter första världskriget?

Just nu lånar Island upp utomlands ca 120 000 kr/innevånare. Många har i efterhand - inte minst nationalekonomen J M Keynes - analyserat och fördömt den legalistiska och politiskt trångsynta behandlingen av Tyskland i Versaillefördraget. Landets återhämtning försvårades och blev en tung börda för de demokratiskt och ekonomiskt goda krafterna. Skadeståndet motverkade förhandlingarnas yttersta syfte, nämligen att skapa välstånd och stabilitet i Europa.

I Financial Times den 14 augusti vädjade Islands i maj nyvalda statsminister om förbarmande. Hon leder en ny majoritet i Alltinget. Åtstramningarna är redan drakoniska. Upprensning i det finansiella systemet pågår. Uppgörelser är ingångna med bl. a IMF. Men väljarna börjar krokna. 3000 islänningar demonstrerade igår mot den så kallade Icesave-lagen (TT den 14/8). Medicinen förefaller bli för tuff. Avtalen med Storbritannien och Nederländerna har svårt att vinna majoritet i Alltinget.

Intresset för EU-medlemskap verkar falna. Det finns risk för att självvald isolering utvecklas som hållning hos den oskyldiga majoriteten när omvärlden uppfattas som ogin och oförstående inför den inhemska fördelningsproblematiken. Om landet vänder EU ryggen uppstår även en ökad säkerhetspolitisk risk eftersom den strategiskt lokaliserade ön inte kan tillåtas komma i närmare säkerhets- eller försvarspolitiskt samarbete med ett auktoritärt och neoimperialistiskt Ryssland. Att frikostigt stödja Islands nya majoritet kan vara en billig försäkringspremie mot att det scenariot blir verklighet.

Financial Times i en ledare om islandskrisen den 11/8 konkluderar i liknande anda att: "With more even burden-sharing for clearing up the mess, good neighbourliness may prove to bring more than its own reward."


Sveriges linje bör vara att låta nåd gå före rätt.

Sverige, EU - inklusive Storbritannien och Nederländerna - och USA har allt att vinna på att relationerna till Island vårdas så att de goda krafterna vinner. Vi får inte alienera det isländska folket utan säkra ett öppet och välmående Island på väg in i EU, och helhjärtat intvinnat i Natosamarbetet.