Förhandlingarna vid EU:s toppmöte angående förebyggande åtgärder för ekonomisk och finansiell styrning inom EU närmar sig en lösning år 2011.
Glädjande nog verkar den risk vi sett för att de nya reglerna för nationella budgetar och kraven på makroekonomisk stabilitet skulle bli för slappa inte blir verklighet.
Strikta, nya regler ligger starkt i Sveriges egenintresse. Med toppmötets beslut preciserade och beslutade år 2011 bör vårt lands ekonomiska omgivning bli stabilare och mer välskött, än om medlemsländerna fått fortsätta med dagens ofullkomliga regler och med en otillräcklig tillsyn på EU-nivå.
För Sverige är det viktigt att även icke euroländer helt inkluderas. Vi - med våra redan idag skarpa budgetregler - har inget att frukta, men mycket att vinna på striktare regler för alla EU-länder.
I samband med statsministerns föredragning i EU-nämnden den 27 oktober uppstod en nygammal anti-EU allians mellan Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP). Båda motsätter sig att EU-länder som inte har euron inkluderas i de nya striktare ekonomisk-politiska regelverken. Miljöpartiet går därmed armkrok med Vänsterpartiets traditionella motstånd mot strikta budgetregler, och gör det helt utan medverkan av Socialdemokraterna.
Bakgrund
Förhandlingarna vid EU:s toppmöte närmar sig en lösning och man siktar på nästa beslut i december 2010, och ett slutligt beslut 2011. Utöver striktare regler för budgetdisciplin i alla EU:s medlemsländer, makroekonomisk övervakning samt nya årliga översyner av ländernas ekonomiska risker ska även en permanent krishanteringsfunktion införas i EU.
För att få till en permanent krishanteringsfunktion, som Tyskland krävt, räcker det, hoppas man, med att kunna genomföra en begränsad, kirugiskt fint utskuren förändring i fördragets "no-bail-out" klausul, som därmed inte ska behöva framkalla nationella folkomröstningar, men - självklart - kräver EU-nämnds- och parlamentsbeslut i medlemsländerna.
fredag 29 oktober 2010
torsdag 28 oktober 2010
Stoppa drevet!
Jag tycker det är motbjudande med medias och oppositionens lustfyllda frosseri i Sofia Arkelstens felsteg. Nu gäller att maximalt smeta ned henne, helst knäcka henne, och få pluspoäng hos redaktionsledningen genom att öka belastningen och åstadkomma hennes avgång. Hon ska bli omöjlig för Reinfeldt att behålla.
Sakfrågan stuvas undan och nu pågår dramaturgins nästa steg: spelet och spekulationerna om avgång, och sidoarbete typ intervjuer med andra riksdagsledamöter om deras eventuella resor på andras bekostnad. Idag efter lunch har sålunda DN, SvD och Expressen alla tre ställt ungefär likalydande frågor om resor till alla ledamöter. Fantasin förefaller begränsad. Syftet är naturligtvis att gallra fram några namn och sedan locka dem att säga något för Sofia Arkelsten belastande.
Och varför inte fylla på med några samtal med dem som deltog i resan (för två år sedan!) på temat: ”Hur mycket vin drack ni?”
Detta skede brukar också inkludera några uttalanden av någon länsförbundsordförande eller några obskyra kommunpolitiker i det egna partiet. Eventuella positiva omdömen från dessa inkluderas dock inte i rapporteringen. Sofia Arkelsten har vid det här laget upphört som människa och reducerats till slagträ.
Saknar Sofia Arkelsten goda egenskaper som kan väga upp hennes felbedömning? Naturligtvis inte. Finns det en preskriptionstid? Ja, självkart – eller talar vi om statsministermord? Och dessutom …
Förlåt, men varför reagerar inte media och opposition på alla LO-anställda och LO-förtroendevalda som under årtionden har tjänstgjort i riksdagen och fyllt bland annat arbetsmarknadsutskottet med sina betalda beställningar från LO? Det ställe i Sverige där den för LO avgörande lagstiftningen fastläggs.
Opponerade media mot att Hans Karlsson – f.d. hög förtroendevald i LO – blev arbetslivsminister och ansvarig för alla ”LO-frågor” i Göran Perssons regering? Inte vad jag kan minnas.
Och hur korruperande är inte LOs bidrag till socialdemokraternas valrörelser? Även om summorna numera är tämligen välbekanta – kontant 80-90 milj kr – vore det konstigt om inte summorna hade påverkan på s-ledamöter och deras ställningstaganden.
Självklart har bland annat dessa 80-90 milj kr i LO-gåvor – bestickning! – en påverkan. Alla de som nu talar om korruption bör för sin trovärdighets skull även ta ställning till LOs oblyga köp av inflytande över rikets största politiska parti. Här är det fråga om en massiv bestickning under årtionden. Den blir inte ädlare eller mera moraliskt försvarbar för att den kallas ”facklig-politisk samverkan”! Och …
Förlåt, igen, men hur är det med alla socialdemokratiska ledamöters nära band till arbetarrörelsens olika kommersiellt verkande bolag – på lokal- och riksnivå – som Folksam, Riksbyggen och mängder av bostadsbolag, alla landets sparbanker och sparbanksstiftelser, A-lotterierna, konsumentkooperationen, osv. Aldrig några resor? Aldrig några goda middagar? Påverkas inte dessa genom tiderna hundratals s-riksdagsledamöter på ett otillbörligt sätt av sina ofta långvariga uppdrag i alla dessa företag?
Jämfört med den resa som nu läggs Sofia Arkelsten till last är dessa uppdrag och LO-pengar med vidhängande styrelsearvoden, resor, internat, middagar, etc. naturligtvis minimal småpotatis.
Alltså, bästa redaktionsledningar, besinna er!
När dammet lagt sig vore det också intressant att diskutera sakfrågan i ett förkovransperspektiv: vilka studieresor och träffar över måltider är OK att riksdagsledamöter tackar ja till? Vilka styrelseuppdrag är bra för verklighetsförankring och kontakt med företagare och företag? Bör allt styrelsearbete vara förbjudet för riksdagsledamöter? För min egen del är det helt OK att avstå från alla externa kontakter med företag och att tacka nej till middagsbjudningar, men gör det mig till en bättre ledamot av Sveriges riksdag?
Sakfrågan stuvas undan och nu pågår dramaturgins nästa steg: spelet och spekulationerna om avgång, och sidoarbete typ intervjuer med andra riksdagsledamöter om deras eventuella resor på andras bekostnad. Idag efter lunch har sålunda DN, SvD och Expressen alla tre ställt ungefär likalydande frågor om resor till alla ledamöter. Fantasin förefaller begränsad. Syftet är naturligtvis att gallra fram några namn och sedan locka dem att säga något för Sofia Arkelsten belastande.
Och varför inte fylla på med några samtal med dem som deltog i resan (för två år sedan!) på temat: ”Hur mycket vin drack ni?”
Detta skede brukar också inkludera några uttalanden av någon länsförbundsordförande eller några obskyra kommunpolitiker i det egna partiet. Eventuella positiva omdömen från dessa inkluderas dock inte i rapporteringen. Sofia Arkelsten har vid det här laget upphört som människa och reducerats till slagträ.
Saknar Sofia Arkelsten goda egenskaper som kan väga upp hennes felbedömning? Naturligtvis inte. Finns det en preskriptionstid? Ja, självkart – eller talar vi om statsministermord? Och dessutom …
Förlåt, men varför reagerar inte media och opposition på alla LO-anställda och LO-förtroendevalda som under årtionden har tjänstgjort i riksdagen och fyllt bland annat arbetsmarknadsutskottet med sina betalda beställningar från LO? Det ställe i Sverige där den för LO avgörande lagstiftningen fastläggs.
Opponerade media mot att Hans Karlsson – f.d. hög förtroendevald i LO – blev arbetslivsminister och ansvarig för alla ”LO-frågor” i Göran Perssons regering? Inte vad jag kan minnas.
Och hur korruperande är inte LOs bidrag till socialdemokraternas valrörelser? Även om summorna numera är tämligen välbekanta – kontant 80-90 milj kr – vore det konstigt om inte summorna hade påverkan på s-ledamöter och deras ställningstaganden.
Självklart har bland annat dessa 80-90 milj kr i LO-gåvor – bestickning! – en påverkan. Alla de som nu talar om korruption bör för sin trovärdighets skull även ta ställning till LOs oblyga köp av inflytande över rikets största politiska parti. Här är det fråga om en massiv bestickning under årtionden. Den blir inte ädlare eller mera moraliskt försvarbar för att den kallas ”facklig-politisk samverkan”! Och …
Förlåt, igen, men hur är det med alla socialdemokratiska ledamöters nära band till arbetarrörelsens olika kommersiellt verkande bolag – på lokal- och riksnivå – som Folksam, Riksbyggen och mängder av bostadsbolag, alla landets sparbanker och sparbanksstiftelser, A-lotterierna, konsumentkooperationen, osv. Aldrig några resor? Aldrig några goda middagar? Påverkas inte dessa genom tiderna hundratals s-riksdagsledamöter på ett otillbörligt sätt av sina ofta långvariga uppdrag i alla dessa företag?
Jämfört med den resa som nu läggs Sofia Arkelsten till last är dessa uppdrag och LO-pengar med vidhängande styrelsearvoden, resor, internat, middagar, etc. naturligtvis minimal småpotatis.
Alltså, bästa redaktionsledningar, besinna er!
När dammet lagt sig vore det också intressant att diskutera sakfrågan i ett förkovransperspektiv: vilka studieresor och träffar över måltider är OK att riksdagsledamöter tackar ja till? Vilka styrelseuppdrag är bra för verklighetsförankring och kontakt med företagare och företag? Bör allt styrelsearbete vara förbjudet för riksdagsledamöter? För min egen del är det helt OK att avstå från alla externa kontakter med företag och att tacka nej till middagsbjudningar, men gör det mig till en bättre ledamot av Sveriges riksdag?
söndag 17 oktober 2010
Bodström, Churchill och mångsyssleriet
"Mattias kände sig illa till mods, det gjorde han alltid när han hade besökt en säkerhetsanstalt. Den här tyckte han var särskilt obehaglig, som en amerikansk superbunker. Mattias kom ihåg att det hade varit den där Bodström som hade tagit initiativet efter ett antal rymningar för ungefär tio år sedan. Om det var någon politiker som Mattias tyckte illa om, så var det just han. Lyckligtvis hade han blivit kvar i USA, efter något som bara var tänkt som ett kortare avbrott, och skönt var väl det."
Dessa rader står att läsa i boken Lobbyisten (s 32), dvs. Tomas Bodströms senaste bok. Den utkom våren 2010, många månader före valet och utspelar sig i en framtida valrörelse - antagligen 2014 att döma av omständigheterna.
Mattias Berglund är en romanfigur, advokat liksom sin upphovsman, som författaren på detta sätt redan våren 2010 låter prognostisera det som senare hände. De som läst Lobbyisten har alltså hela tiden vetat vad Bodström tänkt sig - att bli kvar i USA.
Boken lånar material från Bodströms egna erfarenheter som advokat, riksdagsledamot och statsråd. Sammantaget är den en rätt medioker deckare med en skruvad intrig, menar bl. a min hustru som läst den. Men min poäng här är en annan.
Varför har vi i Sverige så förfärligt svårt
-- att diskutera principiellt, och
-- att stå ut med udda personer?
Att vara riksdagsman ses tydligen som en statsanställning. Men staten eller riksdagen är inte riksdagsledamöternas uppdragsgivare eller huvudman. Och riksdagsledamöter är inte anställda.
Winston Churchill var parlamentsledamot i cirka ett halvt sekel. Invald första gången år 1900 och avgick han som premiärminister 1955. Alla dessa år tillbringade han ingalunda enbart i det brittiska parlamentet och regeringen. Han skrev ett stort antal böcker med betydligt större tyngd, djup och antal sidor än Thomas Bodström gjort och kommer att göra. Han reste på föredragsturnéer och andra resor månader i sträck. Han var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker och parlamentariker. Samtidigt som han var frånvarande skötte han sina valkretsars intressen och sin närvaro där till belåtenhet, om än inte alltid med entusiasm.
Frågan om hur en ledamot skall vara och leva är en fråga mellan ledamoten och väljarna. Andra ledamöter i riksdagen - dvs. gruppledare och riksdagsstyrelsen - borde inte äga rätt att överpröva väljarnas beslut, eller bestämma någon praxis för hur en annan ledamot skall agera. Väljarna informerades ju om att Bodström skulle vara i USA under mandatperioden, hans parti satte honom högt på listan och -- framför allt! -- väljarna kryssade även med kända USA-planer honom.
Frågan om varifrån parlamentariker får sin legitimitet är en typisk statsvetarfråga. Lustigt nog har ingen statsvetare vad jag vet kommenterat denna uppenbara principiella aspekt på den aktuella Bodströmfrågan. Annars brukar för skrået ingen fråga i politiken vara för obetydlig för att kommenteras.
Bodström är förvisso inte Churchill. Men poängen är att svensk parlamentarismen inte tolererar mångsysslare som Churchill.
Kvar står därmed frågan om grunden för att andra riksdagsledamöter tar sig rätt att överpröva och ändra Bodströms väljares beslut? Och det räcker inte med att säga "Det är bestämmelserna"!
Bästa referens är: Roy Jenkins, Churchill, MacMillan 2001.
Dessa rader står att läsa i boken Lobbyisten (s 32), dvs. Tomas Bodströms senaste bok. Den utkom våren 2010, många månader före valet och utspelar sig i en framtida valrörelse - antagligen 2014 att döma av omständigheterna.
Mattias Berglund är en romanfigur, advokat liksom sin upphovsman, som författaren på detta sätt redan våren 2010 låter prognostisera det som senare hände. De som läst Lobbyisten har alltså hela tiden vetat vad Bodström tänkt sig - att bli kvar i USA.
Boken lånar material från Bodströms egna erfarenheter som advokat, riksdagsledamot och statsråd. Sammantaget är den en rätt medioker deckare med en skruvad intrig, menar bl. a min hustru som läst den. Men min poäng här är en annan.
Varför har vi i Sverige så förfärligt svårt
-- att diskutera principiellt, och
-- att stå ut med udda personer?
Att vara riksdagsman ses tydligen som en statsanställning. Men staten eller riksdagen är inte riksdagsledamöternas uppdragsgivare eller huvudman. Och riksdagsledamöter är inte anställda.
Winston Churchill var parlamentsledamot i cirka ett halvt sekel. Invald första gången år 1900 och avgick han som premiärminister 1955. Alla dessa år tillbringade han ingalunda enbart i det brittiska parlamentet och regeringen. Han skrev ett stort antal böcker med betydligt större tyngd, djup och antal sidor än Thomas Bodström gjort och kommer att göra. Han reste på föredragsturnéer och andra resor månader i sträck. Han var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker och parlamentariker. Samtidigt som han var frånvarande skötte han sina valkretsars intressen och sin närvaro där till belåtenhet, om än inte alltid med entusiasm.
Frågan om hur en ledamot skall vara och leva är en fråga mellan ledamoten och väljarna. Andra ledamöter i riksdagen - dvs. gruppledare och riksdagsstyrelsen - borde inte äga rätt att överpröva väljarnas beslut, eller bestämma någon praxis för hur en annan ledamot skall agera. Väljarna informerades ju om att Bodström skulle vara i USA under mandatperioden, hans parti satte honom högt på listan och -- framför allt! -- väljarna kryssade även med kända USA-planer honom.
Frågan om varifrån parlamentariker får sin legitimitet är en typisk statsvetarfråga. Lustigt nog har ingen statsvetare vad jag vet kommenterat denna uppenbara principiella aspekt på den aktuella Bodströmfrågan. Annars brukar för skrået ingen fråga i politiken vara för obetydlig för att kommenteras.
Bodström är förvisso inte Churchill. Men poängen är att svensk parlamentarismen inte tolererar mångsysslare som Churchill.
Kvar står därmed frågan om grunden för att andra riksdagsledamöter tar sig rätt att överpröva och ändra Bodströms väljares beslut? Och det räcker inte med att säga "Det är bestämmelserna"!
Bästa referens är: Roy Jenkins, Churchill, MacMillan 2001.
tisdag 12 oktober 2010
Ekonomi och invandring. Apropos SD i debatten.
(Redigerad version av anförande i riksdagens budgetdebatt; den första debatt i vilken Sverigedemokraterna deltog. Det präglade debatten.)
Väljarna har röstat fram ett nytt parti i riksdagen. Så jag använder min tid i denna ekonomiska debatt till att tala om ekonomiska aspekter av invandring.
Jag vill inledningsvis understryka att invandrare är enskilda individer med mycket olika bakgrund och öden, och därför är generaliseringar ofrånkomligen vanskliga.
*************
Det är uppenbart att många tror att ökad invandring sänker lönerna, ökar arbetslösheten och försämrar de offentliga finanserna. Är det sant? Vilka belägg finns?
Mycket av oron när det gäller invandring, löner och arbetslöshet baseras på en oriktig verklighetsuppfattning om hur ekonomin fungerar.
En vanlig felsyn är att antalet jobb i ekonomin är givet, eller konstant. Men så är det inte. Ett ökat utbud av arbetskraft - t ex på grund av invandring - leder normalt även till en ökad efterfrågan på arbetskraft.
Till exempel har länder med växande befolkning inte högre arbetslöshet än länder med stagnerande befolkning. Länder med hög andel invandrare har inte större andel arbetslösa än länder med få invandrare.
Att invandrare söker sig till specifika yrken kan dock leda till att lönerna sjunker i dessa specifika yrken, men det kan samtidigt medföra att efterfrågan på arbetskraft ökar, och löner ökar i andra yrken, nämligen de som kompletterar och stödjer produktionen som drivs fram av invandrares sysselsättning och efterfrågan. Exempelvis har vi många invandrare i restaurangbranschen, städföretag, och byggsektorn vilket kan pressa lönerna och öka antalet jobb dessa branscher, men också öka lönerna och antalet jobb hos dem som tillhandahåller insatsvaror och kompletterande tjänster till dessa branscher.
Invandrare - precis som andra - använder sin inkomst. Den spenderas på ökad efterfrågan på varor och tjänster, t ex i detaljhandeln, privat service, bostäder och byggande. Även efterfrågan på arbetskraft inom kommunal service ökar. Den ökade efterfrågan som drivs av invandrarnas inkomster leder alltså till ökad efterfrågan på arbetsinsatser, och därmed till fler jobb i ekonomin.
Det har gjorts många studier - i många länder och från många tidsperioder - i vilka man har undersökt effekterna på lönerna hos de infödda av ökad invandring.
Resultaten är genomgående att effekterna är obefintliga eller mycket små. Det finns inga entydiga resultat som säger att lönerna skulle påverkas positivt eller negativt av invandring.
Men det finns dock signifikanta resultat för vissa i befolkningen. De som kan drabbas av en sämre löneutveckling är de som har väldigt lika egenskaper med invandrare utifrån. Det är därför faktiskt främst tidigare kommande invandrare, från samma ursprungsländer, vars löner möjligen påverkas, men inte de infödda.
Arbetslösheten då? Om det finns någon konjunktureffekt så är det att invandrare kortsiktigt fungerar som en buffert för den infödda arbetskraften mot lågkonjunkturens genomslag på arbetsmarknaden; dvs. mera utsatta invandrare skyddar de infödda mot högre arbetslöshet.
Långsiktig arbetslöshet då? En regering kan kortsiktigt driva ned arbetslösheten genom en expansiv politik som ökar efterfrågan. Men dessvärre driver en sådan politik också upp inflationen till en hög och skenande takt, liksom statsskulden. Eftersom vi här i landet - liksom i andra välskötta länder - har bestämt oss för att inte acceptera skenande inflation och statsskuld, så bestäms arbetslösheten därför istället av långsiktiga faktorer som arbetsmarknadens funktionssätt. Fungerar den, och är arbetsmarknaden flexibel, ja då skapar invandring inte arbetslöshet. Och då närmar vi oss invandringens ekonomiska kärnfråga: hur ändrar vi arbetsmarknadens funktionssätt så att fler invandrare får jobb snabbare efter ankomsten?
På den punkten krävs fortsatta integrationsreformer och nytänkande. T ex om det är så - vilket forskningen menar att det är - att svensk arbetsrätt försvårar för invandrare att kom in på arbetsmarknaden, ja då krävs att arbetsrätten ändras för att integrationen ska underlättas och förbättras.
Jag vill här erinra om statsministerns ord i regeringsförklaringen: "Lika sant som att vi i Sverige har [brister i systemen för invandrares etablering] lika sant är att det är dåligt fungerande system och strukturer som skapat problemen - inte de människor som kommit hit."
Detta innebär att arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står idag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen.
De måste ställa sig frågan: vad är viktigast - en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?
Väljarna har röstat fram ett nytt parti i riksdagen. Så jag använder min tid i denna ekonomiska debatt till att tala om ekonomiska aspekter av invandring.
Jag vill inledningsvis understryka att invandrare är enskilda individer med mycket olika bakgrund och öden, och därför är generaliseringar ofrånkomligen vanskliga.
*************
Det är uppenbart att många tror att ökad invandring sänker lönerna, ökar arbetslösheten och försämrar de offentliga finanserna. Är det sant? Vilka belägg finns?
Mycket av oron när det gäller invandring, löner och arbetslöshet baseras på en oriktig verklighetsuppfattning om hur ekonomin fungerar.
En vanlig felsyn är att antalet jobb i ekonomin är givet, eller konstant. Men så är det inte. Ett ökat utbud av arbetskraft - t ex på grund av invandring - leder normalt även till en ökad efterfrågan på arbetskraft.
Till exempel har länder med växande befolkning inte högre arbetslöshet än länder med stagnerande befolkning. Länder med hög andel invandrare har inte större andel arbetslösa än länder med få invandrare.
Att invandrare söker sig till specifika yrken kan dock leda till att lönerna sjunker i dessa specifika yrken, men det kan samtidigt medföra att efterfrågan på arbetskraft ökar, och löner ökar i andra yrken, nämligen de som kompletterar och stödjer produktionen som drivs fram av invandrares sysselsättning och efterfrågan. Exempelvis har vi många invandrare i restaurangbranschen, städföretag, och byggsektorn vilket kan pressa lönerna och öka antalet jobb dessa branscher, men också öka lönerna och antalet jobb hos dem som tillhandahåller insatsvaror och kompletterande tjänster till dessa branscher.
Invandrare - precis som andra - använder sin inkomst. Den spenderas på ökad efterfrågan på varor och tjänster, t ex i detaljhandeln, privat service, bostäder och byggande. Även efterfrågan på arbetskraft inom kommunal service ökar. Den ökade efterfrågan som drivs av invandrarnas inkomster leder alltså till ökad efterfrågan på arbetsinsatser, och därmed till fler jobb i ekonomin.
Det har gjorts många studier - i många länder och från många tidsperioder - i vilka man har undersökt effekterna på lönerna hos de infödda av ökad invandring.
Resultaten är genomgående att effekterna är obefintliga eller mycket små. Det finns inga entydiga resultat som säger att lönerna skulle påverkas positivt eller negativt av invandring.
Men det finns dock signifikanta resultat för vissa i befolkningen. De som kan drabbas av en sämre löneutveckling är de som har väldigt lika egenskaper med invandrare utifrån. Det är därför faktiskt främst tidigare kommande invandrare, från samma ursprungsländer, vars löner möjligen påverkas, men inte de infödda.
Arbetslösheten då? Om det finns någon konjunktureffekt så är det att invandrare kortsiktigt fungerar som en buffert för den infödda arbetskraften mot lågkonjunkturens genomslag på arbetsmarknaden; dvs. mera utsatta invandrare skyddar de infödda mot högre arbetslöshet.
Långsiktig arbetslöshet då? En regering kan kortsiktigt driva ned arbetslösheten genom en expansiv politik som ökar efterfrågan. Men dessvärre driver en sådan politik också upp inflationen till en hög och skenande takt, liksom statsskulden. Eftersom vi här i landet - liksom i andra välskötta länder - har bestämt oss för att inte acceptera skenande inflation och statsskuld, så bestäms arbetslösheten därför istället av långsiktiga faktorer som arbetsmarknadens funktionssätt. Fungerar den, och är arbetsmarknaden flexibel, ja då skapar invandring inte arbetslöshet. Och då närmar vi oss invandringens ekonomiska kärnfråga: hur ändrar vi arbetsmarknadens funktionssätt så att fler invandrare får jobb snabbare efter ankomsten?
På den punkten krävs fortsatta integrationsreformer och nytänkande. T ex om det är så - vilket forskningen menar att det är - att svensk arbetsrätt försvårar för invandrare att kom in på arbetsmarknaden, ja då krävs att arbetsrätten ändras för att integrationen ska underlättas och förbättras.
Jag vill här erinra om statsministerns ord i regeringsförklaringen: "Lika sant som att vi i Sverige har [brister i systemen för invandrares etablering] lika sant är att det är dåligt fungerande system och strukturer som skapat problemen - inte de människor som kommit hit."
Detta innebär att arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står idag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen.
De måste ställa sig frågan: vad är viktigast - en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
