(Publicerad på Svenska Dagbladets webbplats den 29 november 2011 kl 16:15)
När det gäller solidaritet utförd i praktisk politik är svaret från Vänsterpartiet ett återkommande nej.
Vänsterpartiet är i praktisk politik Sveriges mest osolidariska parti. Det har alltid varit viktigare för partiet att stå vid sidan om internationellt samarbete än att rösta för ett svenskt engagemang. Vänsterpartiet var sålunda emot att Sverige gick med i Nordiska rådet, GATT (numera WTO), OECD, EFTA, EU, IMF och Världsbanken, och säkert många fler samarbeten. Partiet har alltid varit emot att Sverige samarbetar organiserat med andra länder. Det gäller särskilt grannarna i det fria marknadsekonomiska Europa.
Solidaritet står i röd skrift på V:s plakat och Internationalen sjungs kraftfullt på mötena och 1 maj – men när det gäller solidaritet utförd i praktisk politik är svaret från Vänsterpartiet ett återkommande nej. Det senaste exemplet var när Vänsterpartiet förra året – tillsammans med Sverigedemokraterna – sade nej till ett mindre svenskt lån till Irland som bidrag till landets krisåterhämtning.
Det är därför föga överraskande att Vänsterpartiet idag även säger nej till alla tankar på svenska insatser för att undvika en alleuropeisk bankkris som skulle slå mot vanligt folks jobb och pensioner – i hela Europa inklusive Sverige.
Folkpartiet och övriga regeringspartier har, tvärtemot vad Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skriver på Brännpunkt den 27/11, aldrig sagt att Sverige ska rädda några bankaktieägare vare sig i övriga EU eller i vårt land. Tvärtom har vi betonat Sveriges erfarenhet från 1990-talet, nämligen att stöd inte ska belasta skattebetalarna, och – om bankägarna inte klarar ett konkurshot – att staten ska ta över alla aktierna till nollpris.
Det är beklagligt att Andersson-Sjöstedt på tvärs med denna mycket välbekanta hållning som Andersson och Sjöstedt fått höra många gånger i både finansutskottet och EU-nämnden, sprider en direkt osanning genom att skriva att jag ”vill att svenska skattepengar ska riskeras för att rädda krisbanker”.
Varför inte istället pröva på en gnutta genuin solidaritet med andra människor i Europa i dessa kristider? Solidaritet skulle kunna bli Vänsterpartiets överraskande julklapp till människorna i EU.
CARL B HAMILTON (FP)
ekonomisk talesperson och ordförande i riksdagens EU-nämnd
Här länk till den ursprungliga artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunktsida
tisdag 29 november 2011
torsdag 24 november 2011
Sverige bör ställa upp i Europas krisbekämpning.
(Detta är en något längre version av artikel införd i Svenska Dagbladet den 24/11)
Både USA och Storbritanniens statsfinanser är i djup kris. Men inget av länderna har euron som valuta. Krisen har slagit till i Grekland, Italien, Portugal och andra länder – inklusive USA och Storbritannien – men inte i välskötta euroländer som Finland, Tyskland och Nederländerna. Om ett land driver en vettlös ekonomisk politik går det illa, oberoende av vilket valutasystem landet har.
Jämför Sverige och Finland! Skillnaderna sedan euron infördes i ekonomisk utveckling mellan Sverige – utanför euron – och Finland – med euron som valuta – är närmast försumbara. Det gäller BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Chefekonomen vid Finlands riksbank, Annti Suvanto, summerade nyligen en jämförelse mellan Sverige och Finland så här:
”Den ekonomiska utvecklingen har varit närmast identisk i [Sverige och Finland]. Båda länderna har haft en bättre ekonomisk utveckling än genomsnittet för euroländerna vad gäller tillväxt och inflation. Sverige har klarat sig bra utanför euron. Finland har klarat sig bra inom euron. Goda samhällsinstitutioner, en god politik, och förtroende är nycklarna till framgång. Det finns ingen mekanism som skyddar mot dålig politik.”
Alltså: Ska Europa reda upp skuldkrisen måste politikens fokus ligga på nya regler, skulder, underskott och högre tillväxt – inte på valet av valuta.
För Sverige är det viktigt att det i Europa inte sprider sig en allmän bankkris som drar med sig Sverige. En sådan skulle drabba löntagare, pensionssparare och insättare i hela Europa – inklusive Sverige – med bl. a ökad arbetslöshet och lägre inkomster som följd.
Det handlar om svensk självbevarelse. Därför bör Sverige vara berett att stödja åtgärder mot en europeisk bankkris som orsakar arbetslöshet och lidande, förutsatt att både bankägare och landets regering först gjort allt, inklusive tagit över banken och nationaliserat den. Ett stöd bör alltid utformas på ett sådant sätt att skattebetalarna efter en bankkris får tillbaka sina utlägg med ränta.
Utgången av skuldkrisen ser ut att bli dels ökad makt för Tyskland, dels att trenden befästs med ett fördjupat samarbete inom en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör; Sverige riskerar att bli den europeiska randstat som Carl Bildt varnade för. På det ekonomiska planet görs nu allt oftare upp om politiken enbart mellan de 17 euroländerna.
Främst Frankrike vill exkludera Storbritannien från kärnan i Europa på grund av landets ofta destruktiva hållning i krisen. Sverige som icke-euroland riskerar dessvärre att svepas med i många euroländers motvilja mot Storbritannien. Sverige måste därför vara noga med att inte bunta ihop sig med Storbritannien i samarbete med udden riktad mot euroländerna. Det ligger istället i Sveriges intresse att inte splittra Norden, och att utveckla samarbetet med främst Tyskland, Finland, Nederländerna, Danmark, Baltikum och Polen för att motverka effekterna av ett växande utanförskap i Europa.
Tyskland vill nu införa nya åtgärder för prevention, kontroll och rättslig disciplin mot euroländers skulder och budgetunderskott. Det är – märk väl! – saldot i medlemsstaternas budgetar som står i fokus för nya åtgärder – inte statsbudgetens sammansättning eller den offentliga sektorns storlek. De bestämmer varje land självt.
Med tanke på Sveriges extremt sammantvinnade ekonomiska integration med övriga EU är euroländernas inriktning på ett exklusivt samarbete ett allvarligt bekymmer. I rum där Sverige inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och det blir beslut som inte alltid tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Det gäller t ex arbetsmarknad och lönebildning där reglerna för bl a vår exportindustri är annorlunda (och bättre). Vi kan inte skydda oss mot andras beslut på detta område om vi inte själva är med och får bevaka våra intressen. Inget ombud gör det lika bra som vi själva!
Vi har anledning av vara stolta över att Sverige inte är i samma ekonomiskt trängda läge som många EU-länder. Stoltheten får dock inte slå över i bristande medkänsla med drabbade och förtvivlade familjer i andra europeiska länder.
Om man tycker att solidaritet och sammanhållning i ett samhälle är viktiga ingredienser kan en sådan hållning inte göra halt vid Öresund och Ålands hav. Den måste inkludera människor i våra europeiska grannländer. Alla fransmän, greker, irländare, osv. är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare, utan helt vanligt folk, som idag är rädda att förlora jobbet och pensionen.
Liksom med Lettland, Island och Irland bör Sverige därför vara berett – med liknande villkor och återbetalningsrutiner – att bistå med lån om enskilda människors lidande kan mildras.
Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det dock vara vi svenskar som behöver andras stöd, ekonomiskt och politiskt. Vi får inte glömma att investera i andra länders vilja att vara lyhörda för våra framtida önskemål när det gäller inflytande och ekonomisk likabehandling.
Vi bör därför se vårt deltagande med att lösa skuldkrisen också som en försäkringspremie för att vi ska få omvärldens stöd i händelse av framtida egna problem!
Carl B Hamilton,
ordförande i riksdagens EU-nämnd, ekonomisk talesman (FP).
Både USA och Storbritanniens statsfinanser är i djup kris. Men inget av länderna har euron som valuta. Krisen har slagit till i Grekland, Italien, Portugal och andra länder – inklusive USA och Storbritannien – men inte i välskötta euroländer som Finland, Tyskland och Nederländerna. Om ett land driver en vettlös ekonomisk politik går det illa, oberoende av vilket valutasystem landet har.
Jämför Sverige och Finland! Skillnaderna sedan euron infördes i ekonomisk utveckling mellan Sverige – utanför euron – och Finland – med euron som valuta – är närmast försumbara. Det gäller BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Chefekonomen vid Finlands riksbank, Annti Suvanto, summerade nyligen en jämförelse mellan Sverige och Finland så här:
”Den ekonomiska utvecklingen har varit närmast identisk i [Sverige och Finland]. Båda länderna har haft en bättre ekonomisk utveckling än genomsnittet för euroländerna vad gäller tillväxt och inflation. Sverige har klarat sig bra utanför euron. Finland har klarat sig bra inom euron. Goda samhällsinstitutioner, en god politik, och förtroende är nycklarna till framgång. Det finns ingen mekanism som skyddar mot dålig politik.”
Alltså: Ska Europa reda upp skuldkrisen måste politikens fokus ligga på nya regler, skulder, underskott och högre tillväxt – inte på valet av valuta.
För Sverige är det viktigt att det i Europa inte sprider sig en allmän bankkris som drar med sig Sverige. En sådan skulle drabba löntagare, pensionssparare och insättare i hela Europa – inklusive Sverige – med bl. a ökad arbetslöshet och lägre inkomster som följd.
Det handlar om svensk självbevarelse. Därför bör Sverige vara berett att stödja åtgärder mot en europeisk bankkris som orsakar arbetslöshet och lidande, förutsatt att både bankägare och landets regering först gjort allt, inklusive tagit över banken och nationaliserat den. Ett stöd bör alltid utformas på ett sådant sätt att skattebetalarna efter en bankkris får tillbaka sina utlägg med ränta.
Utgången av skuldkrisen ser ut att bli dels ökad makt för Tyskland, dels att trenden befästs med ett fördjupat samarbete inom en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör; Sverige riskerar att bli den europeiska randstat som Carl Bildt varnade för. På det ekonomiska planet görs nu allt oftare upp om politiken enbart mellan de 17 euroländerna.
Främst Frankrike vill exkludera Storbritannien från kärnan i Europa på grund av landets ofta destruktiva hållning i krisen. Sverige som icke-euroland riskerar dessvärre att svepas med i många euroländers motvilja mot Storbritannien. Sverige måste därför vara noga med att inte bunta ihop sig med Storbritannien i samarbete med udden riktad mot euroländerna. Det ligger istället i Sveriges intresse att inte splittra Norden, och att utveckla samarbetet med främst Tyskland, Finland, Nederländerna, Danmark, Baltikum och Polen för att motverka effekterna av ett växande utanförskap i Europa.
Tyskland vill nu införa nya åtgärder för prevention, kontroll och rättslig disciplin mot euroländers skulder och budgetunderskott. Det är – märk väl! – saldot i medlemsstaternas budgetar som står i fokus för nya åtgärder – inte statsbudgetens sammansättning eller den offentliga sektorns storlek. De bestämmer varje land självt.
Med tanke på Sveriges extremt sammantvinnade ekonomiska integration med övriga EU är euroländernas inriktning på ett exklusivt samarbete ett allvarligt bekymmer. I rum där Sverige inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och det blir beslut som inte alltid tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Det gäller t ex arbetsmarknad och lönebildning där reglerna för bl a vår exportindustri är annorlunda (och bättre). Vi kan inte skydda oss mot andras beslut på detta område om vi inte själva är med och får bevaka våra intressen. Inget ombud gör det lika bra som vi själva!
Vi har anledning av vara stolta över att Sverige inte är i samma ekonomiskt trängda läge som många EU-länder. Stoltheten får dock inte slå över i bristande medkänsla med drabbade och förtvivlade familjer i andra europeiska länder.
Om man tycker att solidaritet och sammanhållning i ett samhälle är viktiga ingredienser kan en sådan hållning inte göra halt vid Öresund och Ålands hav. Den måste inkludera människor i våra europeiska grannländer. Alla fransmän, greker, irländare, osv. är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare, utan helt vanligt folk, som idag är rädda att förlora jobbet och pensionen.
Liksom med Lettland, Island och Irland bör Sverige därför vara berett – med liknande villkor och återbetalningsrutiner – att bistå med lån om enskilda människors lidande kan mildras.
Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det dock vara vi svenskar som behöver andras stöd, ekonomiskt och politiskt. Vi får inte glömma att investera i andra länders vilja att vara lyhörda för våra framtida önskemål när det gäller inflytande och ekonomisk likabehandling.
Vi bör därför se vårt deltagande med att lösa skuldkrisen också som en försäkringspremie för att vi ska få omvärldens stöd i händelse av framtida egna problem!
Carl B Hamilton,
ordförande i riksdagens EU-nämnd, ekonomisk talesman (FP).
måndag 14 november 2011
Riksdagsersättningar - kritik utan eftertanke?
Nu är det inne bland trendkänsliga ledarskribenter, krönikörer och vacklande partiföreträdare att kritisera riksdagsledamöters pensionsvillkor och, om än i mindre grad, ersättningarna.
Erik Helmersson i DN skriver om de "rika efter riksdagen" över 50 år som lutar sig tillbaka med inkomstgaranti tills de går i pension "för att göra ingenting" (den 14/11). K-G Bergström i Expressen tycker det är "skandal" att inte andra tycker som han om "bidragsfrälset" (10/11).
Kraven på sänkta ersättningar återkommer med ojämna mellanrum. Några grundläggande frågor brukar kritikerna undvika. Så även denna gång.
Är uppdraget som riksdagsledamot i fyra år - ofta med risk för petning - att se som ett vanligt lönejobb? Finns det några skillnader? Finns det något skäl att uppmärksamma sådana skillnader?
Kan det ligga i samhällets intresse att genom goda villkor säkerställa att urvalet av kandidater till politiska församlingar blir stort och varierat? Att det ska gå att locka även många med redan goda inkomster och pensionsvillkor och få dem att pröva på ett riskfyllt riksdagsuppdrag?
Om inte, vilken slags riksdagsledamöter vill vi istället ha? Vill vi ha ledamöter som ställer upp oberoende av ersättning eller till låg ersättning, dvs. den typiska vänsterståndpunkten. Då får vi många rika och sponsrade personer.
Vill vi ha enbart personer som ställer upp på, säg, 25 000 kr/mån, och 2 års ersättning om de blir petade av sitt parti eller väljarna vid, säg, 55 års ålder?
Alltså: Tror kritiker som Helmerson, Bergström och alla andra att utbudet av riksdagskandidater är oberoende av de ekonomiska villkoren? I så fall tror de helt fel, och de är i dålig kontakt med folks drivkrafter.
Självklart är den ekonomiska framtiden en viktig faktor som avgör om enskilda personer vill ställa upp som kandidat till riksdagen. Om inte annat kommer deras familjer att ha synpunkter på inkomstläget, förutom ökad frånvaro från hemmet.
Eftersom kritikerna inte är några dumbommar bli slutsatsen att de vill ha en annan sammansättning av riksdagen.
Det är självklart om pensionsvillkor för dem över 50 försämras så kommer färre medelålders att kandidera. Det är den uppenbara effekten av Helmerson, Bergström m fl förslag, och som de naturligtvis också eftersträvar. Kritikerna vill ha fler yngre, och färre äldre som kandiderar. Fler som är politiska broilers som redan i unga år går in i politiken, och som sedan stannar där med successivt allt högre placering på riksdagslistorna.
Det blir färre kandidater som bryter upp från sitt vanliga civila jobb i 40-50-åldern för att pröva på politiken för att kanske åka ut, eller sluta, efter några perioder.
Kritikernas outtalade stridsrop är: De försiktiga medelålders personerna som likt andra människor funderar på sin familjs försörjning efter 50 måste nu bli färre i riksdagen! De är för många idag! Ut med dem!
Ja, ni kommer säkert att lyckas att ändra riksdagens sammansättning. Men till det bättre?
Erik Helmersson i DN skriver om de "rika efter riksdagen" över 50 år som lutar sig tillbaka med inkomstgaranti tills de går i pension "för att göra ingenting" (den 14/11). K-G Bergström i Expressen tycker det är "skandal" att inte andra tycker som han om "bidragsfrälset" (10/11).
Kraven på sänkta ersättningar återkommer med ojämna mellanrum. Några grundläggande frågor brukar kritikerna undvika. Så även denna gång.
Är uppdraget som riksdagsledamot i fyra år - ofta med risk för petning - att se som ett vanligt lönejobb? Finns det några skillnader? Finns det något skäl att uppmärksamma sådana skillnader?
Kan det ligga i samhällets intresse att genom goda villkor säkerställa att urvalet av kandidater till politiska församlingar blir stort och varierat? Att det ska gå att locka även många med redan goda inkomster och pensionsvillkor och få dem att pröva på ett riskfyllt riksdagsuppdrag?
Om inte, vilken slags riksdagsledamöter vill vi istället ha? Vill vi ha ledamöter som ställer upp oberoende av ersättning eller till låg ersättning, dvs. den typiska vänsterståndpunkten. Då får vi många rika och sponsrade personer.
Vill vi ha enbart personer som ställer upp på, säg, 25 000 kr/mån, och 2 års ersättning om de blir petade av sitt parti eller väljarna vid, säg, 55 års ålder?
Alltså: Tror kritiker som Helmerson, Bergström och alla andra att utbudet av riksdagskandidater är oberoende av de ekonomiska villkoren? I så fall tror de helt fel, och de är i dålig kontakt med folks drivkrafter.
Självklart är den ekonomiska framtiden en viktig faktor som avgör om enskilda personer vill ställa upp som kandidat till riksdagen. Om inte annat kommer deras familjer att ha synpunkter på inkomstläget, förutom ökad frånvaro från hemmet.
Eftersom kritikerna inte är några dumbommar bli slutsatsen att de vill ha en annan sammansättning av riksdagen.
Det är självklart om pensionsvillkor för dem över 50 försämras så kommer färre medelålders att kandidera. Det är den uppenbara effekten av Helmerson, Bergström m fl förslag, och som de naturligtvis också eftersträvar. Kritikerna vill ha fler yngre, och färre äldre som kandiderar. Fler som är politiska broilers som redan i unga år går in i politiken, och som sedan stannar där med successivt allt högre placering på riksdagslistorna.
Det blir färre kandidater som bryter upp från sitt vanliga civila jobb i 40-50-åldern för att pröva på politiken för att kanske åka ut, eller sluta, efter några perioder.
Kritikernas outtalade stridsrop är: De försiktiga medelålders personerna som likt andra människor funderar på sin familjs försörjning efter 50 måste nu bli färre i riksdagen! De är för många idag! Ut med dem!
Ja, ni kommer säkert att lyckas att ändra riksdagens sammansättning. Men till det bättre?
Replik om fackens fonder
”Sparande till framtidens pensioner är viktigt.” Så skrev jag i min artikel om fackliga fonder på DN debatt (2011-11-08).
PTK väljer i sitt svar att avsiktligt misstolka i repliken publicerad på DN-debatts webbplats 2011-11-09. Cecilia Fahlberg, ordförande, PTK och Per-Olof Westerlund pensionsexpert på PTK ifrågasätter om jag tycker att tjänstepensioner har en funktion att fylla.
Tjänstepensionerna spelar en central och allt viktigare roll i det svenska pensionssystemet. Men det betyder inte att fackligt kontrollerade fonder som skickar pengar till facken, LO och PTK, är en oundgänglig eller välfungerande del. Jag tror tvärt om att det skulle vara bra för pensionsspararna om deras fackliga företrädare koncentrerade sig på att förhandla fram rimliga avtal med arbetsgivarna. Fondförvaltandet och pensionsadministrationen finns det andra som kan sköta. Därtill bör fristående, utomstående experter ha uppdraget att utvärdera förvaltning och avkastning, och också bestämma hur det ska publiceras och presenteras. Jämförbarhet och transparens är nyckelord.
PTK-företrädarna hävdar att upphandlingarna som de ansvarar för ”leder till åtskilliga tusenlappar mer i plånboken som pensionär”. Det påståendet vill jag ifrågasätta. Det är avkastningen efter avgifter som avgör hur pensionskapitalet utvecklas. I min artikel berättar jag om den dåliga avkastningen i PTK:s tjänstepension ITP. Åren 2007 till 2010 blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent. Det urval som PTK ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Detta är redovisat i en artikel i DN 2011-09-21.
Fahlberg och Westerlund påstår att det är för kort tid att utvärdera deras upphandlingar efter tre år. Det är ett märkligt påstående med tanke på att deras eget bolag, Collectum, har genomfört en utvärdering av precis samma period. I ett pressmeddelande hävdade Collectum att upphandlingarna givit högre avkastning, men för att nå det resultatet krävdes att de jämförde med rena börsplaceringar.
http://www.collectum.se/sv/Annat/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelanden1/Tre-ar-med-upphandlade-forvaltare-59-procentenheter-hogre-avkastning-till-tjanstepensionsspararna/
Är det verkligen i PTK-medlemmarnas intresse att bara utvärdera systemet efter tre år om slutsatsen är att PTK valt rätt väg? Den utvärdering som DN publicerade, och som visade att PTK valt en väg som gav sämre avkastning, kan inte viftas undan så lättvindigt.
TCO:s Roger Mörtvik har publicerat en annan replik på min artikel som indikerar ett allvarligt missförstånd.
http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2011/11/08/hamilton-gar-vilse-i-debatten-om-tjanstepensionerna/
Mörtvik lanserade idén att tillväxten i de fackligt kontrollerade fonderna beror på att de ”kommer att ha en mångdubbelt bättre avkastning på sitt pensionskapital de närmaste åren jämfört med andra marknadskonkurrenter”. Det är helt fel. McKinseys framskrivning som jag har refererat modellerar tjänstepensionsmarknadens tre viktigaste komponenter; premieinbetalningar, pensionsutbetalningar och placeringstillgångar. De större tillgångarna framöver drivs av demografisk utveckling, reallönetillväxt och ökande andel av lönen som betalas in i premier vilket är reglerat i kollektivavtalen. Alecta, AMF och Folksam ökar särskilt mycket enligt McKinsey eftersom parterna på arbetsmarknaden utsett dem till ickevalsalternativ.
Grundfrågan kvarstår efter PTK:s och TCO:s repliker. Är det rimligt att gigantiska pensionsfonder helt eller delvis kontrolleras av facken? Är det önskvärt med en situation där parterna på arbetsmarknaden plockar ut stora summor ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”? Det är bra att Finansinspektionen nu ska utreda saken.
Löntagarfonderna avskaffades för 20 år sedan. Svenskt Näringsliv bör sluta medverka till att långt större fonder sätts i fackens händer idag.
PTK väljer i sitt svar att avsiktligt misstolka i repliken publicerad på DN-debatts webbplats 2011-11-09. Cecilia Fahlberg, ordförande, PTK och Per-Olof Westerlund pensionsexpert på PTK ifrågasätter om jag tycker att tjänstepensioner har en funktion att fylla.
Tjänstepensionerna spelar en central och allt viktigare roll i det svenska pensionssystemet. Men det betyder inte att fackligt kontrollerade fonder som skickar pengar till facken, LO och PTK, är en oundgänglig eller välfungerande del. Jag tror tvärt om att det skulle vara bra för pensionsspararna om deras fackliga företrädare koncentrerade sig på att förhandla fram rimliga avtal med arbetsgivarna. Fondförvaltandet och pensionsadministrationen finns det andra som kan sköta. Därtill bör fristående, utomstående experter ha uppdraget att utvärdera förvaltning och avkastning, och också bestämma hur det ska publiceras och presenteras. Jämförbarhet och transparens är nyckelord.
PTK-företrädarna hävdar att upphandlingarna som de ansvarar för ”leder till åtskilliga tusenlappar mer i plånboken som pensionär”. Det påståendet vill jag ifrågasätta. Det är avkastningen efter avgifter som avgör hur pensionskapitalet utvecklas. I min artikel berättar jag om den dåliga avkastningen i PTK:s tjänstepension ITP. Åren 2007 till 2010 blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent. Det urval som PTK ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Detta är redovisat i en artikel i DN 2011-09-21.
Fahlberg och Westerlund påstår att det är för kort tid att utvärdera deras upphandlingar efter tre år. Det är ett märkligt påstående med tanke på att deras eget bolag, Collectum, har genomfört en utvärdering av precis samma period. I ett pressmeddelande hävdade Collectum att upphandlingarna givit högre avkastning, men för att nå det resultatet krävdes att de jämförde med rena börsplaceringar.
http://www.collectum.se/sv/Annat/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelanden1/Tre-ar-med-upphandlade-forvaltare-59-procentenheter-hogre-avkastning-till-tjanstepensionsspararna/
Är det verkligen i PTK-medlemmarnas intresse att bara utvärdera systemet efter tre år om slutsatsen är att PTK valt rätt väg? Den utvärdering som DN publicerade, och som visade att PTK valt en väg som gav sämre avkastning, kan inte viftas undan så lättvindigt.
TCO:s Roger Mörtvik har publicerat en annan replik på min artikel som indikerar ett allvarligt missförstånd.
http://www.utredarna.nu/rogermortvik/2011/11/08/hamilton-gar-vilse-i-debatten-om-tjanstepensionerna/
Mörtvik lanserade idén att tillväxten i de fackligt kontrollerade fonderna beror på att de ”kommer att ha en mångdubbelt bättre avkastning på sitt pensionskapital de närmaste åren jämfört med andra marknadskonkurrenter”. Det är helt fel. McKinseys framskrivning som jag har refererat modellerar tjänstepensionsmarknadens tre viktigaste komponenter; premieinbetalningar, pensionsutbetalningar och placeringstillgångar. De större tillgångarna framöver drivs av demografisk utveckling, reallönetillväxt och ökande andel av lönen som betalas in i premier vilket är reglerat i kollektivavtalen. Alecta, AMF och Folksam ökar särskilt mycket enligt McKinsey eftersom parterna på arbetsmarknaden utsett dem till ickevalsalternativ.
Grundfrågan kvarstår efter PTK:s och TCO:s repliker. Är det rimligt att gigantiska pensionsfonder helt eller delvis kontrolleras av facken? Är det önskvärt med en situation där parterna på arbetsmarknaden plockar ut stora summor ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”? Det är bra att Finansinspektionen nu ska utreda saken.
Löntagarfonderna avskaffades för 20 år sedan. Svenskt Näringsliv bör sluta medverka till att långt större fonder sätts i fackens händer idag.
tisdag 8 november 2011
Våra pensioner får inte bli instrument i fackets händer
Publicerad i dag den 8/11 DN-debatt. Viktigt bakgrundsmaterial finns:på
1. SEBs webbplats: http://www.seb.se/pow/wcp/index.asp?ss=/pow/wcp/templates/sebarticle.cfmc.asp%3FDUID%3DDUID_04535A981FD66BAEC1257933004377EF%26xsl%3Dse/sebarticle.xsl%26sitekey%3Dseb.se%26lang%3Dse. Frågor om studien riktas till SEB Trygg Livs välfärdsekonom Jens Magnusson, 070-2102267, eller VD Jan Stjärnström, 0771-621010.
2. På Pensionsnyheterna webbplats som du här finner hänvisning till med en PDF-fil: http://www.folkpartiet.se/tre_lankar_med_bakgrundsmaterial .
Ingress.
Ny facklig makt. Den fackliga rörelsen kontrollerar i dag, helt eller delvis, pensionsfonder med tillgångar på över 1.000 miljarder kronor. Om tio år handlar det om 2.500 miljarder, enligt en ny rapport. Den här betydande maktkoncentrationen – som sker helt utan debatt – påverkar politiken och kan sänka pensionerna för många svenskar. Tystnaden kring dessa stora maktfrågor måste nu brytas.
Text:
För i dagarna 20 år sedan lade regeringen Bildt fram propositionen om löntagarfondernas avskaffande. Slutpunkt sattes därmed för ett djupt olyckligt experiment i svenskt samhällsliv. Fondsocialismen hotade Sveriges politiska pluralism och ekonomiska välstånd. LO-tidningen utropade att ”Med fonderna tar vi över successivt”. Arbetarrörelsen skulle ta kontroll över näringslivet genom fonder som företagen själva skulle tvingas finansiera.
Efter en inledningsvis eftergiven hållning från arbetsgivarföreningen SAF:s och en principlös borgerlighets sida, mobiliserade personer som Curt Nicolin och Assar Lindbeck motkrafter och en bred motståndsrörelse väcktes mot fonderna. Väljarna sade i riksdagsvalen 1976 och 1979 nej till fonderna. Det var en avgörande liberal kraftsamling som vände Sveriges utveckling bort från avgrunden. En kraftigt nedskalad variant infördes dock efter valet 1982.
I tysthet sker i dag något långt större än vad löntagarfonderna någonsin blev. Löntagarfondernas kapital uppgick som mest till 20 miljarder kronor innan de avskaffades av Bildt-regeringen. I dag har facken tagit kontrollen över fonder med långt större tillgångar – och det har skett utan debatt och utan att kritiska frågor har ställts. Pengarna kommer från den modell för tjänstepensioner som facken drivit fram och som organisationen Svenskt Näringsliv (SN) aningslöst har accepterat.
Tre företag som helt eller delvis kontrolleras av facken dominerar tillsammans den svenska tjänstepensionsmarknaden. De är:
• AMF som har fem höga företrädare för LO i styrelsen och som ägs av LO och SN.
• Alecta som har Erik Åsbrink (S) som ordförande, ett ömsesidigt livförsäkringsbolag som kontrolleras av den fackliga organisationen PTK samt SN.
• Folksam som styrs av arbetarrörelsen och har LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin som central makthavare.
De samlade placeringstillgångarna från tjänstepensionsspararna i dessa tre bolag över en biljon kronor, alltså över 1.000 miljarder kronor, och är i dag till cirka 22 procent placerade i svenska aktier. En framskrivning av tjänstepensionsmarknaden som konsultföretaget McKinsey & Co gjort på uppdrag av SEB visar att de tre bolagen som på ett eller annat sätt kontrolleras av löntagarfondernas tillskyndare år 2021 har greppet om hela 2.500 miljarder kronor. Då, år 2021 – 30 år efter löntagarfondernas avskaffande – sitter alltså facken med och bestämmer över 125 gånger så stora tillgångar som löntagarfonderna någonsin förfogade över.
Sparande till framtidens pensioner är viktigt. Spelar det då någon roll vem som kontrollerar pensionsfonder? Gör det någon skillnad om det är fackligt styrda bolag som tar greppet om tjänstepensionsmarknaden i stället för privata företag som i konkurrens på lika villkor tävlar om spararnas förtroende? Ja, det är jag övertygad om. Låt mig redovisa tre skäl:
1. Pengar till facken påverkar svensk politik. Parterna på arbetsmarknaden plockar ut pengar ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”. LO fick 54 miljoner kronor från AMF valåret 2010. Alecta skickade 46 miljoner kronor till PTK samma år, allt enligt en granskning som tidningen Pensionsnyheterna (nr 8 2011) nyligen publicerade.
Som jag kunnat redovisa tidigare spelar LO:s ekonomiska resurser en avgörande roll för Socialdemokraternas valkampanjer. 2010 fick Socialdemokraterna ungefär 85 miljoner kr från LO, och LO plockade samtidigt ut 54 miljoner kr ur AMF.
2. Fackliga ombudsmän tenderar alltför ofta att prioritera makt och kontroll framför ekonomiska framsteg. Från att tidigare ha låtit privatägda pensionsföretag tävla fritt om erbjudanden om produkter och rådgivning har arbetsmarknadens parter drivit tjänstepensionsmarknaden mot ett allt snävare utbud och mot en allt mer dominerande ställning för de egna bolagen, AMF, Alecta och Folksam. Syftet sägs ha varit att man vill pressa fram lägre avgifter. Men som en granskning tjänstepensionen ITP åren 2007 till 2010 som DN nyligen visade blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent (2011-09-21, http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/utvalda-fonder-gar-samre-an-snittet [1]).
Det urval som arbetsmarknadens parter ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Arbetsmarknadens parter förefaller prioritera de egna bolagen på bekostnad av sina pensionssparares pensioner.
3. Tendensen på tjänstepensionsmarknaden, att arbetsmarknadens parter skapar system som ger fackens egna bolag en allt mer dominerande ställning, innebär en betydande maktkoncentration. Den extremt stora kapitalansamling på 2.500 miljarder kronor hos de fackligt kontrollerade bolagen får konsekvenser på flera plan: dels innebär den bristfälliga riskspridningen att några få beslutsfattares dåliga placeringar kan sänka pensionerna för ett stort antal svenskar, dels finns risken att de fackligt kontrollerade bolagen är dåliga och svaga ägare av svenska företag. Med den kapitalansamling som sätts i LO-ombudsmännens händer får vi vänja oss vid att allt fler svenska företag har fackliga intressenter som dominerande ägare.
SN:s företrädare SAF spelade en stor roll för mobiliseringen mot löntagarfonderna. Varför sätter inte SN klackarna i marken och stoppar den utveckling som leder till att mångfalt större fonder och investeringsbelopp sätts i fackens händer?
Samma principer för en god marknadsekonomisk ordning som bör gälla när politiker fattar beslut, bör även gälla när arbetsmarknadens parter är beslutsfattarna. Man bör skapa marknader där det är låga trösklar för nya placerare. Beslut bör fattas så decentraliserat, riskspridande och konkurrensneutralt som möjligt. Det är bättre om beslut om pensionslösningar fattas ute på företagen än att de tas av några få ombudsmän på stora centralorganisationer.
I dag, 20 år efter att löntagarfonderna stoppades, måste vi säga nej till en utveckling där pensionsspararnas pengar blir instrument i fackens händer. Den tystnad som präglar dessa stora maktfrågor måste nu brytas.
1. SEBs webbplats: http://www.seb.se/pow/wcp/index.asp?ss=/pow/wcp/templates/sebarticle.cfmc.asp%3FDUID%3DDUID_04535A981FD66BAEC1257933004377EF%26xsl%3Dse/sebarticle.xsl%26sitekey%3Dseb.se%26lang%3Dse. Frågor om studien riktas till SEB Trygg Livs välfärdsekonom Jens Magnusson, 070-2102267, eller VD Jan Stjärnström, 0771-621010.
2. På Pensionsnyheterna webbplats som du här finner hänvisning till med en PDF-fil: http://www.folkpartiet.se/tre_lankar_med_bakgrundsmaterial .
Ingress.
Ny facklig makt. Den fackliga rörelsen kontrollerar i dag, helt eller delvis, pensionsfonder med tillgångar på över 1.000 miljarder kronor. Om tio år handlar det om 2.500 miljarder, enligt en ny rapport. Den här betydande maktkoncentrationen – som sker helt utan debatt – påverkar politiken och kan sänka pensionerna för många svenskar. Tystnaden kring dessa stora maktfrågor måste nu brytas.
Text:
För i dagarna 20 år sedan lade regeringen Bildt fram propositionen om löntagarfondernas avskaffande. Slutpunkt sattes därmed för ett djupt olyckligt experiment i svenskt samhällsliv. Fondsocialismen hotade Sveriges politiska pluralism och ekonomiska välstånd. LO-tidningen utropade att ”Med fonderna tar vi över successivt”. Arbetarrörelsen skulle ta kontroll över näringslivet genom fonder som företagen själva skulle tvingas finansiera.
Efter en inledningsvis eftergiven hållning från arbetsgivarföreningen SAF:s och en principlös borgerlighets sida, mobiliserade personer som Curt Nicolin och Assar Lindbeck motkrafter och en bred motståndsrörelse väcktes mot fonderna. Väljarna sade i riksdagsvalen 1976 och 1979 nej till fonderna. Det var en avgörande liberal kraftsamling som vände Sveriges utveckling bort från avgrunden. En kraftigt nedskalad variant infördes dock efter valet 1982.
I tysthet sker i dag något långt större än vad löntagarfonderna någonsin blev. Löntagarfondernas kapital uppgick som mest till 20 miljarder kronor innan de avskaffades av Bildt-regeringen. I dag har facken tagit kontrollen över fonder med långt större tillgångar – och det har skett utan debatt och utan att kritiska frågor har ställts. Pengarna kommer från den modell för tjänstepensioner som facken drivit fram och som organisationen Svenskt Näringsliv (SN) aningslöst har accepterat.
Tre företag som helt eller delvis kontrolleras av facken dominerar tillsammans den svenska tjänstepensionsmarknaden. De är:
• AMF som har fem höga företrädare för LO i styrelsen och som ägs av LO och SN.
• Alecta som har Erik Åsbrink (S) som ordförande, ett ömsesidigt livförsäkringsbolag som kontrolleras av den fackliga organisationen PTK samt SN.
• Folksam som styrs av arbetarrörelsen och har LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin som central makthavare.
De samlade placeringstillgångarna från tjänstepensionsspararna i dessa tre bolag över en biljon kronor, alltså över 1.000 miljarder kronor, och är i dag till cirka 22 procent placerade i svenska aktier. En framskrivning av tjänstepensionsmarknaden som konsultföretaget McKinsey & Co gjort på uppdrag av SEB visar att de tre bolagen som på ett eller annat sätt kontrolleras av löntagarfondernas tillskyndare år 2021 har greppet om hela 2.500 miljarder kronor. Då, år 2021 – 30 år efter löntagarfondernas avskaffande – sitter alltså facken med och bestämmer över 125 gånger så stora tillgångar som löntagarfonderna någonsin förfogade över.
Sparande till framtidens pensioner är viktigt. Spelar det då någon roll vem som kontrollerar pensionsfonder? Gör det någon skillnad om det är fackligt styrda bolag som tar greppet om tjänstepensionsmarknaden i stället för privata företag som i konkurrens på lika villkor tävlar om spararnas förtroende? Ja, det är jag övertygad om. Låt mig redovisa tre skäl:
1. Pengar till facken påverkar svensk politik. Parterna på arbetsmarknaden plockar ut pengar ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”. LO fick 54 miljoner kronor från AMF valåret 2010. Alecta skickade 46 miljoner kronor till PTK samma år, allt enligt en granskning som tidningen Pensionsnyheterna (nr 8 2011) nyligen publicerade.
Som jag kunnat redovisa tidigare spelar LO:s ekonomiska resurser en avgörande roll för Socialdemokraternas valkampanjer. 2010 fick Socialdemokraterna ungefär 85 miljoner kr från LO, och LO plockade samtidigt ut 54 miljoner kr ur AMF.
2. Fackliga ombudsmän tenderar alltför ofta att prioritera makt och kontroll framför ekonomiska framsteg. Från att tidigare ha låtit privatägda pensionsföretag tävla fritt om erbjudanden om produkter och rådgivning har arbetsmarknadens parter drivit tjänstepensionsmarknaden mot ett allt snävare utbud och mot en allt mer dominerande ställning för de egna bolagen, AMF, Alecta och Folksam. Syftet sägs ha varit att man vill pressa fram lägre avgifter. Men som en granskning tjänstepensionen ITP åren 2007 till 2010 som DN nyligen visade blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent (2011-09-21, http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/utvalda-fonder-gar-samre-an-snittet [1]).
Det urval som arbetsmarknadens parter ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Arbetsmarknadens parter förefaller prioritera de egna bolagen på bekostnad av sina pensionssparares pensioner.
3. Tendensen på tjänstepensionsmarknaden, att arbetsmarknadens parter skapar system som ger fackens egna bolag en allt mer dominerande ställning, innebär en betydande maktkoncentration. Den extremt stora kapitalansamling på 2.500 miljarder kronor hos de fackligt kontrollerade bolagen får konsekvenser på flera plan: dels innebär den bristfälliga riskspridningen att några få beslutsfattares dåliga placeringar kan sänka pensionerna för ett stort antal svenskar, dels finns risken att de fackligt kontrollerade bolagen är dåliga och svaga ägare av svenska företag. Med den kapitalansamling som sätts i LO-ombudsmännens händer får vi vänja oss vid att allt fler svenska företag har fackliga intressenter som dominerande ägare.
SN:s företrädare SAF spelade en stor roll för mobiliseringen mot löntagarfonderna. Varför sätter inte SN klackarna i marken och stoppar den utveckling som leder till att mångfalt större fonder och investeringsbelopp sätts i fackens händer?
Samma principer för en god marknadsekonomisk ordning som bör gälla när politiker fattar beslut, bör även gälla när arbetsmarknadens parter är beslutsfattarna. Man bör skapa marknader där det är låga trösklar för nya placerare. Beslut bör fattas så decentraliserat, riskspridande och konkurrensneutralt som möjligt. Det är bättre om beslut om pensionslösningar fattas ute på företagen än att de tas av några få ombudsmän på stora centralorganisationer.
I dag, 20 år efter att löntagarfonderna stoppades, måste vi säga nej till en utveckling där pensionsspararnas pengar blir instrument i fackens händer. Den tystnad som präglar dessa stora maktfrågor måste nu brytas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
