Våra pensioner får inte bli instrument i fackets händer

Publicerad i dag den 8/11 DN-debatt. Viktigt bakgrundsmaterial finns:på
1. SEBs webbplats: http://www.seb.se/pow/wcp/index.asp?ss=/pow/wcp/templates/sebarticle.cfmc.asp%3FDUID%3DDUID_04535A981FD66BAEC1257933004377EF%26xsl%3Dse/sebarticle.xsl%26sitekey%3Dseb.se%26lang%3Dse. Frågor om studien riktas till SEB Trygg Livs välfärdsekonom Jens Magnusson, 070-2102267, eller VD Jan Stjärnström, 0771-621010.
2. På Pensionsnyheterna webbplats som du här finner hänvisning till med en PDF-fil: http://www.folkpartiet.se/tre_lankar_med_bakgrundsmaterial .

Ingress.
Ny facklig makt. Den fackliga rörelsen kontrollerar i dag, helt eller delvis, pensionsfonder med tillgångar på över 1.000 miljarder kronor. Om tio år handlar det om 2.500 miljarder, enligt en ny rapport. Den här betydande maktkoncentrationen – som sker helt utan debatt – påverkar politiken och kan sänka pensionerna för många svenskar. Tystnaden kring dessa stora maktfrågor måste nu brytas.

Text:
För i dagarna 20 år sedan lade regeringen Bildt fram propositionen om löntagarfondernas avskaffande. Slutpunkt sattes därmed för ett djupt olyckligt experiment i svenskt samhällsliv. Fondsocialismen hotade Sveriges politiska pluralism och ekonomiska välstånd. LO-tidningen utropade att ”Med fonderna tar vi över successivt”. Arbetarrörelsen skulle ta kontroll över näringslivet genom fonder som företagen själva skulle tvingas finansiera.

Efter en inledningsvis eftergiven hållning från arbetsgivarföreningen SAF:s och en principlös borgerlighets sida, mobiliserade personer som Curt Nicolin och Assar Lindbeck motkrafter och en bred motståndsrörelse väcktes mot fonderna. Väljarna sade i riksdagsvalen 1976 och 1979 nej till fonderna. Det var en avgörande liberal kraftsamling som vände Sveriges utveckling bort från avgrunden. En kraftigt nedskalad variant infördes dock efter valet 1982.

I tysthet sker i dag något långt större än vad löntagarfonderna någonsin blev. Löntagarfondernas kapital uppgick som mest till 20 miljarder kronor innan de avskaffades av Bildt-regeringen. I dag har facken tagit kontrollen över fonder med långt större tillgångar – och det har skett utan debatt och utan att kritiska frågor har ställts. Pengarna kommer från den modell för tjänstepensioner som facken drivit fram och som organisationen Svenskt Näringsliv (SN) aningslöst har accepterat.

Tre företag som helt eller delvis kontrolleras av facken dominerar tillsammans den svenska tjänstepensionsmarknaden. De är:

• AMF som har fem höga företrädare för LO i styrelsen och som ägs av LO och SN.
• Alecta som har Erik Åsbrink (S) som ordförande, ett ömsesidigt livförsäkringsbolag som kontrolleras av den fackliga organisationen PTK samt SN.
• Folksam som styrs av arbetarrörelsen och har LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin som central makthavare.

De samlade placeringstillgångarna från tjänstepensionsspararna i dessa tre bolag över en biljon kronor, alltså över 1.000 miljarder kronor, och är i dag till cirka 22 procent placerade i svenska aktier. En framskrivning av tjänstepensionsmarknaden som konsultföretaget McKinsey & Co gjort på uppdrag av SEB visar att de tre bolagen som på ett eller annat sätt kontrolleras av löntagarfondernas tillskyndare år 2021 har greppet om hela 2.500 miljarder kronor. Då, år 2021 – 30 år efter löntagarfondernas avskaffande – sitter alltså facken med och bestämmer över 125 gånger så stora tillgångar som löntagarfonderna någonsin förfogade över.

Sparande till framtidens pensioner är viktigt. Spelar det då någon roll vem som kontrollerar pensionsfonder? Gör det någon skillnad om det är fackligt styrda bolag som tar greppet om tjänstepensionsmarknaden i stället för privata företag som i konkurrens på lika villkor tävlar om spararnas förtroende? Ja, det är jag övertygad om. Låt mig redovisa tre skäl:

1. Pengar till facken påverkar svensk politik. Parterna på arbetsmarknaden plockar ut pengar ur de bolag de kontrollerar för att finansiera ”informationsverksamhet”. LO fick 54 miljoner kronor från AMF valåret 2010. Alecta skickade 46 miljoner kronor till PTK samma år, allt enligt en granskning som tidningen Pensionsnyheterna (nr 8 2011) nyligen publicerade.
Som jag kunnat redovisa tidigare spelar LO:s ekonomiska resurser en avgörande roll för Socialdemokraternas valkampanjer. 2010 fick Socialdemokraterna ungefär 85 miljoner kr från LO, och LO plockade samtidigt ut 54 miljoner kr ur AMF.

2. Fackliga ombudsmän tenderar alltför ofta att prioritera makt och kontroll framför ekonomiska framsteg. Från att tidigare ha låtit privatägda pensionsföretag tävla fritt om erbjudanden om produkter och rådgivning har arbetsmarknadens parter drivit tjänstepensionsmarknaden mot ett allt snävare utbud och mot en allt mer dominerande ställning för de egna bolagen, AMF, Alecta och Folksam. Syftet sägs ha varit att man vill pressa fram lägre avgifter. Men som en granskning tjänstepensionen ITP åren 2007 till 2010 som DN nyligen visade blev den genomsnittliga avkastningen minus 12,7 procent (2011-09-21, http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/utvalda-fonder-gar-samre-an-snittet [1]).

Det urval som arbetsmarknadens parter ställt till förfogande gick alltså väsentligt sämre än genomsnittet för hela fondutbudet i Sverige, som gav en avkastning på minus 7,2 procent samma period. Arbetsmarknadens parter förefaller prioritera de egna bolagen på bekostnad av sina pensionssparares pensioner.

3. Tendensen på tjänstepensionsmarknaden, att arbetsmarknadens parter skapar system som ger fackens egna bolag en allt mer dominerande ställning, innebär en betydande maktkoncentration. Den extremt stora kapitalansamling på 2.500 miljarder kronor hos de fackligt kontrollerade bolagen får konsekvenser på flera plan: dels innebär den bristfälliga riskspridningen att några få beslutsfattares dåliga placeringar kan sänka pensionerna för ett stort antal svenskar, dels finns risken att de fackligt kontrollerade bolagen är dåliga och svaga ägare av svenska företag. Med den kapitalansamling som sätts i LO-ombudsmännens händer får vi vänja oss vid att allt fler svenska företag har fackliga intressenter som dominerande ägare.

SN:s företrädare SAF spelade en stor roll för mobiliseringen mot löntagarfonderna. Varför sätter inte SN klackarna i marken och stoppar den utveckling som leder till att mångfalt större fonder och investeringsbelopp sätts i fackens händer?

Samma principer för en god marknadsekonomisk ordning som bör gälla när politiker fattar beslut, bör även gälla när arbetsmarknadens parter är beslutsfattarna. Man bör skapa marknader där det är låga trösklar för nya placerare. Beslut bör fattas så decentraliserat, riskspridande och konkurrensneutralt som möjligt. Det är bättre om beslut om pensionslösningar fattas ute på företagen än att de tas av några få ombudsmän på stora centralorganisationer.

I dag, 20 år efter att löntagarfonderna stoppades, måste vi säga nej till en utveckling där pensionsspararnas pengar blir instrument i fackens händer. Den tystnad som präglar dessa stora maktfrågor måste nu brytas.