Sänk kapitalskatten – inte bolagsskatten, Rune Andersson!

Índustrimannen och ledamoten av företagsskattekommittén Rune Andersson vill sänka bolagsskatten från 26,3 till 15-20 procent (Dagens Industri den 27/12), och indikerar att hela företagsskatteutredningen står i begrepp att föreslå detta. Det är dock en olycklig skatteprioritering. Det är istället skatten på inkomst av kapital som bör sänkas. Det är viktigt att se till saken och inte till att en sänkning av bolagsskatten sannolikt kortsiktigt är mindre kontroversiell.

Det blir nämligen alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ett mer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra OECD-konkurrentländer på ca 17 procent.

Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid. Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatterna i omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i att uppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande som typiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.

En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hos företag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser och andra negativa överraskningar.

Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten? Ett riktmärke inledningsvis bör vara att den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkas mer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden.

Det är naturligtvis viktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samt klargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren för investeringar och expansion.

Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragen från 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5 miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyra jobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen en skattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.

Skatteregler sänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete och sparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som att skattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skatt på räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 när kapitalet rör sig fritt över gränserna när den genomsnittliga skatten i konkurrentländerna är bara ca 17 procent.

Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalar betydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3 procent. En skattereform för detta århundrade skulle ha långt under 30 procent i skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer" utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagen får mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende av lån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla.

Mer kapital till företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.

Sverige hör hemma i Europas kärna

 (Publicerad i Svenska Dagbladet den 13 december 2011.)

Efter EU-toppmötet står det klart att det finns ett tydligt vägskäl. Sverige bör ansluta sig till den nya stabilitetsunionen för ökat politiskt och ekonomiskt samarbete. Det skriver Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton (FP).

I förra veckan träffades EU-länderna till toppmöte. Resultatet blev ett skarpt vägskäl för samarbetet. En övervägande del av länderna är genom den så kallade stabilitetsunionen nu på väg mot ökad ekonomisk och politisk integration, nya budgetregler som liknar Sveriges och ett djupare finanspolitiskt samarbete.

Vi ser med stor oro på Sveriges tvekan inför huvudfrågan: Sveriges tillhörighet i Europa. Ska vi gå med Europavännerna eller med Europaskeptikerna? Ska vi prioritera ekonomisk integration framför riskfyllt utanförskap som sätter Sveriges företag på mellanhand och ger dem motiv för utflyttning? Vilken roll ska Sverige spela i arbetet med att bygga ett starkare samarbete mellan Europas demokratier för att möta den globala konkurrensen?

Svenskt inflytande i Europasamarbetet är hotat. Notan för utanförskap har ökat under den senaste veckan. Därför bör Sverige gå med i stabilitetsunionen.

Syftet med stabilitetsunionen är att pressa tillbaka underskotten och för framtiden strama upp EU-ländernas offentliga finanser. I stora drag går förslaget ut på att varje land skall ha balans i sina statsfinanser och att ländernas statsskulder ska begränsas. Dessutom ska EU:s förmåga att gripa in mot länder som inte sköter sig ekonomiskt öka markant.

I sak har Sverige knappast några problem med dessa mål och ansträngningar. Vi har liknande regler själva. Vi drar nytta av stabilitet och tillväxt i andra EU-länder som importerar från oss, och vi skadas av ekonomisk vanskötsel i vår omvärld.

Det är en union i två hastigheter vi nu ser växa fram. De länder som beslutar sig för att öka samarbetet och stärka regelverket kommer att utgöra en ny stor kärna i det europeiska samarbetet. gruppen av länder som väljer att ställa sig utanför är en minoritet som bland annat i frågor om den inre marknaden lätt kommer att bli överkörd.

Bland dem som ställer sig vid sidan av är Storbritannien drivande. Det vore mycket olyckligt om Sverige hamnade på samma sida som ett land vars politiker underblåser en högljudd konservativ EU-fientlig opinion skeptisk inte bara till valutasamarbete, utan till hela den utveckling som innebär att de europeiska länderna knyts närmare varandra.

Det brittiska sällskapet är föga att hålla i handen när den globala konkurrensen tilltar och Asiens stormakter växer sig allt starkare.

Vi tror att Europa måste hålla ihop. Och att Sverige ska vara med och bygga framtidens europeiska samarbete.

För oss är det därför en självklar utgångspunkt att Sverige ska vara med i den föreslagna stabilitetsunionen. Vi har själva infört liknande budgetregler och har tyckt att andra ska göra detsamma. Om något land missköter sig drabbar det de övriga länderna i Europa snabbt, oavsett valuta. Vårt välstånd är beroende av handel med de andra europeiska länderna och att Europa som helhet klarar den tilltagande internationella konkurrensen.

Sverige bör också med full kraft delta i utformningen av de texter som i detalj utformar stabilitetsunionen och villkoren för de länder som vill vara med utan att delta i eurosamarbetet.

Skuldkrisen driver fram nya samarbetsformer i Europa. Samarbeten som ser ut att bli starka och viktiga. Ett ställningstagande från svensk sida om att ställa oss utanför den nya stabilitetsunionen innebär att vi tappar kontroll över vårt eget öde. Viktiga beslut som påverkar Sverige kommer fattas utan att vi är närvarande.

Sverige ska i stället verka i en riktning där mer samordning gör ett djupare samarbete möjligt i framtiden. Sverige borde därför ansluta sig till den europeiska stabilitetsunionen. Vårt land ska inte stå vid sidan av. Sverige ska tillhöra Europas kärna.

JAN BJÖRKLUND (FP)

vice statsminister

BIRGITTA OHLSSON (FP)

EU-minister

CARL B HAMILTON (FP)

ekonomiskpolitisk talesman

Ska Sveriges stol stå tom?

EU-toppmötet reser den grundläggande frågan om Sveriges tillhörighet i Europa.

Hur förankrat blev socialdemokraternas nej-beslut beträffande den nya budgetpakten? Redan innan EU-nämndens sammanträde ens var avslutat i fredags hade socialdemokraterna hunnit både kalla till pressträff och avsluta densamma. Kanske var det därför partiet missade det större historiska innehållet i uppgörelsen på EU-toppmötet fredagen den 9/12.


Resultatet blev nämligen att Storbritannien står utanför budgetpakten och att EU därmed delas i två delar. Den ena delen består av euroländerna plus bland annat våra närmsta grannar runt Östersjön. Den andra delen kommer att ha det EU-fientliga, ekonomiskt vanskötta och konservativt styrda Storbritannien som fundament. Är det med denna typ av intressen och värderingar Sverige skall alliera sig med inför framtiden?


Var hör Sverige hemma? Hos utpräglade EU-skeptiker och destruktiva européer, eller hos länder med värderingar som i Finland, Tyskland, de tre baltiska staterna, Polen, Benelux, Österrike, Irland med flera, och som brottas med uppgiften att reparera Europa? Ska Sveriges stol stå tom när dessa länder träffas?


I Storbritannien är kritiken och oron stor hos dem som inte är EU-fientliga. Lägg märke till att Camerons regering lade in sitt veto mot att de 17 euroländerna ålägger sig själva nya regler för ekonomisk styrning – inte mot några regler som skulle komma att tillämpas i Storbritannien. Euroländernas ansträngningar att rädda sig själva vill alltså Cameron försvåra. Inrikespolitiskt är Camerons beteende applåderat av de egna, men starkt kritiserat av t ex Labour, Liberaldemokraterna och Financial Times ledarsida. Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander kallar förhandlingarna för ”katastrofala” därför att hanteringen fört Storbritannien till ”isolering”.


Ska Sverige följa med in i denna isolering? Ja, tycks Alexanders systerparti i Sverige mena, utan längre analys eller reflektion. Jag har svårt att ta ett sådant besked på allvar.


För Sverige är ju riskerna stora och uppenbara. Euroländerna och de länder som frivilligt ansluter sig till budgetpakten kommer rimligen vid sina möten – som inledningsvis kommer att fokusera på ekonomiska frågor – att diskutera och komma överens om sådant som rör den inre marknaden och handelsfrågor, skattefrågor och arbetsmarknadsfrågor. Sedan kan besluten av denna stora grupp länder komma att tas upp och drivas vidare inom EU, och vid EU-möten. De kan göra detta desto lättare eftersom beslut i inremarknadsfrågor numera tas med kvalificerad majoritet och den majoriteten utmejslar dessa länder lätt vid sina egna månadsmöten.


Bortfallet av Storbritannien är en allvarlig motgång för Sveriges traditionella hållning när det gäller den inre marknadens fortsatta utveckling, motstånd mot regleringar och för frihandel. I britternas frånvaro i dessa frågor riskerar besluten i hela Europa att bli mer inriktade på regleringar och protektionism, särskilt om också Sverige avstår. Att som Håkan Juholt hänvisa till Sveriges folkomröstning 2003 som skäl för att inte aktivt arbeta framåt i dessa breda ekonomiskpolitiska frågor, som kommer upp vid budgetpaktens månatliga möten, är en för Sverige olycklig och irrelevant strategi.


Det demokratiska underskottet skulle för vår del bli större och våra möjligheter att tillvarata och skydda våra värderingar och ekonomiska intressen mindre om vi står utanför.


Sverige har inte råd att låta Sveriges stol stå tom när budgetpaktens länder samlas och går till beslut.




P.S.
Tisdagen den 13 december kl 13 återrapporterar statsminister Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare från toppmötet, och det sänds direkt i SVT.

Fördragsförändringar: Sverige och Europa – en jämförelse med Storbritanniens prekära läge.

Både Sverige och Storbritannien är mycket tätt sammantvinnade ekonomiskt med övriga EU, och särskilt med euroländerna.

Inför Frankrikes och Tysklands förslag till fördragsändringar sitter därmed Storbritannien delvis i samma klämma som Sverige. Ska vi stödja en fördragsändring med alla 23-EU-länderna inklusive Sverige, eller ska vi vara med och tvinga Frankrike och Tyskland att genomföra sin ”plan B” med att låta de 17 euroländerna på egen hand göra en fördragsändring – utan inflytande av de tio icke-euroländerna och utan deras medverkan?

Financial Times ger idag den 6 december på ledarplats samma råd till dem i Storbritannien som vill exploatera euroländernas nuvarande svaghet för egna framstötar, som jag skulle vilja ge dem i Sverige som vill att vi skall hålla oss undan och fokusera på vårt eget:

“Pushing vainly for [egen fördel på finansmarkanden] would risk shunting Britain to the sidelines of a treaty discussion that will have big implications for the country’s membership of the EU. It cannot be in the national interest for Mr Cameron to be outside the room.”

Sak samma gäller för Mr Reinfeldt, naturligtvis.

Tidningens kolumnist Philip Stevens skriver idag på samma tema om tre icke-beslut, och ett positivt beslut: skaffa fler och bättre vänner:

”So what to do if you are Britain’s prime minister? Well, Mr Cameron should start with three “don’ts”. The first says don’t hector [mästra]. … Germany and France have a Plan B if Mr Cameron climbs on to his soap box: they can bypass him with a deal among the 17 eurozone states.

The second don’t says avoid delusion [illusioner, inbillning]. Mr Cameron should not think that Britain can lead a powerful new alliance of the “outs”. It tried that 50 years ago with the European Free Trade Area. Sure, the other 9 EU members outside the eurozone have a shared interest with Britain in preventing the euro group from making all the rules. Unlike Britain, though, most of the “outs” want eventually to be “ins”.

The third “don’t” is any attempt to attach conditions to British acquiescence [medgivande till] in treaty changes. Tory MPs want Mr Cameron to secure the repatriation of powers from Brussels. Such a deal is for the birds. Asking for more British opt-outs would hasten a Franco-German move to plan B.
As for the “dos”, there is only one. Make friends to influence people. Counter-intuitive as it may seem for the Tories, who have so long demonised Brussels, Britain’s best ally in all this is probably the European Commission. It shares Britain’s interest in preserving decision-making at 27.”

För Sveriges del finns ingen risk att regeringen skulle mästra euroländerna. Sverige får klargöra för alla i Storbritannien som tror något annat, att vi som nation naturligtvis inte är lockade av en ny Efta-liknande position i Europa, kopplad till ett dominerande EU-negativt Storbritanniens egenintresse. Om vi är med och som ett av 27 EU-länder och påverkar fördragsförändringen kan vi hindra andra länder från att ta beslut som annars skulle kunna skada våra ekonomiska intressen. Står vi helt utanför fördragsarbetet skulle vi sakna också denna möjlighet.

Tillstyrker förslag om fördragsändringar i EU.

Kommentar av Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP).


För att lösa de kortsiktiga skuldproblemen hade det varit bra att kunna undvika större fördragsändringar. Nu har dock Tyskland och Frankrike beslutat annorlunda. I detta läge bör inte Sverige stå vid sidan av, enligt Carl B Hamilton (FP).


Det är för Sveriges del av vitalt intresse att alla 27 EU-länderna, och inte bara de 17 euroländerna, deltar i fördragsändringarna. Tanken att Sverige ensamt, eller tillsammans med t ex EU-skeptiska Storbritannien, skulle står isolerat utanför EU:s kärna är närmast ett skräckscenario i svensk europapolitik.


Fördragsändringar kommer naturligtvis att ske genom beslut i varje nationellt parlament (riksdagen i vårt fall), och föregånget av ett öppet konvent nästa halvår 2012 med företrädare för alla medlemsländers nationella parlament, europaparlamentet och regeringar. I några länder kan folkomröstningar genomföras. Dessa processer är ur demokratisk synpunkt att föredra framför slutna möten.


Förslaget att man bör förlita sig på EU-kommissionens bedömningar och ha automatik i åtgärderna mot länder som bryter mot reglerna, är att föredra framför mellanstatliga överenskommelser som erfarenhetsmässigt är mindre robusta mot kortsiktiga politiska stormar och därmed ett stöd för långsiktighet och stabilitet i Europas och medlemsländernas ekonomiska politik.


Är man som FP anhängare av eurosamarbetet är en budgetsaldoövervakning nödvändig, och bör ses som en möjlighet snarare än ett hinder. Detta är ju en tydlig lärdomen av skuldkrisen. Observera att enbart saldot - inte enskilda skatter och enskilda utgifter - står i fokus för frågan om kontroll av underskott och skulder.

Socialdemokraternas svartmålning och nya politiska mål.

Socialdemokraterna har samma problem som moderaterna hade tidigare: Svartmålning. För att motivera sin politik känner S ett behov av att svartmåla Sverige på ett sätt som sannolikt få kan känna igen sig i. Sålunda beskriver S-partiledaren i dag på DN-debatt en av Europas sannolikt mest framgångsrika ekonomier såhär: ”Vi ser i dag en kortsiktig och framtidsblind politik med havererande infrastruktur, lågt ställda klimatmål, återkommande vårdskandaler, bostadsbrist och felaktiga prioriteringar.” Hur många känner igen sig i denna svärtade bild av Sverige? Jag kommer att tänka på gamla moderatledare när jag läser Håkan Juholt.

I ett förslag till partiets förtroenderåd nu i helgen föreslår S-partistyrelsen att statsbudgeten ska ha ett sysselsättningsmål som bör innehålla mått på antal arbetade timmar och sysselsättningsgrad. Partistyrelsen vill också ha ett mål för statliga investeringar.
1. Löser inte problemet. Vad vill socialdemokraterna göra?
Det är välkommet att S vill mäta sysselsättningen i arbetade timmar, men det svarar inte alls på huvudfrågan hur S vill åstadkomma att antalet arbetade timmar ökar. Vilka åtgärder tänker sig socialdemokraterna? Hittills verkar skattehöjningar på arbete vara huvudförslaget, men det ger inte fler timmar i arbete.
Dessutom: Redan sedan många år mäts sysselsättningen i arbetade timmar. Det är ett av de mått som regering, myndigheter, forskare, med flera redan använder för att analysera mål och medel för arbetsmarknadspolitiken. Vari ligger det nya?
2. Feltänkt om investeringsmål.
Att i en demokratiskt styrd marknadsekonomi sätta upp särskilt mål för de statliga investeringarna är feltänkt. Omfattning och inriktning av statens verksamhet - inklusive investeringar - ska styras av medborgarnas önskemål och efterfrågan - inte av planekonomiskt satta utgiftsmål i miljarder kronor. Risken att pengarna slussas som en ny typ av bidrag tillbakagående branscher och regioner är uppenbar.
Erfarenhetsmässigt leder sådana (kvantitativt formulerade) mål till ineffektivitet och slöseri med resurser. Till detta stora problem kommer så definitionsproblem: är statliga satsningar som t ex mer pengar till utbildning att se som investering eller konsumtion?