Riksdagsledamöters optimala ersättningar.

SVTs Rapport den 24 januari inleddes triumfatoriskt med att redaktionen kunde "avslöja" att "guldkantade pensioner" och "feta pensioner" för ledamöter av riksdagen skulle sänkas. Nu gällde dock inte nyheten riksdagsledamöternas pensioner utan tvååriga inkomstgarantier. Det är inte samma sak.

En intressant frågeställning - om avgångsersättningar - reducerades därmed till en enkel tes: Eftersom de flesta i Sverige har sämre villkor, ska ledamöter av riksdagen och andra heltidspolitiker ned till en lägre nivå.

I själva verket är frågan om hur urvalet och kontrollen av riksdagsledamöter via ersättningssystemet -- förutom via partierna -- bör utformas en både intressant och svår fråga av principiell karaktär, och som inte bör fuskas bort.

Låt mig börja med klassiska frågan: Om du ska välja advokat, tandläkare eller hantverkare, tar du då den billigaste? Svaret är självklart nej. Den billigaste riksdagsledamoten är alltså inte det självklara valet.

I själva verket vill de flesta sannolikt ha en bra, eller kanske t o m en mycket bra, riksdagsledamot som företrädare. Konstaterandet leder över till frågan vad som konstituerar en bra ledamot? Oberoende av parti och värderingar menar jag att det bör vara en person över genomsnittet i några avseenden: när det gäller arbetskapacitet (antal timmar, gärna också snabbhet), som talare, förmåga att ta till sig principiella resonemang och abstrakt information (särskilt i skriftlig form), gott omdöme och helst även lösningsinriktad. Allmänt sett, är detta i arbetslivet attraktiva egenskaper (här, med avsikt, dock inte närmare definierade).

Hur ska man utforma ett ersättningssystem som ökar sannolikheten för att denna typ av personer söker sig till riksdagen - förutsatt att deras parti också väljer att sätta upp dem på en lista? Ovan egenskaper är hyfsat värdefulla också på andra håll, och där villkoren inte sällan är goda. Vill vi ha ledamöter med eftersträvansvärda egenskaper får vi finna oss i att erbjuda dem konkurrenskraftiga villkor.

Å andra sidan, om ledamöter får bättre villkor än de som är deras personliga alternativ - kanske det gamla (ev. trista) jobbet? - biter de sig fast och vill inte lämna riksdagen när de borde.

Om man reducerar inkomstgarantin kommer rimligen en del ledamöter att sluta tidigare i riksdagen än de annars skulle göra för att inte "rosta" som utövare av sitt tidigare yrke och kunna ha tidigare yrket i reserv.

Det är möjligt att en snabbare omsättning än idag av ledamöter är bra. Eller är mer kontinuitet och erfarenhet bättre?

I vilken utsträckning bör vi acceptera priset att en del ledamöter faktiskt är överbetalda? Hur bra, eller dåligt, fungerar partierna som valberedning och kontrollanter av sina ledamöters duglighet och fortsatta geist?

Alltså: Det finns en lång rad intressanta och svåra frågor rörande ersättningssysystem för ombud, inklusive ledamöter av parlament, som - förutom mångfald och representativitet - bör diskuteras utifrån frågan: vilken typ av personer vill vi ha i riksdagen och hur länge?

Det är närmast omöjligt att föra en vettig debatt om dessa frågor i Sverige och ges nedan möjlighet att skriva av sig sin ilska:

Sverige som brobyggare mellan Storbritannien och övriga EU.

Vad bör vara Sveriges inställning till de krav på omförhandlingar som nu kommer från Storbritanniens konservativa regering?

 

Svar: Sverige ska hjälpa Storbritannien att vara kvar i EU. Fredrik Reinfeldt bör eftersträva och utöva ett tydligt och aktivt ledarskap som brobyggare, om så efterfrågas av våra europeiska partners.

 

Det finns mängder av invändningar, och EU tvingas in i en besvärande osäkerhet under flera år orsakad av David Camerons tal igår om Storbritannien ambivalenta inställning till EU (23/1).

 

Nuvarande EU-regelverk består av årtiondens förhandlingsresultat sedan 1960, vilka tillsammans utgör tusentals balanspunkter mellan EU-länders rättigheter och skyldigheter. Är det verkligen möjligt och rimligt för ett stort land – som Storbritannien – att i efterhand tvinga till sig förändringar i dessa tusentals balanspunkter till sin egen fördel? Är inte det orättvist, skapar det inte nya konflikter och utgör det inte ett farligt prejudikat? Jo, så är det. Det finns mängder av invändningar mot att gå Storbritannien till mötes. Men nu är det nytt läge.
   
Sverige som land måste ta ett steg tillbaka och fråga sig: vad blir viktigast för oss? Svar: Att Storbritannien stannar kvar i EU. Sverige bör underlätta för Storbritannien att stanna kvar. Vi bör som land inta ungefär samma hållning som Tysklands Angela Merkel, nämligen – för vår del – att Sverige ska vara berett att diskutera Storbritanniens problem med sitt medlemskap, och söka kompromisser som kan tillfredsställa olika EU-länder.

 

Men Sverige kan gå längre än så. Vi bör erbjuda oss – om så önskas i London och på andra ställen – att ta en nyckelroll som brobyggare och ”honest broker” mellan Storbritannien och övriga EU-länder för att – om så skulle behövas – fungera som brobyggare.

 

Inte för att rädda Cameron och hans regering i valet 2015, utan därför att det ligger starkt i Sveriges långsiktiga intresse att Storbritannien finns kvar i – ett något reformerat? – EU.   

 

Nej, Sverige ska inte följa Cameron i EU-politikens återvändsgränd!

(Artikel publicerad på DN-debatt webbsida den 23/1 2012)

På en punkt har den svensk-brittiske EU-skeptikern Mats Persson rätt: ”Ett EU utan Storbritannien skulle innebära dåliga nyheter för Sverige” bland annat därför att vi har en likartad inställning till frihandel, konkurrens, näringsfrihet och andra delar av den ekonomiska liberalismen (DN 23/1). Dock, ett vidgat brittiskt avståndstagande från EU-samarbetet, som Persson förordar, är inte dåliga nyheter bara för Sverige utan för många EU-länder, bl a Tyskland. EU:s ledande land har tydligt i handling vid olika förhandlingar – t ex om EU:s långtidsbudget – agerat så att Storbritannien ska känna sig bekväm med att vara kvar i EU. Även president Obama och USA har givit tydligt besked till David Cameron och Storbritannien att USA föredrar ett EU-aktivt Storbritannien inne och inte ute ur det europeiska samarbetet.

Detta samarbete handlar inte bara om ekonomi, som Persson vill avgränsa det till, utan även gränsöverskridande brotts- och terroristbekämpning, lösningar på klimat- och miljöproblemen, passfrihet och fri rörlighet, inga krav på arbetstillstånd för EU-medborgare i andra EU-länder, olika studentutbytesprogram, osv. Även om Mats Persson struntar i dessa samarbeten bör inte Sverige göra det. Perssons aktuella utgångspunkt är dessutom fel, nämligen att Sverige och Storbritannien skulle ha ett sammanfallande intresse beträffande planerna på EU:s bankunion.

Persson är dock förlåten sin felsyn därför att det förvisso finns en ändrad inställning hos svenska moderater och socialdemokrater till europasamarbetet, och som går i David Camerons EU-negativa riktning. Den förändringen har kommit successivt och har blivit allt tydligare som politisk strategi.

Med finansminister Borgs återkommande retoriska tuffhet om bankunion kom Sverige under 2012 att uppfattas på glid att bli den randstat i Europa, som Carl Bildt en gång varnade för. ”Sverige går inte med utan formar i stället en allt tydligare skeptisk pakt mellan London, Prag och Stockholm.” … och ”hamnar därmed i samma sällskap som klart EU-skeptiska Storbritannien och Tjeckien, som också deklarerat att de inte vill vara med. Andra länder, till exempel Danmark och Polen, har inte bestämt sig än.”, skrev politiskt neutrala TT den 13/12. Att Reinfeldt tydligen under hösten börjat kallas ”Nordens Cameron” i Bryssel är symptomatiskt, men inte sympatiskt.

Under hösten redovisade finansminister Anders Borg till media en starkt avvisande hållning till svensk medverkan i en bankunion. Men Sveriges försök att få igenom en ”teknisk” fördragsändring visade sig politiskt dödfödd hos de andra medlemsländerna. När delförhandlingen om tillsyn av EU-banker var över i december 2012 konstaterade därför Borg att: ”Sverige har fattat beslutet att vi i dagsläget inte kommer att gå med i bankunionen, men vi har också sagt att vi kan acceptera att de andra medlemsländerna går vidare med den”. (Ekot den 13/12). Men detta är varken första eller sista ordet.

Under senhösten kröp den råkalla realpolitiken in under skinnet. Insikten tilltog om det fjättrande beroendet hos svenska företag och banker – särskilt svensk-finska Nordea – av EU-marknaderna, EU:s regler och institutioner. Sveriges ekonomiska beroende av EU-länderna är av en helt annan dignitet än Storbritanniens och vår politiska vikt i EU är dessvärre betydligt lägre. Sverige är i dessa avseenden som Danmark och Polen, som båda valt en mjukare linje än Sverige.

LO har insett läget, och har reagerat mot den enögt skeptiska inställningen till bankunion hos partierna – utom folkpartiet – i riksdagen.

För LO handlar frågan rimligen om Sveriges långsiktiga ekonomi: jobb, företagens lönebetalningsförmåga och människors inkomster, mer än att följa en opinonsvind. Sålunda skrev LO-ekonomerna Ola Pettersson och Torbjörn Hållö att ”Europas medborgare har allt att vinna på att bankunionen snabbt kommer på plats och blir effektiv. Vår kontinent har under ett halvt sekel fått betala ett högt pris med låg tillväxt och hög arbetslöshet för att bankerna är svagt och dåligt reglerade. … Sverige har all anledning att söka den trygghet som en gemensam bankunion kan ge. Vi menar att en bankunion bör välkomnas av Sverige, inte motarbetas” (SvD den 4/12).

Följaktligen väckte det uppmärksamhet i riksdagen – men inte i media! – när Marie Granlund, talesperson (S) i Riksdagen i EU-frågor, nedtaggad och orolig kommenterade Fredrik Reinfeldts rapport från EU-toppmötet, om att Sverige inte fick likvärdiga villkor med euroländerna, men ändå till slut sade ja till uppgörelsen om EU:s banktillsyn: ”Jag kan beklaga att det inte gick att uppnå likvärdiga regler [med euroländerna] avseende [Sveriges deltagande i ECBs tillsynsråd]. Kommer statsministern att verka för att det kommer att bli likvärdiga regler för oss som står utanför eurosamarbetet och för dem som är med i den monetära unionen? Det skulle vara olyckligt att slänga igen dörren. Sverige är ett litet land, och det är viktigt att hålla alla dörrar öppna.” (den 18/12, anf. 79, min kursivering).

Statsministern – sedvanligt nedtonad – sade att ”hela min [Fredrik Reinfeldt] avsikt är att fortsätta arbeta med [de återstående stegen mot en fullskalig bankunion] mycket konstruktivt, i syfte att nå bästa möjliga resultatet. Men jag delar [Anders Borgs] uppfattning att det kommer att ta ett tag, för det är rätt komplicerade frågor kvar. Det var bra, det som nu skedde på finansministrarnas möte [i december 2012]. Väsentliga steg togs.” (anf. 114). Realpolitiken hade börjat sjunka in.

Detta gäller idag som Sveriges linje beträffande bankunion, och den är definitivt inte David Camerons och Storbritanniens linje!

Folkpartiet har konsekvent bejakat ett bättre europasamarbete, inklusive att Sverige bör eftersträva en europeisk bankunion. Vi flörtar inte med EU-skeptikerna – vi bemöter dem.

Carl B Hamilton,

riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP)