Riksdagsledamöters optimala ersättningar.

SVTs Rapport den 24 januari inleddes triumfatoriskt med att redaktionen kunde "avslöja" att "guldkantade pensioner" och "feta pensioner" för ledamöter av riksdagen skulle sänkas. Nu gällde dock inte nyheten riksdagsledamöternas pensioner utan tvååriga inkomstgarantier. Det är inte samma sak.

En intressant frågeställning - om avgångsersättningar - reducerades därmed till en enkel tes: Eftersom de flesta i Sverige har sämre villkor, ska ledamöter av riksdagen och andra heltidspolitiker ned till en lägre nivå.

I själva verket är frågan om hur urvalet och kontrollen av riksdagsledamöter via ersättningssystemet -- förutom via partierna -- bör utformas en både intressant och svår fråga av principiell karaktär, och som inte bör fuskas bort.

Låt mig börja med klassiska frågan: Om du ska välja advokat, tandläkare eller hantverkare, tar du då den billigaste? Svaret är självklart nej. Den billigaste riksdagsledamoten är alltså inte det självklara valet.

I själva verket vill de flesta sannolikt ha en bra, eller kanske t o m en mycket bra, riksdagsledamot som företrädare. Konstaterandet leder över till frågan vad som konstituerar en bra ledamot? Oberoende av parti och värderingar menar jag att det bör vara en person över genomsnittet i några avseenden: när det gäller arbetskapacitet (antal timmar, gärna också snabbhet), som talare, förmåga att ta till sig principiella resonemang och abstrakt information (särskilt i skriftlig form), gott omdöme och helst även lösningsinriktad. Allmänt sett, är detta i arbetslivet attraktiva egenskaper (här, med avsikt, dock inte närmare definierade).

Hur ska man utforma ett ersättningssystem som ökar sannolikheten för att denna typ av personer söker sig till riksdagen - förutsatt att deras parti också väljer att sätta upp dem på en lista? Ovan egenskaper är hyfsat värdefulla också på andra håll, och där villkoren inte sällan är goda. Vill vi ha ledamöter med eftersträvansvärda egenskaper får vi finna oss i att erbjuda dem konkurrenskraftiga villkor.

Å andra sidan, om ledamöter får bättre villkor än de som är deras personliga alternativ - kanske det gamla (ev. trista) jobbet? - biter de sig fast och vill inte lämna riksdagen när de borde.

Om man reducerar inkomstgarantin kommer rimligen en del ledamöter att sluta tidigare i riksdagen än de annars skulle göra för att inte "rosta" som utövare av sitt tidigare yrke och kunna ha tidigare yrket i reserv.

Det är möjligt att en snabbare omsättning än idag av ledamöter är bra. Eller är mer kontinuitet och erfarenhet bättre?

I vilken utsträckning bör vi acceptera priset att en del ledamöter faktiskt är överbetalda? Hur bra, eller dåligt, fungerar partierna som valberedning och kontrollanter av sina ledamöters duglighet och fortsatta geist?

Alltså: Det finns en lång rad intressanta och svåra frågor rörande ersättningssysystem för ombud, inklusive ledamöter av parlament, som - förutom mångfald och representativitet - bör diskuteras utifrån frågan: vilken typ av personer vill vi ha i riksdagen och hur länge?

Det är närmast omöjligt att föra en vettig debatt om dessa frågor i Sverige och ges nedan möjlighet att skriva av sig sin ilska: