"Mycket märklig debatt om ränteavdragen"

Texten nedan återger ledaren idag den 11/1 i Dagens Industri. Av någon anledning läggs den inte ut på nätet, och återges därför här i sin helhet.

Vilken debatt det har uppstått efter folkpartisten Carl B Hamiltons förslag om sänkt kapitalinkomstskatt och därmed minskat värde på ränteavdragen! Det verkar finnas en kärlek till dessa skatteavdrag som inte står i någon rimlig proportion till deras värde med andra mått mätt.

"Hamilton vill därmed straffa barnfamiljer med höga lån, som ska betala skattesänkningar för miljardärer", skrev till exempel Aftonbladet (oberoende S) i går och tyckte att finansministern borde återinföra fastighetsskatten i stället (som om den inte skulle betalas av barnfamiljer).

Sådana ryggmärgsreflexer skulle man kunna skratta åt, om det inte rörde en för svensk ekonomi så viktig fråga - eller snarare flera. Ingen är betjänt av en bostadsbubbla. Det är oroväckande att hushållen ökar sin belåning så kraftigt. De verktyg som Riksbanken och Finansinspektionen besitter är höjd ränta respektive utlåningstak eller amorteringskrav. Utlåningstaket försvårar för dem som köper sin första bostad. Amorteringskrav på bostadslån kan leda till att de som har sämst ekonomi ser sig tvingade att ta lån till högre ränta för att kunna amortera sina mer förmånliga bostadslån.

När Riksbanken höjer räntan drabbar det inte bara hushåll utan också företag - jobben blir färre än om räntan kan hållas låg, arbetslösheten minskar inte lika fort. Det får också effekter på utsatta hushålls ekonomi. Det bästa sättet att enbart strama åt hushållsutlåningen är genom ränteavdragen.

Det hade varit lämpligt av många skäl att finansiera omläggningen av fastighetsskatten med minskat värde på ränteavdragen. Men då gjorde den här sortens ryggmärgs - reaktioner det politiskt omöjligt.

Nu är läget ett annat. Nu kan minskade ränteavdrag kyla av en stor utlåning till hushållen utan att kyla av resten av ekonomin. Det gör debatten så märklig: De som skriker högst mot minskade ränteavdrag tycks inte bekymra sig om att höjda räntor drabbar precis samma personer. Och ofta slår hårdare.

Om skatten på kapitalinkomster sänks från 30 till 25 procent minskar värdet av ränteavdragen lika mycket. Om boräntan är 5 procent motsvarar det en räntehöjning med 0,25 procent.
Kan en sådan skatteändring få Riksbanken att hålla inne en räntehöjning har hushållen inte förlorat något - men företagen och samhällsekonomin har vunnit.

Gränsen för fullt ränteavdrag går vid 100 000 kronor per person. Om räntan är 5 procent motsvarar det ett lån på 2 miljoner kronor. Efter ränteavdrag kostar det i dag 70 000 kronor. Om skattesatsen sänks till 25 procent blir det 5 000 kronor dyrare. Tycker man att det är ett hårt slag mot barnfamiljer kan man höja barnbidrag eller fortsätta sänka inkomstskatten.Det har fördelen att inte subventionera låntagande.

Skatteregler sänder signaler. Förra århundradets skattereform avsåg att gynna arbete och sparande och göra det dyrare att låna. I dag framstår det återigen som att skattesystemet uppmuntrar hushåll att låna mer än att spara. 30 procents skatt på räntor, utdelningar och reavinster var lågt 1991 men är högt 2011 när kapitalet rör sig fritt över gränserna. Den genomsnittliga skatten i konkurrentländerna beräknas till 17 procent.

Regeringen har redan sänkt skatten på arbetsinkomster rejält. De flesta betalar betydligt mindre än 30 procent i skatt på sin lön. Bolagsskatten är nere i 26,3 procent. En skattereform
för detta århundrade skulle ha långt under 30 procent i skatt även på kapitalinkomster - inte för att "gynna miljardärer" utan för att skeptikerna har förstått vikten av svenskt ägande. Om företagen får mer riskkapital från svenska aktiesparare kan de bli mindre beroende av lån, öka sin soliditet och stå starkare i kristider. Det gynnar alla. Mer kapital till företag och jobb är det starkaste skälet att sänka kapitalinkomstskatten.

När ryggmärgsreflexerna har lagt sig borde det gå att få brett stöd för en sådan reform. Den socialdemokratiske debattören Widar Andersson skriver i Folkbladet: "En bred parlamentarisk utredning bör ges i uppdrag att grundligt och långsiktigt utvärdera
skattesystemet för att därefter återkomma med förslag som säkrar såväl en stabil skattebas för offentlig verksamhet som ger incitament för arbete, företagande, utbildning, byggande,
forskning, sparande och klimatsmarta beteenden."

En sådan samsyn skulle vara bra. Men problemet är att kapitalinkomstskatten brådskar - av hänsyn till högbelånade hushåll kan den bara sänkas medan ränteläget ännu är lågt. Ett sådant besked bör därför komma i vår, precis som Carl B Hamilton föreslår."

Argumentrensning i skattedebatten, del I.

I argumentationen mot mina flera och kompletterande förslag i en DN-debattartikel den 5/1 om sänkt skatt på inkomst av kapital och lägre värde på ränteavdrag, ignorerar mina meningsmotståndare oftast helt vad jag skrivit om andra kompletterande skatter för att hantera fördelningsfrågan. Man bortser även från behov av högre och stabilare tillväxt och att det bör finnas en framtid för Sverige även i dagens värld, när kapital rör sig lekande lätt över gränserna till den högsta avkastningen efter skatt, och man talar istället ryggmärgsmässigt om "politiskt omöjligt". Det är en tämligen vanlig omskrivning för ovilja eller oförmåga att gå in och djupa i sakfrågan.

En påminnelse om sakfrågan kommer här från Dagens Industri idag. (Text från underledare i Dagens Industri den 7/1 2011, som inte läggs ut på nätet, dock!)


"Det är utmärkt att [Folkpartiets] ekonomisk-politiske talesperson, för in kapitalinkomstskatten i den partipolitiska debatten

Det är hög tid. Han vill att regeringen i vår arbetar fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och därmed också minskar värdet av ränteavdragen.

Sådana förslag leder lätt till negativa ryggmärgsreaktioner från andra
politiker. Så även denna gång. Men det vore olyckligt om förslaget avfärdas
så lättvindigt. Det finns nämligen mycket starka skäl för att göra just
detta just nu. Eventuella ideologiska eller partitaktiska invändningar borde
falla - vid tillräcklig eftertanke.

Regeringen har inte egen majoritet men, som DI påpekade på ledarplats i
måndags, en sänkning från 30 till 25 eller 20 procent är en betydligt mindre
förändring än den som Social - demokraterna genomförde för 20 år
sedan.

Carl B Hamilton vill se en mjuk inbromsning av prisutvecklingen på bostadsmarknaden. Eftersom BNP växer rekordsnabbt är det angeläget oavsett hur man bedömer frågan om det finns en bostadsbubbla i dag eller inte.

Alla borde åtminstone vara överens om att det är angeläget att det inte
uppstår någon. Kan man dessutom strama åt hushållens exceptionella lånelust utan att
det drabbar företagen är mycket vunnet för sysselsättningen. Lägre värde
på ränteavdragen har samma effekt som en räntehöjning för hushållen,
men det påverkar inte räntenivån för företagen vilket Riksbankens höjningar
av styrräntan gör.

För företagens och arbetsmarknadens utveckling är därför sänkta ränteavdrag
mycket bättre än höjd ränta.

Ju lägre räntenivån är när förändringen görs desto bättre. Om boräntan
är 5 procent motsvarar en sänkning av kapitalskatten från 30 till 25
procent en räntehöjning med 0,25 procent, det vill säga lika mycket som
en normal Riksbankshöjning. I dag har de flesta lägre boränta än så.
Ett förändrat värde på ränteavdragen bör alltså varken leda till stora
prisfall eller personlig ruin. Däremot kan det fungera som en viktig signal
till hushållen om att vara försiktiga med nya stora lån. Och det kan hjälpa
Riksbanken att hålla en lägre räntehöjningstakt.

Dessutom, vilket är allra viktigast, skulle det öka tillgången på svenskt
riskkapital. I dag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än
utländska. Kapitalskatten är i dag mycket högre än i konkurrentländerna
och kapital flyter fritt över gränserna.

Svenska företag behöver mer eget kapital och fler långsiktiga ägare för
att stå emot framtida kriser. Det är det starkaste skälet att sänka kapital -
inkomstskatten.

EVA-LENA AHLQVIST"

Sänkt skatt för tillväxt, stabilitet och fördelning (=lägre ränta)

Sänkt skatt på kapitalinkomster till internationellt konkurrenskraftig nivå, sänkt värde på ränteavdrag (med möjliga inkomstkompenserande skattesänkningar) för att inbromsa utvecklingen av en instabil bostadsprisbubbla samt kompletterande skatteförändringar.

(Publicerad på DN-debatt den 5 januari 2011.)

Det finns två starka skäl att under vintern och våren 2011 arbeta fram ett beslut som sänker skatten på kapitalinkomster och som minskar de därtill kopplade ränteavdragen.

För det första finns det en berättigad oro för att en prisbubbla på fastigheter nu håller på att utvecklas. Bostadspriserna har under en längre tid växt snabbare än hushållens inkomster. Det gör att hushållens skuldsättning successivt ökat. En fortsättning på den utvecklingen leder till ökad sårbarhet både för individer och för banksystemet.

I dag står de 20 procent högst belånade låntagarna, dvs. de som har störst skulder i förhållande till tillgångar, för hela 60 procent av hushållens samlade skulder. Det är denna typ av hushåll som kommer drabbas först om Sverige skulle komma i en situation där bostadspriserna sjunker och skulderna överstiger bostadens värde. Ofta är detta hushåll som tagit nya lån för att köpa (en dyr) bostad i storstadsregionerna.

Sveriges BNP ökar nu rekordsnabbt. Optimismen är stark på de flesta håll. Det kan mycket väl göra att prisökningarna på bostäder fortsätter framöver och att risken för en bostadsprisbubbla ökar, om inte åtgärder vidtas. En eventuell prisbubbla skadar både överbelånade låntagare/hushåll och dem som lånar ut, dvs. oförsiktiga finansinstitut och banker. I sista hand skulle staten och skattebetalarna kunna tvingas ingripa för att stabilisera det finansiella systemet. Där vill vi inte hamna.

För att vara på den säkra sidan bör därför prisutvecklingen på bostadsmarknaden nu mjukt bromsas in. En begränsad minskning av ränteavdraget är en effektiv och träffsäker åtgärd för detta. Det blir mindre förmånligt för hushållen att låna, men inte för företagen. Det gör att priserna i bostadssektorn kan bromsas in utan att hela ekonomin och jobbtillväxten behöver göra det. Skulle bostadsbubblan i stället hanteras av riksbanken, genom höjd ränta, finns risken att hela den svenska ekonomin kyls av mer än önskat. Sänkt värde på ränteavdragen ger även en korrekt effekt i den meningen att det skulle belasta dyra topplån mer än de billigare bottenlånen.

För det andra blir det alltmer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktieägande. Idag är svenska ägare betydligt hårdare beskattade än utländska, som ofta har ett mer kortsiktigt ägarintresse. Den svenska kapitalskatten ligger på 30 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som den genomsnittliga skattesatsen i våra konkurrentländer på 17 procent.

Den höga svenska skattesatsen bestämdes på 1990-talet, i en helt annan tid. Numera är kapital mycket lättrörligt över gränserna och kapitalinkomstskatterna i omvärlden har sänkts. Dessutom finns idag ett tydligt nationellt värde i att uppmuntra – och åtminstone inte missgynna! - personligt, svenskt ägande som typiskt sett är mera långsiktigt än utländskt och institutionellt ägande.

En anpassning skulle sannolikt även förbättra robustheten (soliditeten) hos företag och därmed stärka företagens motståndskraft vid framtida kriser och andra negativa överraskningar.

Hur mycket bör då kapitalinkomstskatten och ränteavdraget sänkas? Ett riktmärke bör vara att den sänks från 30 procent till 25 procent. På några års sikt bör den sänkas mer än så, till ca 20 procent på totala räntekostnaden. Förändringen bör annonseras under vintern/våren och den första sänkningen träda i kraft vid årsskiftet den 1/1 2012. Det är viktigt att i god tid informera om och underlätta låntagares anpassning samt klargöra för företag och företagare de mera gynnsamma villkoren för investeringar och expansion.

Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) skulle en sänkning av ränteavdragen från 30 till 25 procent leda till en skattehöjning för hushållen på ca 3,5 miljarder kronor/år. Det kan sättas i relation till att de fyra jobbskatteavdragen som infördes under förra mandatperioden gav hushållen en skattelättnad på minst 70 miljarder kronor/år.

RUT uppskattar också att sänkt kapitalbeskattning från 30 till 25 procent innebär ett skattebortfall (brutto) på ca 10 miljarder kronor för statskassan. Nettokostnaden för staten, när även de ökade intäkterna från höjt ränteavdrag räknats in, blir följaktligen 6-7 miljarder kronor/år.

Om det finns ekonomiskt utrymme är det önskvärt att kapitalskattereformen kombineras med en sänkning av den personliga inkomstskatten, så att hushållen inte behöver bära ett högre skattetryck. Den personliga inkomstskatten kan förslagsvis sänkas genom en kombination av jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt och sänkt eller avskaffad värnskatt.

Konjunkturinstitutet har just publicerat en bedömning – som bör omgärdas med sedvanlig försiktighet och reservationer – att reformutrymmet (ungefär: utrymmet för ytterligare permanenta utgiftsökningar och sänkta skatter) framöver skulle kunna bli ca 25 mdr kr/år. En del av detta bör kunna användas för sänkt kapitalskatt. Den skatteändringen skulle gynna både tillväxt och stabilitet i svensk ekonomi.

Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesman (FP)

Vänstertrojkans von oben-hållning mot företagarna.

De rödgröna har i dag lagt fram en gemensam rapport med sex förslagspunkter för att "Stimulera småföretagande och entreprenörskap".

Rapporten är förvånansvärt tunn i flera bemärkelser. Hållningen är nästan genomgående von oben, med attityden att företagare nog inte vet sitt eget bästa.

Det enda nya förefaller vara att oppositionen vill ha mer stöd till biogasmackar på landsbygden, men vänstertrojkan nämner inga belopp, eller hur det ska finansieras. De flesta av rapportens förslag fanns med redan i det rödgröna budgetförslaget i maj 2010. Man har lagt till några förslag som nog mest syftar till att svärta ner regeringen.

En viktig fråga där det finns skilda åsikter mellan partierna i vänstertrojkan - tjänstemomsen - finns inte alls med i rapporten.


Huvuddragen i de sex punkterna:


1. "Avskaffa sjudagarnstvånget". Punkten kritiserar att Alliansregeringen, som en del i reformeringen av de sociala trygghetssystemen för företagare, har förlängt det lägsta antalet karensdagar från 3 till 7 dagar. De rödgröna lovar nu att företagare ska kunna välja att endast ha en karensdag, mot att betala en högre avgift. Samtidigt glömmer dock oppositionen att nämna att avgifterna som företagaren behöver betala har minskat.

Det är talande att de rödgröna i första hand riktar in sig på något som företagarna inte alls sätter främst, men som går i vänstertrojkans invanda hjulspår, nämligen att tala om ersättningssystemen, snarare än om företagens möjligheter att verka och göra vinst. Von oben! Att vara företagare och anställd är inte samma sak. Att vara företagare är mer riskfyllt, och bör kunna ge rejäl utdelning om företaget blir framgångsrikt.

Alliansregeringen har ökat valfriheten för företagare vad det gäller karenstid. Tidigare, under socialdemokraternas tid vid makten, kunde egenföretagaren endast välja mellan 3 och 30 dagars karenstid. Nu har företagaren möjlighet att välja mellan 7, 14, 30, 60 eller 90 dagar, och avgiften anpassas därefter. Dessa förändringar vill de rödgröna behålla, men de vill alltså även lägga till valmöjligheten 1 karensdag. Litet magert förslag för att vara högst upp på agendan?

En orsak till att den kortaste karenstiden är satt till 7 dagar är att en egenföretagare inte har någon chef som kan bekräfta att personen verkligen inte har arbetat under den första sjukveckan, då inget läkarintyg krävs. Därför har det setts som rimligt att företagare, i utbyte mot en lägre avgift, inte heller får någon ersättning under den första sjukveckan. Regeringen har förutom denna ändring även genomfört flera förstärkningar av de sociala skyddsnäten för företagare, som de rödgröna väljer att inte nämna. Det handlar t ex. om att personer som går från en anställning till att bli företagare under en uppbyggnadsfas av företaget får behålla sin sjukdomsgrundande inkomst från det tidigare arbetet.



2. "Sänk arbetsgivaravgiften." Här upprepas vänsterpartiernas löfte om att sänka arbetsgivaravgiften för mindre företag. För ett företag med 3-4 personer anställda ska förslaget när det är fullt infört (2012) leda till en sänkt kostnad på 50 000 kronor. De upprepar också löftet om sänkt arbetsgivaravgift för de som anställer en arbetslös ungdom.

Vad de rödgröna inte berättar är att de samtidigt vill dubbla arbetsgivaravgiften för alla unga under 26 år som är anställda. För ett företag med två unga personer anställda (givet en lön på 18 000 kr i månaden) leder fördubblingen av arbetsgivaravgiften till en ökad kostnad på ca 70 000 kronor/år.

Nettoförändringen för företaget av de rödgrönas politik blir alltså en skattehöjning med ca 20 000 kronor om året. Företagare som har mer än en enda ung person anställd riskerar att få högre arbetsgivaravgiftskostnader med en rödgrön regering - inte lägre, som vänstertrojkan vill ge sken av. Det skapar inte nya jobb. (De rödgrönas förslag om sänkt kostnad för att anställa en ung arbetslös är i princip något som redan finns idag - och benämns "nystartsjobb för unga".)

3. "Se över sjuklönekostnaderna". De rödgröna skriver att "det är hög tid att se över de små företagens sjuklönekostnader".

Arbetsgivaren betalar i dag kostnaden för de två första veckornas sjukfrånvaro. Tidigare fanns en skyldighet för arbetsgivaren att betala 15 procent av sjukpenningen för sjukskrivningsperioden även efter de två första veckorna.

En av de första saker Alliansen gjorde var att avskaffa denna s.k. medfinansiering. Alliansen har också beslutat om ett generellt högkostnadsskydd när det gäller kostnader för de två första sjukveckorna, vilket är extra viktigt för små företag. Därmed har regeringen redan "sett över" sjuklönekostnaderna och infört förbättringar. De rödgrönas skrivning är extremt luddig och innehåller inget konkret löfte.


4. "Nej till regeringens straffskatt på småföretagare". Med detta avser de rödgröna en obligatorisk och differentierad avgift vid införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring.
De rödgröna hävdar att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med differentierade avgifter kommer tvinga en småföretagare som idag står utanför arbetslöshetsförsäkringen att betala 2 172 kronor per år i a-kasseavgift. Detta är en upprepning av det som sades på (S) ekonomiska seminarium i Almedalen (återanvändning, igen alltså)..
Hur en framtida allmän arbetslöshetsförsäkring kan komma att utformas har Alliansen inte lagt fast ännu. Frågan ska utredas närmare kommande år. Det är därför i sak omöjligt för vänsterpartierna att presentera några exakta kostnader för enskilda personer. Hypotetiska resonemang och skrämskott, alltså. Mig förefaller vänstertrojkan här utgå från att mottagaren är okunnig och litet dum - von oben!

Dessutom så låter vänsterpartierna bli att berätta att alla som betalar skatt redan idag är med och finansierar arbetslöshetsförsäkringen. Detta gäller även dem som inte själva omfattas av försäkringen. Vänsterpartierna vill även minska a-kasseavgiften som den enskilde betalar och istället göra så att skattebetalarna (inklusive de som inte själva täcks av någon försäkring) ska betala en större del. Det är inte - för bl a liberaler - något särskilt rättvist system. Det är då bättre att alla är med och både får fördelarna och betalar för systemet.

5. "Mer riskkapital." Här återanvänder de rödgröna sitt tidigare löfte om att plocka ut 5 miljarder kronor från Vattenfall, som ska läggas i en riskkapitalfond. Den nya fonden ska agera "marknadskompletterande" och ska "stimulera det breda näringslivets kapitalbehov". "Insatser som stärker det svenska näringslivets konkurrenskraft ska prioriteras". De vill också införa ett riskkapitalavdrag.

Det är mycket otroligt att det är politiker som bäst kan bedöma potentialen och vad som är och inte är framgångsrika affärsidéer. Erfarenheterna är dystra, men förträngda av vänstertrojkan. Riskpengarna riskerar därför att hamna i politiskt styrda projekt, istället för där de gör störst ekonomisk nytta.

Att dränera Vattenfall på kapital, genom att plocka ut 5 miljarder kronor ur bolaget, gör också att företaget har mindre resurser att investera i ny elproduktion. Det leder på sikt till högre upplåningskostnader för företaget, lägre investeringar och sämre avkastning (intäkter) för staten i form av aktieutdelning från Vattenfall.

Vänsterpartierna skrev i sitt budgetförslag (maj 2010) att de vill införa ett riskkapitalavdrag, men satte inte av några resurser för att genomföra förslaget.


6. "Entreprenörskap i hela Sverige". De rödgröna vill stärka servicen i glesbygden och bl.a. införa ett stöd för att trygga tillgängligheten till viss grundläggande kommersiell service. De vill också införa ett stöd på 50 miljoner kronor för att stimulera så att internet blir tillgängligt för fler.

Stödet för stärkt service i glesbygd ska bl.a gå till biogasmackar. Detta är den enda åtgärd som nämns specifikt. Detta ligger också i linje med vad Karin Svensson-Smith (MP) sa på MP:s pressträff i förra veckan, då hon flaggade för att den s.k. pumplagen behöver ändras för att se till att det blir fler biogasmackar på landsbygden. Det är dock osannolikt att glesbygdsborna själva anser att biogasmackar är "grundläggande service" och det allra
viktigaste för staten att prioritera på landsbygden.


En typisk von oben-politik: att föreslå och göra det som är politiskt korrekt utan att fråga de berörda människorna till råds.