S-bindningen till LO en förklaring till valnederlaget.

LO-tidningen publicerade nyligen en intressant opinionsundersökning bland de egna medlemmarna om deras inställning till LO:s bidrag till det Socialdemokratiska partiet (den 5/11). Legitimiteten för bidragen är idag svag, enligt undersökningen.

Undersökningen.
Sifo frågade 589 LO-medlemmar: Tycker du att LO enbart ska stödja Socialdemokraterna, politiskt och ekonomiskt? 30 procent svarade ja. 49 procent svarar nej och 21 procent vet ej.
Av nej-sägarna anser 45 procent att LO inte borde stödja något parti alls. 40 procent anser att flera partier borde få stöd och 15 procent har ingen åsikt om det.
Bland dem som vill stödja flera partier nämns alla riksdagspartier. S är det parti som flest vill stödja i någon konstellation, följt av V.
Intervjuerna är gjorda efter valet och under tiden den 27 september till den 21 oktober. Källa: LO-tidningen http://lotidningen.se/2010/11/05/tre-av-tio-vill-ha-kvar-stodet-till-socialdemokraterna.

Min slutsats är att LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna och att det inte enbart ligger i LO:s intresse.

Att fortsätta som nu innebär tre risker.

Risk 1. De flesta – även borgerliga personer (inklusive undertecknad) – anser att det är bra och viktigt med en väl fungerande fackföreningsrörelse för att tillvarata anställdas intressen gentemot arbetsgivarna. Men om LO envisas med att koppla medlemskapet i organisationen till – i praktiken obligatoriska – bidrag till ett viss politiskt parti, dvs. Socialdemokraterna, stöter LO sig idag med ca 70 procent av väljarna, nämligen alla de som inte röstar på Socialdemokraterna, och med hela 78 procent av det arbetande folket. Endast 22 procent av dem som idag arbetar röstade nämligen på Socialdemokraterna i 2010 års val. Övriga nio procent av partiets väljare var pensionärer och transfereringsmottagare. Av LO:s medlemmar röstade 51 procent på Socialdemokraterna i valet 2010. 49 procent av LO:s medlemmar tvingades sålunda att med sina pengar stödja ett parti som de inte ville stödja i valet. Ja, ett stort antal LO-medlemmar tvingades vara med och betala en valrörelse med udden riktad mot det parti som de röstade på i valet! Vem vill vara med i en sådan organisation?

LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist menar att LO-ledningen måste bättre förklara varför man stödjer enbart Socialdemokraterna, och att man misslyckats med detta (TT den 5/11). Det trendmässigt allt svagare stödet bland LO-medlemmar för bidrag till Socialdemokraterna i riksdagsvalen skulle alltså bero på bristande information till LO-medlemmarna? Det är ett ganska grovt underkännande av de egna medlemmarnas förmåga att ta ansvar och att göra egna ställningstaganden.

Risk 2. För Socialdemokraterna finns uppenbarligen också risker.
LO-ledningen brukar hävda att stödet till, och samarbetet med, Socialdemokraterna är viktigt för att få gehör i ”våra frågor”. Det viktigaste LO-inflytandet under förra mandatperioden var dock att framtinga det för Socialdemokraterna katastrofala lappkastet beträffande hanteringen av Vänsterpartiet. LO-ledarna, i vid mening, tvingade fram att Vänsterpartiet, utöver Miljöpartiet, skulle inkluderas i Socialdemokraternas fasta partisamarbete inför valet. Men en sådan politisk-parlamentarisk bedömning tillhör definitivt inte kategorin ”våra” fackliga frågor! LO-ledare gick sålunda långt utöver sitt fackliga revir när man framtvingade en politisk-parlamentarisk eftergift av Mona Sahlin: Marginalväljarna – som måste vinnas för eventuell valseger – finns alltid i mitten, och det behöver man inte vara någon politikens Albert Einstein för att förstå. Det räcker med att lämna känslorna därhän och tänka efter någon minut. Men det gjorde inte LO-folket utan de agerade som om de tror att marginalväljarna finns på vänsterkanten i svensk politik.

Risk 3. Ett tredje förhållande är nutidens fokus på korruption och krav på öppenhet. Årtionden av bidrag och LO-beställningar hos socialdemokratiska regeringar av nya lagar och riksdagsbeslut stinker korruption och bestickning. LO-bidrag till ett (eller flera) politiska partier kan inte ur korruptionssynpunkt ursäktas eller förädlas genom benämningen "fackligpolitisk samverkan" eller historiska rötter. Vi lever nu, och bidragen är avsedda att påverka politikers agerande på ett sätt som inte bestäms i allmänna val.

Legitimiteten hos det svenska politiska systemet undergrävs idag av de stora och mer eller mindre hemliga partibidragen, och det gäller naturligtvis särskilt bidragen till Socialdemokraterna och Moderaterna. Partier som betecknar sig själva som stats- och samhällsbärande kan inte samtidigt tro att det skulle vara demokratiskt acceptabelt att de är ekonomiskt beroende av ekonomiskt stöd utifrån för sina ansvarsbärande uppdrag för nationen. Allraminst kan de ha hemliga givare med oredovisade bindningar till den faktiskt förda politiken.

Alltså: LO bör göra som i Danmark och Tyskland och klippa banden till Socialdemokraterna. Till på köpet vore det bra för svensk demokrati genom att det skulle försvåra för andra partier att acceptera hemlighållna partibidrag.

LO:s finansiering av socialdemokraterna. LO stat i staten.

Pengarna och gratis arbetskraft.
LO:s stöd till socialdemokraterna är minst 630 milj. kr. LO ger drygt 60 milj. kr till partiet och därtill 24 milj. kr "i egen budget" för LO-aktiviteter som ska ge socialdemokraterna valseger. Stödet från LO i pengar är därmed säkert ca 90 milj. kr. Därtill kommer värdet av LO-anställdas och LO-förtroendevaldas 'gratis arbetskraft' ställd till socialdemokraternas förfogande för valseger, och den resursöverföringen kan uppskattas till ca 550 milj. kr. Summa summarum minst 630 milj. kr.


Europarådets kritik av svenska hemlighetsmakeriet.
Offentlighetsprincipen tillämpas inte i fråga om bidrag till svenska politiska partier trots att stora partibidrag är en klassisk grogrund för korruption och skadad legitimitet för det demokratiska systemet. Hemlighetsmakeri står i strid med principer och praktik beträffande svensk öppenhet i andra sammanhang. Det nya år 2010 är att kritik mot Sverige på dessa punkter nu framförs med stor kraft och utförlighet av Europarådet i sju punkter.


Om detta har jag skrivit i en rapport som nu publiceras. Länk: http://www.folkpartiet.se/ImageVault/Images/id_11985/scope_0/ImageVaultHandler.aspx och gjort en you tube-film: http://www.folkpartiet.se/

Inför lag om öppenhet och redovisning för demokratins skull.
Inför offentlighet genom rättslig reglering och tag Europarådets hårda kritik på allvar. Den bör leda till åtgärder av det slag som rådet föreslår. En rättslig reglering bör införas i Sverige, liknande den som finns i våra nordiska grannländer.


Socialdemokraterna får mindre än 50% av LO-rösterna i valet?
Socialdemokraterna riskerar för första gången i sin historia i valet 2010 att få mindre än 50 procent av LO-medlemmarnas röster. Det skulle göra det demokratiskt omöjligt för LO att med någon legitimitet stödja (bara) ett visst parti, när majoriteten av medlemmarna stödjer andra partier. Antingen får LO lösgöra sig från socialdemokraterna om röstetalet inom LO blir mindre än 50 procent, eller börja ge bidrag även till MP och V och andra partier.

LO blir åter stat i staten vid rödgrön valseger.
LO får vid en rödgrön valseger tillbaka sin ställning som stat i staten. En rödgrön regering och riksdag förskjuter balansen mellan parterna på arbetsmarknaden genom de utlovade regeländringarna. De medför fler LO-medlemmar och därmed större förhandlingsstyrka för LO som organisation. Därtill kommer att oppositionen lovar att gynna fackliga medlemmar med tillsvidareanställningar på bl. a visstidsanställdas bekostnad. Se även LO:s egen länk http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/86EF5E012DB24F89C125777E00297952


Vem finansierar Sverigedemokraterna?
Fokus i debatten ligger ofta på riksdagspartierna, men det är kanske ännu mer otillfredsställande att finansieringen av Sverigedemokraterna är okänd. Detta förhållande är en obehaglig bieffekt av de stora partiernas ovilja till öppenhet och motstånd mot lagfäst rättslig reglering.

Vänstertrojkans von oben-hållning mot företagarna.

De rödgröna har i dag lagt fram en gemensam rapport med sex förslagspunkter för att "Stimulera småföretagande och entreprenörskap".

Rapporten är förvånansvärt tunn i flera bemärkelser. Hållningen är nästan genomgående von oben, med attityden att företagare nog inte vet sitt eget bästa.

Det enda nya förefaller vara att oppositionen vill ha mer stöd till biogasmackar på landsbygden, men vänstertrojkan nämner inga belopp, eller hur det ska finansieras. De flesta av rapportens förslag fanns med redan i det rödgröna budgetförslaget i maj 2010. Man har lagt till några förslag som nog mest syftar till att svärta ner regeringen.

En viktig fråga där det finns skilda åsikter mellan partierna i vänstertrojkan - tjänstemomsen - finns inte alls med i rapporten.


Huvuddragen i de sex punkterna:


1. "Avskaffa sjudagarnstvånget". Punkten kritiserar att Alliansregeringen, som en del i reformeringen av de sociala trygghetssystemen för företagare, har förlängt det lägsta antalet karensdagar från 3 till 7 dagar. De rödgröna lovar nu att företagare ska kunna välja att endast ha en karensdag, mot att betala en högre avgift. Samtidigt glömmer dock oppositionen att nämna att avgifterna som företagaren behöver betala har minskat.

Det är talande att de rödgröna i första hand riktar in sig på något som företagarna inte alls sätter främst, men som går i vänstertrojkans invanda hjulspår, nämligen att tala om ersättningssystemen, snarare än om företagens möjligheter att verka och göra vinst. Von oben! Att vara företagare och anställd är inte samma sak. Att vara företagare är mer riskfyllt, och bör kunna ge rejäl utdelning om företaget blir framgångsrikt.

Alliansregeringen har ökat valfriheten för företagare vad det gäller karenstid. Tidigare, under socialdemokraternas tid vid makten, kunde egenföretagaren endast välja mellan 3 och 30 dagars karenstid. Nu har företagaren möjlighet att välja mellan 7, 14, 30, 60 eller 90 dagar, och avgiften anpassas därefter. Dessa förändringar vill de rödgröna behålla, men de vill alltså även lägga till valmöjligheten 1 karensdag. Litet magert förslag för att vara högst upp på agendan?

En orsak till att den kortaste karenstiden är satt till 7 dagar är att en egenföretagare inte har någon chef som kan bekräfta att personen verkligen inte har arbetat under den första sjukveckan, då inget läkarintyg krävs. Därför har det setts som rimligt att företagare, i utbyte mot en lägre avgift, inte heller får någon ersättning under den första sjukveckan. Regeringen har förutom denna ändring även genomfört flera förstärkningar av de sociala skyddsnäten för företagare, som de rödgröna väljer att inte nämna. Det handlar t ex. om att personer som går från en anställning till att bli företagare under en uppbyggnadsfas av företaget får behålla sin sjukdomsgrundande inkomst från det tidigare arbetet.



2. "Sänk arbetsgivaravgiften." Här upprepas vänsterpartiernas löfte om att sänka arbetsgivaravgiften för mindre företag. För ett företag med 3-4 personer anställda ska förslaget när det är fullt infört (2012) leda till en sänkt kostnad på 50 000 kronor. De upprepar också löftet om sänkt arbetsgivaravgift för de som anställer en arbetslös ungdom.

Vad de rödgröna inte berättar är att de samtidigt vill dubbla arbetsgivaravgiften för alla unga under 26 år som är anställda. För ett företag med två unga personer anställda (givet en lön på 18 000 kr i månaden) leder fördubblingen av arbetsgivaravgiften till en ökad kostnad på ca 70 000 kronor/år.

Nettoförändringen för företaget av de rödgrönas politik blir alltså en skattehöjning med ca 20 000 kronor om året. Företagare som har mer än en enda ung person anställd riskerar att få högre arbetsgivaravgiftskostnader med en rödgrön regering - inte lägre, som vänstertrojkan vill ge sken av. Det skapar inte nya jobb. (De rödgrönas förslag om sänkt kostnad för att anställa en ung arbetslös är i princip något som redan finns idag - och benämns "nystartsjobb för unga".)

3. "Se över sjuklönekostnaderna". De rödgröna skriver att "det är hög tid att se över de små företagens sjuklönekostnader".

Arbetsgivaren betalar i dag kostnaden för de två första veckornas sjukfrånvaro. Tidigare fanns en skyldighet för arbetsgivaren att betala 15 procent av sjukpenningen för sjukskrivningsperioden även efter de två första veckorna.

En av de första saker Alliansen gjorde var att avskaffa denna s.k. medfinansiering. Alliansen har också beslutat om ett generellt högkostnadsskydd när det gäller kostnader för de två första sjukveckorna, vilket är extra viktigt för små företag. Därmed har regeringen redan "sett över" sjuklönekostnaderna och infört förbättringar. De rödgrönas skrivning är extremt luddig och innehåller inget konkret löfte.


4. "Nej till regeringens straffskatt på småföretagare". Med detta avser de rödgröna en obligatorisk och differentierad avgift vid införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring.
De rödgröna hävdar att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med differentierade avgifter kommer tvinga en småföretagare som idag står utanför arbetslöshetsförsäkringen att betala 2 172 kronor per år i a-kasseavgift. Detta är en upprepning av det som sades på (S) ekonomiska seminarium i Almedalen (återanvändning, igen alltså)..
Hur en framtida allmän arbetslöshetsförsäkring kan komma att utformas har Alliansen inte lagt fast ännu. Frågan ska utredas närmare kommande år. Det är därför i sak omöjligt för vänsterpartierna att presentera några exakta kostnader för enskilda personer. Hypotetiska resonemang och skrämskott, alltså. Mig förefaller vänstertrojkan här utgå från att mottagaren är okunnig och litet dum - von oben!

Dessutom så låter vänsterpartierna bli att berätta att alla som betalar skatt redan idag är med och finansierar arbetslöshetsförsäkringen. Detta gäller även dem som inte själva omfattas av försäkringen. Vänsterpartierna vill även minska a-kasseavgiften som den enskilde betalar och istället göra så att skattebetalarna (inklusive de som inte själva täcks av någon försäkring) ska betala en större del. Det är inte - för bl a liberaler - något särskilt rättvist system. Det är då bättre att alla är med och både får fördelarna och betalar för systemet.

5. "Mer riskkapital." Här återanvänder de rödgröna sitt tidigare löfte om att plocka ut 5 miljarder kronor från Vattenfall, som ska läggas i en riskkapitalfond. Den nya fonden ska agera "marknadskompletterande" och ska "stimulera det breda näringslivets kapitalbehov". "Insatser som stärker det svenska näringslivets konkurrenskraft ska prioriteras". De vill också införa ett riskkapitalavdrag.

Det är mycket otroligt att det är politiker som bäst kan bedöma potentialen och vad som är och inte är framgångsrika affärsidéer. Erfarenheterna är dystra, men förträngda av vänstertrojkan. Riskpengarna riskerar därför att hamna i politiskt styrda projekt, istället för där de gör störst ekonomisk nytta.

Att dränera Vattenfall på kapital, genom att plocka ut 5 miljarder kronor ur bolaget, gör också att företaget har mindre resurser att investera i ny elproduktion. Det leder på sikt till högre upplåningskostnader för företaget, lägre investeringar och sämre avkastning (intäkter) för staten i form av aktieutdelning från Vattenfall.

Vänsterpartierna skrev i sitt budgetförslag (maj 2010) att de vill införa ett riskkapitalavdrag, men satte inte av några resurser för att genomföra förslaget.


6. "Entreprenörskap i hela Sverige". De rödgröna vill stärka servicen i glesbygden och bl.a. införa ett stöd för att trygga tillgängligheten till viss grundläggande kommersiell service. De vill också införa ett stöd på 50 miljoner kronor för att stimulera så att internet blir tillgängligt för fler.

Stödet för stärkt service i glesbygd ska bl.a gå till biogasmackar. Detta är den enda åtgärd som nämns specifikt. Detta ligger också i linje med vad Karin Svensson-Smith (MP) sa på MP:s pressträff i förra veckan, då hon flaggade för att den s.k. pumplagen behöver ändras för att se till att det blir fler biogasmackar på landsbygden. Det är dock osannolikt att glesbygdsborna själva anser att biogasmackar är "grundläggande service" och det allra
viktigaste för staten att prioritera på landsbygden.


En typisk von oben-politik: att föreslå och göra det som är politiskt korrekt utan att fråga de berörda människorna till råds.