”Inga jobb om ens några” var Tommy Waidelichs (S) bedömning i budgetdebatten den 20/9 av momssänkningens i restaurang och cateringbranschen inverkan på jobben. Har han rätt?
Till att börja med: Sänkt restaurangmoms leder inte nödvändigtvis till att priserna sänks, men det leder ändå till fler jobb än eljest. Det är viktigt att notera eftersom målet för momssänkningen inte är priserna utan jobben.
Avgörande för anställningsbeslut i restaurang- och cateringbranschen – precis som i alla företag – är om företagets lönsamhet ökar. Lönsamheten ökar genom sänkt moms och därmed ökar företagarens möjlighet att anställa fler. Fler potentiella jobb alltså, även i de fall priserna inte sänks. I en lågkonjunktur – som vi nu går in i – kommer det dock till del att bli fråga om att rädda existerande jobb, snarare än expandera. Den här konjunktureffekten, med en kombination av nya och räddade jobb, gör det förvisso svårare att mäta jobbeffekten av momssänkningen, som ska inkludera både räddade och nya jobb.
Lägg märke till att om företagaren inte själv skulle anställa fler på grund av momssänkningen kommer hon/han sannolikt ändå inte lägga den ökade vinsten på kistbotten utan kommer sannolikt att spendera vinstökningen på ökad efterfrågan från andra företag, vare sig de nu tillverkar livsmedel, inredningar, eller något liknande. Fler jobb alltså även i företag som levererar till restauranger och catering. Så de som ska undersöka den jobbskapande effekten av momssänkningen ska spana inte bara i denna bransch.
Det är bara i det extrema fall att momssänkningen sparas till hundra procent av alla företag och alla hushåll som momssänkningen inte skulle ha någon jobbskapande effekt.
Men om hela momssänkningen spiller över i höjda löner för de anställda? Jo, då blir det inga fler anställda i den egna firman, men de anställdas ökade efterfrågan på varor och tjänster medför ökad efterfrågan på anställda i andra delar av ekonomin, dvs fler jobb.
Man ska – dessutom – vara medveten om att pris- och jobbeffekten kommer att variera mellan olika orter beroende på den lokala konkurrensen. Med en intensiv och effektiv lokal konkurrens följer fler sänkta priser och fler jobb i just restaurang och cateringbranschen. På orter med sämre konkurrens – små orter? – kan den expansiva effekten väntas i större utsträckning ligga hos företag utanför restaurang- och cateringbranschen.
Dessa observationer kommer i tillägg till det extra värdet av att öka antalet anställda som är unga. Det arbetar ofta i restaurang- och cateringbranschen, och får sitt första jobb där.
Den här branschen karaktäriseras dessutom av mycket svartjobb. Sänkt moms bör medföra att en ökad andel av de anställda och företagen betalar skatt, och dessutom mer i skatt. Därmed skulle nettokostnaden minska för staten av den sänka momsen; en del av momssänkningen tas tillbaka i form av mer vitt restaurang- och cateringarbete.
Ja – Waidelich har fel. Det blir fler jobb, och fler än några.
torsdag 22 september 2011
torsdag 15 september 2011
STASI-agenterna i Sverige – igen om kravet på öppenhet.
Professor Birgitta Alm skriver idag på DN-debatt om ”Så jobbade Stasi med hjälp av svenska agenter”. (http://www.dn.se/debatt/sa-jobbade-stasi-med-hjalp-av-svenska-agenter). Också Expressen skriver idag – utifrån Alms bok ”Inte bara spioner …” (Carlssons) – om ett misstänkt par som ska ha arbetat för Stasi och att kvinnan sedermera bytte sida och började arbeta för det svenska kontraspionaget.
Artiklarna visar hur riktigt det var att Alm efter överklaganden gavs tillträde till arkiven år 2010 efter en lång offentlig debatt i vilken några av oss var engagerade. I debatten restes ett antal frågor och gjordes påpekanden som faktiskt alltjämt är giltiga (DN-debatt 2010-03-02 http://www.dn.se/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven?rm=print):
På en skriftlig riksdagsfråga i augusti 2007 från riksdagsman Hans Wallmark (M) konstaterade justitieminister Beatrice Ask att Säpo fått tag i ”ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade.”
I en ny fråga i februari 2010, från mig gjordes en återkoppling till Wallmarks fråga och Asks svar då jag påpekar att felaktigt utpekade rimligtvis borde ges en möjlighet att försvara sig. Namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Inte minst om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven och ge sin förklaring och sitt perspektiv. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – till exempel föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.
Detta problem, dvs att inte kunna få den utpekades perspektiv, eller ge vederbörande en chans till genmäle, kvarstår alltjämt, vilket även Birgitta Alm starkt understryker i dagens DN-debattartikel. Det är orimligt om denna möjlighet nekas de misstänkta och utpekade.
Som några av oss – dvs riksdagsmännen Hans Wallmark (M), Carl B Hamilton (FP), Mats Johansson (M), Rolf K Nilsson (M) – skrev i DN redan 2010:
Och i grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till fullständig öppenhet:
1). Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner.
2). Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang i fall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse, utpressning eller annat bakom agerandet.
3). Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse.
4). Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.
Artiklarna visar hur riktigt det var att Alm efter överklaganden gavs tillträde till arkiven år 2010 efter en lång offentlig debatt i vilken några av oss var engagerade. I debatten restes ett antal frågor och gjordes påpekanden som faktiskt alltjämt är giltiga (DN-debatt 2010-03-02 http://www.dn.se/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven?rm=print):
På en skriftlig riksdagsfråga i augusti 2007 från riksdagsman Hans Wallmark (M) konstaterade justitieminister Beatrice Ask att Säpo fått tag i ”ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade.”
I en ny fråga i februari 2010, från mig gjordes en återkoppling till Wallmarks fråga och Asks svar då jag påpekar att felaktigt utpekade rimligtvis borde ges en möjlighet att försvara sig. Namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Inte minst om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven och ge sin förklaring och sitt perspektiv. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – till exempel föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.
Detta problem, dvs att inte kunna få den utpekades perspektiv, eller ge vederbörande en chans till genmäle, kvarstår alltjämt, vilket även Birgitta Alm starkt understryker i dagens DN-debattartikel. Det är orimligt om denna möjlighet nekas de misstänkta och utpekade.
Som några av oss – dvs riksdagsmännen Hans Wallmark (M), Carl B Hamilton (FP), Mats Johansson (M), Rolf K Nilsson (M) – skrev i DN redan 2010:
Och i grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till fullständig öppenhet:
1). Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner.
2). Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang i fall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse, utpressning eller annat bakom agerandet.
3). Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse.
4). Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.
torsdag 8 september 2011
Stå utanför eurosamarbetet skadar Sverige. Av Jan Björklund med flera av oss.
(En något komprimerad version av artikel i Svenska Dagbladet den 8 september 2011 kl 17:07.)
SKULDKRISEN De politiska spelreglerna för euroländerna måste stramas åt. Vad Europa behöver nu är mer av gemensam finanspolitik, inte mindre. Successivt ökar därför också priset för Sverige att stå utanför, skriver folkpartitopparna Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt.
Socialdemokraterna förefaller vända det europeiska samarbetet ryggen. Partiets ekonomiska talesperson Tommy Waidelich har gjort klart att ett svenskt deltagande i den mest centrala delen av det europeiska samarbetet – euron – är uteslutet under överskådlig tid. [Partiledaren Håkan Juholt har sedermera preciserat detta till tidigast 2018, som om det vore en fråga om vad klockan är]. S-omsvängningen står inte bara i strid med långsiktiga svenska intressen, det är också ett brott mot partiets linje i europafrågan sedan Ingvar Carlssons tid som partiledare.
Det går nämligen inte att komma ifrån att euron numera är kärnan i det europeiska samarbetet. Utan den reduceras ekonomiska samarbetet till ett frihandelsområde, mindre långtgående och mindre betydelsefullt än den politiska union som med en gemensam valuta möter globaliseringens utmaningar.
Skulle svenska socialdemokraters attityd spridas till fler länder i Europa går vi en dyster framtid till mötes. Effekterna på sammanhållning, handel, välstånd och demokrati inom unionen skulle bli dramatiska. Misslyckas det europeiska samarbetet att möta de utmaningar som vår världsdel står inför får vi inte bara instabilitet och en sämre välståndsutveckling. Vi riskerar också att få se andra politiska aktörer, med en svag förankring i grundläggande liberala värderingar, vinna terräng på bekostnad av de som i dag leder Europa.
Vår kontinent befinner sig i en djup skuldkris. Bara genom tät samverkan inom EU kan vi lägga en bättre framtida grund för stabil och långsiktig ekonomisk utveckling. Det kräver att EU-länderna betalar av på skulderna, reformerar arbetsmarknaden, gör det mer lönsamt att jobba och satsar mer på högre utbildning och forskning. Den inre marknaden måste fortsätta utvecklas.
Konstruktionen kring euron har inte varit fel, men dessvärre har flera länder tillåtit sig att bryta mot regelverket. Det har straffat och därmed har den politiska kontrollen tappat kraft. En given slutsats av skuldkrisen är att förutom de sanktioner mot länder med oreda i finanserna som räntemarknaden osentimentalt och skarpt ska dela ut, så behöver stramare politiska spelregler sättas upp och följas av alla länder.
Men kraven måste skärpas och konsekvenserna bli mer kännbara för ett land som bryter mot gemensamma regelverk. Vi ser framför oss ett antal åtgärder för att på lång sikt skapa stabilitet i det europeiska ekonomiska samarbetet.
Budget i balans över konjunkturcykeln bör lagregleras i euroländer på liknande sätt som i Sverige. Behovet av korrekt statistik behöver mötas genom att Eurostat får mer muskler.
Länder som bryter mot stabilitetspakten bör möta sanktioner. Det är också rimligt att sanktioner mot den som bryter mot reglerna verkställs automatiskt och att ansvaret för sanktionerna ligger på EU-kommissionen.
Till detta kommer att lån från ESM (den nya permanenta stabilitetsmekanismen) kombineras med krav på motprestationer i form av strukturreformer. Kommissionens granskning av och inflytande över medlemsländernas budget- och reformstrategier behöver skärpas och de rekommendationer som ges följas upp noggrant.
Däremot är euroobligationer fel väg att gå. Sådana skulle leda till att ett lands statsskuld blir ett gemensamt ansvar för eurozonen. Konsekvensen är bland annat högre räntor för skötsamma länder och minskade incitament för reformer i länder med ekonomiska problem.
Detta är i allra högsta grad frågan om mer av gemensam finanspolitik [i form av gemensam kontroll av länders skulder, upplåningsbehov och budgetunderskott. Däremot inte budgetens innehåll, t ex om man satsar på arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar eller försvar].
Det innebär också att euroländerna blir mer integrerade och får en ökad tyngd i unionen. Länder som vänder sig bort från samarbete och som inte deltar i euron kommer att förlora inflytande. Sverige bör därför delta mer aktivt i det europeiska samarbetet.
Ett första steg vore ett svenskt medlemskap i europluspakten, där 23 länder ingår och som syftar till att stärka samordningen av den ekonomiska politiken. Inom ramen för pakten åtar sig varje land att vidta åtgärder för att främja konkurrenskraft, sysselsättning och sunda statsfinanser. Sverige bör också säga ja till det fortsatta arbetet med en gemensam europeisk bolagsskattebas.
När EU stramat upp det finanspolitiska regelverket är ett medlemskap för Sverige i den gemensamma valutan naturligt. För att kunna ta tillvara våra egenintressen ska vi vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land.
Socialdemokraterna väljer den motsatta vägen – nej till eurosamarbetet. I bästa fall är Waidelichs euroutspel ett utslag av populism i det akuta stämningsläget. I så fall kanske Socialdemokraterna svänger tillbaka när skuldkrisen är över. I sämsta fall har partiet långsiktigt skaffat sig en mer europakritisk hållning. Det vore mycket allvarligt för Sverige.
Europa kommer genom tuffa åtgärder att ta sig genom krisen. Det sker i detta nu genom åtaganden om skattehöjningar och utgiftsminskningar, mer samarbete och mer av gemensam finanspolitik. Successivt ökar därför priset för Sverige att stå utanför. Folkpartiet värnar Sveriges inflytande i Europa. Vårt land bör tillhöra Europas kärna och där driva frågor som är viktiga för vårt land och vår kontinent.
JAN BJÖRKLUND (FP) vice statsminister
BIRGITTA OHLSSON (FP) europaminister
CARL B HAMILTON ekonomiskpolitisk talesman (FP)
OLLE SCHMIDT europaparlamentariker (FP)
SKULDKRISEN De politiska spelreglerna för euroländerna måste stramas åt. Vad Europa behöver nu är mer av gemensam finanspolitik, inte mindre. Successivt ökar därför också priset för Sverige att stå utanför, skriver folkpartitopparna Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt.
Socialdemokraterna förefaller vända det europeiska samarbetet ryggen. Partiets ekonomiska talesperson Tommy Waidelich har gjort klart att ett svenskt deltagande i den mest centrala delen av det europeiska samarbetet – euron – är uteslutet under överskådlig tid. [Partiledaren Håkan Juholt har sedermera preciserat detta till tidigast 2018, som om det vore en fråga om vad klockan är]. S-omsvängningen står inte bara i strid med långsiktiga svenska intressen, det är också ett brott mot partiets linje i europafrågan sedan Ingvar Carlssons tid som partiledare.
Det går nämligen inte att komma ifrån att euron numera är kärnan i det europeiska samarbetet. Utan den reduceras ekonomiska samarbetet till ett frihandelsområde, mindre långtgående och mindre betydelsefullt än den politiska union som med en gemensam valuta möter globaliseringens utmaningar.
Skulle svenska socialdemokraters attityd spridas till fler länder i Europa går vi en dyster framtid till mötes. Effekterna på sammanhållning, handel, välstånd och demokrati inom unionen skulle bli dramatiska. Misslyckas det europeiska samarbetet att möta de utmaningar som vår världsdel står inför får vi inte bara instabilitet och en sämre välståndsutveckling. Vi riskerar också att få se andra politiska aktörer, med en svag förankring i grundläggande liberala värderingar, vinna terräng på bekostnad av de som i dag leder Europa.
Vår kontinent befinner sig i en djup skuldkris. Bara genom tät samverkan inom EU kan vi lägga en bättre framtida grund för stabil och långsiktig ekonomisk utveckling. Det kräver att EU-länderna betalar av på skulderna, reformerar arbetsmarknaden, gör det mer lönsamt att jobba och satsar mer på högre utbildning och forskning. Den inre marknaden måste fortsätta utvecklas.
Konstruktionen kring euron har inte varit fel, men dessvärre har flera länder tillåtit sig att bryta mot regelverket. Det har straffat och därmed har den politiska kontrollen tappat kraft. En given slutsats av skuldkrisen är att förutom de sanktioner mot länder med oreda i finanserna som räntemarknaden osentimentalt och skarpt ska dela ut, så behöver stramare politiska spelregler sättas upp och följas av alla länder.
Men kraven måste skärpas och konsekvenserna bli mer kännbara för ett land som bryter mot gemensamma regelverk. Vi ser framför oss ett antal åtgärder för att på lång sikt skapa stabilitet i det europeiska ekonomiska samarbetet.
Budget i balans över konjunkturcykeln bör lagregleras i euroländer på liknande sätt som i Sverige. Behovet av korrekt statistik behöver mötas genom att Eurostat får mer muskler.
Länder som bryter mot stabilitetspakten bör möta sanktioner. Det är också rimligt att sanktioner mot den som bryter mot reglerna verkställs automatiskt och att ansvaret för sanktionerna ligger på EU-kommissionen.
Till detta kommer att lån från ESM (den nya permanenta stabilitetsmekanismen) kombineras med krav på motprestationer i form av strukturreformer. Kommissionens granskning av och inflytande över medlemsländernas budget- och reformstrategier behöver skärpas och de rekommendationer som ges följas upp noggrant.
Däremot är euroobligationer fel väg att gå. Sådana skulle leda till att ett lands statsskuld blir ett gemensamt ansvar för eurozonen. Konsekvensen är bland annat högre räntor för skötsamma länder och minskade incitament för reformer i länder med ekonomiska problem.
Detta är i allra högsta grad frågan om mer av gemensam finanspolitik [i form av gemensam kontroll av länders skulder, upplåningsbehov och budgetunderskott. Däremot inte budgetens innehåll, t ex om man satsar på arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar eller försvar].
Det innebär också att euroländerna blir mer integrerade och får en ökad tyngd i unionen. Länder som vänder sig bort från samarbete och som inte deltar i euron kommer att förlora inflytande. Sverige bör därför delta mer aktivt i det europeiska samarbetet.
Ett första steg vore ett svenskt medlemskap i europluspakten, där 23 länder ingår och som syftar till att stärka samordningen av den ekonomiska politiken. Inom ramen för pakten åtar sig varje land att vidta åtgärder för att främja konkurrenskraft, sysselsättning och sunda statsfinanser. Sverige bör också säga ja till det fortsatta arbetet med en gemensam europeisk bolagsskattebas.
När EU stramat upp det finanspolitiska regelverket är ett medlemskap för Sverige i den gemensamma valutan naturligt. För att kunna ta tillvara våra egenintressen ska vi vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land.
Socialdemokraterna väljer den motsatta vägen – nej till eurosamarbetet. I bästa fall är Waidelichs euroutspel ett utslag av populism i det akuta stämningsläget. I så fall kanske Socialdemokraterna svänger tillbaka när skuldkrisen är över. I sämsta fall har partiet långsiktigt skaffat sig en mer europakritisk hållning. Det vore mycket allvarligt för Sverige.
Europa kommer genom tuffa åtgärder att ta sig genom krisen. Det sker i detta nu genom åtaganden om skattehöjningar och utgiftsminskningar, mer samarbete och mer av gemensam finanspolitik. Successivt ökar därför priset för Sverige att stå utanför. Folkpartiet värnar Sveriges inflytande i Europa. Vårt land bör tillhöra Europas kärna och där driva frågor som är viktiga för vårt land och vår kontinent.
JAN BJÖRKLUND (FP) vice statsminister
BIRGITTA OHLSSON (FP) europaminister
CARL B HAMILTON ekonomiskpolitisk talesman (FP)
OLLE SCHMIDT europaparlamentariker (FP)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
