STASI-agenterna i Sverige – igen om kravet på öppenhet.

Professor Birgitta Alm skriver idag på DN-debatt om ”Så jobbade Stasi med hjälp av svenska agenter”. (http://www.dn.se/debatt/sa-jobbade-stasi-med-hjalp-av-svenska-agenter). Också Expressen skriver idag – utifrån Alms bok ”Inte bara spioner …” (Carlssons) – om ett misstänkt par som ska ha arbetat för Stasi och att kvinnan sedermera bytte sida och började arbeta för det svenska kontraspionaget.

Artiklarna visar hur riktigt det var att Alm efter överklaganden gavs tillträde till arkiven år 2010 efter en lång offentlig debatt i vilken några av oss var engagerade. I debatten restes ett antal frågor och gjordes påpekanden som faktiskt alltjämt är giltiga (DN-debatt 2010-03-02 http://www.dn.se/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven?rm=print):

På en skriftlig riksdagsfråga i augusti 2007 från riksdagsman Hans Wallmark (M) konstaterade justitieminister Beatrice Ask att Säpo fått tag i ”ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade.”

I en ny fråga i februari 2010, från mig gjordes en återkoppling till Wallmarks fråga och Asks svar då jag påpekar att felaktigt utpekade rimligtvis borde ges en möjlighet att försvara sig. Namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Inte minst om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven och ge sin förklaring och sitt perspektiv. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar – till exempel föräldrar – varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn – som så mycket annat i DDR – men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.

Detta problem, dvs att inte kunna få den utpekades perspektiv, eller ge vederbörande en chans till genmäle, kvarstår alltjämt, vilket även Birgitta Alm starkt understryker i dagens DN-debattartikel. Det är orimligt om denna möjlighet nekas de misstänkta och utpekade.

Som några av oss – dvs riksdagsmännen Hans Wallmark (M), Carl B Hamilton (FP), Mats Johansson (M), Rolf K Nilsson (M) – skrev i DN redan 2010:
Och i grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till fullständig öppenhet:

1). Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner.

2). Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang i fall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse, utpressning eller annat bakom agerandet.

3). Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse.

4). Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.