Stå utanför eurosamarbetet skadar Sverige. Av Jan Björklund med flera av oss.

(En något komprimerad version av artikel i Svenska Dagbladet den 8 september 2011 kl 17:07.)

SKULDKRISEN De politiska spelreglerna för euroländerna måste stramas åt. Vad Europa ­behöver nu är mer av gemensam finanspolitik, inte mindre. Successivt ökar därför också priset för Sverige att stå utanför, skriver folkpartitopparna Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt.

Socialdemokraterna förefaller vända det europeiska samarbetet ryggen. Partiets ekonomiska talesperson Tommy Waidelich har gjort klart att ett svenskt deltagande i den mest centrala delen av det europeiska samarbetet – euron – är uteslutet under överskådlig tid. [Partiledaren Håkan Juholt har sedermera preciserat detta till tidigast 2018, som om det vore en fråga om vad klockan är]. S-omsvängningen står inte bara i strid med långsiktiga svenska intressen, det är också ett brott mot partiets linje i europafrågan sedan Ingvar Carlssons tid som partiledare.


Det går nämligen inte att komma ifrån att euron numera är kärnan i det europeiska samarbetet. Utan den reduceras ekonomiska samarbetet till ett frihandelsområde, mindre långtgående och mindre betydelsefullt än den politiska union som med en gemensam valuta möter globaliseringens utmaningar.


Skulle svenska socialdemokraters attityd spridas till fler länder i Europa går vi en dyster framtid till mötes. Effekterna på sammanhållning, handel, välstånd och demokrati inom unionen skulle bli dramatiska. Misslyckas det europeiska samarbetet att möta de utmaningar som vår världsdel står inför får vi inte bara instabilitet och en sämre välståndsutveckling. Vi riskerar också att få se andra politiska aktörer, med en svag förankring i grundläggande liberala värderingar, vinna terräng på bekostnad av de som i dag leder Europa.


Vår kontinent befinner sig i en djup skuldkris. Bara genom tät samverkan inom EU kan vi lägga en bättre framtida grund för stabil och långsiktig ekonomisk utveckling. Det kräver att EU-länderna betalar av på skulderna, reformerar arbetsmarknaden, gör det mer lönsamt att jobba och satsar mer på högre utbildning och forskning. Den inre marknaden måste fortsätta utvecklas.


Konstruktionen kring euron har inte varit fel, men dessvärre har flera länder tillåtit sig att bryta mot regelverket. Det har straffat och därmed har den politiska kontrollen tappat kraft. En given slutsats av skuldkrisen är att förutom de sanktioner mot länder med oreda i finanserna som räntemarknaden osentimentalt och skarpt ska dela ut, så behöver stramare politiska spelregler sättas upp och följas av alla länder.


Men kraven måste skärpas och konsekvenserna bli mer kännbara för ett land som bryter mot gemensamma regelverk. Vi ser framför oss ett antal åtgärder för att på lång sikt skapa stabilitet i det europeiska ekonomiska samarbetet.


Budget i balans över konjunkturcykeln bör lagregleras i euroländer på liknande sätt som i Sverige. Behovet av korrekt statistik behöver mötas genom att Eurostat får mer muskler.


Länder som bryter mot stabilitetspakten bör möta sanktioner. Det är också rimligt att sanktioner mot den som bryter mot reglerna verkställs automatiskt och att ansvaret för sanktionerna ligger på EU-kommissionen.


Till detta kommer att lån från ESM (den nya permanenta stabilitetsmekanismen) kombineras med krav på motprestationer i form av strukturreformer. Kommissionens granskning av och inflytande över medlemsländernas budget- och reformstrategier behöver skärpas och de rekommendationer som ges följas upp noggrant.


Däremot är euroobligationer fel väg att gå. Sådana skulle leda till att ett lands statsskuld blir ett gemensamt ansvar för eurozonen. Konsekvensen är bland annat högre räntor för skötsamma länder och minskade incitament för reformer i länder med ekonomiska problem.


Detta är i allra högsta grad frågan om mer av gemensam finanspolitik [i form av gemensam kontroll av länders skulder, upplåningsbehov och budgetunderskott. Däremot inte budgetens innehåll, t ex om man satsar på arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar eller försvar].

Det innebär också att euroländerna blir mer integrerade och får en ökad tyngd i unionen. Länder som vänder sig bort från samarbete och som inte deltar i euron kommer att förlora inflytande. Sverige bör därför delta mer aktivt i det europeiska samarbetet.


Ett första steg vore ett svenskt medlemskap i europluspakten, där 23 länder ingår och som syftar till att stärka samordningen av den ekonomiska politiken. Inom ramen för pakten åtar sig varje land att vidta åtgärder för att främja konkurrenskraft, sysselsättning och sunda statsfinanser. Sverige bör också säga ja till det fortsatta arbetet med en gemensam europeisk bolagsskattebas.


När EU stramat upp det finanspolitiska regelverket är ett medlemskap för Sverige i den gemensamma valutan naturligt. För att kunna ta tillvara våra egenintressen ska vi vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land.


Socialdemokraterna väljer den motsatta vägen – nej till eurosamarbetet. I bästa fall är Waidelichs euroutspel ett utslag av populism i det akuta stämningsläget. I så fall kanske Socialdemokraterna svänger tillbaka när skuldkrisen är över. I sämsta fall har partiet långsiktigt skaffat sig en mer europakritisk hållning. Det vore mycket allvarligt för Sverige.

Europa kommer genom tuffa åtgärder att ta sig genom krisen. Det sker i detta nu genom åtaganden om skattehöjningar och utgiftsminskningar, mer samarbete och mer av gemensam finanspolitik. Successivt ökar därför priset för Sverige att stå utanför. Folkpartiet värnar Sveriges inflytande i Europa. Vårt land bör tillhöra Europas kärna och där driva frågor som är viktiga för vårt land och vår kontinent.


JAN BJÖRKLUND (FP) vice statsminister

BIRGITTA OHLSSON (FP) europaminister

CARL B HAMILTON ekonomiskpolitisk talesman (FP)

OLLE SCHMIDT europaparlamentariker (FP)