torsdag 24 november 2011

Sverige bör ställa upp i Europas krisbekämpning.

(Detta är en något längre version av artikel införd i Svenska Dagbladet den 24/11)

Både USA och Storbritanniens statsfinanser är i djup kris. Men inget av länderna har euron som valuta. Krisen har slagit till i Grekland, Italien, Portugal och andra länder – inklusive USA och Storbritannien – men inte i välskötta euroländer som Finland, Tyskland och Nederländerna. Om ett land driver en vettlös ekonomisk politik går det illa, oberoende av vilket valutasystem landet har.

Jämför Sverige och Finland! Skillnaderna sedan euron infördes i ekonomisk utveckling mellan Sverige – utanför euron – och Finland – med euron som valuta – är närmast försumbara. Det gäller BNP-tillväxt, inflationstakt, investeringar, export, offentlig skuld och budgetbalans. Chefekonomen vid Finlands riksbank, Annti Suvanto, summerade nyligen en jämförelse mellan Sverige och Finland så här:

”Den ekonomiska utvecklingen har varit närmast identisk i [Sverige och Finland]. Båda länderna har haft en bättre ekonomisk utveckling än genomsnittet för euroländerna vad gäller tillväxt och inflation. Sverige har klarat sig bra utanför euron. Finland har klarat sig bra inom euron. Goda samhällsinstitutioner, en god politik, och förtroende är nycklarna till framgång. Det finns ingen mekanism som skyddar mot dålig politik.”

Alltså: Ska Europa reda upp skuldkrisen måste politikens fokus ligga på nya regler, skulder, underskott och högre tillväxt – inte på valet av valuta.

För Sverige är det viktigt att det i Europa inte sprider sig en allmän bankkris som drar med sig Sverige. En sådan skulle drabba löntagare, pensionssparare och insättare i hela Europa – inklusive Sverige – med bl. a ökad arbetslöshet och lägre inkomster som följd.

Det handlar om svensk självbevarelse. Därför bör Sverige vara berett att stödja åtgärder mot en europeisk bankkris som orsakar arbetslöshet och lidande, förutsatt att både bankägare och landets regering först gjort allt, inklusive tagit över banken och nationaliserat den. Ett stöd bör alltid utformas på ett sådant sätt att skattebetalarna efter en bankkris får tillbaka sina utlägg med ränta.

Utgången av skuldkrisen ser ut att bli dels ökad makt för Tyskland, dels att trenden befästs med ett fördjupat samarbete inom en mindre grupp länder som Sverige inte tillhör; Sverige riskerar att bli den europeiska randstat som Carl Bildt varnade för. På det ekonomiska planet görs nu allt oftare upp om politiken enbart mellan de 17 euroländerna.

Främst Frankrike vill exkludera Storbritannien från kärnan i Europa på grund av landets ofta destruktiva hållning i krisen. Sverige som icke-euroland riskerar dessvärre att svepas med i många euroländers motvilja mot Storbritannien. Sverige måste därför vara noga med att inte bunta ihop sig med Storbritannien i samarbete med udden riktad mot euroländerna. Det ligger istället i Sveriges intresse att inte splittra Norden, och att utveckla samarbetet med främst Tyskland, Finland, Nederländerna, Danmark, Baltikum och Polen för att motverka effekterna av ett växande utanförskap i Europa.

Tyskland vill nu införa nya åtgärder för prevention, kontroll och rättslig disciplin mot euroländers skulder och budgetunderskott. Det är – märk väl! – saldot i medlemsstaternas budgetar som står i fokus för nya åtgärder – inte statsbudgetens sammansättning eller den offentliga sektorns storlek. De bestämmer varje land självt.

Med tanke på Sveriges extremt sammantvinnade ekonomiska integration med övriga EU är euroländernas inriktning på ett exklusivt samarbete ett allvarligt bekymmer. I rum där Sverige inte finns med kommer det att fattas beslut med långsiktiga verkningar för oss, och det blir beslut som inte alltid tar hänsyn till Sveriges särskilda förutsättningar och långsiktiga behov. Det gäller t ex arbetsmarknad och lönebildning där reglerna för bl a vår exportindustri är annorlunda (och bättre). Vi kan inte skydda oss mot andras beslut på detta område om vi inte själva är med och får bevaka våra intressen. Inget ombud gör det lika bra som vi själva!

Vi har anledning av vara stolta över att Sverige inte är i samma ekonomiskt trängda läge som många EU-länder. Stoltheten får dock inte slå över i bristande medkänsla med drabbade och förtvivlade familjer i andra europeiska länder.

Om man tycker att solidaritet och sammanhållning i ett samhälle är viktiga ingredienser kan en sådan hållning inte göra halt vid Öresund och Ålands hav. Den måste inkludera människor i våra europeiska grannländer. Alla fransmän, greker, irländare, osv. är inte giriga bankdirektörer och korrupta beslutsfattare, utan helt vanligt folk, som idag är rädda att förlora jobbet och pensionen.

Liksom med Lettland, Island och Irland bör Sverige därför vara berett – med liknande villkor och återbetalningsrutiner – att bistå med lån om enskilda människors lidande kan mildras.

Idag är Sverige starkt. Imorgon kan det dock vara vi svenskar som behöver andras stöd, ekonomiskt och politiskt. Vi får inte glömma att investera i andra länders vilja att vara lyhörda för våra framtida önskemål när det gäller inflytande och ekonomisk likabehandling.

Vi bör därför se vårt deltagande med att lösa skuldkrisen också som en försäkringspremie för att vi ska få omvärldens stöd i händelse av framtida egna problem!

Carl B Hamilton,
ordförande i riksdagens EU-nämnd, ekonomisk talesman (FP).

3 kommentarer:

Anonym sa...

Snott från en av sveriges bästa bloggar cornucopia:

"Det finns tre logiska alternativ med Hamiltons resonemang.
A) Sveriges ekonomi är på väg åt helvete och vi måste säkerställa hjälp utifrån
B) Sveriges ekonomi är inte på väg åt helvete och då måste vi inte säkerställa hjälp utifrån
C) Carl B Hamilton vet inte vad han pratar om
Menar Calle att A) är på väg att hända så är det ju uppseendeväckande att en politiker erkänner detta. Då behöver vi våra pengar för att stödja vår egen ekonomi. Hans resonemang faller alltså. Plus att han anser att Sveriges ekonomi är på väg åt helvete.


Menar Calle att B) gäller, så behöver vi ju inte använda våra pengar till att rädda greker, portugiser, irländare, spanjorer eller italienare eftersom vi inte behöver hjälp själva.


C) är alltså den logiska förklaringen eftersom både A) och B) är motsägelsefulla.


Sedan är Sveriges ekonomi på väg åt helvete. Delvis beroende på att Carl B Hamilton är makthavare i ett regeringsparti och en regering som sett till att blåsa upp den svenska privata skuldbubblan för att kunna kalla ekonomin Pippi Långstrump och framstå som duktiga kontra Europa."

Anonym sa...

Sverige har sedan EU-inträdet 1995 varit nettoavgiftsgivare till EU:s gemensamma budget. (Nettoavgift definieras här som skillnaden mellan EU-avgiften och pengar tillbaka i form av jordbruks-, regionalstöd etc.) För den svenske skattebetalaren har EU-inträdet inneburit ett ordentligt pungslående, eftersom Sverige är en av EU:s största nettoavgiftsgivarna per capita.

Grekland har varit det land i ca två års tid som har åtnjutit ekonomiska räddningspaket från EU, trots att sådana inte fick förekomma i eurozonen. Då ska man komma ihåg att landet under flera år har varit en av EU:s största bidragstagarna netto per capita.

Detta sakförhållande styrks genom en analys av EU:s budgetar 2000 – 2010 i "EU Budget 2009 Financial Report" och i "EU Budget 2010 Financial Report". Med underlag från tabellerna "Expenditure and revenue by Member State" definieras härmed "Nettoavgift till EU" = "Total revenue" minus "Total expenditure". Således blev den sammanlagda nettoavgiften till EU under åren 2000 – 2010 för:

Sverige…….13049,0 miljoner €
Grekland….-46137,9 miljoner €

Resultat:
Om vi antar en valutakurs på 9,1 SEK/€ så har Grekland mellan 2000-2010 erhållit ca 420 miljarder kronor netto från EU, medan Sverige har betalat in ca 119 miljarder kronor netto till EU.

Mot bakgrund av ovanstående känns det magstarkt att skyffla in ytterligare pengar från svenska skattebetalare till EU, och samtidigt yra om solidaritet när Hamilton vet att det handlar om att rädda det politiska och av honom omhuldade prestigeprojektet EMU/euro.

Det är pengar som i stället borde gå till svenska pensioner, eftersom dessa har blivit kraftigt urholkade på sista tiden samt om man tycker att solidaritet och sammanhållning i ett samhälle är viktiga ingredienser.

Classe sa...

Det är som du säger, politikens fokus måste ligga på nya regler, skulder, underskott och högre tillväxt. Jag tror att det går att skapa större flexibilitet i systemet om krisande ekonomier inte tvingas att välja mellan euron eller en nationell valuta. Den ekonomiska historien visar många exempel på framgångsrika system med två valutor (tyvärr gick det inte så bra med just det svenska försöket på 1700-talet). Vi måste erbjuda flexibla lösningar till PIGS-länderna, så att det inte bara är deras svarta ekonomier som kan fortsätta att använda euron som betalningsmedel. Det försvagar bara statens möjligheter i PIGS-länderna ännu mer.