Stor S-uppgång i Sifo onödiggör förnyelse.

Den kraftiga uppgången i dagens Sifo visar att det hela tiden varit en fråga om fel person som S-ledare. På politiken är det inget fel.

Sifouppgången efter ledarbytet visar att partiet inte behöver, eller bör, förnya sig utan alla i partiet kan med gott samvete hålla fast vid nuvarande politiska ställningstaganden.

En annan slutsats är att det heller inte finns anledning att byta ut några personer i det nu tydligen vinnande laget, utan dagens ledargarnityr inom S kan behålla sin poster.

Fokus, att döma av Sifo, kan läggas på att bevaka vänsterflanken mot Sjöstedt och ta lättplockade väljarfrukter där.

Ansvar för energiförsörjningen även på 2020-talet och senare.

Sveriges regering och riksdag kan aldrig undandra sig ett ansvar för infrastrukturen på ett antal områden: vägar, järnvägar, tele, elöverföring och – självklart! – även tillförseln av elektricitet till hushåll och företag. Oberoende av dagens energiöverenskommelse måste regering och riksdag se till att det finns el till konkurrenskraftiga priser i näten även om 10-15 år och därefter. Det måste fram konkreta planer, tillstånd, affärsbeslut, investeringar så att det då finns konkurrenskraftig elproduktion i drift. Eller ska reguljär elproduktion för Sverige ske i våra grannländer för export till Sverige? Nej tack, det är för opålitligt!

Det har varit kallt under den senaste tiden. När det är kalla, gnistrande klara vinterdagar är det ofta stiltje. Vindkraft är således inget alternativ när mer el som mest behövs. Verken drabbas dessutom av isbeläggning. Ökad bioenergiproduktion undandrar biologisk input från annan möjlig användning och är därför i de flesta fall inte oproblematisk – i alla fall när det gäller kontinuerligt och stora volymer.

Elpriserna rusar i höjden delvis därför att våra åldrande kärnkraftverk inte längre är lika driftsäkra. Nu är det år 2012. Om det i dag skulle beslutas om en ny reaktor skulle den inte komma i elproduktion förrän om tidigast 14–15 år, det vill säga tidigast år 2026. Våra äldsta reaktorer är vid den tidpunkten långt över 50 år gamla och går då på övertid. Vi i Sverige måste alltså få fram investeringsbeslut om att ersätta gamla reaktorer med nya.

Min fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt i riksdagens frågestund den 2 februari 2012 var därför: ”Är det önskvärt med en blocköverskridande energiöverenskommelse?” På detta svarade Fredrik Reinfeldt bland annat: ”Fru talman! En kall dag som denna kan det vara noterbart att Sverige behöver importera elkraft för att klara sin elförsörjning. Det som är vårt dilemma är att vi inte kan bygga vår kapacitet för varma sommardagar, för vi måste också ha kapacitet för de kalla vinterdagar som ibland präglar vårt klimat. … I Carl B Hamiltons fråga ligger förmodligen en vilja till att mer brett i riksdagen ha en samsyn kring detta. Ja, givet att [alliansens energiöverenskommelse] kan vara utgångspunkten. Om Sverige inte förs tillbaka till en årtalsexercis som inte bara handlar om hur snabbt eller i vilken ordning vi ska avveckla utan det också möjliggörs för bredare investeringar är det självklart av intresse för regeringen och rimligen en kall dag som denna också för svenska folket.” (min kursivering).

Den nye S-ordföranden Stefan Löfven talade också i allmänna ordalag för en blocköverskridande energiöverenskommelse i tv-programmet Agenda den 12 februari 2012 och Ekot den 13 februari 2012 ”Om statsministern hör av sig ska vi sätta oss i samtal, säger Stefan Löfven. … Det viktigaste för Sverige är att företagen och hushållen i vårt land får ett besked om en långsiktig energipolitik som inte byts med majoriteten i parlamentet, utan som står fast”, säger Stefan Löfven.

FP-ledaren Jan Björklund skriver idag om behovet av en blocköverskridande energiuppgörelse i Expressen den 13 februari 2012.

Ingen av dessa utsagor rimmar med energiminister Anna Karin Hatt text på DN-debatt 9 januari 2012: ”Det vi nu hör, när några efterfrågar en blocköverskridande enighet, är i själva verket väldigt spridda röster, som vill väldigt olika med energipolitiken. Sverige och svensk energimarknad har inget att vinna på att den nyvunna långsiktigheten, och de stabila spelreglerna, rivs upp och ersätts med ny osäkerhet om vad som ska gälla framöver.”

Stefan Löfven intervjuades i LO-tidningen redan den 12 februari 2009  om frågan om blocköverskridande energiöverenskommelse (http://lotidningen.se/2009/02/12/krnkraft-splittrar-arbetarrrelsen/). I artikeln ställs bland annat följande fråga till Löfven: ”Vill LO:s industrifack ha en ny folkomröstning nu när opinionen ser ut att går er väg? – Nej, bevare mig väl. Vi vill ha en uppgörelse över blockgränserna som inte utesluter kärnkraft. Både Kristdemokraterna och Centern har bytt fot sedan folkomröstningen. Det är nytt läge, säger Stefan Löfven, IF Metalls ordförande.”

Om miljöpartiet säger Löfven: ” ’Luftslott’ Stefan Löfven anser att de rödgröna bygger luftslott. –  De kommer inte att lyckas få fram en sådan plan. Vindkraften klarar sig för att den är kraftigt subventionerad medan nuvarande kärnkraft är billig, säger [Löfven].”

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin förstår: ” Med jämna mellanrum drar ett gammalt nätverk – med IF Metall, Pappers, Seko, Elektrikerna och arbetsgivarna – igång kampanjer för kärnkraften. – Facken känner oro. Jag förstår det speciellt mot bakgrund av den ekonomiska krisen, säger Wanja Lundby-Wedin.”

Till detta kan läggas Stefan Löfvens uttalande ett i pressmeddelande från Metall redan i november 2008: ”Det är även hög tid att släppa gamla tiders reflexmässiga kärnkraftsmotstånd och politiska låsningar”. Och vidare: ” Vi behöver en ny bred och blocköverskridande energipolitisk överenskommelse som river upp förbud och gamla avvecklingsbeslut för svensk kärnkraft, är nu nödvändig, säger Stefan Löfven.” (Bakom Nätverket för framtidens energi står förutom IF Metall också de fackliga organisationerna Pappers, SEKO och Elektrikerförbundet. Från arbetsgivarsidan deltar Jernkontoret, SveMin (gruvindustrin), Plast- och kemiföretagen och Teknikföretagen. (http://www.ifmetall.se/ifmetall/home/content.nsf/aget?openagent&key=natverk_bildat_for_framtidens_energi).

Bättre med nya reaktorer i ryska Kaliningrad än i Sverige?

Svensk energidebatt är mycket nationellt orienterad, trots att det numera sker elhandel och elinvesteringar över gränserna. Frågan som tränger sig på är sålunda: Är det bättre med kärnkraftsproduktion i grannländerna runt Östersjön för export till Sverige, eller att vi producerar den för svensk försörjning efterfrågade elen i Sverige?

Notera att i dessa dagar gjuter man betongen i ryska Kaliningrad för byggandet av en ny reaktor. Enligt min mening hade det varit bättre för Sverige om den reaktorn hade byggts här i landet. För trots Ringhalsproblemen är jag övertygad om att säkerhetskultur, starka (omutbara) myndigheter, och regler är bättre här än i Ryssland.

Det som nu byggs i Kaliningrad visar mer allmänt lönsamhetskonsekvensen av den ekonomiska tillväxten i Baltikum och Polen i form av efterfrågan på el, bortfallet av tysk kärnkraft, och en senfärdig och oklar ersättning av gamla svenska reaktorer med nya. Det ökar både lönsamhet och efterfrågan på el i Östersjöområdet. Den leder till ny kärnkraftsutbyggnad i Ryssland, Polen och Litauen. Bättre då, av flera skäl, med placering av nya reaktorer här i landet. (se http://www.world-nuclear-news.org/NN_Imminent_construction_of_Baltic_nuclear_power_plant_0802121.html).

Raoul Wallenberg för stor att hänvisas till i debatten?

DNs chefredaktör Peter Wolodarski angriper mig i dagens tidning för att skända Raoul Wallenberg (http://www.dn.se/ledare/signerat/raoul-wallenberg-att-skanda-minnet) i min artikel i gårdagens DN (http://www.dn.se/debatt/wallenbergs-anda-finns-inte-i-riksdagen).

Wolodarskis artikel innehåller till att börja med två sakfel som är oacceptabla eftersom texten på dessa punkter är tydlig. Det jag angrep var den svenska hållningen till europasamarbetet, dvs. att vi som land inte vill dras in i ansvarstagande och inte vill gå i bräschen för samarbete. På detta finns ett otal exempel under årtiondenas lopp. Det andra är att skuldkrisen, och bland andra åtgärder finanspakten, handlar om Europas framtid – inget mindre än så.

 

Om Raoul Wallenberg är för stor för att få hänvisas till som föredöme i nutid och aktuell debatt förloras rimligen en stor del av meningen med minnesåret 2012.

 

Att som Wolodarski avslutningsvis gör i sin text, att beskriva mig med samma formulering som Torgny Segerstedt en gång beskrev Adolf Hitler, är sällsynt omdömeslöst och orimligt. Det kommer att skada Wolodarskis rykte mer än mitt.   

EU-politik i Raoul Wallenbergs anda inget för Sverige.

(Artikel publicerad på DN-debatt den 6 februari 2012)

Hyckleri. Samtidigt som Sveriges ledande företrädare högtidlighöll Raoul Wallenbergs minne agerade riksdagsmajoriteten på ett helt annat sätt i riksdagens EU-nämnd. För att få igenom beslutet om att Sverige ansluter sig till EU:s nya finanspakt krävdes garantier och argumenterades helt på tvärs mot den solidaritet och osjälviskhet som Raoul Wallenbergs gärningar står för, skriver Carl B Hamilton.

Ser ni inte parallellerna och paradoxen? I Sverige har Raoul Wallenbergs minne högtidlighållits. Landets ledande företrädare har deltagit och hållit utmärkta tal. Raoul Wallenbergs initiativkraft, oegennyttiga agerande, och risktagande i Ungern för att rädda andra har med rätta prisats. Beskrivningar som ”heroisk gärning”, ”att vara modig går aldrig ur tiden”, och ”ta personligt ansvar” har hörts från talarstolar och scener. Raoul Wallenbergs ”gärning har … betytt oerhört mycket … för bilden av Sverige internationellt”. Han har med rätta lyfts fram som ett föredöme och insatser i hans anda har hållits fram som efterföljansvärda.

Vad gjorde då Raoul Wallenberg? Jo, han tog ansvar inte bara för Sverige utan även för Europa och andra människor i Europa. Hans insats var inriktad på att bistå människor i nöd. Den var oegennyttig. Wallenberg tänkte inte bara på sig själv, och alls inte enbart på Sverige.

Kontrasten förra veckan i riksdagshuset kunde dock inte vara större.

Samma dag som riksdagen höll en första minnesstund över Raoul Wallenberg färdigförhandlades Sveriges inställning till EU:s nya finanspakt, vars syfte är att lösa problem som i sin förlängning kan hindra en upprepning av den ekonomiska krisen, fördjupad europeisk splittring, växande främlingsfientlighet och högerpopulism. Samma dag som en andra minnesstund hölls över Wallenberg fattade så EU-nämnden beslut i frågan.

Men…

För att få igenom beslutet att Sverige ansluter sig till pakten krävdes garantier och argumentation helt på tvärs mot den solidaritet och osjälviskhet som samtidigt lyftes fram i högtidlighållandet av Raoul Wallenbergs gärningar. Här var inte tal om något svenskt ansvarstagande. Oppositionen krävde – och fick av regeringen – garantier för att Sverige INTE ska bindas av några åtaganden för andra länder, för att vi INTE ska göra åtaganden för det gemensamma europeiska bästa, nu eller i någon framtid. Runt sammanträdesborden hördes många fraser – från alliansföreträdare såväl som opposition – som bedyrade att Sverige ska ha mera, men inget ge. ”Finanspakten [ska] inte medföra några rättsliga förpliktelser för Sverige”, och ”garantier [finnas] för att våra undantag skall gälla” även in i framtiden.

Trots denna totala brist på vilja – i motsats till Wallenberg – att ta på sig något ansvar och tydliga ovilja att göra något för andra i Europa, hade Sveriges ledande politiker dessutom mage i överenskommelsen att kräva ett STÖRRE inflytande – utan någon motprestation! – i finanspakten: ”det svenska inflytandet måste garanteras … och det svenska inflytandet är inte tillräckligt tillgodosett” [i då föreliggande utkast].

Eftersom jag är en varm Europavän och vill att Sverige ska ansluta sig till EU:s finanspakt har jag stöttat uppgörelsen och medverkat i förhandlingen. Samtidigt skäms jag över hyckleriet och känner äckel inför de dubbla budskapen. Vi svenska politiker hyllar år 2012 vid tillfälle efter tillfälle den svensk som under 1900-talet mer än de flesta stått för solidaritet med andra i Europa – samtidigt som vi vill minimera svenska åtaganden och maximera svenska krav. Det är för mig motsatsen till ett agerande i Raoul Wallenbergs anda.

Vill vi som nation i Europa stå för ett själviskt, egennyttigt och oheroiskt agerande? Banden bakåt och framåt, i frågan om den aktuella finanspakten och Europasamarbetet i allmänhet, finns där. EU tillkom för att hindra bland annat en upprepning av sådana krafter som möjliggjorde Förintelsen. Det måste vi i Sverige komma ihåg under Wallenbergåret 2012!

Även vi bör ta ett ansvar för hela Europa; också vi bör vara med och ge vårt bidrag.

Carl B Hamilton,
riksdagsman (FP), ordförande i riksdagens EU-nämnd