EU-politik i Raoul Wallenbergs anda inget för Sverige.

(Artikel publicerad på DN-debatt den 6 februari 2012)

Hyckleri. Samtidigt som Sveriges ledande företrädare högtidlighöll Raoul Wallenbergs minne agerade riksdagsmajoriteten på ett helt annat sätt i riksdagens EU-nämnd. För att få igenom beslutet om att Sverige ansluter sig till EU:s nya finanspakt krävdes garantier och argumenterades helt på tvärs mot den solidaritet och osjälviskhet som Raoul Wallenbergs gärningar står för, skriver Carl B Hamilton.

Ser ni inte parallellerna och paradoxen? I Sverige har Raoul Wallenbergs minne högtidlighållits. Landets ledande företrädare har deltagit och hållit utmärkta tal. Raoul Wallenbergs initiativkraft, oegennyttiga agerande, och risktagande i Ungern för att rädda andra har med rätta prisats. Beskrivningar som ”heroisk gärning”, ”att vara modig går aldrig ur tiden”, och ”ta personligt ansvar” har hörts från talarstolar och scener. Raoul Wallenbergs ”gärning har … betytt oerhört mycket … för bilden av Sverige internationellt”. Han har med rätta lyfts fram som ett föredöme och insatser i hans anda har hållits fram som efterföljansvärda.

Vad gjorde då Raoul Wallenberg? Jo, han tog ansvar inte bara för Sverige utan även för Europa och andra människor i Europa. Hans insats var inriktad på att bistå människor i nöd. Den var oegennyttig. Wallenberg tänkte inte bara på sig själv, och alls inte enbart på Sverige.

Kontrasten förra veckan i riksdagshuset kunde dock inte vara större.

Samma dag som riksdagen höll en första minnesstund över Raoul Wallenberg färdigförhandlades Sveriges inställning till EU:s nya finanspakt, vars syfte är att lösa problem som i sin förlängning kan hindra en upprepning av den ekonomiska krisen, fördjupad europeisk splittring, växande främlingsfientlighet och högerpopulism. Samma dag som en andra minnesstund hölls över Wallenberg fattade så EU-nämnden beslut i frågan.

Men…

För att få igenom beslutet att Sverige ansluter sig till pakten krävdes garantier och argumentation helt på tvärs mot den solidaritet och osjälviskhet som samtidigt lyftes fram i högtidlighållandet av Raoul Wallenbergs gärningar. Här var inte tal om något svenskt ansvarstagande. Oppositionen krävde – och fick av regeringen – garantier för att Sverige INTE ska bindas av några åtaganden för andra länder, för att vi INTE ska göra åtaganden för det gemensamma europeiska bästa, nu eller i någon framtid. Runt sammanträdesborden hördes många fraser – från alliansföreträdare såväl som opposition – som bedyrade att Sverige ska ha mera, men inget ge. ”Finanspakten [ska] inte medföra några rättsliga förpliktelser för Sverige”, och ”garantier [finnas] för att våra undantag skall gälla” även in i framtiden.

Trots denna totala brist på vilja – i motsats till Wallenberg – att ta på sig något ansvar och tydliga ovilja att göra något för andra i Europa, hade Sveriges ledande politiker dessutom mage i överenskommelsen att kräva ett STÖRRE inflytande – utan någon motprestation! – i finanspakten: ”det svenska inflytandet måste garanteras … och det svenska inflytandet är inte tillräckligt tillgodosett” [i då föreliggande utkast].

Eftersom jag är en varm Europavän och vill att Sverige ska ansluta sig till EU:s finanspakt har jag stöttat uppgörelsen och medverkat i förhandlingen. Samtidigt skäms jag över hyckleriet och känner äckel inför de dubbla budskapen. Vi svenska politiker hyllar år 2012 vid tillfälle efter tillfälle den svensk som under 1900-talet mer än de flesta stått för solidaritet med andra i Europa – samtidigt som vi vill minimera svenska åtaganden och maximera svenska krav. Det är för mig motsatsen till ett agerande i Raoul Wallenbergs anda.

Vill vi som nation i Europa stå för ett själviskt, egennyttigt och oheroiskt agerande? Banden bakåt och framåt, i frågan om den aktuella finanspakten och Europasamarbetet i allmänhet, finns där. EU tillkom för att hindra bland annat en upprepning av sådana krafter som möjliggjorde Förintelsen. Det måste vi i Sverige komma ihåg under Wallenbergåret 2012!

Även vi bör ta ett ansvar för hela Europa; också vi bör vara med och ge vårt bidrag.

Carl B Hamilton,
riksdagsman (FP), ordförande i riksdagens EU-nämnd