Minskade ränteavdrag sänker räntan och ger fler jobb

(Svenska Dagbladet den 23 oktober 2012)

Ingress:
När Riksbanken ligger kvar med en högre ränta kyler det av hushåll och bostadspriser, men dessvärre också företag och sysselsättning. Det bästa sättet att enbart strama åt hushållens upplåning är genom minskade ränteavdrag. De organiserade villaägarna och andra som skriker mot minskade avdrag tycks inte begripa att ett högre ränteläge slår mot precis samma personer som de säger sig värna.

****************************
Bör riksbanksräntan sänkas? Ja!, säger många och hänvisar till den redan låga inflationstakten, den svagare konjunkturen med ett växande antal varsel. Nej!, säger riksbankschefen Stefan Ingves (SvD Brännpunkt 18/10). Riksbanken kan inte sänka räntan om inte andra beslutsfattare i ekonomin först vidtar åtgärder som bromsar hushållens skuldsättning, säkrar den finansiella stabiliteten och hindrar en förödande finanskrasch i Sverige: ”Hög skuldsättning kan inte ignoreras. …Ju mindre som görs på annat håll för att minska riskerna med hög skuldsättning, desto mer faller på [ränte-]penningpolitiken” skriver Stefan Ingves.

När riksbanken ligger kvar med en högre ränta kyler det naturligtvis av hushåll och bostadspriser, men dessvärre också företag och sysselsättning. (Riksbanken kan inte differentiera mellan olika låntagare.)

Vad kan då vi andra göra för att hjälpa riksbanken att sänka räntan? Det införda utlåningstaket på 85 procent slår särskilt mot dem som köper sin första bostad. Det är en olycklig effekt, naturligtvis. Ett amorteringstvång på bostadslån är inte heller bra eftersom det kan leda till att de med sämst ekonomi – till exempel de som blir arbetslösa eller sjuka – tvingas ta upp dyrare lån för att amortera ned sina billigare bostadslån.

Det bästa sättet att enbart strama åt hushållens upplåning är genom minskade ränteavdrag i skattesystemet. Att minska avdragen har den eftersträvade effekten att kyla av enbart hushållsupplåningen och därmed möjliggöra för riksbanken att släppa fram en lägre ränta som gynnar hela ekonomin: som stimulerar företagen, investeringarna och håller uppe efterfrågan på arbetskraft.

De organiserade villaägarna och andra som skriker mot minskade avdrag tycks inte begripa att ett högre ränteläge slår mot precis samma personer som de säger sig värna, men samtidigt dessutom mot hela svenska ekonomin, i vilken villaägarna har att leva.

Om boräntan är 5 procent, och skatten på inkomst av kapital sänks från dagens 30 till 25 procent, och därmed ränteavdragen med lika mycket, motsvarar det en räntehöjning med cirka 0,25 procent. Om regeringen idag lade fram ett förslag om en sådan minskning av ränteavdragen och riksbanken som resultat sänkte med, säg, 0,5–0,75 procent tjänar hushållen alltså rejält på omläggningen, liksom – naturligtvis – företagen, fackföreningarna och a-kassorna. Arbetslinjen värnas.

Det är just nu – vid dagens redan extremt låga räntor – som det är bäst och billigast för alla, men särskilt de högbelånade, att genomföra denna skatteförändring.

Är man ändå inte nöjd med denna åtgärd, som främst verkar mot högräntelånen, kan riksdagen samtidigt höja barnbidragen eller sänka inkomstskatten. Dessa åtgärder subventionerar inte låntagande, märk väl.

Sänkt skatt på kapital har även en viktig näringspolitisk betydelse. Idag har OECD-länderna i genomsnitt en skatt på kapitalinkomst om cirka 17 procent, att jämföras med Sveriges nästan dubbla, 30 procent. Detta missgynnar svenskt ägande, innovationer och entreprenörskap. Om man sänker skatten får svenska företag tillgång till mer riskkapital från svenska aktiesparare utan krångliga riskkapitalavdrag eller statsbidrag. Företagen blir mindre låneberoende, de kan öka sin soliditet och de står starkare i framtida kristider.

Placerare som investerar hemmavid, där de känner risker och förutsättningar bättre än utländska placerare, är dessutom erfarenhetsmässigt mer långsiktiga i sina placeringar, och kräver något lägre avkastning. Detta gynnar alla i Sverige.

Och låt oss annonsera denna skattesänkning redan nu till årsskiftet 2012/13! Det skulle nämligen i ett slag underlätta för riksbanken att redan nu sänka räntan, och för regeringen att hävda arbetslinjen.

Sverige hör hemma i Europas bankunion!

(Artikel publicerad i Expressen den 18 oktober 2012)

De senaste årens europeiska skuldkris har på ett brutalt sätt avslöjat de svåra konsekvenserna av länder och banker i obalans. Europa behöver tillsammans gå vidare och bygga upp gemensamma system för banksektorn.

Större bankers verksamhet begränsas numera sällan till ett enda land - Sveriges fyra storbanker är alla internationellt verksamma. En enskild stat kan inte längre på ett effektivt sätt övervaka gränsöverskridande bankers verksamhet.

Finansiella marknader är därmed intimt sammankopplade. Om en bank hamnar i problem har det effekter även för andra länder. Finansiell oro och förluster ger ringar på vattnet i en sammanlänkad finansmarknad, men också tilliten till motparter i andra banker kan skadas. Lån och åtaganden fungerar inte utan förtroende för motpartens förmåga att kunna fullfölja ingångna avtal.

Regler och efterlevnad skiljer sig i dag för mycket åt mellan länder och tillsynen av banker faller i dag lätt mellan två, eller flera, stolar.

Därför är det viktigt och välkommet att EU-kommissionen har lagt fram ett förslag till europeisk banktillsyn. Enligt förslaget ska ett gemensamt regelverk tas fram och Europeiska Centralbanken, ECB, får i uppdrag att se till att det efterlevs. Vi menar dock - till skillnad mot Kommissionen - att ECB bör fokusera på de 60-100 systemviktiga bankerna i EU. ECB:s uppgift blir bland annat att utfärda och dra tillbaka tillstånd att driva banker och andra kreditinstitut, att se till att de följer kapitaltäckningskrav och att övervaka deras risktagande.

En genomtänkt och väl fungerande europeisk banktillsyn är ett starkt svenskt egenintresse. För att vi ska kunna tillvarata detta egenintresse bör vi vara med. EU-kommissionens förslag gäller i första hand euroländerna, men även icke-euroländer inbjuds att delta.

För Folkpartiet är det naturligt att Sverige bör sträva efter att delta fullt ut.

Detta förutsätter ett i praktiken lik­värdigt inflytande för Sverige och andra icke-euroländer i den del av ECB som ska ha ansvar för frågor om banktillsyn, liksom att det finns möjlighet för enskilda länder - om de så önskar - att hålla högre kapitaltäckningskrav. Med de viktiga erfarenheter Sverige har från nittiotalskrisen bör vi kunna bidra med viktiga erfarenheter i förhandlingarna.

EU-kommissionen har även presenterat en "färdriktning" mot "europeisk bankunion", där insättargarantier och ett europeiskt regelverk för avveckling och rekonstruktion av banker är viktiga komponenter.

Det finns en logik i att söka europeiska lösningar även på dessa frågor, inte minst mot bakgrund av att en del banker helt enkelt kan vara för stora för att garanteras av enskilda länder.

En bankunion får dock inte innebära villkorslösa svenska borgensåtaganden för andra länder. Folkpartiet säger också nej till en europeisk skatt på finansiella transaktioner. En fullfjädrad bankunion bör ses som ett institutionellt samarbete för att bygga robusta system i Europa - och indirekt som förtroendeskapande för euroländerna i den akuta krisen.

Det kommer att finnas skäl att återkomma till alla dessa frågor. Vi ser dock med stor oro på den förstärkta utvecklingen mot ett Europa i flera hastigheter där Sverige står utanför.

Sverige ska - enligt vår mening - delta konstruktivt, engagerat och utnyttja vår samlade kompetens i de just påbörjade förhandlingarna. EU-kommissionens förslag kommer säkert att förändras under förhandlingarnas gång, och där ska Sverige vara med och påverka.

Folkpartiets mål är att utformningen ska bli så bra att riksdagen kan ge sitt stöd till svenskt deltagande. Vi ska göra detta för vår egen skull men också - som del av svenskt ansvarstagande för Europa - för att påverka till vårt gemensamma bästa.

JAN BJÖRKLUND, partiledare för Folkpartiet och utbildningsminister.

BIRGITTA OHLSSON, FP, är Europaminister.

CARL B HAMILTON, Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson.

 

Tre gubbar – dessvärre – stiger fram och tar emot Nobels fredspris.

Visst vore det kul om alla som verkar och verkat för ett demokratiskt, fredsfrämjande och humant Europa kunde känna sig delaktiga i årets fredpris!


 Men det blir knappast så genom det inskränkta, fantasilösa och okänsliga val av mottagare av Nobels fredspris i Oslo som man nu bestämt. Enligt TT blir det en trojka av glada gubbar som tar emot fredspriset för EU:s räkning: EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, EU:s permanente ordförande Herman Van Rompuy och EU-parlamentets talman Martin Schulz.


 Det hade varit mycket bättre om åskådarna – och framför TV-apparaterna blir de många – hade sluppit identifiera EU med tre gubbar.


 Det hade varit mycket bättre om man t ex valt två ungdomar – den eviga symbolen för framtiden – som gjort något konkret för Europas demokrati, fred och frihet finge hämta priset på uppdrag av EU-parlamentet, EU-kommissionen och EU:s ministerråd.


 Och visst skulle de tre herrarna som man nu utsett – kanske t o m kompletterade med ordförandena i domstolen och banken – få vara med och applådera. Men i bakgrunden!



En glad EU-gubbe

Carl B Hamilton

Borg och Grekland

Anders Borg är överbeskäftig när han föreskriver grekerna vad de bör göra och inte göra (nedan intervju den 13/10). Det är knappast hans uppgift, utan det är upp till grekerna själva att bestämma om de är beredda och kapabla att göra de nödvändiga reformer och stora uppoffringar som krävs för att vara kvar i eurosamarbetet. Det är möjligt att grekerna kommer till samma slutsats som Borg, men låt dem då få göra detta utan bli skrivna på näsan av präktiga Sverige med sin fina ekonomi.


Grekland och euron är förvisso en ekonomisk fråga, men vi har också att besinna en större fråga om Greklands tillhörighet, och att bedöma konsekvenserna av om Grekland ser sig som utstött ur den europeiska gemenskapen. Det är bättre med Grekland inom gemenskapen än utanför gemenskapen. Betänk alla problem som finns i närområdet: med Turkiet om Cypern, flykting- och knarktrafiken från Asien, Syrien, extremistiska strömningar, osv. Ett Grekland som ser sig som utstött kan bli nog så problematiskt.


Det är möjligt att flera folk i EU inte är lika förtjusta som många i Sverige med att städa, tvätta och vara ordningsamma och redliga. Europa är förvisso mer av knagglig mosaik än välpolerat svenskt gråberg. Uttrycket "mångfald i gemenskap" är välformulerat om europeiskt samarbete.


Dessutom, jag ser inte poängen med att Sverige mitt i de känsliga förhandlingarna om bankunion ska hamna på kontrakurs med Tyskland, vars finansminister Schäuble helt förutsägbart tagit avstånd från Anders Borgs uttalande. Vi har många krav i de förhandlingarna och Tyskland är en av våra allra viktigaste likasinnade i de ansträngningarna.

*********************************************************

Såhär sa Borg enligt referat:

"Anders Borg tror att det bara är en fråga om tid innan Grekland lämnar eurosamarbetet. Anledningen är att landet "inte riktigt förmår genomföra de åtgärder som behövs och att Grekland i grunden har så dålig konkurrenskraft" sade Borg vid en telefonkonferens från IMF-mötet i Tokyo på lördagen.

I så fall tror han att landets växlingskurs faller.

-Då blir Grekland mer attraktivt som turistland. Det är en av de industrier landet har som fungerar. Det kan ge viss tillväxt, landet har en väldigt låg ekonomisk bas för produktion att tala om."

Fredspriset ett pris till oss alla EU-vänner, och en nyttig påminnelse.

Att fredspriset går till EU är en nyttig påminnelse om EU:s grundläggande syfte: frihet och fredlig konfliktlösning i Europa.

I Sverige ser man ofta EU-medlemskapet som en kostnads- och intäktskalkyl. Priset är därför en välkommen påminnelse om de långsiktiga argumenten för mer europasamarbete och om grundläggande motivet för det svenska EU-medlemskapet.

Jag känner mig själv delaktig, och jag tycker att alla vi svenska europavänner idag ska känna oss som pristagare. Idag firar vi!

Självklart ska priset ses som en uppmaning till EU:s ledare att besinna sitt långsiktiga uppdrag och att konstruktivt och engagerat lösa den pågående ekonomiska krisen. Det gäller naturligtvis även Sverige roll i EU-samarbetet, och att vi som nation inte bara ska tänka på oss själva och på pengar, utan även på övriga Europas öde och framtid.

Det är onekligen paradoxalt att Norge som delar ut priset, inte självt önskat vara medlem i den organisation som man idag hyllar med fredspriset

S ekonomiska politik skulle medföra höjd arbetslöshet och ökat utanförskap

I en fallande konjunktur är det inte budgeten som ska vara i balans utan samhällsekonomin!

S "Affärsplan" (s) består mest av bidrags- och skattehöjningar.

En huvudinvändning mot Socialdemokraternas budgetförslag är att det skulle förstärka konjunkturnedgången och öka arbetslösheten. Trots - enligt författarna av budgetalternativet - att arbetslösheten är "på uppåtgående", "arbetsmarknaden underpresterar" och räntan är rekordlåg vill S driva fram ett lägre budgetunderskott med en svagare efterfrågestimulans, än regeringen.

Men det är just i lågkonjunktur med fallande efterfrågan som det är helt rätt att öka efterfrågan genom att låta budgeten gå med (ett kontrollerat) underskott. I själva verket borde - så negativt som konjunkturen utvecklats sedan i somras - stimulansen och budgetunderskottet sannolikt gjorts större än i slutändan blev fallet i regeringens budget, och därmed hade den finanspolitiska stimulansen också blivit starkare. Regeringen får noga följa konjunkturlägets utveckling under hösten och vintern, och ha sedvanlig beredskap för insatser.

Oppositionen påstår att sänkt bolagsskatt har en svag stimulanseffekt. Men man måste se till totaleffekten i en jämförelse med regeringens budget. Socialdemokraternas alternativ innebär bland annat fördubblad arbetsgivaravgift för unga under 26 år - ca 14 mdr kr - som naturligtvis har en åtstramande effekt, liksom avskaffad krogmoms - drygt 5 mdr kr. Tillsammans blir det knappt 20 mdr kr i åtstramande skattepolitik. Därtill kommer reducerat jobbskatteavdrag och ett antal mindre skattehöjningar, bl a höjd alkoholskatt om 1,5 mdr kr. Summa summarum innebär detta kraftigare åtstramningar än de kritiserade 7-8 mdr som sänkt bolagsskatt i regeringens budget handlar om.

Därtill: Om jobb och företag flyttar ut från Sverige på grund av hög bolagsskatt får vi en långsiktig skada på svensk ekonomi, med lägre sysselsättning och lägre inkomster för all framtid. Det är oklok politik.

I ett hushåll eller ett företag måste man förvisso spara när konjunkturen och inkomsterna viker, men det gäller inte staten. Det är konjunkturpolitikens ABC i ett ekonomiskt starkt och välskött land som Sverige.

I en fallande konjunktur är det inte budgeten som ska vara i balans utan samhällsekonomin!

Det finns idag ganska gott om lediga resurser i svensk ekonomi, inflationstrycket är närmast obefintligt, budgetunderskottet litet (0,3 procent av BNP år 2012), och den offentliga skulden ('statsskulden') har drivits ned till ca 37 procent, och är därmed bland de lägsta i EU. Socialdemokraternas krav på en särskild "konjunkturbuffert" i detta läge är skadlig ekonomisk politik. Det är som Socialdemokraterna varken hört, läst eller lärt av Keynes och efterkommande ekonomers - och även s-politikers - konjunkturpolitik.

Andersson och Olovsson hänvisar till finanspolitikens regelverk och indikatorer såsom vore de förbudsskyltar. Men beroende på att Sverige har haft svag konjunktur under lång tid - en stor del av perioden sedan 2008 - och att prognoserna nu pekar nedåt, är dessa indikatorer inget mer än - just det! - indikatorer. De kan inte tas till intäkt för att koppla bort det sunda förnuftet. Andersson och Olovsson beter sig nu som en person som tittar ut genom fönstret på morgonen, ser frost och is, men litar ändå mera på termometern som visar plusgrader.

Att regeringen "lånar till en vidlyftig bolagsskattesänkning" är ett medvetet vilseledande påstående. Man kan förvisso ha olika åsikt om hur stor sänkningen av bolagsskatten bör vara - det har jag respekt för - men jag saknar respekt för påståendet att Riksgäldens upplåning skulle vara öronmärkt för just bolagsskattesänkningen ("ofinansierad", "på lånade pengar", osv.) Man kan precis lika gärna säga att Riksgäldens upplåning skulle gå till Socialdemokraternas förslag om olika höjda bidrag (höjd a-kassa, höjd ersättning i sjukförsäkringen, borttagna tidsgränser, etc.)

Dagens motstridiga budskap i s-politiken illustreras väl av två citat från DN-debatt idag: "[Vi] föreslår lägre ofinansierade insatser än regeringen" och "Nu krävs insatser för att stimulera efterfrågan". Att säga sig vilja gasa och bromsa samtidigt är lealös politik.

"Affärsplanen" blev en plan för högre skatter och mera bidrag.

I korthet föreslår Socialdemokraterna en dubbelt så hög arbetsgivaravgift för unga, högre krogmoms, högre bolagsskatt än Alliansen, höjda bidrag, borttagna tidsgränser i våra försäkringssystem och därmed ett ökat utanförskap.

Talet om "affärsplan", tillväxt och en näringslivsvänlig politik visar sig vara ganska tomt. Istället levererar Socialdemokraterna en rad väsentliga skattehöjningar, och ökade bidrag istället för arbetslinjen. Ett ökat utanförskap istället för fler med egen försörjning genom arbete, är i praktiken Socialdemokraternas recept för Sverige.

Löfven har försökt att framställa sig själv som förnyare. Med budgetförslaget visar det sig vara precis tvärtom. Socialdemokraternas budgetförslag innebär att vi skulle kastas tillbaka till det Sverige där skatterna på arbete var höga, utanförskapet växte, sjukskrivningarna var närmast oändliga långa och skatten på företag och näringsliv blev högre och bredare.

Hur blir det fler jobb till ungdomar med dubblerade arbetsgivaravgifter? Hur ska en kraftigt höjd krogmoms ska leda till att fler får sitt första jobb i en bransch som sysselsätter många ungdomar och invandrare? Högre bolagsskatt än i jämförbara länder, hur ska det göra Sverige attraktivt för internationella investeringar? Och hur ska ökade bidrag och en sjukförsäkring utan bortre gräns göra att fler kommer i arbete?

(S)tudielön till vissa ungdomar - ett orättvist förslag.

Idag föreslår Socialdemokraterna att många ungdomar i utbildning ska få en hel eller nästan hel avtalsenlig lön. Men hur reagerar de ungdomar som utbildar sig för egna eller lånade pengar på det förslaget? De anser det djup orättvist, är erfarenheten.



Förslaget om en sådan ersättning bortser från att om staten betalar personer som är i utbildning en hygglig, eller t o m avtalsenlig lön - som är socialdemokraternas förslag - riskerar vi att kommer tillbaks till en ohållbar situation som rådde för ett antal år sedan, dvs. att det i samma klassrum (utbildningssituation) sitter, dels personer som får en god statlig ersättning (lön) för att de studerar, dels andra personer som tvingats låna hos CSN eller hos andra långivare för att finansiera sina studier.



Att de facto införa studielön för vissa, men inte för alla, leder till att de människor - dvs. de som inte får den statliga studielönen - upplever sig utsatta för en starkt upprörande statligt organiserad orättvisa. Stora spänningar uppstår. En statlig politik som innebär en ekonomiskt helt olikartad behandling av människor i likartade undervisningssituationer har inte accepterats i det förgångna, och kommer nog inte heller att göra det framdeles.



Brist på innehåll i svar i SVT Agenda den 30/9:

Låt mig också ta upp bristen på svar frågan vad som händer med dem som inte fått jobb eller utbildning efter ett år i temporär åtgärd i Socialdemokraternas nya program för långtidsarbetslösa.

Magdalena Andersson (S) svarade svepande att "[jag] tror säkert det finns något för alla" i Agenda. Men så förhåller det sig dessvärre inte, och detta är ett faktum som svenska regeringar har brottats med i årtal, dvs. problemet med att hitta verkningsfulla och accepterade åtgärder för den hårda kärnan av långtidsarbetslösa. När det gäller åtgärder för denna grupp duger det inte med gottköps-svar när Socialdemokraterna vill ersätta den nuvarande faktiska politiken med något nytt, och på denna avgörande punkt helt okänt och oklart.



Paletter i politiken, nej tack.

Till sist: Kan vi inte slippa uttryck som "palett av åtgärder" i det politiska språket. Nu börjar även Magdalena Andersson tala om sin "palett".