S ekonomiska politik skulle medföra höjd arbetslöshet och ökat utanförskap

I en fallande konjunktur är det inte budgeten som ska vara i balans utan samhällsekonomin!

S "Affärsplan" (s) består mest av bidrags- och skattehöjningar.

En huvudinvändning mot Socialdemokraternas budgetförslag är att det skulle förstärka konjunkturnedgången och öka arbetslösheten. Trots - enligt författarna av budgetalternativet - att arbetslösheten är "på uppåtgående", "arbetsmarknaden underpresterar" och räntan är rekordlåg vill S driva fram ett lägre budgetunderskott med en svagare efterfrågestimulans, än regeringen.

Men det är just i lågkonjunktur med fallande efterfrågan som det är helt rätt att öka efterfrågan genom att låta budgeten gå med (ett kontrollerat) underskott. I själva verket borde - så negativt som konjunkturen utvecklats sedan i somras - stimulansen och budgetunderskottet sannolikt gjorts större än i slutändan blev fallet i regeringens budget, och därmed hade den finanspolitiska stimulansen också blivit starkare. Regeringen får noga följa konjunkturlägets utveckling under hösten och vintern, och ha sedvanlig beredskap för insatser.

Oppositionen påstår att sänkt bolagsskatt har en svag stimulanseffekt. Men man måste se till totaleffekten i en jämförelse med regeringens budget. Socialdemokraternas alternativ innebär bland annat fördubblad arbetsgivaravgift för unga under 26 år - ca 14 mdr kr - som naturligtvis har en åtstramande effekt, liksom avskaffad krogmoms - drygt 5 mdr kr. Tillsammans blir det knappt 20 mdr kr i åtstramande skattepolitik. Därtill kommer reducerat jobbskatteavdrag och ett antal mindre skattehöjningar, bl a höjd alkoholskatt om 1,5 mdr kr. Summa summarum innebär detta kraftigare åtstramningar än de kritiserade 7-8 mdr som sänkt bolagsskatt i regeringens budget handlar om.

Därtill: Om jobb och företag flyttar ut från Sverige på grund av hög bolagsskatt får vi en långsiktig skada på svensk ekonomi, med lägre sysselsättning och lägre inkomster för all framtid. Det är oklok politik.

I ett hushåll eller ett företag måste man förvisso spara när konjunkturen och inkomsterna viker, men det gäller inte staten. Det är konjunkturpolitikens ABC i ett ekonomiskt starkt och välskött land som Sverige.

I en fallande konjunktur är det inte budgeten som ska vara i balans utan samhällsekonomin!

Det finns idag ganska gott om lediga resurser i svensk ekonomi, inflationstrycket är närmast obefintligt, budgetunderskottet litet (0,3 procent av BNP år 2012), och den offentliga skulden ('statsskulden') har drivits ned till ca 37 procent, och är därmed bland de lägsta i EU. Socialdemokraternas krav på en särskild "konjunkturbuffert" i detta läge är skadlig ekonomisk politik. Det är som Socialdemokraterna varken hört, läst eller lärt av Keynes och efterkommande ekonomers - och även s-politikers - konjunkturpolitik.

Andersson och Olovsson hänvisar till finanspolitikens regelverk och indikatorer såsom vore de förbudsskyltar. Men beroende på att Sverige har haft svag konjunktur under lång tid - en stor del av perioden sedan 2008 - och att prognoserna nu pekar nedåt, är dessa indikatorer inget mer än - just det! - indikatorer. De kan inte tas till intäkt för att koppla bort det sunda förnuftet. Andersson och Olovsson beter sig nu som en person som tittar ut genom fönstret på morgonen, ser frost och is, men litar ändå mera på termometern som visar plusgrader.

Att regeringen "lånar till en vidlyftig bolagsskattesänkning" är ett medvetet vilseledande påstående. Man kan förvisso ha olika åsikt om hur stor sänkningen av bolagsskatten bör vara - det har jag respekt för - men jag saknar respekt för påståendet att Riksgäldens upplåning skulle vara öronmärkt för just bolagsskattesänkningen ("ofinansierad", "på lånade pengar", osv.) Man kan precis lika gärna säga att Riksgäldens upplåning skulle gå till Socialdemokraternas förslag om olika höjda bidrag (höjd a-kassa, höjd ersättning i sjukförsäkringen, borttagna tidsgränser, etc.)

Dagens motstridiga budskap i s-politiken illustreras väl av två citat från DN-debatt idag: "[Vi] föreslår lägre ofinansierade insatser än regeringen" och "Nu krävs insatser för att stimulera efterfrågan". Att säga sig vilja gasa och bromsa samtidigt är lealös politik.

"Affärsplanen" blev en plan för högre skatter och mera bidrag.

I korthet föreslår Socialdemokraterna en dubbelt så hög arbetsgivaravgift för unga, högre krogmoms, högre bolagsskatt än Alliansen, höjda bidrag, borttagna tidsgränser i våra försäkringssystem och därmed ett ökat utanförskap.

Talet om "affärsplan", tillväxt och en näringslivsvänlig politik visar sig vara ganska tomt. Istället levererar Socialdemokraterna en rad väsentliga skattehöjningar, och ökade bidrag istället för arbetslinjen. Ett ökat utanförskap istället för fler med egen försörjning genom arbete, är i praktiken Socialdemokraternas recept för Sverige.

Löfven har försökt att framställa sig själv som förnyare. Med budgetförslaget visar det sig vara precis tvärtom. Socialdemokraternas budgetförslag innebär att vi skulle kastas tillbaka till det Sverige där skatterna på arbete var höga, utanförskapet växte, sjukskrivningarna var närmast oändliga långa och skatten på företag och näringsliv blev högre och bredare.

Hur blir det fler jobb till ungdomar med dubblerade arbetsgivaravgifter? Hur ska en kraftigt höjd krogmoms ska leda till att fler får sitt första jobb i en bransch som sysselsätter många ungdomar och invandrare? Högre bolagsskatt än i jämförbara länder, hur ska det göra Sverige attraktivt för internationella investeringar? Och hur ska ökade bidrag och en sjukförsäkring utan bortre gräns göra att fler kommer i arbete?