Eländet på Cypern är faktiskt inte EU:s fel. Det är det demokratiskt styrda Cyperns eget fel!

(Artikel publicerad i Dagens Industri den 26 mars 2013.)
Den som är satt i skuld är inte fri. Cyperns politiker är därför inte fria att göra som de vill. Är man som Cypern EU-medlem ställer dock andra upp för en. Landet får nu nödlån av andra EU-länder, vars demokratiskt valda ministrar har att bestämma sådana villkor som kan accepteras av deras väljare. För Finland, Nederländerna och Tyskland ska lånevillkoren för Cypern godkännas i respektive nationellt parlament.

Cyperns politiker vidtar nu kraftfulla åtgärder så att landet kvalificerar sig för 10 mdr i eurolån från EU:s kriskassa. Åtgärderna betalas främst av större insättare, dvs. med mer än 100 000 euro på kontot, i landets två största banker. Kontoinnehavarna - fler ryssar än cyprioter? - får se sina insättningar skrivas ned, eller omvandlas till ägande i en problemtyngd bank. Småsparares insättningar ska dock skyddas, liksom pensionsfonder. Tidigare parlamentsbeslut innebär att dessa åtgärder redan fått grönt ljus av parlamentet. Grekcyprioterna drabbas därtill av skattehöjningar. Privatiseringar genomförs. En husprisbubbla är punkterad.

Vad gick snett?

Cypern har varit en banksektor med ett land snarare än tvärtom Regeringarna har under lång tid systematiskt uppmuntrat framväxten av en banksektor med insättningar som var 8-9 gånger landets BNP och med utlåning som varit ca 100 gånger större (2011). Av utlåningen var en stor del - ca 160 procent av BNP - till grekiska låntagare. Recessionen i Grekland och grekiska skuldnedskrivningar slog hårt mot de utlånande cypriotiska bankerna.

Att man på Cypern har haft inlåningsräntor på 5-7 procent, men övriga EU har haft väsentligt lägre återspeglade att insättningar på Cypern har varit mer riskfyllda än på annat håll i EU. Det kan inte ha varit obekant för cyprioter och ryssar som gynnats och placerat stora summor i öns banksystem.

Det som stuckit i ögonen på omvärlden har varit att Cyperns "affärsmodell" innehöll låga skatter och rollen som tummelplats för skatteundandragande och tvätta pengar med skumt ursprung. Uppbyggnaden av affärsmodellen har pågått under minst två decennier. Den har medfört flera välbetalda cypriotiska jobb och en köpstark utländsk koloni av framför allt ryssar.

Myndigheter i andra länder och internationella organisationer har haft ögonen på Cyperns affärsmodell länge, och inte minst efter 11 september-angreppen i New York 2001. Då vände USA:s regering i sin syn på skatteparadis och risk för pengatvätt och krävde kontroller och avtal om insyn.

Nu är rimligen denna affärsmodell på Cypern stendöd. Banksektorn blir mer normal och ryssarna och deras pengar flyttar.

Men vart ska nu oligarker och andra placera och tvätta sina skumma pengar? Redan lär schweiziska, lettiska och tyska bankföreträdare ha hört av sig till ryska kapitalister på Cypern (Financial Times den 24/3).

Detta ställer inte minst Sverige inför ett problem: hur stoppar vi ryska bulvanbanker som vill syssla med skatteundandragande och pengatvätt från att skjuta upp som svampar ur jorden i Baltikum - vårt närområde! - eller etablera sig i Östeuropa? Någonstans ska ju pengarna från Cyperns nedklippta banker ta vägen.

De i omvärlden som kritiserar dagens tuffa åtgärder på Cypern måste fråga sig varför ingen ingrep tidigare? Varför gjorde inte andra EU-länder, EU-kommissionen, IMF, och ECB något när Cypern byggde ut sin äventyrliga och litet skumma "affärsmodell", trots dess risker och medvetna utmaning av andra länder?

Men mot äventyrligheter och vanskötsel i en demokratiskt styrd EU-medlem, som Cypern, kan inte andra EU-länder göra så mycket med dagens brist på gemensam banktillsyn, brist på gemensamma krishanteringsregler, brist på bitande överstatliga regler om ansvar för insättargaranti, mm.

För mig bjuder logiken i samarbetet att EU-kommissionen och andra EU-länder bör få de nödvändiga, demokratiska, mer överstatliga befogenheterna för att hindra bl a nya Cypern-fall. Det är bland annat detta som de pågående förhandlingarna om EU:s bankunion bör handla.

Inte minst fallet Cypern lär oss att Sverige bör sluta stoltsera med att vilja vara bromskloss i detta europeiska förbättringsarbete.

Carl B Hamilton, ledamot, riksdagens finansutskott och EU-nämnd (FP)

Cypern, Europa, ansvaret och åtgärderna

Det är svåröverskådligt med de olika finansieringsförslag för att lösa Cypernkrisen som nu läggs fram. De saknar ofta prislappar och närmare detaljer. Men Cyperns grundproblem är inget nytt: Den som är satt i skuld är inte fri.

När man läser media och tar del av våra etermedia får man lätt intrycket att krisens klocka startade samtidigt med att korrespondenterna landade i Cypern, och att omvärlden med odemokratiska beslut nu drabbar vanligt folk utan förståelse för den lille mannen och kvinnan på Cypern. Men klockan startade för decennier sedan.

Under lång tid har Cyperns demokratiskt valda regeringar systematiskt byggt upp en mycket stor banksektor med insättningar som idag är 8-9 gånger landets BNP. Cypern är en banksektor med ett land snarare än tvärtom, på samma sätt som Island före dess krasch. Affärsmodellen innehåller låga skatter och rollen som tummelplats för skatteundandragande samt möjligheten att tvätta pengar med skumt ursprung och allmänt slapp kontroll av polis samt svaga underkapitaliserade och lågt bemannade kontrollmyndigheter.

Att man på Cypern har haft inlåningsräntor på 5-7 procent, men övriga EU har haft blygsamma 0-2 procent återspeglade att insättningar på Cypern varit mer riskfyllda än på annat håll i EU. Det kan inte ha varit obekant för cyprioter och ryssar.

Uppbyggnaden av denna affärsmodell har pågått under minst två decennier. Den har medfört många cypriotiska jobb, höga inlåningsräntor och en köpstark utländsk koloni av framför allt ryssar.

Myndigheter och internationella organisationer har haft ögonen på Cyperns affärsmodell länge, och inte minst efter 9/11 angreppen i New York 2001 när USA vände i fråga om kontroll av skatter och pengatvätt internationellt.

De som kritiserar dagens förslag till åtgärder ryckte inte ut tidigare. Kritiken bör kanske vara att omvärlden inte ingripit tidigare - dvs. EU-länder/kommissionen, IMF, ECB osv.-- och mer bestämt.

Men mot en demokratiskt styrd EU-medlem som Cypern kan inte andra EU-länder göra så mycket. Bör EU-kommissionen och andra EU-länder få de nödvändiga överstatliga befogenheterna? Hur ska de reglerna i så fall beslutas och genomdrivas?

Det demokratiskt valda parlamentet och regeringen på Cypern har gått långt för att slå vakt om sitt lands "affärsmodell", trots dess risker och medvetna utmaning av andra länder. Det är inte omvärlden - utom Ryssland och Ukraina - som önskat den cypriotiska affärsmodellen, utan tvärtom.

Då är frågan: ska man när det blir kris i ett EU-land som Cypern utkräva ansvar av de nationella demokratiska institutionerna? Naturligtvis. Det blir en konstig demokratrisk värld vi ska leva i om - när det blir kris som påverkar omvärlden - ansvaret regelmässigt ska läggas utanför landet. Det är lätt att förstå att (inkompetenta?) inhemska beslutsfattare vill lägga ansvaret annorstädes men varför blir medias roll i dramaturgin att oftast att ställa upp på bilden att kriser och äckliga motåtgärder är främst omvärldens ansvar att hantera och ansvara för?

Varför skulle andra EU-länder eller ECB och IMF rädda den instabila cypriotiska affärsmodellen? Det vore bra om den trimmas till normaleuropeisk modell!

Nu ställer faktiskt - som bekant? - andra EU-länder, ECB och IMF upp för Cypern. Andra i EU tycker dock att det var oklokt att kräva att småsparare ska ställa upp med konfiskerade besparingar för att hjälpa Cyperns banker, och att det likaså vore oklokt att konfiskera pensionsfonder för detta syfte.

Men, om nu de demokratiskt valda företrädarna för Cypern vill acceptera okloka åtgärder, hur långt ska vi andra gå för att hindra dem? Vem vet, kanske de cypriotiska politikerna ville tillmötesgå och skydda oligarkerna för att behålla deras pengar i landet - och därmed affärsmodellen - och det var därför de ville konfiskera även småsparares pengar i någon slags solidaritet med behandlingen av de mäktiga oligarkernas pengar?

                                                                       ***

Det finns en parallell:

Vem är skyldig finansiera expansiv finanspolitik? När det som så ofta i krisens Europa ställs krav på en expansiv finanspolitik saknas resonemang när det är omvärldens skyldighet att ställa upp för att kompensera för de fel som demokratiskt valda nationella parlament och regeringar har begått i det förgångna, kanske under årtionden. Vilka kriterier bör gälla?

Jag har inte hört någon av dem som i Sverige regelmässigt förespråkar en expansiv politik i Europa också argumentera för att svenska skattebetalare bör ställa upp med lån eller garantier för att finansiera en sådan politik. Det ansvaret - att säga B när man krävt A - nämns varken av oppositionen - t ex EU-ansvariga expansionisterna Marie Granlund (S), Ulf Holm (MP) eller Jonas Sjöstedt (V) - eller av media.

Det är istället Tyskland som ska ställa upp. Men varför inte Sverige, som har en väl så stark ekonomi som Tyskland?

Mitt svar är att vi inte ska ställa upp annat än undantagsvis och med bilaterala lån, eftersom något annat inte vore rättvist, men i motsats till andra tror jag en villkorslös expansiv finanspolitik vore mycket oklok.

Det andra problemet - dock inte för mig - är att de som förespråkar en euroepisk expansiv finanspolitik i allmänhet är helt emot fler inslag av överstatligt beslutsfattande när det gäller ekonomi och skatter. Gärna en expansiv politik finansierad av andra länder än Sverige, och utan EU-gemensamma beslut, är melodin. De resonemangen hänger dock inte ihop.

Och - till sist - hur stoppar vi nu ryska bulvanbanker från att skjuta upp som svampar ur marken i Baltikum - vårt närområde! - och Östeuropa för att ta över från Cypern de nedklippta cypriotiska bankernas halvskumma och skatteundandragande verksamhet?

Sverige bör tillhöra Europas kärna!

Sverige bör inte bli en randstat och bör därför inte följa David Cameron och brittiska konservativa partiets europapolitik. (Artikel publicerad på DN-debatt webb den 5 mars 2013.) Fem ledande EU-debattörer kräver besked från partierna om Sverige ska följa David Cameron och de brittiska konservativas EU-politik (2 mars 2013). Camerons parti vill fokusera på deltagande i EU:s inre marknad men ger upp alla tankar på att vara med i EUs fördjupade samarbete på andra områden, inklusive åtgärderna för att rätta till bristerna och få eurosamarbetet att fungera stabilt och ansvarsfullt. Sverige bör definitivt inte följa Cameron och de brittiska konservativa. Vi liberaler vill att Sverige istället skall tillhöra kärnan i Europa. Det blir huvudtemat för oss inför Europarlamentsvalet nästa år. Sverige bör i sinom tid införa euron som valuta, vilket bl a Polen, Lettland och Litauen, sannolikt även Danmark, kommer att göra så snart krisen är genomriden och de nya institutionerna och regelverken införda och testade.   Redan idag är Sverige som fisken i vattnet, genom Carl Bildt, med i EU:s alltmer samordnade utrikes- och försvarspolitik. Sverige står för ordning och reda i budgetfrågor och ekonomisk politik och kan ge fortsatt viktiga bidrag i EU:s arbete med skarpare mer samordnade budgetprocesser och finansiella reformer. Sverige bör självklart vara med till hundra procent för att riva ner fler av de många återstående hindren som finns på den inre marknaden. Klimatfrågorna, lika självklart, kan bara lösas genom gränsöverskridande samarbete. Regionalpolitiken bör effektiviseras och göras mer modernt fokuserad. En avgörande förutsättning för att lyckas med allt detta är dock att Sverige faktiskt deltar helhjärtat i Europas kärna och strävar efter, och tar ansvar för, att förbättra Europasamarbetet. Sverige har ett starkt intresse av att Europa och euroländerna löser sina problem skyndsamt, kraftfullt och uthålligt. Först då, genom euroländernas åtgärder, skyddas också Sveriges löntagares, pensionärers, företags och offentliga sektors ekonomiska stabilitet och tillväxt. Vi vill understryka att Sverige bör ha stor förståelse för euroländernas behov av att vidta en rad genomgripande och fördjupande åtgärder för att säkra stabilitet och tillväxt i det fortsatta eurosamarbetet. Att dessa stabiliserande åtgärder för euroområdet blir framgångsrika är ett starkt svenskt intresse vilket understryker att vi bör vara med i det förhandlingsarbetet konstruktivt och engagerat. För perioden till dess Sverige söker inträde i den gemensamma valutan ställer vi två krav på euroländerna. För det första att ett fördjupat eurosamarbete inte får leda till ekonomisk slutenhet hos euroländerna som skulle kunna skada icke-euroländer – särskilt vad gäller den inre marknaden och den finansiella integrationen, och, för det andra, att ett fördjupat samarbete mellan euroländerna alltid skall vara öppet för ute-länder som så önskar att ansluta sig till vid en senare tidpunkt. Carl B Hamilton, riksdagsledamot FP, ekonomisk-politisk talesmanOlle Schmidt, europaparlamentariker FP, ledamot av ekonomiska och monetära utskottet