Eländet på Cypern är faktiskt inte EU:s fel. Det är det demokratiskt styrda Cyperns eget fel!

(Artikel publicerad i Dagens Industri den 26 mars 2013.)
Den som är satt i skuld är inte fri. Cyperns politiker är därför inte fria att göra som de vill. Är man som Cypern EU-medlem ställer dock andra upp för en. Landet får nu nödlån av andra EU-länder, vars demokratiskt valda ministrar har att bestämma sådana villkor som kan accepteras av deras väljare. För Finland, Nederländerna och Tyskland ska lånevillkoren för Cypern godkännas i respektive nationellt parlament.

Cyperns politiker vidtar nu kraftfulla åtgärder så att landet kvalificerar sig för 10 mdr i eurolån från EU:s kriskassa. Åtgärderna betalas främst av större insättare, dvs. med mer än 100 000 euro på kontot, i landets två största banker. Kontoinnehavarna - fler ryssar än cyprioter? - får se sina insättningar skrivas ned, eller omvandlas till ägande i en problemtyngd bank. Småsparares insättningar ska dock skyddas, liksom pensionsfonder. Tidigare parlamentsbeslut innebär att dessa åtgärder redan fått grönt ljus av parlamentet. Grekcyprioterna drabbas därtill av skattehöjningar. Privatiseringar genomförs. En husprisbubbla är punkterad.

Vad gick snett?

Cypern har varit en banksektor med ett land snarare än tvärtom Regeringarna har under lång tid systematiskt uppmuntrat framväxten av en banksektor med insättningar som var 8-9 gånger landets BNP och med utlåning som varit ca 100 gånger större (2011). Av utlåningen var en stor del - ca 160 procent av BNP - till grekiska låntagare. Recessionen i Grekland och grekiska skuldnedskrivningar slog hårt mot de utlånande cypriotiska bankerna.

Att man på Cypern har haft inlåningsräntor på 5-7 procent, men övriga EU har haft väsentligt lägre återspeglade att insättningar på Cypern har varit mer riskfyllda än på annat håll i EU. Det kan inte ha varit obekant för cyprioter och ryssar som gynnats och placerat stora summor i öns banksystem.

Det som stuckit i ögonen på omvärlden har varit att Cyperns "affärsmodell" innehöll låga skatter och rollen som tummelplats för skatteundandragande och tvätta pengar med skumt ursprung. Uppbyggnaden av affärsmodellen har pågått under minst två decennier. Den har medfört flera välbetalda cypriotiska jobb och en köpstark utländsk koloni av framför allt ryssar.

Myndigheter i andra länder och internationella organisationer har haft ögonen på Cyperns affärsmodell länge, och inte minst efter 11 september-angreppen i New York 2001. Då vände USA:s regering i sin syn på skatteparadis och risk för pengatvätt och krävde kontroller och avtal om insyn.

Nu är rimligen denna affärsmodell på Cypern stendöd. Banksektorn blir mer normal och ryssarna och deras pengar flyttar.

Men vart ska nu oligarker och andra placera och tvätta sina skumma pengar? Redan lär schweiziska, lettiska och tyska bankföreträdare ha hört av sig till ryska kapitalister på Cypern (Financial Times den 24/3).

Detta ställer inte minst Sverige inför ett problem: hur stoppar vi ryska bulvanbanker som vill syssla med skatteundandragande och pengatvätt från att skjuta upp som svampar ur jorden i Baltikum - vårt närområde! - eller etablera sig i Östeuropa? Någonstans ska ju pengarna från Cyperns nedklippta banker ta vägen.

De i omvärlden som kritiserar dagens tuffa åtgärder på Cypern måste fråga sig varför ingen ingrep tidigare? Varför gjorde inte andra EU-länder, EU-kommissionen, IMF, och ECB något när Cypern byggde ut sin äventyrliga och litet skumma "affärsmodell", trots dess risker och medvetna utmaning av andra länder?

Men mot äventyrligheter och vanskötsel i en demokratiskt styrd EU-medlem, som Cypern, kan inte andra EU-länder göra så mycket med dagens brist på gemensam banktillsyn, brist på gemensamma krishanteringsregler, brist på bitande överstatliga regler om ansvar för insättargaranti, mm.

För mig bjuder logiken i samarbetet att EU-kommissionen och andra EU-länder bör få de nödvändiga, demokratiska, mer överstatliga befogenheterna för att hindra bl a nya Cypern-fall. Det är bland annat detta som de pågående förhandlingarna om EU:s bankunion bör handla.

Inte minst fallet Cypern lär oss att Sverige bör sluta stoltsera med att vilja vara bromskloss i detta europeiska förbättringsarbete.

Carl B Hamilton, ledamot, riksdagens finansutskott och EU-nämnd (FP)