Nu går varslen.

Innehåll.
En första och andra försvarslinje
Kunderna finns ofta i utlandet
Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder
Åtgärder mot finanskrisen
Åtgärder mot lågkonjunkturen
Överskottsmålet och utrymmet för verksamma automatiska stabilisatorer
Expansion nu?
Mervärde över riksbankens åtgärder?
3T-regeln
Konsumtion och importläckage av åtgärder
Håll krutet torrt. Det kan bli värre.


Första och andra försvarslinjen.
Den akuta drivkraften bakom de aktuella varslen är finanskrisen - men ännu knappast inte en traditionell lågkonjunktur.

Den första försvarslinjen i politiken måste vara att häva finanskrisen, dvs. att få bort den spontana kreditåtstramning som sprider sig i form av kreditransonering (vägrade nya och omsatta lån) och höga räntor. Det gäller företag, deras kunder och kundernas kunder, och hushållen. Fokus och kraft ska som läggas på att lösa finanskrisen så att anställda kan jobba kvar och att varslen inte utlöses.

Vi får inte hoppa över den första försvarslinjen och glida över till att diskutera och koncentrera oss på den andra - mera välbekanta - försvarslinjen, nämligen åtgärder för att ta hand dem som redan blivit arbetslösa.

I krispolitiken måste vi ha ett stort hjärta och ett kallt huvud.
Det gäller att fokusera på dem som drabbas. För det krävs fakta, analys och att hålla huvudet kallt. Annars leder de bästa avsikter till fel resultat, enligt erfarenhet.

Kunder och efterfrågan finns ofta i utlandet. EU-samarbete lösningen.
Sverige är helt integrerat med världsekonomin. Den ekonomiska störning som vårt land nu utsätts för kan vi inte undvika. Vi ska komma ihåg att i en liten öppen ekonomi som den svenska säljer många företag - som varslande Sandvik, Volvo och Saab - 70 till 90 procent av sin produktion till kunder i andra länder. För de här företagens anställda blir därför andra länders penning- och finanspolitik ofta viktigare än politiken i Sverige eftersom andras politik påverkar efterfrågan på deras arbetskraft från kunderna på de sverigebaserade företagens exportmarknader.

Därför är ett fungerande internationellt samarbete för att gemensamt dra igång världskonjunkturen och EU-konjunkturen oerhört viktigt för jobb och inkomster i vårt land. Ett nationellt perspektiv är helt förlegat. I så fall missar man att första försvarslinjen för väldigt många svenskars jobb går andra länders penning- och finanspolitik.

Om de EU-fientliga partierna i riksdagen - v och mp - hade fått bestämma hade en samordnad europeisk ekonomisk krishantering varit omöjlig att genomföra, liksom en samordnad finanspolitisk återhämtning i EU, liksom ett kraftfullt EU-agerande på den globala nivån. Medlemskapet i EU innebär ett strikt ett ekonomisk-politiskt ramverk för medlemsländerna.

Inte bara om det inrikespolitiska ramverket är vänsterblocket oense. De tre partierna företräder också tre olika linjer i ekonomisk politik på europanivån. Socialdemokraterna bejakar europasamarbetet, och miljöpartiet vill försvaga EU-kommissionens beslutanderätt och ställning, och allt EU-samarbete på det ekonomiska området. Vänsterpartiet vill att Sverige ska gå ur EU och helst vill vänstern avskaffa EU och dess inslag av bindande samarbete. Detta innebär att även om de tre partierna skulle lyckas komma överens om ramverket för den ekonomiska inrikespolitiken, så återstår ändock en djup oenighet om det penning- och finanspolitiska ramverket som även Sverige har att hålla sig till som EU-medlem. Det gäller i synnerhet frågan om vänsterpartiet accepterar EU:s Tillväxt- och Stabilitetspakten och dess bindande regelverk.

Ett gott utgångsläge jämfört med förr och med andra länder.
Arbetslösheten kan komma att öka med så mycket som 100 000 personer skriver Svenskt Näringsliv på DN-debatt (16/11), efter enkät bland sina medlemmar. Över 100 000 personer i privat sektor är idag varslade. Arbetslösheten ökar med ca en procentenhet mellan 2008 och 2009 anger Konjunkturinstitutet, och regeringen i det s.k. konvergensprogrammet (framlagt 17/11), och kanske med ytterligare en dryg procentenhet därefter, beroende på utvecklingen.

Var konjunkturen är om 2-3 år vet idag ingen. Den återhämtning som de ekonomisk-statistiska modellerna anger för sent 2009/2010 behöver inte slår in. Det vi nu upplever är ingen normal konjunkturnedgång.

Risken för att Sverige åker ända ner i källaren är mindre denna gång än vid tidigare konjunkturnedgångar, främst tack vare ett gott svenskt utgångsläge bl. a på arbetsmarknaden och med budgetöverskott och stabila offentliga finanser.

Enligt AKU i oktober 2008 ökade antalet sysselsatta, märk väl, och särskilt sysselsättningen i fasta jobb. Jämfört med ett år tidigare hade Sverige sålunda 35 000 fler jobb.

Ca 115 000 fasta jobb tillkom från oktober 2007 till oktober 2008. Under varje månad under 2008 har sysselsättningen legat högre än under högkonjunkturåret 2007.

Den öppna arbetslösheten låg på samma nivå i oktober i år som för ett år sedan, dvs. 5,7 procent. Även bland ungdomar ökade jobben något. Den öppna arbetslösheten minskade något.

Konjunkturinstitutet har kommit med en riktigt god nyhet för svensk arbetsmarknad. Jämviktsarbetslösheten i Sverige skrivs ned från 6,2 till 5,7 procent. Det innebär att Sverige har fått förutsättningar för en långsiktigt högre sysselsättning genom en bättre fungerande arbetsmarknad med regeringens politik.

LO-ekonomerna och flera andra ekonomer uppskattar att det rör sig om 60 000 fler permanenta jobb genom de hittills genomföra jobbskatteavdragen.

Med en expansiv penning och finanspolitik kan man sålunda nu driva ned arbetslösheten med ytterligare en ½ procentenhet, utan att för den skull hota inflationsmålet, eller att riksbanken behöver höja räntan.

Alla varsel leder inte till uppsägningar. Av dem som varslades för sex månader sedan har bara 15 procent än så länge gått vidare till arbetslöshet.

Den andelen kommer naturligtvis att öka, men det förefaller ändå som om företagen tar i rejält i sina varsel. Det är också vad man bör vänta sig som en bieffekt av den arbetsrätt vi har här i landet. Varslen kommer dessvärre säkert att ligga på en fortsatt hög nivå de kommande månaderna.

För arbetsmarknadspolitik finns 38 mdr kr öronmärkta i budgeten, och av dessa är extra ökning med 1,5 mdr kr för omedelbara insatser i varsel-situationer.

Drygt 14 000 ungdomar befinner sig i jobb- och utvecklingsgarantin. För ett år sedan fanns inte denna ungdomsgaranti alls.

Ett annat program är den allmänna jobb- och utvecklingsgarantin. 46000 personer finns nu i denna typ av åtgärd. Det innebär en fördubbling på ett år. Nystartsjobben har ökat och omfattar idag drygt 3000 personer. Arbetsmarknadspolitiken finns och lever i allra högsta grad!

Sammanfattningsvis: Vi har ett gott utgångsläge, samtidigt som vi absolut inte får bagatellisera förändringen och de svårigheter som nu tornar upp sig på arbetsmarknaden. Vi bör vinnlägga oss om en korrekt och fullständig bild av läget på arbetsmarknaden.

Störningen är dels en global finanskris, dels en förväntad lågkonjunktur. För att vidta rätt motåtgärd måste vi begrunda de samverkande krisernas olika orsaker och sannolika förlopp.

Åtgärder mot finanskrisen.
Finanskrisen har medfört att det kommit grus i kreditmarknadens maskineri med högre räntor och kreditransonering som följd. Centralbankernas räntesänkningar tränger idag inte med normal snabbhet igenom till lägre räntor för hushåll och företag.

Onormalt många låntagare, med normalt sett en god en kreditvärdighet, riskerar att vägras lån, eller vägrar omsätta sina lån. För att komma till rätta med detta har nu ett helt batteri av olika åtgärder satts in av regering, Riksbank, Riksgäld, EU och riksdagen. Det arbetet fortsätter, i förra veckan med bl. a riksbankslån till företag, och riksdagsbeslut om förstärkning av Almi och Svensk Exportkredits finansieringsmöjligheter genom kapitaltillskott.

Bankerna återgår till mer normala kreditriskbedömningar, och till att på normalt sätt slussa vidare lägre riksbanksräntor till sina kunder. Men hur lång tid detta tar är svårt att veta. Till osäkerheten bidrar den svaga konkurrensen på den svenska bankmarknaden med fyra dominerande banker.

Åtgärder mot lågkonjunkturen.
Den successivt importerade lågkonjunkturen försämrar läget i de offentliga finanserna. (Jag har ovan berört arbetsmarknaden.)

Utgångsläget är ett överskott om 32 mdr kr. En procents lägre BNP-tillväxt 2009 medför ca 18 mdr kr i lägre skatteintäkter. Varje ny arbetslös i privat sektor ökar de offentliga utgifterna med ca 225 000 kr/persor. De offentliga utgifterna ökar med ca 14 mdr kr om det skulle bli ca 52 000 fler arbetslösa 2009. Sammantaget skulle det göra ca 32 mdr kr i sämre saldo för 2009, eller ca en procent av BNP. Om jag räknat rätt motsvara det ungefär scenario 1 i det svenska konvergensprogrammet.

Överskottsmålet.
Bör denna "automatiska" budgetförsvagning motarbetas. Nej. Målet för finanspolitiken är ett överskott i de offentliga finanserna över hela konjunkturcykeln. Det innebär att en försämring och ett underskott i de offentliga finanserna bör accepteras i lågkonjunktur.

Tack vare regeringens försiktiga finanspolitik under tidigare år - Borgs lador som det samlats i för dåliga tider - finns idag utrymme för de automatiska stabilisatorerna att verka.

Ytterligare expansion utöver de automatiska stabilisatorerna?
Noteras bör att det redan idag finns kraftfullt expansiva förslag i budgeten, inklusive åtgärder för sysselsättning och mot arbetslöshet. Budgeten är expansiv - ca 1 procent av BNP eller drygt 30 mdr kr i det som på politikerspråk kallas "ofinansierade" utgifter och skattesänkningar.

Denna budget, som regeringen presenterade i september, är sålunda av samma expansiva volym - ca 1 procent av BNP - som EU-kommissionen och Bruegelinstitutet rekommenderar för alla EU-länder. Sverige ligger alltså före andra länder i det expansiva spåret. Och Sverige har ett utrymme för expansion som andra länder dessvärre inte har eftersom andra länder ofta redan i utgångsläget ligger på minus i budgetsaldo.

På sensommaren föreföll 1 procent av BNP att kunna bli i mesta laget; det fanns - som man då kunde bedöma - en viss risk för överhettning med drygt 30 mdr kr i expansiva åtgärder. Med finanskrisen och med facit i hand kan man konstatera att budgetens expansiva inriktning blivit mer rätt än man kunde ha trott.

Regeringen har aviserat en lång rad nya infrastrukturprojekt och förbättrat underhåll - vägar, järnvägar, osv. - som successivt konkretiseras och förverkligas. Ökade insatser finns också i budgeten för mer utbildning och forskning.

Mervärde över riksbankens åtgärder.
Inte minst efter att finansministern den 17/11 presenterade scenarier över den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren har förslagen haglat om vad regeringen bör göra i finanspolitiken. Låt mig till detta säga följande.

När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningarna kan bidra med.

Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva riksbankens räntesänkningar blir vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policy-mixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget bör dock komma att klarna ganska snart.

Att med framgång driva aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Erfarenheterna är ganska dåliga. Inte sällan blir effekten inte alls den avsedda, utan i värsta fall till och med motsatsen.

Att sprätta ut pengar är naturligtvis enkelt. Men det är inte utgiftens storlek, eller den politiska gesten, som räknas utan åtgärdernas konsekvenser för människorna. Speciellt när krisstämningen är hög bör man påminna sig de blandade erfarenheter som tidigare gjorts i bl. a Sverige av en aktivistisk finanspolitik.

3T-reglen: Tajmade, Temporära,Träffsäkra.
Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är aktiv finanspolitik driven utan principer mot missbruk av läget, eller närmare analys. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot enkla krav på expansionistiska insatser. Alla förslag bör stämmas av mot test för god finanspolitik, som 3T-regeln.

Vad säger då den regeln? Jo, 3T-regeln säger att finanspolitiska åtgärder ska vara rätt tajmande, temporära, och träffsäkra.

Konsumtion och importläckage.
Ett observandum, som kan ses som en precisering av träffsäkerhetskriteriet, är att finanspolitiska åtgärder ska leda till ökad konsumtion, snarare än ökat sparande. De bör inte heller läcka ut till omvärlden genom att onödigt mycket gynna import.

Ett s-förslag analyserat.
Om vi t ex tar socialdemokraternas nyss lagda och i särklass mest kostsamma förslag (fem mdr kronor), nämligen det om en "Ny riskkapitalfond" är det sannolikt inte rätt tajmat eftersom det skulle få effekt på efterfrågan först om flera kvartal. Det är inte heller en temporär åtgärd, och alltså ingen offensiv stöt mot lågkonjunkturen. Att inrätta fonden är absolut inte en träffsäker åtgärd eftersom det inte råder kreditbrist i en lågkonjunktur, i vilken räntorna normalt är låga, utan inrättandet av en såan fond skulle snarare gynna bankerna, som skulle kunna stjälpa över stora risker och tveksamma projekt på den nya fonden.

Nej, det problem som fonden är tänkt att lösa till priset av fem mdr kr i budgeten är ett finanskrisproblem, dvs. grus i kredit-givnings-maskineriet. Men det problemet måste dels lösas mycket snabbt -- inte om några kvartal -- dels på ett träffsäkert sätt, typ åtgärder av det slag som regeringen och riksbanken vidtagit.

Samma filter av 3T-test av Svenskt Näringslivs förslag till åtgärder på DN-debatt gallrar bort många förslag. TCO säger sig planera finanspolitiska förslag. De, oppositionen, och andra bör kontrollera både eventuellt mervärde över den budget som redan ligger -- dvs mervärde över den förda penningpolitiken och göra 3T-testet!

Håll krut torrt. Det kan bli värre.
Och - avslutningsvis en luguber påminnelse - vi måste tänka på att inte bränna allt krut nu, för vi vet inte idag hur långvarig lågkonjunkturen kan komma att bli.